hagen högholmen SVENSKA

hagen högholmen SVENSKA

hagen ramsholmen högholmen Parkskogsområdet Hagen Ramsholmen Högholmen hör till utkanten av det mellaneuropeiska ekskogsområdet och uppvisar en särskilt rik flora och fauna, som knappast har sin motsvarighet någon annanstans i vårt land. Områdets areal är 55 ha (Högholmen 11 ha, Ramsholmen 14 ha, Gåsören 2 ha och Hagen 28 ha). områdets historik och skötsel Det nuvarande parkskogsområdet tillhörde under tiden fram till 1808 09-års krig, Ekenäs kungsladugård d.v.s. svenska staten. År 1836 lyckades stadens fäder inlösa området till staden för att tillgodose det ökande behovet av betesmarker för stadsbornas kor och hästar. Betesmarkerna var på den tiden av mycket stor betydelse för den växande staden. Hävderna vittnar om att skog röjdes för att befrämja gräsväxtligheten. Åren 1846-1859 bedrevs regelrätt svedjebruk i Hagen. Svedjebruket i kombination med betesdriften är orsaken till att området har ett ovanligt stort inslag av tall, som ju normalt hör de kargare skogsmarkerna till. I nära 70 år kom betesdriften att sätta sin prägel på dessa unika marker. Landskapet som i forna tider helt säkert dominerats av ädla lövträd, blev helt hagmarksartat. Mot slutet av 1800-talet vaknade ett visst naturintresse i staden. Naturvännerna insåg att betesdjuren omöjliggjorde de ädla lövträdens förnyelse. Det dröjde dock ända till 1903 innan man lyckades genomdriva ett totalt betesförbud på dessa marker. Ädla lövträd har i flere repriser inplanterats. De första planteringarna utfördes redan 1878, då man med alm-, ask- och lönnplantor från Åbo 2

planterade en allé från Snäcksund till den redan då använda festplatsen på Ramsholmen. En del av de almar som då planterades står ännu kvar och har uppnått imponerande dimensioner - 80-90 cm i diameter och över 35 m i höjd. Under de senaste decennierna har ingen inplantering skett det stora inslaget av unga ädla lövträd inom området har uppkommit genom självsådd. Efter att betesförbudet infördes fick området förvildas. Det dröjde ända till 1947 innan man på initiativ av överforstmästare Torsten Rancken aktivt började vårda skogen. Målsättningen för den forstliga skötseln i Hagen och på Ramsholmen var, att på de bördiga lundområdena ge livsrum åt de ädla lövträden. Endast på de kargaste partierna strävade man aktivt till att bibehålla tallen som dominerande trädslag. Inom vissa områden fick skogen växa helt orörd för att så småningom utvecklas till urskog. Området fick 1990 status som naturskyddsområde genom länsstyrelsens beslut. 1997 införlivades området i Natura 2000 nätverket. Detta innebar striktare bestämmelser för skötseln av området. Från att ha skötts relativt intensivt genom gallringar och röjningar, kommer området härefter att få utvecklas fritt. I begränsad omfattning tillåts avverkning av enstaka tallar för att gynna de ädla lövträden. Icke naturliga arter såsom lärk, ädelgran och hästkastanj skall till största delen avlägsnas. Röjningar tillåts inom en zon på 10-15 m längs huvudstigarna. Endast på Ramsholmen, genast efter bron, tillåts mera radikal röjning för att vitsippsmattorna på våren skall få komma till sin rätt. De träd som fälls eller faller omkull skall lämnas liggande eller placeras någon annanstans inom området. På området får man plocka svamp, bär och vitsippor men andra växter får inte plockas eller skadas. Hundar och katter skall vara kopplade. Att göra upp eld, tälta och utöva lägerliv är förbjudet. Nylands NTM-central ansvarar för övervakningen. 3

allmänt om vegetation och flora Växtgeografiskt hör Ekenäs till den mellaneuropeiska lövträdsregionen som karaktäriseras av ädla lövträd. Lundskogen på Ramsholmen och i Hagen hör till de ståtligaste och de frodigaste som södra Finland kan uppvisa. Typiskt för lundskogen är att den varierar mycket i utseende under årstiderna. Våren är en mycket praktfull tid med många snabbt blommande arter såsom vitsippa, nunneört, gulsippa, svalört, vårlök samt konvaljer. När trädens löv slagit ut blir skogen skuggig varvid vårblommorna ersätts av bl.a. stora ormbunkar och lummiga örter och gräs. Hösten är färggrann och markens mikroorganismer omvandlar den stora nedfallna lövmassan till näringsrik mull. På vintern avtecknar sig de mörka trädstammarna vackert mot himlen. parkens delområden Hagen som är det område som vandraren först möter, har en skiftande natur. Nära stränderna dominerar allunden, medan de högre belägna områdena har ett stort inslag av tall. Ekarna kämpar med tallarna om ljus och utrymme. I de bestånd där tallen dominerar påverkas undervegetationen i riktning mot tallskogens flora. Blåbärsris tar över. Ramsholmen har de förnämligaste ädla lövträdsbestånden, här är också vårblomningen som praktfullast. Träden är högresta och buskagen ställvis mycket täta. Högholmen har gått ett öde till mötes som är vanligt för lundskogen i vårt land. Granen vandrar in och konkurrerar ut lövträden. Enstaka stora ekar vittnar dock om den skog som stod här förut. Gåsören hyser klibbalslundar med inslag av hägg, rönn och sälg samt snårskog bestående av brakved, fläder och hallon. Enligt skötselplanen för området kunde Gåsören restaureras till betesmark. 4

