Rapport R88:1984. Putsade fasader. Teori och praktiska erfarenheter. Kenneth Sandin

Rapport R88:1984 Putsade fasader Teori och praktiska erfarenheter Kenneth Sandin

R88:1984 PUTSADE FASADER Teori och praktiska erfarenheter Kenneth Sandin Denna rapport hänför sig till forskningsanslag 810118-5 från statens råd för byggnadsforskning till Lunds Tekniska Högskola, Avd Byggnadsrnateriallära, Lund

l PUTSADE FASADER Teori och praktisk erfarenhet Kenneth Sandin Denna rapport hänför sig till forskningsanslag 800118-5 från statens råd för byggnadsforskning till Byggnadsmateriallära, LTH, Lund.

2

3 INNEHÄLLsFÖRTECKNING FÖRORD 5 SAMMANFATTNING. 6 SUMMARY 7 l INLEDNING 8 2 VANLIGA FASADBEHANDLINGAR 2. l Allmänt 2.2 Begrepp 2.3 Putsbruk och putsuppbyggnad 2.4 Ytskikt 2.5 Impregnering lo lo 11 14 18 25 3 TEKNISKA KRAV OCH PROBLEM 3.1 Frostsprängning 3.2 saltangrepp 3.3 Vidhäftning 3.4 Rörelser och sprickbildning 3.4.1 Orsaker till rörelser 3.4.2 Upptr~dande spänningar 3.4.3 Spricköverbryggande förrnåga hos tunna ytskikt 3.5 Aldring-nedbrytning 3.6 Diverse utseendefel 3.7 Redovisning av materialegenskaper 33 33 37 43 47 48 50 54 57 62 65 4 4.1 VAL AV PUTS/YTSKIKT Generella synpunkter på fasadunderhåll 4.2 Vattenavvisande - vattenabsorberande ytbehandling 4.3 Grundningens betydelse 4.3.1 Grundning vid oorganiska tjockputser 4.3.2 Grundning vid organiska ytskikt 4.4 Val av puts/ytskikt vid nyproduktion 4.4.1 Generellt 4.4.2 Murverk av tegel 68 68 74 76 77 80 81 82 84

4 4.4.3 Murverk av autoklaverade lättbetongblock 4.4.4 Murverk av lättklinkerblock 4.4.5 Element av autoklaverad lättbetong 4.4.6 Betongväggar. 4.5 Val av puts/ytskikt vid renovering 4.5.1 Generellt 4.5.2 Murverk med tjockputs av KC- eller M-bruk.. 4.5.3 Murverk med tjockputs av kalkbruk 4.5.4 Kalkputs på trähus (revetering) 87 88 89 90 91 91. 96 100 103 5 SKADEEXEMPEL 5.1 Spjälkningar i nyputsad och målad tegelfasad. 5.2 Flagnande ytskikt på ny KC-puts 5.3 Spjälkningar i ny kalkputs.. 5.4 Flagnande organiskt ytskikt på autoklaverad lättbetong 5.5 Flagnande organiskt ytskikt på asbestcementskivor.. 5.6 Spjälkningar i tegelfasad som ytbehandlats med organiskt ytskikt 5.7 Flagnande organiskt ytskikt vid putslagning 5.8 Flagnande organiskt ytskikt p~ gammal kalkputs 5.9 Flagning och spjälkning i gammal kalkputs med organiskt ytskikt. 5.10 Sprickbildning i organiskt ytskikt på gammal kalkputs.. 5.11 Misslyckade renoveringar av kyrka i Skåne 105 106 112 114 119 122 126 132 135 137 140 144 LITTERATUR.. 150 BILAGA Ytskikts- och impregneringsprodukter.. 152

5 FÖRORD Vid Byggnadsmateriall~ra, Lunds Tekniska Högskola, genomfördes 1975-80 ett forskningsprojekt rörande putsens inverkan på fasadens fuktbalans. Under arbetets gång framkom önskemål om en allmän behandling av hela putsproblematiken. BFR beviljade anslag för att göra detta och föreliggande rapport är en del av slutredovisningen av detta projekt (BFR-anslag 800118-5). Förutom föreliggande rapport består slutredovisningen av en fördjupad behandling av vissa problemområden, Sandin (1983). Till projektet har en referensgrupp varit knuten. Under första tiden ingick Arne Hillerborg, Lars-Erik Nevander, Sven Persson, Vitold Baretok och Lars-Erik Wargsjö i denna referensgrupp. Senare utökades gruppen med Olof Andersson och Ingmar Holmström. Referensgruppen har varit till stor hjälp vid uppläggning och genomförande av projektet. För utskrift och figurritning har Anni-Britt Nilsson och Britt Andersson svarat. Till ovanstående och till många andra, både personal vid LTH och utomstående, framför jag mitt varma tack. Lund i mars 1983 Kenneth Sandin

6 SAMMANFATTNING Rapporten är en översiktlig behandling av praktiska frågeställningar och problem i samband med putsade fasader. Olika fasadbehandlingar beskrivs med avseende på ingående material, egenskaper och användningsområden. I huvudsak behandlas oorganiska tjockputser, oorganiska och organiska ytskikt samt impregneringar. De vanligaste tekniska problemområdena i samband med putser och ytskikt behandlas översiktligt. stor vikt läggs härvid vid samverkan mellan puts/ytskikt och underlag. Vidare diskuteras inverkan av olika yttre faktorer. De problemområden som diskuteras är frostsprängning, saltvittring, vidhäftning, sprickbildning, åldring och nedbrytning. Även en del renodlade utseendefel beskrivs. Vid det slutliga valet av puts/ytskikt måste alla de tekniska frågorna beaktas samtidigt. En stor del av rapporten ägnas åt frågeställningarna i samband med detta. Olika tänkbara situationer behandlas var för sig, både i samband med nyproduktion och renovering. I rapporten beskrivs slutligen ett antal skadefall. skadornas utseende och tidsmässiga utveckling beskrivs med fotografier och text. Olika tänkbara skadeorsaker analyseras varefter den mest sannolika skadeorsaken redovisas. Med utgångspunkt från dragna slutsatser anges även vilka förebyggande åtgärder som skulle ha vidtagits, för att undvika skadan.

7 SUMMAR Y This report gives a brief description of some practical matters and problems concerning renderings and surface coatings. A detailed study of some important matters has been carried out by Sandin (1983). Different facade treatrnents are described regarding cornposition, properties and practical application. The most common technical problems in connection with renderings and surface coatings are described briefly. A great deal of attention is paid to the ca-operation between the rendering or surface coating and the background. The effect of different factors is discussed. The technical matters dealt with cancern frost and salt action, bond, crack formation, ageing and deterioration. When choosing a rendering or surface coating all the technical matters must be studied at the same time. A great part of the report is devoted to this choice and different practical situations are also discussed. Finally sorne darnages are described. Different possible reasons for the darnages are discussed and preventive rneasures are given.

