GRUNDEINEER TILL PHILOSOPHI SKA STATSLÄRANS PROPÆDEUTIK hvilka med vidtberömda Pbilos. Facultetens samtycke MAG under inseende af CURIST. JAC. BOSTRÖM PROFESSOR I ETHIK OCH POLITIK för Pliilosopliiska Graden offentligen försvaras af h A R S WILHELM BORIK Slip. Reg. af Södermanlands och Nerikes Landskap å Gustavianska Lärosalen d. 12 Junii 1851 p. T. I. e. m. i:sta D. UPSALA, C. A. L E FFLER 1851.
GRUNDLINEER TILL PHILO SOPHI SKA STATSLÄRANS PRO PÆ O KU XIH* F Ö R S T A A F D E L N IN G E N. Om mcnshliga vetandet i allmänhet. Cap. I. Menskliga vetandets begrepp och arter. i- Att vara 1e f vand e är att vara s je lfm ed vetand c otdi tvertom; dessa uttryck ankomma i sjelfva verket pa detsamma. Lifvet och sjelfmedvetandet visa sig alltid och öfverallt i samma grad af egentlighet eller oegentlighet, af fullkomlighet eller ofullkomlighet. De skilja sig åtmindstone ej mera ifrån hvarandra, än t. ex. ljuset och lysandet eller kraften och verkandet. Rörelsen, langt ifrån att vara en väsendtlig bestämning i lifvets
begrepp, utvisar tvertom en relativ brist eller negation af lif hos de lefvande lösenden, hos hvilka den förekommer. 2. Att vara förnimmande eller förn im ma (percipere) är alt vara sjelfmedvetande på ett bestämdt sätt d. v. s. sä att ett svar är i och för sig sjelf möjligt pä frägorne: huru? och hvaraf sjelfmedvetande? Frågan huru? afser formen, sättet, eller graden af sjelfmedvetandels egentlighet, t. ex. om förnimmandet är ett kännande, ett föreställande eller ett tänkande. Frågan hvaraf? åter afser innehållet, objectet, eller det hvaraf man är sjelfmedvetande, t ex. om man är sjelfmedvetande af G ud, af sig sjelf eller af någonting annat. Naturligtvis kan innehållet ej ligga utom sjelfmedvetandet eller tvertom, då bägge ömsesidigt äro hvarandras bestämningar och således på visst sätt innehållas i hvarandra. Fn B e stämning kallas nemligen hvad helst som är eller förnimmes i någonting annat, från hvilket det urskiljes, och hvilket utan detsamma ej vore hvad det är.. 3. Att Vara är att Förnimmas och att förnimmas är att vara; bägge uttrycken hafva samma betydelse och omfattning. Alla invändningar mot denna sats grunda sig en
dast på forväxling och missförstånd. Man tar orden W ara och Förnimmas i bemärkelser, som icke äro lika besiämda i anseende till formen, innehållet och subjectet, och det är naturligt, att de då icke eller äro liktydiga. Men om någonting verkeligen förnim- mes af någon viss antingen med sinnet eller med in- billningskraften eller med tankeförmågan, så gäller ovedersägeligen, att del då äfven ä r för honom och för hans sinne eller hans inbillningskraft eller hans tankeförmåga, och likaså tvertom. För öfrigt brukas ock orden fattas, finnas, befinnas, gifvas m. fl. i ungefär samma bemärkelse, som de ifrågavarande.. Att vara Mart och tydligt eller i formelt afseende fullkomligt förnimmande är att vara tänkande, begripande och vetande, hvil- ka ord beteckna samma förnimmelsesätt, betraktadt i olika afscenden. Det klara och tydliga förnimmandet bör icke förväxlas med det starka och lifliga, ty uti det sednare, soin hör till sinnet och inbillningskraften, är sjelf- medvetandet aldrig egentligt eller klart. Sådant är det blott uti det förra, hvilket tillhör förståndet eller tankeförmågan, och hvilket kallas tänkande med afseende på sin sanning och objecti vitet, begripande med afseende på sin klarhet och intensitet, samt vetande med afseende på sin visshet och apo- dicticitet. Dessutom kallas det äfven förstående,
