Nya kyrkogården i Västervik Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2004

Nya kyrkogården i Västervik Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2004 (KI Västerviks nya kyrkogård 0040) Västerviks församling Linköpings stift Kalmar län

Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 5 Kort kyrkogårdshistorik 5 NYA KYRKOGÅRDEN I VÄSTERVIK 6 Miljöbeskrivning 6 Begravningsplatsens historik 7 Beskrivning av begravningsplatsen idag 9 Beskrivning av de olika områdena: Begravningsplatsens omfattning 1913-20 11 Begravningsplatsens utvidgning 1920-32 13 Begravningsplatsens utvidgning 1932-82 15 Begravningsplastens utvidgning 1982-(2004) 17 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV BEGRAVNINGSPLATSEN I DESS HELHET 20 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 2

INLEDNING Bakgrund Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år 2004. Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år 2006. Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 3

bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet (www.raa.se). Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll 4

Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under 1700- och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt 1900- tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700- talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet 5

tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. NYA KYRKOGÅRDEN I VÄSTERVIK Linköpings stift Fastighetsbeteckning: Västervik 5:16, Västervik stad, Västerviks kommun, Södra Tjusts härad, Kalmar län i Småland. Befolkningstal: 1805: 2932, 1900: 8299, 2003: 21 530 Miljöbeskrivning Västerviks församling är en medeltida stadsförsamling. Staden på sin nuvarande plats vid Gamlebyvikens mynning går tillbaka till år 1433, då Erik av Pommern utfärdade stadens privilegiebrev. Denna föregicks av en äldre stadsbildning längre in i viken, nuvarande Gamleby. År 1517 ödelades Västervik helt och hållet av en brand och invånarna flyttade tillbaka till det äldre stadsläget. År 1544 uppmanades de emellertid att flytta tillbaka till nuvarande Västervik, som 1547 också återfick sina privilegier. Redan på 1300-talet hade en borganläggning uppförts vid Gamlebyvikens mynning, Stäkeholm, numera benämnd Stegeholm. Staden hade endast en kyrka, helgad åt Sankta Gertrud. Möjligen föregicks stadskyrkan av ett kapell. I en senmedeltida förteckning över kapell i Linköpings stift finns en uppgift om ett kapell "nära Stäkeholm", som dock uppges vara helgat åt S:t Göran. I stadens sydöstra del, inom ett område som idag ungefär motsvaras av kv. Kapellet, påträffades någon gång under förra delen av 1700-talet benrester, vilket tyder på att här funnits en kyrkogård. 6

Platsen kallades då för Kapellbacken. Vid 1700-talets pestepidemi brukades en tomt vid nuvarande Ellen Key-skolan för begravningar. Varvsverksamheten blev under 1500- och 1600-talen stadens viktigaste näring trots perioder av bakslag med danskarnas framfart 1612, en storbrand 1665 och nya krigshändelser på 1670-talet. Stora delar av staden ödelades och återuppbyggdes vid dessa tillfällen. Uppbyggnaden med rätvinkliga gator och kvadratiska kvarter härstammar från denna tid. Under 1700-talet utvecklades handeln och industrin i staden och nya varv anlades, bl a Stora varvet. Vid mitten av 1700-talet stod det pampiga Cederflychtska fattighuset klart vid kyrkan, ritat av den store arkitekten Carl Hårleman. Även kyrkoherdebostaden och rådhuset tillkom under 1700-talet tillsammans med andra större fastigheter. Varvsverksamheten upplevde en nedgång under slutet av 1800-talet och andra industrier tog över, bl a tändsticksfabriker. Järnvägen kom till staden 1879 och Västervik fick därmed förbindelse till Linköping. Under 1900-talets början expanderade staden och många nya småindustrier startade t ex tvålfabrik, kemisk-teknisk fabrik, mekanisk verkstad, bl a Bröderna Nilsson & Co. Stenindustrin utvecklades vid samma tid och blev så småningom en känd näring för Västervik. I början höggs bara gatsten men så småningom kom tillverkningen av gravvårdar igång och på 1880 och 90-talen startade flera större monumenthuggerier, Brödern Flinks och Schannongs, senare Västerviks granitindustri, Bröderna Styrenius och J. Ahlins stenhuggeri och sliperi. Flera av rörelserna låg längs Stora Allén. Bröderna Styrenius flyttade så småningom till fastigheten Djurgården nr 1 vid Gamlebyviken. Den svarta Västerviksgraniten var lättarbetad och omtyckt av kunderna. Dessutom fanns stenar i rödgrå granit från Nygård i Gamleby och den blågrå variant som Styrenius bröt på Högön i Gamlebyviken. Många Västerviksbor var anställda inom produktionen och de färdiga produkterna såldes över hela landet och gick även på export. Bröderna Flink tillverkade framförallt gravvårdar och firman utvecklades till Skandinaviens största i sitt slag. En kyrkogård fanns kring S:ta Gertruds kyrka, men övergavs på 1830-talet då den Gamla kyrkogården anlades, då utanför staden, så som tidens synsätt föreskrev. År 1905 stod S:t Petri kyrka klar, ritad av A.E. Melander. Vid 1900-talets början fanns behov av en ny kyrkogård och Nya kyrkogårdens anlades sydost om staden. Området kring kyrkogården hade en lantlig karaktär. Under 1900-talets gång har flerfamiljshus, villor och annan bebyggelse vuxit upp längs vägen till kyrkogården. Norr om begravningsplatsen finns idag ett villaområde med hus uppförda främst under de senaste decennierna. Söder om begravningsplatsen finns ännu delvis det lantliga landskap som en gång omgärdade området. Ytterligare en kyrkogård finns i Västervik, nämligen den som tillhör Norra sjukhuset. Begravningsplatsens historik Omkring 1910 påbörjades en diskussion om anläggande av en ny kyrkogård i Västervik, då den gamla ansågs för trång. Olika lämpliga platser föreslogs. År 1911 beslutade kyrkostämman att den nya begravningsplatsen skulle anläggas söder om vägen mellan Karstorp och Örserum, sydost om Västerviks stad. Den 23 november 1913 invigdes Nya kyrkogården som till ytan upptog den nordvästra delen av dagens begravningsplats med Hornsvägen och Kyrkogårdsvägen som avgränsningar i väster och norr. Se karta s. 7. År 1913 inköptes också en tomt i Örbäcken vid begravningsplatsen för uppförande av bostadslägenhet med uthus för dödgrävaren och tillsyningsmannen. Huset finns ännu bevarat intill kyrkogården i nordväst vid Hornsvägen, men avyttrades från församlingens ägo 1954. 7

