STENCILER BIG BANG 1700

STENCILER BIG BANG 1700

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Evolution från apa till människa... 2 Människans utveckling ett genusperspektiv... 3 Utveckling under stenåldern... 4 Jakt, fiske och samlarstadiet... 5 De första civilisationerna... 6 Den Minoiska civilisationen... 7 Det antika Grekland... 8 Alexander den Store... 11 Demokrati i antikens Grekland... 13 Var antikens Aten en demokrati? (elevarbete)... 16 Samhällsutvecklingen i Rom... 20 Roms fall... 22 Medeltiden... 25 Svensk Historia från dess början till medeltiden... 26

Människans utveckling Varför denna förklaring av människans utveckling, men inte den här?

UTVECKLING UNDER STENÅLDERN PALEOLITIKUM eller äldre stenåldern inleddes för omkring 2,5 miljoner år sedan, med de äldsta bevisen för redskapstillverkning, och varade till omkring år 10 000 f.kr., den senaste istidens slut. MESOLITIKUM eller mellanstenåldern/jägarstenåldern används främst om utvecklingen i norra Europa. Mesolitikum sträcker sig mellan ca 10 000 f.kr. och 4000 f.kr. En värmeperiod vid den senaste istidens slut leder till att den paleolitiska megafaunan försvinner och de senpaleolitiska jägarna tvingas övergå till jakt av småvilt och fiske. De nya livsförhållandena leder till nya teknologiska innovationer och mikroliterna gör sitt insteg i redskapsinventariet, dessa fästs i ben- eller hornskaft. NEOLITIKUM eller den yngre stenåldern/bondestenåldern påbörjas för cirka 10 000 år sedan. Under denna period utvecklas jordbruk och boskapsskötsel. Människan blev också i ökad grad bofast. Befolkningen ökade och nya redskap utvecklades. NEOLITISKA REVOLUTIONEN: Den neolitiska revolutionen (jordbruksrevolutionen) är ett begrepp för omstruktureringen från jägar- och samlarsamhället till ett samhälle där människorna i huvudsak försörjer sig genom jordbruk och djurhållning Övergången från en föduppsökande ekonomi till en födoprocerande ekonomi TEORI: För omkring 12 000 år sedan blev det ont om vatten. Nomadiska folk tvingades då att utveckla nya metoder att skaffa sig mat. Klimatförändringarna gjorde att människorna blev tvungna att arbeta hårdare och förflytta sig längre sträckor i sökandet efter mat. Under en tid av flera tusen år anpassade sig de nomadiska folken till den förändrade omgivningen. Jägaresamlare började stanna där de hade tillförlitlig tillgång till vatten och föra dit frön från växter, så att växterna växte upp nära bostaden. De jordbrukande samhällena kom att medföra en annan social organisation - ofta en mer utpräglad hierarkisk skiktning. Jordbruksrevolutionen - vad förde en mer permanent bosättning med sig? Fast jordbruk med möjlighet att expandera Domesticering av djur Trygghet Teknisk utveckling Handel men också Ökad befolkningstäthet Socialt skiktade samhällen (hierarkier) Kvinnans ställning försvagas Sjukdomar och svält Aggression och erövring

MÄNNISKANS TIDIGASTE UTVECKLING - JAKT, FISKE OCH SAMLARSTADIET KÄLLOR GEOGRAFISKT EKONOMI SOCIALT GENUS RELIGION KULTUR TEKNIK KOST+HÄLSA KÄLLOR LÄGE EKONOMI SOCIALT GENUS RELIGION KULTUR TEKNIK KOST+HÄLSA Arkeologiska Östafrika - Nomader Individer - Kvinnan var Homo sapiens 300.000 år Stenredskap! Rikligt med fynd Urhemmet Jakt, fiske, levde ofta i mer bunden neanderthalensis sedan - Homo Indelade tids- föda! Studier av samlande monogama till boplatsen - 125.000 år erectus - ett rev- åldrar. Begränsad s.k. primitiva Handel (då förhållanden hon ammade sedan begravde ben med olika Paleolitisk tid population kulturer det fanns ett Familjer - Kvinnan del- individer med ingraverade halv- (Äldre stenålder) Mycket "motion" Klimat- överskott) familjegrupp tog i samlan- gravgåvor - cirklar 500.000 år sedan Örtmediciner forskning Transport - Flock = det av föda föremål, blommor 20.000-15.000 Handkilar Osteologi land ("Indian- 3-6 familjer nära bo- och pollenkorn år sedan - (Homo erectus) Dendro- slädar") och Stam = platsen Grottkonst Mellersta kronologi över vatten 15-20 flockar Barnbe- Djur, jakt och paleolithicum Få krig gränsning! händer 100.000-40.000 Få ledare Viss jäm- Inget "prylsam- år sedan ställdhet. hälle" Handkil, handyxa Fler män Tid för socialt senare knivar, borr, som ledare umgänge - skinnskrapor berättelser, (Homo sapiens myter neanderthalensis) Senpaleolitiska ARKITEKTUR tiden Hålbebyggelse 40.000-10.000 år sedan Avancerad flintteknik Mesolitisk tid Mellersta stenåldern 10.000-8.000 Små flintspetsar, eggar. (mikroliter) Pilbåge, yxa NÅGRA FRÅGOR ATT FUNDERA ÖVER... Neolitisk tid 1. Hur tror du att vårat liv påverkats av det faktum att vi under den allra största delen av vår utvecklingstid (99,9%) varit Yngre stenåldern programmerade att jaga, fiska och samla? 8.000-2. Är kvinnans plats biologiskt bestämd eller är den organiserad av män? Övergång till 3. Vilka stora förändringar inträffar när människan övergår från en födosamlande ekonomi till en födoproducerande jordbruk, keramik ekonomi? & slipade redskap HVISTORIA

DE FÖRSTA CIVILISATIONERNA Själva uttrycket civilisation kommer från latinets civilis, ytterst från civis, "medborgare i betydelsen stadsbildning. Detta innebär vanligen detsamma som samhälle men är stundom specifik benämning på en, i äldre tid, kultur som inte var barbarisk. Civilisationer uppstod oftast vid en flod. Civilisationen förutsätter ofta närvaron av agrikultur och urbana samhällen, och är som sådan en konsekvens av den neolitiska revolutionen. Om skrift tas som en förutsättning för civilisation är den tidigaste vaggan den hos sumererna (Mesopotamien) kilskrift (De standardiserade kilskriftstecknen var ursprungligen piktogram, det vill säga de föreställde bilder, men med tiden blev dessa bilder stiliserade till oigenkännlighet. Skriften bestod av cirka 600 tecken och bildades genom kilformade intryckningar i tavlor av mjuk lera som sedan torkades eller brändes så att de blev hållbara).. De tidigaste civilisationerna inkluderar Mesopotamien mellan 8 000 f.kr. Egypten mellan 5 000 3 000 f.kr., Indusdalen mellan 2 600 2 400 f.kr., Norra Kina mellan 3 000 2 000 f.kr., Mellanamerika mellan 3 000 500 f.kr. Peru mellan 2 500 500 f.kr. Vad är det då som framförallt kännetecknar en s.k. civilisation: Jordbruk och födoproduktion (Större och effektivare jordbruk) Specialisering (Nu uppstår en mängd olika yrken. Bara en del av befolkningen behövs för jordbruket. Andra blir hantverkare, affärsmän, präster, soldater, etc ) Städer och urbanisering i motsats till nomadliv; En mer utvecklad arkitektur Skriftsystem; siffror/matematik Ekonomisk och politikisk centralisering, och utbyte av varor (handel) Organiserad religion Organiserat "försvar", det vill säga krigsapparat/militär (både för skydd och krigståg) Utvecklande och främjande av teknologi (som bevattningssystemet) Klassamhällen, som aristokrati (adelsvälde), teokrati (prästvälde) eller byråkrati (administratörerna styr) Ökande skillnader mellan män och kvinnor (några få undantag)