inseende, genomskådande o. s. v. i ungefär samma mening som begripande. S- 5. Det menskliga vetandet har charactercn af verksamhet och bestar i dömande eller fallande af omdömen, och det är således blott uti och genom sädana som menniskan ar vetande. Såsom ändlig måste menniskan uppfatta det för henne varande eller förnimbara successivt, och likasom efter hand sönderliigga för sig (skilja, urskilja, intelligere, ôtaroùv, diula/ußürsiv) dess mångfaldiga innehall. Först derigenom blir det af henne verkeligen känd t eller för henne bekant, och med afseende der* på kallas äfven omdömmet en kunskap i ordets egentliga bemärkelse. Ett falskt eller origtigt om döme är icke mera ett omdöme än t. ex. ett falskt mynt är ett mynt. Att verkeligen länka och likväl tänka falskt är en omöjlighet. * 6. Det mcnskliga vetandets innehall och object är hvad man rätteligen kallar Begr epp, och begreppets vinnande eller förverkligande i och för menniskan är äfven dess ändamäl. Begreppet är den formelt fullkomliga d. v. s. den klara, tydliga och sanna förnimmelsen, hvilken således är med sitt object identisk eller är sjelf sitt
object. Kn Förnimmelse åter eller en Perception är en viss form af lif eller sjelfmedvetande, som bestämmer en annan form, hvilken är i och för sig sjelf (lefvande, sjelfmedvetande) och i detta förhållande ej tankes såsom någon bestämning. Annars kan visserligen samma lifsform vara så väl förnimmelse som förnimmande; det förra, så vida den förnimmes i och af någon annan, det sednare, sa vida den fnrniiniiks i och af sig sjelf eller är sjelf sitt subject. I allmänhet kan ingenting annat förnimmas än förnimmelser; men vissa ibland dessa kunna ock vara förnimmande väsenden. 7. Ett system af (sanna) kunskaper eller omdömen är en Vetenskap i mensklig bemärkelse eller en mensklig vetenskap, ocli äfven för en sädan är säledes innehållet eller objectet alltid ett begrepp. Om tie sinnliga tingen såsom sådana kan man hafva kännedom, bekantskap och noticer eller dylikt, men icke någon egentlig vetenskap. Afven när vetenskapen vinnes blott genom tillhjelp af sådana tings betraktande, är det likväl icke om dem den egentligen handlar. Geometrien t. ex. handlar icke om den tecknade figuren, Botaniken icke om det åskådade exemplaret o. s v. de handla endast om det i dessa för sinnet framställda begreppet d. v. s. om det uti dem varande i och för sig sjelf eviga och oförgängliga. Vetenskapen sträcker sig för menniskan
jemt så långt, som Het vunna begreppet, och icke vidare. % 8. Det menskliga vetandet är antingen Förnuftigt, rationelt, speculati vt eller Sinnligt, sensuelt, empiriskt. Det förras innehåll och object är Väsendet i egentlig bemärkelse eller det omedelbart i och för sig sjelf varande; det sednares innehåll och object är väsendets P Ii æ n o m e n eller det omedelbart blott i och för oss varande. Phænomenet är nemligen det sätt att vara, eller den form, hvarunder väsendet är eller \isar sig i och för oss, såvida det af oss måste uppfattas ofullkomligt. Det förra är det absoluta, osinnliga, gudomliga, det sednare det relativa, sinnliga och menskliga; men begge innefattas de under begreppet om det Varande eller Väsendet i vidsträckt bemärkelse. 9- Systemet af menniskans rationella kunskaper kallas liennes Philosophie eller V et enskap i egentlig bemärkelse; systemet af hennes empiriska kunskaper kallas hennes Em pirie eller Erfarenhet i högre bemärkelse. Phil osophiens object är således det egentliga väsendet, hvilket också är Ilegreppet eller Ideen, såvida det är i och för någons sjelfinedvetande. Men äfven
