Hamn- och båtmiljö Tillsynshandledning för miljökontor

Hamn- och båtmiljö Tillsynshandledning för miljökontor

Hamn- och båtmiljö Tillsynshandledning för Östergötlands miljökontor mars 2007 (reviderad februari 2008) I Miljösamverkan Östergötlands projektgrupp har följande personer deltagit för utformning av handlednings- och projektmaterial: Viktor Forsell, Länsstyrelsen Östergötland, Miljöskyddsenheten Elisabeth Tiensuu, Norrköpings kommun, Miljö- och hälsoskyddskontoret Torgny Sylvan, Linköpings kommun, Miljökontoret Handledningen är framtagen med hjälp av Miljösamverkan Västra Götalands delprojekt fritidsbåtshamnar.

1 INLEDNING... 1 1.1 SYFTE OCH OMFATTNING... 1 1.2 SAMMANFATTNING OCH LÄSANVISNING... 1 2 FRITIDSBÅTSHAMNAR, EN ÖVERSIKT... 2 2.1 OLIKA KATEGORIER AV FRITIDSBÅTSHAMNAR... 2 2.2 MILJÖKLASSNING: BLÅ FLAGG OCH GÄSTHAMNSGUIDEN... 5 2.3 VAD FINNS I LÄNET?... 6 3 MILJÖ- OCH HÄLSOSKYDDSFRÅGOR I FRITIDSBÅTSHAMNAR... 7 3.1 UTSLÄPP/FÖRORENINGAR VID BÅTUPPTAGNING... 7 3.2 SPOLPLATTA OCH RENING AV SPOLVATTEN... 7 3.3 UNDERHÅLL, REPARATION OCH VÅRRUSTNING... 8 3.4 DRIVMEDELSKVALITET, ALKYLATBENSIN ETC.... 11 3.5 OLJOR ETC... 11 3.6 HANTERING AV BRANDFARLIG VARA... 12 3.7 KRAV PÅ SKYDDSÅTGÄRDER OCH SANERING VID HANTERING AV BRÄNSLEN OCH OLJOR... 12 3.8 BÅTBOTTENFÄRGER... 13 3.9 BÅTTVÄTT UNDER SÄSONG... 14 3.10 TOALETTER OCH ANDRA SANITÄRA ANLÄGGNINGAR... 15 3.11 AVFALLSSLAG I FRITIDSBÅTSHAMNAR... 15 3.12 MATERIAL TILL ÅTERVINNING: PRODUCENTANSVARSAVFALL... 21 3.13 RUTINER OCH ANSVAR FÖR AVFALLSHANTERINGEN... 21 3.14 TILLSYNSANSVAR... 24 3.15 FÖRORENAD MARK OCH SEDIMENT... 25 3.16 ÖVRIGA MILJÖFRÅGOR... 26 3.17 EGENKONTROLL OCH ANSVARSFRÅGOR... 27 4 MILJÖKONTORENS TILLSYN... 28 4.1 INVENTERING AV FRITIDSBÅTSHAMNARNA I KOMMUNEN... 28 4.2 PRIORITERING AV OLIKA HAMNAR FÖR TILLSYN... 29 4.3 INSPEKTION... 29 4.4 INFORMATION TILL FRITIDSBÅTSHAMNARNA... 30 4.5 SAMVERKAN MED ANDRA MYNDIGHETER OCH ORGANISATIONER... 30 4.6 PLANERING AV NYA FRITIDSBÅTSHAMNAR ETC... 31 5 LAGSTIFTNING OCH MILJÖMÅL... 32 5.1 LAGSTIFTNING... 32 5.2 MILJÖMÅL... 33 6 VAR MAN HITTAR MER INFORMATION... 35 6.1 MILJÖSAMVERKANS PROJEKTGRUPP... 35 6.2 LÄNSSTYRELSEN... 35 6.3 ANDRA MYNDIGHETER... 35 6.4 ORGANISATIONER... 35 6.5 LITTERATUR/REFERENSER... 36 BILAGOR... 37

1 Inledning 1.1 Syfte och omfattning Syftet med denna handledning är att den ska vara ett stöd för miljökontorens tillsyn enligt miljöbalken av fritidsbåtshamnar. Det är en förhoppning att handledningen ska förenkla och effektivisera tillsynen och göra den mer enhetlig mellan kommunerna samt bidra till en god miljö i fritidsbåtshamnar. Handledningen omfattar miljö- och hälsoskyddsfrågor i olika slags fritidsbåtshamnar. Den omfattar däremot inte miljö- och hälsoskyddsfrågor som kan ha samband med båtlivet men inte direkt rör hamnarna. Exempel på sådana frågor, som inte alls eller bara marginellt tas upp här, är buller från båttrafiken utanför hamnområdena, slitage på vegetation, vattenskoterfrågan, nedskräpning i naturen samt utsläpp från båttoaletter till sjöss. Naturhamnar behandlas inte på annat sätt än att de är medtagna under definitionerna av olika slags fritidsbåtshamnar. 1.2 Sammanfattning och läsanvisning Handledningen är framtagen i Miljösamverkan Östergötlands regi som stöd för miljökontoren i Östergötlands tillsyn av fritidsbåtshamnar. I ett inledande avsnitt ges en översikt över vad för slags fritidsbåtshamnar som avses, bland annat omfattas även vinteruppläggningsplatser samt sjömackar och inte endast hamnar i snävare mening såsom hemmahamnar och gästhamnar. I avsnittet Miljö- och hälsoskyddsfrågor i fritidsbåtshamnar finns information om bland annat avfall, spolplatta och rening av spolvatten, utsläpp/föroreningar vid underhåll, bränslen och andra kemiska produkter, sanitära anordningar samt förorenad mark och sediment. I anslutning till en del texter ges projektgruppens bedömning av frågorna i rutor med rubriken Projektgruppen anser. Dessutom finns ett sammanfattande schema i bilaga 1, över hur en del av dessa frågor bör bedömas i olika slags fritidsbåtshamnar. Under rubriken Miljökontorens tillsyn ges råd om tillsynen, inklusive viktiga kringaktiviteter såsom samråd med andra myndigheter, information etc. Här ges också förslag på prioriteringar av tillsynen. Tillsynen handlar således inte enbart om inspektioner, utan även om information till berörda. I första hand bör uppmärksamheten i tillsynsarbetet ägnas åt sjömackarnas hantering och val av drivmedel (alkylatbensin) samt kemikalier. Vid tillsynsbesöken bör till exempel pumparnas skick kontrolleras. Berörda hamn- och båtklubbsansvariga ska informeras om rening efter spolplattor och om hantering av farligt avfall på uppläggningsplatser. Till stöd för tillsynen finns en separat inspektionschecklista. En kort orientering om lagstiftning och miljömål ges i kapitel 5. Sist i tillsynshandledningen, före bilagorna, finns upplysningar om var man hittar mer information. 1

