I Skåne med FNSiN - och Linné som 1 färdkamrat
Föreningen Natur och Samhälle i Norden (FNSiN) FNSiN grundades år 1973 Ur föreningens stadgar: 2 Föreningen skall samla intresserade av natur och samhälle i Norden till allsidiga studier därav. Genom studieverksamhet, föreläsningar, exkursioner och publikationer skall Föreningen sprida kunskap om natur och samhälle med huvudinriktning på Norden. Föreningen är en religiöst och partipolitiskt obunden ideell förening. 3 Föreningens huvudsakliga intresseområden är Danmark, Finland, Färöarna, Grönland, Island, Norge, Sverige och Åland samt områden med historisk eller annan anknytning till länderna i Norden. FNSiN samarbetar med Studieförbundet Vuxenskolan och med andra föreningar. FNSiN ingår i Förbundet för Ekoparken. Läs mer på vår hemsida www.fnsin.nu. Om denna rapport Detta är en sammanställning av texter och bilder som tillkommit i samband med att FNSiN ordnade en studiecirkel och en resa (med två grupper) med anknytning till Linnéjubiléet 2007. Vissa texter skrevs till studiecirkeln, andra ha tillkommit efter resan som genomfördes 2008. Redigeringen avslutads i februari 2011. Framsida: I sluten ordning dessa gråa hopar står vakt från hedenhös och folket säger att backen spökar, att den gnyr och ropar... (Anders Österling: Ale stenar) Foto: Sara Mariasdotter Baksidan: Säden är mogen. Foto: Claes Göran Ström Skånska Resan 2007-2008 i Linnés spår I maj 1749 passerade Carl von Linné gränsen till Skåne och befann sig sedan på upptäcktsfärd genom landskapet ända till början av augusti. Hans reseberättelse är en enastående inventering av natur och vardagsliv. Uppenbarligen blev han mycket tillfreds med vad han såg eftersom han konstaterade: Alltså kan ett land av så förträffeligt klimat ej annat än vara det härligaste; ja det liknar så mycket Tyskland och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till Sverige. och Invånarne äro alltså lyckelige, som bebo ett så ädelt land och kunde vara långt fler. Vad är det som gör Skåne speciellt? Berggrunden, landskapsbilden, klimatet, bebyggelsen, det dubbla historiska och kulturella arvet allt detta och en hel del annat gör Skåne särpräglat. Men vad har hänt i Skåne sedan Linné var på besök? Och vad skulle han känna igen idag? Ja, Öresundsbron har återförenat Skåne med det Danmark som det liknar och en gång var en del av. Men hur har landskapet omvandlats när bebyggelsen och vägarna brett ut sig, nya brukningsmetoder har införts, arbetet har industrialiserats och kanske klimatet är på väg att förändras? Vad hände med djurlivet? Ja, storkarna, som Linné såg dageligen spatsera med sina långa ben på slätten - de försvann (men man har försökt få dem tillbaka). Vad blev det av klockgrodorna som bomma och sammanringa in på sena aftnarna i dammar och vattendrag? Hur gick det för marsvinen (tumlarna) i havet? Vad händer nu längs kusten när vågorna äter av stränderna och havsytan kanske stiger på grund av att klimat blir varmare? Hur gick det med de geologiska förutsättningarna att bryta kalk, stenkol, alun mm? De naturliga förutsättningarna kan visserligen synas vara de samma, men havet äter på kusterna, kanske till följd av klimatförändringen. Näringslivet, bebyggelsen och kommunikationerna har i hög grad förvandlat kulturlandskapet. Våtmarkerna har krympt, icke minst på grund av utdikning och igenväxning, så att livsmiljön för grodor och fåglar har förändrats. Men slott, herresäten, kyrkor och fornlämningar finns kvar, ortnamnen likaså. Några av Linnés iakttagelser ledde nog till förändringar, t.ex. skiftesreformen. 2
Mindre föremål finns kvar på museer. Många myter och skrönor finns nertecknade. Senare tiders litteratur och konst kunde Linné förstås inte ana sig till. Under hösten och vintern 2007/08 genomförde vi i FNSiN en studiecirkel om Skåne. Föreningen hade under några år hållit studiecirklar om svenska landskap och sedan gjort resor i samma landskap. Att välja Skåne var för oss ett sätt att anknyta till Linné-jubileet 300 år efter Linnés födelse. Eftersom det 2008 var 350 år sedan Skåne överfördes till Sverige var även det ett skäl att särskilt uppmärksamma just det landskapet. När Linné besökte Skåne hade det emellertid varit en helt integrerad del av Sverige i endast 30 år. Det finns naturligtvis massor av källor att ösa ur och Linnés egen reseskildring är en av de rikaste. Under studiecirkeln fördjupade vi oss var och en i ett tema som, trots att vi var ganska många och ambitiösa, inte på långt när täcker in alla aspekter av landskapet. Efter studiecirkeln var så många intresserade av att se landskapet i verkligheten att det inte gick att samla alla i en grupp. Det fanns stora likheter mellan resorna men också skillnader. Båda grupperna bodde på vandrarhem först tre nätter i Skåne Tranås, sedan tre nätter i Skäralid, och gjorde ambitiösa dagsturer med inslag av natur och kultur, fåglar, blommor, slott, konst, geologiska märkvärdigheter, mat och historia, stort och smått. Den första gruppen (9 deltagare) reste 11-17 maj, när det blommade och kvittrade som mest i landskapet. Den andra gruppen (7 deltagare) gjorde sin turné i Skåne under högsommaren, första juliveckan, vilket delvis påverkade programmet. Den rikaste blomningen var över, den mest intensiva fågelsången också. Men dagarna var långa och soliga. Eftersom det var varmt blev det nödvändigt att ta rejäla badraster de flesta dagarna. Den här rapporten består av texter som deltagarna skrev under studiecirkeln samt minnesanteckningar och reflektioner och bilder från resorna. Naturligtvis är det inte i någon mening heltäckande utan mycket personligt och fragmentariskt. Det finns hur mycket som helst att säga om Skåne. Anders Schærström, Cirkelledare Vandrarhemmet vid den gamla kvarndammen i Skåne-Tranås. Foto: Claes Göran Ström 3
