Ledningsgrävning runt Östra Eneby kyrka. Rapport 2018:84 Arkeologisk undersökning

Ledningsgrävning runt Östra Eneby kyrka Rapport 2018:84 Arkeologisk undersökning Östergötlands län, Östergötland, Norrköpings kommun, Östra Eneby socken och kyrka Caroline Arcini, Rikard Hedvall & Annika Konsmar

Den uppdragsarkeologiska processen Arkeologisk inventering Arkeologisk utredning Arkeologisk förundersökning Arkeologisk undersökning Arkeologiska undersökningar görs i tre etapper: utredning, förundersökningar och undersökning. Processen syftar i första hand till att bevara fornlämningarna, vilket är grundtanken i kulturmiljölagen (KML). Arkeologisk utredning görs i två steg: steg 1 (AU1) innebär att tillgänglig kunskap i form av inventeringar och äldre undersökningar sammanställs och att en inventering görs i fält, i syfte att lokalisera fornlämningar. Steg 2 utgör den särskilda utredningen (AU2) där sökschaktsgrävning utförs. Om det då konstateras förekomst av dolda fornlämningar så är en arkeologisk förundersökning (FU) nästa steg i processen. Om fornlämningen efter förundersökning bedöms vara välbevarad och ha vetenskaplig potential görs en arkeologisk undersökning. De första etapperna, arkeologisk utredning (AU) och förundersökning (FU) utgör ett beslutsunderlag till Länsstyrelsen inför prövning av tillstånd till ingrepp i fornlämning i form av en arkeologisk undersökning. Mer information om den uppdragsarkeologiska processen finns på Riksantikvarieämbetets hemsida: (http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/ den-uppdragsarkeologiska-processen/). Uppdragsarkeologin regleras av 2 kap. 10 14 i Kulturmiljölagen (KML) och av föreskrifter.

Ledningsgrävning runt Östra Eneby kyrka Rapport 2018:84 Arkeologisk undersökning Östergötlands län, Östergötland, Norrköpings kommun, Östra Eneby socken och kyrka Dnr 5.1.1-01116-2015 Caroline Arcini, Rikard Hedvall & Annika Konsmar

Arkeologerna Statens historiska museer Våra kontor Linköping Lund Mölndal Stockholm Uppsala Kontakt 010-480 80 00 info@arkeologerna.com fornamn.efternamn@arkeologerna.com www.arkeologerna.com Arkeologerna Statens historiska museer Rapport 2018:84 Upphovsrätt, där inget annat anges, enligt Creative Commons licens CC BY. Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by/2.5/se Bildredigering: Lena Troedson Layout: Lena Troedson Omslag framsida: Östra Eneby kyrka sedd från sydost. Det mellersta partiet utgjorde långhus i den ursprungliga kyrkan. I alla väderstreck har sedan kyrkan byggts ut. I öster tillkom ett nytt kor i slutet av 1300-talet. Ungefär samtidigt har sakristian i norr och vapenhuset i söder uppförts. Gravkoret på sydsidan uppfördes för släkten Schulman på 1600-talet. Förlängningen av långhuset i väster och tornet tillkom på 1700-talet. Foto: Rikard Hedvall. Tryck/utskrift: Åtta.45 Tryckeri AB, 2018

Innehåll Bakgrund och sammanfattning 5 Målsättning 5 Metod och genomförande 5 Arkeologiska resultat 8 Långhusets norra sida 8 Gravar runt sakristian 8 Norr om sakristian 10 Väster om sakristian 10 Söder om koret 18 Från gravkor till vapenhus 21 Runt vapenhus och långhusets södra sida 25 Osteologiska resultat 25 Referenser 30 Administrativa uppgifter 30 Bilagor 31 Bilaga 1. Osteologisk analys i tabellform 31 Äldre stenålder Yngre stenålder Yngre bronsålder Äldre bronsålder Nyare tid Efterreformatorisk tid Medeltid Vikingatid Yngre järnålder Äldre järnålder STENÅLDER BRONSÅLDER JÄRNÅLDER HISTORISK TID 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 1000 2000 år

4 Figur 1. Läget för undersökningen markerat på utsnitt ur GSD-Terrängkartan, skala 1:50 000, och Sverigekartan.

5 Bakgrund och sammanfattning I samband med att en ny dränering skulle anläggas runt Östra Enebys kyrka genomfördes en arkeologisk undersökning av Arkeologerna, Linköping, på uppdrag av Norrköpings pastorat. Undersökningen genomfördes som en schaktningsövervakning där en arkeolog övervakade schaktningsarbetena. Av kyrkan, som uppfördes runt år 1200, är ännu långhuset bevarat. Det ursprungliga koret revs på 1300-talet medan det medeltida tornet förstördes år 1719. Kyrkans övriga byggnadsdelar har tillkommit under 1300-, 1600- och 1700-talen. Utifrån topografin och ledningens fall kom endast gravar att beröras runt kyrkans östra hälft. Schaktet grävdes i denna del cirka en meter djupt varvid 65 gravar påträffades. Av dessa, där en större del av skeletten kunde friläggas, kom 18 att analyseraes osteologiskt. En stor andel var barn men även personer över 60 år fanns representerade. Målsättning Målsättningen var att minimera ingrepp i gravar och andra eventuella byggnadslämningar. Eftersom det gällde en dräneringsanläggning för kyrkan, fanns inga möjligheter att ändra sträckningen för denna. Nivån på dräneringsslangen förlades på högsta möjliga nivå, detta för att minimera ingreppen i gravarna. Det innebar att endast gravar öster om vapenhuset, vidare runt gravkor och kor samt gravar från området runt sakristian berördes. I området för den västra halvan av kyrkan berördes alltså inga gravar. Målsättningen för att en osteologisk analys skulle genomföras var att ungefär minst ett halvt skelett skulle vara bevarat. Metod och genomförande Undersökningen genomfördes som en schaktningsövervakning där en arkeolog övervakade schaktningsarbetena som genomfördes med grävmaskin. Schaktdjupet bestämdes av den planerade ledningens nivå, vilket innebär att det finns kvar gravar på en lägre nivå i hela det grävda schaktet. Inte minst gäller detta området runt den västra halvan av kyrkan där inga gravar berördes. Ledningsschaktet grävdes cirka 1,5 2,0 meter brett och maximalt drygt en meter djupt. Någon gång under 1900-talet har en meterhög cementsockel murats upp mot den äldre grundmuren. Inför detta arbete har ett frischakt grävts runt kyrkan, en knapp meter ut från kyrkväggen. Den murade sockeln sluttar svagt så att en bredare bas bildas. Utanför sockeln, men i frischaktet för detta, har en dräneringsledning i tegel anlagts, liksom en dagvattenledning av betongrör, som löper utmed en stor del av kyrkan, dock ej längst i väster. En stor

6 Fyrby Undersökningsområde Sparrisen m.fl., Nrk Hallberga Östra Eneby kyrka Skola 250 m Figur 2. Undersökningsområdet (lila markering) och närbelägna fornlämningar (enligt FMIS) markerade på utdrag ur GSD-Fastighetskartan. Skala 1:5000.

