Regeringskansliet Miljö- och energidepartement 103 33 Stockholm
Regeringskansliet Miljö- och energidepartement 103 33 Stockholm
Länsstyrelsen i Gotlands har fått i uppdrag att sammanställa länens redovisningar och lämna sammanställningen till Miljö- och energidepartementet. Enligt 2018 års regleringsbrev ska Länsstyrelserna redovisa geografiska områden i såväl tätort som landsbygd som kan vara aktuella för restaurering och anläggning av våtmarker i syfte att stärka landskapets egen förmåga att hålla kvar och balansera vattenflöden eller öka tillskottet till grundvattnet, bl.a. för att öka förutsättningarna för en förbättrad vattenförsörjning. Insatserna för att restaurera och anlägga våtmarker kan även bidra till biologisk mångfald och klimatarbetet eller till minskad övergödning. Länsstyrelserna ska med samma syfte, bl. a. inom ramen för förordningen (2003:598) om statliga bidrag till lokala naturvårdsprojekt, arbeta med restaurering och anläggning av våtmarker och därtill kopplade informationsinsatser. Huvudsyftet med uppdraget är att skapa ett kartunderlag för att hitta de lämpligaste platserna för anläggning samt restaurering av våtmarker i syfte att stärka landskapets förmåga att hålla kvar och balansera vattenflöden eller öka tillskottet till grundvattnet. Det övergripande målet är att säkerställa vattentillgången i ett förändrat klimat där vi skapar resiliens samtidigt som produktionen uppfyller målen på självförsörjning av livsmedel och förnybar energi. Målet för satsningen är att bidra till att genomföra vattenfördröjande åtgärder i landskapet. Genom att hålla kvar vatten i landskapet skapar vi förutsättningar för en effektiv produktion på de arealer vi odlar, samtidigt som vi bidrar till en ökad grundvattenbildning och minskade översvämningsrisker. Begreppet Våtmarkssatsningen inbegriper tre delar: - Resursförstärkning; länen har tilldelats en milj. kr vardera för resursstärkande arbete med våtmarkssamordning - Egna åtgärder; länen har ansökt om hydrologiska restaureringsåtgärder i skyddade områden - LONA-våtmarker; LONA stödet har breddats till att omfatta högre bidrag än tidigare för våtmarker där kommunerna söker och leder projekteten. Beslut om projekt och medel kommer från Länsstyrelsen
Redovisningen av regeringsuppdraget om områden aktuella för restaurering och anläggning av våtmarker kommer i rapporten att redovisas enligt två utgångspunkter, A och B. Länsstyrelsernas underlag till Naturvårdsverket om Restaurering av våtmarker i skyddade områden NV-07031-17 Beslut inom LONA enligt 1, pkt 7 förordning (2003: 598), restaurering och anläggande av våtmarker B. Karteringsuppdragets områden som kan vara aktuella för anläggande och restaurering av våtmarker Underlag från SGU avseende kartläggning och karaktärisering av grundvatten i särskilt utsatta områden. (PM 2018-05-29. Dnr:314-951/2018) Underlag från SMHI som visar områden med låg buffert mot torka, samt områden med en sammanvägd generell risk för ytvattenbrist Underlag från MSB som visar områden med översvämningsrisk Underlag om Biologisk mångfald 1 som visar en kombination av var det saknas våtmarker i landskapet med ett underlag av befintliga våtmarker som starkt har påverkats av markavvattning Klimatpåverkande gaser från utdikade torvmarker 2 som bör prioriteras vid återställande till våtmark för att minska utsläppen av växthusgaser Övergödning 3. Målet att uppnå god ekologisk och kemisk status är ett mål inom både EU:s vattendirektiv och finns specificerat i miljömålen 1 Grön infrastruktur i det boreala skogslandskapet en - metod för prioriteringar av områdesskydd mha. GIS 2016 2 Rapport 5925 Nationell slutrapport för våtmarksinventeringen (VMI) i Sverige 2009 3 Åtgärder mot övergödning för att nå god ekologisk status, Länsstyrelsen i Västmanland, rapport 2016:19