Exakt hur 1913 års begravningsplats var utformad är oklart. Av gravkartan och bevarade gravvårdar att döma fanns köpegravar som en krans kring områdets ytterkant, samt i större koncentration kring ingången som sannlikt var i norr. Linjegravarna fanns i områdets inre delar. Redan 1920 behövdes större ytor för begravningar och en utvidgning skedde i söder och öster. Vid samma tid byggdes också redskapsbodar och likbod. Två år senare uppfördes det Gamla begravningskapellet, ritat av Albert Flink, Stockholm. Detta brukades för begravningscermonier fram till 1982 då S:ta Maria kapell uppfördes. Efter 1920 års utvidgning står det klart att kyrkogårdens huvudingång var i norr. Där finns ännu en lindallé planterad mellan den forna ingången och det då nyuppförda kapellet i söder. Allén sträcker sig också delvis längs en öst-västligt löpande gång. Troligen fanns denna ingång redan 1913. Vid 1920 års utvidgning anlades ett större köpegravsområde söder och öster om det nya kapellet. Detta utformades utan häckar och med grusbelagda gravplatser omgärdade av stenramar. Större och mindre köpegravsplatser anlades också längs hela södra delen av begravningsplatsen. Nya gångsystem västerifrån och mot kapellets ingång anlades också vilket gör det troligt att nuvarande kyrkogårdsingång i väster härstammar från denna tid. I väster anlades också ett annorlunda utformat parti med åtta större gravplatser anlagda i en cirkel kring en tall. Kyrkogårdens många höga tallar planterades under 1910- eller 20-talet. N Gammal ingång 1913-20 3000- området 1920-32 2000- området Gamla kapellet 1932-82 UA UC Kv. 7 Kv. 8 Kv. 9 Kv. 10 Aktuell gravkarta för Nya kyrkogården, förutom 1982 års stora utvidgning. På kartan framgår begravningsplatsens gräns 1913 och 1920. Områdets hela yta visar omfattningen efter 1932 års utvidgning. År 1932 inköptes ett större område dels från Vassbäck i söder, dels från Västerviks stad. Kyrkogården utvidgades därmed ytterligare i söder och öster. Områden med större och mindre köpegravar samt urngravsområde i söder tillkom därmed. Dessa anlades med omsorgsfulla häcksystem av måbär (sedan 1990-talet ersatt av avenbok) som delade in kvarteren i mindre rum och omgärdade det nya linjegravsområdet i sydöst. Kring många av gravplatserna i flera sammanhållna rader sattes buxbomhäck. Troligen tillkom även nu de av buxbom omgärdade gravplatserna väster om kapellets ingång. En bred gång som löper i öst- 8