trädskiktet Eken är rätt vanlig på torrare platser i Hagen. På grund av att Hagen-Ramsholmen under 1800-talet nyttjades som betesmark hittar vi inte några riktigt gamla ekar här. Djuren åt upp de späda lövträdsplantorna och gynnade på så sätt barrträden. Klibbalen är ett rätt dominerande trädslag och bildar vid stränderna fuktiga allundar. Alen bidrar på ett betydande sätt till markens bördighet. Många ädellövträdsbestånd har uppkommit under en skärm av klibbal. Asken, med sina stora flikade blad, är vanlig i området. Det är ett träd som klarar sig endast i sydligaste Finland. Skogsalmen planterades på 1880-talet på Ramsholmen. Man lade då grunden till den ståtliga allé som kantar vägen till festplatsen. Vresalmen är ett sällsynt trädslag hos oss. På Ramsholmen kan vi beundra ett ståtligt exemplar vid naturstigens punkt 18. Vresalmen växer ofta ensam på fuktig mark. Linden förekommer i sparsamt inom området. På Ramsholmen kan man beundra ett sällsynt vackert exemplar vid naturstigens punkt 21. Lindens fårade stam är svår att urskilja bland andra träd, men trädet känns igen framförallt på sina hjärtformade blad. Hästkastanjens vackra blomning kan man se på några få platser i Hagen och på Ramsholmen i maj. Hästkastanjen hör inte till våra naturligt förekommande trädslag, utan har planterats här i början av 1900-talet. Lönnen är mycket vanlig i området och är i huvudsak det trädslag som i oktober bidrar till områdets sprakande färgprakt höstblomningen. 5

6

Rönnen och häggen växer normalt som buskar i täta snår - utmärkta skydd för häckande fåglar - men uppnår här ofta trädform och dimension och bidrar på så sätt till trädens mångfald. Europeiskt lärkträd är inte ett naturligt inslag i våra skogar, den är inplanterad, men kan föröka sig också på våra breddgrader. Vid vägen genom Hagen till Ramsholmen kan vi se några exemplar. Tallen är vanlig, speciellt i Hagen, på grund av betesdriften. Granen utgör ett hot mot lundskogen då den trivs i skugga och kan växa upp under lövträden för att sedan långsamt konkurrera ut dem. buskskiktet Hasselbusken bildar enhetliga bestånd på Ramsholmens västra sluttningar. Fläderbusken, med vita blommor på våren och små röda bär i klasar om hösten, är vanlig i området. Den är en förvildad prydnadsväxt och dess utbredning i området kommer därför att begränsas. Den oansenliga måbärsbusken växer allmänt på torrare ställen. Dess släktingar vinbärsbuskar påträffas också. Brakveden med enstaka vita blommor och svarta bär är vanlig men inte lätt att urskilja i grönskan. Olvon och skogstry förekommer sparsamt i landskapet. fältskiktet Vårblomningen På våren är lunden hänförande vacker. Säsongen inleds av den större vårlöken och stor nunneört. Smånunneört påträffas också. Vitsippa, gulsippa och svalört bildar utsökt vackra blomstermattor under vårens nästa fas. Svalörten har liksom gulsippan gula blommor, men bladen är inte flikade som hos gulsippan. Liljekonvaljen förekommer här och där på torrare växtplatser. Sommarvegetationen När våren övergår i sommar sluter sig trädkronorna och de skuggtåliga växterna tar vid. Fräkenväxterna representeras av ängsfräken som 7

likt miniatyrgranar ställvis bildar täta mattor. Också ormbunkarna trivs i skuggiga förhållanden. På Ramsholmen längs stigen mot Högholmen kan vi beundra stora bestånd av strutbräken. Som av namnet framgår, bildar bladen en strut, medan de bruna sporgömmebladen växer upp senare under sommaren. Träjonet och majbräken är också vanliga, de har sina sporgömmen under de gröna bladen. Den lilla ormbunken ekbräken hittar också livsrum bland andra lågvuxna växter. Kirskålen, som hör till de flockblomstriga växterna, bildar redan tidigt på sommaren ställvis täta mattor. Teveronikans små blå blommor lyser bland gröna blad på torrare marker. På öppna platser vid stränderna dominerar det högvuxna älggräset med sina vita blomvippor. Bland dem ger rödbläran färg åt vegetationen. Den blåblommande skogsviolen kan man upptäcka här och där och dess släkting kärrviolen som trivs på fuktiga marker likaså. Styvmorsviolen hör till floran på de torrare växtplatserna invid öppna berghällar. Humleblomstret är en rätt högväxt art som känns igen på sina nickande gulskiftande blommor. Dess nära släkting nejlikroten vänder sina klargula blommor uppåt. Tandroten med sina skära blommor är en raritet. Mörka groddknoppar i bladvecken invid stammen gör den lätt att känna igen. Arten förekommer på Åland och några få ställen i södra Finland. Vid de bergsområden som är belägna på Ramsholmens västra sida utbreder sig s.k. bergsängsväxtlighet med tjärblomster, kattfot, gråfibbla, johannesört, fetblad, blåklocka och rödklint. Lundgröet och hässlebrodden är vanliga gräsväxter i lunden. Den praktfulla gula svärdsliljan växer på strandängarna. Där finner vi också vänderot och kabbeleka. * * * 8