2 Fritidsbåtshamnar, en översikt Definition av fritidsbåtshamn enligt Sjöfartsverkets föreskrifter om mottagning av avfall från fritidsbåtar (SJÖFS 2001:13): Fritidsbåtshamn en plats eller geografiskt område som inrättats för att ge service till fritidsbåtar, dock inte små bryggor och enkla förtöjningsplatser. I handledningen inkluderas därför följande i begreppet fritidsbåtshamn: Hemmahamnar Gästhamnar Anslutningshamnar Upptagnings- och sjösättningsplatser Vinteruppläggningsplatser Småbåtsvarv med service/reparation och/eller vinterförvaring Sjömackar Naturhamnar Här ges en kort översikt över de olika kategorierna. Olika miljö- och hälsoskyddsfrågor i hamnarna tas närmare upp i avsnitt 3. 2.1 Olika kategorier av fritidsbåtshamnar 2.1.1 Hemmahamnar Hemmahamnar är avsedda för permanent förtöjning, det vill säga hamnar där varje bryggplats disponeras av en båtägare under båtsäsongen. Hemmahamnar kan vara båtklubbshamnar, kommunala fritidsbåtshamnar, kommersiella marinor etc. Hemmahamnarnas utrustning varierar mycket, vilket inte alltid har samband med hamnens storlek. Även relativt stora fritidsbåtshamnar kan ibland vara tämligen fria från serviceanordningar, medan andra kan ha exempelvis elförsörjning, vatten, avfallsmottagning, toaletter och även kommersiell service. 2.1.2 Gästhamnar Gästhamnar kan ha en mängd olika typer av ägar- och huvudmannaskap. Gemensamma aspekter för gästhamnar är att i dessa finns, förutom korttidsuthyrning (dygnshyra) av bryggplatser, ofta serviceinrättningar som toaletter, avfallsmottagning samt kommersiell service, exempelvis drivmedelsförsäljning, kiosk och servering. Gästhamnar kan vara separata anläggningar eller finnas som en del av en hamn som också inrymmer en hemmahamn. Med gästhamn kan jämställas, utan att de uttryckligen benämns som gästhamn, större båtklubbshamnar som inte är hemmahamnar. 2

2.1.3 Anslutningshamnar Anslutningshamnar är sådana som främst används av båtägare som är beroende av båt för att nå sitt fritidsområde. Dessa har oftast bara några få bryggplatser utan några serviceanordningar. Tillsyn av anslutningshamnar omfattas inte av denna handledning. 2.1.4 Upptagnings- och sjösättningsplatser Upptagnings- och sjösättningsplatser kan finnas som en del av övriga kategorier eller vara separata anläggningar. De kan vara utrustade med exempelvis ramp för trailers, fast kran, mobil kran eller andra anordningar för att sjö- och torrsätta båtar samt förflytta båtar inom området. På platsen sker ofta renspolning med högtryckstvätt av båtbotten direkt efter upptagningen. Detta kan ske på en spolplatta, med eller utan anslutning till någon form av reningsanläggning, eller direkt på marken. I samband med sjösättning kan det i viss utsträckning förekomma bottenmålning (att ett sista skikt läggs på, eller att delar av skrovet som varit oåtkomliga under uppallningen på vinteruppläggningsplatsen behandlas). 2.1.5 Vinteruppläggningsplatser Vinteruppläggningsplatser kan, precis som hemmahamnar, ha många olika huvudmän. De kan finnas i anslutning till hemmahamn eller småbåtsvarv och vara en del av dessa, eller ligga separat. Vinteruppläggningsplatser kan också finnas långt från havet och sjön. På senare år verkar det ha blivit vanligare att uppläggningsplatser ordnas i inlandet. Vinteruppläggningsplatserna är oftast viktiga att ha tillsyn över, eftersom det generellt sett är här som båtägaren rustar och reparerar sin båt. Slipning, målning, plastreparationer, byte av batterier och oljor är exempel på aktiviteter som kan sprida föroreningar eller ge upphov till avfall. Renspolning av båtbotten (efter upptagning), kan ibland ske här, om det inte gjordes vid platsen för upptagningen. Vinteruppläggningsplatser kan bestå av allt ifrån en bit mark som upplåts till båtägarna, där de själva får ordna med täckning av båtarna, till hallar för inomhusförvaring, och många varianter däremellan. 3

Vinteruppläggningsplats, Herstadbergs Marina, Norrköping. Foto: Elisabeth Tiensuu 2.1.6 Småbåtsvarv Till denna kategori räknas småbåtsvarv med service/reparation och/eller vinterförvaring. Däremot omfattas inte båttillverkare eller produktionsvarv, och inte heller separata serviceverkstäder för båtmotorer, riggverkstäder eller liknande. Sådana anläggningar behöver förvisso också tillsyn av miljömyndigheterna, men det är mer jämförbart med tillsyn av industrier och verkstäder. På småbåtsvarven förekommer ofta samma aktiviteter som på upptagnings-, sjösättnings- och vinteruppläggningsplatser. Försäljning av båtbottenfärg och dylikt är vanligt på småbåtsvarv. 2.1.7 Sjömackar Med sjömackar avses drivmedelsförsäljning vid vattnet, där båten kan tankas direkt i sjön. Sjömackar kan finnas på pontoner där bränslecisterner är inbyggda, eller så finns cisternerna på land, i eller ovan mark. Alla sjömackar tillhandahåller åtminstone en kvalitet vardera av diesel och bensin från pump. Oftast finns det i anslutning till sjömackar även en butik med försäljning av tvåtaktsoljor och andra smörjoljor. Försäljning av båtbottenfärg och dylikt kan ske på eller i anslutning till sjömackar. 2.1.8 Naturhamnar Naturhamn är en plats som genom sitt läge och naturliga utformning inbjuder till besök och förtöjning och därför ofta utnyttjas som utflyktsmål eller som stödpunkt vid långfärder. Även om de flesta naturhamnar saknar alla sorters anläggningar kan ibland 4

enkla förtöjningsanordningar förekomma. På vissa mer frekventerade ställen kan det också finnas sopmajor och torrtoaletter, det gäller särskilt inom naturreservat. Tillsyn av naturhamnar omfattas inte av denna handledning. 2.2 Miljöklassning: Blå Flagg och Gästhamnsguiden 2.2.1 Blå flagg Genom Blå Flagg finns en sorts miljöklassning av fritidsbåthamnar. Hamnar som erhåller Blå Flagg uppfyller vissa kriterier som fastställs av Foundation for Environmental Education (FEE). Systemet förekommer i ett tjugotal länder och handhas i Sverige av stiftelsen Håll Sverige Rent. Att en hamn saknar Blå Flagg behöver inte nödvändigtvis innebära att den är miljömässigt sämre än en som har utmärkelsen, eftersom Blå Flagg är frivilligt. Blå Flagg. Foto: Håll Sverige Rent Blå Flagg. Foto: Håll Sverige Rent Kriterierna innebär krav på miljöutbildning och information, miljöledning, vattenkvalitet samt säkerhet och service. Kriterierna är både obligatoriska och vägledande. Alla miljö- och hälsoskyddsfrågor som tas upp i denna handledning omfattas inte av kriterierna för Blå Flagg. Blå Flagg utdelas årligen och gäller enbart för en säsong. Kontrollbesiktningar av hamnen görs varje år av stiftelsen Håll Sverige Rent. Blå Flagg finns också för badstränder, och det finns även en individuell Blå Flagg för båtägare. 5