7 Figur 3. Ledningsschaktet utmed sakristians norra och östra väggar med den kraftiga cementsockeln frilagd. Foto: Rikard Hedvall. FU-område Arkeologiskt objekt Störning 566010 241 340 327 467 458 467 458 661 575 624 458??? 458 572 661 6497120 6497160 20 m 566040 Figur 4. Östra Enebys kyrka, det grävda dräneringsschaktet och påträffade ledningar och schakt i detta. Planritning. Skala 1:400.

8 del av undersökningsschaktet, längst ut från kyrkan, var dessutom söndergrävt, efter att ett dräneringsschakt, fyllt med stenar, hade anlagts där. Det var med andra ord mestadels ett parti mitt i schaktet där intakta skelett var bevarade. Skelettmaterialet som inte analyserades osteologiskt återbegravdes dels i ledningsschaktet på den norra sidan om långhuset, dels öster om sakristia och kor. Skelettmaterial fördes också till Norra kyrkogården i Norrköping för återbegravning. Omnämnandet av armarnas placering på individerna utgår från ett grovt kronologiskt mönster, som har dokumenterats vid andra kyrkogårdar, där man under tidig medeltid begravde de döda med armarna utmed sidorna, vilket benämns armställning A. Därefter har armarna successivt placerats i skötet, över magen och i sen medeltid på bröstet, armställningarna B, C och D. De skelett där armarna har placerats med händerna i skötet eller utmed sidorna kan grovt tolkas som att de gravlagts under 1000 och 1100-tal. Även benens sämre bevarandegrad, jämfört med de ovanliggande skeletten, indikerade en högre ålder. Arkeologiska resultat Nedan följer en redovisning av schaktgrävningen med början norr om långhuset och vidare medsols runt kyrkan. Gravar och andra lämningar beskrivs var och en för sig. I nästa kapitel redovisas den osteologiska analysen för vart och ett av de utvalda skelett som ansågs kunna bidra med mer kunskap om de människor som begravdes i Östra Eneby. Långhusets norra sida Norr om sakristian grävdes schaktet drygt en meter djupt. Även om inte schaktet grävdes med fall, blev schaktdjupet utanför tornet endast omkring en halv meter på grund av topografin. Därmed kom inga gravar att beröras utmed långhusets norra sida. Däremot förekom rikligt med lösben i schaktmassorna från detta parti. Till stor del beror det sannolikt på grundgrävningen för den gjutna sockeln, då ett stort antal gravar grävts sönder. Även då dräneringsschaktet anlades, som var fyllt med stenar, grävdes ett stort antal gravar sönder. Utmed långhusets norra sida påträffades också ett stort antal löst liggande större stenar, med och utan kalkbruk. De bör ha hamnat där i samband med något byggnadsarbete, som till exempel då tornet byggdes. Frånsett de gravar som låg i hörnet mellan långhus och sakristia, kom inga gravar att beröras på grund av det begränsade djupet. Gravar runt sakristian Runt sakristian påträffades flera skelett på cirka en meters djup. Norr och väster om sakristian konstaterades att skeletten låg i flera skikt och utmed den västra sidan undersöktes endast det övre lagret med gravar. Ytterligare skelett fanns ett par decimeter under de upplockade skeletten men lämnades eftersom schaktningsarbetet inte påverkade dessa. För flera av dessa lägre liggande skelett var armarna placerade

9 FU-område Kyrkan Skelettgrav 566030 6497160 238 221 219 220 418 422 426 294 288 432 297 442 436 446 509 511 577 531 533 539 539 552 754 756 550 586 579 6497135 726 566045 5 m Figur 5. Planritning som visar de skelett som påträffades vid undersökningen, markerade som streck eller punkter. Skala 1:150.

10 utmed sidorna eller med händerna i skötet, vilket indikerar att det rör sig om tidigmedeltida gravar. Norr om sakristian Vid sakristians nordöstra hörn påträffades två kranier med underkäkar och vid den ena skallen även några halskotor, A219, 220. De hade grävts av då dräneringsschaktet, som var fyllt med stenar, hade anlagts, A241. Kranierna togs inte in för analys. Tre skelett eller delar av skelett påträffades och undersöktes. Ett mycket dåligt bevarat skelett påträffades utmed sakristians norra sida, A221. Endast höger ben och arm var bevarat, men i mycket dåligt skick. Högerarmen verkar ha varit placerad utmed kroppen, armställning A. Skelettet analyserades inte utan ligger kvar. Fem meter längre västerut låg skelettet A238. Vänstra halvan av kroppen var bortgrävd i samband med grävning för dräneringsschaktet, A241. Även fötterna och kraniet saknades, men ett kranium strax intill tillhör troligen skelettet. Höger hand var placerad i skötet, medan vänster underarm låg vinkelrät mot ryggraden armställning B/C. Vid midjan låg en trasig och rostig rektangulär bältessölja, endast 30 25 mm stor i järn, F1. Cirka 0,2 meter under detta skelett, men förskjutet 0,2 meter mot öster, låg ytterligare ett skelett, A276. Endast partiet fötter till midja var bevarat, om än i mycket dåligt skick. Skelettet täcktes av ett brunt humöst lager, sannolikt förmultnat trä från en kista. Graven bör vara från tidig medeltid. Väster om sakristian Sex av åtta påträffade skelett undersöktes utmed sakristians västra sida. De var lagda i höjd med varandra så att fötterna på samtliga, kan ha kommit att ligga tätt mot sakristians västra vägg. Det kan i alla fall tänkas att gravarna är grävda efter det att sakristian uppfördes. Samtliga är avgrävda vid bäckenpartiet för kyrkans sockel och dränering. Inga spikar till eventuella kistor påträffades trots metalldetektoravsökning. Figur 6. Skelettet A276 utmed sakristians norra vägg, sett från öster. Foto: Rikard Hedvall.

11 Figur 7. De framgrävda skeletten A284, 286, 288, 292 och 294 i schaktet väster om sakristian. Närmast i bilden syns en pargrav med skeletten A292 och 294. Foto från norr: Rikard Hedvall. Skeletten A292 och 294 var nedlagda samtidigt i samma grav. De låg armbåge mot armbåge och låg på, men täcktes också av, ett humöst brunt lager, som troligen utgjort trä. Om det rörde sig om trärester från en kista så verkar denna inte ha varit spikad, eftersom inga spikar påträffades. Armarna på A294 var placerade upp över bröstet armställning D, medan A292 hade en hand upp på bröstet och den andra armen vinkelrät mot ryggraden armställning C/D. I gravfyllningen fanns kalkbruksprickar vilket också indikerar att graven grävdes efter sakristians uppförande. Under dessa gravar syntes fler skelett, men de grävdes inte fram. En dryg meter längre söderut låg ett fragmentariskt barnskelett, A290. Dess högra sida var bortgrävd i samband med att en grav hade grävts för skelett A288. Vänster underarm låg vinkelrätt mot ryggraden armställning C. Skelett A288:s högra sida var i sin tur avgrävd då dräneringsdiket grävdes, A241. Även området för bäckenet var stört. Vänster underarm var placerad vinkelrätt mot ryggraden och höger hands placering på magen visar att armarna var placerade i armställning C.