västlig riktning över hela den sammanhållna kyrkogården anlades också i samband med 1932 års utvidgning. På 1970-talet byggdes kontor samt personal- och maskinlokaler öster om begravningsplatsens östra avgränsning. Klockstapeln invigdes 1970 och 1979 anlades den första minneslunden i anslutning till denna. På 1970-talet omdanades också stora delar av den äldsta delen av begravningsplatsen, där linjegravar tidigare funnits och där nu det sk. 3000-området finns. Den senaste utvidgningen genomfördes 1982 då området utökades markant i söder och väster med områden för såväl kistbegravningar som urnbegravningar. Då anlades också en andra minneslund. Vid samma tid uppfördes S:ta Maria kapell i det sydvästra området. Kapellet är ritat av Lennart Arfwidsson, Västervik. Nyligen har ett område i väster iordningställts för kombinerad urn- och asklund. Beskrivning av begravningsplatsen idag Begravningsplatsen är bara delvis uppdelad i kvarter, nummer 7-11 i den södra delen av det område som tillkom 1932. I övrigt finns en sentida uppdelning i nummer. Denna inkluderar 3000-området i nordväst som ligger på den äldsta delen av begravningsplatsen, delvis omdanad på 1970-talet, 2000-området i öster samt 5000-området på den nya delen tillkommen efter1982. Urngravsområdena har benämningarna UA, UB samt UE och UF på kyrkogårdens yngre delar. Kyrkogårdsförvaltningen har dessutom en äldre uppdelning av begravningsplatsens yta före 1982 med en indelning enligt ett bladsystem, blad 1-21, där varje blad motsvarar en viss yta på kyrkogården. Bladsystemet är inte utfört så att de delar som tidsmässigt eller utformningsmässigt hör ihop har sammanförts, utan efter vilken yta som fått plats på varje blad. Efter en första beskrivning av kyrkogården i dess helhet kommer kyrkogården att beskrivas i olika delar utifrån hur den tidsmässigt vuxit fram med 1913-20 års yta, 1921-32 års yta och 1932-82 års yta, samt området efter 1982. Nya kyrkogården rymmer ca 6200 kistgravplatser och ca 1200 urngravplatser. Allmän karaktär Begravningsplatsen upplevs idag som åtminstone två tydligt avgränsade enheter. Den ena utgörs av det av smidesstaket, häck och träd omgärdade området som motsvarar kyrkogårdens yta efter 1932 års utvidgning och fram till 1982. Området genomkorsas av en grusgång i östvästlig riktning och en i nord-sydlig riktning. I mitten finns Gamla gravkapellet. Många höga tallar är spridda över i stort sett hela området. Inom denna yta finns mindre områden med sinsemellan olikartade och tydligt sammanhållen karaktär. Partier med grusbelagda gravplatser omgärdade av stenramar avlöses av gräsytor med tätt stående sentida vårdar. I söder och nordost finns kvarter som präglas av häckar av avenbok som både avgränsar kvarteren och utgör rygghäckar. I några områden finns många gravplatser omgärdade av låga häckar av buxbom. De grusbelagda gravarna med stenramar upplevs dock som dominanta då de bl a löper längs de stora gångstråken. Den andra tydliga enheten utgörs av ett mer oregelbundet och utspritt område, tillkommit efter 1982, bestående av gräsytor, mindre skogspartier samt planteringar av träd och buskar genomkorsade av asfalterade gångvägar. Här finns, utspritt på en större yta, enkla rektangulära gravkvarter, urngravfält, minneslund samt kombinerad ask- och urnlund. Området rymmer också S:ta Maria kapell och parkeringsytor. Omgärdning: I söder: Lågt blekgrönt Gunnebostängsel från kontors- och servicebyggnaden i öster längs hela södra gränsen till minneslundens början där trägärdesgård tar vid. 9

I norr: Smidesstaket målat i svart kulör längs den äldre kyrkogårdsdelen. Vid ask- och urnlunden, Gunnebostaket mot norr. I öster: Häck av tuja. I väster: Vid ask- och urnlunden finns ingen direkt omgärdning utom befintligt skogsparti. Ingångar I norr: Asfalterad infart från Hornsvägen i höjd med S:ta Maria kapell i väster. I öster: Ingång via gjutjärnsgrind mellan stolpar av grå granit. Tillhör den äldre kyrkogårdsdelen Kontor och service 5000-området Muslimska begravningsplatsen S:ta Maria kapell Minneslund UE Gravkarta för utvidgningen 1982-. På kartan saknas det nya urn- och askområdet i väster. De gravkvarter som överkorsats är ännu ej i bruk. Vegetation Omgärdning: Längs delar av norra och östra gränsen finns en häck av hög tuja. Kyrkogårdsområdet 1913-1982: Spridda höga tallar över hela området. Björkar som gräns i söder. Avenbok som rygghäck och kvartersavgränsande häck i söder och nordost. Häckar av cotoneaster i nordväst. Två korta alléer av lindträd i norr. Sporadiskt och med vissa koncentrationer av låg buxbomhäck kring gravplatser. Längs gången från Gamla kapellet söderut, nyplanterad deutzia. Kyrkogårdsområdet 1982-: Häck av tall kring tre av kvarteren och av en cotoneaster av typen lucidus kring ett av kvarteren. Naturliga dungar av främst lövträd, samt diverse planteringar med buskar och perenna växter och enstaka planterade träd. Se vidare i beskrivningarna över de enskilda områdena. Gångsystem I kyrkogårdsområdet 1913-82 är gångarna grusbelagda. En större gång löper i en rak linje tvärs över kyrkogården i öst-västlig riktning, från parkeringen i öster till parkeringen i väster. En annan leder från den tidigare ingången i norr förbi Gamla gravkapellet och vidare mot området som anlades 1982. Ytterligare ett par gångar går från parkeringen i väster och fram mot Gamla kapellet. Dessutom finns ytterligare gångar mellan de olika gravområdena. Gångarna är överlag raka. I kyrkogårdsområdet 1982- är gångarna asfalterade och breda och leder från parkeringen i väster till S:ta Maria kapell och vidare österut och söderut i svängda 10