allmänt om faunan fågelfaunan Ramsholmen och Hagen har ett rikt fågelliv tack vare den ovanligt frodiga lundvegetationen som är ett livsvillkor för många fåglar. Här finns också varierande livsmiljöer som gör att artrikedomen ökar. De angränsande havsvikarna med frodiga vassområden samt strändernas frodiga buskage är viktiga häckningsplatser för många arter. antalet fågelarter Allt som allt häckar det 20 30 fågelarter på Ramsholmen. Antalet häckande par per hektar är ca 9. Detta är en ovanligt hög siffra för finländska förhållanden. Fågeltätheten i finländsk lövskog överskrider sällan 6 par per hektar. Barrskog har bara hälften så många fåglar. sångare Bland sångarna finns många typiska lundfåglar. De flesta av arterna är på grund av sina lövverksfärgade fjäderdräkter svåra att upptäcka, men de hörs desto bättre. De står också till stor del för den ymnighet av fågelsång som en morgonpigg vandrare kan uppleva i parken i slutet av maj. Här blandar sig näktergalens staccatoläten och visslingar, svarthättans och lövsångarens melodiska strofer, trädgårdssångarens bubblande pladder med grönsångarens klirrande och flöjtande läten. Denna fågelgrupp gynnas i parken av täta buskar som erbjuder skydd och ypperlig häckningsmiljö. Lövsångaren är Finlands vanligaste fågel och finns i alla typer av lövskog. På Ramsholmen häckar det ungefär sju par per år. Lövsångarens släkting, grönsångaren vill ha hög gammal lövskog och varje år påträffas åtminstone ett par på Ramsholmen. Svarthättan föredrar enhetlig hög och äldre skog med utvecklad buskvegetation och trivs bra på Ramsholmen, ca fyra par per år. Trädgårdssångaren är betydligt mindre kräsen i sitt miljöval, men täta snår är också för denna fågel ett livsvillkor. På Ramsholmen påträffas årligen ca nio par. Törnsångaren är inte en typisk lundfågel. Viktiga områden för denna fågel är randområden mellan skog och öppna landskap som vassvikar. Ca 5 par per år. Gulsångaren är en sydlig art. Den är en rätt ovanlig fågel i vårt land, men den är häpnadsväckande vanlig på Ramsholmen där 3 4 par häckar vissa år. Dess melodiska sång med upprepningar och skärande läten är en upplevelse. Näktergalen är en sydostlig art som invandrat till dessa trakter under 1960 70 talet. Den trivs i de täta buskagen i strandzonen. Näktergalen har en mycket ljudlig varierande sång, som från mitten av maj kan höras under kvällar och morgnar. På Ramsholmen häckar ca 5 par. 9

Talgoxen är vanligast i kulturpåverkad miljö, men trivs också bra i lundskogen. Ca 6 par häckar årligen på Ramsholmen. Blåmesen däremot är en äkta lundfågel och ungefär lika talrik som talgmesen. Svartvita flugsnapparen är inte kräsen i sitt miljöval och häckar i princip var som helst där den kan finna ett bohål. Kampen om häckningshåligheter är ofta hård mellan flugsnappare och talgmes. Svartvita flugsnapparen är hälften så vanlig som talgoxen inom området. Grå flugsnapparen trivs i anslutning gläntor och sitter ofta och spanar efter insekter invid festplatsens gräsplan. Troligtvis häckar de i någon av festplatsens byggnader. Trädkryparen är den åldriga skogens fågel. Den trivs i både barr och lövskog där den ständigt klättrande längs trädstammarna söker efter insekter i de gamla trädens barksprickor. Artens späda, väsande strofer kan höras redan tidigt på våren. På Ramsholmen häckar årligen två par. Mindre hackspetten häckar regelbundet på Ramsholmen. Den är en rätt ovanlig art, även om den ej klassificerats som hotad. Större hackspetten hör troligen till den bofasta faunan. Kattugglan trivs bra i parker och hagmarker och den häckar årligen i någon av de uggleholkar som satts upp. Dess jamande läten kan höras i mars. hålhäckande fåglar Denna fågelgrupp är mindre homogen än sångarna, men de förenas av sitt behov av håligheter för häckningen. De behöver gamla, döda eller döende träd, där hackspettar först mejslar ut hål för sin egen häckning och som sedan under kommande år kan användas av andra hyresgäster. För att gynna hålbyggarna lämnas en del träd att dö på rot. De enhetliga områden, som lämnas helt oskötta, kommer att gynna dessa fåglar. övriga fåglar Kråkan häckar årligen på Ramsholmen. Bland övriga fåglar som kan nämnas är bofinken den som står för det största individantalet jämfört med andra arter. Rosenfinken med sitt vackert röda bröst och huvud påträffas ofta i skogskanten mot vassområdena. Tre häckande par årligen. Koltrastens klara flöjtliknande toner kan höras redan tidigt på våren. Det häckar några par årli- 10

gen. Rödvingetrast är lite vanligare än koltrasten. Den föredrar skogsbryn. Björktrast är en vanlig art som förstås hör till områdets fågelfauna. Rödhaken, trädpiplärkan och sädesärlan är inte typiska lundfåglar men häckar här regelbundet. En glad nyhet är lärkfalk, som ganska nyligen har flyttat in på området. Stenknäck och trastsångare häckar oregelbundet här. Lundsångare och sommargylling har setts på Ramsholmen, men häckar knappast här. I vassarna påträffas förutom sävsångare och sävsparv även de flesta av våra vanligaste sjöfåglar såsom gräsand, skäggdopping, knipa och knölsvan. fiskar i strömmarna vid Blindsund och Snäcksund. Området hyser en för vårt land sällsynt rik förekomst av fladdermöss. Vid en kartläggning år 2007 påträffades sammanlagt 6 olika arter varav trollfladdermusen (Pipistrellus nathusii) är sällsynt och klassas som hotad. däggdjur Området utgör inte någon lämplig biotop för däggdjur på grund av att här rör sig så mycket människor under alla tider av året. Sporadiskt kan man dock stöta på hjortdjur som simmat över från Gullö. Sedan början av 2000-talet möter man här rådjur året om. Grävlingen och mårdhunden har sitt gryt i Hagen. Fältharen förekommer allmänt i Hagen och på Ramsholmen. Vintertid ser man nu och då spår av uttern som 11