I Lund Linné, 10 juni. Lund: Akademien i Lund hade så ansenligen blivit bättrad de ett och tjugu åren, sedan jag här studerade, att jag näppeligen ville känna henne igen... Lundagården, som frammanför akademien var anlagd av vår makalösa överhovintendent herr baron Hårleman, var oförlikligt präktig med de många slags trän han var prydd; utom det att han var omgiven med en fast mur och stängd med tre vackra järnportar. Norr om akademien var ett stort fält till stallgård, där observatorium även var tillärnat. Lund, Linné och FNSiN Linné ägnade förvånansvärt lite uppmärksamhet åt Lund. Han sammanträffade med biskopen men nämner inte domkyrkan. Han gör en lista över professorerna, som voro vid denna tiden många hedervärde, lärde och namnkunnige män, inalles 11 stycken. Han noterar att det finns 196 borgare i staden. Däremot söker han som alltid efter växter. Flora Lundensis, som för 20 år sedan givit mig så mången angenäm stund, besöktes nu på de förfallne vallar omkring staden, där jag såg vad förändring hon undergått på så få år. FNSiN-grupperna har valt att samlas i Lund, proviantera och liksom Linné snabbt åka vidare, men hinner ändå med några av de viktigaste sevärdheterna. Om Lund hade förändrats mycket på de 20 åren mellan Linnés båda besök, så har de drygt 250 år som sedan gått inneburit förändringar som Linné knappast kunnat ana. I början av 200-talet har Lund 110 000 invånare. Universitetet har ca 45 000 studenter och ca 6 000 anställda. Och ändå finns några spår och minnen kvar. Vi promenerar genom Lundagård. Linné noterade med uppskattning Lundagård, som framför akademien var anlagd av vår makalösa överhovintendent herr baron Hårleman, var oförlikneligt präktig med de måna slags trän han var prydd. Parken Lundagård ligger i Lunds historiska centrum, där det för mer än 1 000 år sedan byggdes en kungsgård. Alldeles intill står sedan 1100-talet den mäktiga domkyr- Till vänster : En tvla som anger Mmeridianen för den Akademiska Kvarten, exakt en timme och 15 minuter från lokal Greenwich tid. Referenspunkten avtäcktes av Uarda-Akademien 1996 och du hittar den mitt framför fontänen vid Universitetshuset.. Uarda-Akademien är en sammanslutning av lunda spexare och karnevalister, vars syfte är att "slå vakt om Uarda-traditionens kontinuitet, samt att verka för den lundensiska spex- och humortraditionens bevarande och utvecklande. Akademien bildades 1958 Foto: Sara Mariasdottter 4
Vänstra sidan: Framför det medeltida uret i Lunds domkyrka. Ovan: Besök på Kulturen Till höger: Mannen som bryter sig ur klippan. Skulptur av Axel Ebbe. Foton: Sara Mariasdottter kan och på motsatta sidan ligger universitetsbyggnaden som inte fanns på Linnés tid. Ett par andra byggnader fanns dock, när han kom förbi och som redan då hade ett par hundra år på nacken: Liberiet och Kungshuset, alias Lundagårdshuset. Linné skulle förmodligen ha uppskattat Botaniska trädgården, som hyser 7 000 arter. Alldeles i närheten, vid Tomegap, fann han La Voue (Luteola, Fl. 439) som han sökte efter. Vi besöker Kulturen, museet som grundades 1892, där byggnader från det gamla bondesamhället i södra Sverige har samlats och bevarats. Vi ser på domkyrkan med det medeltida uret och kryptan med skulpturerna. En av dem sägs vara jätten Finn, som försökte välte kyrkan men blev förstenad. Sedan fortsätter vi österut. Vårgruppen spanar efter fåglar vid Krankesjön. Sommargruppen stannar först i Fågelsångsdalen. Anders Schærström 5
Fåglar Fåglar som Linné såg under sin Skånska resa 1749 25 fågelarter har jag hittat i boken, varav en papegoja som fanns i herr professor Brings hus i Lund. Sidensvans och tallbit omnämns bara som storleksjämförelse och ejder som detderdun som skåningarna har i de täcken som de använder t o m om sommaren. Som jämförelse: man kan se ca 100-140 arter på en tvådagarsresa till Öland om hösten Fanns det inte fler? Linnés Systema Naturae kom i första upplaga 1735 och innehöll totalt 12 foliesidor. Fåglarna rymdes där på en tredjedels sida. Jag har hittat en lista över första fynd av fåglar i Sverige och 1751 fans ca 18 st beskrivna i div. litteratur. De 2 äldsta referenserna är från runstenar: Korp från 500-talet the Järsberg stone i Vrl och Näktergal på en sten i Gamla Lödöse 1250 Vg. Orre omnämns i Snorre Sturlasons Heimskringla 1018 Karlskrönikan, Olaus Magnus, Laurentius Petir, Rudbeck d y hör till de äldre upptecknarna. Flertalet av dagens kända fåglar har inte folkliga namn som är äldre än 200 år. De som har gamla namn är Jaktbara fåglar, Fåglar i folktron eller Fåglar som på annat sätt dragit uppmärksamhet till sig. Kände han inte igen fler? Linné hade liksom Artedi som student bevistat de första ornitologiska föreläsningarna som hölls i Sverige 1727-29 av Rudbeck d y i Upsala. Senare blev Linné informator i Rudbecks hem och kom i kontakt med och studerade Rudbecks Fogelbok. Rudbeck hade upptäckt och beskrivit på identifierbart sätt över 30 nya arter. Motsvarande för Linné är högst 18 och i bara tre fall är det helt säkert att L var först: Skärfläckan, högugglan och stenknäcken. Men Linné var nog intresserad av fåglar. Han beskriver dom i Systema Naturae som: luftvarelser, sångbegåvade, bevingade, fagrast av alla. Där delar han in naturen i tre riken: växtriket, djurriket och stenriket. I djurriket ingår en avdelning som han kallar Paradoxa som behandlar drakar och satyrer, sagodjur och fantasifoster. Ornitologi är ju inte bara artkunskap. L har betytt mycket för systematisering, namnsystem, forskning. Redan i 10de upplagan av Systema Naturae 1758 är fåglarna systematiserade och indelade i 6 eller 7 ordningar. 1757 publicerade han en avhandling om flyttfågelforskning Migrationens Avium. Dock lär han ha trott att svalorna och även storkarna övervintrade på sjöbotten. (I och för sig inte orimligare än tron på att fåglar kan flyga tusentals mil och hitta tillbaka till exakt samma holk som förra året.) Birgitta Fransson Gidlöf Foto: Sara Mariasdottter 6
Första dagen kväll vid Krankesjön (11 maj) Efter att ha sett på Lund åkte vi genom Revingehed fram till Krankesjöns östra del där vi åt upp vår medhavda mat och kunde samtidigt lyssna till tonerna från trädgårdssångare, svarthätta och näktergal. Vid sidan av Krankesjöns östra torn gick vi ut på en spång genom vassen mot ett gömsle, där på spången med en härlig känsla kunde vi avnjuta sångerna från bl. a. sävsångare, en rörligare sång än rörsångaren, ljuder stundtals med iver för att då och då gå ned i ett måttligare tempo. Rörsångaren sjunger mer i en jämn ström. Där emellan hörde vi tre stycken rördrommar, tutande, ett läte som att blåsa i en glasflaska. I vassen fick vi en bra observation av en sävsparv som dinglar fram och tillbaka med vasståt, en hane med dess kolsvarta huvud och sin kritvita nackring. Det kom också en glada flygande över våra huvuden, som känns igen på den långa djupt kluvna stjärten och dess roströda färg. Den lever och övervintrar i Skåne och var den rovfågel som vi såg mest under Skåneresan. Vårkväll vidkrankesjön Foto: Anders Schærström Rune Lundqvist 7
