Saga väcker uppmärksamhet på stan Saga Österlund är en verklig grand old lady. Hon är alltid elegant, både när det gäller klädsel och frisyr. Att hon fyllde 90 år i oktober i fjol är det svårt att tro. Saga Österlund klär sig ungdomligt. Hon är intresserad av kläder och har sin egen stil. Jag bryr mig inte i mode eller trender, utan klär mig enligt eget tycke och smak, det vill säga i kläder som jag trivs i och med. Kläderna är en del av min personlighet, säger hon glatt. Förr lät jag alltid en sömmerska sy mina kläder. Numera köper jag ofta kläder på nätet, plagg som inte finns i de lokala butikerna.
Hon väcker uppseende när hon på vintern promenerar hemma i Nykarleby, alltid klädd i päls och högklackade skor. Jag har flera olika pälsar, både jackor och kappor, och trivs utmärkt i päls. Dessutom fryser jag lätt, så päls passar därför bra, säger hon. Och var ska man använda päls om inte här i pälsriket Nykarleby, frågar hon med glimten i ögat. Det är inte bara speciella kläder, pälsar och högklackade skor som utmärker den eleganta 90-åringen. Hon tycker också om fina smycken och bär alltid stora örhängen och halsband, flera armband och ringar. Även hennes vackra hår är speciellt. Jag använder inte peruk som många tror och jag har inga gråa hårstrån. Mitt i grunden mörka hår framhäver jag endast genom att tona det i en lite mörkare nyans. Det är viktigt för mig att vara välvårdad. Därför besöker jag en frisörska varje lördag. Njuter av livet Då jag träffar Saga finns en massa ljus, tomtar och andra dekorativa saker i hemmet. Jag tycker om att pynta och ha vackra saker omkring mig, säger hon medan hon visar mig runt i lägenheten. Bland de fina tavlorna och fotografierna på väggarna ryms en hel del olika ordspråk som dottern Marie-Louise broderat och ramat in. Ordspråken, som till exempel Varje morgon är en gåva, Fyll inte livet med år, utan åren med liv, Dröm om morgondagen, minns gårdagen, lev i dag och Var dag är en sällsam gåva passar utmärkt in på Sagas sätt att leva och tänka. Jag kommer från ett kristet hem. Jag har kvar min barnatro och varje kväll tackar jag Gud för den dag han gett mig, säger hon och bjuder på kaffe med hembakt. Saga är liten och smal. Övervikt är ett okänt begrepp för henne. Jag lagar mycket mat och bakar allt, förutom bröd, själv. I matlagningen använder jag alltid äkta smör och grädde. Jag äter i princip all mat och tycker om det som är sött och gott. Till eftermiddagskaffet blir det alltid kakor och småbröd.
Gymnastiserar dagligen Det är få förunnat att i Sagas ålder klara sig helt utan mediciner. De enda piller jag tar är så kallade hälsopiller, det vill säga olika sorters mineraler och vitaminer. Jag har inga diagnostiserade sjukdomar, säger hon och tillägger att hennes senaste uppmätta blodtryck låg på 120/60. Någon aktiv motionär är Saga inte, men den dagliga gymnastiken försummar hon inte. Varje morgon gör hon ett dussintal olika övningar och repeterar varje övning tio gånger. Mina morgnar börjar med ett par släta kaffekoppar. Efter morgongymnastiken duschar jag och smörjer in hela kroppen, från topp till tå, med olika krämer. Sedan är jag redo att möta en ny dag. Saga och sambon bor i en lägenhet på tredje våningen i ett hus utan hiss. Att använda trapporna är inget besvär för henne. De dagar då hon inte, till exempel på grund av vädret, går ut på stan trappar hon ner till källaren i bostadshuset. Ner och upp igen betyder cirka 60 trappsteg. Att gå i trappor är en del av min nyttomotion. Köksstegen är också i flitig användning. Jag är pedant och tycker om att plocka och städa i lägenheten och i skåpen. Långtråkigt har jag aldrig. Om jag inte pysslar med något här hemma eller går ut på stan och handlar besöker jag vänner eller har vänner på besök. En profil i hemstaden Saga Österlund är unik på många sätt. Det har endast gått fyra år sedan hon gick i pension som 86-åring efter att ha jobbat som barberare i 70 år. Hon föddes i Vexala, Munsala i en stor familj med elva barn. Redan som barn blev hon van vid att utföra alla slags
arbetsuppgifter hemma på gården. Som 16-åring flyttade hon till sin kusin i Nykarleby för att bli barberarlärling hos henne. Efter praktiktiden öppnade hon Sagas herrfrisering. För att göra en lång historia kort: När Saga vid årsskiftet 2012 2013 blev tvungen att flytta från lokalen där friseringen funnits de senaste åren beslöt hon, efter moget övervägande, att gå i pension. Jag drabbades av ångest och oro, men jag kunde inte tänka mig att som 86-åring söka en ny lokal. Jag hade flyttat tidigare och visste vilket enormt arbete det innebar. Med facit i hand vet jag att jag gjorde rätt, även om det kändes svårt innan jag bearbetat alla känslor. Saga älskade sitt jobb och fick tack vare det många stamkunder som också blev goda vänner. Jag tillämpade ingen tidsbeställning, utan hade så kallade drop-in-kunder. Herrfriseringen blev en social samlingsplats. Många kunder blev bekanta med varandra medan de satt och väntade på att det skulle bli deras tur, berättar hon. Jag har fortfarande en del vänner och bekanta som jag klipper hemma och är glad över att jag kan hålla min yrkeskunskap vid liv, samtidigt som det ger mig möjlighet att umgås med olika människor. Ett hjärta av guld Saga blev änka 1976. Ett år senare träffade hon Stig Andersson, sin livskamrat sedan 40 år tillbaka. Stig är 24 år yngre än jag. Han var 26 år och jag 50 då vi blev ett par. Med tanke på åldersskillnaden blev det en hel del prat på stan, men paret brydde sig inte om vad folk tyckte och tänkte. Vi har alltid trivts bra tillsammans och har haft ett lyckligt förhållande under alla dessa år. Ålder är bara en siffra. Även om jag är betydligt yngre är vi mentalt i samma ålder, säger 66-årige Stig. Enligt Stig är Saga en mycket snäll och godhjärtad kvinna, en känslomänniska med ett hjärta av guld som alltid kommer ihåg familjemedlemmar, vänner och bekanta med till exempel julklappar och födelsedagsgåvor.
Och jag har ingen anledning att betvivla hennes omtänksamhet, speciellt inte när vi går nerför trapporna från tredje våningen för att fotografera utomhus. Saga trippar lätt i sina högklackade stövlar medan hon uppmanar mig i mina stadiga vinterskor utan klack, att ta det försiktigt i trapporna. Text och foto: Margaretha Sundkvist