phænomenet kan vara philosophiens object, såvida det verkeligen begvipes såsom phenomen; ty del fattas i det fallet sannt och förnuftigt eller sådant det i sig sjelf är; dess väsenhet eller vara i och för sig sjelf tänkes då såsom dess vara i och för menniskan; det visar sig då såsom omedelbart existerande blott i och för henne. Detta bemärkes och inses icke af Empiristen, hvilken just derföre är och förblir endast empirist. För öfrigt kallas ock ofta ett empiriskt system en philosophie, såvida meningen och afsiglen dermed är, att det skall gälla för en sådan d. v. s. att det skall vara en egentelig vetenskap. Gap. II. Philosophiens begrepp och indelning.. 1 0. Philosophien i och för sig sjelf och såsom blott sådan, betraktad i sitt begrepp eller sin idé, är det till formen och innehållet absolut fullkomliga vetandet Till formen fullkomligt v. s. absolut klart och systematiskt; till innehållet fullkomligt v. s. absolut helt och fullständigt eller alltomfattande. Ett sådant vetande kan naturligtvis ej hafva något annat subject, än den allvetande Gudomligheten, eller något annat
object än honom sjelf i systemet af hans idcer. Del är nemligen klart, att allt vetande måste hafva ett subject eller vara något visst väsendes vetande, och att det egentligen icke är någonting annat än den vetande sjelf betraktad såsom blott sådan och med bortseende från hvad han må v.vra i öfrigt. Jemf. dessutom. G. tfe 7. Häraf synes, hvad det vill säga att studera en vetenskap och hvad man derigenom egentligen kan vinna. «Philosophien i och föi* oss eller mcnnishans Philosophie är samma vetande med de inshränhningar eller negationer och motsatser, som följa af mennishans ändlighet i förhållande till Gudomligheten. Hvilka dessa inskränkningar kunna och måste vara skall närmare angifvas i det följande. Här anmärkes endast att de visa sig dels mera i formen, dels mera i innehållet och omfattningen. Deraf den relativa skiljnaden emellan Mythologie och Philosophie, och deraf äfven bäggederas mångfaldiga former. För öfrigt finner man häraf, att menniskan uti och genom det sanna rationella vetandet acluelt deltar i det gudomliga lifvet, och detta desto mera, ju klarare och fullständigare det vetandet är. Philosophien bör derföre ej eller vara någonting för menniskan likgiltigt; hvar och en är åtminstone i theoreliskt afseende jemt så mycket värd, som hans philosophie.
S 12. Mennîskans Philosophie indelas i Theo- retisk och Practisk med alseende pa det egentliga väsendets olika förhällande till inen- iiiskans theoretiska och practiska förmäga eller verksamhet. D et egentliga väsendet (Gud och hans ideer) är alla ändliga väsendens och följaktligen äfven menni- skans yttersta Grund. Men såsom sådant är det ]) för hennes theoretiska förmåga alla ändliga väsendens Urväsen deras absoluta Ursak och Ursubstans, uti och genom hvilket allt i och af dem måste begripas; 2) för hennes praktiska förmåga alla fria väsendens Urreligion deras absolut högsta L ag och Ändamål, hvarefler och hvartill allt i och af dem b ö r göras. Det är således i theoreliskt afseende blott innehåll och object för hennes betraktelse eller vetande hennes förstånd, men i practiskt afseende tillika object och innehåll för hennes fria verksamhet eller handlande hennes vilja, uti och genom hvilken det i och för henne bör förverkligas. Saknade menniskan friheten, så hade denna indelning af Philosophien ingen betydelse. 1 3. Den theoretiska philosophicos första hufvuddel är den Rationella Theologien eller vetenskapen om Gudomlighetens idé betraktad i theoretiskt afseende, dels logiskt i