8 l INLEDNING Fasadputser och fasadfärger har ofta varit föremål för ganska upphetsade diskussioner. Olika uppfattningar, grundade på helt olika utgångspunkter, står mot varandra och är i allmänhet oförenliga. Fuktproblematiken har ofta stått i förgrunden. Andra faktorer, vilka påverkar putsen/ytskiktet i minst lika hög grad som fukten, har ägnats mindre intresse. Bristen på en sarnlad behandling av hela problematiken har medfört stora svårigheter att bedöma betydelsen av olika argument. Med ovanstående bakgrund gjordes en inventering med avseende på dagens putskunnande. Denna utfördes främst genom litteraturstudier och diskussioner med olika personer som har anknytning till putsbranschen. Resultatet redovisades i form av en detaljerad genomgång av ett antal olika frågeställningar i Sandin (1983). Fuktproblematiken har tidigare behandlats i Sandin (1980). Under arbetets gång framkorn önskemål att göra en mer "praktisk" publikation av dagens putskunnande. Den tidigare redovisningen ansågs i vissa delar vara alltför teoretisk. Föreliggande rapport är ett försök att uppfylla ovanstående önskemål. Rapporten vänder sig främst till de praktiskt verksamrna inom putsbranschen, t ex entreprenörer, konsulter och fastighetsförvaltare. Önskemålet att göra redovisning så samlad som möjligt har medfört att några mer omfattande motiveringar till olika påståenden och ställningstaganden inte kan ges. Detta görs däremot i Sandin (1983). En strävan har varit att vara så objektiv som möjligt. Att alla skall uppfatta rapporten som helt objektiv är dock en utopisk tanke. I vissa frågor har det varit nödvändigt att göra egna värderingar. I största möjliga utsträckning redovisas dock även motstridiga uppfattningar.

9 I vissa fall kan olika tolkningar av vissa begrepp inom putsbranschen vara besvärande och föranleda missförstånd. För att eliminera detta ges i kapitel 2 en kort beskrivning av olika putser och ytskikt. Vidare diskuteras här vissa nomenklaturfrågor. I kapitel 3 redovisas olika tekniska krav och problemställningar samt vilka faktorer som härvid har betydelse. Detta kapitel är till stor del en sammanfattning av Sandin (1983). I kapitel 4 görs en sammanvägning av olika faktorer som påverkar puts/ytskiktsvalet i en given situation. I kapitel 5 redovisas ett antal skadeexempel. skadorna beskrivs till utseende och förlopp, olika tänkbara skadeorsaker diskuteras, författarens bedömning av direkta skadeorsaker redovisas och förebyggande åtgrrder anges.

1 o 2 VANLIGA FASADBEHANDLINGAR 2.1 Allmänt Nomenklaturen inom fasadbehandlingsbranschen är i vissa fall något svävande och oklar. Ibland används ett visst uttryck för olika saker. I andra fall används olika uttryck för i princip samrna sak. Som exempel kan nämnas begreppet "tjockputs". Vissa personer avser med detta uttryck en puts med en viss tjocklek. Andra personer menar att en tjockputs skall bestå av ett visst antal skikt, i allmänhet tre. En lämplig utgångspunkt för att systematisera nomenklaturen är putskapitlet i HusAMA 72. Här används de grundläggande begreppen ytskiktsvariant, behandlingstyp och brukstyp. Enligt HusAMA 72 är den slutliga putsytans struktur helt avgörande för ytskik~svar~~~~~~ Bortsett från enstaka undantag saknar ingående material betydelse för ytskiktsvarianten. ~om e_}{empel p~ ytskiktsvarianter kan nämnas slätputs, kvastad puts och stänkt puts. De olika ytskiktsvarianterna kan uppnås med ett antal olika behandlingstyper, vilka talar om hur olika brukstyper kombineras. Be~c:~<'!.~~~<,=IStY.:pe~ anger all t så antal skikt och brukstyper. Bru]<:_E>_~ypen anger i sin tur brukets principiella sammansättning eller fabrikat. Enligt HusAMA 72 kan man uppnå en viss ytskiktsvariant med helt skilda material och behandlingstyper. Ytskiktsvarianten "finsprutad puts" kan till exempel bestå av ett enda skikt "plastputs" eller av tre skikt kalkcementbruk. Den förra kan ha en tjocklek ca 2 mm och den senare ca 20 mm. För att den färdiga putsen på fasaden skall vara väldefinierad måste alltså både behandlingstypen (putsens uppbyggnad av olika skikt med olika sorters bruk) och ytskiktsvarianten (strukturen) anges.

11 Nomenklaturen i HusAMA 72 är entydig, men följs inte alltid. Vidare kan det i vissa fall vara svårt att dra gränsen mellan olika behandlingar, till exempel en tunn puts och en målning. För att slippa dessa gränsdragningsproblem används ofta begreppet ytsk~~~ för det yttersta skiktet i en fasadbehandling. Ett fasadbehandlingsalternativ som inte nämns i HusAMA är behandling av fasadytan med ett vattenavvisande preparat som inte bildar någon-film på ytan och överhuvudtaget inte syns. Vattenavvisande impregnering, hydrofobering och silikonimpregnering är vanliga begrepp i detta sammanhang. Det första torde vara det lämpligaste. 2.2 Begrepp Vill man behålla gängse språkbruk är det inte möjligt att göra helt entydiga definitioner så att varje begrepp betyder en enda sak. Överlappningar och tvetydigheter blir oundvikliga. Förtydlingar kan i sådana fall bli nödvändiga. De vanligast förekommande begreppen kan sammanfattas på följande sätt: Ytbehandling: (Fasadbehandling) Generellt begrepp för en behandling i skyddande och/eller förskönande syfte (putsning, målning, impregnering). Puts: Generellt begrepp för en fasadbehandling som ger ett heltäckande skikt med minsta tjocklek 0.5 mm. Kan avse både enskilt skikt och ett helt system. Ytskikt: Generellt begrepp för det yttersta skiktet i en fasadbehandling (färg, ytputs, slutputs).

12 Impregnering: Behandling av fasadytan med ett preparat som tränger in i materialet och inte bildar något synligt skikt på ytan. Ytskiktsvariant: Ytstrukturen hos en puts eller ytskikt. Behandlingstyp: Beskriver hur en puts är uppbyggd. oorganiskt bindemedel: Innehåller i huvudsak oorganiska komponenter (kalk, cement, murcement, gips och vattenglas). Mindre tillsatser av organiskt material kan f ö re komma. Organiskt bindemedel: Innehåller i huvudsak organiska komponenter (olja, alkyd och syntetiska polymerer}. Utstockning: (Grovputs) 5-15 mm tjockt putsskikt som skall fylla utejämnheter i underlaget samt ge ytan önskad planhet och i vissa fall önskad ytstruktur. Plastputs: (Plastfärg) Begreppen används ofta för ytskikt med syntetiska polymerer som bindemedel. Ädelputs: Oorganisk puts som är genomfärgad och utförd med fabrikstillverkat torrbruk. Tjockputs: Puts med oorganiskt bindemedel och en totaltjocklek större än 8 mm. Tunnputs: Puts med en tjocklek 0.5-4 mm.