Linné, Skånes våtmarker och groddjur Linnæus var intet stor, intet liten, mager, brunögd. Lätt, hastig, gick fort, gjorde allting prompt, tolte ej sent folk; vart hastigt rörd, sensibel. Så porträtterar Linné sig själv i en av sina små självbiografier. Han var inte en djärv upptäckarnatur, han var snarare resenären som överallt fann sin spänning. Och hans eget forskningsfält blev vårt land ingen kände det bättre än han. Han tillhörde partiet Hattarna, som förde en näringspolitik med förkärlek för industri i stället för lantbruk. Naturvetenskaperna kunde passa in i det mönstret, vara nyttiga för nationen och spridas till folket. Därför tyckte han att vissa skrifter borde skrivas på svenska och inte på latin. De höga herrarna trodde på Linné och det var på riksdagen uppmaning som hans tre landskapresor genomfördes. Märkvärdigheter och nytta så sammanfattades innehållet i dessa resor. Resan till Skåne 1749 stördes tidvis av sjukdom och innehöll också ett melankoliskt möte med hembygden. Han såg inte bara landskapet och dess innevånare i ljusa färger. Sverige var ett land med fattigdom och sociala problem. Män som han sett som unga drängar i sin barndom gick nu omkring skröpliga, med grått hår och vitt skägg. Det förfallet lastade Linné brännvinet för. Men vad kunde han göra? Överheten hade inte skickat ut honom för att upptäcka landets fattigdom utan dess rikedomar. Boken Skånska resan innehåller till exempel ett protektionistiskt förslag att sätta upp flätade gärdsgårdar vid flodmynningarna för att hindra fisken att fly ur landet. Linné säger i boken: Är väl något land rikare på vatten än Sverige och därmed fattigare på fisk? Orsaken är merendels, att bommar sällan sättas för fisken utan han får fritt och obehindrad passera strömmarna till havet, varifrån han icke återkommer. Klockgrodor såg han många av vid Sövdeborg. De skrek mot aftonen liksom man hade på långt håll ringt med stora klockor. Bönderna kallade detta slags grodor för korngrodor, eftersom de började höras när det var rätt tid för kornet att sås. Linné noterade att andra grodor spelade i kärren mot natten med ett oupphörligt kacklande, varje natt till midsommar, där de hos oss slutar sin lek tidigt på våren när isen har gått bort. De hade också ett helt annat läte här, smattrade som gäss eller ankor och måste alltså vara ett helt särskilt släkte ifrån de svenska. Han såg också många storkbon i träden och noterade att storkarnas föda bestod av snokar, ålar och grodor. Linné tyckte att grodorna var vidriga och äckliga. Det finns olika våtmarker i Skåne, vidsträckta mossar med enstaka förkrympta martallar, rikkärr med färggranna orkidéer, betade strandängar utmed slättsjöarna, kärr, fuktängar och sumpskog. Men de flesta av Skånes kvarvarande våtmarker är påverkade av dikning, skogsplanering eller torvtäkt. Stora delar av våtmarkerna i Skåne har försvunnit under de senaste 200 åren man räknar med att 90 % är förstörda sedan man började dika i stor skala. Dessutom växer många av de som finns kvar igen med träd och buskar eller torkar ut efter att omgivningen har dikats i syfte att öka virkesproduktionen och genom torvbrytning. Skogarnas myrområden har också börjat växa igen på grund av klimatförändringar, uttorkning och gödningseffekter av kvävenedfall. Våtmarkerna fungerar som naturliga reningsverk för vattnet och har mycket stor betydelse för växt- och djurlivet. Tack vare sitt sydliga läge Skåne landets rikaste groddjurs- och kräldjursfauna med flera arter utöver de man vanligen finner i södra och mellersta Sverige. Bland djuren är grodorna särskilt populäre som ambassadörer för våtmarkerna. I Skåne finns nio av Sveriges tio grod- och paddarter. Långbensgroda, grönfläckig padda, lövgroda, lökgroda och klockgroda finns bara i Skåne. Lövgrodan är vår minsta groda, lätt igenkännlig på den i regel gröna färgen. Men den kan skifta färg och anpassa sig till omgivningen. Den är tillplattad och mycket smäcker. Det är en klättrande groda med häftskivor på tår och fingrar och den har ett smidigt rörelsesätt. Den är ofta svår att se där den sitter och solar sig i lövverket intill en liten damm. Det händer att den också på eftersommaren låter höra sitt spelläta från buskar och träd. Artens utbredning har halverats under 1900-talet. På de friska, fuktiga ängarna i Stenshuvud kan man få se både lövgroda och klockgroda. Efter leken på försommaren ger sig lövgrodan ut på ibland kilometerlånga vandringar i grannskapet. Man kan få se den sitta alldeles stilla på ett blad i väntan på att ett lämpligt byte ska dyka upp. Elle man kanske får se den när den träffsäkert hoppar och fångar en insekt. Lökgrodan trivs på sandjordar i södra Skåne där den snabbt kan gräva ner sig och gömma sig. Den är Sveriges mest hotade och sällsynta groddjur. Nya dam- 8
I Bäckhalladalen Foto: Sara Mariasdottter mar har anlagts för att kunna bevara den. Ljudet av regndropparnas plaskande mot marken är en signal som lockar fram den från underjorden efter en torrperiod. Den är nattaktiv och gömmer sig i djupa, lodräta gångar. Den gräver med skovlar på bakbenen och gräver baklänges eftersom den då har uppsikt över sin omgivning och kan hoppar fram och fånga byten. Lökgrodan har ett kluckande läte. Klockgrodan är en klumpig och paddliknande, vattenlevande groda. Huden är på ryggsidan vårtig och undersidan slät och bjärt färgad i blåsvart, orangerött, svart och vitt, ett varningsmönster. Teckningen på buken är unik för varje individ. Längden är upp till 4,5 cm. De är giftiga och till och med snoken låter dem vara i fred. Under sommarhalvåret går den bara upp på land för att söka föda, främst insekter. I Stenshuvud kan man både få höra och se klockgroda som också ger sig ut på vandring efter leken. Vid alkärren i parken prasslar de ibland på marken bland alla torra löv. Där är det mest långbensgrodan som håller till. Den finns också att se vid Mossen, söder om stora alkärret. Där ha den sin lekplats. Klockgrodan har sitt ursprung i Danmark och för tvåhundra år sedan var klockgrodan allmän i grunda solexponerade dammar i Skåne. Utdikning och ändrad markanvändning var viktiga orsaker till att den försvann. Vid Mölle, som länge var den enda säkra svenska lokalen, dog klockgrodan ut i början av 1960-talet Men i början av 1980-talet startade det framgångsrika Projekt klockgroda och arten finns nu på ett flertal lokaler i Skåne, bl.a. Bäckhalladalen, Baldringe, Stenshuvud och Mölle mosse. Grodorna i Mölle har blivit helt beroende av hjälp därför att området har blivit avsevärt torrare. På sensommaren 1995 lade man ut en slang mellan en bäck och klockgrodornas vatten. Det slog väl ut och 1996 bidrog slangen och den rikliga nederbörden till att det utvecklades fler ungar än på många år. Klockgrodan uppehåller sig mest vid grunda vegetationsrika slättsjöar och dammar med någorlunda klart vatten. Det är lätet som gjort klockgrodan berömd och orsakat dess namn. I slutet av april kommer klockgrodorna fram efter övervintringen och söker sig till vatten. Hannarna blåser upp sig som ballonger och spelar helt öppet flytande på vattnet. Man kan lyssna till spelet och se hanarnas revirstrider. Spelet pågår under nästan hela sommaren. Lätet brukar liknas vid en gonggong, avlägsen klockringning eller ljudet då man blåser i en tomflaska. Den har en liten, tillplattad kropp med vårtig hud. När den känner sig hotad böjer den ryggen, vrider upp benen och visar den färggranna undersidan. Naturreservatet Bäckhalladalen är en ganska okänd 9
