Dottern dog pga. droger Linda var det mellersta barnet i en syskonskara på tre systrar. Hon växte upp i en alldeles vanlig kärnfamilj på en mindre ort på Åland och hade en helt normal uppväxt det fanns ingenting som antydde att hon hade problem, skulle bli drogmissbrukare eller att hon till slut skulle ta sitt liv. Gunilla Grönlund jobbar under en stor del av sin fritid med drogförebyggande arbete för föreningen Fri från narkotika på Åland och åker just nu runt i Finland och föreläser för högstadie- och gymnasieungdomar och föräldrar. Hon visar den mycket berörande filmen Den maktlösa kampen som berättar Lindas historia och svarar på publikens frågor. Linda Grönlund, som tog sitt liv som tjugoåring efter sex år av drogmissbruk, var Gunillas dotter och nu vill Gunilla
berätta för andra hur det är att förlora sitt barn. Dokumentärfilmen om Lindas liv gjordes av Gunilla och familjens yngsta dotter i samarbete det åländska produktionsbolaget Sx2 productions och Fri från narkotika. Om filmen kan rädda ens en ung person från att prova på droger har den varit värt det! En vanlig tonåring Linda Grönlund växte upp i en helt vanlig åländsk familj. Det fanns inga som helst tecken på att hon skulle bli missbrukare det gick inte snett någonstans. Som tonåring var Linda som de flesta andra tjejer. Det gick bra för henne i skolan och hon hade kompisar. Till sin person var hon envis, orädd och nyfiken kanske var det också därför hon vågade prova droger. Linda var en aktiv tonåring. Hon spelade instrument och valdes till exempel också till lucia i sin hemkommun. I fjortonårsåldern kom hon in i ett kompisgäng där man använde droger. Eftersom hon var så ung fick hon inte alltid vara ute och umgås med kompisarna som hon ville, och tiden däremellan upplevdes som tråkig. En av kompisarna hade en äldre pojkvän som tipsade tjejerna om att ta sömntabletter på så sätt kunde man ju sova bort dygnets tråkiga timmar. Först misstänkte föräldrarna ingenting. Att umgås med kompisar varje ledig stund och att vända på dygnet och sova mycket är ju en vanligt förekommande tonårsdygnsrytm. Vi blev varse om problemen då jag hittade tomma tablettförpackningar i hennes skräpkorg i rummet. Familjens liv förändrades i ett slag. Först var reaktionerna förvånade: man trodde inte att det kunde förekomma drogmissbruk på Åland.
Vi lyckades i alla fall med hjälp av Fältarna få henne att sluta ta tabletterna och även om hon rökte och drack måttligt tänkte vi att faran var över. Hon ville själv ha hjälp och hon tog också emot den. Fältarna i Mariehamn arbetar förebyggande med åländska ungdomar i åldern 13 17 år. Fältarna samarbetar bland annat med ungdomsledarna, fritidsledarna, skolorna, polisen och socialkanslierna ute i kommunerna. Linda började i en ny skola och träffade en kille som rökte hasch. I sin dagbok skrev hon först att hon höll på att bli förälskad i honom men att hon önskade att han skulle sluta med det där han höll på med. Det visade sig att hon inte klarade av att välja bort honom, även om hon inte accepterade att han missbrukade, utan de blev ett par. Drogerna blev småningom något normalt för henne också, och några månader senare rökte också Linda på flera gånger dagligen och i dagboken skriver hon att livet är härligt. Det blev början på ett accelererande drogmissbruk. Hon började missbruka Subutex och senare var det amfetamin som blev hennes drog. Hon provade också på heroin. När hon började med de tyngre drogerna var hon inte längre lika motiverad att få hjälp för att sluta. Hennes rena kompisar slutade umgås med henne och det slutade med att alla hennes kompisar var narkomaner. Drogerna var en helt normal del av hennes fritid och allt umgänge. Öppenhet i en övermäktig situation Lindas föräldrar träffade hennes vänner och visste hur det låg till. Många av dem har vårdats för sitt missbruk, fem av dem är numera döda på grund av drogerna. Familjen var hela tiden öppen med Lindas missbruk för att de visste att de inte klarar den här situationen själva. De ville heller inte att släktingarna skulle förse henne med pengar.
Det gick åt mycket tid till att försöka förhindra Lindas missbruk. Det gick också ut över hennes systrar som ibland fick sköta sig själva medan vi vuxna jagade Linda, försökte hitta hjälp åt henne och förhindra hennes missbruk. Trots att det var jobbigt och att Gunilla och hennes man skildes under den svåra tiden underlättade relationerna inom familjen och den starka sammanhållningen den jobbigaste tiden. Drogerna fick Linda tag på både i Sverige och Finland, men också på Åland finns mycket droger. Linda fick inte pengar hemifrån men i stället ledde missbruket till ett gradvis ökat kriminellt beteende. Linda smugglade narkotika som 15-åring. Familjen hade kontakt med polisen och övriga myndigheter hela tiden efter det. Hon och hennes kompisar stal också för att få pengar till narkotika också hemifrån. Drogerna och att få fram pengar är alltid det viktigaste för en missbrukare. Sedan kommer kompisarna och sist familjen. Ett exempel på detta är när Lindas kompis tagit en överdos och låg medvetslös. Linda finkammade lägenheten efter pengar, droger och injektionssprutor innan hon lämnade lägenheten och till slut larmade ambulansen. Till slut märkte man förändringarna på Lindas personlighet. Det var en sorg inte minst för lillasyster, som älskade och såg upp till sin storasyster och stunderna de delade med varandra. Stöd, hopp och maktlöshet Linda fick från första början stöd av familjen och utomstående hjälp för att bli fri från missbruket. Under ett par tillfällen åkte hon frivilligt till behandlingshem. Varje gång hoppades familjen att hon skulle lyckas. Småningom framgick det hur det låg till.