DEN FÖRSTA EUROPEISKA CIVILISATIONEN MINOISKA CIVLISATIONEN (KRETA) På Kreta så finner vi Europas första högkultur. De första människorna som kom till Kreta var troligen från Mindre Asien eller Afrika. De kom på 6000-talet f.kr. och levde ett stenåldersliv och tämjde djur. Mellan 3000 och 2500 f.kr. kom nya immigranter från Mindre Asien och de stora civilisationerna där. Dessa kom att påverka utvecklingen på Kreta. Från 1900 f.kr. byggdes de stora palatsen vid Knossos, Faistos och Malia. Runt 1700 f.kr. utvecklades en skrift som nu kallas Linear A. Denna har aldrig blivit dechiffrerad. Vid 1700 f.kr. förstördes palatsen, troligen av en jordbävning, men byggdes upp igen, denna gång ännu större och mer arkitektoniskt utvecklade. Även städerna och byarna återuppbyggdes och handeln blomstrade. Kreta hade bättre förutsättningar för jordbruk än de mindre öarna, men det var handeln som gjorde minoerna rika. De exporterade lin, olivolja, honung, ylletyger och keramik till Egypten, och fick i utbyte lyxvaror som smycken, linnetyger och guld. Från Cypern hämtade de koppar och från Mindre Asien eller Spanien tenn. Ungefär 1450 f.kr. förstördes även de nya palatsen, och man är inte helt säker på orsaken. Tidigare har man trott att ett stort vulkanutbrott på ön Santorini skulle ha förstört byggnaderna på Kreta, men en annan teori hävdar att mykenerna förstörde den minoiska civilisationen. Mykenerna hade från denna tid total kontroll över Kreta som tillsammans med den egeiska övärlden ingick i den mykenska kultursfären. De återuppbyggde Knossos och några mindre palats, texter skrivna på mykenska med Linear B har hittats i Knossos och Chania. Dock markerar 1450 slutet på den minoiska civilisationen. Nu kom de nya högkulturerna att utvecklas på det grekiska fastlandet och så småningom på den italiska halvön i Rom!

DET ANTIKA GREKLAND - ÖVERSIKT GREKISKA FÖRKULTURER - MINOISK KULTUR (2000 1450 f.kr.) (Kreta) och MYKENSK KULTUR (1550 1100 f.kr.) (fastlandet) DE MÖRKA ÅRHUNDRADENA (1100 750 f.kr.) Från 1200-talet råder det en stor oro; förstörda borgar och övergivna boplatser, folkförflyttningar inom Grekland och emigration (kolonisation - kallas den 1:a kolonisationen) österut (framförallt till Cypern) vittnar om detta. Skriften, den monumentala arkitekturen som byggda helgedomar, väggmåleri och andra konstarter försvinner. Ekonomiskt försvinner fjärrhandeln och en mer typisk småskalig s.k. bondeekonomi uppstår. Politiskt kan vi se att den tidigare statsbildningen försvinner och den ersätts med olika stamsamhällen. Denna tid kallas oftast för de mörka århundradena. Vissa historiker hävdar att Mykenes undergång antingen berodde på pirater sjöfolket eller på dorernas invandring från nordvästra Grekland. Vilka var då de s.k. dorerna? Idag finns det två teorier om dorernas härkomst; den första är att de mycket riktigt kom från den nordvästra delen av Grekland mellan 1100 900 f.kr. För denna teori talar bl.a. likheter i språket med de nordvästgrekiska dialekterna och vissa ålderdomliga drag i det spartanska samhället (Sparta erövrades av dorer som kom att dominera detta samhälle under antiken). Andra forskare hävdar att den doriska dialekten skulle ha existerat på Peloponessos redan under mykensk tid. För denna teori finns färre belägg. KOLONISATIONSTIDEN (750 f.kr. 50 f.kr.) Bakgrund: kraftig folkökning, brist på jord (större arealer hade förstörts genom ett för intensivt brukande) vilket medförde en skuldsättning för jordägarna med mindre arealer - vilket i sin tur ledde till en ökande prolitarisering och emigration - den andra kolonisationen! (jfr. 1700 1800-talets Sverige!). I de nya områdena bildades först s.k. lantbrukskolonier. Så småningom kom handeln åter att öka i betydelse vilket innebar att kolonierna nu kom att bli rena handelskolonier. Flera av dem fick en rent självständig status. Ekonomi: Handel och hantverk blomstrade och vi ser nu en början till pengaekonomi. Under den senare delen av perioden uppstår en jordbrukskris i Grekland till en följd av de billiga spannmål som importeras från kolonierna - detta leder till en ökad specialisering i olika områden, framförallt av vin och oliver. Socialt: Tillfälligt (p.g.a. emigrationen) minskar motsättningarna mellan jordägare och jordlösa. Dock växer motsättningarna under den senare delen beroende på jordbrukskrisen vilket åter leder till en ökad skuldsättning och proletarisering - då kommer Solons reformer Utrikespolitiskt: Grekland konkurrerar med fenicierna (eller rättare sagt deras självständiga koloni i Kartago) och etruskerna om makten vid Medelhavet. Inrikespolitiskt: Maktkoncentrationer till s.k. tyranner Militärt: Ökad betydelse för flottan och infanteriet Kulturellt: Vi kan nu se en massiv grekisk kulturpåverkan runt Medelhavet