och för sig sjelf, dels nietaphy siskt i förhållande till de ändliga väsenderne. För menniskan är denna vetenskap m öjlig ined det vilkor, att Gudomligheten är potentiell närvarande i hennes medvetande, eller att Han i och för henne är en åtminstone möjlig idé, hvilken hon mer eller mindre kan höja till verklighet för sig d. v. s. uppfatta med någon viss grad af klarhet och tydlighet. Det är nem'igen just denna med silt object i och för sig sjelf identiska idé, som, i theoretiskt afseende betraktad, är den speculativa Théologiens object och innehåll. Samma vetenskap handlar visserligen ock om de ändliga väsenderne; men dessa tänkas likväl då endast sasom Gudomlighetens ideer och bestämningar, hvaraf följer att äfven den metaphysiska delen dock har blott Honom och hans ideer till sitt object. S 1+. Den theoretiska philosophions andra huf- vuddel är den rationella Anthropologien eller vetenskapen 0111 den cnskilta (particu- laira) mensklighetens idé betraktad i theoretiskt afseende, dels i och för sig sjelf, i förhållande till de öfriga ideerne. dels Denna vetenskap är möjlig med det vilkor att menniskan till sitt väsende är en lefvande (sjelfmed- vetande, förnimmande, förnuftig) idé hos Gudomligheten, och att hon till en viss grad kan fatta sig sjelf i mångfalden af sina bestämningar, följaktligen också
i sitt förhållande till Gud och hans öfriga ideer, såvidt de för henne äro bekanta. T y äfven om Honom och om andra ändliga väsenden, in specie otn Folkstammen, liacen och Slägtet handlar den speculativa Anthropologien, men endast såvida de tänkas såsom den particulaira mensklighetens bestämningar och således betraktas blott inom denna.. För öfrigt höra under denna vetenskap icke blott läran om den menskliga individen, u an äfven den theoreliska betraktelsen af de particulaira menskliga enheter, som inom den practiska philosophien upträda i egenskap af familier, communer och corporationer. 1 5. Den theoretiska philosophions tredje huf- V tid del är den rationella Ethnologien eller vetenskapen om den naturligen samfäldta (universella) mensklighetens idé betraktad pä samma sätt i theoretiskt afseende, dels i och för sig sjelf, dels i förhällande till de öfriga ideerne. l)en speculativa Ethnologien, som hitintills är föga bearbetad, är liksom bägge de föregående delarne af theoretiska philosophien möjlig för menniskan med det vilkor, att äfven Folkstammen, Racen och Slägtet äro till deras väsende lefvande ideer såväl i och för det Gudomliga förnuftet, som i och för den enskildlä inen- niskan, hvilka bägge bär också betraktas, men blott savida de äro bestämningar till dessa ideer. I allmänhet har hvarje del af den theoretiska philosophien hela väsendet till sitt object eller innehall, så att
blott utgångspunkten för dess betraktande är i hvardera delen olika. Detta har sin grund och nödvändighet deruti, att sjelfva objectet är ett strängt systematiskt helt eller en absolut organism, hvars alla m o menter bestämma hvarandra ömsesidigt och äro på visst sätt i hvarandra närvarande. 16. Till dessa trenne liufvuddelnr, af hvilba de tvenne sednare hunna tillsammans hallas A n- th ro p o l o g i en i vidsträckt be m är helse, låter allt mcnskligt rationelt vetande, såvidt dess object endast är tlieor etiskt, hänföra sig. Den så kallade Naturphilosophien faller hel och hållen inorn Anthropologien och kan icke uppträda såsom en hufvuddel af philosophien jemte de trenne ofvannämnde, emedan Naturen eller den sinnliga verkligheten i rummet och tiden icke är annat än innehållet af menniskans sinnlighet, eller phænomenet i och för henne af den öfiersinnliga verkligheten, hvaraf följer, att vetenskapen om henne endast kan utgöra en del af den fullständiga vetenskapen om menniskan. Den philosophiska Æ s t h e t i k e n åter eller vetenskapen 0111 det Sköna och den sköna Konsten hör dels till Theologien och dels till Anthropologien; och till den sednare, i vidsträkt bemärkelse tagen, har man ock att hänföra Historiens P h i- sophie, hvars object, ehuru en product af menskligu friheten, dock såsom sådant är endast tbeoretiskt.
