Bakgrund Sedan slutet av 1990-talet pågår en rikstäckande inventering av förorenade områden i Sverige. Det är länsstyrelserna som utför inventeringen på uppdrag av Naturvårdsverket. Arbetet med förorenade områden syftar bland annat till att uppfylla det av riksdagen fastställda nationella miljömålet "Giftfri miljö". Naturvårdsverkets Metodik för Inventering av Förorenade Områden, MIFO (NV rapport 4918). Inventeringen delas upp i två faser: Fas 1 Orienterande studier; innebär att förorenade områden (objekt) identifieras och att uppgifter om den förorenande verksamheten samlas in genom t.ex. arkiv- och kartstudier, intervjuer och platsbesök. Fas 2 Översiktliga undersökningar; gäller endast utvalda objekt där prover tas i aktuella medier (mark, porluft, grundvatten, ytvatten och sediment). I båda faserna görs avslutningsvis en riskklassning. De undersökta objekten klassificeras enligt en fyrgradig skala, där klass 1 innebär mycket stor risk och klass 4 liten risk för negativa effekter på människa och miljö. Riskklassningen ligger till grund för fortsatta prioriteringar och undersökningar. Det är viktigt att påpeka att klassningen handlar just om risker, och att det alltså inte är fastställt att ett objekt i t.ex. riskklass 1 är förorenat risken för detta är dock stor. Ju större kunskapsunderlag som finns desto säkrare blir riskklassningen. Branschpresentation Asfaltverk framställer varm och kall asfaltsmassa för beläggning av vägar och planer etc. Asfalt, även kallat asfaltbetong, är en sammansättning av är grus/sten, finmaterial (filler) och bitumen. Oljegrus/vägolja består av olika typer av mineraloljor som blandas med grus. Asfaltstillverkningen kan ske i olika typer av verk, de vanligaste är satsblandningsverk, genomströmningsverk och trumblandningsverk. I Halland sker huvuddelen av produktionen i satsblandningsverk. I stort sätt kan tillverkningen beskrivas på följande sätt: 1. Stenmaterial förs in och torkas i en torktrumma. Torktrummans utluft är kopplad till ett filter vari partiklar fastnar. Partiklarna brukar kallas filler och består till största delen av stenkorn mindre än 0,074 mm. 2. Det torkade stenmaterialet förs till materialfickor där det siktas/sorteras efter kornstorlek. Sida 1 (10)
3. Filler som samlats upp i filtret, de olika fraktionerna av det torkade stenmaterialet, bindemedel (bitumen) och eventuella tillsatsmedel förenas sedan i en blandare i olika proportioner beroende på asfaltsmassans önskade egenskaper. Bitumen är vid blandningstillfället uppvärmt och i flytande form. 4. Den färdiga asfaltsmassan lagras sedan i materialfickor i väntan på uttransport till användningsområdet. Materialfickorna är oftast utrustade med varmhållningsanordningar för att motverka att massan stelnar för tidigt. Bindemedlet bitumen har används sedan asfaltstillverkningen startade, men fram till 1986 kallades detta rätt och slätt för asfalt. Bitumen är en naturprodukt som utvinns från sjöar i bl.a. Venezuela och Trinidad, men numera framställs också bitumen som den lägsta fraktionen vid krackning av olja. Olika typer av beläggningar kräver olika typer av bitumen och den färdiga asfaltsmassan består till 4-7 % av bitumen. Bitumen har genom åren sålts i olika former; ren bitumen, bitumenlösning och bitumenemulsion. I bitumenlösningar används lösningsmedel av olika slag; lacknafta, petroleumnafta och aromatnafta. Halten av lösningsmedel kan variera mellan 0 till 60 %. Bitumenlösningarna har i nuläget i stort sätt ersatts med bitumenemulsion, alltså bitumen