stråk som täcker in de olika områdena. Till minneslunden i söder kommer man via en grusbelagd skogsstig. Gravvårdstyper Gravvårdarna dateras till samtliga decennier av 1900-talet. Vårdarna från 1910-talet är idag relativt få. Från 1920-talet finns en hel del, dock ej av det enklare slaget. Utmärkande är att gårds- eller ortnamn förekommer på mycket få gravvårdar. Titlar förekommer på en hel del av de mer påkostade vårdarna, men är ändå förvånansvärt få. Många av vårdarna är påkostade, av monumental karaktär. Endast ett par bevarade riktigt enkla vårdar från tiden före 1944, förutom de i museiuppställningen. Många är de gravvårdar som har en klassicistisk utformning samt klassicerande motiv. Under de senaste decennierna dominerar olika naturmotiv gravstenarna. Det har under denna period också blivit allt vanligare med naturstenar. Markanta är de många och kraftiga stenramarna som finns i hela området förutom i den nya delen som tillkom 1982. Minneslund Två minneslundar, en anlagd 1979 i det äldre områdets västra del vid klockstapeln. Denna består av mindre och större tallar kring en yta där berg går i dagen, samt en sten formad som en trädstam. Plats finns för placering av blommor och ljus. Den andra anlades 1989 i den södra delen av det nya området. Denna finns på en gräsyta som nås via en skogsstig och består av tre större stenar placerade på en båtformad grusad yta. Mittstenen är utan inskription medan de flankerade stenarna bär bibelord. Kring stenarna finns plats för placering av ljus och blommor. Byggnader Gamla kapellet uppfördes 1922 med träfasader och sadeltak av spån. Fasaderna har en mörkt brun kulör medan kolonnerna i den tempelportikliknande entrén är vita. I öster finns ett mindre flersidigt korutspång. Kapellet är ritat av Albert Flink, Stockholm. Kapellet användes som begravningskapell fram till 1982 och står idag öppet dagtid för enskild andakt. S:ta Maria kapell uppfördes 1982 av trä och tegel efter ritning av Lennart Arfwidsson, Västervik. Byggnaden fungerar både som bårhus och som kapell. Kyrkorummet har stora ljusinsläpp och har ett mångkantigt blyspröjsat polykromt fönster mot öster. Kontor- och servicebyggnad i öster, uppförd i trä på 1970-talet, även det efter ritning av Lennart Arfwidsson. Fasaderna är gröna. Övrigt Klockstapel uppförd 1970. Ett mindre antal museiuppställda vårdar vid den forna ingången i norr. Kyrkogårdens belysning består av ett antal lyktstolpar av svartmålad metall med glaskupa. På kyrkogården finns ett flertal platser för vatten och avfall. I områdets sydvästra del finns en större kompost. I dungen mellan 5000-området och kvarteret UE finns ett område som kallas Tobaksodlingen. Där finns också en källa varifrån man tidigare hämtade vatten till Västerviks stad. Beskrivning av de olika områdena Begravningsplatsens omfattning 1913-1920 Allmän karaktär Området omfattar ca 200 större gravplatser lagda som en krans kring ytterkanten i norr, väster och söder samt i flera rader i den östra delen. Platserna är överlag belagda med grus och omgärdade av stenram. Här finns kyrkogårdens äldsta gravvårdar från 1910-talet. Områdets inre delar omdanades på 1970-talet och rymmer det sk 3000-området med ca 600 gravplatser. 11

Detta består av tätt stående vårdar i gräs. I områdets nordöstra del fanns tidigare en ingång till kyrkogården. En grusgång och en allé av lindar berättar var i staketet öppningen fanns. Denna allé korsas i sin tur av en kort väst-öst gående allé av lindträd. Möjligen har den öst-västliga gången löpt längs hela området, vilket en öppning i gravraden längst i väster indikerar. Kanske fanns ursprungligen en västra ingång här. I området finns höga tallar oregelbundet utplacerade, samt ett antal björkar i söder. En häck av cotoneaster fungerar som rygghäck för vårdarna längs de yttre gångarna och som en ytterligare avgränsning för det inre täta systemet. Området rymde tidigare linjegravar. Rad längst i norr, vid den gamla ingången. Gravnr. 2 mfl, blad 1. KI Västerviks nya kyrkogård 0024. KI Västerviks nya kyrkogård 0027. Del av det sk. 3000-området med vårdar från 1970- talets mitt och framåt. KI Västerviks nya kyrkogård 0059. En rest från ett äldre linjegravsområde i det sk. 3000- området. Vård av svart granit daterad 1927. KI Västerviks nya kyrkogård 0037. Gravvårdstyper Kring områdets ytterkanter i norr och väster, i en dubbelrad, samt i flera rader i öster finns många stora gravvårdar med gravplatser som är grusbelagda och omgärdade av stenram. Några spridda gravplatser är besådda med gräs. Främst gäller det sådana där gravplatsen är ledig. Flera av vårdarna är höga och kraftiga och många är mycket påkostade. Det finns dock även mindre vårdar, liggande såväl som stående. Några i öster har familjenamnet endast angivet på stenramen. Tre av vårdarna i norr omgärdas av granitpollare och kedjor varav två är målade med silverfärg och en i svart. Enstaka gravplatser omgärdas av låg häck av buxbom. Två platser omgärdas av ett staket av metall som målats i ärggrönt. En av dem saknar gravvård och anger i stället namnet på en platta i staketet. Många av gravplatserna har brukats av samma familj under lång tid. Främst i den västra delen finns en viss 12