12 På andra sidan dräneringen låg ett fragmentariskt skelett bestående av ett skulderblad, en överarm och revben, A286. Skelettet analyserades inte utan återbegravdes. Det hade grävts sönder då skelettet A284 begravdes. I båda dessa gravar fanns kalkbruksklickar, vilket sannolikt indikerar att de är yngre än sakristian och att kalkbruket härrör från byggnationen av denna. Armarna på sistnämnda skelett var placerade över magen i armställning C. I detta parti runt sakristian, med undersökta och upplockade skelett, fanns ytterligare skelett på en lägre nivå. Närmast långhuset, under skeletten A284 och 286, frilades partier av två skelett, A297 och 299. På skelettet A297, där endast partiet från underarmen ner till foten rensades fram, hade den dödes arm lagts utmed kroppen typologiskt armställning A. På barnskelettet A299 hade armen placerats så att handen låg i skötet armställning B. Inget av dessa skelett togs upp. En förhistorisk keramikskärva av äldre järnålderskaraktär låg i grav A297:s fyllning, F2. Öster om sakristia och kor Öster om sakristia och kor fanns 37 skelett på omkring en meters djup. Bredden på den intakta marken i schaktet var endast 0,45 meter, vilket innebar att en stor del av skeletten var söndergrävda. I väster fanns cementsockeln, A467, och i öster dräneringsschaktet, A241, vilka båda förstört en stor del av skeletten. Ett fåtal gravar, som var nedgrävda djupare, såg ut att fortsätta ostörda under cementsockeln. Men dessa kom inte att beröras av schaktgrävningen. Några gravar ser också ut som att de har fortsatt förbi korväggen, vilket betyder att de är äldre än det nuvarande koret som anses ha uppförts i slutet av 1300-talet. Gravar och kontexter beskrivs nedan från norr till söder. En grav var grävd 2,8 meter söder om sakristians nordöstra hörn, A418. Gravens botten låg på +41,32 meter över havet, cirka 0,90 meter under befintlig marknivå. Torso och armar var bevarade med armställning C, men individen var i övrigt skuren i axel- och höfthöjd av recenta nedgrävningar. Graven har inte sträckt sig under sakristians mur och är med andra ord yngre än sakristian. Skelettet var i dålig kondition och därför återbegravdes det. Dikt an, söder om grav A418, fanns grav A420, eventuellt kan dessa båda ha gravlagts i samma grav. Kranium och överarmsben var bevarat av en yngre individ, dess nedre del var skuret av ett modernt dräneringsschakt. Skelettet bedömdes som något poröst men togs ändå in för osteologisk bedömning. Grav A422 låg cirka 0,2 meter söder om grav A420. Lårben och underben var delvis bevarade men individen var skuren av en recent nedgrävning i öster och cementsockeln i väster. Träfragment fanns bevarat som visar att personen gravlagts i kista. Graven fortsätter sannolikt under sakristians östmur. Det begränsade antalet ben återbegravdes utan osteologisk analys. Endast kraniet var delvis bevarat av skelettet i grav 424 och detta låg intill och söder om grav 422. Graven var äldre än grav 426 då den skärs av denna. Gravfyllningen uppfattades också vara annorlunda, där grav 424 hade ett innehåll av ljusbrun sand, medan det i den senare graven 426 fanns en mörkare och mer humös fyllning. Kraniet återbegravdes.

13 Figur 8. På bilden ses skeletten A418 426 öster om 1300-talskoret. Foto: Annika Konsmar. Figur 9. Samma skelett som i föregående bild med korväggen ungefär i bildens övre kant och måttstocken ligger på cementsockeln. Det framgår tydligt att skelettet i mitten, representerat av underben och lårben, har fortsatt in i området för 1300-talskoret och alltså är äldre än detta. Foto: Annika Konsmar.

14 Av grav 426 fanns kraniet och övre delen av torso bevarad. Även hand- och fingerben, samt delar av en arm var bevarade högt upp på bröstkorgen armställning D. När graven grävdes förstördes delvis den äldre graven A424. Grav A428 låg 1,0 meter söder om grav A426. Fötter och underben var bevarade. Den övre delen av individen fortsatte under cementsockeln och ligger därmed under sakristians östra vägg. Omgrävda ben i gravfyllningen visar att en eller flera äldre gravar har grävts sönder då denna grav grävdes. Benen återbegravdes. Dikt an, söder om grav A428, låg ett kranium in situ, A430. Nedanför skallen var individen avgrävd då ett dräneringsschakt grävdes. Kraniet återbegravdes. Delar av ett kranium, armar, fingrar och torso var bevarat av ett skelett 0,7 meter längre söderut, A432. Individen var skuren vid höften och i axelhöjd av moderna nedgrävningar. Vänster arm låg uppdragen mot bröstet och höger arm vid nedre delen av bröstkorgen, armställning C/D. Omgrävda skelettdelar fanns i gravfyllningen. En knapp meter söder om ovanstående skelett låg flera gravar väldigt nära varandra. Längs en sträcka av ungefär en meter var sex individer gravlagda. Enstaka stratigrafiska relationer dokumenterades. Skelett A434 låg över skelett A442. Vid det förstnämnda var skallen och några övre ryggkotor bevarade medan den nedre delen av kroppen var bortgrävd i samband med anläggandet av dräneringsschaktet. I grav A442 fanns armar, torso och höftben bevarade, medan den övre delen av skelettet låg under cementsockeln och den nedre delen var avgrävd för dräneringsschaktet. Höger hand låg ovanför höftkammen och vänster arm och hand låg parallellt med höger arm på magen armställning C. Skelettet var fragmentariskt. Individen var troligen gravlagd utanför sakristians vägg. Intill denna grav låg skelettet A444 med ett fragmentariskt bevarat kranium, några revben och ryggkotor från vänster kroppssida. Övriga delar var söndergrävda vid anläggandet av en yngre grav, troligen grav A436. Träfragment visar att individen gravlagts i en träkista. Skelett A436 låg 0,7 meter under befintlig marknivå. Endast kranium och övre delen av torso var bevarad. I gravfyllningen låg ytterligare ett kranium. Graven låg dikt an och stratigrafiskt ovan skelett A438. Här var kraniet och de översta kotorna bevarade. Den ovanliggande graven hade skadat vänster sida då den grävdes. Under skelett A438 låg i sin tur skelett A440. Här var endast övre delen av kraniet bevarat in situ. De tre sistnämnda gravarna var skurna av dräneringsschaktet. Alla ovanstående individer har återbegravts utan osteologisk analys. Ytterligare en knapp meter söder om den ovanstående gruppen gravlagda, och vidare två meter, hade ytterligare 13 individer begravts. Även här kunde flertalet stratigrafiska relationer iakttas. Skelett A446 överlagrade både skelett A513 och A523. Av individen i graven fanns endast fingrar, höftben och övre delen av lårbenen bevarade. I övrigt var skelettet avgrävt i samband med anläggandet av cementsockeln och dräneringsschaktet. Fingrarna var placerade på och strax under höftkammen, inga armar var bevarade. Armställningen tolkas som B- eller C-armställning. Graven påträffades 1,0 meter ned från marknivå på höjden +41,44 meter över havet. Av skelett A513 var kraniet, vänster överarm och ryggkotor bevarade. Höger sida hade troligen grävts av då individen A446 begravdes. Skelettmaterialet var fragmentariskt bevarat och mycket poröst, tänderna fanns kvar främst i underkäken. Fyllningen i graven var