uppblandat med vatten. Även bitumenemulsioner kan innehålla små mängder av lösningsmedel. Vägolja som används till oljegrus består ofta fortfarande av bitumenlösningar. De fysikaliska egenskaperna hos bitumen bidrar till låga toxikologiska egenskaper. I vanlig dagstemperatur är bitumen i fast form och lakningen är mycket småskalig. I uppvärmd flytande form är bitumen mycket svårlöslig i vatten, vilket gör den icke biotillgänglig. Den främsta exponeringsrisken löper arbetande vid asfaltverk och vid utläggning i form av ångor. Bitumenlösningar kan avge kolväten och svavelväte vid upphettning. Ren bitumen anses avge svavelväte. Fram till 1975 användes tjära för att öka vidhäftningen mellan bitumen och stenmaterial på vissa verk. Anledningen till att man upphörde med användningen är att tjära avger cancerframkallande substanser vid upphettning. Vid asfaltverken hanterades tjäran oftast i slutna system, vilket gjorde att exponeringsriskerna var små. Den största risken löpte de arbetare som senare lade ut massorna på vägarna. Likt bitumen stelnar tjära vid låga temperaturer och lakningen från tjärhaltiga massor anses vara liten. Det är framförallt den höga halten av polyaromatiska kolväten (PAH) i tjära som utgör de toxiska egenskaperna. Sida 2 (10)
Tillsatsmedel har använts genom åren för att ge den färdiga asfaltsmassan önskade egenskaper. De vanligaste är: Polymerer - förbättrar bitumenets stabilitet vid höga temperaturer och elasticiteten vid låga. De vanligaste polymererna är elastomerer, där SBS, (styren-butadien-styren) är vanligast i Sverige och plastomerer, där EVA (etylen-vinyl-acetat) är vanligast i Sverige. Polymerer tillsätts antingen ner i asfaltsmassan eller köps färdiginblandad i bitumen s.k. PMB. Fibrer ökar slitstyrkan i beläggningen genom att fibrer och bindemedel ger ett tjockare lager av bindemedel runt stenarna (mer bitumen kan binda in), vilket ger en förbättrad vidhäftning. Fibrer utgörs oftast av cellulosafibrer, men mineralfibrer kan också användas. Gummi gör vägbeläggningen rörlig, vilket bland annat bidrar till att spräcka isbark på vägen och minskar risken för sprickor om underlaget rör sig. Pigment används för att färga asfalt. Pigmentanvändningen är numera småskalig då infärgningen blir väldigt svag i den färdiga massan och då pigmentet ofta är dyrt. Förr användes exempelvis järnoxid vid beläggningar på tennisbanor, men dessa målas oftast numera istället. - Aminer ökar vidhäftningen mellan bindemedel och stenmaterial. Aminer är derivat av ammoniak och är ofta frätande i sin rena form. Användningen av aminer har sjunkit och de som används i dagsläget är mer harmlösa än de forna. Den största föroreningsrisken med asfaltverk ligger troligtvis inte i produkterna eller i dess ingående komponenter utan istället i hanteringen av bränsle och drivmedel. Som bränsle användes och används än idag på många ställen eldningsolja. Generellt sett går det åt 5-7 kg olja per ton produkt vilket innebär att det på de riktigt stora asfaltverken kan hanteras 700-1000 m 2 eldningsolja per säsong (Naturvårdsverket, branschfakta, 1994). Som alternativa energikällor vid produktionen används numera naturgas eller gasol. Diesel används i de allra flesta fall som drivmedel i fordon som används i produktionen. Läckage vid tankning och spill kan ha bidragit till koncentrationer av petroleumprodukter i marken. Ofta är marken under asfaltverken asfalterad vilket minskar risken för spridning i marken, men avrinning från dessa ytor kan utgöra en risk. Förr användes även diesel som släppmedel i lastbilarna på i stort sett alla asfaltverk. En hink med diesel tillhandahölls av asfaltsverket som chaufförer sedan dänkte ut med en borste i lastbilsflaken innan asfaltsmassan lastades. Denna dieselhantering kan ha lett till spill genom Sida 3 (10)