2.2.2 Gästhamnsguiden Riksföreningen Gästhamnar i Sverige har också en miljöklassning. Alla gästhamnar anslutna till föreningen betygssätts obligatoriskt i Gästhamnsguiden. Betygssättning på en femgradig skala görs för vart och ett av områdena säkerhet, miljö, toaletter och duschar. Skylt i en godkänd gästhamn enligt Gästhamnsguiden. 2.3 Vad finns i länet? Alla ovan nämnda kategorier av hamnar finns i Östergötland. Det är dock inte känt hur stort antal fritidsbåtshamnar länet har totalt sett. Nio av kommunerna bedöms ha ett mer omfattande båtliv med tanke på angränsning till endera kusten, Vättern, Sommen eller Göta kanal. Dessa nio kommuner är Valdemarsvik, Norrköping, Söderköping, Motala, Ödeshög, Vadstena, Boxholm, Ydre och Linköping. En mer begränsad båt- och hamnverksamhet bedöms förekomma i Mjölby, Finspång, Kinda och Åtvidaberg. Östergötlands län. Kommunerna avgränsade med svart streck. Bakgrundskartor Lantmäteriet, dnr 106-2004/188 6

3 Miljö- och hälsoskyddsfrågor i fritidsbåtshamnar Nedan ges en kort orientering om olika miljöfrågor i hamnarna, samt lämpliga eller möjliga försiktighetsmått för att minska miljöpåverkan och störningar. I bilaga 1 finns ett sammanfattande schema som stöd för några bedömningsfrågor. 3.1 Utsläpp/föroreningar vid båtupptagning I samband med upptagningen inför vinteruppläggning renspolas botten på de flesta båtar, oftast med högtryckstvätt. Syftet är att få bort smutsbeläggningar och påväxt av havstulpaner (främst båtar som har legat på västkusten), alger etc. Vid spolningen lossnar också en del av bottenfärgen vilket förorenar spolvattnet. Spolning sker vanligen i direkt anslutning till upptagningsplatsen, men det förekommer även att den görs på uppställningsplatsen, eller på någon tvättplats som passeras på vägen dit. Trailertransporterade båtar har blivit allt vanligare på senare år. Ofta sjösätts dessa båtar och tas upp flera gånger per säsong. I samband med upptagningarna kan renspolning förekomma. 3.2 Spolplatta och rening av spolvatten I såväl Naturvårdsverkets branschfakta Småbåtshamnar som Svenska Båtunionens (SBU) Båtlivet och miljön anges att renspolning bör ske på spolplatta ansluten till en reningsanordning. De reningsanordningar som nämns är slamavskiljare och/eller sandfilter. I Gemensamma riktlinjer för småbåtshamnar (GR och KF Göteborg och Bohuslän 1996) anges att spolplatta med slamavskiljare och ytterligare rening av spolvattnet bör krävas där båtar tas upp och bottenspolas. Projektgruppen har gjort en översiktlig inventering av förekomsten av spolplatta med rening. Ett fåtal anläggningar i Östergötland har installerat efterföljande rening. I bilaga 2 redovisas förslag på lämplig utformning av rening vid spolplatta. Projektgruppen anser Att spolplatta ska finnas på större upptagningsplatser. Till spolplattan bör en gallerförsedd grovrensränna, sedimentationsavskiljare samt finfilter finnas. På mindre upptagningsplatser får en bedömning göras från fall till fall. En bedömning från fall till fall får också göras om spolplatta med rening bör finnas vid sjösättnings- och upptagningsramper. 7

Exempel på spolplatta (hårdgjord yta) med en slamränna med oljeavskiljning, Björnö Marin, Norrköping. Foto: Nina Eskilson 3.3 Underhåll, reparation och vårrustning Reparation och vårrustning sker huvudsakligen på småbåtsvarv och på vinteruppställningsplatser. Uppläggningsplatser i inlandet utan anknytning till annan båtverksamhet kan vara lätt att förbise, men även dessa bör ägnas tillsyn åt, eller i alla fall inventeras för att kunna bedöma tillsynsbehovet. Slipning, målning och andra rustningsaktiviteter kan förväntas förekomma på många av dessa. 8

Projektgruppen anser När det gäller småbåtsvarv är det verksamhetsutövaren som ansvarar för att tillräckliga försiktighetsåtgärder vidtas. På vinteruppställningsplatser där det huvudsakligen är de enskilda båtägarna som utför arbeten bör den som ansvarar för uppställningsplatsen (båtklubb, kommun eller privat verksamhet) betraktas som verksamhetsutövare. Platsansvarig ansvarar för att båtägarna informeras om och uppmuntras att vidta försiktighetsåtgärder. Exempel på sådana ges i kommande avsnitt. 3.3.1 Slipdamm etc. Slipdamm (färg, plast, metall etc.) och flagor från skrapning kan både spridas till luften (blåsa iväg) och falla ner på marken. Det sistnämnda är troligen det större problemet, då det successivt bidrar till markförorening på platsen. Slipmaskin kopplad till dammsugare, Huges Marina, Tranås. Foto: Viktor Forsell Slipmaskiner med sug för slipdamm bör användas. Numera finns det ofta en inbyggd dammsugare även på enklare hobbymaskiner och det är därför rimligt att uppmuntra till att sådana används av enskilda båtägare. Damm från slipmaskinens dammuppsamlingspåse (eller från ansluten dammsugares behållare om sådan används) bör normalt betraktas som farligt avfall. Allt slipdamm är inte farligt avfall, men det kan vara svårt att särskilja. För att slipdamm och färgrester inte ska klassas som farligt avfall måste verksamhetsutövaren genom provtagning kunna visa att avfallet inte är farligt avfall. Om uppsamlingspåse saknas kan marken tillfälligt täckas med plast, till exempel med presenning. Färgborttagningsmedel kan vara ett alternativ till slipning. 9