Totalt 20 % av landets yta utgörs av våtmarker i olika former (myrar, strandmiljöer, sumpskogar, fuktängar, fukthedar och småvatten). En våtmark är en livsmiljö där vatten till stor del av året finns nära under, i eller strax över markytan. I de flesta fall kan etablerad vegetation användas för att skilja våtmark från annan mark. Minst 50 % av vegetationen ska vara hydrofil, det vill säga fuktighetsälskande, för att man ska kalla ett område för våtmark. Genom att anlägga eller restaurera en våtmark kan man skapa ett vattenmagasin i landskapet och förlänga vattnets uppehållstid i avrinningsområdet. En våtmark kan rena avrinningsvatten och öka den biologiska mångfalden, (VMI 2009) 4. Under 1880-talet växte Sveriges befolkning snabbt. Ny mark behövde odlas upp för att maten skulle räcka till. Det skapade ett intresse för odling på myrar och myndigheterna var pådrivande för att myrarna skulle dikas och användas för jordbruksproduktion. Med samma syfte genomfördes även sänkning och torrläggning av sjöar Arealerna våtmarker har därmed minskat till följd av omvandlingen till jord- och skogsbruksmark. Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet ska bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden. Till miljömålet är knutet nio preciseringar. Två av dem är av särskild vikt för detta regeringsuppdrag och motiverar den tolkning av uppdraget som länsstyrelserna gjort. Att reglera vattenregimen genom anläggande och restaurering av våtmarker medför att vattnet uppehåller sig längre på land och därmed kan bidra till ekosystemtjänsten yt- och grundvattenbildning. Att anlägga våtmarker ger även ekosystemtjänsterna biologisk mångfald, kolinlagring, minskad koldioxidavgång, näringsämnesretention och översvämningsprevention. Inom områden där aktiviteter som exempelvis dränering och torvtäkter har medfört förlust och fragmentering, innebär återskapande av våtmarker att arter knutna till våtmarker har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sitt naturliga utbredningsområde. 4 Rapport 5925 Nationell slutrapport för våtmarksinventeringen (VMI) i Sverige 2009
Diagrammet visar fördelningen av antal planerade åtgärder. Samtliga län har redovisat att åtgärder planeras att genomföras. De åtgärder som troligen snabbast påverkar grundvattenbildning är igenläggning av diken, förändrad vattenregim samt skapa öppet vatten och rensa vegetation/slam. Det pågår omfattande utrednings- och förberedelsearbeten i alla län. Genomförandet av planerade åtgärder tar tid i de fall det t.ex. krävs dispenser om åtgärder genomförs i naturreservat där föreskrifterna för reservatet kan utgöra ett hinder. Ytterligare prövningar som kan behövas är dispens från biotopskydd och strandskydd. Även anmälan eller tillstånd till vattenverksamhet blir i många fall nödvändig och tillstånden är en både komplicerad och tidskrävande process.
Diagrammet visar syftet med de 377 projekt som länsstyrelserna beviljats medel till och redovisas i andelar av det totala antalet projekt i våtmarkssatsningen. De vanligast förekommande syftena som förekommer i fler än 2/3 av projekten är att gynna arter generellt, öka de naturliga våtmarkstyperna samt gynna rödlistade arter. Därefter kommer syftet om utjämning av vattenflöden och förbättrad grön infrastruktur samt ökad vattenhushållning, vilket förekommer i mer än hälften av projektansökningarna. Mer sällan är syftet ökad grundvattenbildning och återfinns hos drygt 48 % av projekten samt vattenkvalitet för att minska näringsämnen, minskad klimatpåverkan, minskad risk för översvämning samt ökad klimatanpassning. Förbättrad vattenkvalitet genom minskning av miljögifter förekommer hos 24 % av projekten och endast 8 % av projekten avser artificiella våtmarkstyper. I dagsläget arbetar de flesta länen med förberedande arbeten om anmälan om vattenverksamhet, upphandling och utredningar av konsekvenser om planerade insatser samt markägareförankringar som behöver behandlas innan de planerade åtgärderna kan ske i naturen. Åtgärder i vissa områden kommer inte att kunna genomföras om berörda markägare motsätter sig det. Det finns inga verktyg att genomföra åtgärder utan markägarnas godkännande. Planerade åtgärder kan dessutom förändras när hydrologiska utredningar genomförts.
