q Kråkskinns- Majsa k

q Kråkskinns- Majsa k

Sagan är satt med typsnittet Kalix kursiv, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor. 2002 Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX 135 135 23 TYRESÖ TEL. 08 742 83 36 franko@omnibus.se www.omnibus.se

D et var en gång en kung som hade en drottning, och hon var så okristeligt vacker, och han höll så mycket av henne som sitt eget liv. Men så vart drottningen så farligt sjuk, så att kungen med stor sorg och pina bara väntade på att hon skulle dö. Under det han gick av och an med sin fruktan och grämelse, kom det bud från drottningen, att han skulle komma opp till henne, för hon ville tala med honom, innan hon skulle dö. När han kom, var hon så matt, så matt, så att han knappt hörde henne. Men så tog hon honom i hand och bad, att han skulle lyda henne åt och icke gifta sig för andra gången, om han ej nge tag i någon prinsessa, som vore henne så lik, att ingen skulle kunna se annat, än att det vore hon. Och detta gick kungen livlig ed på. Därpå dog drottningen, och när änklingsåret var över, ville kungens hovherrar, att han skulle gifta sig om igen, och de visade honom så många rara tavlor med na, na prinsessor på, men kungen ville ej hava någon av dem. Så gick det väl om litet, och hovherrarne kältade på kungen om det där giftas. Och huru länge de k ältade, så svarade han dem, att, om han skulle gifta sig något mer, så skulle det vara med sin egen dotter, som var alldeles lik sin mor. Ja, sa hovherrarne. 3

Men de tyckte inte riktigt om det, utan ville hellre ha en främmande prinsessa till drottning. När prinsessan ck veta, att hennes far ville gifta sig med henne, så vart hon så skamsen och började gråta, så hon kunde ha gråtit ögonen ur sig, och hon visste inte alls, hur hon skulle bära sig åt att hindra det. Men hur länge det drog om, så hittade hon på råd. Hon bad kungen, att han skulle låta henne få tre ting innan bröllopet. Och han höll så mycket av henne, att han lovade henne, att hon skulle få allt, vad hon ville ha. Så begärde prinsessan tre klädningar. Först begärde hon en av silver, så en av guld och så en av pärlor. Men det gick inte så fort, utan bröllopet uppsköts från den ena veckan till den andra hela tiden bortåt. Äntligen ck prinsessan alla sina klädningar, och en viss dag vart utsatt. Då bad hon, just inemot bröllopet skulle stå, att kungen skulle vara beskedlig och låta göra henne en klädning till först, och den skulle vara av kråkskinn hel och hållen. Därtill ville hon ha en mössa av samma sort, som skulle vara sammansatt av kråkhuvena. Det ck hon också. Och kungen var så rädd om henne, så att han satte vakt utanför hennes dörr. Men det hjälpte inte. Om natten, när alla hade gått i säng, så skickade hon ut sin tärna och gav vakten ett stop vin med så starka kryddor i, så att vakten somnade, och sedan smög hon sig ut med tärnan, som bar alla hennes rara klädningar. Och det bar av, emmesta hon kunde, ner åt sjöstrand. Där stod ett vackert skepp tillreds, som hon hade skaffat sig, och på det seglade hon sin kos långt, långt bort till ett annat rike. Dagen därpå skulle just bröllopet med hennes far ras. 4

Och när de då om morgonen kommo opp för att kläda prinsessan till brud, så fanns hon icke. Då vart kungen så ogrundat ängslig och skickade ut folk på alla vägar och stigar och satte ut stora belöningar för den, som skulle få rätt på prinsessan. Men det var kav fåfängt, och de kommo alla hem henne förutan. Emellertid seglade prinsessan till det andra riket, och där fanns det en prins, som prinsessan hade sett förut, och som hon tyckte mycket om. Och prinsen tyckte om henne, han också. När hon kom dit, så stannade de med skeppet emellan två klippor, som voro så stora, att det intet syntes. Då steg prinsessan i land och gömde alla sina grannlåter inne i mörka skogen, som låg ett stycke från sjön. Sin kråkskinnsklädning tog hon på sig, och så vandrade hon opp till prinsens kungsgård. Där gick hon in i köket och frågade sig för, om det fanns någon tjänst åt henne. Nej, svarte kocken, vi ha så mycket folk vi behöva. Men du talar så ljuvligt, så att jag kan väl låta dig få bli kolbärerska. Men rysligt ful är du, så du får inte visa dig här ute ikring kungsgården, utan kolen får du bära opp i köket mornar och kvällar, ty om hovherrarne får se, hur stygg du ser ut, så får jag bara förargelse. När hon hade varit där en tid på kungsgården, så bad hon kocken, att hon skulle få gå i kyrkan. Vad skall du där, du fula Kråkskinns-Majsa? Du skrämmer ut alla människor ur kyrkan, och så får jag förargelse. Men du ber så ljuvligt, så jag kan inte neka dig, bara du sätter dig längst bakföre. 5

