Sälfångst i svenska vatten

Sälfångst i svenska vatten Sven Gunnar Lunneryd * och Arne Fjälling ** Projekt Sälar&Fiske, Fiskeriverket Adress * Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium, 452 96 Strömstad, email: svengunnar.lunneryd@fiskeriverket.se ** Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium, 178 93 Drottningholm, email: arne.fjalling@fiskeriverket.se Sälfångst förr Säljakten var förr en viktig sysselsättning för kustbefolkningen och exporten av sälprodukter av stor nationalekonomisk betydelse. En stor del av jakten skedde i form av upp till 2 3 månader långa strapatsfyllda färder på isen under senvinter och vår (Ekman 1910; Sundfeldt and Johnson 1964). Som komplement till jakten användes andra fångstmetoder som sälsaxar (Anon 1903; Ling 1915), sälnät (Anon 1915) och fällor (Anon 1895; Olofsson 1933). Flera av metoderna var sådana att de av djuretiska skäl inte skulle kunna användas idag. Under tiden 1988 till 2000 var säljakten avlyst i Sverige förutom en forskningsjakt 1997 på gråsäl vid fiskeredskap (Sand and Westerberg 1997). Dock har det från 1985 levandefångats och frisläppts över drygt 200 gråsälar och knubbsälar för vetenskapliga ändamål. För gråsäl användes främst så kallade fallfällor som kan vara mycket effektiva. En sådan fälla utgörs av en flotte där golvet består av falluckor. När sälen kryper upp på flotten ramlar den ner i en nätkasse (Sjöberg and Ball 2000). Fallfällor som satts ut i anslutning till fiskeredskap i Sverige och Finland har inte fångat gråsäl; det var heller inte väntat att sälarna under födosök långt ifrån sälskären skulle gå upp och vila. Fångst av knubbsäl för forskningsändamål har främst skett med nät nattetid i sälkolonierna (Härkönen et al. 1999). I och med att konflikten mellan säl och fiske har ökat dramatiskt på senare år (Königson et al. 2003; Westerberg et al. 2000) har jakten delvis återupptagits. Jakt ingår nu som en metod i förvaltningsplanen för gråsälbeståndet i Östersjön (Anon 2001). En begränsad försöksjakt på knubbsäl genomfördes 2001 (Königson et al. 2001). Jakt med skjutvapen efter säl får inte bedrivas från båt vilket omöjliggör jakt vid de flesta fiskeredskap då dessa befinner sig för långt från land. Eftersom man ofta selektivt vill avlägsna sådana individer som orsakar skador på fiskeredskapen bedöms fångst med nät eller fällor intill dessa vara en lämplig metod. Det finns dock ännu ingen anordning för fångst av säl som typgodkänts av Naturvårdsverket. Det är vanligt att sälar fångas i fiskeredskap. År 1996 beräknades över 400 gråsälar drunknade enbart i det svenska yrkesfisket (Lunneryd and Westerberg 1997), en siffra som bekräftades vid en ny undersökning för år 2001 (Lunneryd et al. in prep). Unga djur fastnar ofta i nät, medan många vuxna djur fastnar i fasta redskap. De typer av fasta redskap där detta är vanligast är fällor för laxfisk och ål. Dessa redskap är mycket stora och står ute under lång tid, i månader eller säsongvis. I ålbottengarn och storryssjor där fiskhuset består av en avsmalnande strut händer det att sälarna tränger sig allra längst in och sedan inte kan ta sig ut igen utan drunknar. En detaljerad kunskap om sälars beteende i och runt fiskeredskap är viktigt för arbetet med att utveckla sälsäkra redskap och minska risken för bifångster. Observationer av säl vid ytan ger en viss men alltför begränsad information. För bättre kunskap krävs att djuren kan följas med sändare. För studier av storskaliga rörelsemönster, till exempel mellan fiskeredskap i ett område, krävs satellit- eller VHF-sändare. Detaljerade rörelser i och runt ett redskap studeras bäst med hjälp av ultraljudssändare. De märkningsförsök för studier av sälars biologi som hittills genomförts har varit med sälar fångade i närheten av eller på sälskär, eller koloni- 1