Under 2018 öppnades möjligheten inom LONA till stöd med högre bidrag än tidigare för restaurering och anläggande av våtmarker i syfte att stärka landskapets egen förmåga att hålla kvar och balansera vattenflöden eller öka tillskottet till grundvattnet, för att till exempel bidra till förutsättningar för en förbättrad vattenförsörjning. Trots att möjligheten har funnits kort tid så har intresset varit stort och 147 projektansökningar om 131 miljoner har kommit in till länen under första ansökningsomgången 2018, varav 58 miljoner planeras att utbetalas i år. Bland ansökningarna som kommit in berör flera projekt grundvattenbildning eller fördröjning av vattnets rörelse genom landskapet. Nedan ges exempel på ansökningar som kommit in. I hela 15 län har kommuner beviljats projektbidrag för att ta fram planer för genomförande av åtgärder och skötsel, i fyra län planeras igenläggning och/eller dämning av diken. I 12 län planeras att skapa dammar/småvatten/våtmarker till en total areal av 245 ha. Det finns även åtgärder som avser tvåstegsdiken, restaurering av svämplan och återmeandring. I sju län planeras det att genomföras prövningar av t.ex. markavvattningsföretag. Mer än hälften av ansökningarna under 2018 bidrar till miljömålet myllrande våtmarker, knappt 23 % bidrar till levande sjöar, medan endast 2 % av projekten anses bidra till grundvatten av god kvalitet.
Landsbygdsprogrammet 5 hade under programperioden 2007 2013 målet att 5 300 ha våtmark skulle anläggas och restaureras och utfallet blev 4 180 ha. Under innevarande programperiod, 2014 2020, finns inget arealmål. Beslutad areal är hittills 1 225 ha. Syftet är att minska näringsläckage till omgivande vattendrag samt öka den biologiska mångfalden i landskapet. Förutom finansiering via Landsbygdsprogrammet anläggs våtmarker även med finansiering från LOVA 6 och LONA 7, EU-LIFE 8, SÅP 9, SKOGÅS 10, ÅGP 11. Utöver statlig finansiering restaureras våtmarker också med medel från bland annat kommuner, Svensk våtmarksfond, Sportfiskarna och Naturskyddsföreningens våtmarkssatsning. 5 Landsbygdsprogrammet finansieras via Jordbruksverket Europeiska jordbruksfonden för landsbygdens utveckling: Europa investerar i landsbygdsområden 6 LOVA (Lokala vattenvårdsprojekt) finansieras via HAV- och vattenmyndigheten enligt förordning (2009:381) om statligt stöd till lokala vattenvårdsprojekt 7 LONA (Lokala naturvårdsprojekt) finansieras via Naturvårdsverket enligt förordning (2003:598) om statligt stöd till lokala naturvårdsprojekt 8 EU-LIFE finansieras genom EU programmet för miljö och klimat aktion 9 SÅP (Länsstyrelsernas särskilda åtgärdsprojekt) finansieras via Havs- och vattenmyndighet enligt Havs- och vattenmiljöanslaget 1:11 10 SKOGÅS (sköta natur- och kulturmiljöer) finansieras via Jordbruksverket Europeiska jordbruksfonden för landsbygdens utveckling: Europa investerar i landsbygdsområden 11 ÅGP (Åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper) finansieras via Naturvårdsverket