3.3.2 Utsläpp, spill och avfall från målning och plastarbeten Lösningsmedelsavgång till luften från målnings- och plastarbeten på verksamheter av detta slag bedöms inte som omfattande. Miljöbalkens hänsynsregler ska dock beaktas och försiktighetsåtgärder vidtas för att förhindra onödig avdunstning. Lösningsmedelsrester ska inte tillåtas stå och avdunsta utan förvaras i kärl med lock. Spill av färg och lösningsmedel bidrar till markförorening på platsen. Arbetet ska bedrivas så att spill minimeras. Rester av färg, lösningsmedel, penseltvätt etc. får inte slås ut på marken, utan ska lämnas som farligt avfall. 3.3.3 Batteribyten I fritidsbåtar finns ofta både startbatteri och andra batterier av samma typ (blyackumulatorer) för belysning etc. Batterier som är utslitna och som ska bytas ut bedöms som farligt avfall på grund av sitt innehåll av syra och bly. Gamla batterier får inte bli stående i båtskjul eller på marken eftersom de riskerar att frysa sönder och läcka (ett välladdat batteri i gott skick fryser däremot inte sönder och kan sitta kvar i båten över vintern). Utbytta batterier ska alltså omedelbart placeras i en syrafast box eller motsvarande kärl för blyackumulatorer, alternativt omgående lämnas in som farligt avfall 3.3.4 Byte av olja och oljefilter Oljefilter på motorer, motorolja och olja i växelhus, drev, backslag etc. bör bytas regelbundet. Dessa byten torde oftast ske på vinteruppställningen, mindre ofta under båtsäsongen. I samband med oljebyte är risken för spill uppenbar. Kärl för att samla upp droppande spill ska därför alltid användas. All förbrukad olja, oljefilter och uppsamlat spill är att betrakta som farligt avfall. 3.3.5 Motorkonservering och kylarvätskor Båtmotorer kyls med vatten, precis som bilmotorer. För båtar finns det dock två system. Dels direktkylning, vilket innebär att sjövatten sugs in och pumpas runt i motorns kylkanaler och sedan går ut i sjön. Det andra sättet är sötvattenkylning, där det finns ett slutet kylsystem med sötvatten som kyls via värmeväxlare av sjövatten som sugs in, passerar värmeväxlaren och leds ut i sjön igen. Båtar med sötvattenkylning har precis som bilmotorer ett köldskyddsmedel i kylarvattnet. Detta medel, glykol, står normalt kvar i sötvattenkretsen under vintern. I båda kylningssystemen sker oftast en motorkonservering efter upptagningen. Konserveringen går till så att en vätska med en blandning av köldskyddsmedel (glykol) och konserveringsmedel som ska skydda mot korrosion körs igenom systemet några gånger. Kvar i systemet blir beläggningar på systemets ytor och rester i fickor etc. Om det inte tas om hand separat går resterna ut i sjön när motorn startas första gången på våren. Därför ska all konserveringsvätska samlas upp. 10

Huges Marina i Tranås tillämpar en teknik för uppsamling av konserveringsvätskan som återförs till behållare för omhändertagande som farligt avfall. Systemet bör kunna användas på fler marinor och av enskilda båtägare. Förbrukad konserveringsvätska ska alltså samlas upp och omhändertas är att betrakta som farligt avfall. 3.4 Drivmedelskvalitet, alkylatbensin etc. Båtmotorer drivs med bensin eller diesel. Även elmotorer, anslutna till blyackumulatorer, förekommer i begränsad omfattning, främst vid sportfiske. Inombordsmotorer är bensinmotorer av 4-taktstyp eller dieselmotorer. Utombordsmotorer är bensinmotorer av 4-takts eller 2-taktstyp. Merparten av utombordarna är (ännu) traditionella 2-taktsmotorer med dålig förbränning. Från sådana motorer går mellan 20-30 % av bränsleblandningen oförbränd ut i vattnet. För att minska dessa motorers miljöpåverkan bör alkylatbensin användas. Alkylatbensin är en extra ren form av motorbränsle och innehåller i stort sett inga av de skadligaste kolvätena bensen, aromater, polyaromater eller olefiner. För att alkylatbensinen ska få den användning som av miljöskäl behövs är det angeläget att drivmedlet görs mer tillgängligt. Det bästa är om alkylatbensinen kan tankas från pump på sjömackarna eftersom den dunkförsålda alkylatbensinen är dyrare än om den skulle säljas från pump. 3.5 Oljor etc. För 2-taktsmotorer finns miljöanpassade motoroljor. Det är oljor som har bedömts som mindre miljöskadliga av bland andra projektet Grön Kemi. Eftersom oljorna i traditionella 2-taktsmotorer blandas direkt i bränslet (vanligen 0,5-2 % inblandning) kommer även en stor del av motoroljan att gå ut i vattnet a. Särskilt för 2-taktsmotorer är det alltså angeläget att miljöanpassade oljor används. Hydrauloljor och smörjfetter kan förekomma i viss utsträckning på en del båtar. För dessa produkter finns miljöanpassade alternativ att tillgå. Projektgruppen anser Alkylatbensin från pump bör finnas på större sjömackar. Miljöanpassade oljor och alkylatbensin på dunk bör finnas på varje försäljningsställe. a Separatsmörjning, där oljan fylls i en separat tank i stället för att blandas i bränslet finns också, särskilt på större och på nyare utombordsmotorer. Även i dessa kommer dock en stor andel av oljan att gå med avgaserna ut i vattnet. 11

3.6 Hantering av brandfarlig vara Utöver bensin och diesel förekommer bland annat fotogen och gasol för kök och värmare i båtar. Även T-sprit och liknande används för enklare campingkök. För hantering eller försäljning av brandfarlig vara kan tillstånd krävas enligt Sprängämnesinspektionens föreskrifter SÄIFS 1995:3. Räddningsnämnden (eller motsvarande) är tillsynsmyndighet för brandfarlig vara. För viss, ur brandsynpunkt mindre riskabel, förvaring av brandfarlig vara gäller Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2003:24 med ändringar 2006:16. I korthet är det diesel, eldningsolja och spillolja b som omfattas i vissa volymer och i vissa typer av förvaring. Cisterner för brandfarlig vara bör vara invallade och nederbördsskyddade. Se vidare om dessa frågor i Kemikaliehandboken, Kemikalier i Östergötland, som orienterar både om regler och försiktighetsmått i övrigt. 3.7 Krav på skyddsåtgärder och sanering vid hantering av bränslen och oljor För att motverka bränslespill i samband med tankning, särskilt av utombordstankar som då lyfts upp på bryggan, bör sjömackar ha en gallerduk placerad ovanpå ett uppsamlingstråg med nederbördsskydd eller motsvarande anordning som tanken placeras på under påfyllningen. Risk för spill och utsläpp finns alltid i samband med tankning. I fritidsbåtshamnen bör därför finnas utrustning och material för att ta hand om sådant. Vid större utsläpp bör räddningstjänsten kontaktas för sanering med länsor och dylikt. Finns möjlighet att med utrustning på plats snabbt ta hand om mindre utsläpp både på land och i vattnet kan mycket vara vunnet både ekonomiskt och miljömässigt. Se vidare om skyddsåtgärder i bilaga 3, Tankningsplatser för fritidsbåtar. 3.7.1 Exempel på utrustning Absol, absorbent eller liknande ska finnas lätt tillgängligt för att kunna suga upp oljeoch bränslespill såväl på vattnet, i hamnbassängen som på land. Ormar med absorbtionsmedel och dukar avsedda att suga upp oljespill i båtarnas slagvatten finns på marknaden. Det är önskvärt att varje marina och sjömack håller absorbtionsmedel tillgängligt för båtägarna. Absorbent som har använts till att suga/samla upp spill ska hanteras som farligt avfall. b Spillolja som kan innehålla bensinrester betraktas dock normalt som brandfarlig vara klass 1. 12