naturstig: hagen ramsholmen högholmen På grund av att naturen ständigt utvecklas och förändras, kan det hända att informationspunkterna på naturstigen inte längre motsvarar kartan på sidorna 22-23. Var uppmärksam, så hittar du dem säkert på någon annan plats! hagen 1. SKOGSALM (Ulmus glabra) I vårt land förekommer två almarter: skogsalm, även kallad bergsalm samt vresalm, vilka i många avseenden påminner om varandra. Vardera arten påträffas sporadiskt i lundar i landets södra delar. Skogsalmen förekommer dock längre söderut och västerut än vresalmen. Vresalm förekommer också på Ramsholmen (se punkt 18, Ramsholmen). Den skiljer sig från skogsalmen främst genom sina blommor, som är långskaftade. Olikheten i frönas utseende framgår ur bilden på sid 23. De båda almarternas blad skiljer sig också från varandra. Bl.a. är skogsalmens blad sträva på undre sidan. Också bladens nervighet är olika (se bild på sid 23). Fröet mognar tidigt och faller till marken redan i juni-juli. Almen fordrar bördig och fuktig jord för att växa bra och trivs bäst i halvskugga. Skogsalmens virke är värdefullt och används främst inom möbelindustrin. 2. ASK (Fraxinus excelsior) Asken är det mest snabbvuxna av våra ädla lövträd. Den är också sällsyntast, då den ställer största kraven på växtplatsen. Asken trivs bäst i kalkrika lundar och lundkärr. Dess nordgräns går ungefär längs linjen: Raumo Tammela Tavastehus Lahtis Finska viken. Vanligast är asken på Åland, i Åbolands skärgård, längs Åbolands kust, i trakterna kring Lojo samt längs den nyländska kusten. Asken trivs i unga år under en skärm av klibbal och bildar då en rak stam av god kvalitet. Den kan bli över 200 år gammal och över 20 m hög. Hos unga träd är stammen slät och grå. Rotsystemet är omfångsrikt och djupt. Typiskt för asken är dess svarta knoppar och bladformen som liknar rönnens blad. Asken blommar i maj, fröna mognar i oktober och hänger kvar i träden över vintern. Virket är hårt och segt och lämpligt för bl.a. båtspanter. 12

3. KLIBBALSBESTÅND Klibbalen (Alnus glutinosa) förekommer främst på fuktiga och näringsrika marker i södra och mellersta Finland. Den uppnår i vanliga fall en höjd på högst 25 m. På Högholmen och på Ramsholmen påträffas dock klibbalar som är över 30 m höga. Klibbalen blommar i mars april på bar kvist och fröna mognar på senhösten. Klibbalen är mycket snabbväxande men relativt kortlivad. De flesta större klibbalar i det här beståndet är drygt 100 år gamla och är kraftigt rötangripna och i allmänt dåligt skick. Albestånd i ekonomisk produktion bör slutavverkas vid ca 60 70- års ålder. Virket är vackert rödbrun-beige, mjukt och sprött och lämpar sig främst som inredningsmaterial och sniderier. I vårt land förekommer också en annan art av al, nämligen gråalen, som dock har en mera nordlig utbredning än klibbalen. Klibbalen skiljer sig från gråalen i följande avseenden: VÅRTBJÖRK OCH GLASBJÖRK I våra skogar förekommer två olika björkarter, vårtbjörk och glasbjörk. Vårtbjörken är värdefullare som skogträd då den blir både äldre och större än glasbjörken. Skillnaden mellan glasbjörk och vårtbjörk framgår ur följande: Vårtbjörk: (Betula verrucosa) Stam: Hos äldre träd grov, skrovlig svart bark vid basen av stammen. Kvistar: Spetsarna känns sträva av hartsvårtor. Blad: Triangelformade, glansiga, fasta, dubbelt sågtandade, långt och tunt bladskaft. Växtplats: Väldränerade platser. Glasbjörk: (Betula pubescens) Stam: Nävern ljus och slät (nästan) ända ner till marken. Kvistar: Släta, finludna. Blad: Ovala, enkelt sågtandade, finludna, mjuka, bladskaften korta och tjocka. Växtplats: Ofta också mycket fuktiga platser. Klibbal: Stam: mörk, skrovlig bark. Blad: omvänt äggrunt, nästan helbräddat, glansigt. Kottar: skaftade. Gråal: Stam: grå, slät. Blad: ovalt, bladkanten sågtandad, finludet. Kottar: oskaftade. 4. BJÖRK MED VRIL Björken här invid har på sin stam en knöl, en s.k. vril eller sfäroblast. Vrilarna kallas ofta också masurknölar även om virket i dem inte är masur. Vrilarna uppstår ur sovande knoppar, som fått sin direkta förbindelse till stamveden avbruten och därefter börjat tillväxa självständigt. De är omgivna av ett kambium och bildar regelbundna årsringar. (Kambium = ett lager celler mellan ved och bark, där trädets tjocklekstillväxt sker). Vrilar används ofta till prydnadsföremål. 13