Jag skall akta mig så väl, så att ingen får se mig, svarade Majsa. Nå, nå, så gå då! sade kocken. Då skyndade Majsa sig till skogen, tog fram sin silverklädning och ropade sin tärna, som klädde henne så n och satte spann på hennes änne, gullskor på hennes fötter. När hon nu var färdig, så klappade hon tre gånger i händerna, och då körde det fram till henne en så präktiger vagn med hästar, som sparkade hov och frustade eld. Och så satte hon sig i vagnen, och det bar av till kyrkan. När hon kom fram, gick hon stora gången inåt och satte sig i den bänken, som var mitt emot prinsens. Prinsen kunde ej vända sina ögon från henne, och alla undrade, vem hon vore och varifrån hon kom. Men när det var slut på gudstjänsten, så skyndade hon sig ur kyrkan och kastade sig i vagnen, och det bar av, så att gnistorna stodo om hjulen, och ingen var i stånd att hinna fatt henne, ty det var omöjligt att se, vart hon tog vägen. För se, så fort körde hon. När prinsen kom hem, talte han om den vackra prinsessan, som varit i kyrkan, och att han så gärna skulle vilja veta, varifrån hon var, och om det var den, som han menade. Men det var ingen, som visste säga det. Då befallte han, att om hon någon gång mera skulle komma till kyrkan, så skulle alla se efter, vart hon for. Söndagen därpå gick Majsa åter till kocken och bad att få gå i kyrkan. Samma svar ck hon som förra gången: Nå, nå, så gå då! Då skyndade Majsa sig till skogen, tog fram sin guldklädning och ropade sin tärna, som klädde henne så n 6

och satte spann på hennes änne och gullskor på hennes fötter. Så klappade hon i sina händer, och så kom vagnen liksom första gången med hästar, som sparkade hov och frustade eld, och så satte hon sig i vagnen, och det bar av till kyrkan. Så gick hon stora gången fram och satte sig i den bänken, som var mittemot prinsens. Prinsen kunde ej vända sina ögon ifrån henne och tyckte ändå mera om henne än förra gången, men tordes inte gå till henne och tala vid henne för prästens skull. Men innan gudstjänsten var slut, skyndade hon ut ur kyrkan och försvann med sin vagn, och det var omöjligt att hinna se, vart hon tog vägen, så fort körde hon. När prinsen kom hem, var han så sorgsen till mods, så att han inte orkade äta på era dagarne. Han befallte, att tolv av hans snällaste ryttare skulle sitta till häst och följa efter henne, om hon skulle komma till kyrkan någon gång mera. Tredje söndagen gick Majsa åter till kocken och bad att få gå i kyrkan, och samma svar ck hon som förut: Nå, nå, så gå då! Då skyndade Majsa till skogen, tog fram sin pärlklädning och ropade sin tärna, som klädde henne så n och satte spann på hennes änne och gullskor på hennes fötter. Så klappade hon i sina händer, och så kom vagnen liksom första gången med hästar, som sparkade hov och frustade eld, och så satte hon sig i vagnen och det bar av till kyrkan. Så gick hon stora gången fram och satte sig i den bänken, som var mittemot prinsens. Då steg prinsen opp och gick ur sin bänk och fram till hennes och talte vid henne och frågte, varifrån hon var, 7