naturpärla strax nordväst om Simrishamn. Reservatet har bildats till förmån för bland annat hasselmus och groddjur. Flera små och grunda vattensamlingar finns i trakten och både lövgroda och klockgroda finns där. Det finns buskage, på vissa ställen tära, till förmån för hasselmus och lövgroda. Fyledalen, ungefär en mil sydost om Sjöbo, har stora botaniska och zoologiska värden. Det är en sprickdal med bokskogsklädda och branta sluttningar. I småvatten i eller vid Fyledalen har lövgrodor sina lekplatser och från dem klättrar de upp i den omgivande snår- och buskvegetationen. På vårkvällarna smattrar de i sina blöta lekplatser. Det finns också klockgrodor i de grunda pölarna. Groddjuren drabbas hårt av torrläggningar, skuggande och försurande granplantering och av att många vatten, speciellt i norra Skåne, försurats genom luftföroreningar. Plantering av gran i Skånes lövskogar utgör ett direkt hot mot lövgrodan. Arten fordrar hög vattenkvalitet och är känslig för den phsänkning som granplanteringar medför. Den skuggiga miljön kan också spoliera larvens utveckling till ett fullvuxet djur. Dessutom misstänks groddjuren lida av den ökade instrålningen av UV-ljus. Sverige har tillsammans med ett flertal nationer i världen förbundit sig att bevara och hejda förlusten av den biologiska mångfalden genom att värna om arter och deras livsmiljöer. Antalet våtmarker med formellt skydd, exempelvis som naturreservat eller nationalpark har ökat under senare år. Skåne är ett av fem län i Sverige som på försök utarbetar en landskapsstrategi för bevarande och hållbart nyttjande av naturresurser. Länsstyrelsen har satt upp ett miljökvalitetsmål för myllrande våtmarker och man tror att det ska kunna nås till år 2020. Men då krävs mer resurser för nyanläggning och restaurering av våtmarker, information till markägare samt effektivare ekonomiska styrmedel. Men också ett förbättrat ekologiskt helhetsperspektiv i arbetet med att anlägga och sköta våtmarkerna. Länsstyrelsen får hjälp av kommunerna och ideella organisationer i arbetet för att nå miljökvalitetsmålen. Våtmarkerna bidrar också till att minska övergödningen. EU:s jordbrukarstöd är den huvudsaklige finansieringskällan och varar för mer än 85 % av åtgärderna. För att nå miljömålet Ingen övergödning måste näringstransporten från jordbruksmarken minska. Det kan man göra genom att odla fånggrödor. Då tas kvävet i marken upp av växterna i stället för att transporteras ut till vattendragen. Odlingen av fånggröda är den viktigaste åtgärden för att minska kväveläckage från åkermark. En annan metod är att anlägga skyddszoner av bevuxen mark närmast vattendragen. Vanligast är att man odlar vall. Idag kan lantbrukare söka ersättning för skyddszon i anslutning till vattendrag. Skyddszonen får inte gödslas och inga kemiska bekämpningsmedel får användas. Det stora intresset för skyddszoner tyder på ett ökat miljötänkande i jordbruket. Naturens mångfald i Skåne har inte någon motsvarighet i landet i övrigt. Det gäller både djur- och växtliv och det beror på att Skåne har ett milt klimat och en stor variationsrikedom vad gäller berggrund, jordarter, jordmåner, sjöar och varierande kusttyper. Man Skåne har också en stor andel av landets rödlistade djurarter. Även om förhållandena för arter förbättras så tar det lång tid för biologiska processer att återhämta sig. Ett åtgärdsprogram har inletts för de hotade arter som har behov av riktade åtgärder. När nya våtmarker anläggs flyttar olika djur snabbt dit ett tecken på att våtmarkerna är behövda. Storken är en symbol för våtmarkerna och den har börjat häcka igen i Skåne. Det nationella målet innebär för Skåne att samtliga våtmarksområden i Myrskyddsplan för Sverige ska ha ett långsiktigt skydd senast 2010. Minst 2500 hektar våtmarker och småvatten ska anläggas, återskapas eller vara beslutade på strategiska platser i odlingslandskapet till år 2010 med utgångspunkt från år 2000. Ytterligare minst 2500 hektar våtmarker bör planeras och snarast anläggas. Länsstyrelsen följer genom regelbundna inventeringar hur det går för groddjuren. Antalet lövgrodor har t.ex. ökar under de senaste åren. Innan Sturups flygplats byggdes så fanns Sveriges största bestånd av lövgroda i Svedala kommun. Idag återstår bara ett fåtal dammar med 10-talet djur där. Nya lekvatten måste återskapas och i januari 2000 startades ett projekt med att skapa fler dammar för lövgrodans västra population. Man fick pengar från Naturskyddsföreningen, Luftfartsverket, länsstyrelsen i Skåne och L i o n s C l u b. Regionförbundet för Skåneregionen påbörjade ett utvecklingsprogram 1997, där man sade att Ett bra landskap ska bli ännu bättre och kännetecknas av tillväxt och hållbarhet. Näringslivet och naturen ska blomstra. Framtiden tillhör Skåne. Eva Pettersson Källor Carl von Linné: Skånska resan Sveriges Nationalatlas: Atlas över Skåne Gunnar Broberg: Brunögd, lätt, hastig, gjorde allting promt Carl von Linné 1707-1778. Uppsala Universitet 1978 Stenshuvud, nationalparken på Österlen. Naturvårdsverket 1993 Naturskyddsföreningen, www.snf.se Länsstyrelsen i Skåne: www.m.lst.se Miljömål http://miljomal.nu 10
