Sonny Berntssons studier om ikonografi, symboler och gravformer Sonny Berntsson presenterar här delar av sin forskning om ikonografi, symboler, gravformer, textilmönster, livsträdet och kalendrar. Sonnys forskning om symboler går tillbaka till mitten av 70-talet då han första gången kom till Turkiet och Anatolien. Deras folkliga textiler kom att ge honom inspiration, att försöka att förstå innebörden i deras mycket gamla symbolspråk. Symbolerna är inte bundna vid sina tekniker eller i de material man arbetar i, utan flyter in i en mängd olika konst- och hantverksformer. Så gott som alla handlar om religiösa/magiska föreställningar, i den världsbild man levde i. Vad vi sällan tänker på är att forntidens och medeltidens människor, inte bara förstod symbolspråket utan också levde i en annan symbolisk värld. Det Sonny har upptäckt i Anatolien, är att vanliga bönder och boskapsskötare lever kvar i den äldre världsbilden, där jorden är platt och det finns en himmelsvärld och en underjord. En treindelad världsbild. Kvinnornas sätt att skapa sina grundmönster i sina textilier handlar oftast om detta. Cirkelkors, världsträdet - livsträdet, modersgudinnor, romber - ruter staplade ovanpå varandra, sicksacklinjer, portalmönster m.m. har funnits sedan stenåldern i bl.a. keramik vilket idag är känt bland arkeologer. Att forntidens människor inte bara levde med och i sin symboliska värld genom sina bostäder, samhällen, städer, gravar samt sina mönster i bl. a hällristningar. Hällmålningar och textilier ger oss en indikation om att det fanns ett symbolspråk före vårt skriftspråk. För mer än 40 000 år sedan hade människan en magisk föreställningsvärld där djurbilder ingick i en religiös/magisk ritual. Vi hittar idag olika symboler och gamla tecken på klipphällar eller ristade på ben och stenverktyg/vapen, symboler som är ca 10 000 år gamla. De första symbolerna på lerkärl kommer från Orienten vid ungefär samma tid. Textilforskare tror att de första textilmönstren skapades ca 6.500 f.kr. Symbolerna kom att bli forntidens religiösa skriftspråk. För att förstå symboler fordras ett abstrakt tänkande, då en verklig symbol endast föreligger när det finns ett behov att uttrycka det som tanken inte kan förklara eller det som man endast anar eller känner. I en avlägsen tid reflekterade inte människan över sina symboler, de levde i dem och inspirerades av deras innebörd. De första symbolerna ville t.ex. förtydliga dåtidens kosmologiska förställningsvärld. Samtidigt hade människan ett starkt behov av att orientera sig i tid och rum. Detta gällde både i deras verkliga och deras metafysiska värld. Att praktiskt kunna avgöra de olika solstånden med hjälp av solens upp- och nedgång blev till den första
almanacken i människans historia. För detta måste man känna till de fyra väderstrecken (i religiöst uttryck; de fyra världsriktningarna). Redan för minst 50 000 år sedan använde människan sig av de fyra väderstrecken. De anlade med tiden en enkel stenkrets på en höjd där de kunde se horisonten runt. Stenar lagda i en cirkel (mot horisonten) med ett kors mot de fyra väderstrecken. Observationsplatsen var belägen i mitten, inom en cirkel eller en ruta, där korsarmarna korsar varandra. Den äldsta man idag känner till nära Egypten är omkring 10 000 år gammal och skapad av nomadiserande jägare. Genom ett slags kunskapsmagi skapades ett "prästerskap", som hade kunskapsmakt att förmedla och leda den jordbrukande och boskapskötande befolkningen. Genom sin kännedom om offerritualer, böner och besvärjelseformer samt förmågan att skåda in i framtiden hade prästerna till uppgift att medla mellan människovärlden och himmelen och naturens dolda krafter samt att vinna de hjälpande gudarnas välvilja. Med sina kunskaper om solen, månen och andra himlakroppars rörelser och konstellationer lade de grunden till ett slags kalendarium. En sådan anläggning av lagda eller resta stenar var sannolikt människans första tempel. Exempel på dylika anläggningar ser vi i Stonehenge och zigguraterna i Mesopotamien. Flera andra indikationer på denna teori finner vi på norra halvklotet i ett bälte från Kina, över Asien till Skandinavien och Storbritannien, Mexiko och norra Sydamerika. Cirkelkors ingick som ett begrepp i forntidsmänniskans världsbild. Fälten mellan korsarmarna symboliserar himlasfären men vi ser också de fyra årstiderna (de fyra säsongerna). Nyåret började den 21:e mars, vårdagjämningen, som var jordens pånyttfödelse. Denna tid var födelsens tid även för djur och människor. Den 21:e juni var fruktbarhetens