1 3 Slamning: En tunnputs som kvastats ut. Underlagets struktur syns, t ex fogindelning. slätputs: Puts med helt slät yta. Stänkputs: En tunnputs som stänks eller sprutas på ytan. Spritputs: Puts där 20-50 % av sanden utbytts mot singel med kornstorlek 3-10 n~ för att ge viss struktur. skrapad puts: (Rivputs) Efter det att putsen hårdnat något, skrapas de yttersta 2-3 mm bort för att ge viss struktur. Grundning: Första påföring av puts eller ytskikt. Grundningens uppgift är främst att ge god vidhäftning för den slutliga behandlingen. Underlag: Det material på vilket en puts, ett ytskikt eller en impregnering appliceras. (För ett ytskikt kan alltså putsen vara ett underlag). Vattenavvisande fasadbehandling: Behandling som medför att det regnvatten som träffar fasaden i huvudsak inte absorberas. Revetering: Fritt hängande tjockputs med armeringsnät som fästs i väggen. I allmänhet avses puts på trävägg. Filmbildande ytskikt: Ytskikt som ger ett heltäckande skikt på ytan. I allmänhet avses organiska ytskikt.

1 4 Avfärgning: Målning med kalkfärg. (Begreppet används även i vissa fall för målning med andra färger.) 2.3 Putsbruk och putsuppbyggnad De traditionella putsbruken består av ett oorganiskt bindemedel, sand, vatten och tillsatsmedel. På senare tid har det även utvecklats putser med helt andra komponenter. Bindemedlet kan vara organiskt, sanden ersatt med annan ballast och vattnet ersatt av något lösningsmedel. Dessa putstyper faller dock utanför ramen för detta avsnitt. Binderr:t_~~~~~ kan indelas i hydrauliska och icke hydrauliska bindemedel. Det enda icke hydrauliska bindemedlet är vanlig kalk, "luftkalk". Ett vanligt kalkbruk hårdnar i två skeden. I det första skedet sker en uttorkning, varvid det bildas kalciumhydroxidkristaller, vilka ger en viss hållfasthet åt bruket. I det andra _skedet, när y_at_tenhalten bliv i t tillräckligt låg, börjar det egentliga hårdnandet (karbonatiseringen). Under inverkan av luftens koldioxid ombildas kalciumhydroxiden till kalciumkarbonat. Denna process, som är en nödvändighet för att få en god kvalitet på putsen, sker långsamt från ytan och inåt. Dåliga klimatbetingelser (till exempel för torrt, för blött eller för kallt) kan störa denna karbonatisering i mycket hög grad. Hydrauliska bindemedel som används i Sverige är främst cement, murcement och hydrauliskt kalk. Dessa bindemedel börjar att hårdna direkt efter vattentillsatsen. För att hårdnandet skall fortgå krävs viss tillgång till vatten. Ett kalkbruk kan enligt ovan vara både hydrauliskt och icke hydrauliskt. Med benämningen "kalkbruk" avses vanligen det icke hydrauliska bruket. Avses ett hydra-

15 uliskt bruk bör detta anges särskilt. För att undvika missförstånd används ibland benämningen "luftkalk" för den icke hydrauliska kalken. Det i praktiken mest använda bindemedlet består av en blandning av luftkalk och cement. Cementet ger ett säkert och snabbt hårdnande samt tillräcklig hållfasthet. Kalken ger en bättre smidighet hos det färska bruket och medför även att putsen inte blir alltför "stark". Sanden till ett bruk måste uppfylla vissa krav, i huvudsak - låg humushalt låg ler- och slamhalt (mindre än lo procent) - rätt korngradering lämplig mineralsammansättning (t ex gnejs, granit och kalksten) Det största problemet i samband med sanden är korngraderingen. I princip skall korngraderingen vara sådan att de mindre kornen fyller ut mellanrummet mellan de större kornen. Detta krav återges i HusAMA 72 i form av ett siktdiagram, där gränskurvor för "tillåten" korngradering finns inlagda. Se FIG. 2:1. Passerande mängd 100 80 60 40 20 / o 0.075 / / / / /... 0.25 viktprocent /'... """ / / / v / v L /' 1.0 2.0 4.0 8.0 Fri maskvidd för siktar i mm FIG. 2:1. siktdiagram enligt HusAMA. 2-GS

1 6 Vattnet till ett bruk får inte vara förorenat eller salthaltigt. Använd helst drickbart vatten! Tills~~~~~~~~ används för att modifiera egenskaperna hos både det färska och det hårdnade bruket. Luftporbildare är det vanligaste tillsatsmedlet. Det färska bruket får härigenom en smidigare konsistens och det hårdnade bruket en bättre frostbeständighet. Lufthalten i det färska bruket bör vara 10-20 %. Andra tillsatsmedel till putsbruk är - konsistensförbättrande medel - acceleratorer (påskyndar hårdnandet) - retardatorer (fördröjer hårdnandet) - vattenavvisande medel De flesta tillsatsmedlen skall tillsättas i mycket små mängder, vilket medför stor risk för feldosering på en arbetsplats. Om möjligt bör tillsatsmedlen inblandas av bindemedels- eller bruksleverantören.. Bru~~~am~~r::~~~~r:_in'I'=.I?:- anges med en bokstav-sifferkombination. Bokstavsbeteckningen är en förkortning av bindemedelstypen enligt följande K K h c KC M luftkalk hydrauliskt kalk cement kalkcement murcement Bokstavsbeteckningen följs av ett mängdförhållande (viktsdelar) mellan bindemedel och sand. Summan av ingående bindemedel skall alltid vara 100. Ett vanligt bruk är KC 50/50/650 vilket innehåller 50 kg kalk, 50 kg cement och 650 kg sand. Tidigare användes volymdelar i stället för viktsdelar. Härvid användes kolon i stället för snedstreck mellan de olika komponenterna. En omräkning från viktsdelar

17 till volymdelar kan göras med hjälp av densiteterna Kalk 650 Murcement 1000 Cement 1300 Sand 1300 kg/m 3 kg/m 3 kg/m 3 kg/m 3 En omräkning av KC 50/50/650 ger KC 2:1:12. Tidigare förekom även beteckningen KC 21/4 för detta bruk. I HusAMA 72 indelas bruken efter olika hållfasthet i olika klasser. De vanligaste bruken är Bruksklass Bruksbeteckning A c 100/300 KC 10/90/350 M 100/350 B KC 35/65/550 M 100/600 c KC 50/50/650 M 100/900 D KC 50/50/950 Vid nyproduktion används uteslutande dessa bruk. I samband med renoveringar används även andra varianter, till exempel kalkbruk. Ett vanligt fabriksblandat bruk för renoveringar är KC 60/40/625, vilket motsvarar KC 3: l: 16. Vattenmängden väljs så att bruket får en lämplig konsistens för det praktiska hanterandet i samband med putsningsarbetet. Putsuppb~~~~~~~~ bestäms bland annat av underlaget, förväntade påfrestningar och estetiska krav. Antalet ingående skikt i putsen är vanligen l-3. En grund-