Torpöns sjömack. Läget kan medföra krav på säkerhetsåtgärder. Foto: Viktor Forsell Projektgruppen anser Närheten till vattnet bör alltid innebära högt ställda krav på försiktighetsåtgärder vid lagring av bränslen och oljor i fritidsbåtshamnar. Cisterner ska därför alltid vara invallade. Sjömackar ska ha anordningar för att samla upp spill som bland annat kan uppstå vid påfyllning av utombordartankar. I alla typer av fritidsbåtshamnar bör det finnas någon utrustning för att ta hand om spill av oljor och dylikt. Omfattningen av vad som bör finnas måste bedömas från fall till fall. 3.8 Båtbottenfärger 3.8.1 Översikt Båtbottenfärger, antifoulingprodukter, används för att hindra påväxt på båtskrovet. Båtbottenfärger som tar bort påväxten på kemisk väg måste godkännas som bekämpningsmedel av Kemikalieinspektionen innan de får säljas och användas. Det behöver däremot inte de färger som på fysikalisk väg tar bort påväxten. Flera av de ämnen som använts för att förhindra påväxt har visat sig vara skadliga även för andra vattenlevande växt- och djurarter. Reglerna för båtbottenfärger har därför successivt skärpts för att skydda vattenmiljön. 13

Tennorganiska föreningar och diuron har förbjudits. Färger som har ett högt läckage av koppar godkänns inte. Färger som innehåller koppar, irgarol, zinkpyrition och isotiazolin får bara användas under vissa förhållanden. I godkännandet av antifoulingprodukter framgår om de är avsedda för fritidsbåtar eller för yrkesmässig användning på fartyg. Produkter för fritidsbåtar hör till behörighetsklass 3, de för fartyg hör till yrkesmässigt bruk, behörighetsklass 1 eller 2. Antifoulingprodukter för fritidsbåtar är endast godkända för att användas på båtar med huvudsaklig fart på västkusten. Det finns bara en produkt som är godkänd för båtar som huvudsakligen trafikerar ostkusten. Ingen antifoulingprodukt får användas på båtar för huvudsaklig fart i sötvatten. Inte någon antifoulingprodukter är godkänd för båtar med egenvikt under 200 kg. Försäljning av båtbottenfärg och dylikt sker inte i så stor omfattning i Östergötland som på exempelvis Västkusten, men det förekommer även här och bör därför kontrolleras. 3.8.2 Miljörisker i samband med användning av båtbottenfärger Båtar med hemmahamn i inlandet som används större delen av säsongen på västkusten kan vara målade med antifoulingfärg. Otillåten användning kan naturligtvis inte heller uteslutas. Miljön i hamnen riskerar att påverkas genom läckage direkt från båtarna när de ligger i vattnet. Koncentrerade utsläpp kan även ske vid upptagningen på hösten då båtarna spolas rena. Slipdamm och färgskrap med innehåll av antifoulingfärg bidrar till markförorening på vinteruppläggningsplatsen, om skyddsåtgärder inte vidtas. Ett problem som verkar vara stort är att båtägare kommer över båtbottenfärg vars godkännande för användning på fritidsbåtar upphört eller som bara är godkända för fartyg. När så sker ökar naturligtvis miljöpåverkan betydligt. Det förekommer också att färger som bara är godkända för västkusten används på ostkusten eller i insjöar. Det är en viktig uppgift att genom information och kontroll se till att sådan otillåten användning upphör. 3.9 Båttvätt under säsong Ett alternativ till att använda giftiga båtbottenfärger kan vara att tvätta båten på land några gånger under säsongen. Många båtägare har sina båtar i sjön endast en kort tid, från strax före semestern till några veckor efter densamma. För dessa båtägare med båtar i storleksklassen 4-8 meter är kranupptag och högtryckstvätt på spolplatta ett bra "giftfritt" alternativ. På större hamnar finns vanligtvis tillgång till upptagningskranar eller ramper för upptagning och högtryckstvätt. Denna högtryckstvätt bör ske på en spolplatta (med hårdgjord yta) med efterföljande rening, se vidare avsnitt 3.2. Produktutveckling av giftfria bottenfärger som är effektiva mot beväxtning pågår, men ännu finns inga helt effektiva produkter på marknaden. 14

Projektgruppen anser Det är viktigt att båtbottenfärgernas negativa effekter för livet i hav och sjö blir kända. Båtägare bör informeras om regelverket kring båtbottenfärger och om giftfri påväxtbekämpning. Giftfri båtbottenmålning, båtupptag och högtryckstvätt några gånger per sommar bör vara tillräckligt effektiva metoder i våra vatten. Information om risker med båtbottenfärger och mer miljövänliga alternativ kan spridas via massmedia, branschtidningar, branschorgan, bryggföreningar och båtklubbar. 3.10 Toaletter och andra sanitära anläggningar 3.10.1 Tillgång till toaletter I Naturvårdsverkets numera upphävda allmänna 86:5 anges följande om vad som bör finnas av toaletter: Toaletter Urinoarer Hemmahamn upp till 70 båtplatser 2 - därutöver 1 per 150:e båtplats Ja Gästhamn upp till 50 båtplatser 2 Ja därutöver 1 per 25:e båtplats - Vid hamnar för mindre fritidsbåtar anordnas minst en toalett Projektgruppen anser Behov av toaletter måste bedömas från fall till fall. Dock bör toaletter alltid finnas i gästhamnar och oftast även i hemmahamnar. Där toaletter bör finnas kan ovanstående tabell vara till stöd för att bedöma vilket antal toaletter som kan behövas. 3.10.2 Andra serviceinrättningar Duschar, omklädningsrum, matlagnings- och diskutrymmen finns främst i gästhamnar. Ur miljömyndigheternas perspektiv saknas anledning att prioritera frågan om serviceinrättningars förekomst. På de platser där serviceinrättningar finns ska de skötas så att god hygienisk standard upprätthålls. 3.11 Avfallsslag i fritidsbåtshamnar För fritidsbåtshamnar kan det vara praktiskt att göra en indelning i nedanstående avfallsslag. Indelningen har gjorts mer från praktisk än juridisk synpunkt. Under varje avfallsslag anges i underrubriker vad som avses (vad), i vilka slags fritidsbåtshamnar det uppkommer (var) och det ges några upplysningar om vad som kan behövas för en bra hantering (anordningar). Viktiga kompletterande upplysningar ges sedan i avsnittet 3.13. 15