tid då solen stod i zenit. Många fruktbarhetsritualer utfördes på denna viktiga helgdag. Den 21:e september var höstdagjämning med övergångsriter från den ljusa årstiden till den mörka. Den 21:e december stod solen som lägst på himmelen, och dagen var den kortaste av alla dagar. Här vände tiden och makterna fordrade många offer. Denna dag var också mycket känslig, och man fick inte spinna, mala eller röra runt i grytor. Ej heller fick man köra vagnar, som satte hjul i rörelse. Denna dag då jorden vände fick inte störas av några som helst cirkelformade rörelser. På denna dag skedde också ofta dödsritualer (kontakter med de döda). Dessa fyra solståndsdagar kom under många tusen år att få viktig innebörd som helgdagar i människans religiösa traditioner, seder och bruk. Ceremonier som bröllop, offerriter och olika dödsritualer utfördes alltid under dessa fyra solståndsdagar. De nomadiserande folken i Asien och Skandinavien indelade alltid året i åtta månader eller säsonger, som styrde hela deras livsrytm genom säsongsflyttningar mellan olika betesmarker, djuravel, slakt, ullberedning, vävning m.m. Samerna kallas än idag de åtta årstidernas folk. Jordbrukarna hade 10 månader och kom senare att få 12 månader, som indelade deras årscykel. Årstidsritualerna ända in i kristen tid firade man under solståndsdagarna. De tidigaste spåren efter solhjul (cirkelkors) finner vi i de tidigaste stadskulturerna i södra Eurasien, särskilt i de mesopotamiska, indiska, anatoliska och kinesiska. Härifrån går sedan kulturvägar åt alla håll. I nämnda områden utvecklades en solkalender till en världsbild, som kom att spela en stor roll i religiöst tänkande.
Den yttre cirkeln symboliserar gränsen av himmelssfären. Mittcirkeln eller rutan symboliserar människans hemvist - jorden. Korsarmarnas brytningspunkt var exakt den plats där den vertikala världsaxeln passerar genom jorden, upp genom himlarna och ned till underjorden. Denna världsaxel var också den viktiga kommunikationsvägen mellan människan, himmel och guden (högguden). Korsarmarna ut mot cirkeln var alltid orienterade i de fyra världsriktningarna - därifrån gudomlig kraft och härifrån fånga in de välvilliga krafterna. Ändarna i korslinjerna markerades i Asien oftast med horn i ändarna vid cirkeln, som vädurshorn eller tjurhorn. Horn har ofta setts som ett gudomligt attribut. Denna världsbild har en viktig innebörd i schamanisk filosofi och i religiöst tänkande. Liknande mönster finns avbildade på asiatiska och samiska trummor, som används då schamaner försätter sig i trans eller utför sina själsresor till de övre eller undre världarna. Hos de flesta centralasiatiska folkgrupperna t.ex. tunguser, mongoler, kazaker m.fl. blev symbolen ofta återgiven i deras textila hantverk, som knutna mattor, filtmattor m.m. För ca 2.500 år sedan använde skyter, sarmater, saker och hunner samma mönster i sina religiösa föremål. Innebörden i dessa kärnmotiv är också att finna i steppfolkens myter, ritualer och religion. Deras textila mönster lever fortfarande kvar som schamanens religiösa och konstärliga språk - de nomadiserande steppfolkens ikonografiska språk. Tydligast syns detta i deras runda filttält (yurt), som oftast har en korssymbol omkring rökhålet. Denna filtbostad är alltid orienterad med dörröppningen mot söder vilket möjliggör en kontroll av tiden och solens placering under dagen. Under natten är polstjärnan orienteringspunkten mot norr. Väderstrecken utifrån ett centrum har än idag en stark religiös innebörd för dessa asiatiska nomadfolk och man förrättar alltid sina offer med markering mot de fyra världsriktningarna i sina obafester vid årstidsdagarna. Den äldsta levande religionen på norra halvklotet, troligtvis omkring 25 000-30 000 år gammal styrdes av schamaner. Om solhjulet (cirkelkorset) har existerat så länge vet vi inget om, men grundtankarna med väderstrecken, kommunikationen mellan himmel och jord är grundläggande i hela den schamanistiska religionen. Områden där schamanismen varit starkast är områden mellan två högkulturområden, främre Asien i väst och Kina i öst. Kanske stod vår egen indoeuropeiska vagga en gång i detta område, där altayspråkiga nomadgrupper i dag är bosatta? Genom folkvandringar åt väst under årtusenden har kanske religiösa värderingar och världsbild följt med. Förmedlingen av kultur mellan öst och väst har också skett genom detta steppfolkens områden, och genom handelsvägarna den skytiska, som är nordlig och mer än tre tusen år gammal, och senare Sidenvägen mellan Kina och Rom, som är ca två tusen år.