15 ljusbrun siltig sand/morän vilket kan tala för att graven är äldre. Skelettet låg 1,10 meter ned från befintlig marknivå. Individen togs in främst för eventuell 14 C-analys. Av skelettet A523 var endast höftben och övre lårben fragmentariskt bevarade. Både grav A446 och A523 återbegravdes utan analys. Grav A448 låg intill och söder om grav A446 men också 0,2 meter högre i nivå. Gravfyllningen var likartad den förra, brun siltig sand och innehöll omrörda ben från äldre gravar. I grav A448 fanns höftben och armar bevarade, där armarna var placerade över magen, i C-armställning. Individen var avgrävd i lårbens- och brösthöjd av moderna nedgrävningar. Sannolikt var individen gravlagd utanför korets östvägg. Grav A448 överlagrade de båda gravarna A517 och A525. I grav A517 fanns en del av höger underben och fot bevarad. I grav A525 fanns endast ett fragmentariskt bevarat lårben. Vid grävandet av graven för A448 hade sannolikt de båda skeletten grävts sönder. Gravarna fortsatte under cementsockeln. Troligen har skeletten även fortsatt förbi korets östvägg och är i så fall äldre än koret. Gravfyllningen var mörk siltig sand. De två gravarna var belägna söder om och på samma nivå som grav A523, 1,2 meter under marknivån. Grav A529 överlagrades av både grav A515 och A517. Skelettet, som därmed var den tidigast begravde individen i denna del, bestod endast av fragmentariskt bevarade lårben, övriga delar av skelettet fortsatte också mot och möjligtvis förbi korväggen i väster, A529. Samtliga ovanstående individer har återbegravts utan analys. Av skelettet A515 fanns en del av ryggraden och höger underarm bevarat. Troligen har den grävts av då gravarna A509, A448 och eventuellt A517 anlades. Skelettdelarna återbegravdes. Graven överlagrade grav A529 (se ovan) och låg under grav A509. Grav 509 bestod av armar och torso med armarna lagda i armställning C. Skelettmaterialet var i relativt god kondition. Individen var skuren vid axelhöjd och höfthöjd av moderna nedgrävningar. Graven var grävd utanför korets östvägg, 0,8 meter under marknivån. Grav A509 överlagrade även grav A527. I denna fanns lårben och underben fragmentariskt bevarade. Omrörda ben låg i gravfyllningen som också innehöll mörk humös sand. Skelettdelarna i både grav 509 och 527 har återbegravts. Ett fåtal decimeter söder om grav A527 låg grav A519. I graven fanns väl bevarade underben och fötter. Fötterna låg tätt och väl samlade, vilket kan tyda på att individen var svept. Benen var kraftiga. Graven har fortsatt förbi nuvarande kormur, 0,95 meter under marknivån. Benen satt fast under cementgrunden. De kan ha skadats vid grävningen för denna. Benen i grav A527 återbegravdes. Intill denna grav låg skelettet A511, som innehöll underben. Individen var avgrävd vid fötterna och knäna av moderna nedgrävningar. Graven har fortsatt förbi korets östra vägg och är alltså äldre än detta. Ett återbegravt kranium fanns i gravfyllningen och graven låg 0,8 meter från marknivån. Grav A511 låg stratigrafiskt över grav A521. I grav 521 fanns höftben, underarmar, några fingrar och nedre ryggkotor bevarade. Troligen har individen gravlagts med armställning B, men det kan även ha rört sig om armställning A för höger arm. Vänster underarm låg innanför höftkammen medan höger underarm var placerad utanför höger höftkam. Fotänden var skuren av en modern nedgrävning. Skelettdelarna i grav A511 och A521 har återbegravts.

16 Grav A577 låg ungefär en meter söder om ovanstående grupp av gravar. Från marknivån låg skelettet 1,2 meter ned, vilket gjorde att den inte skulle komma att påverkas av ledningsdragningen. Ett kranium anades i väster men skelettet kunde ligga kvar. I den östra delen var graven störd av ett sentida grävt dräneringsschakt. Graven låg i ett område där gravar fanns mer sparsamt jämfört med områdena norr och söder därom. Fyllningen i graven uppfattades som ljus morän vilket kan tala för en tidig gravläggning i kyrkogårdens historia. Gravens placering är inritad i Intrasis i efterhand, läget kan därför vara något osäkert. Drygt en meter söderut fanns grav A531. Graven innehöll en ung individ där kranium, bröstkorg och armar var bevarade. Den var skuren i höfthöjd, men underarmarna låg över magen vilket typologiskt tillskrivs armställning C. Graven låg cirka 0,8 meter under befintlig marknivå. Söder om grav A531 låg grav A537. Graven innehöll endast kraniet in situ. I öster var skelettet avgrävt i halshöjd i samband med anläggandet av dräneringsschaktet. Skallen återbegravdes. Intill denna låg grav A535 där den övre delen av skelettet var bevarat. I höfthöjd var den skuren av en modern nedgrävning. Nyckelbenen föreföll vara ihopdragna, vilket kan tyda på att individen begravdes svept. Ledändarna vid överarmarna var inte hopväxta, vilket visar att det inte rörde sig om en vuxen individ. Underarmarna låg placerade parallellt med varandra över magen, armställning C. Skelettdelarna samlades in för en eventuell osteologisk analys. Grav A535 låg stratigrafiskt över grav A533. Skelettet A533 har tillhört en ung individ. Vänster lårben, höftkam, revben och del av underkäken fanns kvar. Individen var gravlagd utanför korets östra vägg. Dess högra sida var skuren av grav A535, samt i knä- och huvudhöjd av moderna nedgrävningar. Individen återbegravdes. Strax söder om de ovan beskrivna gravarna fanns skelett A539. I graven fanns nedre delen av lårbenen, knäskålarna, underbenen samt fot- och tåben bevarade. En tydlig nedgrävningskant kunde ses mot den ljusa undergrunden och gravfyllningen bestod av brun humös siltig sand. Under denna grav låg grav 541. Här fanns välbevarade skelettdelar: hals, ryggrad, revben och hela högerarmen, men kraniet saknades. Armarna var placerade i C-armställning, med höger hand vilande på vänster överarm. Vänster arm saknades från armbågsleden och nedåt. Ryggraden var svängd (S-formad). Fyllningen i graven var ljusare än den i den yngre graven A539. Söder om dessa gravar låg skelettet A543 med tår in situ, och som fortsatt förbi det nuvarande korets östra vägg. Benen återbegravdes. En knapp meter söder om den förra graven fanns en stenkonstruktion, tolkad som en stenkista, A554. Det rörde sig om två parallella stenrader, med cirka 0,65 meters avstånd. Inledningsvis tolkades stenarna kunna höra till korets sydöstra hörn men detta omtolkades. Stenkonstruktionen bestod av liggande och stående stenar av granit/ gnejs. Endast ett 0,3 meter brett parti var bevarat. Centralt mellan stenraderna låg ett skelett bestående av skenben och vadben, A552. På botten av de stående stenarna och under benen låg ett lager med kalkbruk och kol löst sammansatt. Under detta lager låg några flata plant liggande mindre stenar av samma stenmaterial. Stenarna och graven var avgrävda för det moderna dräneringsschaktet, A458. De fortsatte