S 1? Den practiska philosophions första hufvuddel är den rationella Deligi011 si äran eller vetenskapen oin Gudomlighetens idé betraktad såsom inensklighetens Urreligion d. ä. såsom dess absolut högsta practiska lag och ändamål. I Religionsläran betraktas Gud endast sasom den absolut högsta Ledaren eller Regenten d. v. s. Försynen och Saliggöraren för såväl den enskilta m enskligbeten som den offentliga, hvilka bägge likväl då tänkas blott såsom lians lefvande organer, och af hvilka den sednare i det fallet kallas hans Kyrka eller Ileliga Samfund. Det är således i Iteligionsphilosophien ej fråga om hvad de menskliga väsenderne för sin del böra vilja och göra, utan om hvad Gudomligheten sjelf gör och förverkligar uti och genom dem, eller om livad Han från sin sida medverkar till deras frälsning och salighet. Till innehållet svarar denna vetenskap närmast mot den sednare delen af Positiva Religionsläran från och med Soteriologien efter den ordning, i hvilken läroämnena der hitintills vanligen blifvit afhandlade. 8. 1 8. Den practiska philosophiens andra hufvuddel är Sedeläran eller vetenskapen om den enskilta (privata) inensklighetens idé betraktad såsom dess absoluta Sedlighet d. ä. såsom
dess högsta enskilta practiska lag ocli ändamål. Sedeläran Ethiken, Moralen har till sitt object och innehåll den absoluta Sedligheten (honestum) eller den sanna enskilta (privata) menskligheten sjelf dess väsende eller idé, betraktad såsom Ledande Princip för dess fria verksamhet eller dess sjelftörverkligunde. Den handlar således endast om hvad de privata menskliga väsenderne, Individen, Familjen, Communen och den privata Corporationen eller det privata Ståndet höra vilja och göra, dels i och för sig sjelfve, dels i förhållande ti 11 Gud och de ändliga förnuftiga väsenden, af hvilka de finna sig bestämda. Att för öfrigt hvarje menskligt väsendes sjelfstiindiga verksamhet efter dess egen enskilta lag icke utesluter eller upphäfver dess bestämdhet genom Gudomligheten och de öfriga förnuftiga väsenderne, utan tvertom just förutsätter och fordrar deras medverkan för sin möjlighet och fullkomlighet, det är en nödvändig följd af det egentliga väsendets absoluta organiskhet. tî>- Den practiska philosopliiens tretlje hufvudclel är den rationella 11 ätts- eller Statsläran (1. v. s. vetenskapen om den offentliga (publika) nienskligbctcns idé betraktad säsoni dess absoluta liätt eller säsoin dess högsta offentliga practiska lag och ändainäl. Den rationella Rätts- eller Statsläran Juridiken,
Politiken hnr till sitt object och innehåll den absoliitn Rätten (Jus) d. v. s. den sanna ofientliga menskligheten sjelf dess väsende eller idé, betraktad såsom den Ledande Principen för dess egen fria verksamhet eller dess sjelfforverkligande. Liksom derföre Sedeläran handlar endast om de enskilta eller privata menskliga väsenderne och deras förhållande till Gud och de offentliga, så handlar äfven Rättsläran endast om de offentliga eller publika d. v. s. om Staten, Statssystemet och Slägtet, hvilka der betraktas på samma sätt, dels i och för sig sjelfve dels i förhållande till Gud och de enskilta, hvilka sednare i det fallet endast anses för deras bestämningar eller organer,. 20. Sedeläran och Rättsläran Imnde tillsammans ballas Rättslära i vidsträcbt bemärkelse, emedan de bägge handla om det Rätta i mensbliga väsendens fria verbsambet eller handlingar. l)e äro bägge vetenskaper om rättigheter och pligter, den förra om de enskilta eller moraliska, den sednare om de publika eller juridiska. På visst sätt skulle hela den theoretiska philosophien kunna kallas Theologien i vidsträckt bemärkelse, emedan äfven Anthropologien och Ethnologien dock hafva väsendet eller Gudomligheten och hans ideer till sina objecter, och emedan det philosophiska velandet blott såvida är sannt, som det är identiskt med det Gudomliga. Afvenledes skulle hela den practiska philosophien kunna
kallas Religionslära i vidsträckt bemärkelse, då Sedligheten och Rätten bägge äro organiska momenier och följder af Urreligionen, och då de med annat vilkor * ej vore, hvad de böra vara. Sedligheten, kunde man säga, är den privata mensklighetens religion inom dess sphacr, liksom rätten den offentliga m ensklighetens religion inom dess sphær. Ö fversiyt a f Statsvetenskaperne. S. 2 1. Stats vetenskapen i ordets vidsträcktaste bemärkelse är en sammanfattning af flere vetenskaper, som erhålla sin enhet genom deras afseende pä en eller tlere i sinneverl- den förverkligade stater. 'Det gifves derföre en sådan vetenskap för hvarje särskildt stat, men äfven för flere stater tillsammans, i synnerhet om de till hvarandra stå i det förhållande, alt de verkligen bilda ett statssystem. Vanligen och måhända rättare säger man ock derföre icke Statsvetenskapen, utan hellre Statsvetenskaperne, emedan de icke utgöra ett i alla afseenden strängt systematiskt helt af verkliga kunskaper, utan omfatta såväl empiriska som rationella elementer. Flere ibland dem äro