Kristianstads vattenrike Linné i Kristianstad är ett skyddat våtmarksområde i Helge ås nedre lopp. 2005 utsågs vattenriket av FN-organet UNESCO till biosfärreservat, det första i Sverige. Det omfattar ca 100 000 hektar och täcker en stor del av Kristinastads kommun. Sveriges lägsta punkt, 2,41 m under havsytan, ligger i K och lågläntheten var orsak till att staden anlades där av en dansk kung Kristian som försvarsanläggning i början av 1600-talet. På fråga till Turistbyrån, vad man kunde satsa på om man bara hade 2 timmar och ändå ville få en uppfattning om vad vattenrike hade att erbjuda, rekommenderades vi att en tur med Flodbåt på Helge å. Turen tog just 2 timmar och förde oss uppför Helge å genom fågelrika strandängar och stora vasshav upp i Araslövsjön och åter till Tivoliparken i K. Efter en timmes färd och spaning efter pungmesbon, mal, rödspov m.m., m.m. lade vi till i en vassvik och serverades kaffe och kaka av den mångsidige och kunnige skepparen som underhöll med sakkunnig information om fågel och fisk, jordbruk, översvämningar, historik blandat med en del ålderstigna skämt om människolivet villkor och prövningar. Turen var värd sin 100-lapp och gav lust, att planera för en längre vistelse i vattenriket med rika tillfällen till fågelobservationer och andra naturupplevelser i Linnes spår. Linné besökte också området två gånger! 2008-06-01 Birgitta Fransson Gidlöf 20 maj. Betesmarken omkring Kristianstad var utan mossa, varföre den såg ut härlig och grön samt gav ett tätare och tillräckeligare bete. Inundationen kring om staden på de fält, som endast om sommaren bliva torra, förog väl mossan, men en annor och oss ännu obekant orsak hindade även mossan på de mera höglänte ställen, där vattnet icke kunde stanna. I Vattenriket Foto: Anders Schærström 11
Skånsk kust En gång, när jag tillbragte några sommardagar i min barndoms stad, kom ett par goda vänner från Stockholm på genomresa. Jag tog dem med på en bilfärd längs stranden ut mot Falsterbohalvön för att visa kusten och min favoritbadplats. Det var den väg, som Linné färdades ut mot Skanör och Falsterbo. Det ser osvenskt ut, sade en av dem. Så hade jag inte tänkt på det, men kommentaren var nog ganska träffande, åtminstone för just den kuststräckan, men det var den kust som präglade mig under min barndom, där landet nätt och jämnt höjer sig över Östersjön. Hur ser då en typisk svensk kust ut? Skärgård, klippor? Ja, det är kanske vad många tänker på i första hand. Nej, Skåne har t.ex. ingen skärgård. Inte heller någon höga kusten. Överallt ser man rakt ut till havs låt vara att man vid Öresund, särskilt vid den norra delen, kan se över till Själland. Öarna runt Skåne är lätt räknade. Ven länets enda skärgårdsproblem, som en gästföreläsande samhällsplanerare från länsstyrelsen uttryckte det en gång på en föreläsning under mina geografistudier i Lund. Hur som helst är Skåne i hög grad kustland. Och kusten är långt ifrån enhetlig Skåne har kuster av flera olika slag. Man kan skilja mellan sandkust, klintkust, moränkust, marskkust och klippkust (SNA). Genom landskapet löper en markant geologisk gräns som diagonal i nordväst-sydöst. I ena änden reser sig Kullaberg (Kullen) brant ur havet vid Öresunds utlopp. I den andra höjer sig Stenshuvud över den mjukt svängda Hanöbukten. Kusten har i hög grad präglat Skåne och det skånska livet. Kusten har inneburit näringsfång fiske och sjöfart, numera sommarturism och badliv. Havet har också inneburit ett latent hot och gör det nu än mer och på ett annat sätt än för tidigare generationer. Kusten förr och i framtiden Redan i början av sin reserapport skrev Linné att Skåne... det liknar så mycket Tyskland och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till Sverige. Visserligen kände han inte till istider, havsytans förändringar eller landhöjning, men det låg Skånsk strandkant Foto: Sara Mariasdotter mycket i hans iakttagelse. När den stora inlandsisen smälte bort stod världshavets yta avsevärt lägre än idag. Sammanhängande land sträckte sig från dagens Sydsverige bort till vår tids Storbritannien. Det som skulle bli Östersjön var stor insjö, Baltiska issjön som för 10 000 år sedan tros ha avvattnats genom ett smalt vattendrag där Öresund idag skiljer Skåne från Själland. (SNA) Några av de tidigaste invånarna bosatte sig för omkring 7 500 år sedan å öar i en havsvik vid Skateholm, där det fanns gott om fisk, säl och andra byten. Längre norrut i landet pågår landhöjningen fortfarande, men i Skåne har den avstannat och i stället har erosionen börjat äta av stränderna. Vi från FNSiN stannar en stund vid Löderup, där erosionen syns tydligare än någon annanstans i Skåne, antagligen tydligare än någon annanstans i Sverige. På 30 år har havet ätit sig upp till 150 meter inåt land. 12
Klippkust vid Kullen. Foto: Claes Göran Ström (Länsstyrelsen) Man har konstruerat hövder, som ska skydda stranden, men det anses inte vara tillräckligt (Sjöberg). Den globala klimatförändring, som enligt de flesta experter pågår, kommer att påverka Skånes kuster avsevärt. IPCC och SMHI har räknat med att medelvattenytan för Skåne- och Blekingekusten år 2100 kan komma att ligga mellan 22 och 72 cm över dagens nivå. Ett varmare klimat kan medföra att extrema vattenstånd, kan återkomma allt oftare.(smhi 2007) Fiske och sjöfart Kusten har ger näring i form av fiske och sjöfart. Mest tänker man kanske på sill- och ålfiske. Under senmedeltiden (ca år 1200 1500) inföll sillfiskets stora guldålder och det lär ha kommit hela 40 000 människor till Skanör och Falsterbo där Nordens största marknad ägde rum. Varje år lär 200 000 tunnor sill ha skeppats ut från de små städerna på udden. I senare delen av 1800-talet blev några små fiskelägen på Österlen och i nordvästra Skåne hemmahamnar för stora segelflottor. (Matz & Lernhagen) Linné noterade ålfisket flera gånger och vid Simrishamn: Tobis, en kvarterslång och genomskinlig fisk utan fjäll fångas här i största myckenhet. Än idag är Skåne en av Sveriges främsta fiskeregioner. (SNA) FNSiN-gängen festar på havets läckerheter både vid Kåseberga och Smygehuk. Linné missade stora delar av kusten. På Österlen nådde han kusten mellan Ravlunda och Kivik Stenshuvud, Tjörnedala... Sträckan mellan Simrishamn och Ystad var tydligen väglöst land på hans tid. (Eskeröd) Bortsett från en avstickare till Ystad missade han också hela kuststräckan mellan Simrishamn och Trelleborg. Däremot färdades han längs Öresundskustens norra del från Barsebäck, runt Kullaberg och in i Skälderviken. Vi gör flera stopp längs kusten, bara delvis samma som Linné gjorde. I Kristianstads omgivningar letar vi oss ut på marsklandet. Vi kör så långt vi kan och vandrar sedan ut i det öppna landskapet. Det är flackt, mycket flackt. Man kan ana vad som skulle hända, om havsnivån skulle stiga bara en liten aning. Vi jäktar. Vi färdas visserligen mycket fortare än Linné men har avsevärt kortare tid till förfogande. Båda FNSIN-grupperna stannar vid Stenshuvud. Vi bestiger ett par av de tre topparna. Vårgruppen insuper blomdoft. Juligruppen badar det är värmebölja. Vi stannar till i Kivik för att se på den mäktiga kungagraven från bronsåldern och för att besöka Äpplets hus museum, butik och servering. Vid Falsterbo strosar vi över golfbanan och aktar oss noga för bollar bort till fyren, stranden och fågelstationen. Vi vandrar längs stranden söderut, så långt det går, och spanar mot Måkläppen, sandreveln som är naturreservat, tillhåll för fåglar och sälar och som ständigt ändrar form efter havets strömmar. Som fyrplats har Falsterbo anor sedan 1200-talet, men när Linné var på besök fanns en lykta en korg av järn, som hänger på en hög stolpe lik en brunnsvind, uti vilken stenkol bränns om nätterna. Den nuvarande fyren byggdes 1796, 47 år efter Linnés besök. Än idag kan man plocka bärnsten på stränderna. Linné noterade noga Rav plockades vid stranden, besynnerligen på västra sidan, av pojkarna i många men merendels små stycken, så att i hela Sverige finnes på intet ställe mera bärnsten än här. Varning för golfbollar Foto: Sara Mariasdotter 13