17 Figur 10. En eventuell stenkista med ett kalk- och träkolslager ovan en stenbotten, A554. Kistan var uppförd innan 1300-talskoret byggdes. Foto från öster: Annika Konsmar. under cementsockeln A467 men bör även ha fortsatt förbi det nuvarande korets östvägg och är därmed äldre än 1300-talets senare del. Att gravlägga en individ på eller med kol eller kalkbruk är känt i flera gravar bland annat i södra Sverige och i nordvästeuropa. Det rör sig ofta om gravar i nära anslutning till kyrkorna. Bruket är så gott som uteslutande ett tidigmedeltida fenomen och de begravda individerna i dessa gravar har tolkats tillhöra personer med högre status i samhället (Cinthio 2002:44ff). Det ska dock återigen betonas att endast en liten del av graven var tillgänglig och ostörd i schaktet. En meter ut från korets sydöstra hörn fanns tre kantiga markstenar lagda i östvästlig riktning, 0,2 meter under marknivån, A486. Möjligen har det rört sig om syllstenar. Söder om och delvis ovanpå dessa fanns ett begränsat kompakt rödbrunt lager av sandig silt, A504. Tillsammans kan de utgöra någon form av byggnadsrest i samband med arbete vid kyrkan under någon senare historisk period. Norr om denna fanns på samma nivå ett fragmentariskt kalkbrukslager längs en två meter lång sträcka. Möjligen som ett raseringslager från en omkalkning av kyrkan. Samtliga dessa kontexter var avgrävda

18 vid ledningsdragningar runt kyrkan och för dräneringsschaktet i öster. Under det ovan nämnda rödbruna siltlagret låg fötter och tår på ett skelett, delvis under cementsockeln, A581. Graven, som sannolikt fortsatt förbi det nuvarande koret, har återbegravts. Vid korets sydvästra hörn fanns flera ledningsgrävningar, men främst nedgrävningarna för åskledare och dräneringsschaktet låg på ett djup som innebar att de hade påverkat kulturlager och gravar. Söder om koret Söder om koret påträffades nio skelett. Skelett A586 var en komplett individ med armarna placerade i armställning C. Fötterna låg väl samlade och nyckelbenen något sammandragna vilket kan tyda på att den döde var svept. Benen på individen var placerade lätt böjda och något på sidan. Rikligt med omgrävda ben låg i gravfyllningen, bland annat tre kranier, vilka återbegravdes. Figur 11. Söder om koret frilades skelettet A586. Foto från norr: Annika Konsmar. Figur 12. Ett barnskelett söder om koret, A550. Avgrävt vid såväl huvudsom fotändan. Foto: Annika Konsmar.

19 Grav 586 överlagrade tre gravar, A550, A579 samt A628. I grav A550 låg ett barn på cirka 1,15 meters djup. Graven låg cirka 1,0 meter söder om korets sydvägg. Barnets längd var en meter. Nyckelben, bröstkorg, armar, bäcken, lårben, del av underben och skenben var bevarade, medan kraniet och fötterna saknades. I väster var graven avgrävd av en dräneringsledning med rör av tegel och i öster av grav A586. Höger arm var fragmentarisk, medan höger hand var bevarad och låg under vänster arm. Armarna var placerade i armställning C. En del av ett skalltak låg förskjutet något söderut, men skulle kunna tillhöra individen. Ett delvis bevarat skelett från en vuxen individ, låg 1,05 meter under marknivån, A579. Det rörde sig om vänster bäcken, lårben, underben, skenben och fotben, samt höger underben, skenben och fotben. I graven påträffades också en bäckendel som kan höra till individen. Fötterna låg tätt ihop vilket kan tyda på svepning. Individen var skuren av grav 586 men låg stratigrafiskt över grav A583. Skelettet återbegravdes. Figur 13. En stenkonstruktion öster om gravkoret tolkades som en eventuell grundmur A588. Foto från söder: Annika Konsmar.

20 Grav A628 var en yngre individ där kranium, nyckelben, ryggrad, fingerben och revben var bevarade. Kraniet låg i upprätt läge och vänster arm låg i armställning C. Höger sida kan ha skadats vid en annan nedgrävning, som fortsatte utanför schaktet i söder, men graven var även skadad av den yngre graven 586. Individen är återbegravd. I graven A583 fanns höger underben, skenben och några tår in situ, cirka 1,10 meter under befintlig marknivå. Graven var söndergrävd då graven 579 och cementsockeln anlades. Individen återbegravdes. I graven A657 låg en närmast komplett yngre individ men där båda fötterna saknades. Armarna låg i armställning C, tvärs över magen. Individens uppskattade längd var 1,30 meter. Vänster sida låg delvis i schaktkanten och under cementsockeln men togs fram efter fotografering. Den låg dock utanför korets sydvägg. Delar av flera individer låg i fyllningen. Graven låg intill grav 586, men låg på en lägre nivå än denna. Vänster lårben och vänster sida av ett bäcken låg i grav A681. I övrigt var den skadad av yngre gravar, möjligen vid grävandet av gravarna 657 och 583. Skelettdelarna återbegravdes. Intill gravkorets östra vägg låg grav A659. I den fanns tår som låg i läge, men då dessa låg under schaktdjup fick de ligga kvar. Graven fortsatte in under gravkorets vägg och är alltså äldre än denna byggnadsdel från 1600-talet. En stenkonstruktion i två eller tre skift tolkades som grundmuren till en byggnad, A588. Den påträffades öster om gravkoret, 0,2 meter under befintlig marknivå. Det översta skiftet låg i nordsydlig riktning och på nivån +42,20 meter över havet. Det övre skiftet bestod av kallmurade och obearbetade markstenar. Vid det nederst framtagna skiftet tolkades två stenar, väster om stenraden, kunna ha ingått i en nordlig mur respektive en sydlig mur. Mellan dessa eventuella väggar har byggnaden i så fall varit 1,10 meter bred. Stenarna fortsatte in under cementsockeln och gravkorets östra vägg. Stenarna var 0,30 0,45 meter stora. Några stenar hade kalkbruk på ytan vilket visar att de var återanvända stenar från någon byggnad. Muren har troligen Figur 14. Samma motiv som i föregående figur men här fotograferat från ovan. Övre bildkant är mot väster. Foto: Annika Konsmar.