områden. De enskilda djuren visar en benägenhet att i sitt födosök besöka områden som är belägna ett stycke ifrån och avskilda från koloniområdet (Bekkby 2001; Sjöberg and Ball 2000; Thompson et al. 1996). För att spåra aktiviteten vid fiskeredskap är det därför ineffektivt att fånga och märka sälar där de går upp på land eftersom det skulle krävas ett stort antal märkta djur för att träffa på en säl som hör till ett visst födosöksområde. För studiernas framgång behövs i stället en metod att levandefånga sådana sälar som rör sig i omedelbar anslutning till fiskeredskap. Sammantaget finns det på flera områden ett stort behov av effektiva metoder att levandefånga gråsäl på en viss plats oberoende av lokala geografiska eller hydrologiska förhållanden. Här beskrivs det inledande arbetet med att utveckla sådana metoder. Nu genomförda försök med sälfångst Nät De första försöken i Sälar&Fiskes regi med fångst av gråsäl gjordes år 1997 med sättnät vid laxfällor. Näten var: 1. modifierade hälleflundrenät, 2. dubbelt nät (modifierat grimnät), 3. traditionellt grönländskt sälnät. Maskstolpen varierade mellan 150 och 180 mm. Näten fästes i den ena änden av det fasta redskapet på ett sådant vattendjup att övertelnen låg i vattenytan samtidigt som undertelnen inte hade kontakt med botten. Totalt under försöket provades fångst under c:a 200 timmar (2 400 dygnsmeter nät), men ingen säl fångades. Observationer av de vuxna gråsälar som rörde sig vid näten visade att de enkelt undvek näten. Nät och AHD ( sälskrämma ) Av äldre litteratur framgår det att sälfångst med nät då skedde under tämligen specifika förhållanden; nattetid, i lugnt väder, under dålig sikt gärna med dimma, ofta med näten arrangerade i en kil, ofta med någon form av anlockning (falsk sälsten, strömmingssköte) och vanligen med hjälp av någon form av överraskningseffekt som sattes in när sälen var mycket nära nätet. Näten hade i sig ett speciellt utförande med endast ena änden förankrad, speciellt utformade flöten som bidrar till att trassla till nätet och en frånvaro av viktad underteln. Även under dessa förhållanden var effektiviteten måttlig. De tidigare nämnda försöken med nätfångst fyllde ej dessa äldre kriterier. Därför gjordes under oktober 2003 försök med sälnät satta i en trång kil på ömse sidor om en strömmingssköte i vilken strömming hängts upp. Samtidigt riktades en AHD ( sälskrämma ) (Westerberg et al. 1999) med riktningsverkan mot näten från c:a 50 meters håll för att slås till först då sälar uppträdde i nätets omedelbara närhet. En sådan anordning har visat sig ge mycket stark överraskningseffekt även på långt håll. 2

Figur 1. a. Den riktade AHD skrämman och konen som koncentrerar ljudet under vattnet. b. En adult gråsäl som motades upp på en undervattenssten vid test av skrämman. Sälar lockades snabbt in till strömmingssköten och gick väl in i det trånga utrymmet intill sälnätet vid flera tillfällen. Det visade sig dock att det var svårt att slå till AHD n vid rätt tidpunkt då sälarna i allmänhet dök ned under ytan redan ett par hundra meter från näten och därefter uppsökte och vittjade dessa utan att alls visa sig vid vattenytan. Bojar tillverkades därför som ändrade läge i vattnet när betesfisk som hängde under dessa togs av sälen. Denna indikation på sälnärvaro visade sig fungera men den experimenttid som stod till förfogande var alltför kort för en ordentlig prövning. Metoden kommer att studeras vidare (se nedan). Modifierad pontonfälla Nästa fångstförsök gjordes med hjälp av ett modifierat redskap av en ny typ (Stormaskig laxfälla med pontonfiskhus) (Lunneryd et al. 2003). Figur 2. Skiss av en stormaskig laxfälla med tillhörande pontonfiskhus Stormaskefällorna är konstruerade för att försvåra för sälen att utnyttja redskapet som en fångstplats. Nätmaskorna i de yttre delarna av en sådan fälla är så avpassade att en fisk som inte är stressad följer nätet vidare in i redskapet till fiskhuset medan en panikslagen fisk som rusar emot nätet (stolpe 200 mm) passerar igenom detsamma och då undkommer en förföljande säl. Vidare har alla skarpa vinklar mellan de skilda avdelningarna tagits bort så att fisken inte lika lätt kan bli inträngd i hörnen. Fiskhuset består av två avdelningar. Den första avdelningen har en vid ingång. Detta rum leder sedan vidare in till den pontonförsedda delen av fiskhuset där fångsten ansamlas. Denna passage är betydligt trängre och har i sin mitt en wire spänd i en stålrörsram. Spalterna på sidan om wiren är 200 mm breda vilket tillåter fisk men inte en säl att passera. 3