Karteringsuppdraget är Länsstyrelsernas redovisning av regeringsuppdrag 26 i länsstyrelsernas regleringsbrev om att redovisa geografiska områden som stärker landskapets egen förmåga att hålla kvar och balansera vattenflöden. Nedan redovisas sju olika underlag som kan användas för att identifiera områden aktuella för anläggning eller restaurering av våtmarker. Kartorna visar, på nationell nivå, geografiska områden där våtmarker kan stärka landskapets förmåga att hålla kvar och balansera vattenflöden. Underlaget från SGU avser bristområden och visar områden som är särskilt utsatta för en förhöjd risk att tillgången på grundvatten av god kvalitet inte uppfyller de behov som användning av grundvatten medför. Följande parametrar ingår i bedömningen av bristområden för grundvatten: Användning av grundvatten Grundvattenbildning Effektiv nederbörd vid torrår Fördelning av nederbörd över året Scenarier om framtida förändringar i grundvattenbildning Magasineringsförmåga Salt grundvatten 12 SGU PM Särskilt utsatta områden. Dnr 314-951-2018
Kartering i fyra områdestyper, från lägst till störst risk för en bristsituation. Observera att bedömningen är relativ och endast översiktlig vilket gör att resultatet endast ska betraktas i nationell skala. Om mer precisa behov uppstår så måste karteringsmetoden utvecklas så att bristområden kan pekas ut i mer förfinad skala. Kartbilden visar att områden med stor risk för grundvattenbrist finns på Gotland och Öland samt på Ostkusten från Blekinge till Gävleborg. Dessutom pekas norra delen av västkusten ut som ett bristområde. SGU:s kartbild baseras inte på en numerisk analys av data utan snarare på en expertbedömning av flera hydrologiska och geologiska datakällor. En analys på till exempel läns- eller kommunnivå skulle ge en mer detaljerad bild. SGU arbetar med en mer detaljerad analys i mindre skala.
Underlag från SMHI som visar områden med låg buffert mot torka samt områden med en sammanvägd generell risk för ytvattenbrist. Kartmaterialet har tagits fram av SMHI och visar områden med brist på ytvatten. Ytvattenbrist kan förekomma främst i områden som har få våtmarker och sjöar samt i områden med låg nederbörd samt hög avrinning. Enligt modellen har ett område ytvattenbrist om det genomsnittliga klimat är torrt om det har en liten buffert mot torka, dvs avrinningen minskar betydligt vid torrår. Om det återfinns en låg andel vattenbiotop, dvs få sjöar, vattendrag och våtmarker. Områden med höga risker för ytvattenbrist finns således längs Skånes och Kalmars kust samt på Öland. Dessutom finns det några områden i Östergötlands slättbygd samt i delar av Västmanland och Uppland. Möjliga åtgärder för att motverka ytvattenbrist i de högst utsatta områdena kan bland annat vara anläggning och restaurering av våtmarker och sjöar samt täppning av diken. Åtgärderna kan därmed öka andelen vattenbiotoper samt minska avrinningen. En möjlighet för att förbättra bevattningssituationen i de områden med hög ytvattenbrist kan också vara att anlägga bevattningsdammar eller multidammar som även kan förbättra den biologiska mångfalden.
Förutom våtmarkers förmåga att medverka till grundvattenbildning och minskad ytvattenbrist har våtmarker även möjligheter att magasinera och utjämna flöden vid översvämningar. Kartbilden baseras på MSB:s översvämningskartering från 2009. Karteringen genomfördes för de största vattendragen och några sjöar i landet. För att representera åtgärdsområden visas delavrinningsområden som angränsar till sjöar och vattendrag med översvämningsproblematik. Åtgärder för att motverka och minska översvämningar kan vara anläggande av våtmarker samt dämning av diken högt i landskapet som leder till en långsammare avrinning. I extrema vädersituationer, som t.ex. under skyfall, finns även möjlighet att anlägga överoch underjordiska dagvattendammar för att minska belastning på tätorternas vatten- och avloppssystem.