Den första gången fick hon åka hem igen efter att hon och en kompis på behandlingshemmet hade rymt och gått ut och druckit öl. Andra gången träffade hon en kille som hon blev kär i och de rymde tillsammans och levde sitt liv på gatan. Under den här perioden blev hon också heroinist. Att hon bodde på gatan visste vi inte då utan det har vi senare läst om i hennes dagbok. Hon skrev ner allt, och det har på ett sätt varit en tröst att få läsa nu. Där fick jag bland annat läsa att hon älskade oss alla och att det inte var vårt fel att det gick så snett. Till slut upplevde Linda att inte ens drogerna gjorde livet värt att leva längre. Ensam i sin lägenhet tog hon amfetamin och hängde sig. Hennes kompisar hittade henne där då de inte fått tag på henne på ett dygn och meddelade händelsen till familjen. Det här hände i februari 2007. Jag bestämde mig snabbt för att informera andra om det här eftersom vår yngsta dotter ville att jag skulle berätta i hennes skola då Linda hade dött. Jag märkte hur skönt det var att få prata om det. Trots allt är det inte lätt att prata om allt som har hänt. Gunilla beskriver det så bra: Kom ihåg att alla narkomaner är någons lilla barn och jag är trots allt bara en mamma. Hennes dotter dog och nu försöker hon genom sitt arbete i Fri från narkotika förhindra att andra ungdomar börjar missbruka droger. Det har i år gått åtta år sedan den dagen då Linda tog sitt liv. Gunilla säger att det finns bättre och sämre dagar, men att inte en enda dag går utan att hon tänker på sin dotter. Det är jobbigast på hennes födelsedag, vid jul och på hennes
dödsdag. Engagemang i Fri från narkotika Gunilla blev aktiv inom föreningen efter Lindas död och föreläser bland annat om sina erfarenheter. Hon vill att människor ska förstå att missbruk kan drabba vem som helst. Vi var en vanlig kärnfamilj som bodde på en liten ort. En helt vanlig familj som skjutsade barnen till aktiviteter. Linda var musikalisk och studerade på musikinstitutet. Men det räcker med att prova på droger för att kunna vara fast. Nyfikenheten kan leda till en tragedi. Gunilla funderar på det här med tvångsvård, som inte finns som ett alternativ i Finland för den som inte är farlig för sig själv. Kanske har det att göra med att vi är måna om att skydda personens integritet. Varför är vi så rädda för tvångsvård? Det är synd, för redan att sitta inlåst med vård i till exempel sex månader kunde nog rädda många. Hon påtalar också behovet av att det skulle finnas skilda behandlingshem för flickor och pojkar eftersom det annars lätt går som för Linda man blir kär i en annan missbrukare. Missbrukaren kommer till ett ställe och mår illa av att vara där medan drogerna lämnar kroppen. Man är utsatt och upplever att de enda som förstår en är andra i samma situation. Det väcker känslor, som i det här fallet är destruktiva för det man försöker göra. Både familjen och myndigheterna stod helt hjälplösa inför detta faktum. Som exempel på vår beredskap för att handskas med bland annat narkotikasmuggling kan nämnas att på Åland finns en narkotikahund, trots att vi har både hamnar och flygfält. Det behövs mera utbildning också på samhällsnivå för att kunna
höja beredskapen. Gunilla vädjar också till ungdomarna att hålla ögonen på varandra och reagera genast om man märker att en kompis mår dåligt eller förändras. Ta kontakt med någon du har förtroende för, till exempel skolhälsovårdare eller kurator. Det är bra att våra ungdomar har ett nätverk med vuxna omkring sig både i skolan och på fritiden. Gunilla avslutar ofta föreläsningarna med en fråga: Hur kan du vara säker på att inte bli drogberoende? Det enda säkra sättet att inte bli drogberoende är att aldrig prova! Inte ens en gång av nyfikenhet. Läs mera: http://fri-fran-narkotika.com/foreningen/ http://www.reimari.info/pa-svenska/info/rusmedel/droger/ All narkotika är farlig för hälsan. Droger orsakar allvarliga, långvariga och t.o.m. obotliga skador och sjukdomar i människokroppen. De olika preparaten ökar risken för allvarliga kroppsliga sjukdomar, men också psykiska problem, t.ex. depression och självmordstankar. Personen kan få skador i hjärnan och nervsystemet, som ofta är obotliga. Droganvändning orsakar också förändringar i beteendet, försämrar inlärningsförmågan, skadar minnet och orsakar psykiska sjukdomar. Du kan bli erbjuden att få köpa droger i oväntade situationer. Det kan vara en egen vän, en halvbekant eller en helt okänd människa som erbjuder drogerna och det kan hända var som
helst: i skolan, på disco, på festival, på gatan eller på kafé. De första gångerna säljer försäljaren droger billigt, på kredit eller ger dem gratis. Det är aldrig för att försäljaren vill vara vänlig. Hon/han vill göra dig till en droganvändare och vet, att du redan av första gången kan bli beroende. Hon/han vill också att du i framtiden ska köpa droger av honom/henne så att han/hon skall få pengar t.ex. till sina egna droger, som igen är dyra. Priset stiger i fortsättningen och droger köpta på skuld får man betala ett ännu högre pris för. Skulden har en kraftig ränta och du kan bli övertalad att tvingas betala din drogskuld genom t.ex. sex eller genom att stjäla. Källa: http://www.reimari.info/pa-svenska Text: Lilian Westerlund Foto: Laura Pukkinen
Inte bara sjunga att spela och Ett gammalt ordspråk säger att det inte bara är att spela och sjunga, det skall bäras upp kollekt också. I Maria Kalaniemis fall består kollekten av hårt arbete i form av övningar och inlärning av musik, förberedelser för olika framträdanden och evenemang. Att leva som aktiv musiker betyder resor och sena kvällar, samarbete med andra musiker och möte med publiken. Jag träffar Maria Kalaniemi i hennes hem i Domsby. Ett vitmålat hus bakom en tät granhäck, en trädgård med äppelträd
och buskar intill huset, en stor terrass och smakligt inredda rum, det är Marias hem. Här kopplar hon av, sköter sina kontakter via e-post och telefon och spelar på sina dragspel. Maria, vänlig och glad, tar emot med en stor kram. Vi bänkar oss med varsin kaffekopp och jag ber Maria berätta hur det hela började. Musiken var alltid närvarande Det jag minns bäst från barndomen och hemknutarna i Kilo är musiken. Jag växte upp i en miljö där musiken var närvarande, den var en naturlig del av mitt hem, säger Maria. Det var musik i radion, det spelades skivor, mest dansmusik med solister som Olavi Virta, Henry Theel och Laila Kinnunen. Ingen av familjemedlemmarna spelade något instrument. Vi sjöng och lyssnade på radion. Det fanns inga speciella radiokanaler för ungdomsmusik eller för klassisk musik utan allt spelades i en salig blandning i samma kanal. Jag minns hur jag spände öronen då jag hörde Ulla Katajavuori spela kantele och då Tauno Krossi spelade på sitt tvåradiga dragspel, det var finsk blues och det gick kalla kårar längs min rygg. Det är en tid jag saknar i dag. De som gör radioprogrammen tror sig veta vad unga mänskor vill lyssna på och spelar heavyrock i radion. Jag är ett bra exempel på att det inte alltid stämmer. Mormor Astrid, som kort och gott kallades mommo, bodde hos familjen. Hon var mycket speciell. Hon älskade dans och musik. När hon fyllde år var det alltid födelsedagskalas med dans. Mattorna rullades ihop, skivspelaren spelade dansmusik, mommo bjöd upp och förde alla i dansen. På den tiden kunde jag inte spela dragspel men mommo ville att jag skulle lära mig.