Figur 3. Pontonfiskhuset och gallret i ingången. Fyra pontonfiskhus modifierades genom att ett giller monterades på ramen i den andra ingången. Gillret utlöses då en säl försöker tränga sig in och stänger då den första ingången i pontonfiskhuset med hjälp av en tyngd som drar samman de linor som håller garnet. Sälen blir då instängd i det första rummet medan den fångade fisken blir kvar för sig i det andra. Nätet i pontonfiskhuset är av ett mycket starkt material (Dynema) som sälar i normalt inte kan riva sönder. I och med att pontonfiskhuset flyter med sitt tak ovanför vattenytan finns förutsättningar för levande fångst av sälar som försöker ta sig in till fiskhuset. Figur 4. Pontonfiskhus i förgrunden med laxfälla i bakgrunden. Tre sådana modifierade stormaskefällor och en konventionell kombifälla av äldre typ sattes under juli 2001 ut i Bottenhavet. Aktiviteten var hög runt den konventionella fällan, i genomsnitt observerades ett sälhuvud var sjätte minut i ett område 200 m från varje sida av fällan. Som mest observerades 3 individer samtidigt, men det är osäkert hur många individer detta motsvarar som totalt befanns sig i området. Att sälar var inne i det första rummet i ett av de gillrade pontonfiskhusen bevisades av att uthängd relativt stor död fisk försvann vid flera 4

tillfällen. Ingen av de för sälfångst riggade fällorna utlöstes dock under den egentliga försöksperioden. Under augusti månad, efter att projektets personal lämnat området löste fällan ut tre gånger. Sälen rymde dock vid de två första tillfällena genom ett hål i nätmaskorna. Den tredje gången var djuret kvar och avlivades. Ingen mer säl fångades därefter vilket ger skäl att anta att det rörde sig om samma individ alla gångerna. Under 2002 och 2003 har upp till sex pontonfiskhus varit riggade för sälfångst i Bottenhavet under perioden juni augusti. Två gråsälar har fångats under denna tid, avlivats och avräknats den tillåtna jaktkvoten. De modifierade pontonfiskhusen fungerar alltså som sälfälla, men har låg effektivitet. Sälfälla Ett pontonfiskhus byggdes om för att enbart fungera som sälfälla, det vill säga utan något fiskeredskap framför. Den ena gaveln av denna sälfälla är normalt helt öppen men har ett nät som kan dras för. Figur 5. Sälfällan under riggningsarbete. Stängning sker genom att en lina som löper genom en serie ringar i nätets kant snörper åt garnet då en tyngd frigörs. Figur 6. En 20 kg blytyngd som drar ihop nätväggen i öppningen. 5

Stängningen utlöses när ett giller påverkas genom ett drag eller en knuff på någon av två kritiska punkter. Den ena punkten utgörs av en lina med en upphängd död betesfisk, den andra utgörs av ett finmaskigt nät som innesluter en vattenvolym på ett par m³ där levande betesfisk kan röra sig fritt. Samtidigt med stängningen startar en radiosändare som varskor om händelsen. Figur 7. Giller till sälfällan med flagga och radiosändare Denna sälfälla har provats vid tre tillfällen. Det första tillfället var under maj 2001 i närheten av en knubbsälskoloni i norra Skagerrak. Fällan betades med sill hängande både på utsidan och inne i buren och under en lina från öppningen och utåt. Under de första nätterna hände inget mer än att fisken under linan och på fällans utsida blev tagen. Under natt 3 och 4 utlöstes gillret, men sälen lyckades ta sig ut. Efter förbättringar av stängningsmekanismen fångades därefter en juvenil och en adult knubbsäl de två följande nätterna. Figur 8. En av författarna under transport av en knubbsäl i sälfällan. Djuren uppträdde lugnt både i vattnet när vi närmade oss den nedsänkta buren och när vi förde över sälen till en nätbår för att märkning med PIT-tag. Sälarna släpptes sedan omedelbart. 6