3.11.1 Farligt avfall Vad Vanligt förekommande farligt avfall i fritidsbåtshamnar är följande: Färgrester. Lösningsmedel. Spillolja, motorolja, växelhusolja, backslagsolja etc. Batterier vanliga blyackumulatorer typ startbatteri men även småbatterier. Konserverings- och frostskyddsmedel för motorernas kylsystem. El-avfall, allt el-avfall är inte farligt avfall men avfallslämnarna bör erbjudas möjlighet att lämna allt el-avfall i en behållare. På båtupptagningsplatser med spolplatta och rening ska avskiljt slam, förbrukade filter/filterrens bedömas som farligt avfall. Båtarnas slagvatten, det vatten som samlas under durken, är ibland förorenat av oljeoch bränsleläckage. Var Farligt avfall av dessa slag, utom avfall från spolplatta, uppkommer främst på vinteruppläggningsplatser och småbåtsvarv, men kan i viss mån också förekomma på andra platser. Anordningar Bod eller liknande (nederbördsskyddat och invallat) utrymme bör anordnas. Boden ska ha tätt golv och förhöjd tröskel så att spill och läckage inte kan rinna ut. Det bör även vara tätt mellan golv och väggar för att utrymmet ska kunna godtas som invallning. Skilda kärl för olika avfallsslag enligt ovan bör finnas i boden. Vid behov uppdelat på fler kategorier. För oljor, lösningsmedel, konserverings- och frostskyddsmedel bör kärlen vara fat eller liknande. Batterier ska förvaras i syrafast tät behållare med lock. Behållare för farligt avfall ska vara tydligt uppmärkta med innehåll. Boden bör vara väl ventilerad för att inte brandfarliga eller explosiva gaser från färgrester, lösningsmedel och bensin (som kan finnas i spilloljan) ska ansamlas. Krav på tillstånd för hantering av brandfarlig vara kan gälla för boden. Se vidare under avsnitt 3.6. En annan brandrisk som båtägarna bör uppmärksammas på, kanske genom anslag, är risken för självantändning av trasor, trassel etc. som använts till träoljor (linolja, teakolja etc.). Med tanke på denna risk kan sådant avfall inte läggas i soptunna för hushållsavfall. Eventuellt kan lämpligt kärl för trasor ordnas i boden för farligt avfall. 16

Exempel på olämplig förvaring av farligt avfall. Förvaringen medför krav på åtgärder. Foto: Elisabeth Tiensuu Farligt avfall från rening efter spolplattor tas om hand direkt av entreprenör som utför slamtömning/filterbyte. Slagvatten får vanligtvis pumpas ut i sjön. Om det finns oljespill i slagvattnet bör dock spillet tas omhand (som farligt avfall) för att motverka utsläpp. Ett sätt kan vara att de hamnansvariga tillhandahåller absorbenter i form av "korvar" eller dukar för placering i båtens slag (utrymmet under durkarna). Ett annat sätt kan vara pumpning till mottagningstank i hamn. Vid vinterupptagningen när bottenpluggen (dyvikan) tagits ur rinner slagvatten ut och på slutet finns det ofta en skvätt av det lättare oljeblandade vattnet. Denna skvätt bör samlas upp i hink och hanteras som farligt avfall. 3.11.2 Hushållsavfall Vad Kan utgöras bl.a. av matavfall, städsopor och annat skräp som inte kan lämnas till återvinning c. Var Hushållsavfall av dessa slag uppkommer i alla slags fritidsbåtshamnar. De största mängderna uppstår troligen i gästhamnar och hemmahamnar. c Begreppet hushållsavfall enligt lagstiftningen är vidare, och omfattar exempelvis också farligt avfall och grovsopor från hushåll, men sådant tas här upp under särskilda rubriker nedan. 17

Anordningar Sopkärl (tunnor eller ställ med säck beroende på vilket system som tillämpas på orten). Mängden avfall, och behovet av mottagningskärl kan enligt Sjöfartsverkets webbpublicerade handbok Bra avfallsservice för Bättre miljö bedömas enligt följande: För att få en utgångspunkt för uppskattning av mängden avfall som behöver lämnas kan varje båt förutsättas medföra tre personer. En övernattningsbar båt kan anses ge upphov till en soppåse av normalstorlek per dygn. Hur många dagars avfall som i genomsnitt behöver lämnas per båtanlöp beror på de förutsättningar som råder i den aktuella hamnen. 3.11.3 Grovsopor Vad Exempel på förekommande grovsopor: Trävirke från kasserade/ombyggda täckställningar, båtskjul och uppallningar. I vissa fall även rör och andra metalldelar från dessa. Presenningar och plastdukar från kasserade/ombyggda täckställningar och båtskjul och från måleriarbeten etc. Trä-, plast- och metallmaterial från ombyggnad och renovering av båtar eller deras inredning. Även kasserade dynor och kapell etc. Förfallna, övergivna båtvrak på land eller i strandkanten. Var Grovsopor av dessa slag uppkommer på vinteruppläggningsplatser och småbåtsvarv. Eventuellt kan grovsopor förekomma på andra platser. Anordningar Containers eller stora sopkärl kan behövas. Det är viktigt att dela in avfallet efter kategori så att brännbart avfall läggs i separat behållare (brännbart avfall får inte deponeras). Exempelvis kan det vara lämpligt med en behållare för brännbart avfall och en annan för metallskrot och annat icke brännbart avfall. På många uppläggningsplatser fungerar det dock på så sätt att varje båtägare tar med sig sitt avfall. I sådana fall kan det vara onödigt med anordningar på platsen. Båtvrak Båtvrak bör lappas av verksamhetsutövaren (det vill säga den ansvarige för upplagsplatsen) med en uppmaning till ägaren att inom skälig tid transportera bort vraket och lämna det som avfall på kommunens sopstation eller motsvarande där sådant avfall kan tas emot. Om detta inte går får verksamhetsutövaren ombesörja bortforsling av vraket. 18

3.11.4 Toalettavfall från tankar (sugtömning) Vad Lite större fritidsbåtar har ofta en uppsamlingstank (septiktank) för toalettavfallet. Detta avfall bör omhändertas vid en mottagningsplats för toalettavfall. Det händer dock att toalettavfallet töms (pumpas) ut i sjön, vilket dock inte är att föredra. Var Behov av mottagning av toalettavfall kan förekomma överallt med livlig trafik av lite större fritidsbåtar, till exempel vid gästhamnar, hemmahamnar och sjömackar. Sugtömning för latrintank. Foto: Torgny Sylvan Symbol för sugtömningsplats 19

Anordningar Finns kommunalt avlopp (eller annat avlopp anslutet till reningsverk) i hamnen bör latrintankarnas innehåll kunna pumpas direkt till spillvattenledning. Finns inte detta bör en sluten uppsamlingstank installeras. Denna får sedan tömmas av slamsugningsbil för transport till kommunalt reningsverk. I båda fallen är det hamnen, inte båten, som tillhandahåller pumputrustningen som suger ur båtens latrintank. Pumputrustningen kan antingen vara stationär med fast anslutning till avlopp eller sluten tank, eller en mobil anordning med slangkoppling till avlopp eller sluten tank. På båtarna krävs att det finns en anslutning i däck genom vilken tömning kan ske. Denna ska vara utformad enligt standarden SS-EN ISO 8099, för att passa de standardiserade dimensionerna på hamnens pumputrustning. Utsläpp av toalettavfall till sjöss Det finns ingen svensk lagstiftning som reglerar utsläpp av toalettavfall till sjöss från fritidsbåtar. I Sverige har man sedan mitten av 1990-talet diskuterat att genomföra ett förbud mot utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar enligt HELCOM:s rekommendationer (Östersjöstrategin). Enligt denna rekommendation skulle ett totalförbud mot utsläpp ha införts under 2005. Förbudet har inte genomförts i Sverige eftersom ett sådant förbud skulle vara mycket kostnadskrävande både för båtar och i hamnar, och det har väckt starka reaktioner. Under 2006 träffade Sjöfartsverket andra berörda myndigheter, företrädare för fritidsbåtsbranschen, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Båtunionen, Skärgårdsstiftelsen med flera, för att diskutera alternativ till ett totalförbud mot att släppa ut toalettavfall. I kustlänsstyrelsernas redovisning av regeringsuppdraget Handlingsplan för etablering av hänsynsområden i kust- och skärgårdsområden menar de att man behöver driva på arbetet så att intentionerna med förbättrad avfallshantering och förbud mot utsläpp förverkligas i hänsynsområdena. De föreslår också att en särskild översyn görs av tillgången på toaletter och anläggningar för toalett- och hushållsavfall i hänsynsområdenas närhet och att åtgärder vidtas. Projektgruppen anser Att det är viktigt att arbeta för en minskning av utsläpp av toalettavfall för att arbeta mot miljömålen Hav i balans samt levande kust och skärgård och Ingen övergödning (avsnitt 5.2.1 och 5.2.2) samt med tanke på hälsoaspekten eftersom det kan finnas närliggande badvatten. Mottagningsplatser för toalettavfall bör därför finnas i gäst- och hemmahamnar. 3.11.5 Toalettavfall från uppsamlingskärl ( porta-potti ) Fritidsbåtar som inte är utrustade med en uppsamlingstank kan ha ett mindre uppsamlingskärl i direkt anslutning till toaletten. Detta kärl lyfts ur båten för tömning. Behov av mottagning kan förekomma överallt med livlig trafik av fritidsbåtar, exempelvis vid gästhamnar, hemmahamnar och sjömackar. 20