Ett vitt dragspel En dag bestämde sig mommo för att de skulle fara till Lasse Pihlajamaas dragspelsaffär där det fanns underbara instrument av olika storlekar. Jag fick välja vilket jag ville ha. Vi kom hem med ett vitt dragspel. Det var en stor sak på den tiden. Dragspelet var dyrt och vi måste ta ett lån för att klara av betalningen. När Maria tog dragspelet i famnen suckade mamma Rauha och sa: Voj,voj om du nu ens skulle lära dig att spela några noter på ett musikstycke så skulle mommo vara nöjd. Mommo ville att jag genast skulle börja ta lektioner. En gång i veckan for hon och jag till Helsingfors till Lasse Pihlajamaas dragspelsskola. Det var segt i början men ganska snabbt lärde jag mig de första låtarna. Jag spelade efter gehör, det var först senare som jag lärde mig musikteori och att spela efter noter. Jag var nio år och hade lätt för att lära. Som 10-åring var jag på mina första så kallade keikkor på pensionärsträffar och andra dylika sammankomster. Så småningom uppträdde jag med egen repertoar som bestod av polka, vals och tango. Jag tyckte det var roligt att spela för publik. När Maria var tolv år började hon i Esbo musikinstitut. Där fick jag lära mig nya saker, det blev klassisk musik, mera musikteori och tentamen varje vår. När folkmusikgruppen grundades inom institutet gick hon med i den. Skalan breddades och hennes repertoar växte. Jag fick träffa andra unga med samma intresse, vi bildade musikgrupper och uppträdde. Så småningom deltog vi i en tävling, det gällde finska mästerskapet, där klarade vi oss fint. Maria var cirka 14 år då och musiklivet var mycket aktivt. Det
var en fin tid. Skolgången lyckades jag klara på sidan om. Jag var ingen toppelev men skrev studenten 1983. För övrigt var det året ett speciellt år. Jag hade gått med i tävlingen Kultainen harmonikka, den första som hölls i Finland. Jag övade mycket och klarade mig till finalen tillsammans med sju andra. När hon sedan vann tävlingen gick hennes tankar till mommo. Jag önskade så att hon hade fått vara med och fira min seger. Hon hade en månad tidigare samma år hamnat under tåget i Kilo vid en obevakad övergång och dött av skadorna. Maria fortsatte med sina musikstudier och sökte till Sibeliusakademin där hon studerade folkmusik på heltid. 1991 blev hon färdig magister. 2005 började hon läsa på sin doktorsexamen. Under åren har det varit många spelningar och framträdanden med olika grupper. Jag har spelat på olika orter i andra länder, deltagit i många olika projekt och evenemang. När folk tycker att jag bara reser och far förstår de inte hur mycket arbete och tid jag måste sätta ner på övningar och träningar med olika orkestrar och band. Det har varit dansmusik, schlager, folkmusik och klassisk musik, skalan har varit vidsträckt. Efter det att mina egna skivor kom ut på marknaden började jag få spelanbud. Det kändes bra att man ville lyssna på mig. Jag har inte lanserats som en stjärna med eget brand, jag har fått vara mig själv som musiker och fått spela den musik jag tycker om. Det är jag tacksam för. Allt har sina sidor Marias mamma Rauha bor kvar i Kilo och Maria besöker henne så ofta hon kan. Själv är hon inte gift och har inga barn. Hon säger att spelkarriären inte har varit något hinder för att bilda familj men hennes liv formades och blev som det nu är. Hon medger att trots allt hon fått uppleva och allt det
underbara hon fått vara med om känns det ensamt ibland. Beaktar man övningarna, resandet, allt arbete och planerandet för att uppträdandena skall lyckas förstår man att livet inte bara är en dans på rosor. Men, säger Maria, allt har sina sidor. Jag tror att det som musiklivet gett mig genom mitt dragspel och min sång, alla vänner och bekanta jag fått, det hade jag inte kunnat få någon annanstans. I dag är Maria konstnärsprofessor och lektor på folkmusikavdelningen vid Sibeliusakademin med konserterfarenhet från hela världen. Om konserterna blir många och frilansjobben betungande kan Maria ta tjänstledigt för en tid. Att undervisa är också ett viktigt arbete, där skall hon vara väl förberedd och veta vad hon talar om. Det är ett arbete hon trivs med. Hon säger själv att hon haft tur som får lyssna till den musik hon älskar både på jobbet och på fritiden. Om man nu kan kalla det tur. Hårt arbete, framåtanda, talang och ett gott humör är den största orsaken till framgången. Nya skivor är på kommande, framförallt en skiva med finlandssvensk musik och en skiva med musik från Kaustby. Planer finns på att göra något tillsammans med svenska musiker. Det finns massor som ligger och väntar. Dessutom komponerar hon egen musik och för det behövs det rum och tid. Ny folkmusik kallar Maria sina kompositioner som består av instrumentalmusik och musik till andras texter. Folkmusiken är som ett ymnighetshorn, där det alltid finns något nytt att upptäcka. Den finlandssvenska folkmusiken och främst balladerna står henne nära. Språket är gammalmodigt men budskapet passar in i vår tid. Det började med ett vitt dragspel, fortsatte med musikstudier
och i dag är Maria Kalaniemi och hennes dragspel ett känt begrepp. Mommo Astrid skulle ha varit stolt och nöjd. Text och foto: Christine Grandell Ungdomsbandet Hipster Slayer Bandet som från början grundades för att få behövliga studiepoäng visade sig snabbt bli något mycket större. Med två nysläppta singlar planerar de österbottniska
grabbarna i bandet Hipster Slayer nu sin Tysklandsturné. Ungdomsbandet Hipster Slayer består av Tim Granbacka, Victor Sågfors, Mats Ödahl, Toni Nordlund och Joel Fagerholm. Sedan 2012 har de skapat en musikgenre av experimentell indiepop och elektronisk robotrock. Ett projekt som fick sin början i Musikhuset i Jakobstad, där alla utom Joel studerat musik. Victor, Mats och Toni startade bandet i anslutning till en kurs i Yrkeshögskolan Novia. Från början var det bara en studieprestation för att uppnå studiepoäng för en kurs, berättar Victor. Men ganska snabbt visste de att det kunde bli något större. Och Tim fick bara order om att bli sångare i ett band. Vi tyckte han skulle passa perfekt, säger Mats. Hur kom Joel med? Killarna sitter tysta. Toni förklarar att Joel först fungerade som inhoppare men att han ganska snabbt blev en i gänget. Debuterade i Jakobstad De började träffas genom skolan och till slut var de ett projekt som inte hade något med vare sig studiepoäng eller skola att göra. Det var på After Eight i Jakobstad som de hade sin debutspelning våren 2013. Då hade vi arbetat på eget material sedan hösten, förklarar Tim som är den i bandet som har har hand om låtskrivandet. Feedbacken blev oväntat enorm och vi sporrades verkligen att fortsätta, säger Mats. Intresset för bandet spred sig och Hipster Slayers musik delades flera gånger om via nätet.