Figur 9. En knubbsäl som är lite fundersam över vad som händer. Det andra tillfället som fällan provades var under tre veckor från mitten av juli 2002 intill en konventionell laxfälla (kombifälla-dynema) utanför Luleå i Bottenviken. Gråsälar tog där fisk i stort sett dagligen ur laxfällan. Sälfällan ankrades i direkt anslutning till laxfällan. I början av perioden betades det inre av sälfällan dagligen med färsk lax och sik. Utöver detta hängdes c:a 6 sikar i en rad från fällans öppning och utåt under en uppbojad lina, detta för att leda sälen in. Under den sista veckan av försöket användes dessutom tre levande laxar i den inre delen av sälfällan som bete. Laxfångsterna och sälnärvaron i området råkade enligt lokala fiskare just under försöksperioden falla till extremt låga nivåer. Under försökets början observerades en gråsäl under 8,5 timmars intensiv övervakning, under de följande två veckorna observerades säl endast vid två tillfällen i samband med annan verksamhet på sjön. Sälskador på fisk i redskapen var dock vanliga trots de fåtaliga sälobservationerna i området. Det tredje tillfället som sälfällan testades var under hösten 2003. Då lånades sälfällan ut till en dansk forskningsgrupp som undersöker inverkan på knubbsälar av en havsbaserad vindkraftspark i närområdet (Dietz et al. 2003). Detta försök är inte avslutat, hittills har dock ingen säl fångats. Diskussion Ingen gråsäl fångades med det modifierade pontonfiskhuset under de perioder försökspersonal var närvarande så ingen säl kunde förses med sändare. Det är ännu oklart varför effektiviteten varit så låg. Under försöket med pontonfiskhuset observerades sälar ofta vid redskapet och vi vet att de även var inne i den första avdelningen av pontonhuset. Dessa sälar måste ha sett att det fanns flera laxar inne i själva fiskhuset, men inte försökt tränga sig igenom gallret eftersom gillret i ett sådant fall skulle ha utlösts. Lika anmärkningsvärt var att den gråsäl eller de gråsälar, som simmade in och härjade i fiskhuset på den traditionella kombifällan i vilken sälfällan var förankrad, inte försökte komma åt den rent faktiskt mer lättillgängliga fisken i sälfällan. En förklaring till detta kan vara att sälar agerar stereotypt vid besök vid fiskeredskap, de använder ihärdigt den taktik som tidigare visat sig framgångsrik, så länge den fungerar. När nya möjligheter dyker upp tar det tid innan dessa undersöks och testas. I bassängförsök med sälars varseblivning av fisk i närområdet visade sig knubbsäl ha uppenbara initiala svårigheter 7

att utnyttja en erbjuden fisk som krävde ett nytt handlingssätt. En liknande tolkning kan göras av ett selektionsförsök vid en knubbsälskoloni i norra Skagerrak (Lunneryd 2001) där olika arter av död fisk erbjöds sälen i en öppen nätbur. Frekvensen av sälbesök var låg, 30 % av 532 matningar. De besök som gjordes var koncentrerades till vissa perioder, trots att det hela tiden fanns många sälar runt matningsburarna. En tänkbar förklaring till detta kan vara att det endast var ett fåtal individer som lärde sig att utnyttja den extra födokällan och att dessa bara var närvarande under begränsande perioder. Detta stöds av att för en säl som märktes med ultraljudssändare, sammanföll närvaron vid en matningsbur under 1,5 månads tid i stort sett helt med de tillfällen då fisk var tagen. Ingen av de övriga knubbsälarna i området tycks ha kopplat matburarna till föda. Å andra tog säl beten ur pontonsälfällan redan den tredje natten. I det fallet fanns dock ett stort antal knubbsälar (>100) i området omedelbart intill där fällan lades ut. En slutsats av allt detta är att tidigare antaganden om att sälarna uppträder med stor intelligens och förmåga till omedelbar anpassning kan vara felaktig, och att ett ganska stereotypt beteende är mer karakteristiskt. De innevarande försöken med att utveckla metoder för levandefångst av gråsäl har gett mycket kunskap och lett till klara framsteg. Bedömningen är att en användbar metod för levandefångst av säl kan tas fram. Arbetet bör därför fortsätta, trots den begränsade framgången med försöken hittills. Behovet av en effektiv fångstmetod är stort, dels för att få fram ett effektivt alternativ till jakt med skjutvapen för att avlägsna de sälar som orsakar skador på fiskeredskapen, dels i arbetet med utveckling av sälsäkra fiskeredskap för att märka sälar så att deras beteende kan studeras. Den mest lovande metoden som kommit fram i försöken är nätfångst, men med en annan skrämselanordning än den riktade AHD n som beskrivits ovan. Inom ramen för det svenska projektet Sälar&Fiske planeras försök med en sällockande strömmingssköte omgiven av sälnät. I sköten kommer vi att hänga upp en självutlösande skrämselanordning, till exempel en kolsyrepatron med en ventil och ett giller. När sälen tar en fisk som hänger i gillret utlöses, på mycket nära håll, bubblor och ljud. Förhoppningen är att vi på så sätt skapar just de förhållanden man förr ansåg fördelaktiga eller nödvändiga för sälfångsten. Erkännanden Ett speciellt tack till konstruktören av pontonfiskhuset Christer Lundin, Harmånger Maskin & Marin som har utvecklat modifikationen av pontonfiskhuset. Yrkesfiskaren Roland Ökvist bistod med stort intresse, logistik och ett ständigt flöde av betesfisk under våra försök i Bottenviken. Tillstånd för fångst av gråsälar har givits av Umeå Djurförsöks etiska nämnd Dnr A-71-02 samt för knubbsäl av Göteborg Djurförsöks etiska nämnd Dnr 3-2002. Nordiska Ministerrådet samt Naturvårdsverkets och Fiskeriverkets samarbetsprojekt Sälar&Fiske har finansierat försöken. 8