5. MÅBÄR (Ribes alpinum) Buske som är närbesläktad med röda och svarta vinbär. Den blommar i maj och är tvåbyggare, d.v.s. han- resp. honblommor förekommer på skilda buskar. Bären är röda och smaklösa. Förekommer i hela landet förutom i Lappland. 6. DRUVFLÄDER (Sambucus racemosa) Buske, som förekommer som undervegetation på näringsrika marker, ofta på sophögar. Förvildad från trädgårdar. Härstammar från mellanoch Sydeuropa samt Västasien. Blommar i juni. Bären är lysande röda och sprids av fåglar. Arten skall inte förväxlas med den äkta flädern som har svarta bär. Den förekommer endast som odlad. 7. HÄGG (Prunus padus) Större buske eller mindre träd. Växer bäst på fuktig och mullrik mark i hela landet. Blommar i maj juni. Häggen känns som bladlös igen på en karaktäristisk kraftig doft, som framträder om man skrapar bort ett stycke bark från en tunn kvist. Bären äts gärna av fåglar. Den gråa väv, som täcker en del häggar sommartid, förorsakas av häggspinnmalen, vars larver äter häggens blad. Fenomenet ser fult ut men är för häggen relativt ofarligt. Även om häggen blir i det närmaste kaläten, får den i regel nya blad trots allt. 8. TRY (eller ben-try) (Lonicera xylosteum) Mindre buske som blommar med vita eller gulvita blommor i maj juni. Bären är klarröda. Nära besläktad med rosentry, som är en vanlig prydnadsväxt i många trädgårdar. 9. TALLBESTÅND Tallen (Pinus silvestris) klarar sig inte i konkurrensen med lövträden. Påträffas därför talrikast på de torrare och kargare växtplatserna. Tallen behöver mycket ljus. Dess plantor kan ej utvecklas i skugga såsom granens och de ädla lövträdens. Rotsystemet är djupt och omfångsrikt. Därför klarar sig tallen bra på torra marker och är relativt stormhärdig. De flesta tallar i området är av dålig kvalitet vilket beror på att de i unga år vuxit relativt glest och därför blivit grovkvistiga. På verkligt karga bergsbundna marker och åsar kan tallen bli flere hundra år gammal, medan den på bördiga marker, såsom i Hagen och på Ramsholmen och Högholmen, angrips av rötsvampar redan i 100-års ålder. Många av tallarna är här angripna av tallticka (se punkt 11). Tallen blommar i början av juni. Det gula pollenmjölet sprids långa vägar och i stora mängder. Det syns ofta som en gul bård i vattenbrynet. Fröet behöver två år för att mogna. 14

Det här tallbeståndet är (2013) ca 140 år gammalt. De högsta träden i beståndet är ca 30 m höga och har en medelvolym på ca 2,5 m 3. 10. EUROPEISK LÄRK (Larix decidua) Det finns sammanlagt ett tiotal lärkarter på jorden, främst i de kallare delarna av norra halvklotet. Lärken hör dock inte till de trädarter som förekommer naturligt i vårt land. Den har inplanterats i experimentsyfte tack vare sin snabba tillväxt. Lärkarna i Hagen har inplanterats i början av 1900 talet och har uppnått ansenliga dimensioner. De största är över 30 m höga och har en diameter närmare 70 cm, vilket betyder att de har en virkesvolym som ligger mellan 4,5 och 5 m 3. Typiskt för lärken är att den fäller sina barr till vintern och kan då vara förvillande lik en död gran. Lärken blommar i månadsskiftet april maj. Honblommorna, som sedan utvecklas till kottar, är vackert purpurröda. Virket innehåller mycket hartsimpregnerad kärnved och är därför relativt motståndskraftigt mot röta. Förr användes ofta lärk som mastvirke till segelfartyg. I vårt land har främst odlats två arter, den sibiriska och den europeiska lärken. Inom skogsbruket planteras numera endast sibirisk lärk och dessutom i mycket små mängder. Den europeiska och sibiriska lärken skiljs från varandra främst på basen av kottarnas utseende. Den europeiska lärkens kottar är glatta, glänsande och kottfjällen en aning utåtböjda. Den sibiriska lärkens kottar är matta och kottfjällen tätt tillslutna. 11. GRANBESTÅND Granen (Picea abies) är i biologiskt hänseende ett mycket starkt trädslag. Den kan hålla stånd på samma växtplats i flere generationer. Endast naturkatastrofer såsom skogsbränder eller stormar, eller svedjebruk kan ge en möjlighet för tallen och björken att invadera granens växtplats. Granen kräver bördigare mark än tallen för att växa bra. Granen har god reaktionsförmåga, d.v.s. den är tålig och kan långa tider växa som underväxt, för att sedan snabbt skjuta i höjden om den ges 15