oregelbundenhet i det att vissa vårdar placerats vända mot norr medan övriga är vända mot väster respektive öster. Ett tiotal vårdar är daterade 1913-1920. Resterande del hör till 1920- tal till 1970-tal. Många är odaterade. I väster finns en mindre vård av granit och marmor, medan övriga vårdar är av grå, svart eller röd granit. Titlar finns på ett relativt stort antal vårdar. Exempel är Disponent, Överkonstapel, Byråsekreteraren, Stadsbyggmästare, Urfabrikör, Griftegårdsföreståndare, Bokbindarmästaren, Timmermannen o s v. Ortnamn saknas nästan helt. I det sk. 3000-området som löper över hela områdets inre delar samt längs gången i norr finns med något enstaka undantag stående, medelstora, relativt ensartade vårdar av grå, svart och röd granit. Någon enstaka vård daterad 1920-tal visar att här tidigare fanns ett linjegravsområde. Övriga vårdar är daterade från 1970-talets sista år fram till 1990-tal. Placeringen har i viss mån skett i tidsordning. Många av vårdarna bär naturinspirerade motiv. Någon enstaka har titel angiven, t ex fiskaren och prosten. Ortnamn saknas i stort. Övrigt En rad med tolv musealt uppställda vårdar finns vid den forna ingången i norr. Merparten är av en karaktär som berättar att de tidigare stått inom ett linjegravsområde. Vårdarna dateras till 1913-24. De flesta är av svart granit. En är av trä, daterad 1914, vitmålad och försedd med inhuggen inskription målad i svart. Kulturhistorisk bedömning Området utgör till sin yta den ursprungliga kyrkogården som anlades 1913. Planläggningen finns i sina grunddrag bevarad från denna tid. Tidstypisk är sättet att anlägga köpegravar som en ram kring ett inre linjegravsområde. Denna struktur är ännu bevarad i väster trots att de inre områdena omdanades på 1970-talet. Starkt karaktärsskapande är köpegravarnas kraftiga stenramar samt beläggningen av grus på gravplatser och gångar. Men lika betydande är de kontrasterande gräsytorna i områdets mitt med stående enklare vårdar och höga tallar. Allén av lindar från den forna ingången i norr och den tvärsgående allén härstammar sannolikt från 1920-talets utvidgning och kapellets uppförande och har ett miljöskapande värde och ett dokumentationsvärde. Genomgående är det viktigt att gångsystem, kvartersindelning och allmän utformning bibehålls. Gravplatser som tidigare varit belagda med grus bör även fortsättningsvis vara det även om gravrätten gått ut och gravplatsen upplåts på nytt. Om ny gravrättsinnehavare saknas bör äldre vårdar i möjligaste mån bevaras på plats. För köpegravarna i områdets utkanter har speciellt de höga vårdarna ett karaktärsskapande värde. I områdets mitt bör de enstaka vårdarna från det äldre linjegravsområdet bevaras. Dessa har ett socialhistoriskt värde som representanter för ett ofta lägre samhällsskikt. Begravningsplatsens utvidgning 1920-32 Allmän karaktär: Området omfattar ca 450 platser för kistgravar och ca 100 platser för urngravar. Ingång sker via en grind i väster samt genom en öppning längre söderut i den västra delen. I väster omgärdas området av smidesstaket. I området östra del ligger Gamla gravkapellet som uppfördes i samband med utvidgningen. Stora delar av denna del av kyrkogården har anlagts i viss relation till kapellet. Framför kapellets ingång finns en öppen grusad yta med bänkar och samt en häck av avenbok i en halvcirkel. Öster och söder om kapellet finns ett område med 13