DET ANTIKA GREKLAND - ÖVERSIKT KLASSISK TID - PERSERKRIGEN (490 479 f.kr.) Under 600-talet f.kr. övertar perserna (akeminiderna) makten i dagens Iran. Vid mitten av 500-talet expanderar perserriket västerut via Medien. Kyros II (perserkungen) når Mindre Asien 547 f.kr. och där besegrar han bl.a. Kung Kroisos av Lydien (en del av dagens Turkiet). En Satra p (Satra p = persisk provinsguvenör med ansvar för bl.a. skatteindrivningen) tillsätts i Lydiens f.d. huvudstad Sardes. 512 f.kr. kommer den nye kungen Dareios I med en stor här till Mindre Asien. Målet var att utvidga perserriket. De tränger in genom Makedonien och en del småstatskungar blir tvingade att erlägga tribut (skatt) årligen till perserna. Detta plus en utbredd arbetslöshet och inskränkta handelsmöjligheter (bl.a. på grund av persernas erövring av Egypten 525 f.kr.) utlöser den joniska revolten år 499 f.kr.! En persisk straffexpedition sänds ut 490 f.kr. Efter att ha besegrat Eritria landstiger perserna vid Marathon (42 195 meter från Athen!). Där möts de av en medborgarhär från Athen som besegrar den segervana persiska armén. Våren 480 f.kr. återkom den persiska hären - nu under ledning av kung Xerxes I. Grekernas (flera stadsstater hade slagit sig ihop, bl.a. Athen och Sparta) försvarslinje vid Thermopyle (under ledning av Spartas kung Leonidas) besegras och Athen intags och bränns. Under det följande sjöslaget vid Salamis besegras perserna. Huvudkällan till perserkrigen är Herodotos historieverk. Herodotos (född 484 f.kr. i den doriska staden Halikarnassos i Mindre Asien) kallas ofta historiens fader trots att han hade för vana att blanda in gudarnas styrande hand i historien HÖGKLASSISK TID (479 430 f.kr.) Den grekiske historikern Thukydides (född omkring 460 f.kr.) beskriver hur Athenarna återvände till sin förstörda stad och började återuppbygga den. Till skillnad från Herodotos så fanns det inget övernaturligt ingripande i hans verk. De olika skeendena i historien var enligt Thukydides endast produkter av maktförhållanden och mänskliga lidelser. Året därpå (478 f.kr.) intog de samlade grekiska staterna Byzantion (dagens Istanbul). Där drog sig spartanerna tillbaka och ledningen övergick till athenarna. Mellan dessa och de från Persien befriade områdena upprättades det deliska sjöförbundet. Alla medlemsstater förband sig att bidra med skepp och/eller pengar. I realiteten kom Athen att dominera detta förbund. Under de närmaste decennierna kom det deliska förbundet att utvecklas till ett maktinstrument för Athen. Flera medlemsstater övergick till att betala Athen för att åta sig att ställa upp med skepp utöver sin kvot. År 449 f.kr. hade denna utveckling gått så långt att det endast var Athen + tre förbundsstater som ställde upp med skepp. Athens övervikt till sjöss var nu mycket stor. Detta gjorde att stadsstaten kom att handla alltmer i eget intresse. Då krigstillståndet till perserna upphörde detta år (449 f.kr.) förklarade Athen att förbundsstaterna skulle fortsätta betala, nu som undersåtar till Athen. Vad som hade börjat som ett sjöförbund mot ett yttre hot hade blivit ett medel för en Athensk imperialism Några stater bröt sig ut år 447 f.kr. och de fick stöd från Sparta. En fred på 30 år slöts mellan dessa stater, pelopponesierna, och Athen. Under de följande åren kom Athen att skärpa kontrollen över sina bundsförvanter. Athens ekonomi blomstrade under denna tid. 400-talets senare del var också en av det antika slaveriets storhetstider. De fria männen (kaloi kágathoi de vackra och goda ) borde enligt en äldre tradition inte arbeta med sina händer Thukydides karakteriserade andra hälften av 400-talet som ett Athenskt tyranni och så uppfattades det nog av de flesta bundsförvanterna. Handelskonflikter mellan Athen och Korint kom att tvinga Sparta, såsom ledare av det peloponnesiska förbundet, att stödja den senare. Spänningen stegrades och 431 f.kr. bröt det s.k. Peloponnesiska kriget ut. Efter hand kom nästan samtliga stater i Grekland att dras in i denna jättekonflikt.

DET ANTIKA GREKLAND - ÖVERSIKT PELOPONNESISKA KRIGET (430 403 f.kr.) Athen hade övertaget till sjöss, så deras strategi var att utmatta fienden genom offensiva flottangrepp. Sparta var överlägset på land så deras strategi var att årligen invadera Attika. Lantbefolkningen sökte då skydd i Athen-Pireus - bakom befästningsverk. Bland de hopträngda människomassorna utbröt 430 429 en pest där bl.a. den kände Perikles dog. Thukydides har givit oss världslitteraturens första pestskildring: Först kände de (smittade) en våldsam hetta i huvudet, och ögonen blev röda och inflammerade. Munhålan, svalget och tungan blev blodsprängda och andedräkten motbjudande och illaluktande. Senare uppstod nysningar och heshet, och det dröjde inte länge förrän det onda trängt ner i bröstet och medfört en våldsam hosta. När det onda kommit ner till magmunnen uppstod ett behov att kräkas. Då kom det upp alla sorters galla som läkarna har namn på, och det åtföljdes av svåra smärtor. Dessutom fick de flesta sjuka uppkastningshicka utan kräkningar, något som gav upphov till häftiga krampryckningar Utvändigt var kroppen inte särskilt varm när man kände på den och inte heller blek, men den hade en rödaktig färgton som övergick till blågrått, och huden hade små blåsor och sår. Invändigt förtärdes kroppen däremot av en så brännande hetta att man inte stod ut med att ens ha vanliga tunna kläder och lakan på sig och helst av allt skulle man ha velat kasta sig ut i kallt vatten. Detta gjorde också många som låg utan tillsyn, ty de hoppade ner i brunnar Ofta dog man på den nionde eller sjunde dagen på grund av febern, men om det var någon som överlevde dessa dagar, spred sig sjukdomen ner i bukhålan. Här uppstod starkt vätskefyllda sår, och patienten fick dessutom diarré utan fast avföring. De flesta dog senare av den svaghet detta medförde Även om några klarade de värsta anfallen, efterlämnade sjukdomen varaktiga märken på extremiteterna. Sjukdomen drabbade nämligen också könsorgan, fingrar och tår, och det var många som förlorade fingrar och tår. Det var också många som miste synen. Andra kunde förlora minnet så svårt att de varken kände igen sina närmaste eller visste vem de själva var. Det närmaste årtiondet präglades av ömsesidiga härjningar. År 421 f.kr. ledde krigströttheten på båda sidor till ett tillfälligt fredsslut. Efter några småkonflikter återupptogs striderna 415 f.kr. (den direkt utlösande faktorn var Athens försök att erövra Sicilien, peloponnesiska förbundets viktigaste spannmålsleverantör. Expeditionen slutade i katastrof. Athenarnas flotta instängdes i Syrakusas hamn och besegrades. Generalerna avrättades och fångarna såldes som slavar ). År 412 f.kr. gjorde Sparta en överenskommelse med Persien om ekonomiskt bistånd för att kunna bygga en krigsflotta. 405 f.kr. vann den spartanska flottan en förkrossande seger över den athenska flottan. Pireus blockerades och året därpå kapitulerade ett svultet Athen. Sparta rev Athens befästningar, upplöste imperiet och tillsatte en oligarkisk junta, bestående av de s.k. trettio tyrannerna. SENKLASSISK TID (403 323 f.kr.) Det tycktes som den stora segraren var Sparta, men den verklige segraren var den makt som ekonomiskt bistått Sparta - Persien. Efter flera mindre stridigheter kom Persien att återigen erövra Mindre Asien. Genom den s.k. kungafreden 387 f.kr. bestämdes att grekerna i Mindre Asien skulle lyda under Persien medan övriga grekiska stater skulle vara fria. Detta befäste splittringen mellan de olika självständiga staterna i Grekland. Persien erbjöd dock Sparta en ledande position i Grekland. Detta underblåste ytterligare osämjan mellan de grekiska staterna och 371 f.kr. besegrades Sparta av ett förbund under Thebe. Detta var slutet för Sparta som framstående stat. Thebe kom under några år att framstå som stormakten i Grekland (med Persiens goda minne), men efter ett flertal uppror och stridigheter bröts deras makt och splittringen i den grekiska statsvärlden var total. Därmed låg vägen öppen för Makedoniens inblandning i den grekiska politiken!