möjlighet därtill, t.ex. om de beskuggande träden dött på rot eller blåst omkull. Granen är näst idegranen, som förekommer endast på Åland, det trädslag som har det minsta ljusbehovet. Den kan assimilera med mycket liten ljustillgång (assimilera = bygga upp stammen med tillhjälp av luftens koldioxid samt vatten och mineralämnen från marken med tillhjälp av solen som energikälla. Över 90 % av trädens massa är uppbyggd på detta sätt av koldioxid och vatten). Granens ringa ljusbehov gör att granbestånden kan växa täta. De glesas inte ut på naturlig väg genom inbördes konkurrens på samma sätt som tall- och björkbestånd. Därför är granbestånden mörka, klimatet där verkar källaraktigt, kvistarna sitter längre kvar, ingen undervegetation vill trivas. Granens barr bildar en sur förna och ett surt mårlager som försämrar mikrobverksamheten i skogsmarken. Granens rotsystem är alldeles ytligt. Därför är granen mindre storm- härdig än andra trädslag. När stammen eller rötterna skadas, angrips granen lätt av rötsvampar. Granen blommar i början av juni och kottarna mognar redan samma höst och fröet klängs följande vår i april. Tiden från blomning till klängning är för granen alltså knappt ett år medan den för tallen är nästan två år. SKOGSMARKENS BONITERING Skogsmarkens bonitet (bördighet) bestäms i vårt land med s.k. skogstyper. På de bästa skogstyperna, d.v.s. lundmark (t.ex. Ramsholmen) växer det ett stort antal krävande växter. På de kargaste skogstyperna, lavtyp (t.ex. ställvis på Hangöudd) växer det ett fåtal ytterst anspråkslösa växter. Genom att ge akt på växttäckets s.k. ledväxter, kan man bestämma markens bördighet. Ju bättre bonitet, desto mera virke kan skogsmarken producera. Även trädslagsvalet vid förnyelse är beroende av boniteten. TALLTICKA På närstående tall växer bruna svampar, talltickor. De är ett tecken på att tallen är svårt rötangripen. Rötan sträcker sig i stammen både uppåt och nedåt från tickan. 12. VRIL PÅ TALL På tallstammen härintill syns en vril eller s.k. sfäroblast. Vrilar är vanligare på lövträd, främst björk och klibbal, men påträffas även ibland på barrträd. (Se punkt 4). 13. LÖNNBESTÅND Det finns ca 115 olika arter av lönn på jorden. De har stor betydelse som parkträd. De är lätta att föröka, härdiga och snabbvuxna. Skogslönnen (Acer platanoides) förekommer naturligt i de södra delarna av landet, ända till 62. breddgraden. Som odlad t.o.m. i Rovaniemi. Lönnen blommar i maj, strax före lövsprickningen. Frukterna mognar i september oktober. 16

Frönas grobarhet är god och lönnen sprider sig ytterst lätt genom självsådd. På vegetativ väg förökar sig lönnen sämre än de flesta andra lövträd. Lönnen trivs bra på lucker, fuktig jord. Den är rätt skuggfördragande och förnyar sig lätt under skärm. I Hagen kan man på många platser räkna ända till 1,5 miljoner plantor per ha (150 st/m 2 ). Vid normala skogsplanteringar använder man normalt 1800 2500 plantor/ha. Lönnens virke är tämligen hårt och segt. Det används inom snickeriindustrin och bl.a. till violinbyggen. 14. EK (Quercus robur) Ekens naturliga utbredningsområde är hos oss tämligen begränsat. Den förekommer på Åland, i sydvästra Finland och längs en smal kustremsa från Laitila till Borgå. Av våra ädla lövträd är eken den minst krävande beträffande markens bonitet. Den är ljuskrävande som gammal men kan som ung med fördel drivas upp under en skärm. Vid skötsel av ekbestånd bör man eftersträva att stammen bibehåller en viss beskuggning för att förhindra uppkomsten av stamskott. Rotsystemet är djupt och omfångsrikt. Eken kan i Mellaneuropa bli ända till 40 m hög, hos oss ca 25 m. Den kan uppnå en ålder av 400 500 år. Man har konstaterat t.o.m 1000-åriga ekar. Eken blommar samtidigt med lövsprickningen och ekollonen mognar i september oktober. De gror bra och det är således lätt att driva upp ekplantor. Virket är hårt och hållbart. Det används bl.a. till båtbyggnad samt inom möbel och parkettindustrin. Eken är ekologiskt mycket betydelsefull för många insektarter. I Finland räknar man med att ca 250 arter är helt beroende av eken som värdträd. 17

ramsholmen 15. LUNDENS JORDMÅN Största delen av parkskogsarealen på Ramsholmen består av lundmark. En riklig lövfällning gynnar mullbildningen. Jordmånen är mindre sur än i barrskogarna. Nedbrytningen av förnan (blad, växtrester o.s.v.) utförs av en mängd organismer. De största är daggmaskar och de minsta är bakterier. Också många svampar är nedbrytare. Maskarna drar ner löv i sina gångar, äter upp dem och låter resterna passera genom tarmkanalen. Efter det bryter bakterierna ner återstoden till enklare kemiska föreningar, som träden och växterna på nytt kan utnyttja som näring. Daggmaskarna har också en stor betydelse eftersom de blandar om jorden. En jord som innehåller en blandning av finfördelad mineraljord och humusämnen kallas för mull och är typisk just för lundarna. Den snabba förmultningen av höstens stora lövmassor beror alltså på organismernas nedbrytande verksamhet. KÖLDSPRICKA På många av de ädla lövträden på Ramsholmen kan man se längs stammen gående s.k. köldsprickor. Vid mycket sträng köld vintertid fryser den vattenhaltiga splintveden i trädet och det uppstår sprickor. Om sprickorna är ytliga kan trädet övervalla sprickan följande vår. Om sprickan är djup rämnar den ofta på nytt och med tiden uppstår flere centimeter höga, längs stammen gående smala åsbildningar, till följd av trädets resultatlösa försök att läka såret. En sådan åsbildning finns på almstammar på norra sidan av stigen. 16. PLANTERAD ALLÉ År 1878 planterades en allé från Snäcksundsbron till FBK:s festplats på Ramsholmen med plantor av alm, ask och lönn. Sammanlagt planterades ett 100tal stora plantor. De alléträd som ännu står kvar är nu (2013) 135 år gamla och över 30 m höga. Alléträden har fröat av sig och gett upphov till beståndet av ädla lövträd i den närmaste omgivningen. ELITSTAM Bland alléträdens avkommor finns många som har mycket goda egenskaper beträffande tillväxt och stamform. Från den plats där du nu står kan du se en alm som utvalts till elitstam. Almen ifråga är utmärkt med gul färg och har i rasförädlarnas register fått nr. E1011. Data om elitstammen (2005): Ålder 103 år, brösthöjdsdiameter 48 cm och höjd 34 m. 18