Spettkaka på stranden Foto: Sara Mariasdotter Flera gånger ondgör sig Linné över flygsanden, särskilt vid Åhus, Ravlunda, Trolle Ljungby och Kämpinge. Kämpinge by låg vid sydvästra hörnet av Skåne land och var nu mycket plågad av flygsand, som kastade sig in i byen såsom stora snödrivor och fördärvade böndernas ägor. Vi från FNSiN stannar för att besöka bärnstenssnidaren Brosts originella museum, bada, och äta spettkaka, som vi inhandlat på vägen. I Skanör stannar vi en stund för att strosa omkring i idyllen, utforska borgruinen som mest är vallar och spana norrut över Öresund. Man ser långt... Kusten inspirerar Skånes kuster har lockat och inspirerat poeter, författare och, konstnärer. Dag Hammarskjöld köpte den gamla typiskt skånska gården Backåkra och utverkade fridlysning när området hotades av exploatering (Sehlin), men han hann aldrig få någon glädje av den och idag är den museum, belägen i Hagestads naturreservat mellan Löderup och Sandhammaren. Anders Österling fängslades av och fångade den magiska stämningen vid den stora stensättningen Ale stenar vid Kåsebergaåsens brant: Där kusten stupar mellan hav och himmel har Ale rest ett jätteskepp av stenar, skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel med blockens stillhet sig förenar. På västra sidan, vid Öresund, var Gabriel Jönsson hemma och skrev så kärleksfullt om Ven och om Glumslövs backar. Här vilar Ven mellan milda händer...... och när det redes mig en grav, där Glumslövs källsprång gå, ska det på stenen stå: Själv sjöng jag blott en liten stund. Sjung för mig evigt, Öresund. Numera brusar motorvägen, E6, strax intill, men den som inte behöver ha koll på trafiken har en vidunderlig utsikt mot sundet. På Österlen rinner små bäckar genom trolska dungar stilla ut i Hanöbukten, där en och annan fiskebod ännu står kvar, såsom Fritiof Nilsson Piratens ålabod : Genom ett gap i de yttersta dynerna, skäggigt av marhalm, faller den ut nej, faller är inte rätta ordet; liksom spakt och tövande lämnar bäcken den trygga fåran och de sista, glesa vassbunkarna, rinner ut på stranden och kommer sjön och vinden i våld. I dessa stilla julidagar bildar den en vidsträckt, grund lagun, ett innanhav med ebb- och flodstränder där snäckan ritar gångar och måsarna satt sin lätta piktur, med en speglande yta där sommarmolnen grönskar av sakta simmande alger. Och Hjalmar Gullberg såg sin tillflykt i Falsterbo som ett rastställe för människor och fåglar: Ty över mitt huvud är byggd en autostrada, en resväg till södern, den äldsta i det blå. *** Mycket har förändrats längs kusten, men flyttfåglarna följer sina gamla vägar och liksom på Linnés tid kan man på skånska stränder finna bärnsten och fossil, särskilt av sjöborrar, som jag lärde mig att kalla trollkonehuvuden. Anders Schærström Linnés besök längs Skånes kust Fiskelägen: Arillsläge (Arild), Bedinge, Höjansnäs (Höganäs), Kivik, Kullen, Mölleläge, Torreko (Torekov) Hamnar: Cimbrishamn, Skanör norra sida, Halsehamn, Hörtehamn, Ystad Landkänningar och fyrbåkar: Kullen, Falsterbo, Svinabågarne Övrigt: Tjörnedala, Trelleborg Linné om flygsand Flygsand är en fin, klar vit sand som genereras på vissa ställen i havet. Havet är en moder till jorden, på ganska underligt sätt inrättat av den oändeliga natursens Mästare. Havets vatten utdunstar och giver moln med regn, som fuktar jorden, då det mesta rinner åter neder i havet, men en del uppsupes av jorden och i de däruti växande frön, som förena vattnet med jordpartiklarne och luften, att vända det till sin natur och änteligen med sin undergång föröka svartmyllan. Detta är en orsak till jordens tilltagande och vattnets förminskande. Kämpinge by låg vid sydvästra hörnet av Skåne land och var ny mycket plågad av flygsand, som kastade sig in i byen som stora snödrivor och fördärvade böndernas ägor. 14
Genom ett gap i de yttersta dynerna, skäggigt av marhalm, faller den ut nej, faller är inte rätta ordet; liksom spakt och tövande lämnar bäcken den trygga fåran och de sista, glesa vassbunkarna, rinner ut på stranden och kommer sjön och vinden i våld. I dessa stilla julidagar bildar den en vidsträckt, grund lagun, ett innanhav med ebb- och flodstränder där snäckan ritar gångar och måsarna satt sin lätta piktur, med en speglande yta där sommarmolnen grönskar av sakta simmande alger. (Fritiof Nilsson Piraten: Utflykt till en ålabod) Vid Verkeåns mynning Foto: Claes Göran Ström Källor (förutom Linné): Eskeröd, Albert: Skånes kust. Kustvall Larsson, Folke och Virginia (2005): Naturpärlor på Österlen. En utflyktsguide. Adoxa förlag. Länsstyrelsen i Skåne: Skånes natur i ett förändrat klimat http://www2.lansstyrelsen.se/skane/sv/miljo -och-klimat/klimat-och-energi/klimatanpassning/ forandrat-klimat/pages/natur.aspx Länsstyrelsen i Skåne : http:// www2.lansstyrelsen.se/skane/sv/nyheter/2010/ Pages/lansstyrelsen-begar-statligt-srod-for-attmotverka-erosion.aspx Löderups Strandbads erosion: http://www.span.se/ loderup/erosion.htm Matz, Erling & Lernhagen, Carina: Sill & segel i Skåne STFs årsbok 1996 Sehlin, Halvar (1996) Dag Hammarskjölds Backåkra. STFs årsbok 1996 15 Sjöberg, Anders: Löderups strandbad. Projekt Rädda sandstranden 2005.(pdf) http://www.span.se/ loderup/bevara_sanden.pdf SMHI (2007) Framtida medel- och högvattenstånd i Skåne och Blekinge SMHI Rapport Nr. 2007-53 SNA (Sveriges Nationalatlas): - Hav och kust - Skåne Citerad skönlitteratur Gullberg, Hjalmar: Jag bor vid ett rastställe. Jönsson, Gabriel: Arv och eget Nilsson Piraten, Fritiof : Utflykt till en ålabod. Ingår i samlingen Historier från Österlen Österling, Anders: Ale stenar
