Cigarr-Konst-Etiketter Thomas Gütebier F arsan rökte tjocka cigarrer, till övriga familjemedlemmars stora förtret! Det tillhör mina barndomsminnen att jag en gång i veckan följde med honom till närmaste tobakshandlare för att täcka veckans behov: Schneehasen (snöharar), Commerzienrat, Krumme Hunde (krumma hundar), Handelsgold, Dannemann, Schwarze Rappen (svarta hästar), S:t Felix Brasil och många fler. Jag föll emellertid för de vackert guldprydda och mönstrade cigarrbanderollerna som blev till vackra ringar på små barnfingrar. Så småningom siktade jag in mig på cigarraskar av trä. De luktade exotiskt och i dem kunde vackra små ting förvaras och ordning hållas i många år framöver. Det är kanske rentav därur mitt stora samlarintresse väcktes. Det blev dock aldrig cigarraskar i sig de tjänade enbart ett syfte. Först skramlade mynt i dem, sedan blev det frimärken och så småningom, med en korkplatta i botten, en praktisk transportlåda för nålade insekter. Dessa askar med sitt senare innehåll har jag än i dag. Tala om glada samlarminnen! För några månader sedan kom jag i min yrkesutövning som konservator i kontakt med en enastående samling cigarraskar från äldre tider, närmare bestämt från omkring 1910. Även dessa tjänade syftet att härbärgera samlingar av små ting. Askarna väckte mitt intresse med en prakt och fantastiska motiv av sällan skådat slag. Beroende på var på asken etiketterna sitter, så fyllde de skilda uppgifter: som tillverkarens identitet; som reklampelare; som kvalitetsintyg; som prisuppgift; som skatte- och tullmärke; som aptitretare; att överraska; att bli ett blickfång i den dåtida mannens värld och slutligen för att lysa upp förra sekelskiftets ofta ganska mörka och rökfyllda salonger. Som så ofta en helt onödig lyxartikel! Somliga etikettmotiv hade även en viss erotisk anspelning, vad nu det hade med själva innehållet att göra... Det kanske säger en del om dåtidens män och deras inställning till det motsatta könet! Samla, lära, veta Vårt gemensamma motto "Samla, Lära, Veta" trogen började jag efterforska bakgrunden till dessa fantasieggande dekorer. Jag började med att söka på internet och hittade det jag sökte. Jag lärde mig snart: att samla 10
11
på gamla cigarraskar är inget att fnysa över. Det bör betraktas som en synnerligen seriös sysselsättning och det är heller ingen billig hobby! Det är främst de stentryckta etiketterna av olika slag från åren före 1920 som väcker det stora intresset, framförallt internationellt. Motivutbudet är enormt och en del samlare har specialiserat sig på till exempel djur, vackra kvinnor, stiliga herrar, indianhövdingar, byggnadsverk och så vidare. Allt från några få kronor upp till 3000 kr eller mer är samlare villiga att betala för en vacker pappersbit till exempel i USA! Cigarr-konst-etiketter Mitt samlarintresse inriktar sig därför mot olika typer av etiketter med tillhörande askar: locketiketter både på in- och utsidan, toppdekaler, smalsidesetiketter, frontetiketter, frontmärken, prisetiketter, tull- och skattemärken, täckark, spikdekal, frontflik, kantdekor, säkerhetsnotiser, kvalitetssigill och så vidare. Jag jämförde kundens lådor med varandra och det skiljer mellan två grundtyper av märkningar, dels de tryckta pappersetiketterna, dels djuppräglade eller brännmärkta sigill i själva trämaterialet. Det är pappersetiketter som jag här vill rikta uppmärksamheten på. Alla äldre etiketter från förra sekelskiftet och några år framåt i tiden har en sak gemensamt de tillverkades med hjälp av stentryck litografi. Stentryckets uppfinnare Alois Senefelder (1771-1834) uppfann 1798 i Sydtyskland en epokgörande tryckteknik som han kallade för stentryck och kemiskt