18 princip vid putsuppbyggnaden är att styrkan i de olika skikten skall avta utåt. studerar man hela fasaden görs dock ofta avsteg från denna princip. På autoklaverad lättbetong är i allmänhet putsen starkare än underlaget. Den under de senaste 20-30 åren vanligaste putsuppbyggnaden är den traditionella treskiktsputsen, bestående av grundning, utstockning (grovputs) och ytskikt. I HusAMA 72 (TAB P/2 och P/3) redovisas ett antal möjliga putsuppbyggnader på olika underlag. Med utgångspunkt från en given ytskiktsvariant och ett givet underlag ges där alternativa putsuppbyggnader. I vissa fall ges ett enda alternativ. I andra fall ges ett 10-tal olika alternativ, både l, 2 och 3-skiktsbehandlingar. I samband med renoveringar är HusAMA 72 inte alltid tillämpbar. Andra bruk och putsuppbyggnader kan bli aktuella. Den grundläggande regeln härvid bör dock vara att bru]<e_t skall få ett tillfr_e_dsställande hår_dnande samtidigt som det inte blir för starkt. På senare tid har det blivit vanligt att utföra fritt hängande putser i samband med tilläggsisoleringar. Principen härvid är att en armeringsmatta fästes i väggen med infästningsanordningar, som medger varierande rörelsefrihet. Putsen appliceras sedan på armeringsmattan, som alltså blir den egentliga putsbäraren. Systemen har stora likheter med den gammaldags reveteringen. 2.4 Ytskikt Ett ytskikt är enligt den tidigare definitionen det yttersta (synliga) skiktet i en fasadbehandling. Ytskiktets materialsammansättning och tjocklek kan variera inom vida gränser. Bindemedlet kan vara orga-

1 9 niskt eller oorganiskt och tjockleken kan variera från ett tunt färgskikt till en ganska tjock puts. Om ytskiktet skall bli tjockt eller tunt avgörs i huvudsak av ballasten. Adderas en viss mängd ballast (med en viss korngradering) till en färg kan ytskiktet definieras som en puts. De oorg~r:!_~~~~-l?_~r:!_c!_":_nl_":_c!_":_~ som idag används är kalk, kalkcement, cement och silikat (kalivattenglas). Av dessa används silikat främst till målningsbehandlingar i relativt tunna skikt (mindre än 0.5 mm). De övriga bindemedlen används både till målning och tunnputsning. En generell egenskap hos de oorganiska färgerna är att deras inverkan på fuktförhållandena i väggen är försumbara. För fabriksblandade färger, som ofta innehåller tillsatsmedel, kan förhållandena dock bli annorlunda. De oorganiska färgerna ger i allmänhet inte en helt jämn kulör på fasaden. Dessa färgskiftningar ("liv i ytan") anses av många som en estetisk fördel. Kal~f_~~9. består av kalk, vat ten och färgpigment. Kalkfärg finns att köpa färdigblandad. I dessa färger ingår även mindre tillsatser av fin ballast (filler) och tillsatsmedel. Kalkfärg används i huvudsak som ytskikt på kalkputs vid renoveringar. Kalkfärg har en relativt dålig beständighet, vilket medför att ommålning måste ske ofta. Hur ofta ommålningen måste ske beror i hög grad på hur pass utsatt fasaden är för väder och vind, vilka estetiska krav man ställer samt på betingelserna vid appliceringen. Bäst resultat uppnås när färgen appliceras i många tunna skikt, upp till 5-6 skikt rekommenderas i vissa fall. Tjocka skikt medför stor risk för avflagning. Ett stort problem med kalkfärg är att vädret vid appliceringen har en avgörande betydelse för kvaliteten hos den färdiga ytan. Ett regn några dagar efter målningen kan medföra att färgen tvättas

20 bort. En bra utförd kalkmålning uppges se hyfsad ut i 2-10 år. Den lägre siffran kan gälla för ett utsatt kyrktorn och den högre siffran för en relativt skyddad fasad. De fabriksblandade kalkfärgerna anses ha en bättre beständighet. Någon siffra går dock inte att ange, eftersom erfarenheten ännu inte är så lång. Dessa färger kräver inte mer än 2-3 strykningar för ett gott resultat. En fördel med kalkfärg är att den inte påverkar underlaget. En misslyckad målning medför sålunda ingen risk för att underlaget skadas. Eftersom färgen inte påverkar underlaget ställs det heller inga väsentliga hållfasthetskrav på underlaget. Det enda krav som ställs är att underlaget är renborstat. Gamla löst sittande kalkskikt måste avlägsnas. Ka~~~~~~~~f~~~' som till skillnad mot kalkfärg alltid tillverkas i fabrik, består av kalk, vitcement, färgpigment, finkornig ballast, tillsatsmedel och vatten. Kalkcementfärgens beständighet är väsentligt bättre än kalkfärgens. Normalt.'ir det tillräckligt, med två strykningar. Kalkcementfärg kräver tillgång till fukt för att härda ordentligt. Vid torr väderlek kan det bli nödvändigt att fukta ytan dagarna efter appliceringen. En nackdel med kalkcementfärg är att vid fuktig och kall väderlek (på hösten) finns det risk för att ytan blir flammig. Detta gäller inte vita färger. Denna flammighet beror på kalkutfällningar och är praktiskt taget omöjlig att avlägsna. Kalkcementfärgens krav och påverkan på underlaget är likartade med kalkfärgens. Lämpliga underlag för kalkcementfärg är kalkputs med god hållfasthet och kalkcementputs. Cemen!:._f~E~ består av vitcement, färgpigment, tillsatsmedel och vatten. En viss mängd finkornig ballast kan även föreko~na. Cementfärger görs ofta vattenavvisande genom olika tillsatsmedel. Färgen appliceras i två

21 skikt och beständigheten är god, likvärdi~ med kalkcementfärger. Kraven på tillgång till fukt under härdningen (2-3 dygn efter appliceringen) är större för cementfärg än för kalkcementfärg. Cementfärg används främst på betong, cemen t- och kalkcementputs er. Si~~ka!~~~~ består av vattenglas (kalisilikat), färgpigment, tillsatsmedel och finkornig ballast. Förr i tiden levererades alltid bindemedel och övriga komponenter var för sig. På senare år har man genom olika tillsatser lyckats tillverka en enkomponentfärg som levereras färdig för användning. Färgen appliceras oftast i två skikt. silikatfärg härdar under inverkan av luftens koldioxid, varvid vattenglaset bildar kiselsyra. Enligt vissa uppgifter reagerar vattenglaset även med mineraliska underlag, varvid en "kemisk förankring" sker. silikatfärg kan bli mycket hård och ställer större krav på underlaget än de andra oorganiska färgerna. silikatfärg har mycket god beständighet och kan användas på alla mineraliska underlag. En nackdel är att färgen är starkt alkalisk och etsar vissa material, till exempel glas. De hittills behandlade ytskikten kan betraktas som färgskikt och påverkar inte ytans struktur i någon större utsträckning. Vill man ha ett tjockare ytskikt, till exempel för att få en viss ytstruktur, måste man välja en tunnputs. Oor~anis~-~~~np~!~ består av bindemedel, ballast, tillsatsmedel och vatten. Som bindemedel används främst kalkcement, även om det finns tunnputser med enbart kalk eller cement som bindemedel. Beträffande härdningen gäller satnma sak som för respektive färger.