relativt många större gravplatser med större vårdar på gravplatser som är grusbelagda och omgärdade av stenram, gravnr. 327-419. Rakt västerut från kapellets ingång ligger vårdar längs två gångarna i öst-västlig riktning. Mellan gångarna finns grupperingar av gravplatsrader för kistbegravningar och urngravar. Längst i väster finns en annorlunda placering av vårdar i en cirkel, samt klockstapel. Den södra delen av området består av större och mindre platser för kistbegravningar som ligger längs flera öst-väst gående gångar. Grusbelagda och stenramsomgärdade gravplatser dominerar. Över hela området utgör höga tallar ett karaktärsskapande inslag. Dessutom finns relativt nyplanterade häckar av avenbok som rygghäckar och omgärdningar i området. Låga häckar av buxbom utgör gravplatsomgärdning för ett större antal platser mitt för kapellets ingång. Gravvårdstyper Gravvårdstyperna varierar över hela området. De i en cirkel lagda vårdarna längst i väster är alla påkostade, några riktigt höga, två breda och en liggande, samtliga med stenramar och grusbelagda. Alla är av grå granit och utgör en samlad grupp daterade till 1920-talet. Här ingår bl a vården över borgmästaren A. Rune. Även i området närmast denna ringformation och klockstapeln finns många större vårdar, däribland en sarkofagliknanden vård i grå-svart granit, gravnr. 590, daterad 1930. I den sydvästra delen är vårdarna mestadels låga och många också breda. Stenramar omgärdar den stora majoriteten gravplatser som även är grusbelagda. I området öster och söder om kapellet finns många påkostade vårdar. I området framför kapellets ingång är vårdarna mestadels av det enklare slaget. Grå, svart och ljust röd granit är genomgående den dominerande bergarten. Längs gången vid ingången i väster finns tre vårdar som rests som minnestenar över avlidna bröder tillhörande olika ordenssällskap. Det gäller gravnr. 242, 244 och 237 tillhörande Vasaorden, Tempelriddarorden samt Förbundet Frihetsbröderna. De äldsta vårdarna dateras till 1920-tal och finns utspridda i området, med koncentration till den västra delen samt vid kapellets södra sida. I övrigt finns många vårdar från 1930-60-tal och enstaka från 1900-talets sista decennier. Titlar finns angivna på enstaka vårdar spridda i området, exempelvis, Grosshandlare, Byggmästare, Tullöversyningsman, Bruksdisponent, Typograf, Doktor. Mycket få vårdar har ortnamn angivna. Området i sydväst med mestadels låga gravvårdar, stenramar och grusgravar samt höga tallar. KI Västerviks nya kyrkogård 0104. Området längst i väster med en cirkelformation av påkostade 1920-talsvårdar. KI Västerviks nya kyrkogård 0081. 14

Miljön kring kapellet från sydväst. KI Västerviks nya kyrkogård 0102. Området söder om kapellet. KI Västerviks nya kyrkogård 0112. Övrigt I väster finns en minneslund uppförd kring berg som går i dagen på en mindre yta, med unga tallar oregelbundet planterade. Lunden invigdes 1979. I väster finns även en klockstapel av tjärat trä och med spåntak. Klockstapeln uppfördes 1970. Kulturhistorisk bedömning Området planerades och anlades på 1920-talet och kapellet uppfördes vid samma tid. Kapellet har också en central position och planläggningen av gravplatser och gångsystem kretsar till stora delar kring byggnaden. Kapellets utförande och de oregelbundet utplacerade tallarna skapar tillsammans karaktären av en skogskyrkogård som samspelar med ett klassicerande drag som finns i gångsystemets strikta utförande och gravplatsområdenas relativt regelbundna former. Karaktärsskapande är köpegravarnas kraftiga stenramar samt beläggningen av grus på gravplatser och gångar. Genomgående är det viktigt att gångsystem, kvartersindelning och allmän utformning bibehålls. Gravplatser som tidigare varit belagda med grus bör även fortsättningsvis vara det även om gravrätten gått ut och gravplatsen upplåts på nytt. Detsamma gäller för gravplatser som är omgärdade av låg buxbomhäck. Om ny gravrättsinnehavare saknas bör äldre vårdar i möjligaste mån bevaras på plats. I den sydvästra delen av området finns en speciellt sammanhållen del av tidstypisk karaktär med låga och många breda gravvårdar. De monumentala vårdarna i cirkelformation i väster bör bevaras som en samlad grupp tillkommen under 1920-tal med värden som handlar bl a om utförande och personhistoria. Många enstaka vårdar har ett kulturhistoriskt värde som kan handla om gravvårdens utförande eller om lokal- och/ eller personhistoria. Begravningsplatsens omfattning 1932-82 Allmän karaktär: Området omfattar en bra bit över 1000 kistgravplatser och omkring 250 urgravplatser. Till denna del av kyrkogården kommer man via grinden längst i öster vid parkering och servicebyggnad eller via en öppning i omgärdningen längst i väster. Det finns också tre ingångar via den del som tillkom 1982. I väster och norr omgärdas området av tujahäck, i söder av en trädlinje av björkar samt i väster av måbärshäck. Häckar av avenbok används 15