Hur blev bandets namn Hipster Slayer? Mats och Victor tittar frågande på varandra. Ja, hur var det vi kom på det namnet egentligen? säger Mats sedan frågande. Tim funderar och säger sedan: Det kom faktiskt till på en av alla våra kaffepauser på After Eight. Mats förklarar att de slängde ur sig massa namn på måfå och tyckte att det passade. Vad det betyder? Ingen aning. Det låter i alla fall bra, säger Tim. Den 13 september 2014 släpptes deras nya låt och musikvideo In Space på Youtube. Videon spelades in av Jonas Tallgård, Richard Björklund och Björn Knif på Fäboda. Som ljudtekniker fungerade Niklas Harju och Fritjof Brandt. Och reaktionerna på singeln blev stora. Låten blev presenterad på notreble.com som är den största internetsidan om det senaste och hetaste inom basnyheter, avslöjar Mats. Tim är mannen bakom både rösten och Hipster Slayers låttexter. Inspirationen till nya låttexter finner han i vardagen. En låt handlar om vänskap, en annan om en fest. Inspirationen kan komma när som helst, och då, oavsett om det är dag eller natt, skriver jag. Musiken är något de komponerar tillsammans. Mats förklarar att vissa låtar blivit till genom jamsessioner bandmedlemmarna emellan. Och sedan filar vi vidare på låtarna, säger Victor.
De kan avslöja att Tim för tillfället spelar in sina låtidéer i Tyskland. På musikerspråk innebär det att vi sedan ser till att alla får sin instrumentala röst med i låtarna, förklarar Mats. Har det hänt något pinsamt under en spelning? Kanske att någon skulle ha spelat fel eller någonting sådant, berättar Victor. Mats fortsätter: Inte något spektakulärt i alla fall. Fast en gång höll jag på att bli stucken av en geting mitt under en spelning, då kände jag paniken sprida sig inombords Att döma av de andras minspel har Mats ingen vidare förkärlek för getingar. Alltid nervöst före en spelning Men någon större scenskräck har ingen. Men pirret finns alltid där innan en stor spelning. Det vore konstigt att inte vara nervös alls. Men man vänjer sig med tiden, säger Tim. Jag går in i en egen värld en dag innan en spelning. Kanske är det ett sätt för mig att hitta fokus och ladda upp inför vad som komma skall, funderar Mats. Med rötterna i Österbotten har de hunnit med en del spelningar på hemmaplan. Men nu längtar de efter att få vidga sina vyer. Det är svårt att slå igenom på ett litet område, menar Joel. Alla är överens om att Österbottens rika kulturfält ändå inte gör det omöjligt. Victor tillägger: Man uppskattar konst och musik här.
I samband med singelsläppet hösten 2014 for Tim och Joel vidare till Berlin för att studera musikproduktion. De närmaste två åren kommer de att spendera där medan resten av medlemmarna är inne på slutrakan av sina studier. Victor har tagit ett mellanår för att försöka livnära sig på musik. Mats och Toni blir musikpedagoger i vår Jag håller på med mitt slutarbete, någonting som tiden inte alltid räckt till då jag arbetar som frilansmusiker vid sidan om. Om ett band behöver en basist till en spelning brukar de kontakta mig, förklarar Mats. Toni håller med. Även han arbetar med musik och har trummor som sitt huvudinstrument. Och trots att medlemmarna i Hipster Slayer numera har ett distansförhållande till varandra har de ändå inga planer att de skulle gå skilda vägar. Branschen har ändrats. Det går att göra mycket via nätet. Och meningen är ändå att vi bandmedlemmar skall spendera somrarna tillsammans, säger Victor Och till dess skypar vi med varandra. Och alla utom jag kommer antagligen att hinna hälsa på i Berlin innan det blir som mar, säger Mats. Mats, som började spela bas när han var 13 år, berättar att musikstudierna har varit en stor fördel. Man utvecklas med instrumenten på ett helt annat sätt i skolan då man har tid att fördjupa sig och exponeras för flera musikstilar. Victor nickar instämmande. I år kommer även Hipster Slayers andra singelsläpp på mindre än ett halvår efter det första singelsläppet i september i fjol. En ny singel som i intervjuläget ännu inte har ett fastslaget namn. På turné i Tyskland till sommaren
Just nu planerar de dessutom in en turné till Tyskland, till sommaren 2015. I skrivande stund är de ännu bara i planeringsskedet. Vi siktar på en ca 10 dagar lång turné, men har ännu inte fått alla spelningar spikade. Det vi just nu vet är att vi främst kommer att spela på klubbar för målgruppen 18 25 år, förklarar Tim. Men får vi spelningar på ställen där även yngre kan komma och lyssna så är det bara ett plus, säger Mats. Vad skulle ni göra om ni inte höll på med musik? Musiken i våra liv är en så stor del att det är svårt att ens kunna föreställa sig det, säger Tim. Jag skulle säkert gå i konstskola, svarar Joel. Tim fortsätter: Ja, antagligen skulle vi alla hålla till i kulturbranschen på ett eller annat sätt. Men jag skulle nog hålla på med film, säger Victor. Mats är den enda som suttit tyst en stund. Jag har massor av intressen men vet inte om jag skulle kunna leva på dem. Träning på gym, meditation, böcker räknar han sedan upp. Trots en gemensam kassa i bandet och stipendier önskar de ändå att de hade större ekonomiska möjligheter. Då skulle vi kunna nå ut till ännu fler lyssnare. Drömmen vore att ha en manager, någon som håller koll på allt och bokar in spelningar åt bandet skulle spara massor av tid, säger Mats. Victor fortsätter:
Det kan bli ganska stressigt att göra allting själv. Då skulle vi dessutom kunna satsa på att göra ny musik i stället för att behöva satsa hälften av tiden på marknadsföring. Till sommaren återförenas de, men trots att både Joel och Tim har sommarstudier i Berlin vill de inte tacka nej till spelningar i hemlandet. Vi har för tillfället inte planerat in några spelningar i Finland men om det dyker upp några bra erbjudanden gör vi allt för att tacka ja, avslutar Mats. Målet för de fem musikerna är att få ett kontrakt med ett skivbolag för att kunna livnära sig på musiken. Och de är på god väg. Text och foto: Jennifer Granqvist
Konsten förde dem samman När Linda och Alexey träffades för sju år sedan hade de inget gemensamt språk, men dock ett stort gemensamt intresse konst. Linda Jakobsson studerade andra året vid Lahden Taideinstituutti då Alexey Kriventsov kom dit som utbyteselev från S:t Petersburgs akademi för konst och design (Stieglitz). När Linda Jakobsson-Kriventsova fick ögonen på Alexey Kriventsov, noterade hon speciellt att han verkade vara så glad och artig. Ödet kom i deras väg under en skolutflykt till Helsingfors då Alexey bad Linda att sitta brevid honom i bussen. Jag tyckte att Linda var så vacker och speciell i sin röda flamencokjol. Linda berättar att hon dagen efter bussresan bjöd in Alexey till sin ateljé för att få hjälp med att flytta ett bord. Det lustiga var ju att bordet inte alls var tungt men efter den dagen var vi ett par. Kommunikationen var inte så flytande i början, eftersom Alexey varken kunde finska eller svenska och engelskan var mycket bristfällig. Men när man är riktigt kär så behöver man inte alltid använda ord i sin kommunikation, intygar de båda två.