22 Eftersom en tunnputs är tjockare än en färg kommer den att påverka underlaget i väsentligt större utsträckning. Tunnputsen kan i sig bygga upp spänningar, som sedan överförs till underlaget. Kraven på underlagets hållfasthet blir alltså större när en tunnputs skall användas. Underlaget bör alltid ha bättre hållfasthet än tunnputsen. En cementtunnputs på en kalkputs är direkt olämpligt. Även kraven på god vidhäftning är stora för en tunnputs. Beständigheten hos en tunnputs är bättre än beständigheten hos motsvarande färg. Eftersom skiktet är tjockare finns det helt enkelt mer material som kan eroderas bort innan underlaget syns. Tunnputserna tål även rengöring betydligt bättre. Tunnputserna marknadsförs under en mängd olika namn. Som exempel kan nämnas stänkputs, ädelstänkputs, slamning, ädelslamning, tunnputs, ädeltunnputs, strukturputs och finputs. Ökas ytskiktets tjocklek ytterligare erhålles en tjocklek som hamnar mellan en tunnputs och en tjockputs. Spritputs och skrapad puts (rivputs) är exempel på sådana~ Dessa ytskikt tillverkas i allmänhet genomfärgade (ädelputser) och har mycket god beständighet. En riktigt utförd sådan behandling anses hålla i minst 50 år. Beroende på dessa ytskikts stora tjocklek ställs stora hållfasthetskrav på underlaget. Det vanligaste användningsområdet är som ytskikt i en traditionell treskiktsputs. De org~~~~~~~~nde~ed~~~ kan varieras praktiskt taget obegränsat. Det äldsta organiska ytskiktet i fasadsammanhang är oljefärgen. på 1940-talet kom alkydfärgen, som kan sägas vara en utveckling av oljefärgen. På 1950-talet introducerades helsyntetiska bindemdel i Sverige. I början användes i huvudsak polyvinylacetat.

23 Senare introducerades polyvinylklorid, akrylat mm. I början fanns stora problem med dålig beständighet och inte minst en alltför stor optimism på de nya färgerna. Denna överdrivna optimism finns delvis kvar än idag. Även om dagens syntetiska ytskikt har en god beständighet så går det inte att använda dem hur som helst. En väsentlig skillnad mellan organiska och oorganiska bindemedel är att de förra är filmbildande och har större fukt- och temperaturrörelser. Ett organiskt ytskikt har även större elasticitet, vilket är en fördel. (Vid kyla försvinner dock elasticiteten delvis.) Organiska ytskikt är mer eller mindre vattenavvisande. Änggenomsläppligheten hos organiska ytskikt varierar kraftigt, från mycket täta till relativt genomsläppliga. En fördel med vattenavvisningen är att fasaden kan hållas relativt torr. En nackdel med vattenavvisningen är att det vatten som kommer in, till exempel genom sprickor, får svårt att komma ut. Ytskiktets rörelser medför även att de mekaniska påfrestningarna på underlaget ökar, främst vid stora skikttjocklekar. Med hänsyn till detta måste man st~lla större hållfasthetskrav på underlaget vid organiska ytskikt än vid oorganiska. En dålig kalkputs bör aldrig förses med ett organiskt ytskikt. Ett organiskt ytskikt anses i allmänhet vara lättare att rengöra, samtidigt som det är mindre smutsattraherande. stora variationer kan dock förekomma, även hos ytskikt med i princip samma bindemedel. Olika tillsatsmedel har mycket stor betydelse. På ett organiskt ytskikt som mjuknar kraftig vid hög temperatur, kan mycket väl smutspartiklarna fastna bättre än på ett oorganiskt ytskikt. De organiska ytskikt som används idag är i huvudsak helsyntetiska, även om det förekommer ytskikt som är

24 baserade på alkyder. En stor skillnad mellan olika organiska ytskikt är om de är vatten- eller lösningsmedelsbaserade. Ett lösningsmedelsbaserat bindemedel innehåller väsentligt mindre partiklar, vilket möjliggör en bättre inträngning i underlaget. Ett vattenbaserat ytskikt kan inte användas vid låga temperaturer. Gränsen för applicering av vattenbaserade ytskikt ano ges ofta till +5 c. Ett lösningsmedelsbaserat ytskikt kan appliceras även vid minusgrader. Att ange några generella skillnader i egenskaper hos de olika organiska ytskikten går inte. Små modifieringar i recepten kan medföra att egenskaperna ändras mycket kraftigt. Ytskikten kan i princip tillverkas med vilka egenskaper som helst! I materialbroschyrer och i dagligt tal används ofta en mängd mer eller mindre väldefinierade begrepp i samband med organiska ytskikt. Plastfärg nämns ofta med ett negativt tonfall, samtidigt som latexfärg påstås vara det bästa tänkbara. Vad är då en plastfärg? Ordet plast är svårt _att defj,niera entydigt. I princip kan man säga att en plast skall innehålla polymera organiska föreningar. Med denna definition på plast blir praktiskt taget alla organiska ytskikt "plastytskikt". Den rena oljefärgen kan dock hamna utanför begreppet plastfärg. En latexfärg definieras som en färg där bindemedlet består av små partiklar som är finfördelade i vatten. Eftersom dessa små partiklar består av polymerer så är utan tvekan en latexfärg en plastfärg. För att undvika definitionsproblem i samband med plast bör man använda begreppet organiskt ytskikt i stället för plastfärg. Om bindemedlet kan definieras som plast eller inte saknar praktisk betydelse. Det avgörande är i stället om ytskiktet är filmbildande (organiskt) eller inte. De i Sverige vanligast förekommande ytskiktens produktnamn och "typ" redovisas i BILAGA.