men hon tog näsduken och satte för ögonen och svarte honom intet enda ord. Då såg prinsen, att det blixtrade en så ogrundat grann ring på hennes lång nger. Men i detsamma dundrade prästen till i predikstoln och hotade prinsen för kyrkofrid, så att han måtte gå sin väg och sätta sig i sin bänk igen. Och med samma som prästen sa amen, så skyndade hon sig ur kyrkan och försvann med sin vagn, och de tolv duktiga ryttarna satte efter, så att stickor och strån foro i himmelssky, men det var omöjligt att hinna se, vart hon tog vägen, så fort körde hon. Nu vart prinsen så ledsen och sörjde så mycket, över att han ej ck rätt på prinsessan, att han varken orkade äta eller dricka, ja så, att han fögande grät. Och kocken han lagade de bästa rätter han visste, men prinsen ville omöjligt äta ändå, inte minsta bit. Så vart han urfallen och blek som ett lik i synen. En dag befallte han kocken skaffa sig goda pannkakor. Tocka ena hade han aldrig förr velat på, men nu var han liksom lysten. Och kocken, han gräddade så rara pannkakor och lagade dem det bästa han visste. Men prinsen, han skickade ner dem i köket igen och befallte, att han skulle göra andra, som voro bättre. Då vart kocken ängslig för hur han skulle bära sig åt, så att prinsen måtte bli nöjd. När Kråkskinns-Majsa hörde allt det där, så bad hon, att hon skulle få försöka att grädda några pannkakor åt prinsen. Och få se, sa hon, om han inte då blir nöjd. Hur skall du kunna det, du fula Kråkskinns-Majsa? sade kocken. Men lika mycket, du kan gärna få grädda dem. Han äter dem inte i alla fall. 8

Och glad blev Kråkskinns-Majsa och tog ur barmen sin granna, blixtrande ring och gick till huggstubben och högg den mitt itu. Och så gräddade hon en pannkaka, i vilken hon lade den ena halvan av ringen. Den andra stoppade hon i barmen igen. När nu prinsen ck pannkakan, så åt han den och ck så tag i halva ringen, som Majsan hade inlagt. Strax skickade han ned och befallte, att kocken skulle komma opp. När kocken kom, frågade prinsen: Hör du, vem har gjort den sista pannkakan, som bars opp? Då vart kocken rädd och tordes inte tala om, att den fula ickan gräddat den, utan han svarade: Det har jag gjort, nådig herre. Men prinsen, som såg att kocken var så blek i synen, drog ut sitt blanka svärd och hotade att hugga huvudet av kocken, om han inte ville säga sanningen. Då började kocken gråta och sade: Skona mitt liv, nådige Herre! Jag skall gärna säga sanningen, och huru allt har gått till. För en liten tid sedan kom det hit en ful jänta, som är klädd hel och hållen i kråkskinn, varför vi även kalla henne för Kråkskinns-Majsa. Hon begärde att få komma i tjänst, och fast hon såg ohygglig ut, så lät hennes tal så ljuvligt, att jag inte kunde låta henne gå, utan tog henne till kolbärerska. Men kunde jag ha trott, att jag skulle få förargelse för hennes skull, så skulle hon fått dra så långt vägen räckte. Då befallte prinsen honom med allvar att säga, vem som gräddat pannkakan, och kocken svarade stammande: Kråkskinns-Majsa. Så lät henne komma opp och det strax! sade prinsen. 9

Och kocken sprang ned i köket, det emmesta han förmådde klå, och när han ck se Majsan, där hon stod vid spisen, knöt han näven åt henne och sade: Packa dig opp till prinsen, och det strax, ditt otäcka stycke! Och kommer du ner och har huvut kvar, så skall jag så mörbulta dig, så att du aldrig skall glömma det. Majsan gick opp, och när hon kom in till prinsen, blev han förvånad över hennes ohyggliga utseende, men frågade: Är du i tjänst här, kära barn? Ja, svarade Majsa så sakta, så sakta, men det lät ändå så väl och nt, så att prinsen alldeles spratt till vid det. Var har du fått den halva ringen ifrån, som du inlade i den pannkaka, som du gräddat åt mig? Det är min. Här är den andra halvan. Och hon kastade av sig sin kråkskinnsmössa och sin kråkskinns klädning. Och prinsen kände igen henne och ropade: Fröken Adelin! och blev straxt både frisk och glad och gifte sig med henne. Men jag var icke med på bröllopet. 10

OMNIBUS 02.99.376 a Omnibus 11