DEMOSTHENES - TREDJE FILIPPISKA TALET 341 f.kr. Jag vill börja med att förklara att om vår stat har möjlighet att undgå krig och om vi har något inflytande över saken, då bör vi undvika krig, och de som har denna uppfattning bör öppet verka för det i ord och handling. Annorlunda förhåller det sig om den fred som vår motståndare talar så vackert bara är en fred på papperet, medan hans gärningar är krigets gärningar, och vi måste komma ihåg att han fortfarande står med vapen i hand och råder över en stark här. I så fall har vi ingen annan möjlighet än att försvara oss. Om ni efter hans föredöme hävdar att ni vill säkra freden, så gärna för mig. Men om man använder ordet fred om en situation som tillåter honom att göra alla erövringar han har lust till och därefter angripa oss, så är det rena galenskapen, och den fred som man i så fall talar om är kanske för honom en fred med oss, men inte för oss en fred med honom. Det är den situationen Filip vill köpa sig till med de summor som han utdelar här i staden, alltså att han för krig mot oss men att vi håller fred med honom. ALEXANDER III (DEN STORE ) Alexander fick som 20-åring ta över Makedonien (och därmed hela Grekland!). Hans far Filip hade mördats, förmodligen genom hans mors försorg Alexander hade tränats till att bli kung - både militärt och intellektuellt (en av hans lärare var Aristoteles!). Han var också väl insatt med sin fars planer på att erövra perserriket. Först försäkrade han sig dock om att de makedoniska gränserna var säkrade. Eftersom han var det korintiska förbundets ledare disponerade han över en flotta bestående av 160 trierer. Persernas flotta var betydligt större - därför var Alexanders plan att först erövra hela perserrikets medelhavskust innan han fortsatte in i Asien! Trots att hans grekisk-makedoniska här endast bestod av knappt 40 000 man (5000-6000 ryttare och resten fotfolk) lyckades han. Anledningen till detta var bl.a. att perserriket börjat falla sönder (det beskrivs som en koloss på lerfötter) och det faktum att Alexander var en framstående strateg. Våren 334 f.kr. inledde Alexander sitt fälttåg. Han besegrade de persiska trupperna i Mindre Asien, där han fick stöd från de grekiska städerna genom att proklamera dem som fria! Han slog vinterkvarter i Frygiens gamla huvudstad Gordion (det var här Alexander löste den gordiska knuten - I Zeustemplet i Gordion fanns en helig vagn som hade en mycket komplicerad surrning som förband oket med vagnstången. Den som löste denna knut skulle enligt en äldre spådom bli Asiens härskare. Alexander högg av den (enligt en annan version drog han ur den sprint som höll ihop knuten) därav uttrycken Alexanderhugg och lösa den gordiska knuten för mer drastiska problemlösningar ). År 333 f.kr. drog Alexander vidare till det syriska kustlandet vid nordöstra hörnet av Medelhavet. Där (vid staden Issos) besegrade han en stor persisk här under perserkungen Dareios III:s befäl. I Egypten hälsades Alexander som en befriare av befolkningen som under flera generationer gjort uppror mot perserna. Han hade nu klarat av den första etappen - att erövra medelhavskusten från perserna. Under vinterlägret vid nildeltat grundade han en hamnstad - Alexandria! (Han kom att grundlägga fler Alexandrior under sin erövrarfärd österut). Vid Gaugamela - nära Assyriens gamla huvudstad Ninive - utkämpades det sista stora slaget mellan den makedoniska och den persiska hären. Alexander segrade och Dareios III flydde nu till de östra satrapierna. Efter detta slag utropade sig Alexander till kung över Asien. Därefter intog han de persiska huvudstäderna Babylon, Susa och Persepolis. I Persepolis brändes det stora härskarpalatset - officiellt som hämnd för Xerxes förbrytelser i Mindre Asien och Grekland (Plutarkos berättar i sin Alexanderbiografi följande historia; Härifrån (från Persepolis) skulle han dra vidare mot Dareios, men han intalade sig själv och sina kamrater att delta i ett muntert dryckeslag, där det också fanns flickor med som festade och drack

tillsammans med männen. Den mest kända av dessa flickor var Thaïs, som var av athensk släkt... Hon sade att för alla sina vedermödor under vandringen genom Asien fick hon nu denna dag belöningen när hon festade så överdådigt i persernas väldiga kungapalats, men det skulle vara en ännu större fröjd att i festlig procession sätta eld på Xerxes borg, han som bränt ner Athen, om hon själv fick tända elden i kungens åsyn... Dessa ord mottogs med larmande bifall och ivrig uppmuntran från Alexanders kamrater, och kungen lät sig ryckas med och sprang upp och gick i spetsen med en lövkrans om håret och en fackla i handen. Sällskapet omringade kungaborgen under rop och oväsen, och de av de andra makedonierna som hörde vad som skedde kom springande med facklor och var glada. Så säger någon att det gick till. Andra hävdar att det skedde fullt överlagt. Men man är enig om att Alexander snabbt ångrade sig och gav order om att släcka elden. ). Kort efter branden i Persepolis tog Alexander upp jakten på Dareios. När denne mördades av en satrap i öst ansåg Alexander att han var perserkungens rättmätige arvtagare. Han besegrade olika östiranska satrapier och drog vidare mot Punjab där han besegrade kung Poros av Punjab (som bl.a. använde 200 krigselefanter). Alexander hade planer på att fortsätta mot floden Ganges och dess utlopp där han trodde Världshavet (Okeanos) låg och där jorden följaktligen tog slut! Han lyckades inte genomföra detta - hans soldater begärde att få komma hem, de var krigströtta. I början av 324 f.kr. var han - efter en hel del strapatser - tillbaka i Persepolis. Där började han förbereda en expedition mot den arabiska halvön vilket förmodligen skulle följas upp av ett erövringståg mot västra medelhavsområdet via Karthago Innan dessa planer kunde genomföras insjuknade Alexander i feber och dog sommaren 323 f.kr. i Babylon (det uppstod dock rykten tidigt om att han blivit förgiftad ). Höga makedoniska officerare övertog ansvaret över Alexanders rike efter hans död. Det sönderföll ganska snart i flera självständiga stater. De viktigaste var de ptolemeiska, seleukidiska och thrakiska rikena samt Makedonien. Som härskare stödde sig Alexander i första hand på sina makedoniska adelsmän. Men eftersom riket var så enormt stort insåg han att den makedoniska adeln ej skulle räcka till. Han var misstänksam mot grekerna - trots att han hyste en stor respekt för den grekiska kulturen. Därför försökte han istället smälta samman sitt eget folk med perserna. De fick tillgång till både militära och politiska poster i Alexanders administration. Ett speciellt uttryck för denna sammansmältningspolitik var massbröllopet i Susa år 324 f.kr. Där sammanvigdes Alexander (som redan var gift med den östiranska (baktriska) furstedottern Roxane) med två (!) av Dareios III:s döttrar. 80 förnäma makedoniska officerare gifte sig samtidigt med persiska adelsdöttrar och över 10 000 män ur den makedoniska hären gifte sig med persiska kvinnor. Under Alexander sammanfogades alltså det grekiska västerlandet med det persiska österlandet och därmed var grunden lagd för den särpräglade civilisation som snabbt utvecklades under den efterföljande hellenistiska tidsåldern. (Hellenism - beteckning för den grekiska kultur som blomstrade i Alexander den stores världsrike och de stater som bildades vid dess sönderfall, fram till den tid då dessa stater uppgick i Romerska riket. Den grekiska kulturen förvandlades nu till en kosmopolitisk stadskultur med hög materiell standard. Hellenismen kom att få ett starkt inflytande på den romerska kulturen. Religionen präglades av den hellenistiska syntesen mellan grekiskt och orientaliskt. Stora förändringar skedde på den filosofiska scenen inom hellenismen. Den platonska akademin fick en skeptisk inriktning, och dess kritik drabbade hårt olika dogmatiska åsikter. Konsten var en vidareutveckling av den klassiska grekiska konsten i synnerhet från 300-talet f.kr. Inom arkitekturen kan man också se en vidareutveckling av den grekiska byggnadskonsten. Den hellenistiska tidens byggnadskonst kom att få ett avgörande inflytande på utvecklingen i den romerska världen. Den är en förbindelselänk mellan den klassiska periodens och senare epokens arkitektur.)