25 2.5 Impregnering En impregnering är enligt den tidigare definitionen en behandling som tränger in i ett material och inte bildar något synligt skikt på ytan. Syftet med en impregnering kan vara olika. Det vanligaste syftet i fasadsammanhang är att göra ytan vattenavvisande. I samband med stenfasader och utsmyckningar kan syftet även vara att förstärka materialet. Ibland används en impregnering som en förbehandling innan organiska ytskikt appliceras på en fasad. Syftet med denna impregnering kan vara förstärkning av underlaget eller vattenavvisning. De preparat som diskuteras här är främst avsedda till att impregnera en yta i efterhand. Vissa material tillverkas från början "vattenavvisande" rakt igenom, till exempel autoklaverad lättbetong och vissa putser. Härvid används delvis andra preparat. Det verksamma ämnet i en vattenavvisande impregnering är i allmänhet en silikonharts. Denna silikonharts har stora likheter med en kvartskristall. Den väsenstliga skillnaden är att visa syreatomer är utbytta mot en alkylgrupp enligt FIG. 2:2. När ett material impregneras attraheras SiO-gruppen till materialet medan den vattenavvisande alkylgruppen vänder sig utåt enligt FIG. 2:3. Impregneringsvätskan tränger in i materialet och absorberas på porväggarna i ett mycke t tunt skikt. Ett molekyllager är tillräckligt för att göra porväggarna vattenavvisande. Eftersom impregneringsskiktets tjocklek är så liten påverkas knappast porsystemets utseende. Porerna är fortfarande öppna efter impregneringen. En konsekvens av detta är att materialets renodlade ånggenomsläpplighet (diffusion) inte påverkas av impregneringen. Vattengenomsläppligheten reduceras däremot mycket kraftigt, eftersom alkylgruppen ä.r vattenavvisande. Vattnet kan helt enkelt inte "fästa" på porväggarna. Ett vattenavvisande filmbildande ytskikt

26 -o- Si- O - Si- O - Sil l l o o o -o - l l l Si- O - Si- o - Si- Kvartskristall l l l o o o -o - Si- O - l Si- O - Sil l l R R O l l - O - Si - O - Si - O - Si - R l l l o o o l R - Si - O - Si - O - Si - R silikonharts l l l O R O l ~ l -0-S-0-S-0-S-0-1 l l R O R l l FIG. 2:2. Kvartskristall respektive silikonharts. O alkylgrupp(r) SiO- grupp FIG. 2:3. Princip för silikonimpregnering.

27 kan däremot medföra att både ånggenomsläpplighet och vattengenomsläpplighet reduceras. Den principiella skillnaden mellan ett obehandlat material och ett material med en impregnering respektive ytskikt illustreras i FIG. 2:4. En förutsättning för att en vattenavvisande impregnering skall fungera på avsett sätt är att det regnvatten som träffar fasaden inte på något ställe får kontakt med oimpregnerat material. Inträffar detta sugs vatten obehindrat in och sprider sig bakom impregneringen. För att impregneringen skall få avsedd funktion måste följande krav uppfyllas: - hela ytan skall behandlas - stora sprickor får ej finnas - visst minsta impregneringsdjup - impregneringen måste vara beständig Den maximala spri~~~~~~~ som kan accepteras är 0.2-0.3 mm. Bredare sprickor är svåra att få vattenavvisande. Det minsta erforderliga impregne~~~~~dj~e~~ är beroende av materialstrukturen. I kompakta material, till exempel betong och vissa stenmaterial, anses 2 mm vara tillräckligt. I porösa material, till exempel puts, tegel och autoklaverad lättbetong, bör impregneringsdjupet vara minst 5 mm. Impregneringens best~ndisi_~~~ påverkas främst av alkaliteten i underlaget. Vissa silikoner bryts ned mycket snabbt av en hög alkalitet, till exempel i puts och betong. Avgörande för alkalibeständigheten är i huvudsak den alkylgrupp (R i FIG. 2:2) som används. I de första silikonerna, som introducerades på 1950-talet, bestod alkylgruppen av en metylgrupp (CH ). Dessa si- 3 likoner, som är de billigaste och som används än idag, är inte alkalibeständiga. Livslängden hos en sådan silikon i en alkalisk miljö är bara något år. Appli-

28 Obehandlad Impregnering Filmbildande ytskikt FIG. 2:4. Ytbehandlingens inverkan på fukttransporten.

29 ceras en metylsilikon p~ en tegelfasad kan efter n~got ~r fogarnas impregnering helt ha brutits ned, medan stenarnas vattenavvisning är bra. Effekten av detta blir d~ att vatten sugs in i fogarna, varefter stenarna absorberar vatten från fogarna. Eftersom uttorkningsmöjligheterna genom stenarna försämras på grund av impregneringen, kan slutresultatet bli att fasaden får ett högre fuktinneh~ll med impregneringen än vad den skulle f~tt obehandlad. För att en silikonharts skall vara alkalibeständig m~ste en större alkylgrupp än metyl användas, till exempel propyl-grupper (C H ) eller butyl-grupper 3 7 (C H). 4 9 Nymurade tegelfasader har alltid en mycket hög alkalitet i fogarna. Med hänsyn härtill bör en s~dan fasad inte impregneras alltför snabbt. Minst en m~nad man vänta mellan murning och impregnering. bör De vattenavvisande silikonpreparaten marknadsförs under en mängd mer eller mindre fantasifulla namn. Den i fasaden färdiga slutprodukten är alltid densamma, nämligen en silikonharts. Det enda som skiljer är alkylgruppen. Preparatet som appliceras kan dock variera, även om alkyl-gruppen är densamma. skillnaden ligger främst i vilket lösningsmedel som används och i vilket polymerisationsstadium silikongrupperna befinner sig. För fasadimpregneringar används i huvudsak följande typer - silikonater - silikonhartser - silaner - silexaner Silik~~ater har vatten som lösningsmedel. Efter det att vattnet avdunstat reagerar silikongrupperna med varandra under inverkan av luftens koldioxid och bildar en silikonharts. En nackdel med silikonat är

30 att inträngningsdjupet i vissa (täta) material blir begränsat. En fördel är att det går att impregnera fuktiga ytor. Sil~~~~har~~~~ består av färdigpolymeriserad silikonharts upplöst i ett lösningsmedel, i allmänhet lacknafta eller motsvarande. I fasaden sker ingen kemisk reaktion. När lösningsmedlet avdunstat är impregneringen fullt verksam. En nackdel med silikonharts är att de färdigpolymeriserade molekylgrupperna är stora och sålunda inte kan tränga in i små porer. En fördel jämfört med silikonat är att ytor som tidigare gjorts vattenavvisande enkelt kan behandlas igen. sil_~~~~ består av enskilda silikonmolekyler upplösta i ett lösningsmedel, ofta alkohol. Under inverkan av luftens fuktighet reagerar de enskilda molekylerna med varandra och bildar en silikonharts. Eftersom både lösningsmedlet och silikonpreparatet består av rela tivt små molekyler ger silanerna den bästa inträngningen i underlaget, även i mycket små porer. En nackdel med silaner är attde, på grund-av de -Små molekylerna, är mycket lättflyktiga. Risk finns för att preparatet hinner avdunsta innan det hinner polymeriseras. Liksom silikonater kan silaner appliceras på något fuktiga underlag. Idag pågår även en utveckling av vattenbaserade silaner. Siloxaner består av delvis polymeriserade silikongrupper upplösta i ett lösningsmedel, ofta alkohol. Genom förpolymeriseringen blir silexaner mindre lättflyktiga än silaner, samtidigt som inträngningsförmågan reduceras. Genom att variera alkylgruppen och silikontypen kan man få ett vattenavvisande impregneringsmedel för de flesta situationer. På icke alkaliska underlag duger den billigare varianten med en metylgrupp. Vill man