genomgående kring områdets olika delar och som rygghäckar. Bitvis i hög koncentration förekommer låga buxbomhäckar som omgärdning kring gravplatser. Denna del av kyrkogården har en strikt klassicistisk uppbyggnad med i det närmaste rektangulära gravkvarter och kring dessa ett gångsystem av genomgående gångar i norr-söder samt öst-väster. Gravraderna går mestadels i öst-västlig riktning med undantag för de rader som förlagts längs de norr-söder gående gångarna. Främst i områdets södra del används häck av avenbok som avgränsning, rygghäck och som rumslig uppdelare. Detta gäller de kvarter som benämns 7-9. Se kartan s. 7. I det sk. 2000-området finns häckar kring kvarteren medan det inre av kvarten fylls antingen av grusgravar eller av gräsområden med stående enkla vårdar. Här finns också många höga tallar. Kvarter 10 omgärdas också av häck av avenbok som fungerar som rygghäck åt de gravplatser som omgärdar kvarteret. Ytan i mitten är besådd med gräs och rymmer ett linjegravsområde där gravläggningarna kan följas i tidsordning från 1944-1984 Här finns också ett flertal höga tallar. Längst i väster finns urngravsområden som delvis har en friare utformning än omgivande kvarter. Gravvårdstyper Gravvårdstyperna varierar över hela området. Riktigt höga vårdar saknas och de är i stället överlag medelstora, medelbreda och av grå, svart eller röd granit. Kvarter 8, 9, delar av 2000- området samt längs hela områdets gångsystem är merparten av gravplatserna belagda med grus och omgärdade av stenram. I kvarter 7 och 8 finns en koncentration av buxbomomgärdade gravplatser. Många av dem har besåtts med gräs. I linjegravsområdet i kvarter 10 är vårdarna påtagligt mindre, men ofta i liknande utförande som andra från samma period eller med viss stilistisk eftersläpning. Bland linjegravarna finns kyrkogårdens enda äldre trävård, förutom den sekundärt uppställda i museiområdet. De äldsta vårdarna dateras till 1930-talets mitt och finns främst i kvarter 8 och 9. 2000-området verkar ha tagits i bruk först under 1950-talet och linjegravsområdet började användas 1944. I urngravsområden finns många vårdar från de senaste decennierna. Förekomsten av titlar på vårdarna är spridd över hela området men med relativt få exempel. Titlar som förekommer är exempelvis Sjökaptenen, Direktören, Disponenten, Konduktören, Rektor, Komminister, Ingenjör. I linjegravsområdet finns endast ett par titlar angivna, fd Båtsmannen och Förmannen. Ortnamn förekommer på mycket få vårdar. Mittgången i kvarter 9 mot norr. KI Västerviks nya kyrkogård 0133 Del av kvarter 7. KI Västerviks nya kyrkogård 0139 16

Del av linjegravområdet i kv 10. Notera trävården bakom pelargonen. KI Västerviks nya kyrkogård 0128 Kv 8 med buxbomomgärdade gravplatser. KI Västerviks nya kyrkogård 0142 Övrigt --- Kulturhistorisk bedömning Planen bygger på klassicerande grundprinciper med regelbundna kvarter, gångsystem med tydliga huvud- och tväraxlar samt ett välplanerat system av klippta häckar som markerar kvarterens avgränsning och indelning. Dessa drag är särskilt tydliga i söder och sydväst medan karaktären blandas upp mer med skogskyrkogårdens drag i öster och sydost. Även i söder finns dock skogskyrkogårdens karaktär närvarande med fonden av tallar i norr och ridån av björkar i söder. Genomgående är det viktigt att gångsystem, kvartersindelning och allmän utformning bibehålls. Gravplatser som tidigare varit belagda med grus bör även fortsättningsvis vara det även om gravrätten gått ut och gravplatsen upplåts på nytt. Detsamma gäller för gravplatser som är omgärdade av låg buxbomhäck. Om ny gravrättsinnehavare saknas bör äldre vårdar i möjligaste mån bevaras på plats. Linjegravsområdet i sydost är synnerligen intakt och utgör begravningsplatsens enda sammanhållna del där gravplatser för de mindre bemedlade ännu finns bevarade. Systemet kan följas i strikt ordningsföljd från 1944 och framåt. Vid eventuella framtida behov av förändring bör man se till att en sammanhållen del av linjegravsområdet, lämpligen det äldsta, bevaras. För hela området gäller att många enstaka vårdar har ett kulturhistoriskt värde som kan handla om gravvårdens utförande eller om lokal- och/ eller personhistoria. Begravningsplatsens utvidgning 1982-(2004) Allmän karaktär: Området har en oregelbunden form och de olika delarna är utspridda över en stor yta. Till området kommer man via parkeringarna i väster och öster. Omgärdningen består av bl a av Gunnebostängsel och trägärdesgård, se vidare s. 8. Området består av gräsytor, mindre skogspartier samt planteringar av träd och buskar genomkorsade av asfalterade gångvägar. Här finns, utspritt på en större yta, enkla rektangulära gravkvarter i norr, 5000-områder, med platser för kistbegravningar. I söder och väster finns urngravplatser med friare utformning. I väster finns även en minneslund i anslutning till ett mindre skogsparti. I området finns också S:ta Maria kapell och parkeringsytor. I väster finns en nyanlagd kombinerad yta för urn- och asklund anlagd mellan konstgjorda kullar. I asklunden är gravskicket något annorlunda än 17