En period i Ryssland Inom kort blev Linda gravid och Alexeys utbytesstudier var över. Under graviditeten pendlade paret mellan Finland och Ryssland för att kunna träffas. Då Linda var gravid i femte månaden gifte de sig. Vår dotter Lucia föddes ett år och tre dagar efter att vi hade träffats. Ett halvt år senare så flyttade hela familjen till Ryssland och Linda blev nu i sin tur utbytesstuderande vid S:t Petersburgs akademi. Utbildningen i den skolan var så fantastisk att efter det året så ville jag inte längre studera konst i mitt hemland. Det gav mig ingenting. Så småningom flyttade paret tillbaka till Finland och nu har de bott här i landet i fem år. Under den tiden har det hänt mycket, de har fått en dotter till, Novalilja. Alexey har fått sin examen inom konst, studerat svenska och finska samt även tagit en examen som husbyggare här i Finland. I dag bor familjen i ett nyrenoverat egnahemshus i Petsmo. Alexey jobbar vid Kannustalo i Oravais som husmontör. Linda har startat eget företag och erbjuder porträttmålningar, målningar i olja, akvarell eller pastell. För ett par år sedan lärde hon sig även att tatuera eftersom hon ville kunna utveckla sina talanger och tjänster till något mera speciellt. Många hade nämligen frågat varför jag inte börjat med tatuering. Så, sagt och gjort. Linda gick och lärde sig grunderna av en kvinnlig tatuerare i södra Finland och har nu under årens lopp blivit mer och mer anlitad som tatuerare. Tatuering har vid sidan av akvarelloch pastellmålning blivit en passion.
Konstnärlighet i arv Lindas konstnärliga talanger kommer givetvis från hennes far Fritz Jakobsson. Min företagsamhet började redan när jag gick på andra klassen i lågstadiet. Hon ritade en serie om en kanin som hon sedan kopierade upp till en tidning och sålde till prenumeranter. Prenumeranterna köpte tidningen för 2 mark per styck och Linda gjorde nya serier och levererade tidningen en gång i månaden under två års tid. Linda berättar också att hon och hennes far oftast satt och ritade på servetter tillsammans under fester och middagsbjudningar, de var helt i sin egen värld och inte alltid så delaktiga i festerna. Men att jag skulle bli konstnär var ingen självklarhet. Under tonåren gjorde jag revolt och rörde varken penna eller pensel. Det var viktigt för Linda att själv hitta sin egen stil och inte bara gå i sin fars fotspår. Men när hon var 18 år kom en person in i hennes liv som väckte glöden till liv igen vad konsten beträffar. Ett år efter att Linda började måla sina egna tavlor hade hon sin första utställning. Då var hon 19 år. I dag som 31-åring har hon haft 16 utställningar runt om i Finland samt i Umeå. Inspirerande mentor Alexyes väg till konsten har inte heller varit någon självklar sak. När jag var ung var det mera dikter och poesi som gällde. Han var med i ett poesigäng som bland annat arrangerade
poesifestivaler i Kronstadt. Men när Alexey var 17 år träffade han en konstnär vid namn Sergei Ivanovich. Sergei var mycket generös och tog sig an mig som lärling. Under de tre åren som jag var hos honom lärde jag mig att teckna. Sedan beslutade sig Alexey för att börja studera vid S:t Petersburg College, inom skulptur. Först valde han som inriktning att restaurera konst. Men samtidigt fick jag en ny insikt hos Sergei då jag hjälpte honom att göra blommor av sten och jobbade med juvelarbeten. Han försökte då få byta linje i skolan, men det var inte så lätt. Men till sist lyckades det och han fick börja studera skulptur. Det var under den studietiden som han tog initiativet till att åka till Finland som utbytesstudent. Det var dock inte så lätt att få tillstånd, men till slut fick jag min vilja igenom och kunde åka iväg till Lahden Taideinstituutti på ett halvår. Höga krav på konstskolan Alexeys största kunskaper ligger inom momental gatuskulptur. Det betyder med andra ord skulptur och arkitektur tillsammans. Men under de senaste åren har jag inte hunnit utöva min konst så mycket, eftersom jag arbetar på dagarna som husbyggare och på kvällarna har jag renoverat eget hus eller skött barnen då Linda har arbetat. Men alltid när det finns tid så tar han fram sitt block och tecknar. Alexeys största passion är abstrakt konst, han är
inte så mycket för alltför realistisk konst. Linda intygar även att Alexey är hennes bästa kritiker. I början kändes det svårt att ta emot hans kritik, men i dag uppskattar jag den mycket. Den ryska skolan är d en bästa i världen och väldigt krävande. Det är därför de blir så bra på så många områden, och ribban läggs högt. Alexey säger dock att skolan kan döda konstnären. Den fantasi som man har eller har haft som studerande kan bli inskränkt, men allt beror på hurdan lärare man har. Och naturligtvis på konstnärens eget inre liv. Linda framhäver ännu en gång hur bra skolan i S:t Petersburg var för henne. Jag avslutade aldrig mina studier här i Finland då familjen flyttade tillbaka. Jag har arbetat i stället. Däremot söker hon sig hellre till workshoppar och intensivare kortkurser utomlands som fokuserar på porträttmålning. Jag tror på att man måste kunna gå sin egen väg och arbeta på det sätt som känns rätt för sitt konstnärsskap. Sen är det även viktigt att man inte stannar på ett ställe, utan förstår att när något känns väldigt obekvämt så är det då man utvecklas som mest. Och det är befängt att tro att man någonsin kan bli färdig. Du utvecklas till den dag du dör. Det handlar om misslyckanden och framgångar om och om igen. Den verkliga talangen kanske är envisheten! Hektisk livssituation I dag lever familjen ett hektisk liv med en stor renovering bakom sig, företagande, familjehobbyer och andra aktiviteter som finns hos många småbarnsfamiljer. Döttrarna Lucia, 6 år, och Novalilja, 4 år, har teckning som