21 2 cm Figur 15. Järnföremålen som påträffades i utfyllnadslagret A673, F679. Skala 1:2. Foto: Lena Engström. rivits i samband med att gravkoret byggdes på 1600-talet, men kan också ha påverkats av schaktningarna för ledningar och cementsockeln. Mellan stenarna fanns ett utfyllnadslager, A673. Det utgjordes av sand med byggnadsavfall som tegelkross, kalkbruk, fönsterglas, väggputs, en slipad kalksten som troligen utgjort golvbeläggning samt några järnföremål (F679). Det rörde sig bland annat om flera föremål som kan kopplas till en dörr, som en gångjärnsstapel, krampor och en hake till en stängningsanordning. Inga av dessa föremål sparades. Lagret grävdes inte i botten utan det fortsatte under ledningsschaktets djup. Norr om grundmuren A588 fanns en nedgrävningskant för denna. Fyllning i nedgrävningen bestod av omrörd gul sand men det fanns också enstaka ben från söndergrävda gravar. På grund av den begränsade ytan, var det svårt att konstatera om det var en uppbyggd konstruktion eller endast en grop fylld med byggnadsavfall Från gravkor till vapenhus Endast fyra skelett och en grop med stora mängder med ben påträffades. Söder om gravkoret fanns också en större sten som låg i östvästlig riktning, A685. Stenen, som var av granit eller gnejs, låg 0,6 meter ut från gravkorets södra vägg. Eventuellt var den lagd som en täckhäll på en grav. En annan tolkning kan vara att den tidigare har legat utanför porten, som tröskelsten till gravkoret, men är flyttad något. Stenen låg plant och cirka 0,6 meter ned från befintlig marknivå. Storleken på stenen var 1,88 0,72 0,20 meter, väl passande för att täcka en grav eller kista. Inget skelett i läge påträffades under stenen, utan endast en del ben från söndergrävda skelett. Schaktdjupet vid stenen var

22 0,95 meter. En rörledning låg ovan stenen men verkar inte ha berört denna. Inga ristningar eller kalkbruk fanns på stenen. Väster om stenen, men på en lägre nivå, fanns grav A726 med ett barn 0,95 meter ned från befintlig marknivå. Barnet var begravt i en träkista varifrån små kistspik och träfragment fanns kvar. Lårbenet var 75 mm långt. Då den låg under schaktdjup och i schaktkanten kunde skelettet ligga kvar. Graven låg 1,3 meter ut från gravkorets sydvägg. Väster om gravkoret och under cementsockeln var ett litet barn gravlagt i en träkista, grav A758. Graven låg 1,1 meter under befintlig marknivå. Kraniet och den övre delen av torso var bevarad. Överarmsbenen var avgrävda vid uppförandet av cementsockeln i öster, men de var minst 170 mm långa och 13 mm breda i sin tunnaste del. Överarmens ledkula var inte sammanväxt. Kraniet var krossat. Skelettdelarna återbegravdes. Figur 16. Stenen utanför gravkorets södra sida, A685. Foto: Annika Konsmar.

23 Grav A756 var en barngrav. Den låg söder om långhuset mellan gravkor och vapenhus, endast 0,55 meter under marknivån och en dryg meter från långhusets vägg. Barnets ben hade fallit utåt och det tunna skallbenet var krossat, armarna var placerade så att händerna låg i skötet, armställning B. Lårbenen var 75 mm långa. Barnet var begravt i en kista, varifrån små kistspik, tre cm långa och träfragment fanns kvar. Skelettet återbegravdes. Direkt öster om vapenhuset var en troligen vuxen individ begravd, A754. Skelettet var kraftigt skadat av moderna nedgrävningar, men kranium och övre högra delen av torso var bevarade. Den högra armen var delvis skadad, men enstaka falanger, från vänsterhanden, vid höger armbåge talar för en C-armställning. Graven, som låg cirka 0,8 meter ned från befintlig marknivå, återbegravdes efter dokumentation. Figur 17. Gropen med ben i schaktets södra kant mellan vapenhus och gravkor, A774. Foto: Annika Konsmar.

24 FU-område Kyrkan/schaktet Sten Kulturlager Arkeologiskt objekt Arkeologiskt objekt 6497160 566020 554 504 663 1000067 774 774 673 588 838 685 6497130 10 m 566040 Figur 18. Planritning över Östra Enebys kyrkas östra delar och de konstruktioner som påträffades i dräneringsschaktet. Mellan gravarna 754 och 756 fanns en grop full med ben, som sannolikt har anlagts i modern tid i samband med ledningsgrävningar, A774. Gropen, som syntes redan 0,4 meter under befintlig marknivå, innehöll en stor mängd ben från söndergrävda gravar. Skelettmaterialet bestod främst av större bendelar och utifrån antal pannben med bevarad övre del av orbita fanns cirka 77 skallar i gropen. Gropen var minst 0,7 meter djup, dess botten nåddes inte. Schaktdjupet vid gropen var 1,10 meter. Allt material från gropen har återbegravts på Norra kyrkogården i Norrköping. En alternativ tolkning kan vara att det kan ha funnits ett benhus mellan gravkor och vapenhus, där uppgrävt skelettmaterial deponerats. Några uppgifter om ett sådant har funnits har dock inte påträffats.