brukligt, som ett mellanting mellan urngravar och minneslund. Gravplatsen är känd för de anhöriga som även får delta vid gravsättningen, men utsmyckning sker på en för alla gemensam plats. Gravrätt utfärdas inte. Medan området som sådant ger upplevelse av naturområde är de anlagda gravkvarteren mestadels strikt utförda. I området med kistgravar står vårdarna mycket tätt placerade och har ungefär samma storlek. I urngravsområdet i söder finns en strikt utformning med stående vårdar i mitten och flankerande delar med liggande naturstenar. Del av 5000-området. KI Västerviks nya kyrkogård 0147. S:ta Mariakapell från nordost. KI Västerviks nya kyrkogård 0011. Del av urngravsområdet UE. KI Västerviks nya kyrkogård 0 Minneslunden. KI Västerviks nya kyrkogård 0 Gravvårdstyper Gravvårdar av varierande typer. Inga riktigt stora vårdar finns utan de är relativt ensartade till utseende och storlek. Grå, svart och röd granit dominerar. Vanligt är en något oregelbunden form på vårdarna samt naturstenar, men många är också rektangulära. Motiven har ofta naturanknytning men många har också traditionella motiv. Samtliga gravplatser är besådda med gräs. Övrigt Minneslunden i söder nås via ett mindre skogsparti och har utsikt över åkar och ängar. Den muslimska begravningsplatsen är integrerad i området men består av ett eget kvarter. Här är vårdarna vända mot Mekka, vilket gör att gravradernas riktning bryter mot omgivande mönster. 18

Kulturhistorisk bedömning Genom 1982 års utvidgning tillskapades ett sammanhållet område som planerats utifrån 1980-90- och det tidiga 2000-talets krav och stil. Många behov ska tillgodoses med olika typer av begravningar och även plats för andra trossamfund här det muslimska. En kulturhistorisk bedömning är svår att göra i dagsläget. Typisk är dock ambitionen att skapa en känsla av naturområde tillsammans med parkens och grönområdets värden för människors rekreationsoch meditationsbehov. Ännu upplevs området som relativt tomt och ofärdigt. 19

KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV BEGRAVNINGSPLATSEN I DESS HELHET Begravningsplatsen präglas av församlingens kontinuerliga användning sedan den anlades 1913. I tre omgångar har större utvidgningar genomförts, 1920, 1932, 1982, vilka alla satt sin prägel på helheten. Idag upplevs begravningsplatsen som två avgränsade områden. Det ena utgörs av området före 1982 års utvidgning omgärdat av staket, häck och träd och planlagt efter traditionella mönster. Det andra området är det som tillkommit under de senaste decennierna och som utgörs av en mer oregelbunden och spridd yta som uppvisar 1980-2000- talens karaktär. Den förstnämnda delen präglas av en blandning av karaktärsdrag som är typiska för den klassicistiskt inspirerade kyrkogården respektive skogskyrkogården. De klassicerande dragen är bl a rätvinkliga gångsystem, regelbundna områden med gravplatser, häcksystem och alléer. Till skogskyrkogårdens drag hör framförallt tallarna och kapellets utförande liksom vissa gräsbevuxna områden. De kontraster som skapas i mötet mellan de olika stilarna har ett arkitektoniskt värde och ett upplevelsevärde som är viktigt att bevara. Här möts det karga och det grönskande och genom tallarnas oregelbundna placering skapas öppna och slutna områden, soliga och skuggade ytor o s v. Längst ut i söder är det klassicerande uttrycket mer renodlat, i kvarteren 7-9. Ett utmärkande drag för Västerviks nya kyrkogård är den stora mängden stenramar som omgärdar de mestadels grusbelagda gravplatserna i områdena som anlades före 1982. Dessa är viktiga för bevarandet av begravningsplatsens karaktär. Genomgående är det vidare av vikt att gångsystem, kvartersindelning och allmän utformning bibehålls. Gravplatser som tidigare varit belagda med grus bör även fortsättningsvis vara det även om gravrätten gått ut och gravplatsen upplåts på nytt. Detsamma gäller för gravplatser som är omgärdade av buxbomhäck. En viktig princip för att bevara kyrkogårdens kulturhistoriska värde är vidare att växtmaterial som av olika anledning måste bytas ut ska ersättas av samma art. På begravningsplatsen har människor gravsatts under hela 1900-talet. En vandring över kyrkogården berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. De enstaka gravvårdarna och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om person- och eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/gårdsnamn och titlar. På stadskyrkogården Västerviks nya kyrkogård förekommer betydligt färre ort- och gårdsnamn än på en landsortskyrkogård. Här har det inte varit så viktigt att säga var man hör hemma. Titlarna skvallrar om stadens och många gånger sjöstadens verksamhet, som sjökapten, tullöversyningsman, rektor, stadsbyggmästare, urfabrikör och överkonstapel. I många av de enstaka gravvårdarna finns kulturhistoriska värden att tillvarata. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i förvaltningen av begravningsplatsen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. Sammanfattningsvis: Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens struktur som sådan med de olika tidsskikten, som speglar olika skeden i kyrkogårdens utveckling. Västerviks nya kyrkogård tillsammans med kapellen skapar en värdefull kulturmiljö. 20