DET ANTIKA GREKLANDS DEMOKRATI DEMOKRATI I ANTIKENS GREKLAND Ordet demokrati är grekiskt och har sitt ursprung i Aten. Ordet betyder folkvälde, folkstyrelse (från demokrateia, av demos = folk och kratein = härska). Grekland bestod vid denna tid (400-talet f.kr.) av ett antal stadsstater. Nämnas kan förutom Aten - Sparta, Thebe, Korint etc I det forntida Grekland och särskilt i Aten fanns ett stort intresse för att värdera och diskutera olika styrelseformer. Ett par av de stora grekiska filosoferna har bidragit till den diskussionen. PLATONS största arbete Staten handlar om hur ett samhälle bäst skall styras, hur uppgifterna bör fördelas mellan olika grupper av medborgare. Hans idealstat är knappast en demokrati, men han för fram tankar om hur samhället kan förändras och han brottas med flera av de sociala, ekonomiska och politiska problem som vi långt senare fortfarande försöker lösa. Platons lärjunge ARISTOTELES diskuterar också olika statsformer. Han försöker väga förtjänster och brister hos både monarki (från monarhia, av monos = ensam och archein = härska), aristokrati (från aristokratia, av aristos = bäst och kratein = härska) och demokrati. På 400-talet f.kr. bröt demokratin på allvar igenom i Aten, även om grunden lagts halvannat århundrade tidigare genom den lagstiftning som SOLON fick igenom. Det demokratiska genombrottet kom dock att framförallt förknippas med den Atenske statsmannen PERIKLES. Aten var en liten stat, som bestod av staden Aten samt halvön Attika. Statens område var till storleken ungefär som två tredjedelar av Gotlands yta. Folkmängden har uppgått till omkring trehundratusen, varav ungefär hälften bodde i själva staden och andra hälften på landsbygden omkring. Staden Aten fick sin prägel av ett antal klipphöjder. Dominerande var AKROPOLIS, stadens religiösa centrum med skyddsgudinnan PALLAS ATHENES tempel PARTHENON. Väster om Akropolis fanns två andra klippformationer: AREOPAGEN och PNYX (mer om dessa platser senare). Norr om Areopagen låg AGORA, stadens torg, en stor öppen plats, där människor möttes för att diskutera aktuella politiska frågor. Strax intill finner vi också PRYTANEION, stadshus eller regeringsbyggnad, om man så vill. FOLKFÖRSAMLINGEN Alla politiska beslut fattades av FOLKFÖRSAMLINGEN. Den bestod av alla fria vuxna manliga medborgare av rent attisk härkomst (både fadern och modern måste ha varit atenska medborgare). Uteslutna var alltså - förutom minderåriga - alla kvinnor, alla slavar och alla som flyttat in från andra håll.

DET ANTIKA GREKLANDS DEMOKRATI Man har beräknat att av de cirka trehundratusen invånarna var det bara omkring fyrtiofemtusen som hade medborgarskap och rösträtt. Folkförsamlingen sammanträdde normalt så ofta som var nionde dag. Sammanträdesplatsen var kullen PNYX. Deltagarantalet kan ha varit upp emot sex tusen! Människorna slog sig ned på kullens sluttning. De som talade stod nere på släta marken. Talarna assisterades av en funktionär som kallades härolden, uppenbarligen en person med väldiga röstresurser, så att folkmassan skulle höra vad som sades. Några högtalaranläggningar fanns ej vid denna tid I princip hade vem som helst rätt att yttra sig, men man fick inte tala mer än en gång i samma fråga. I realiteten blev det emellertid i Atens folkförsamling - liksom i många andra församlingar i senare tid - så att det blev vissa kända ledare med ordet i sin makt som yttrade sig. Dessa kända talare blev på sätt och vis dåtidens politiska partiledare, som genom sin talekonst och sin skicklighet att argumentera kunde rycka massorna med sig. Om PERIKLES storhet som talare finns flera samtida vittnesbörd. Man jämförde honom med den högste - guden ZEUS! Han ljungade och blixtrade, sa man. Det var trolldom i hans ord, sa en författare, och han ensam förstod att låta ordens udd sitta kvar i åhörarnas hjärtan. I det antika Grekland var talekonst - RETORIK - en av de viktigaste ämnena i den undervisning som erbjöds framåtsträvande ynglingar. Man berättade bl.a. historien om atenaren DEMOSTENES som trots ett dåligt utgångsläge - en svag röst och ett osäkert uppträdande - tränade sig till att bli en av sin tids främsta vältalare. Anekdoterna berättar om hur han nere vid stranden försökte överrösta havsbruset och hur han tvingade sig till ett tydligt uttal, även då han stoppat en kiselsten i munnen. Han blev så berömd att man idag kan höra om hur en skicklig talare omnämnas som en riktig Demostenes. AREOPAGEN Folkförsamlingen fattade beslut i alla politiska frågor. Men man kunde ju inte låta slumpen avgöra vilka frågor som skulle diskuteras. Ärendena måste först beredas. Detta förberedande arbete tillkom RÅDET. Atens äldsta rådsförsamling hade varit AREOPAGEN. Den hade fått sitt namn efter den kulle där den hade sin verksamhet. På Perikles tid hade den dock förlorat sin politiska betydelse och var nu enbart en domstol i mordprocesser. På 400-talet f.kr. utsågs rådet av de tio FYLER (folkstammar) som Aten indelades i. Varje fyle utsåg för ett år i taget femtio män som skulle tillhöra rådet. Hela rådet var alltså en stor församling, femhundra män, men de tjänstgjorde i femtiomannagrupper och varje grupp fungerade ungefär en månad var. De femtio rådmän som var i tjänst kallades PRYTANER och de hade sitt säte på rådhuset, PRYTANEION. Egendomlig kan vi tycka att tillsättningsmetoden var. Rådmännen valdes inte utan utsågs genom LOTTNING! Det kunde ha sina