Att bevara och stärka den biologiska mångfalden i våtmarker är i linje med miljömålet Myllrande våtmarker och satsningen för grön infrastruktur med ökad biologisk konnektivitet i landskapet. Att granska brist på biologisk mångfald i våtmarker är dock väldigt komplicerat. Ett förenklat sätt att visa detta har gjorts i kartan bredvid som är en kombination av var det saknas våtmarker i landskapet med ett underlag av befintliga våtmarker som starkt har påverkats av 13 14 markavvattning. Anläggande och restaurering av våtmarker i bristområdena (röda områden) kan därför gynna den biologiska mångfalden knuten till våtmarker. Kartbilden visar att ett stort behov av att anlägga våtmarker finns i större delen av Skåne, söder om Vänern, Östergötlands jordbruksområden samt i några delar av 13 Grön infrastruktur i det boreala skogslandskapet en - metod för prioriteringar av områdesskydd mha. GIS 2016 14 Rapport 5925 Nationell slutrapport för våtmarksinventeringen (VMI) i Sverige 2009
Mälardalen. Dessa områden motsvarar brukade jordbruksmarker där en stor andel våtmarker har dikats bort för att kunna öka jordbruksproduktionen. Ett annat tydligt mönster är att stora våtmarksområden i norra delen av Sverige, mellan kusten och fjällvärlden, som inte har försvunnit men som i dagsläget är starkt påverkade av bland annat dikning. Dessa våtmarksområden är oftast stora myrmarker som inte bara har en försämrad biologisk mångfald på grund av dikningen, utan även släpper ut växthusgaser. Restaurering av dessa områden skulle kunna bidra både till att förbättra den biologiska mångfalden och dessutom till att minska klimatgasutsläppen. Observera att fjällområdena i kartans nordvästra del är missvisande röda. Där fanns det helt enkelt inga data i underlaget som kunnat ligga till grund för resultatet.
Våtmarker och särskilt myrar har på grund av sin naturliga hydrologi möjligheter att fungera som en sänka för växthusgaser. Dränerade våtmarker å andra sidan släpper ut metan och lustgas såväl som koldioxid. Därför skulle en restaurering av våtmarker som dränerats genom dikning kunna minska klimatgasutsläpp samt i ett senare skede lagra klimatgaser som kommer från andra sektorer, t.ex. trafik. Förutom de positiva effekterna på klimatsidan så har en restaurering av dränerade våtmarker stor potential att öka den biologiska mångfalden. Kartan visar dikade våtmarker i Sverige. Ett stort antal dikade våtmarker i södra Sverige finns bland annat i Kronobergs, Hallands och Jönköpings län. I Mellansverige finns utdikade våtmarker främst i Dalarna och den största koncentration av dikade våtmarker finns i Västerbotten och Norrbotten. Skåne är en vit fläck på kartan eftersom där inte finns några eller bara små dikade våtmarker kvar. Skåne är naturligtvis ett område som historiskt också haft våtmarker men som idag är ett område med mycket hög våtmarksbrist. Gotland är ett annat exempel där våtmarker historiskt har funnits i betydligt större omfattning än idag.
Övergödning i sjöar och vattendrag är ett problem på flera ställen i Sverige. Att uppnå god ekologisk och kemisk status är ett mål med EU:s vattendirektiv och finns också specificerat i miljömålen Levande sjöar och vattendrag samt Ingen övergödning. Kartan visar delavrinningsområden som ansluter till vattenförekomster med övergödningsproblematik. Kartan visar att det finns stor övergödningsproblematik i Mälardalens region, i hela Skåne samt i större delar av Västra Götalands län. Våtmarker, fosfordammar och tvåstegsdiken bör anläggas inom åtgärds-områdena. Även teknik med filterdiken av biokolsfilter och/eller kalkfilter bör kunna testas främst i samband med reglerad dränering för att få maximerad nytta.
Den sammanlagda bristkartan visar områden där det med stor sannolikhet sammanfaller flera bristområden. I kartan har endast de områdena med högst brist angivits (röd markering från respektive karta). Resultatet visar att det finns större sammanfallande bristområden (3 4 brister i genomsnitt) i stora delar av Skåne, längs Blekinge och Kalmars kust samt på Öland. Andra områden med ett flertal sammanfallande brister är lokaliserat öster om Motala, vid Västerås samt norr om Göteborg såväl som norra delen av Upplands län. Anläggande av multifunktionella våtmarker som kan fördröja vatten, öka infiltration till grundvattenmagasin, filtrera näring och öka den biologiska mångfalden i de sistnämnda områdena skulle kunna vara ett effektivt sätt att samtidigt stärka flera ekosystemtjänster. Det bör beaktas att de underliggande kartmaterialen är av olika kvalitet och upplösning. Det specifika läget av ett bristområde kan därför vara mindre exakt.