17. FINLANDS HÖGSTA ALM Strax söder om festplatsens gräsplan växer några resliga skogsalmar varav den högsta år 2005 uppmätte 38,5 m i höjd. Den torde vara Finlands högsta och är drygt 10 m högre än vad almen i vanliga fall brukar bli. 18. VRESALM (Ulmus laevis) Vresalmen är mycket sällsynt i vårt land och är därför som art fridlyst. Vresalmen förekommer praktiskt taget alltid nära stränder. Studera olikheterna mellan vresalm och vanlig alm beträffande blad, blommor och frön (se bild sida 23). 19. HASSEL (Corylus avellana) Buske som växer i täta buketter, s.k. runnor, som med åren blir allt större i omkrets, medan de innersta och äldsta delarna småningom dör. Under den postglaciala (tiden efter istiden) värmeperioden, då de ädla lövträden var allmänna i en stor del av landet, utgjorde hasseln det s.k. underbeståndet. Numera är hasseln allmän bara i de sydligaste delarna av landet. Hasseln är sambyggare (han- och honblommor på samma buske) och blommar tidigt på bar kvist i månadsskiftet mars april. Frukten, hasselnöten är bekant för de flesta. 20. HÄSTKASTANJ (Aesculus hippocastanum) Få av våra odlade träd är så uppskattat som hästkastanjen. Den har bättre än något annat exotiskt trädslag anpassat sig till vårt hårda klimat. Plantorna är dock frostömma, så dess användning som park- och gårdsträd begränsas därför till södra Finland. Hästkastanjens egentliga hemtrakt är Balkanhalvöns bergstrakter. Den spreds till Skandinavien under sen medeltid då man trodde att dess frukter kunde bota kolik hos hästar. Trädet kan bli 20 25 m högt. Karaktäristiskt för hästkastanjen är de stora hartsklibbiga knopparna. Blommorna utvecklas i upprättstående, pyramidformade klasar. Frukterna är runda, taggiga kapselfrukter, som innehåller 1 2 bruna frön. Fröna gror bra, så det är lätt att driva upp plantor av dem. Fröna bör under vintern förvaras svalt i fuktig sand och sås ganska djupt på våren. 19

21. SKOGSLIND (Tilia cordata) Ca 10 m från stigen växer ett mycket vackert exemplar av skogslind. Den har utmärkts med en gul färgfläck på barken. Tack vare sin goda stamform har den valts till elitstam för att nyttjas vid förädlingen. Linden har ett nordligare utbredningsområde än något annat av våra ädla lövträd. Nordgränsen går söder om linjen Vasa Iidensalmi Nurmes nordost om Ladoga. Den är således ej så bunden till kusterna som våra andra ädla lövträd. Den trivs bäst på lundmark eller lundartade moar. Linden är dock på tillbakagång främst p.g.a. att den förökar sig ytterst dåligt naturligt genom frösådd. Av de ädla lövträden är linden den mest skuggfördragande. De högsta lindarna blir hos oss ca 25 m. Unga lindar har slät stambark som hos äldre exemplar blir längssprickig. Linden känns efter lövfällningen igen på de runda knopparna. Linden blommar senast av alla våra trädslag, först i månadsskiftet juli augusti. Frukterna mognar i oktober november och faller till marken knippvis. Linden är ett härdigt park- och gårdsträd. Virket är vitt och lämpar sig väl för sniderier. Lindens bast (ett segt tunt vävnadsskikt under barken) användes förr allmänt vid tillverkning av mattor, säckar, snören och rep. 22. STRUTBRÄKEN (Matteucia struthiopteris) Strutbräken är vår största och vackraste bräkenart som kan bli 1,5 m hög. Den är rätt sällsynt i skogsterräng, men förekommer allmänt som odlad. Påträffas på fuktiga och mullrika platser t.ex. lundar och bäckdalar. Den har två slags blad. De sterila bladen är strutlikt ordnade kring de få, korta, styvt upprätta sporbärande bladen. De sporbärande bladen blir mot hösten mörkbruna. 23. STORA KLIBBALAR På bördiga marker kan klibbalen uppnå ansenliga dimensioner. Elitstammen E808 är en av de högsta (men ej grövsta) på Ramsholmen. Den är 28 m hög och har en kvistfri stamdel på 14 m. Alens virke har många goda egenskaper som gör det lämpligt för finsnickeri. Kvistfri panel av klibbal är mycket vacker som inredningsmaterial. 24. ASKBESTÅND (Fraxinus excelsior) Detta bestånd har uppstått naturligt efter frösådd från de till alléträd planterade askarna. Växtplatsen är inte den bästa möjliga, för den består delvis av urlakad strandsand. Askarna har drivits upp under en, numera avlägsnad skärm av klibbal. Många av askarna är av ypperlig kvalitet dels för att de vuxit mycket tätt i sin ungdom och dels tack vare konkurrensen från klibbalsskärmen. Askarna har strävat till att så fort som möjligt växa till sig i längd framom att utveckla ett yvigt grenverk. Asken, som har ett mycket stort behov av kväve, har också gynnats av klibbalarna då alarna med sina rotknölar förmår tillgodogöra sig luftens kväve och binda det i marken. 20