ett stort intresse samt dansar balett och sjunger. Oftast sitter hela familjen vid bordet och ritar samtidigt. Linda berättar att sedan hon inredde sin ateljé i hemmet så brukar döttrarna komma in i ateljén och titta på hennes konstverk. De uttrycker högt att oj mamma, jag vill också rita så där bra. Sen går de till sitt rum och ritar något de blev inspirerade till. Lucia har redan länge haft en naturlig talang för djup och perspektiv, och lillasyster är en flitig lärling. Inför framtiden har Linda och Alexey planer på en tvåvåningsateljé på gården, med varsin våning där de kan utöva sina konstarbeten. För tillfället har de varsitt rum i det nyrenoverade huset. Jag kan nu arbeta med akvarell- och pastellmålningar hemma men jag målar i olja i en ateljé vid Kaserntorget i Vasa, säger Linda. Sin tatueringsstudio har Linda på en skönhetssalong i Vasa. Stället ägs av Anastasia Laurila och när det öppnades för tre år sedan var Anastasia och Linda de enda företagarna där, men nya företagare har därefter kommit till. De specialiserar sig på gelnaglar och fransförlängningar och Linda gör fortfarande sådant när hon har tid. Att kunna kombinera olika slags jobb gör att man inte upplever det lika tröttsamt att jobba långa dagar, säger Linda. Att tatuera stora bilder, porträtt och annat kräver full koncentration. Man bör även förbereda sig så man kan tatuera effektivt och inte plåga kunden alltför länge. Linda säger också att hon i dagens läge är mycket nöjd med sina yrkesval och att hon inte kunde önska sig något annat yrke.
Detta vill jag fortsätta jobba med resten av mitt liv, det enda jag vill är att växa. Man måste utvecklas och inte släppa in slentrianen i arbetslivet och bara utföra, utan i stället hela tiden vara öppen för att prova på nya sätt genom att uppleva och känna. Instrumentet är penseln, eller maskinen, och den blir som en förlängning av armen. Men det hektiska livet med småbarn och mycket jobb leder även till att det är svårt att hitta sig själv och sitt konstnärskap. Därför har Linda bestämt sig för att i vinter åka iväg under ett par veckors tid och vara ensam med sina tankar, med pastellerna och akvarellerna som enda sällskap. Mera bilder av Lindas tavlor kan man hitta på internet: http://www.lindajakobsson.com www.facebook.com/lindarte www.facebook.com/lindartetattoo Vill ni ta en närmare titt på Lindas målningar kan ni besöka bistro Ernst i Vasa i april 2015. Text och foto: Maria Norrlin-Asplund
Luciasmycket Människan har alltid tillverkat smycken av olika material och form. Ett smycke har oftast ett starkt symbolvärde, det kan vara ett minne av en viktig händelse och kärt för sin ägare eller bara en prydnad som förgyller vardagen. När seden att välja lucia infördes i Svenskfinland väcktes tanken på ett luciasmycke. Det skulle vara stifullt designat, en symbol för den godhet och det ljus som lucia representerar, och föräras henne vid kröningen. På bilden ser vi årets luciasmycke som formgivits av Heli Kauhanen.
Den 13 december varje år kröns Finlands Lucia i domkyrkan vid Senatstorget i Helsingfors. Inför en fullsatt kyrka och en talrik tv-publik får den folkvalda lucian motta ett för henne specialgjort smycke. En halskedja med ett hängsmycke oftast tillverkat i silver har under årens lopp varit en viktig del av luciafirandet. Det är en heder och en utmaning för varje konstnär som får uppdraget att skapa årets unika smycke. För lucia blir det ett kärt minne från hennes tid som Finlands Lucia, ett smycke som hon kan använda för eventuella kommande luciaframträdanden eller för privat bruk. Vem gör smycket? Under åren har blivande och redan etablerade konstnärer erbjudits att designa luciasmycket och utföra hantverket. Många har varit anställda hos kända juvelerare som Tillander, Lapponia, Kalevala Koru, Westerback och Auran Kultaseppä. Andra har varit enskilda silversmeder och företagare. Heli Kauhanen heter konstnären som fått i uppdrag att göra luciasmycke 2014. Till en början var det luciaarrangörerna, Hufvudstadsbladet och Folkhälsan, som valde konstnären för det viktiga uppdraget. Sedan 1990-talet har smyckekonstnären själv fått utse sin efterföljare. Folkhälsan står numera som arrangör för överenskomna materialkostnader, formgivningen och utförandet är en gåva till lucia. Bergskristaller, smaragder, topaser, diamanter, glas, korall och pärlor har prytt smyckena. Det första luciasmycket var ett topaskors som skapades av en ung guldsmed, Pentti Tammer, vid juvelerare A. Tillander. Smycket bars av Barbro Reihe (Wallgren). Hon valdes till Finlands Lucia år 1950 och berättar i en intervju att smycket var vackert men ganska svårburet.