DET ANTIKA GREKLANDS DEMOKRATI risker att tillhöra prytanerna. Om någon av dem lade fram för folkförsamlingen något förslag som stred mot statens lagar, kunde han dömas till stränga straff. ARKONTER. FOLKDOMSTOLAR Det fanns i Aten också en rad ämbetsmän som hade till uppgift att se till att folkförsamlingens beslut blev verkställda. De främsta av dessa ämbetsmän var de nio ARKONTERNA. I äldre tider hade arkonterna, som då utsågs genom val, varit mäktiga styresmän. På 400-talet f.kr. fick de sin uppgift begränsad till att huvudsakligen sköta förvaltningen i enlighet med de beslut folkförsamlingen fattat. Liksom rådsmännen utsågs nu också arkonterna och andra ämbetsmän genom lottning. Deras ämbetsperiod sträckte sig över ett år. Lottningsmetoden avsåg att ge alla lika möjligheter att uppnå ämbetena. Inga mänskliga hänsynstaganden eller intriger utan slumpen - ödet, gudarna - skulle avgöra vilka som skulle utses. Det fanns dock ett ämbete som man ej vågade tillsätta på detta vis. Det var STRATEGERNA. De var tio till antalet, en för varje fyle, och de skulle i tur och ordning tjänstgöra som överbefälhavare i krig. Här måste man se till att posterna tillföll militärt lämpliga personer. Därför valdes strategerna. Visserligen gällde valet endast för ett år i taget, men en skicklig och förtroendeingivande strateg kunde omväljas gång på gång. Strategerna kunde också få ett stort politiskt inflytande. Det var i sin egenskap av strateg som Perikles under många år blev Atens verklige ledare. Folket, dvs de som hade medborgarskap och rösträtt, hade alltså beslutanderätt i alla frågor genom folkförsamlingen och rådet. Folket hade också domsrätt. Areopagen hade tidigare spelat en betydande roll i rättskipningen, men liksom den på 400-talet f.kr. hade förlorat sin makt, hade den också fått sina dömande befogenheter inskränkta. I stället hade man redan på Solons tid inrättat FOLKDOMSTOLAR, sammansatta av hundratals slumpvis utsedda medborgare. Också här var det lottdragning som bestämde vilka som skulle utses. Man kan inte påstå att detta system var lyckat. Det finns talrika i källorna bevarade exempel på att folkdomstolar fällde upprörande och orättfärdiga domar. Mest bekant för eftervärlden är den dom som drabbade SOKRATES. År 399 f.kr. dömdes han till döden av en folkdomstol för att han genom sitt tal hade fördärvat den atenska ungdomen och visat förakt mot statens gudar

Var Antikens Aten en demokrati? En radikal demokratisering av Aten genomfördes efter fördrivandet av tyrannerna (507 f.kr.). Medborgarna fick tillgång till makten via framför allt fyra inrättningar: folkförsamlingen, rådet, domstolarna och ämbetena. Folkförsamlingen och domstolarna hade mest makt. Argument för att antikens Aten var en demokrati Argument mot att antikens Aten var en demokrati Folket hade rösträtt Fast inte hela folket: Endast fria, vuxna, manliga invånare (över 20 år) som var barn till atenska föräldrar hade rösträtt. Detta motsvarar endast 30 000 av 300 000 invånare, d v s 10% av Atens befolkning. Endast ungefär en femtedel av dessa deltog regelbundet i de politiska mötena i staden. Kvinnor, i staden bofasta utlänningar samt slavar hade alltså inte rösträtt. Man hade direktdemokrati, d v s röstberättigade kunde rösta om ett lagförslag (via handuppräckning) och hade på det viset mer inflytande än röstberättigade i en indirekt/representativ demokrati som dagens Sverige. (I Schweiz däremot har man ofta folkomröstningar om viktiga frågor, alltså direkt demokrati.) En större andel av medborgarna deltog aktivt i politiken (systemet krävde det) än vad som är fallet i dag i flertalet demokratier. Det är intressant att vårt ord idiot har sitt ursprung i det gamla grekiska ordet ἰδιώτης, som var ett uttryck för förakt och betecknade en person som inte var intresserad eller aktivt deltog i det politiska livet. Ho boulomenos betyder den som önskar och är ett uttryck för den enskilde atenske medborgargarens rätt att ta initiativ när det gällde att tala inför folkförsamlingen, initiera en rättslig process ( i ett ärende av allmänt intresse), föreslå en ny lag eller komma med ett förslag till rådet.

Ostracism var ett system som tjänade som en säkerhetsventil för att förhindra att en enskild individ fick för mycket makt. Omröstning gällande ostracism skedde en gång om året. Ordet kommer från krukskärvorna, ostraka, man använde som skrivtavlor vid omröstningen. Medborgarna fick nominera vem de önskade att förvisas från Aten i tio år. För att omröstningen skulle vara giltig måste minst 5000 medborgare avge sin röst och en majoritet måste rösta för förvisningen av en viss kandidat för att den skulle kunna genomföras. Finns tecken på att ostracismsystemet missbrukades när det rådde rivalitet mellan olika maktgrupperingar. Detta illustreras av att vissa ostraka var preparerade i förväg - man har i utgrävningar funnit hemliga förråd med ostraka där ett och samma namn ristats in i skärvorna. Uttagningen till rådet, domstolarna och ämbetena skedde genom lottning bland de kandidater som anmält sig. Detta, tillsammans med principen att man inte kunde fungera på någon post under mer än ett år, skulle förhindra uppkomsten av en grupp renodlade politiker. Dock kom ändå statens ledning periodvis att domineras av vissa inflytelserika personer (t.ex. Perikles, Kleon, Demosthenes). Detta berodde framför allt på den politiska processens muntliga karaktär; en skicklig och tränad talare hade de största möjligheterna att påverka de olika församlingarna Makten i Aten var fördelad på fyra olika organ. Atenska demokratin levde inte på samma sätt som den romerska republiken (509 27 f Kr) upp till principen om maktfördelning/maktseparation mellan de lagstiftande, verkställande och dömande organen.