En utslagsback i lämplig tömningshöjd behövs. Rinnande vatten för rensköljning och handtvätt behövs också över backen. Anslutning sker till spillvattenledning eller sluten tank, såsom beskrivits ovan under sugtömning. Utslagsbacken bör placeras bakom lämpligt insynsskydd, och helst vara skyddad från vind och nederbörd. 3.12 Material till återvinning: producentansvarsavfall Vad Här avses främst de vanliga avfallsslagen som omfattas av producentansvar, det vill säga: Papper/tidningar. Förpackningsavfall av papper, papp och wellpapp. Förpackningsavfall av hårdplast. Förpackningsavfall av mjukplast. Förpackningsavfall av metall. Var Papper/tidningar och förpackningsavfallen uppkommer på i princip alla slags fritidsbåtshamnar. Anordningar För papper/tidningar och förpackningsavfallen ska de typer av behållare användas som entreprenören/entreprenörerna på orten använder för dessa slags avfall. Om någon station för producentansvar inte finns i hamnen kan egna behållare anordnas. Ett annat sätt som kan användas vid små och medelstora fritidsbåtshamnar är att genom skyltning visa var närmaste återvinnings-/avfallsstation ligger. 3.13 Rutiner och ansvar för avfallshanteringen 3.13.1 Allmänt om kommunens respektive hamnens ansvar I förordning (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg finns bestämmelser om mottagningsanordningar för avfall från fartyg i hamn. För svenska fritidsbåtshamnar är kraven tydliggjorda i Sjöfartsverkets föreskrifter (2001:13) om mottagning av avfall från fritidsbåtar. Sjöfartsverket reglerar att det ska finnas mottagningsanordningar, medan miljöbalken reglerar hur avfallet ska hanteras. Enligt 22 avfallsförordningen (2001:1063) ska oljeavfall, toalettavfall, fast avfall och rester av andra skadliga ämnen d tas emot och forslas bort från hamnens mottagningsanordningar genom kommunens försorg. Detta innebär att ingen annan än kommunen, d Detta gäller rester av andra skadliga ämnen som det är förbjudet att släppa ut enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen. Detta gäller inte oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten som avses i 3 kap. 1 samma lag eller barlastvatten eller tankspolvätska som avses i 2 samma kapitel. 21

eller den som kommunen anlitar för ändamålet, får ta befattning med transporten (15 kap. 21 miljöbalken). För de hamnar som inte är kommunägda ska hamnens innehavare ange behovet av renhållningstjänster för kommunen (i den ordning som har bestämts av kommunfullmäktige eller den kommunala nämnd som fullmäktige bestämmer). Hanteringen av avfall i hamnar kan vara reglerad i de kommunala föreskrifterna för avfallshantering. 3.13.2 Hamnen Hamnen är skyldig att ha anordningar för mottagning av avfall från fartyg (inklusive båtar). Detta följer av lagstiftningen om åtgärder mot förorening från fartyg och regleras för fritidsbåtshamnar närmare i Sjöfartsverkets föreskrifter, SJÖFS 2001:13 (se bilaga 4). Avgift får inte tas ut för att lämna avfallet, men hamnen får täcka kostnaderna genom hamnavgift eller annan generell avgift. Skyldigheten att hålla mottagningsanordningar gäller även den som tar ut avgift för hamnens nyttjande, eller om så inte sker, fastighetsägaren. Två eller flera hamnar får ha gemensam mottagningsplats, om det inte innebär olägenhet för de fritidsbåtar som har behov av att lämna avfall. Fritidsbåtshamnen ska ha en avfallshanteringsplan, som ska upprättas i samråd med kommunen. Regionala planer, som omfattar flera hamnar, är tillåtet under förutsättning att behovet av och tillgången på mottagningsanordningar specificeras för varje enskild fritidsbåtshamn. Fritidsbåtshamnen ska utse en person för det praktiska genomförandet av avfallshanteringsplanen. Planen ska revideras vid behov dock minst vart tredje år. 5 4 kap. SJÖFS 2001:13: Avfallshanteringsplanen för fritidsbåtshamn skall innehålla följande uppgifter: 1. Fritidsbåtshamnens namn och adress samt vem som är utsedd enligt 4 att genomföra avfallshanteringsplanen. 2. Antal fritidsbåtar som är hemmahörande i hamnen och uppskattat antal fritidsbåtar som kommer att gästa hamnen per år. 3. Uppskattning av den mängd och slag av avfall som kommer att tas emot per år från de fritidsbåtar som använder hamnen och underlaget för uppskattningen. Hänsyn skall tas till framtida förändringar av mängd och typ av avfall som kommer att tas emot. 4. Beskrivning av mottagningsanordningarna, vilket slag av avfall de är avsedda för och hur stor kapacitet de har. 5. En karta eller skiss som visar var mottagningsanordningarna för de respektive avfallsslagen är belägna i fritidsbåtshamnen. 6. Vilken kommun eller vilket företag som tar emot eller transporterar bort avfallet. 7. Hur fritidsbåtshamnens nyttjare underrättas om hamnens mottagningsanordningar och hur fortlöpande samråd sker med fritidsbåtshamnens nyttjare och andra berörda parter. 8. Vilka åtgärder som har vidtagits för att förenkla avfallslämningen från de fritidsbåtar som anlöper fritidsbåtshamnen. 22