Utställning I december förra året var luciasmycken utställda i köpcentret Forum i Helsingfors på Folkhälsans utställning Luciasmycken under sex decennier. Folkhälsan hade kontaktat alla sextiotre lucior och trettiotre av dem hade lånat ut sina smycken. Många minnen väcktes till liv bland alla de före detta lucior som kommit för att se den unika utställningen. Det var intressant att se hur smyckenas karaktär hade ändrats under årens gång. Från det första tunga topaskorset blev formen så småningom lättare och sirligare och senare var det inte mera kors som gällde. Kerstin Klingberg (Hindström), lucia 1952, berättar i ett pressmeddelande att hennes smycke också var ett kors och att hon lussade i cirka tio år efter att ha varit Finlands Lucia, och att hon då använde luciasmycket. Astrid Carlström (From) konstaterar att då hon var lucia 1959 var smycket inte längre ett kors. Det var lätt och stiligt men kedjan var för kort och måste förlängas med tre säkerhetsnålar under kragen för att det skulle komma tillräckligt långt ner. Gjort för att bäras i ljus Så som allting annat har också luciasmyckets utformning förändrats i takt med modet. Bland annat har tunga ädelstenar ersatts av annat material. I samlingen på utställningen fanns till exempel ett smycke av mammutben och ebenholts. Många designer har bland annat hämtat sin inspiration från legenden om Lucia. Juhani Salonen, en ung smyckedesigner, numera bosatt i Tammerfors skapade luciasmycket år 2013. Han berättar i en intervju att han utgick från ljuset, det vill säga en brinnande låga, när han började utformningen. Efter en del funderingar och skissande kom han fram till att det var onödigt att ens försöka återge det i ett smycke. Det
skulle ändå aldrig lyckas. I stället fokuserade han på den miljö som smycket skulle användas i och strävade efter att skapa något som reflekterade det ljus som omger lucia. Resultatet blev ett stjärnformat smycke med kuperade ytor helt i silver. Smycket bars av lucian Elin Andersson. Jubileumsår År 1999 var ett jubileumsår. Melina Renqvist (Candelin) valdes till den femtionde Finlands Lucia. Smycket som gjordes av konstnär Mia Lindh föreställer isliljor och snödroppar, materialet var silver, harts och topaser. Smycket är stort och tungt men mot den vita klänningen var det vackert och synligt på långt håll. Melina berättar att hon före kröningen fick låna smycket inför fotograferingen av det officiella luciafotografiet. Det visade sig att små justeringar måste göras och smycket förminskas. Melina kröntes av första Finlands Lucia Barbro Reihe som efter sitt tal lade smycket kring Melinas hals. Efter kröningen är det meningen att lucia skall bära smycket vid alla uppdrag, vilka oftast sträcker sig in i januari följande år. Av alla lucias accessoarer är smycket kanske det viktigaste, säger Melina. Många före detta lucior brukar i mån av möjlighet övervara de årliga kröningarna och festigheterna och bär då sina egna luciasmycken. Även om många smycken är så utformade att de inte passar att bäras privat finns det tillfällen då de används. Ett sådant tillfälle är den tillställning som med ungefär tre års mellanrum anordnas i något av Folkhälsans utrymmen. Då träffas före detta lucior och luciamammor och då bär vi våra smycken, säger Melina. Det är en sak som vi alla har gemensamt även om alla smycken har sin egen historia precis
som våra uppdrag. Även om jag inte använder smycket utanför de traditionella luciaträffarna är det för mig personligen ett fint minne av någonting stort jag fått vara med om. För mera information om Finlands Lucia, om luciasmyckena och själva firandet rekommenderas boken Lyskraft med bland annat inslag av Ann-Mari Häggman och Bo Lönnqvist. Tredje upplagan av boken utkommer den 13 december i år. Luciainsamling för utsatta familjer Valet av Finlands Lucia är en del av luciainsamlingen. Ända sedan Folkhälsan och Hufvudstadsbladet startade sitt gemensamma luciaval har man samtidigt samlat in pengar för olika samhälleligt viktiga ändamål. Åren 2014-2016 samlar luciainsamlingen medel för att stöda utsatta barnfamiljer. Många familjer löper risk för att bli utmattade och att inte orka med sitt föräldraskap trots att viljan och förmågan till gott föräldraskap finns. Det kan bero på till exempel fattigdom, sjukdom och brist på nära stödjande relationer. De insamlade medlen används för bland annat stödgrupper och familjeläger. Luciainsamlingen pågår till slutet av januari 2015. På www.folkhalsan.fi/luci a kan du läsa mer om hur du kan delta i insamlingen. Text: Christine Grandell Foto: Folkhälsans arkiv Luciainsamling för utsatta familjer Valet av Finlands Lucia är en del av luciainsamlingen. Ända sedan Folkhälsan och Hufvudstadsbladet startade sitt gemensamma luciaval har man samtidigt samlat in pengar för
olika samhälleligt viktiga ändamål. Åren 2014-2016 samlar luciainsamlingen medel för att stöda utsatta barnfamiljer. Många familjer löper risk för att bli utmattade och att inte orka med sitt föräldraskap trots att viljan och förmågan till gott föräldraskap finns. Det kan bero på till exempel fattigdom, sjukdom och brist på nära stödjande relationer. De insamlade medlen används för bland annat stödgrupper och familjeläger. Luciainsamlingen pågår till slutet av januari 2015. På www.folkhalsan.fi/lucia kan du läsa mer om hur du kan delta i insamlingen. Matbanken räcker ut handen
Tiden då många räknar dagarna till advent, jul och långledighet, när det pratas om julklappar och förhoppningar, är för andra krav- och ångestfylld. Vad ger du barnen för julklapp om det inte finns en cent extra i hushållskassan? Det här är verklighet för fler människor än de flesta finländare tror. I vissa livssituationer är det svårt att få vardagen att gå ihop trots att man gör sitt bästa. Då blir högtider som jul och påsk svåra eftersom kraven på vad som måste finnas och göras bara ökar. Julens verkliga budskap om kärlek, fred och gemenskap har blivit tilltufsat då en stor del av firandet går i kommersiella spår. Mariehamns församling, Rädda Barnen, Missionskyrkan, Pingstkyrkan och Socialmissionen på Åland hade var för sig under en längre tid konstaterat att det också på välbärgade Åland finns människor, både familjer och ensamma, som skulle vara i behov av mera hjälp bland annat i form av mat. Ungefär samtidigt skrevs det artiklar i lokala tidningar om det stora överskottet av mat i butikerna, att mat slängs bort. Här fanns ett tydligt behov och outnyttjade resurser men ingen koordinering. Detta ledde till samarbetsprojektet Matbanken, som startades våren 2010. Syftet med projektet eller annan orsak har genom ett konkret och samhällets offentliga som ber om hjälp. är att nå dem i samhället, som av en behov av mat och förnödenheter, och att gärna resurssnålt samarbete komplettera insatser och hjälpa utsatta människor
Matbanken är en utsträckt hand till familjer och enskilda i alla åldrar över hela Åland som behöver hjälp. För den som saknar besparingar, har begränsat socialt nätverk, drabbats av sjukdom eller ofrivillig arbetslöshet kan bara vetskapen om möjligheten till ytterligare hjälp vara avgörande för att orka gå vidare. Där hjälper Matbanken till för att minska konsekvenserna av tillfälliga och oförutsedda kriser samt att lindra konsekvenserna av problem som hopats under en längre period. Det kan handla om människor som hamnat i tillfällig ekonomisk kris, men också personer i behov av hjälp under en längre tid. Matbanken växer Matbanken har vid det här laget verkat i fyra års tid. Verksamheten startade i Pingstkyrkans lokaler med en handfull hjälpbehövande familjer. De hjälpbehövandes antal uppgår i dag till 80 100 hushåll, varav hälften är barnfamiljer. Den nuvarande lokalen på Storagatan börjar kännas liten, då verksamheten inte bara är för Mariehamnsbor utan för personer och familjer från hela Åland, berättar ansvariga Susanna Olsson. Susannas roll som timanställd är operativ. Jag jobbar några timmar med det här varje vecka. Det är min uppgift att sköta arbetsscheman för de frivilliga, dra olika jippon, ha kontakt med styrgruppen samt alla samarbetspartner och sponsorer. Ungefär 35 frivilliga hjälper till för att få verksamheten att gå runt, främst pensionärer. På bilden ses några av de hjälpande händerna: Allan Hovland (längst till vänster), Susanna, Karina Hellsten och Daniel Ahlström. På en insamlingsdag behövs det minst sju personer för att få allting att klaffa.