Linné i Arild, 14 juli 1949 Arillsläje, som ligger på norra sidan om Kulle, har också 40 rökar eller fiskare och fångar merendels mera fisk än Mölleläje. Vid dessa bägge fisklägen, som höra under Krapparp, fångas den myckna fisken vid Kullen. En gammal saga är, att en stjuvfader, som haft tvenne stjuvbarn, Arill och Thora, satt dem bägge på ett skepp med stenkol och sänt dem till sjöss med befallning till skepparen att itända kolen och rädda sig själv, varigenom skeppet kom i låga. Men barnen, som kastade sig i sjön, skulle blivit vräkte till lands, varefter allmogen har ännu en gammal visa. Stenshuvud, utsikt mot Hanöbukten. Foto: Claes Göran Ström Arild. Foto: Anders Schaerström Linné vid Stenshuvud, 31 maj 1749. Stenshuvud är ett högt berg, som ligger inpå själva havskanten till en nyttig landkänning för de sjöfarande. Detta promontorium är fuller högt, dock ingalunda att förlikna med västgötabergen Hall eller Kinnekulle utan snarast med Ålleberg i anseende till höjden, fastän Stenshuvud är mindre vidlöftigt ovanpå. Det är brant och stenigt att kliva upppföre och på nordvästra och östra sidan nästan brantstupa. 16
Linné i Sydskåne Vi kör kustvägen mellan Ystad och Trelleborg och fortsätter ut på det smala näset till Skanör och Falsterbo. På en karta över landsvägarna i Skåne 1742 finns ingen kustväg markerad. Sannolikt påverkade det glesa vägnätet för Linnés vägval när han sju år senare genomförde sin skånska resa. Efter att ha besökt Österlen, Lund och Malmö ställde han kosan mot Trälleborg, dit han kom via Månstorp och Slågerup den 20 juni. Han noterade, att Trälleborg var en lång, smal by med en stor gata, låg utsträckt efter södra havssidan av Skåne land. Trälleborg har tillförne varit stad och på allt sätt även ännu hade skapnad av stad, uti vilken ett stort antal hantverkare bodde... Från Trelleborg fortsatte han mot Skanör och Falsterbo. Han reflekterar över strandlinjen vid Stavsten och har mycket gott att säga om Magderup (Maglarp) och Fredshög, där nämndemannen inrättat en täck kålgård. I Kämpinge däremot, noterar han att byn är mycket plågad av flygsand och att pilarna som här blivit planterade omkring byen,hade vid starka vintren 1741 tagit skada men dock kommit sig före igen. I Skanör fann den besökande Linné att gatorna äro krokige och ej stenlagde, ty ingen sten finnes här på trakten till sådan förnödenhet. Falsterbo, däremot, ser ut som en öppen bondby, men igenom det, att här äro planterade vita pilar överallt på gator och vägar, liknar det en vacker lund. Från Falsterbo styrde Linné kosan mot Ystad, men uppenbarligen följde han inte kusten. Via Kämpinge kom han nämligen till Villinge by (Vellinge), Klörup, Fru Alstad, Markinge sätesgård (Markie), Annerslöv (Anderslöv), Jordberga och Dybeck. Framme i Dybeck konstaterade han, att åkerfälten sträckte sig till havsstranden och att åkrarna omgavs av diken. Vid Hörtehamn noterar han, att vattenlinjen emellanåt stiger och undrar hur det kan hänga samman med vindar och havsströmmar. Hur klimatförändringar, istider och landhöjningar hängde ihop återstod för eftervärlden att utforska. Om klimatförändringen fortsätter, så som de flesta forsare nu förutser, så löper Falsterbohalvön och andra delar av Skånes kuster uppenbar risk att läggas under vatten..i förbigående nämner han fisket i Bedinge Leje. Eftersom det är den enda plats vid kusten mellan Trelleborg och Hörte som han över huvud taget namnger har han måhända inte själv besökt den utan endast noterat vad någon berättat. Från Dybeck fortsatte han via Skivarp, Marsvinsholm, Sjörup, Nibla (Nöbbelöv?), Barkare (Barkåkra?) och Gunnarslöv till Ystad. Anders Schærström Smygehuk Sveriges, och hela Skandinaviska halvöns, sydligaste udde. Här tog Nils Holgersson avsked av vildgässen: Han stod på stranden ett stycke öster om Smyge fiskeläge, innan det ännuvar riktigt ljust. Linné var inte här, vilket kan ha berott på att traktens vägar var outvecklade på hans tid. Smygehamn är annars känt som fiskeläge redan på 1600-talet, men platsen hade sin storhet på 1800 -talet, när jordbruket, fisket, handeln och kalkindustrin var grund för ekonomin. I dag är Smyge närmast ett villasamhälle, förort till Trelleborg. Vi stannar vid fiskaffären och handlar av havets läckerheter till lunch. Berggrunden har gett förutsättningar för kalkindustrin som kom igång c 1860 och var i drift till 1950-talet. Man brände kalk i ugnar av s.k. kupoltyp. De flesta av ugnarna, som en gång var 10 stycken, finns kvar. Köpmansmagasinet byggdes ungefär 1810 i skuggan av Napoleonkrigen. Napoleon hade infört en blockad mot England, vilket ledde till omfattande smuggling kring Östersjön. I den hanteringen spelade magasinet i Smyge sin första roll. Idag används det för konstutställningar, visaftnar och servering. Anders Schærström 17
Äventyr på Kullen Jag har gått på Strömmens Stredde när jag släntrade i sta n Jag är fylld av ljuva minnen som jag tänker på var dag Det blev många slott och några bad Det blev mycket natur och en hel del stad Det blev växter och djur det blev berg och hav Måste jag välja? Jag vet inte vad...! Landskapsresorna med FNSiN har lärt mig att se mer av vad som finns i naturen, under min ibland för snabba framfart igenom den. Äventyret på Kullen gick inte att göra snabbt. Snåren, som vi tog oss igenom, var alltför täta. Vi nådde inte ner till havet som vi hoppats på. Högst upp på Kullaberg står Kullens Fyr, Skandinaviens ljusstarkaste fyr, i en av världens mest trafikerade farleder, Öresund. Sedan mer än 1000 år har här funnits en fyrplats. Dagens fyr är lite över 100 år gammal. Min egen iakttagelse av fyren var, förutom att den var enormt stor, att den var väldigt vacker, med sitt ljusgröna glas. Till gruppens hörbara glädje fanns där en bröllopssvit under uppbyggnad. Där skulle man ligga, i en i kedjor upphängd säng, med utsikt över Kattegatts vida vatten. Mycket imponerande! Kullaberg blev naturreservat 1971. Mycket kan upplevas där. Man kan vandra, cykla, bada, dyka, fiska, bergsklättra och besöka grottor. Vi hann med två. Golfa och fågelskåda samtidigt? Växtligheten är mycket varierande. Totalt finns 70% av vår svenska flora på Kullaberg, om man bortser från rena fjällväxter. Stup och klippor är tilldragande, men livsfarliga. "Håll dig till befintliga stigar", stod det på webben, men det läste jag först när jag kommit hem till STHLM igen. Vårt gäng skulle vandra, vår vana trogen, från den stora fyren, ner till en liten fyr vid havet. Vi var två, som valde "en egen stig". Det skulle vi aldrig ha