25 Runt vapenhus och långhusets södra sida Liksom utmed långhusets norra sida sluttade topografin även på sydsidan mot väster, vilket gjorde att schaktdjupet minskades till cirka 0,6 meter väster om vapenhuset. Det innebar att inga gravar kom att beröras söder och väster om vapenhuset. I schaktet påträffades i övrigt två skelett öster om vapenhuset och enstaka ben från tidigare söndergrävda gravar. Utmed vapenhusets östra sida fanns en grav, med ett kranium och de övre halskotorna i läge, i den östra schaktkanten, A752. Den låg på ett djup av 1,05 meter från befintlig marknivå. Skelettet låg på nivån +41,46 meter över havet. Det var skadat i öster i samband med att dräneringsschaktet grävdes. Individen återbegravdes. Strax söder om ovanstående grav låg skelettet A750. Det rörde sig om ytterligare ett barn, infant, som var fragmentariskt bevarat. Den övre delen av lårbenen och de nedre ryggkotorna var bevarade. Skelettet, som låg 0,7 meter under befintlig marknivå, återbegravdes. Ett par plant liggande stenar, troligen i gnejs, påträffades, A838 och A1000067. En av stenarna låg plant vid vapenhusets sydvästra hörn cirka 0,5 meter ned från marknivån, A838. Den var 0,80 0,90 meter stor och 0,05 0,18 meter tjock. Inga ristningar eller kalkbruk syntes. Eventuellt kan den vara lagd som täckhäll över en grav, men schaktdjupet var endast 0,7 meter vilket innebar att det inte var möjligt att klargöra. Det bör röra sig om samma sten som påträffades vid en tidigare undersökning (Eriksson 1978). Det rör sig möjligen om en täcksten över en grav. Den andra stenen utgjordes av en plant liggande sten av granit eller gnejs. Den låg längs långhuset, 4,4 meter från långhusets sydvästra hörn och 0,4 meter under markytan, A1000067. Då schaktdjupet inte berörde stenen fick den ligga kvar. Storleken togs inte fram men är uppskattad till minst 1,20 meter lång. Placeringen är digitaliserad i efterhand. Tabell 1. Föremål påträffade vid undersökningen. Remsöljan låg i grav A238, som sannolikt är från tidig medeltid, medan keramikskärvan av äldre järnålderskaraktär påträffades i fyllningen av grav A297. Järnföremålen, som var av yngre datum påträffades i en grop, A663. Fyndnr Material Sakord Antal Fyndstatus Vikt (g) Anmärkning 1 Järn Remsölja 1 kastad 3 trasig 2 Keramik Kärl 1 6 ä jäå? 679 Järn Föremål 9 kastade Osteologiska resultat Benmaterialet från Östra Eneby kyrkogård består av hela eller delar av skelett från 18 individer. Materialet utgör endast en mycket liten del av de som en gång begravts på platsen. Alla åldersgrupper utom spädbarn finns representerade, tabell 1. Bland de vuxna är det fem som har bedömts som kvinnor, tre som män och i ett fall har kön inte kunnat avgöras. Kroppslängd för de vuxna utifrån största lårbenslängd har endast kunnat beräknas för två individer, en kvinna och en man. Kvinnan var 167 cm och mannen 178 cm. Därutöver kan

26 vi få en fingervisning om längden för ytterligare en kvinna som var 159 cm (måttet är beräknat utifrån största längd på överarmen). Beträffande tandhälsan har 251 tänderna kunnat studeras hos 14 av de 18 individerna. Det rör sig om både mjölktänder och permanenta tänder. Karies har noterats i 43 procent (6 av 14 fall) och 5 av dessa är vuxna individer. Resultat motsvarande andra medeltida grupper som studerats (Arcini 1999). Tandlossning har varit ett problem hos de äldre vuxna och en av de äldre kvinnorna kan man i princip säga att hon vid sin död varit tandlös, det vill säga att hon har förlorat alla utom en av sina tänder. Även en av de andra äldre kvinnorna och två av männen har haft problem med tandlossning. En kvinna hade förlorat alla sina kindtänder i underkäken och troligtvis 5 av 6 kindtänder i överkäken. Beträffande de båda männen hade en förlorat 5 av 12 kindtänder och den andra minst 8 av 12 kindtänder. Mannen som förlorat 8 av sina kindtänder har haft så omfattande tandlossningsproblem att han även förlorat andra tänder. Dessutom har han spår efter en inflammation vid roten av en av framtänderna i underkäken, en inflammation som kan ha uppstått i samband med slagsmål då han fått ett slag på munnen. Hos en av de unga kvinnorna, en äldre tonåring 17 19 år ses spår efter störningar i emaljen, så kallade emaljhypoplasier. Dessa kan antingen ha uppstått på grund av svält eller då individen varit sjuk och helt enkelt inte kunnat tillgodogöra sig föda. Studier av tänder kan användas till mycket mer än att belysa tandhälsa. På en av individerna, en kvinna omkring 20 år gammal ses ett jack på avbitningsytan på en av framtänderna i över- respektive underkäken. Med stor sannolikhet kan det vara orsakat av att hon bitit om en nål eller tråd. Hon skulle således ha kunnat vara sömmerska. Beträffande övriga sjukdomar kan vi konstatera att barnet i grav 290 uppvisar spår efter en kronisk bihåleinflammation, det vill säga den har varat en längre tid och har därmed hunnit avsätta spår i skelettet. Inflammationen kan ha uppstått då bihålan blivit igentäppt när nässlemhinnan svullnat. Den primära bakomliggande orsaken är sannolikt en förkylning. Den äldre kvinnan i grav 586 har under sin levnad drabbas av trauma, dock inget allvarligt. Ett av tåbenen, hörande till stortån, liksom båtbenet i handen och ett fingerben har deformerats sannolikt i samband med en olycka. Nedan följer en osteologisk redovisning skelett för skelett. Grav 238 Graven är kraftigt skadad varför endast delar av skelettet är bevarat. Den osteologiska analysen indikerar att den gravlagda var en vuxen individ. Utifrån könsindikarenade kriterier på kranium och bäcken blir bedömningen att det rör sig om skelettet från en man. Utifrån epifysstatus, där alla tillväxtzoner är slutna och tandslitage är måttligt blir bedömningen att mannen dött i en ålder av 35 40 år. Lårbenslängden som är 485 mm indikerar att han var 178 cm lång. Beträffande individens tandstatus kan vi konstatera att 5 tänder kunnat studeras och karies noterades i en av dem.

27 Grav 284 Graven är kraftigt skadad varför endast delar av skelettet är bevarat. Den osteologiska analysen indikerar att den gravlagda var en vuxen individ. De könsindikerande kriterierna på kraniet ger inte en entydig bild men det är mer troligt en kvinna än en man. Utifrån epifysstatus, där alla tillväxtzoner är slutna och tandslitaget är ringa, blir bedömningen att kvinnan dött i en ålder av cirka 20 år. Inga lårben är bevarade varför kroppslängden enligt sedvanlig metod inte kunna beräkna men utifrån största längd på överarmsbenet är beräkningen att hon var omkring 159 cm. Beträffande individens tandstatus kan vi konstatera att 22 tänder kunnat studeras och karies noterades i en av dem. På en av framtänderna i över- respektive underkäken ses ett jack på avbitningsytan, vilket kan vara orsakat av att hon bitit om en nål eller tråd. Hon skulle således ha kunnat vara sömmerska. Grav 288 Graven är kraftigt skadad varför endast delar av skelettet är bevarat. Den osteologiska analysen indikerar att den gravlagda var en vuxen individ. De könsindikerande kriterierna på kraniet ger inte en entydig bild, men det mest sannolika är att det var en kvinna. Utifrån epifysstatus, där alla tillväxtzoner är slutna och tandslitage är bedömningen kvinnan dött i en ålder av 35 40 år. Inga lårben eller andra stora rörben är bevarade, varför någon kroppslängd inte kunnat beräknas. Beträffande individens tandstatus kan vi konstatera att 13 tänder kunnat studeras och karies noterades i två av dem. Grav 290 Endast kranium och delar av överkroppens ben är bevarade. Utifrån utvecklingen av mjölktänder och permanenta tänder samt storleken på ett av benen i nackbasen, kan vi dra slutsatsen att individen, som var ett barn, har dött i en ålder av 2 år±8 månader. I höger maxillas bihåla ses spår efter en bihåleinflammation. Grav 292 Endast delar av skelettet var bevarat. Utifrån kriterier på bäckenet blir bedömningen att individen var en kvinna. Ålder har bedömts utifrån utseendet på främre bäckenfogens yta, tandslitaget och epifysstatus där vissa ben fortfarande hade öppna tillväxtzoner. Bedömningen blir att kvinnan var omkring 17 19 år vid sin död. Alla tänder utom visdomständerna har brutit fram och karies har inte observerats. Däremot ses spår efter tunna emaljhypoplasier på tänderna. Grav 294 Endast delar av skelettet var bevarat. Utifrån kriterier på bäckenet blir bedömningen att individen var en kvinna. Utseendet på främre bäckenfogens yta, tandslitaget och epifysstatus, visar att även denna kvinna var omkring 17 19 år vid sin död. Beträffande tandhälsan har alla tänder utom visdomständerna brutit fram och karies har inte noterats på någon av dem.