I Östergötlands län har sedan tidigt 1800-tal stora arealer av våtmarker dikats ut, då de ansågs ha ringa värde till förmån för produktionsmark. Det ledde till att så mycket som 90 % av den naturliga våtmarksarealen försvann. Med intensifieringen av jordbruket i början av 1900-talet bildades markavvattningsföretag av flera markägare med syfte att föra bort vattnet och upprätthålla dikenas funktion. Dessa markavvattningsföretag är fortfarande juridiskt rättskraftiga, vilket oftast kräver en omprövning eller avveckling innan en våtmarksåtgärd som en etablering av ett tvåstegsdike kan genomföras. För att effektivt kunna arbeta med våtmarkssatsningen med anläggande och restaurering av våtmarker behövs det enklare tillvägagångsätt för att undvika en dyr och långdragen omprövning av vattendom. Att få tid till dialog med berörda markägare och brukare är en viktig del i arbetet. Som kartan visar så sammanfaller oftast en eller flera markavvattningsföretag i områden med flera brister (orange = 4 brister).
Stöd till våtmarksanläggningar har funnits under lång tid. Målen har varit höga och det har varit svårt att nå dem. Uppföljningen av etappmålet Anlagda eller restaurerade våtmarker inom miljömålet Myllrande våtmarker visar att målen inte har nåtts. De åtgärder som genomförs uppvisar ofta goda resultat lokalt, men åtgärdstakten är för låg och omfattningen för liten för att vända den negativa utvecklingen nationellt. Den nya satsningen på våtmarker fr o m 2018 inom våtmarkssatsningen förväntas öka anläggningstakten, då förstärkta och samordnade åtgärder behövs 15. Att strandskydd automatiskt kan inträda på nyanlagda vatten får betraktas som att stort hinder. Detta är något som många markägare är negativt inställda till, inte bara för att egen mark får en förbudslagstiftning, utan även intilliggande grannar kanske förhindras att exempelvis bygga ut på sin fastighet. Nedanstående förslag till åtgärder är en redovisning av erfarenheter från handläggare på länsstyrelserna som arbetat med anläggning och restaurering av våtmarker. För att uppnå största möjliga miljönytta bör åtgärder placeras där de gör mest nytta. I många områden råder idag stor konkurrens om marken vilket gör den mycket värdefull för många markägare. Att omvandla t.ex. produktiv jordbruksmark eller viktig spridningsareal till våtmark är ofta förenat med en värdeminskning, vilket lyfter frågan om någon typ av intrångsersättning. Att anlägga rätt våtmark på rätt plats kräver, förutom ett bra planeringsunderlag, att det finns resurser på länsstyrelserna för uppsökande verksamhet. Den uppsökande verksamheten behövs eftersom finansieringskällor finns på olika myndigheter (Jordbruksverket, Naturvårdsverket samt Havs- och vattenmyndigheten), vilket gör det svårt för en intresserad markägare att överblicka, ansökningshandlingarna kan vara svåra att upprätta och markägarna kan avskräckas från att söka enbart på grund av detta. Genom uppsökande verksamhet kan myndigheten hjälpa till med att lotsa markägaren så att korrekta underlag tas fram för den lämpliga finansieringskällan, det är viktigt att det finns vägledning beträffande juridiska förutsättningar och om miljöprövningar som kan behövas, markägarna behöver rådgivning om hur en våtmark lämpligen kan anläggas och skötas, vilket kan erbjudas inom Greppa näringens rådgivningar. Uppsökande verksamhet kräver mycket tid och kan förmodligen bli svårt att genomföra i länsstyrelsens regi. Åtgärdsarbetet är än så länge baserat på frivillighet till skillnad mot t.ex. utrivning av vandringshinder där vi kan kombinera tillsyn med åtgärder i egen regi. 15 http://www.sverigesmiljomal.se/miljomalen/myllrande-vatmarker