När det gäller domstolarna utvecklades gradvis ett system för att undvika att de dömande nämndemännen/domarna skulle mutas: I början av varje år rekryterades 6000 nämndemän från dem (manliga medborgare 30 år eller äldre) som anmälde sitt intresse. Varje dag valdes jurymedlemmar ut för tjänstgöring i de olika domstolarna från de personer i jurypoolen som erbjöd sina tjänster den dagen. Jurymedlemmarna plockades ut genom en randomiserad selektionsprocess som utformats i syfte att förhindra att dessa mutades. Man utvecklade en komplex procedur där man använde en jurymedlemsselektionsmaskin som kallades kleroterion, och där det handlade om att placera symboler, pinakia, för de eventuella jurymedlemmarna i ett system av rader och kolumner och använda en slumpmetod för att välja vissa rader med symboler för att få fram nämndemän för den aktuella dagens rättegångar. Denna maskin, i kombination med det förhållandet att en jury ofta bestod av flera hundra personer, gjorde att det var nästan omöjligt att i förväg muta en jurymedlem. En serie vita och svarta bollar lades i tratten högst upp på träröret (till vänster) och fick arbeta sig nedåt i röret. De horisontella rader med pinakia som var på samma nivå som där bollarna av en viss färg (vi vet inte om "urvalsfärgen" var vit eller svart) landade, definierade de för dagen utvalda jurymedlemmarna.

Slaveriet: Slaveriet var vanligare i Aten än i andra grekiska städer, och slavarna var importerade icke-greker. Slaveriet i sig var förstås djupt odemokratiskt men det diskuteras huruvida slaveriet kanske underlättade för mindre bemedlade atenare att aktivt delta i de politiska aktiviteterna, helt enkelt för att de fick mer tid över - på så vis bidrog kanske slaveriet paradoxalt nog till att det blev mer jämlikt mellan rika och fattiga atenska medborgare. I jämförelse med exempelvis Sparta tycks slavarna i Aten ha behandlats relativt väl: De levde och arbetade under ganska trygga förhållanden, och behandlades bättre än i Sparta av såväl ägare som staten. Atensk lag var utformad med syfte att förhindra att slavarna for illa. En del hade möjlighet att utbilda sig och få bättre arbeten och de fick viss ersättning för sitt arbete. Det fanns också möjlighet att bli fri från slaveriet och t o m i vissa fall att erhålla medborgarskap. Kvinnans ställning : Kvinnorna i Aten åtnjöt inte samma demokratiska rättigheter som männen. De fick inte rösta, de fick inte röra sig fritt i offentligheten och de var strikt separerade från männen i vardagen. Atenska kvinnors ställning verkade i själva verket vara lägre än i många andra grekiska städer på den tiden. I Sparta t ex kunde kvinnor, till skillnad från de atenska kvinnorna, delta i offentliga gymnastiktävlingar (i Aristofanes komedi från 411 f.kr., Lysistrate, beundrar de atenska kvinnorna Spartakvinnornas vältränade, brunbrända kroppar) och besitta egendom. Det fanns också begränsningar i yttrandefrihet och brister i rättssäkerheten, vilket bl a filosofen Sokrates öde är ett exempel på. Sokrates var kritisk till vissa sidor av den atenska demokratin. 70 år gammal drogs han inför rätta av atenare som anklagade honom för att missakta statens gudar och utöva ett skadligt inflytande på ungdomen. Han dömdes till döden och tömde en giftbägare med (troligtvis) den giftiga växten odört.

Samhällsutvecklingen i Rom 575 f.kr. - 395 e.kr. PERIOD Statsskick. Politiska förhållanden Sociala förhållanden Handel & Ekonomi Militära förhållanden Kultur & Religion 1. Kungadöme. Ej ärftligt. Kungen styr tillsammans Patricier (bördsadel) Boskapsskötsel Adliga förkämpar till Hög etruskisk kultur - 575-367 f.kr. med senaten, ett råd med adlig representation. vanliga godsägare. häst, tungt rustade, viker efterhand. Tiden t o m 2. Republik. Senat och folkförsamlingar. Konsuler Deras jord brukas av Jordbruket dominerar ersätts av Låg romersk bondestånds- och andra ämbetsmän. Plebejerna vinner livegna. Klienter. Hoplittaktik kultur. stridernas succesivt tillträde till olika ämbeten, Plebejer: Bönder, hant- Andedyrkan. slut konsulatet 367 f.kr. verkare och köpmän. Värnplikt Statsgudar. De tolv tavlornas lag 451 Jupiter, Mars, Minerva Rom organiseras som ett statsförbund, i vilket de Patricier och rika plebe- Utvidgad handel. Hellenisering av 338-270 f.kr. olika medlemmarnas rättigheter och skyldigheter jer smälter samman. härens taktik. Begynnande Italiens differentieras. Begynnande penning- Hellenisering! erövring Divide et impera! (Splittra och styra!) Nobiliteten, som nu är hushållning. Legioner. ämbetsadel i stället för Medborgare befriade Värnplikt för Författningen stabiliseras. bördsadel uppstår! från direkt beskattning. förbundsstater. Senaten styr i realiteten med enväldig makt. Billigt spannmål 264-133 f.kr. Bönderna gör lång importeras. Prisfall! Roms kulturliv genom- De puniska De erövrade områdena görs till provinser, vilka krigstjänstgöring. Övergång till en mer En flotta skapas. syras av Hellenismen. krigen styrs av romerska ståthållare. De avyttrar sina små- ensidig odling av "vin" jordbruk, flyttar till och oliver samt Genom långa krig blir Panem et circenses! Medelhavs- Regelrätt utsugning vanlig! städerna och bildar ett boskapsskötsel. de värnpliktiga (Bröd och skådespel!) väldets proletariat. Storgodsbildning. yrkessoldater. framväxt Ny kapitalistklass: Slavar (följd av krigen) Riddare (börsadel) Provinserna skapar rikedomar! Politisk kamp mellan optimater och popularer. Fortsatt storgodsbild- 133-31 f.kr. Ledare: Bröderna Graccus, Marius, Sulla, Fortsatt proletarisering ning, trots Graccernas En äkta nationalromersk Pompejus och Caesar. av småbönderna reformförsök och trots Värnplikten ersätts kultur växer fram inom Revolutions- Triumvirat år 60 och år 43. utdelningen av jord- med värvning år 107 litteratur, juridik, retorik tiden Inbördeskrig: Marius - Sulla 88-82 lotter åt veteraner. och arkitektur. Caesar - Pompejus 49-45 Storkapital bildas genom Personliga band mellan Octavianus/Antonius - handel och provinsför- befälhavare och Catullus (poesi) Caesars mördare 44-42 valtning. soldaterna. Cicero (retorik) Octavianus - Antonius 31-30 Placeras i jord. Valv, bågar, broar Författningsbrott av T Graccus, Marius, Sulla Provinsutsugning - och militärvägar. och Caesar. speciellt i öster! Akvedukter.