28 Grav 420 Endast kranium och delar av överkroppen är bevarade. Utifrån utvecklingen av mjölktänder och permanenta tänder blir bedömningen att den gravlagda var ett barn som dog i en ålder av cirka 7 år. Beträffande tandhälsan har sammanlagt 24 tänder kunnat undersökas och karies har inte kunnat påvisas. Grav 426 Den osteologiska analysen indikerar att den gravlagda var en vuxen individ. Utifrån könsindikerande kriterier på kraniet blir bedömningen att det rörde sig om skelettet från en man. Utifrån graden av sutursammanväxning och tandslitage blir bedömningen att individen dött i en ålder av minst 35 40 år. Tyvärr är lårbenen inte hela så kroppslängden kan inte beräknas från dessa. Beträffande individens tandstatus kan vi konstatera att han inte haft någon karies men väl problem med tandlossning, då han förlorat inte mindre än 5 av sina kindtänder innan han dog. Grav 432 Den osteologiska analysen indikerar att den gravlagda var en vuxen individ. Utifrån könsindikerande kriterier på kraniet blir bedömningen att det rör sig om skelettet från en man. Utifrån tandslitage blir bedömningen att individen dött i en ålder av minst 45 år. Tyvärr är lårbenen inte hela så kroppslängd kan inte beräknas från dem. Utifrån längden på överarmens ben blir däremot bedömningen att den gravlagda var 175 cm. Beträffande individens tandstatus kan vi notera att han haft en dålig tandhälsa. Minst 11 av tänderna hade han förlorat innan han dog och de kvarvarande var hårt och snett slitna. På två av de kvarvarande kindtänderna täcker tandsten även tuggytan. Vid roten av ena framtanden i underkäken ses också en käkinflammation. Denna inflammation kan ha uppstått genom trauma, det vill säga han kan ha varit i slagsmål och fått ett slag på munnen. Beträffande tandlossningsproblemen kan dessa initialt vara orsakade av karies. Grav 513 Det som återstod av skelettet var delar av kraniet, en hel underkäke, en del av överkäken, tänder, vänster överarmsben, vänster skulderblad och vänster nyckelben samt en del halskotor. Utifrån könsindikerande kriterier på kraniet blir bedömningen att skelettet sannolikt är en kvinnas. Samtliga suturer är slutna och tänderna är mycket hårt slitna, vilket gör att bedömningen blir att kvinnan vid sin död var omkring 60 år. Beträffande tandhälsan så har hon förlorat alla utom två kindtänder medan hon levde. Den ena sexårstanden i vänster underkäke är helt sönderfrätt av karies och endast roten återstår. Benet till överkäken är inte helt men de flesta tänder ser ut att ha gått förlorade, dock påträffades en lös sexårstand. Grav 519 Återigen en söndergrävd grav där det enda som återstod av skelettet var delar av skenben och vadben. Utifrån epifysstatus och grovleken på benen blir bedömningen att den gravlagda var en vuxen individ.

29 Vänster skenben är något uppsvällt och ytan något strimmig. Det kan röra sig om benhinneinflammation. Grav 531 Ett delvis bevarat skelett från ett barn. Det som återstår av skelettet är kraniet, tänder, delar av övre extremiteter och bröstkotor. Utifrån utvecklingen av mjölktänder och permanenta tänder, blir bedömningen att den gravlagda dog i en ålder av cirka 4 år. Sammanlagt har 24 tänder kunnat studeras och karies har inte observerats i någon av dem. Grav 535 Skelettet är bevarat från kraniet ner till och med bäckenet. Utifrån utvecklingen av permanenta tänder, längd på rörben och bredd på bäckenbenet (ilium), blir bedömningen att den gravlagda dog i en ålder av 12 år±30 m. Sammanlagt har 27 tänder kunnat undersökas och karies har inte observerats på någon av dem. Grav 539 Av denna individs skelett är endast skenben, vadben, knäskålar och lite ben från fötterna bevarade. Längden på de långa rörbenen indikerar att den gravlagda dog i en ålder av 9 10 år. Grav 541 Överarmsben, ben från höger underarm, höger hand, skulderblad, nyckelben och en stor del av ryggraden var det enda som fanns kvar av denna individ. Storleken på överarmens ledkula indikerar att den gravlagde är en man och eftersom tillväxtzonerna på de ben som är bevarade är slutna kan vi dra slutsatsen att den gravlagde var en vuxen individ. Grav 550 Stora delar av det postkraniala skelettet var bevarat samt enstaka ben från kraniet. Utifrån längden på rörbenen och bredden på bäckenbenet (ilium) blir bedömningen att individen dött i en ålder av cirka 7 år. Grav 586 Detta skelett var relativt välbevarat. Utifrån könsindikerande kriterier på kranium och bäcken kan vi dra slutsatsen att den gravlagda sannolikt var en kvinna. Utifrån graden av sammanväxning av skallens suturer och bäckenfogens utseende, blir bedömningen att kvinnan var minst 60 år vid sin död. Beträffande tandhälsan kan man säga att den inte var särskilt god, i underkäken har hon förlorat samtliga tänder före sid död och i överkäken fanns endast roten av en hörntand kvar. Hon var således tämligen tandlös. Benet på båda vadbenen uppvisade periostala reaktioner, vilket kan indikera någon form av inflammation. Ett av tåbenen hörande till stortån, liksom båtbenet i handen och ett fingerben är deformerade. Dessa förändringar kan sannolikt ha uppkommit genom vanliga dagliga skador/olyckor. Utifrån största längd på lårbenen har kroppslängden beräknats till 167 cm.