tryck. Sedan början av 1800-talet beskrevs tekniken av fransmännen som litografi från grekiskans líthos = sten och gráphein = skriva. Denna benämning lever vidare ännu i våra dagar, men i USA kallas det för "crayon-(oljekrita) chromolithography" och gärna enkelt för in stone. Litografin är den första fundamentalt nya plantrycktekniken sedan uppfinningen av det så kallade relieftrycket från 1400-talet. Senefelders upptäckt gick förenklat ut på att han hittade sitt material i form av porösa kalkstensplattor, "Solnhofener Plattenkalk" (Jura, 150-145 milj. år sedan) från dagbrotten i Solnhofen, norr om München. På de planslipade och lagom tillhuggna plattorna ritade han spegelvänt, med hjälp av fetthaltig tusch eller krita, de partier som skulle tryckas, varvid dessa förblev vattenavvisande. Sedan fuktade han tryckformen med en lösning av vatten, akaciagummi (gummi arabicum) och svag salpetersyra. Detta medförde att de icke bemålade ytorna kunde ta upp vätskan och samtidigt blev fettavvisande. Under nästkommande steg applicerades fetthaltig tryckfärg med hjälp av en rulle. Tryckfärgen vidhäftade endast på de vattenavvisande partierna. Slutligen lades ett pappersark på stenen. Med hjälp av en kraftig press fördes tryckfärgen från stenen och över till pappersytan. 1826 lyckades Senefelder att trycka motiv i färg och 1833 att överföra oljemålningar som hade kopierats på kalksten och som sedan lyckades tryckas på duk. Därvid insåg han snart att det behövdes flera stenar för att överföra flera färger till pappersarket vilket innebar ytterligare utmaningar. Problemet bestod till en början i att få exakt passning mellan tryckningarna. De tidiga vaggtrycken påvisar inte sällan små missar och förskjutningar. 12
13
Senefelders försök att, förutom med sten, även trycka med hjälp av stålzink- mässings- och kopparplåtar blev en viktig förutsättning för att även offsettrycket kunnat utvecklats fram till våra dagar. Allt som glimmar är äkta guld! Litografitekniken förädlades med överföring av bladguldflingor för att dekorera önskade partier och få fram en metallisk effekt. Men inte nog med det. I ett anslutande blindtryck pressades pappret mot en på ytan präglad mall för att åstadkomma en relief för att tydligare framhäva de specifika partierna på pappret. Tanken ligger nära att även synskadade skulle kunna ha viss behållning genom att med fingertopparna kunna läsa av bilden! Europeiska litografer och deras märken De flesta etiketterna är märkta med mikroskopiskt små symboler eller signaturer i direkt anslutning till huvudmotivet och genom dessa kan man få fram av vem och under vilken tidsperiod dessa små konstverk en gång i tiden har tillverkats. I den amerikanska tidskriften The Cigar- Label Gazette kan intresserade läsare hitta listor över europeiska litografer och deras märken (1995 och 1996). 1995 publicerades även en intressant artikel av W. H. Dunn om skydd och bevarande av cigarrkonst-etiketter. Flera årgångar och annan nyttig läsning finns tillgängliga på internet: www.cigarlabelgazette.com Under avfotografering av etiketterna har jag använt mig av olika belysningar, främst släpljus, för att kunna visa etiketternas enastående lyster och ytstruktur. Bildtexterna innehåller följande information: den litografiska firma som har tryckt motivet, var de fanns, förkortningen på etiketten samt ett löpnummer. Omslaget samt lilla bilden på sidan 10: Casten & Suhling, Bremen, Tyskland, DEP. 15889. Sidan 11. Överst är en detalj från omslagsbilden! Nederst: Heinrich% August Brüning, Hanau, Tyskland, HS DEP. 24085 F. Den stora bilden på föregående uppslag:? Dep. 2894. Till vänster: Meerwald & Toberer, Nürnberg, Tyskland, TM DEP. 18475 14