högholmen 25. RÖNN (Sorbus aucuparia) Växer vanligen som buske, men utvecklas under goda förhållanden till träd. De högsta rönnarna i området närmar sig 20 m och har en brösthöjdsdiameter över 30 cm. Rönnen blommar i maj juni och är då utan tvivel det vackraste trädet i våra skogar. Rönnens röda bärklasar är en omtyckt föda för många fåglar som är på väg söderut. Av rönnbär kan man tillreda en frisk och syrlig gelé till matbordet. Rönnens virke är till sin färg och struktur synnerligen vackert. Rönnen ansågs förr helig den var finnarnas pyhä puu. 26. URSKOG MED LÖVTRÄD Den här växtplatsen är typisk för klibbal. I beståndet finns också ett betydande inslag av ek och ask. Beståndet som är ca 2 ha stort kommer att få utvecklas opåverkat av människohand. Endast träd som faller över stigen kommer att avlägsnas. Avsikten är att de svampar, insekter och fåglar som är beroende av död ved, här skall hitta en lämplig livsmiljö bland de träd som slås ut i konkurrensen om livsutrymme. Många av våra utrotningshotade skogslevande arter är hotade uttryckligen p.g.a. bristen på död ved i våra skogar. Ca 30 m på södra sidan av stigen har lämnats en gammal ek som fälldes av en storm sommaren 1993. Eken har ett mycket rötbeständigt virke. Kommande generationer kommer här att kunna följa med nedbrytningsprocessen under många decennier. Man brukar säga att eken lever gott i 300 år, den är döende i 300 år och död i 300 år. Under alla dessa skeden tjänar den värd för specifika arter, som är beroende av just aktuell utvecklings- eller nedbrytningsfas. Man uppskattar att det i Finland finns ca 250 sådana arter. är kargare. På de högläntare markerna saknas lundmarkens mullbildande organismer. Marken täcks av ett mårlager (=dåligt förmultnade växtrester). Trädskiktet domineras av barrträd även om här finns ett betydande inslag av rönn, ek och lind. Barrskogen i den omgivning där du nu står kommer att få utvecklas fritt utan mänsklig påverkan. De härskande träden börjar uppnå gränsen för sin biologiska ålder. Tallarna är 200-250 år gamla och de större granarna 50 100 år yngre. Då du vandrar längs stigen kan du se att många av dem redan har dött på rot eller fällts av stormar. På många tallstammar kan man se bruna svampar, talltickor, som är ett tecken på att tallarna är kraftigt av röta. Här framgår också med all tydlighet trädslagens inbördes ekologiska styrka. De yngre träden utgörs i huvudsak av gran. Det går knappast att finna en enda ung tall. Under den ekologiska successionen (=utvecklingen) är det vanligen tall och björk som först beskogar marken efter t.ex. skogsbrand eller annan total naturomvälvning. Granen, som tål beskuggning, vandrar så småningom in under tallarna och björkarna. I successionens klimaxskede domineras sedan skogen, i synnerhet på bördigare marker, nästan helt av gran. Endast en ny naturkatastrof, av typ skogsbrand, kan på nytt ge andra trädslag en chans att etablera sig. du som rör dig på området Tänk på att Hagen, Ramsholmen, Gåsören och Högholmen är naturskyddsområde. Bekanta dig med ordningsreglerna på informationstavlorna. 27. URSKOG MED BARRTRÄD Merparten av Högholmen skiljer sig från naturskyddsområdets övriga delar genom att marken 21

0 100 200 300 400 500 m 1. Skogsalm 2. Ask 3. Klibbalar 4. Björk med knöl 5. Måbär 6. Druvfläder 7. Hägg 8. Try 9. Tallbestånd 10. Europeisk lärk 11. Granbestånd 12. Tall med knöl 13. Lönnbestånd 14. Ek 15. Lundens jordmån 16. Planterad allé 17. Finlands högsta alm 18. Vresalm 19. Hassel 20. Hästkastanj 21. Skogslind 22. Strutbräken 23. Stora klibbalar 24. Askbestånd 25. Rönn 26. Urskog med lövträd 27. Urskog med barrträd Södra viken 19 21 20 18 22 17 Ramsholmen 23 Gåsören 15 16 24 14 1 Blindsund 25 26 Högholmen 27 22

6 Hagen 10 4 2 1 11 9 12 8 7 5 3 3 1 2 4 8 7 10 Lövträdens frukter och frön 1. Gråalens kottar (oskaftade) 2. Klibbalens kottar (skaftade) 3. Lönn 4. Ekollon 5. Vresalm 6. Skogsalm 7. Ask 8. Lind 9. Aspfrö 10. Aspens frukt 5 3 6 9 11 1 5 10 4 7 9 Lövträdens blad 1. Vresalm 2. Skogsalm 3. Ask 4. Lönn 5. Lind 6. Asp 7. Ek 8. Klibbal 9. Gråal 10. Glasbjörk 11. Vårtbjörk 3 2 Källa: Metsät ja metsien hoito, Erkki K. Kalela. 6 8 23

Foto: Eva Tordera-Nuño, Kjell Svenskberg/Fotofabriken, Magnus Östman, Carl-Johan Jansson, Viveca Blomberg Layout: MR Media Tryck: Newprint Oy, 2013 Broschyren är sammanställd av Raseborgs stads turistbyrå, tel. 019-289 2010.