En nyckel i rådgivningssammanhang är att få till aktiva vattenråd i alla avrinningsområden, dessa får en stark lokal förankring och kommer att ha den lokala kännedomen som är en förutsättning för effektivt åtgärdsarbete. Länsstyrelsens arbete blir då att stötta dessa organisationer och plocka fram underlag som underlättar deras arbete 16. Vattenvårdsarbetet i många län bedrivs just av vattenråden, vilket också följer EU:s ramdirektiv för vatten. Det innebär en byråkratisk svårighet för flera vattenråd att de måste ha en kommun som sökande av LONA bidrag. Länsstyrelserna bedömer därför att förordningen måste ändras så att vattenvårdsarbetet i ett avrinningsområdesperspektiv inte försvåras. Stöd till våtmarker som även kan användas för bevattningsändamål är en åtgärd som bör stimuleras. Till skillnad från en bevattningsdamm har en sådan våtmark flacka släntlutningar och är i huvudsak grund. En sådan våtmark balanserar vattenflödena eftersom våtmarken fylls under tiden oktober - mars när vattnet i annat fall skulle flöda ut i havet. Näringsämnen som annars skulle rinna ut i havet kan istället stanna i våtmarken samtidigt som vattnet kan användas för bevattning nästa sommar. Grödan kan då utvecklas bättre och tillgänglig näring tas upp av grödan och utlakningsrisken minskar efter skörden. Reglerbar dränering är lämplig av många orsaker då det går att kombinera produktion och miljönytta med en åtgärd. Syftet, oavsett teknisk lösning, är att marken dräneras när så behövs och när fisken så kräver men resten av året behålls vattnet så nära markytan som möjligt. Följden blir mindre dränerat vatten som ger en bättre vattenhushållning, lägre kväve och fosfor läckage samt större skördar. Fördelarna är många och denna vattenhushållande åtgärd kräver att ny mark i anspråk eftersom befintliga anläggningar endast klimatanpassas. Den hydrotekniska kompetensen är begränsad på många länsstyrelser och det är därför önskvärt med fortbildning inom detta område. Antalet skickliga konsulter på området är begränsat i landet och det finns stor anledning att länsstyrelserna kompletterar med att själva skaffa sig nödvändig kunskap. Anläggning av våtmarker berör vattenjuridiska frågor i hög utsträckning och det är därför nödvändigt med fortbildning för de personer som arbetar med våtmarksfrågor. Länsstyrelsen ser även ett stort behov av jurister med kompetens inom vattenjuridik, inte bara specifikt inom detta område med anläggande och restaurering, utan även i andra ärenden inom myndigheten där vatten berörs. Förutom fortbildning bör även en nationell resurs inrättas som kan vara en stödfunktion för länsstyrelsernas handläggare. Regeringen har gett Jordbruksverket i uppdrag att inrätta ett kompetenscentrum för hållbar hantering av vatten i jordbruket. Uppdraget är en del i handlingsplanen för att genomföra livsmedelsstrategin. Uppdraget ska genomföras under perioden 2017 2019. Det är 16 Utvärdering projektverksamhet De fem stora (Havs- och Vattenmyndigheten 2016.