Referenser Anon. (1895). Gråsälen och laxfisket. Fiskeritidskrift för Finland, 1, 148-149. Anon. (1903). Om skälfångst med sax. Fiskeritidskrift för Finland. Anon. (1915). Ett tyskt skälnät. Svensk Fiskeri Tidskrift, 126-127. Anon. (2001). Nationell förvaltningsplan för gråsälbeståndet i Östersjön., Naturvårdsverket, Stockholm. Bekkby, T. (2001). Behaviour and habitat selection of harbour seals (Phoca vitulina) along the Norwegian coast in relation to time, environmental conditions and resource distribution, Ph. D., University of Oslo, Oslo. Dietz, R., Teilman, J., and Damsgaard-Henriksen, O. (2003). Movements of seals from Rødsand seal sancturay monitored by satellite telemetry. NERI Technical Report, 429, 48. Ekman, S. (1910). Jakten efter de särskilda djurarterna; Själjakten. Norrlands jakt och fiske, Almqvist & Wiksell, Uppsala & Stockholm, 233-263. Härkönen, T., Hårding, K. C., and Lunneryd, S. G. (1999). Age and sex specific behaviour in harbours seals (Phoca vitulina) leads to biased estimates of vital population parameters. J. Appl. Ecol., 36(5), 825-841. Königson, S., Lunneryd, S. G., and Lundström, K. (2003). Sälskador i ålfisket på svenska västkusten. En studie av konflikten och dess eventuella lösningar. Finfo Fiskeriverket informerar, 9,1-24. Ling, J. A. (1915). Om skäljakten i Norrland och bästa sätt att tillvarataga dess produkter. Svensk Fiskeri Tidskrift. Lunneryd, S. G. (2001). Fish preference by the harbour seal (Phoca vitulina), with implications for the control of damage to fishing gear. ICES Journal of Marine Science, 58, 824-829. Lunneryd, S.-G., Fjälling, A., and Westerberg, H. (2003). Large mesh salmon trap reduces seal damages ICES Journal of Marine Science, 60, 1194-1199. Lunneryd, S.-G., and Westerberg, H. (1997). By-catch of, and gear damages by, grey seal (Halichoerus grypus) in Swedish waters. ICES CM 1997/Q:11, ICES Annual Science Conference, Baltimore, USA, 10 pp. Lunneryd SG, Königson S & Sjöberg N (in prep) Bifångst av säl, tumlare och fåglar i det svenska yrkesfisket. FINFO Olofsson, W. (1933). En sälkätte. Svensk Fiskeri Tidskrift, 16-19. Sand, H., and Westerberg, H. (1997). Försök med begränsad jakt på gråsäl som metod att minska skador på fasta redskap. Slutrapport till Naturvårdsverket 1997-12-20. Sjöberg, M., and Ball, J. P. (2000). Grey seal, Halichoerus grypus, habitat selection around haulout sites in the Baltic Sea: bathymetry or central-place foraging? Can. J. Zool., 78, 1661-1667. Sundfeldt, J., and Johnson, T. (1964). Färdmän från isarna, Forum, Stockholm. Thompson, P. M., McConnel, B. J., Tollit, D. J., MacKay, A., Hunter, C., and Racey, P. (1996). Comparative distribution, movements and diet of harbour seal and grey seals from the Moray Firth, N.E. Scotland. J. Appl. Ecol., 33, 1572-1584. Westerberg, H., Fjälling, A., and Martinsson, A. (2000). Sälskador i det svenska fisket. Beskrivning och kostnadsberäkning baserad på loggbokstatistik och journalföring 1996-1997. Fiskeriverket Rapport, 3, 4-38 (in Swedish with an English summary). Westerberg, H., Fjälling, A., and Wahlberg, M. (1999). Evaluation of an Acoustic Sealscarer at Salmon Trapnets in the Baltic. Conference on Baltic Seals 1999, Pärnu, Estonia.. 9