Vid Kurirens besök sjuder Matbanken av aktivitet. Varor hämtas, sorteras, packas upp och packas ner. Två dagar i veckan är det full rulle klockan 13.30 14.30, berättar Susanna. Onsdagar är det de ensamma hushållens tur att hämta matkasse medan torsdagar är till för familjerna. Liknar en butik Maten till Matbanken fås från grossister, odlare, vissa affärer och privatpersoner. Medan lådor som privatpersoner samlat in på olika platser bärs in från privata bilar ansluter sig ännu fler frivilliga. Golvet i Matbankens rum fylls av lådor och förpackningar. Det är mat som inte går att sälja mer, inte på grund av att varorna är dåliga utan kanske för att bäst-före-datumet närmar sig, bananer som skadats vid hantering eller om kartonger har blivit tillknölade. Basvaror är det som insamlingen mest frågar efter. Hygienprodukter delas i regel inte ut dagligen så produkter som tvål, tandborstar och tandkräm och exempelvis diskmedel och blöjor köper man vid Matbanken själv in. Den största delen av produkterna vi får skulle annars kastas bort, så det finns också en miljöaspekt i hela projektet. Allting ska packas upp för att ge en mera överskådlig blick över vilka produkter insamlingen inbringat denna gång. Det börjar likna en butik allt eftersom lokalen fylls på med varor. I det bortre rummet står flera frys- och kylskåp. I dem förvaras kött och andra frysvaror. Efter att allt packats upp är det dags att packa ner igen i så likvärdiga matkassar som möjligt till klienterna. Skratt och glädje Matbanken erbjuder inte bara mat. Hit kan du komma in för en
stunds sällskap och samhörighet det är ofta nära till skratt och glädjen känns av. En värmande kopp kaffe och några minuters diskussion uppskattas av många. Mitt jobb är verkligen inte ett dystert jobb, det är roligt att jobba och vi får en fin gemenskap berättar Susanna. Alla som jobbar och på något sätt är involverade i Matbanken har tystnadsplikt. Hit kan du komma då du känner att pengarna inte räcker till. Samarbetsaktörerna delar ut biljetter till dem som tar kontakt och behöver hjälp. Barnfamiljerna får till exempel sin biljett till kassen av Rädda Barnen. PAF-medel, frivilliga, donatorer och sponsorer Verksamheten finansieras delvis genom projektmedel från Penningautomatföreningen, frivilliga insatser, donationer och sponsorer. Matbanken har också haft insamlingar bland annat vid mataffärer. Då du kommit ut ur affären har du kunnat lämna något du köpt till Matbanken, kanske du tycker du kan avvara ditt inhandlade paket makaroner till någon annan? Eller också kan du plocka med dig det du vill skänka medan du handlar. Även konserter har ordnats då en kollekt till förmån för Matbanken har samlats upp. Är du intresserad av att komma med som frivillig eller har varor och produkter att skänka är det bara att ta kontakt med Susanna. Matbanken planerar också nya sätt att samla in medel. Vi kommer att börja sälja kort, kanske vill du ge bort ett gratulationskort, och samtidigt som du köper ett fint kort
donerar du en valfri summa till Matbanken en fin gest i dubbel bemärkelse! En ny insamling planeras också just nu, den kommer att gå av stapeln 22 november. Förståelsen för att hjälp behövs är stor i dagens samhälle. Matbanken har synts i media, vilket har gjor t konceptet mera känt för allmänheten. Och ålänningarna brukar vara generösa och vill hjälpa till, avslutar Susanna Olsson tacksamt. Läs mer om Matbanken: www.raddabarnen.ax www.mariehamn.evl.ax www.pingstkyrkan.ax www.missionskyrkan.ax eller kontakta Socialmissionen på Åland r.f. Text och foto: Maria Rosenqvist
Elsa kör sitt eget race Elsa Byström i Terjärv är en pigg och aktiv 95-åring. Hon kör bil så gott som dagligen. I augusti fick hon körkortet förnyat tills hon fyller 99. Att kunna ta sig fram med egen bil, utan att behöva be andra om skjuts, har stor betydelse för Elsa Byström. Det innebär frihet för henne. Jag vill klara mig själv, säger Elsa som fyllde 95 år för drygt två månader sedan. Vi träffas hemma hos Elsa i hennes lilla röda stuga en blåsig och ganska kall höstdag. Men inne hos 95-åringen är det varmt och hemtrevligt. Jag sköter hushållet själv, vill inte ha någon hjälp eller ligga någon till last, säger Elsa och serverar kaffe i vackra, spröda porslinskoppar. Medan vi dricker kaffe och njuter av hembakta läckerheter berättar Elsa om sin vardag. Hennes liv är fyllt av aktiviteter. Vissa veckor är jag upptagen med något nästan varje dag, säger hon och nämner aktiviteter inom de lokala hjärt-,