Enligt avfallsförordningen (SFS 2001:1063) ska en hamn som inte är kommunägd meddela kommunen vilket behov som finns av avfallshämtning. 3.13.3 Farligt avfall Projektgruppen anser Farligt avfall som lämnas av klubbmedlemmarna hos båtklubbar, i fritidsbåtshamn eller vid uppläggningsområde, likställs med farligt avfall som lämnas direkt från hushållen. En container eller liknande hos en båtklubb där klubbmedlemmarnas farliga avfall samlas ihop i avvaktan på borttransport är därför inte att anse som anmälningspliktig mellanlagring. Om lagringsplatsens utformning, se avsnitt 3.11.1. Om fritidsbåthamnen däremot har en gästhamn eller gästbrygga där vem som helst kan förtöja och då också lämna sitt farliga avfall i hamnen bedöms förvaringen som en anmälningspliktig mellanlagring, likaså mottaningsplatser på marinor, varv etc. 3.13.4 Vad ska tas emot av hamnen? Utdrag ur inledningen till Sjöfartsverkets handbok. En fritidsbåtshamn ska ta emot avfall från fritidsbåtarna som använder hamnen. Behovet av att lämna avfall ska styra omfattningen och utformningen på mottagningsanordningarna. Den som ägnar sig åt fritidsbåtsaktiviteter ska på ett enkelt sätt kunna lämna ifrån sig avfall. Eftersom vi är vana vid att sortera avfall i andra sammanhang är det naturligt att fritidsbåtshamnar tar emot sorterat avfall. I fritidsbåtshamnar ska finnas möjlighet att lämna toalettavfall och farligt avfall om båtarna som kommer till hamnen normalt har detta behov. Insamling och sortering av avfall bör följa de principer som tillämpas lokalt. Material som förpackningar och elektronikavfall med mera samlas in vid anläggningar som särskilt utsedda företag ansvarar för. Större fritidsbåtshamnar kan via kommunen träffa avtal med materialbolagen om insamlingsplats. Och vidare ur samma handbok, avsnittet Att bedöma behovet av mottagning: Behovet av mottagning och insamling diskuteras med kommunen. Den slutliga bedömningen av behovet av mottagning ska redovisas i avfallshanteringsplanen. Fritidsbåtshamnens beslut om man överhuvudtaget ska ta emot avfall och i så fall vilka sorter ska baseras på en bedömning av behovet hos de båtar som normalt anlöper hamnen. I mindre klubbhamnar kan man ofta genom ordningsregler bestämma att medlemmarna själva tar hem vissa sorters avfall från sin egen båt.... Det är också viktigt att hamnen orienterar sig om vilka mottagningsmöjligheter som finns i närliggande hamnar för att minska kostnaderna genom samarbete och delade kostnader. Två eller flera hamnar kan komma överens om att gemensamt anordna mottagning av t ex toalettavfall på ett ställe och hur detta ska finansieras. Och ur avsnittet Avfallstyper och material som ska återvinnas: Som minimum (när avfall över huvud taget tas emot) bör det finnas vanlig soptunna, d v s behållare avsedd för hushållsavfall fritt från farligt avfall samt behållare för metallförpackningar, för glasförpackningar och för småbatterier. 23

Projektgruppen anser Schemat i bilaga 1 anger vilka slags avfall som bör kunna tas emot i vilka slags hamnar. En bedömning måste dock alltid göras i det enskilda fallet, där det bland annat ska vägas in vilka möjligheter till avlämning av dessa avfallsslag som redan finns i närområdet, innan krav på nya anordningar ställs. För hamnar som omfattas av SJÖFS 2001:13 bör avfallshanteringsplanen ha klargjort behovet. Tillräckliga och rätt utformade mottagningsanordningar för avfall och farligt avfall bör vara en prioriterad fråga för alla hamnar. 3.13.5 Information om avfallsmottagning Hamnen ska enligt SJÖFS 2001:13 informera om avfallsmottagningen. 1 5 kap. SJÖFS 2001:13: Fritidsbåtshamnen skall informera de som nyttjar hamnen om mottagningsanordningarna för avfall och hur mottagningen sker. Informationen skall innehålla följande: 1. Karta eller skiss som visar var mottagningsanordningar för de respektive avfallsslagen är belägna i fritidsbåtshamnen. 2. Förteckning över de avfallsslag som normalt omhändertas i fritidsbåtshamnen. 3. Beskrivning av avlämningsförfarandet för avfall. 4. Uppgift om vem som kan kontaktas för mer information om avfallsmottagningen i fritidsbåtshamnen. I Sjöfartsverkets handbok finns exempel på hur informationen lämpligen kan vara utformad. Därav framgår att informationen också bör innehålla uppgifter om var närmaste avfallsmottagning, som hamnen själv inte svarar för, finns (exempelvis miljöstationer för förpackningsavfall). 3.14 Tillsynsansvar Ansvaret för tillsynen av bestämmelserna i SJÖFS 2001:13 ligger på Sjöfartsinspektionen som är en enhet inom Sjöfartsverket. Kommunens miljönämnd eller motsvarande har tillsynsansvaret enligt avfallsförordningen och övriga tillämpliga bestämmelser enligt miljöbalken. I praktiken utövar Sjöfartsinspektionen ingen operativ tillsyn alls av avfallsmottagningen i fritidsbåtshamnarna. Miljönämndens tillsynsansvar enligt miljöbalken kan innebära möjligheter och skyldigheter till ingripande om avfallshanteringen (eller brist på organiserad avfallshantering) kan innebära risk för människors hälsa eller miljön. Observera att SJÖFS 2001:13 bara avser fritidsbåtshamnar i snävare bemärkelse (exempelvis hemmahamnar och gästhamnar), medan exempelvis vinteruppläggningsplatser inte omfattas. 24

Projektgruppen anser För att undanröja en miljöfara kan miljönämnden med stöd av miljöbalken alltid göra ett tillsynsingripande. Detta gäller även i en hamn som omfattas av SJÖFS 2001:13. Om däremot en sådan hamn inte alls gjort en avfallshanteringsplan, eller en klart otillräcklig plan, kan nämnden inte ingripa med förelägganden om det. I sådana fall, om upplysningar inte räcker, kan det bli aktuellt att kontakta Sjöfartsinspektionen. 3.15 Förorenad mark och sediment 3.15.1 Riskklassning Ett förorenat område är ett område, en deponi, mark, grundvatten eller sediment som är så förorenat att halterna påtagligt överskrider lokal/regional bakgrundshalt. Det är ett område som är förorenat av en eller flera lokala punktkällor. Inventering av misstänkt förorenade områden utförs enligt MIFO-metodiken (Metod för Inventering av Förorenade Områden). MIFO har två faser. I fas 1 ställs redan befintligt material samman för att göra en riskbedömning. Riskbedömningen är baserad på hanterade kemikaliers farlighet, föroreningsnivå (om känd), spridningsförutsättningar och områdets känslighet och skyddsvärde. Det är viktigt att notera att resultaten av inventeringen är en klassificering av risk för förorening. Klassificeringen i fas 1 grundar sig i de flesta fall på misstanke om förorening och inte på faktiska undersökningar. Ett urval av de mest prioriterade objekten går sedan vidare till fas 2 där en översiktlig undersökning genomförs och en säkrare riskklassning kan göras. Det finns fyra riskklasser : Riskklass 1: Mycket stor risk Riskklass 2: Stor risk Riskklass 3: Måttlig risk Riskklass 4: Liten risk 25