önskvärt att uppdraget permanentas och utvidgas så att det även kan inbegripa en stödfunktion gentemot länsstyrelsernas våtmarkssamordnare. För att arbetet ska bli framgångsrikt bör kompetensutveckling riktas till de handläggare som arbetar med frågor rörande våtmarker för grundvattenbildning. Det är ett nytt område för stöd till våtmarker. Tidigare stödformer har inte haft denna inriktning. Stöd inom landsbygdsprogrammet har inriktning på övergödningsproblematik samt biologisk mångfald. Inriktningen på biologisk mångfald gäller även för ÅGP (åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper), LOVA (lokala vattenvårdsprojekt), SKOGÅS (sköta natur- och kulturmiljöer) samt EU- LIFE. SÅP (länsstyrelsernas särskilda åtgärdsprojekt) har som inriktning varit att stärka åtgärdsarbetet för en bättre havs- och vattenmiljö. Observera att SÅP som stödform inte längre finns. Numera finansierar HaV stödet Stärkt lokalt åtgärdsarbete mot övergödning, vilket delvis ersatt SÅP-projekten. Undantaget utgörs av LONA med den förändring och breddning som skedde under 2018. Där framgår att restaurering eller anläggande av våtmarker i syfte att stärka landskapets förmåga att hålla kvar vatten eller utjämna vattenflöden kan stödjas. Även förbättrad grundvattenbildning, förbättrad vattenkvalitetét samt minskning av klimatpåverkan kan ingå i ett LONA-projekt. Våtmarker bidrar också positivt till den biologiska mångfalden i odlingslandskapet. En länsstyrelse har dock påpekat att LONA inte är anpassat för vattenåtgärder och menar att det är tidsödande och onödigt komplicerande att lägga medel i en ny stödform istället för att använda redan existerande stödformer (LOVA och LBP). Att satsningen som gäller länsstyrelsernas arbete med åtgärder i skyddade områden är ettårig har gjort det mycket svårt, och i många fall omöjligt, att hinna med egna åtgärder i fält. LONA-medel fördelas på upp till fyra år och är en rimlig tidshorisont när det gäller medel för infrastrukturella projekt som våtmarker är. Långsiktighet i både stödform, regler och administrativt stöd till de som ska fördela pengarna är nyckelfaktorer för att lyckas med uppdraget. Det kan vara ett stort steg för en markägare att ändra sin markanvändning och få till sig information om vad en restaurering innebär. De stödsystem som erbjuds bör därför vara långsiktiga så att informationen hinner komma ut och för markägare att hinna ta ställning. Mångfalden av stödformer gör det svårt att överblicka vilken stödform som är lämpligast men detta kan troligen underlättas om det finns resurser på länsstyrelserna till uppsökande verksamhet. Länsstyrelserna vill också lyfta fram den problematik som finns med att våtmarker exploateras samtidigt som statliga medel nu satsas på anläggning och restaurering av andra våtmarker. Förutom restaurerings- och anläggningssatsningar behöver därför också befintliga våtmarker värnas bättre i samhällsplaneringen.
För att lyckas med målet att hålla kvar och balansera vattenflödena så krävs att produktion och naturvård samverkar och där fokus läggs på att inom de områden som föreslagits i rapporten ta fram detaljerade karteringar på vattenflöden i ett avrinningsområde. Ett förfinat och mer träffsäkert kartunderlag skulle kunna publiceras i ett digitalt verktyg där markägare i en trakt kan ha möjlighet att tillsammans planera för restaurering eller anläggande av våtmarker. Underlaget ska kunna ge stöd till både myndigheter och markägare att visa var i landskapet planerade åtgärder gör störst nytta. Många län arbetar med just våtmarker inom uppdraget med planer för grön infrastruktur. Att kunna knyta samman arbetet med våtmarker inom grön infrastruktur med ett uppdrag att stärka landskapets egen förmåga att hålla kvar och balansera vattenflöden eller öka tillskottet till grundvattnet, ser länsstyrelserna kan vara ett framgångsrikt sätt som komma vidare i våtmarksarbetet och därmed systematiskt få bukt på problemområden där våtmarksbristen i landskapet är som störst. Med pågående klimatförändringar behövs planering och våtmarksfrämjande åtgärder som en del av ett långsiktigt arbete med vattenhushållning och klimatanpassning, samt mot ökande problem med t.ex. översvämningsrisker. Våtmarkssatsningen bör därför ses som en långsiktig verksamhet. Den aktuella redovisningen bör också följas upp med vidare analyser och karteringar för att kunna ge en bra grund för väl riktade våtmarksåtgärder.