gjort. Den visade sig vara snårig och svår och nådde inte hela vägen ner. Den var väl mer för bergsbestigare med klätterutrustning. Tack vare "ett dumt beslut," fick jag något att skriva om, som ingen annan varit med om, förutom Monica och jag. Till en början såg det ut som en stig, men snart var den täta växtligheten överallt omkring oss. Vi fick ibland krypa på alla fyra för att ta oss igenom. Vi kunde 18 vinka till de andra som valt turiststigen. Eftersom jag under resans gång lärt mig att titta på vilka växter, som vi passerar, försöker jag med det även nu. Överlevnadsinstinkten vid klippornas brant var starkare, än studiemotivationen. En gissning om vilka växter vi såg ger jag mig ändå på, eftersom vi dagligen under resan, går i skola hos vår egen blomsterflicka Eva. Buskstjärnblommor förstås. Ängssyra, trift, skörbjuggsört, fibblor, glim, oxel, rödblära, vildkaprifol och ett äppelträd i blom! De vassa snåren var säkert hagtorn. Samma eftermiddag bröts Telias mobiltelefonnät, men det visste vi inte då. Med två helikoptrar ovanför oss och med röda kläder på oss, skulle nog räddningen varit nära, om något allvarligt hänt Ingen av kamraterna var arga på oss, när vi återförenades vid Naturrum. Efter medhavd gemensam lunch, bad i Ransvik, promenad genom de otroligt vackra städerna Mölle och Arild, stannade vi i Åstorp för att ta ut pengar. Vi hade svårt att hitta bankomaten, men nu är våra ögon inställda på väsentligheter, så vi hittar flera sevärdheter. Sådana tycks finnas överallt i Skåne. Elisabet Römert Klippklättring vid Kullen. Foto: Claes Göran Ström
På Kullen. Foto: Claes Göran Ström Vid Kullens fyr. Foto: Claes Göran Ström Linné och Kullen 14 juli, 1749. Kullen består av en lång bergssträcka med många rätt höga berg och klippor, som komma till sin begynnelse ifrån Södra åsen från Knutstorp och vid Kulle sträcka sig högst en mil åt väster, där de 1 kvart gå ut i havet med en hög udde, som är med en djup däld skild ifrån den andra bergssträckan.... Fyren eller Lyktan står på den västra höjden av Kullaudden att lysa om nätterna till de sjöfarandes tjänst. Denna uppmurades nu med fast mur till en ög runde av 15 alnars höjd, att elden ovanpå måtte desto bättre och längre lysa, men inunder bevarades stenkolen till lyktan uti stenhuset. På västra havssidan nere vid stranden sågs den ordinäre stenarten vara en saxum cinereum, mica quartzo albo & spato rubicundo fint blandad. Densamma klyvde sig perpendikulärt med tvärspringor uti fyrkantiga stycken. Vid denna bergsroten och över den nästan horisontella klippan, som ligger under havsstranden, stryker ett alnsbrett, rödaktigt och rent spatstreck till och igenom höga berget, där en stoll eller brotta är i berget uthuggen horisontellt av 12 alnars längd, 6 alnars höjd, 1½ alns bred mest nästan perpendikulära väggar, som gå in åt öster.... 19
En underbar trädgård i Ystad En kaffepaus och en liten rundvandring på egen hand var inplanerad. Hur Lars och jag tillbringade den tiden följer här. Lite bakgrund: För två år sedan gjorde vi en guidad rundvandring i Ystad. Då besökte vi bland annat en silversmed, som visade oss sina alster (mest brudkronor) i sin egen lilla verkstad inne på en gård. Det som då påkallade vår uppmärksamhet mer än brudkronorna var det just utslagna JU- DAS-trädets purpurröda blommor. Vi hade aldrig tidigare sett något liknande. Det var smeden som upplyste oss om att det var ett judasträd. Nu var vi alltså åter i Ystad. Hur skulle vi komma i kontakt med smeden och hitta till hans trädgård för att åter få se det underbar trädet? Vi hade tur. Med hjälp av turistbyrån fick vi kontakt med smeden som välkomnade oss i sin trädgård. I ett skuggigt hörn blommade fortfarande FORSY- TIAN. Mitt emot den växte en stor KERRIA japonica översållad av gula blommor. Stolt visade vår nye vän sina 1700-tals ROSOR. Bredvid dem stod en rosenplanta, som han fått att växa från en avklippt ros. Bakom rosorna blommade ett fint beskuret ÄPPLE-träd. Det trädet var uppdraget från en kärna, men detta till trots gav det stora goda äpplen. Muren bakom äppleträdet var grön av MURGRÖNA. Rakt fram från porten räknat klättrade ett BLÅREGN ända upp till taknocken. De stora blå klasarna hade just börjat slå ut. Men var fanns judasträdet? Vi var väl inte i fel trädgård? Nej, där till vänster stod det med grenarna översållade av purpurfärgade knoppar. Trädet blommar på bar kvist och grenarna är närmast brunröda. Den röda färgen mot den blå himlen var häftig. Kanske är detta det enda judasträd i Sverige, som växer på friland. ( I Bergianska trädgården växer ett judasträd i Edvard Andersons växthus) När vi var här förra gången var vi inne i juni och då hade de klarröda blommorna just börjat slå ut. Nästa gång hoppas jag vi får se trädet i full blom. Nu fick vi slita oss från judasträdet för vår vän ville visa oss allt som växte i sin trädgård. Stolt visade han oss MULL- BÄRS-trädet, som växte i ett soligt hörn. Det gav frukt, som frun gjorde marmelad av. Så fick vi syn på två kala buskar, som just började få små blad. Det var HIBISKUS som växte på friland. Trädgården gick i vinkel och mot en annan södervägg växte två FIKON-träd i spaljé. En han- och en honplanta. Annars blir det ingen frukt fick vi veta. Över fikonträden växte ett stort GULLREGN i full blom. Som marktäckare växte BLUE BELLS och klargula VALLMO. Vi var överväldigade över att bli visade runt i denna fantastiska trädgård. Hur kunde det växa så rikligt i denna lilla trädgård på drygt 30 kvadratmeter?. Jo, det visste vår vän svaret på. På 1700 och 1800 talen hade det legat ett stall och en gödselstack här. Om jag skall nämna alla växter har jag stora OLVON-busken med underbart doftande vita blommor, PIONEN med jätteblommor och VALL- MON med stora röda blommor kvar. Dessa sist nämnda blommar i juni-juli. Nu kände Lars och jag att det var dags att tacka och säga adjö, men då tog smeden fram en nyckel och ville visa oss sitt 1700- tals hus. Där fick vi se en stor kista, som varit med under 30-åriga kriget, en fantastisk bonad,som vår vän som ung köpt i Egypten och gamla 1700-tals tavlor. Nu började vi få riktigt bråttom, men först måste vi se de finaste silverbrudkronorna som smeden tillverkat.den ena hade hans fru burit och den andra var bygdedräktens tunga krona med band, som symboliserade oskuld, skrock och lycka. När vi sagt adjö och tackat kände jag mig rörd till tårar över vår nyfunne väns välvilja och engagemang och jag kände att han menade allvar när han sa att vi var välkomna åter. Eva Innings 20