31 däremot ha en beständig impregnering på ett alkaliskt underlag måste en annan (och dyrare) alkylgrupp väljas. Även med en alkylgrupp som betraktas som alkalibeständig, måste man dock vänta en tid (någon månad) innan man impregnerar färsk puts och betong. Den färska putsen eller betongen har nämligen en alltför hög alkalitet. På mycket finporösa underlag (betong och vissa stenarter) måste man välja en silan eller siloxan för att få en betryggande inträngning. På grovporösa underlag kan även silikonater och silikonhartser fungera. Bilikonolja är en annan vattenavvisande produkt, som inte skall användas till vattenavvisande fasadimpregneringar. Det har dock förekommit att silikonoljor använts på fasader. Resultatet har blivit en smutsattraherande fasad, eftersom silikonoljor är något "oljiga". Det är vidare tveksamt om en sådan behandling kan betraktas som en impregnering, eftersom den mer eller mindre fyller upp porerna. Livslängden, d v s den tid impregneringen fyller sin funktion att vara vattenavvisande, varierar kraftigt. Den kan dessutom vara svår att definiera. En viss nedbrytning, och därmed en viss ökning av vattenabsorptionen, behöver ju inte betyda att livslängden är slut. Väljs en icke alkalibeständig behandling på ett alkaliskt underlag, kan vattenavvisningen praktiskt taget upphöra helt efter några månader. Hur länge en alkalibeständig behandling, som gjorts på rätt sätt, behåller sin vattenavvisande effekt vet man inte. Produkterna är nämligen inte tillräckligt gamla ännu. Den praktiska livslängden är dock enligt tillverkarna mer än 15-20 år. I vissa fall vill man göra en impregnering för att förstärka det befintliga materialet i fasaden. För detta ändamål används idag främst en kise~syr~~~te~, som i fasaden ombildas till kiseldioxid. I putssam- 3-GS

32 manhang är metoden relativt ovanlig. Möjligen kan man tänka sig att fixera en något vittrad yta med kiselsyreester. Härvid är det dock av största betydelse att förstärkningen görs ända in till friskt material. I annat fall riskerar man ett hårt skal på ytan medan hållfastheten längre in är dålig. Den förstärkande impregneringen kan kombineras med vattenavvisning. Denna variant kan vara en slutlig fasadbehandling eller utgöra en grundning (primning) för ett annat ytskikt. En vattenavvisande impregnering under ett organiskt ytskikt kan fungera som en extra säkerhet mot vatteninträngning vid slagregn. Om det uppstår en spricka i ytskiktet, eller om det är slarvigt applicerat, kommer ju impregneringen att överta den vattenavvisande funktionen. Vid stora genomgående sprickor gäller dock inte detta. De i Sverige vanligast förekommande impregneringsmedlens produktnamn och "typ" redovisas i BILAGA.

33 3 TEKNISKA KRAV OCH PROBLEM Putser och ytskikt utsätts alltid f5r ett antal påfrestningar. För att dessa påfrestningar inte skall medföra några skadliga effekter måste putser och ytskikt uppfylla vissa krav. I vissa fall kan dessa krav specificeras siffermässigt, men oftast saknas denna möjlighet. Man får då tillgripa kvalitativa bedömningar och framför allt grunda sig på den praktiska erfarenheten. I detta avsnitt behandlas kortfattat de väsentligaste påfrestningarna och deras inverkan på fasadens funktion. Den teoretiska behandlingen av olika problemområden är mycket summarisk eller obefintlig. Huvudvikten har lagts vid de praktiska konsekvenserna. Den teoretiska bakgrunden till olika påståenden finns i Sandin (1983). De olika problemområdena behandlas här var för sig. Vid en bedömning i praktiken måste alla faktorer studeras samtidigt. Alla krav och önskemål kan sällan uppfyllas i en given situation. En kompromiss blir nödvändig. Härvid är det i högsta grad väsentligt att man gör en rimlig avvägning mellan olika krav. ställs för stora krav i ett visst avseende, kan resultatet bli att andra elementära krav inte uppfylls. 3.1 Frostsprängning I Norden torde frostangrepp vara en av de vanligaste skadeorsakerna i samband med fasader. skadorna kan visa sig på olika sätt. Avflagnad färg, spjälkning av tegel eller puts och total sönderfrysning av vissa partier är några exempel. skadorna är i huvudsak av estetisk natur men kan i vissa fall utvecklas så att risk finns för byggnadens bestånd. När en frostskada inträffat är det ofta svårt att ange

34 en enda orsak till det inträffade (bortsett från att självklart fuktinnehållet varit för högt). Samverkan mellan flera faktorer är ofta avgörande. Ett misstag i den byggnadstekniska utformningen eller ett mindre fel i materialtillverkningen behöver inte medföra frostskador. Inträffar misstagen samtidigt ökar däremot risken kraftigt. Frostskadorna behöver inte heller inträffa första eller andra vintern, utan kan mycket väl dröja till dess klimatet är särskilt påfrestande. Vintern 1980-81 var mycket besvärlig med hänsyn till frostpåkänningar. Vintern var inte speciellt kall, men mycket fuktig och med många nollpunktspassager. Enligt danska upgifter vara det i det detta avseende den värsta vintern på 30 år. Begreppet frostbeständighet kan inte betraktas som en generell materialegenskap. Ett material kan mycket väl vara frostbeständigt i en viss miljö men inte i en annan. Begreppet frostbeständighet är alltså relativt. Något absolut siffervärde på ett materials frostbeständighet går inte att ange. I materialbroschyrer anges stundtals att ett visst material är frostbeständigt (frostresistent, frosthärdigt, etc). Dessa påståenden baserar sig då på en viss provningsmetod eller praktisk erfarenhet. Ändrar man provningsmetod eller användningssätt av materialet, kanske det skulle klassificeras som icke frostbeständigt. Frostbeständighetsproblematiken i samband med ytbehandlade fasader är mycket komplicerad och några generella provningsmetoder, som ger helt tillförlitliga resultat, finns inte. Vid bedömningar av risk för framtida frostangrepp och vid skadeutredningar måste man till stor del förlita sig på den praktiska erfarenheten. Denna erfarenhet tillsammans med olika hypoteser och provningsmetoder kan ge ett hyfsat bedömningsunderlag. I samband med putsade fasader måste man skilja på de enskilda materialens och kombinationens frostbestän-

35 digheto En kombination av två material, vilka var för sig anses frostbeständiga i aktuell miljö, kan mycket väl få en dålig frostbeständigheto För enskilda material redovisar Fagerlund (1972) tillåtna fukttillstånd för att något frostangrepp ej skall skeo Det måste dock påpekas att inhomogeniteter i materialen kan förändra dessa värden. I tegel kan det finnas inre lamelleringar, i vilka islinser kan bildas och förorsaka sprängningar. Den praktiska erfarenheten tyder på att många skador beror på dettao Islinsbildning har även iakttagits i gamla svaga kalkputser. Den praktiska erfarenheten har även visat att frostangreppen förvärras vid närvaro av salter. I murverk som har uppstigande markfukt blir risken för frostskador speciellt stor efter en ytbehandling, eftersom denna kan höja både fukt- och saltinnehållet. Målning med organiska färger på tegel har erfarenhetsmässigt givit upphov till frostskador i relativt många fallo En vanligt förklaring till dessa skador är att färgskiktet inte gjorts heltäckande, vilket medfört lokalt höga fuktinnehåll vid sprickor eller andra defekter. En liten frostskada öppnar sedan större möjligheter för vattnet att tränga in, vilket sedan accelererar skadeutvecklingen. Erfarenheten är väsentligt bättre om det finns en slamning mellan tegel och färgskikt. En möjlig förklaring till detta är att slamningen fungerar både som "fuktutjämnare" vid regn och som "fuktmottagare" vid frysning. Med utgångspunkt från praktisk erfarenhet, hypoteser och laboratorieprovningar kan följande slutsatser dras med avseende på frostbeständighetsproblematiken: - Luftporbildande tillsatser i oorganiska putsbruk förbättrar frostbeständigheten och bör alltid användas.