Nedanstående bygger bl.a. på Sonny Berntssons debattinlägg på [HistorieForum], som handlade om Trelleborgar, antika städer samt gravformer i södra Sibirien fram till Svarta havet - Ukraina - Polen - Baltikum och på Gotland. Vad jag vill visa med dessa bilder är, samhörigheten i tid och rum, med människans symboliska tänkande och föreställningsvärld. Naturligtvis bör det ha funnits kontakter över detta nordliga bälte som sträcker sej från Berings hav, i öst, till Östeuropa och Skandinavien, i väst. Tidsmässigt ligger de gravar som jag visar här från 1800 f.kr. - 1400 e.kr. i Asien samt 400 f.kr. - 400 e.kr. på Gotland. De Asiatiska gravformerna ligger alltid på högplatåer på 3000-4500 m.ö.h., så nära himlen man kunde komma. Denna strävan fanns även i Skandinavien. De flesta gravarna betecknas som kurganer (rösen, högar) med en kantkedja av stenar i cirkel runt om mitthögen. Ibland kan denna cirkel vara upp till 70 m, men oftast betydligt mindre ca 15 m. Syns från ovan som stekta ägg. Än idag syns tydliga markeringar som visar de fyra världsriktningarna (väderstrecken) eller solens vändpunkter i öst (uppgång) och Väst (nedgång). Olika gravformer.
Ibland är gravanläggningen som ett cirkelkors eller hjulkors (cirkel med korsarmar och mittpunkt). Andra gravanläggningar med cirkel och mittområde eller kvadratisk stenomgärde, där hörnen ligger i en kosmisk ordning. Även här kan det förekomma resta stenar som står inne i själva graven eller är ordnade som en processionsväg fram till mitten av anläggningen. Dessa resta stenar är upp till två meter höga och har mycket konstnärligt inhuggna hjortar, i språng snett uppåt. Formen på dessa liknar de guldhjortar som fanns i de redan utgrävda skytisk/sarmatiska gravarna. Hjorten var det själsdjur, som transporterade den dödes själ till dödsriket (den andra världen), lägg märke till att hjortarna strävar uppåt.
De gotländska gravformerna 400 f.kr. - 400 e.kr.
Hjulkorsgrav vid Annelund (strax norr om Visby), där man frilagt mer än 350 gravanläggningar med cirkel kring mittområdet - själva graven. Flera gravaranläggningar med två cirklar, korsarmar och litet mittområde, där gravurnan med benen stått, ca 17m diameter. Hjulkorsgrav vid Sälle (i Fröjel på Gotland) har en yttercirkel på 17m. i diameter. Brandgrav. med korsarmar, som utgår från mittcirkeln i kosmisk ordning. Det fanns totalt åtta hjulkorsgravar vid Sälle gravfält.
När arkeologerna frilagt ett gravröse i Vallstena visar det sej, att det i markplan ligger sju koncentriska cirklar runt själva graven. Den yttersta cirkeln är ca 30 m i diameter. Denna symbolism med sjutalet, tyder på en världsuppfattning om sju steg upp till den högsta himlen, som i sin tur har sitt ursprung från de sju himmelssvärerna och de sju planeterna. I Orienten var denna kosmiska världsbild vanlig bland sumerer och babylonier redan 2500 år f.kr. Vad jag vill visa med dessa stadsplaner, härläger och gravanläggningar är att forntidens människor inte bara förstod symbolerna utan även rent konkret levde i en symbolisk värld både när det gällde deras verkliga liv och i livet efter detta. 2046