PERIOD Statsskick. Politiska förhållanden Sociala förhållanden Handel & Ekonomi Militära förhållanden Kultur & Religion Augustus "återinför" den gamla författningen. Freden skapar en ekono- Augustus leder en 27 f.kr. - Formellt: maktdelning mellan princeps och Freden medför att slav- misk blomstring! Pax Romana! renässans av gammal- 180 e.kr. senaten. arbetskraften minskar. Jordbruket utvecklas. Rom får en stående här romersk kultur. Stöds i Reellt: monarki eftersom Augustus och hans Genom reduktionen av på cirka 300 000 man, litteraturen. Poetisk guld- Principatet efterträdare innehar de viktiga ämbetena och Riddarna blir i ökad ut- slavarbetskraft blir som förläggs till rikets ålder. Hären utgör ett behärskar hela hären. sträckning använda inom arbetet på godsen i yttre provinser. latiniseringsinstrument i Princepsmakten blir ärftlig. Efterhand växer ett central- och provins- utsträckt grad utförda gränsprovinserna. Detta adoptivsystem fram. förvaltningarna. av fria livegna bönder. Hären består av frivilligt upphör i och med den Under Tiberius övergår huvuddelen av folkförsam- Hantverket expanderar. enrollerade medborgare, förändrade rekryteringen. lingens makt till senaten som blir ett redskap för Utsträckt medborgarskap Italien mister sin sär- den egentliga "rikshären", Monumentalbyggnader kejsaren. i och med den förändrade ställning. Handelns om- legionerna och de s k med reliefer. Kejsaren bistås av en centralregering indelad i rekryteringen av hären. fattning tilltar. Varu- hjälptrupperna, som Skolväsendet upprättas. departement, som under sig har en stor ämbets- sortimentet begränsat utgörs av provinsbor. Litterär silverålder. mannakår. Social konservatism. p g a lokal autarki! Romarrätten systematise- Provinsförvaltningarna förstatligas. Negativ handelsbalans. Efterhand börjar en ras. Stoisk filosofi. Vidsträckt lokal självstyrelse; baseras på Under 2:a århundrandet omfattande rekrytering Mysteriereligioner: Mithra. städerna. skatteökning och mynt- till rikshären även i Kristendomen kommer. Trajanus (100 e.kr.) den siste som låter Rom försämring. Provinserna provinserna. Kulturell tillbakagång på expandera! i öster går framåt! 100-talet. Härskarmakten vilar helt på hären. Militäranarki! Ökat skattetryck trots 180-284 Ämbetsmännen rekryteras från armén. Provinserna ser till att de minskad skatteförmåga. Hären antar successivt Kulturskymning. Ökat statligt tryck på den lokala förvaltningen. får en ökad betydelse. Lokala ämbetsmän görs karaktären av en ärftlig Orientaliska mysterie- Soldat- personligt ansvariga för jordbrukande bondemilis religioner. kejsarna KAOS! Mellan åren 235-284 hade Rom 26 olika År 212 blir samtliga in- skatteuppbörden. vid rikets gränser. kejsare - 1 dog en "naturlig död" vånare medborgare! Lokala skrån görs per- Härtill kommer nya Kristendomen på framsonligt ansvariga för grupper, framförallt marsch inom bl.a. hären. leveranser till armén. germaner, som får land Myntförsämring - i utbyte mot krigstjänst. Inflation Två kejsare (Augustus) med var sin underkejsare Statens starka maktutöv- Armé och administration Hären utvidgas till cirka Kejsaren antar gudomlig 284-395 (Caesar) styr olika delar av riket med oinskränkt ning motverkar social medför stora utgifter. 400 000 man, fördelade värdighet; Dominus et deus. makt. Riket indelas i 4 profekturer och 116 provin- mobilitet. Fria bönder Nytt skattesystem - all på dels en bofast bonde- Kristendomen allt viktigare. ser under speciella ståthållare. Civil och militär övergår i större utsträck- jord skattepliktig. Fixera- milis vid gränsen (många Konstantin den store Dominatet myndighet åtskiljs. Ämbetsmannastyrkan ökar ning till att bli coloner de summor. Flera olika germaner), dels mobila stöder kristendomen. kraftigt; kontroll av hemlig polis under godsägare. skatter - negativ handels- elitförband enligt persisk Nicea år 325. Kulturlivet Livegenskap. balans. Storgodsbildning modell (tungt rytteri och lågt - hämmas av statens i väst ökar. Själförsörjande. infanteri) tryck och rådande ofrihet.

ROMS FALL ROMS FALL Det antika Roms fall, dess tillbakagång eller dess vidare utveckling via Öst-Rom är en fråga som har fascinerat många historiker genom åren. Fall, Tillbakagång och/eller Utveckling är tre separata teman. Jag har samlat några olika teorier. Försök gärna finna fler teorier på egen hand The decline of Rome was the natural and inevitable effect of immoderate greatness. Prosperity ripened the principle of decay; the causes of destruction multiplied with the extent of conquest; as soon as time or accident had removed the artificial supports, the stupendous fabric yielded to the pressure of its own weight. The story of its ruin is simple and obvious; and instead of inquiring why the Roman Empire was destroyed, we should rather be surprised that it had subsisted so long. - Edward Gibbon (England) 1766, 1788 La civilisation romaine nést pas morte de sa belle mort. Elle a été assasinée. - André Piganiol (Frankrike) 1947 Die Germaner haben nicht als Kulturfeinde die römische Kultur zerstört oder gar vernichtet, sondern sie erhalten und weitergeführt. - Die römische Welt ward von innen heraus durch die Germanen allmählich gewonnen die Beseitigung des weströmischen Kaisertums kaum als ein Ereignis von einscheidender Bedeutung aufgefasst worden ist. Das weströmische Reich ist ohne Erschütterung eingeschlafen. - Alfons Dopsch (Österrike) 1918-20 What lay behind and constantly reacted upon all causes of Rome s disintegration was, after all, to a considerable extent, the fact that the people who built Rome had given way to a different race. - Tenney Frank (USA) 1916 The main phenomenon which underlies the process of decline is the gradual absorption of the educated classes by the masses and the consequent simplification of all the functions of political, social, economic, and intellectual life, which we call the barbarization of the ancient world. - M.I. Rostovtzeff (Ryssland-USA) 1926

ROMS FALL Här följer mycket kortfattat några ekonomiska teorier Förlust av den ekonomiska friheten. De små jordägarna försvann och ersattes av storgodsen. Kolonatet medförde ekonomisk ruin för stadsstaten, vars ekonomiska frihet försvann. Handel, hantverk och industrier bands därigenom till jordagodsen med dess självhushållning och juridiska självstyrelse. - W.L. Westermann (USA) 1915 Slaveri, tekniskt stillestånd och svagheter i det ekonomiska systemet redan under 100-talet. Rom hade en alltigenom låg teknisk nivå. Detta berodde till stor del på det romerska slav-systemet. Den billiga slavarbetskraften gav inga impulser till rationalisering och tekniska förbättringar - F.W. Walbank (USA) 1953 Överbeskattning och ett svagare Västrom än Östrom. Den grundläggande ekonomiska svagheten inom imperiet var att alltför för få producenter skulle tillgodose alltför många sysslolösa och overksamma personer. Detta var inte fallet i Östrom som hade ett betydande produktionsområde runt huvudstaden. Under den senare kejsartiden i Västrom bibehölls utgifter som härstammade från en rikare epok när erövringar givit betydande statsinkomster. När inga nya erövringar gjordes ökade man istället beskattningen för att kunna tillgodose de stora utgifterna - A.H.M. Jones (England) 1966 Till sist en mer pseudovetenskaplig teori: Några medicinhistoriker har fastslagit att flera skelett från romartidens större städer uppvisar höga halter av bly. Denna blyförgiftning kom, enligt dessa historiker, från de större städernas vattenrör - rörens insida var klätt med bly. Successivt byggdes blymängden upp i kroppen. När tillräcklig mängd tillförts dog personen i blyförgiftning