oförsiktigt förfarande. Diesel och olja är hälsoskadliga, giftiga för vattenlevande organismer och kan orsaka negativa långtidseffekter i vattenmiljön. Sedan mitten av 1990-talet har många av asfaltverken börjat ta emot uppbrutna asfaltsmassor för återvinning i ny asfalt. Asfalten krossas och förs in i produktionen. En fördel är att det bitumen som finns inbundet i de uppbrutna massorna återanvändas och man slipper importera bitumen från raffinaderierna. I snitt består den producerade produkten av 15-20 % återvunnen asfalt. Asfaltsmassor med tjärinnehåll hanteras sällan vid sådan återvinning. Tjärhaltig asfalt med en PAH16- halt över 300 ppm klassas som miljöfarligt avfall (Naturvårdsverkets riktvärde). Asfaltverken ligger nästan alltid i eller i direkt anslutning till grustäkter. Anledningen är närheten till stenmaterial för produktionen. Markförhållande i sådan omgivning har ofta mycket genomsläppliga jordarter i form av sand, grus och isälvsediment, vilket kan bidra till storskalig spridning om spill eller läckage sker. Resultat 11 st. objekt har inventerats enligt MIFO-metodiken. Av de inventerade objekten har 8 stycken objekt tilldelats riskklass 3 och 3 objekt har tilldelats riskklass 4, se diagram 1. 3 objekt har genomgått branschbyte. Ett objekt byttes till branschen Oljegrus- och asfaltverk, mobila, då det under inventeringens gång framgått att objekten endast haft tillverkning under kortare tid (mindre än ett halvår). Två objekt har bytt bransch till Betong- och cementindustri, då det inte varit asfalttillverkning utan tillverkning av cement eller betong på objektet. Tabell 1. Fördelning av objekten efter avslutad inventering. Riskklassade objekt i branschen Oljegrus- och asfaltverk, stationära 11 Objekt som genomgått branschbyte 3 Totalt antal objekt: 14 Sida 4 (10)
Antal objekt Antal objekt PM 9 8 7 6 Riskklassfördelning 5 4 3 2 1 0 3 4 Riskklass Diagram 1. Riskklassfördelning av inventerade objekt. Antal riskklassade objekt i resp. kommun 5 4 3 2 1 0 Halmstad Varberg Kungsbacka Falkenberg Diagram 2. Antal riskklassade objekt för respektive kommun. I Hylte och Laholm inventerades inga objekt. Sida 5 (10)
Bilagor 1 Karta över inventerade objekt 2 Id-nummer till alla objekt i inventeringen 3 Information om objekt som genomgått branschbyte 4 - Kommentar om branschen Oljegrus- och asfaltverk, mobila Sida 6 (10)
Bilaga 1: Karta över inventerade objekt. «Oljegrus- och asfaltverk, stationära Status Riskklass 3 Riskklass 4 Kilometers 0 50 Sida 7 (10)
Bilaga 2: Id-nummer till alla inventerade objekt 106552 106624 106764 106923 107819 107984 108195 108231 183184 183303 183321 Sida 8 (10)
Bilaga 3: Information om objekt som genomgått branschbyte ID-nummer Byts till bransch: Kommun 106892 Betong- och cementindustri Halmstad 107312 Oljegrus- och asfaltverk, mobila Laholm 108164 Betong- och cementindustri Kungsbacka Sida 9 (10)
Bilaga 4: Kommentar om branschen Oljegrus- och asfaltverk, mobila Under inventeringens gång har det upptäckts ett flertal objekt som haft oljegrustillverkning under kortare tid (~1 månad). Dessa objekt kommer eventuellt inkluderas i branschen Oljegrus- och asfaltverk, mobila efter att ha identifierats på rätt fastighet och position. Sida 10 (10)