36 - Frostbeständigheten hos KC-bruk ökar med cementhal ten. - Ett putsbruk av bruksklass C med luftinblandning (12-15 %) har i de flesta situationer en tillräcklig frostbeständighet. Vid kraftig frostpåkänning bör ett bruk i bruksklass B väljas. - En puts måste få tillfälle att härda innan den utsätts för frysning. - Dåliga betingelser under putsens härdning kan ge dålig frostbeständighet i framtiden. Snabb uttorkning eller alltför långsam bortsugning av det färska brukets överskottsvatten är några exempel. - De flesta frostskador har ett samband med läckage eller dåliga--avtäckningar.- Även taksprångets storlek har stor betydelse. - Ytbehandla ej fuktiga murverk på hösten/vintern. Murverk med uppstigande markfukt bör ej ytbehandlas. - Tunna ytskikt direkt på tegel har visat sig vara vanskligt. En slamning mellan tegel och ytskikt har visat sig fungera bättre. Ju tjockare slamning, desto säkrare resul tat. - Tegel som skall ytbehandlas bör vara frostresistent enligt SIS 22 01 11.

37 - Tunna ytbehandlingar medför i allmänhet ingen förbättring av fasadens frostbeständighet. I vissa fall kan motsatsen inträffa. 3.2 saltangrepp Närvaro av salter i byggnadsmaterial kan medföra estetiska och tekniska olägenheter. Dessa salter kan ha helt olika ursprung. I vissa fall finns de från början i materialet. I andra fall tillförs de i efterhand, till exempel från marken genom uppstigande markfukt. Salterna kan även bildas i väggen genom olika kemiska reaktioner. Det allvarligaste saltangreppet visar sig i form av en total nedbrytning av materialet. Den andra ytterligheten är att saltet inte medför några olägenheter alls. Mellan dessa ytterligheter finns hela skalan representerad, till exempel ytavflagning, ytvittring och utblomstringar på ytan. Enbart närvaron av salt medför i allmänhet inga olägenheter. För att olägenheter skall uppstå måste även andra förutsättningar vara uppfyllda. Den väsentligaste faktorn härvid är att det även finns fukt närvarande. Olika fuktförhållanden och olika salttyper kan medföra helt skilda konsekvenser. De vanligast förekommande salterna är sulfater, nitrater och klorider. Som exempel på positiva joner kan nämnas kalcium, natrium och magnesium. Den vanligaste källan för saltet är uppstigande markfukt. Sulfater finns praktiskt taget i all markfukt och härstammar bland annat från luftens svaveldioxid. Nitrater i marken kan exempelvis komma från urin och gödning. Klorider finns alltid i havsvatten och är alltså aktuellt vid kusterna. I gamla källare finns ofta rester av vanligt koksalt (klorid) från en tidigare lagring av

38 saltade produkter. Ofta räknas även "kalkutfällningar" till saltangrepp. Kalkutfällningen härstammar från den kalciumhydroxid som tillförs genom kalk och cement, till exempel i puts- och murbruk. Kalciumhydroxiden bildar slutligen en svårlöslig kalciumkarbonat på ytan. Problemet behandlas separat i andra avsnitt. Olika salter är olika farliga med hänsyn till risken för saltsprängning. Särskilt farliga torde sådana salter vara som kristalliserar med olika kristallvattenhalt vid olika temperatur och fuktighet i luften. Även salternas förmåga att lösa sig i vatten samt den luftfuktighet som erhålles över en mättad saltlösning har stor betydelse för om salternas närvaro i väggen skall ge några problem. Om saltets karaktäristiska RF-värde är lägre än luftens relativa fuktighet kan nämligen saltet absorbera vatten från luften, vilket i sin tur medför att de fuktmekaniska förhållandena i väggen ändras. Karaktäris'tiska RF-värden och maximal lösligo het vid 20 C redovisas i TAB. 3:1 för några vanliga salter. TAB. 3:1. Löslighet och karaktäristiskt RF-värde för o några vanliga salter vid 20 c. salt Löslighet RF-värde (g/2) (%) Ca(NO 3)2 1215 55 Mg(NO ) 758 55 3 2 Ca C l 2 745 33 NaCl 358 76 MgSO 4 355 90 Na CO 214 92 2 3 Na so 193 93 2 4 CaSO 2.02 98 4 CaCO 0.013 3

39 saltsprängningsmekanismerna och olika faktorer som inverkar är inte helt kända. Olika uppfattningar står delvis mot varandra. Det enda helt säkra är att det är ett komplicerat förlopp med många inverkande faktorer samt att risken för skador i huvudsak är koncentrerad till det ställe där avdunstning förekommer. Sker avdunstningen från ytan sker saltutfällningen där, vilket i vissa fall medför en ytvittring. Ligger däremot avdunstningszonen inne i väggen, till exempel under en puts, kommer salthalten att öka där med åtföljande sprängningsrisk. I murverk kan förhållandena bli helt olika i mursten och fog, eftersom dessa har helt olika egenskaper. Även olika murstenar i samma vägg kan besitta helt olika egenskaper. I gamla tegelmurverk är det mycket vanligt att vissa stenar vittrar kraftigt, medan andra intilliggande stenar är helt oskadade. De stenar som vittrar kan exempelvis vara lösbrända, medan de oskadade är mer hårdbrända. Den lösbrända stenen är mer finporös än den hårdbrända, vilket medför att den lättare suger åt sig vatten med tillhörande salt. Salthal ten blir alltså högre i den lösbrända stenen. Den lösbrända stenen har även sämre hållfasthet, vilket förvärrar situationen ytterligare. Vid nyproduktion är allvarliga snltangrepp ovanligt. Det vanligaste problemet vid nyproduktion är saltutfällningar på nyuppförda tegelmurverk. Dessa försvinner dock i allmänhet efter något eller några år utan att någon speciell åtgärd behöver vidtas. Vid renovering av äldre hus kan det finnas kraftiga saltangrepp, vilka måste åtgärdas på något sätt. Även om det finns många frågetecken i samband med saltvittring ges i det följande några synpunkter och riktlinjer för hur man kan stoppa eller åtminstone minska en fortsatt skadeutveckling när man ställs inför en saltskada. Ätgärderna kan indelas i 3 steg enligt följande: