2012:21 Det kommunala utjämningssystemet en beskrivning
MISSIV DATUM DIARIENR 2012-06-01 2012/77-5 ERT DATUM ER BETECKNING Regeringen Finansdepartementet 103 33 Stockholm Det kommunala utjämningssystemet en beskrivning Statskontoret har enligt sin instruktion i uppdrag att följa upp systemet för kommunalekonomisk utjämning. Statskontoret har inom ramen för detta uppdrag genomfört ett projekt med syfte att på ett systematiskt sätt beskriva det nu gällande kommunalekonomiska utjämningssystemet, med fokus på de olika modellerna i kostnadsutjämningen. Statskontoret överlämnar härmed för information rapporten Det kommunala utjämningssystemet en beskrivning (2012:21). Generaldirektör Yvonne Gustafsson har beslutat i detta ärende. Utredningschef Åsa-Pia Järliden Bergström och utredare Viveka Karlestrand, föredragande, var närvarande vid den slutgiltiga handläggningen. Yvonne Gustafsson Viveka Karlestrand POSTADRESS: Box 8110, 104 20 Stockholm. BESÖKSADRESS: Fleminggatan 20. TELEFON VXL: 08-454 46 00. FAX: 08-791 89 72. statskontoret@statskontoret.se www.statskontoret.se
Innehåll Bakgrund 7 1 Inkomstutjämning 9 2 Strukturbidrag 13 3 Regleringsbidrag/-avgift 15 4 Kostnadsutjämning 17 4.1 Förskola, fritidshem och annan pedagogisk verksamhet 17 4.2 Förskoleklass och grundskola 21 4.3 Gymnasieskola 24 4.4 Individ- och familjeomsorg 26 4.5 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund 30 4.6 Äldreomsorg 31 4.7 Befolkningsförändringar kommun 35 4.8 Bebyggelsestruktur 37 4.9 Lönekostnader kommun 42 4.10 Hälso- och sjukvård 44 4.11 Befolkningsförändringar landsting 50 4.12 Lönekostnader landsting 51 4.13 Kollektivtrafik 53 5
6
Bakgrund Statskontoret har enligt sin instruktion i uppdrag att följa upp systemet för kommunalekonomisk utjämning. Statskontoret har inom ramen för detta uppdrag genomfört ett projekt med syftet att beskriva de olika delarna i det kommunala utjämningssystemet. Statskontoret har uppmärksammat att det har saknats en samlad och detaljerad beskrivning av utjämningssystemet. Detta gäller särskilt de olika modellerna i kostnadsutjämningen. Mot denna bakgrund har Statskontoret tagit fram och sammanställt information om det nu gällande utjämningssystemet. Syftet med denna rapport är med andra ord att beskriva och inte att kritiskt granska eller värdera utjämningssystemet. Syftet med utjämningssystemet är att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting i landet att kunna tillhandahålla sina invånare likvärdig service oberoende av kommuninvånarnas inkomster och andra strukturella förhållanden. Meningen är att skillnader i kommunalskatt i stort ska spegla skillnader i effektivitet, service- och avgiftsnivå och inte bero på skillnader i strukturella förutsättningar. Utjämningssystemet består i dag av fyra olika delar: inkomstutjämning, kostnadsutjämning, strukturbidrag och regleringsbidrag/-avgift. I inkomstutjämningen sker en utjämning av skatteinkomster mellan kommuner och mellan landsting. I kostnadsutjämningen utjämnas för strukturella kostnadsskillnader som kan vara av två slag. Det ena är att behovet av kommunal verksamhet är olika, och det andra är att kostnaden för att producera en viss service varierar. De fyra delarna i det nuvarande utjämningssystemet beskrivs i rapporten. Varje del beskrivs i ett separat avsnitt. Tyngdpunkten har emellertid lagts på att beskriva de olika modellerna i den kommunala kostnadsutjämningen. För varje delmodell i kostnadsutjämningen beskriver vi hur standardkostnaden eller motsvarande beräknas, vilka värden som ingår i respektive modell, om och i så fall hur ofta de olika värdena uppdateras samt vilka källor som ligger till grund för de olika variablerna och konstanterna. Även förändringar och uppdateringar av modellerna beskrivs kortfattat. Underlag för beskrivningen är främst utredningar, propositioner, lagar och förordningar samt SCB:s beskrivningar av utjämningssystemet. Under arbetets gång har vi haft kontakt med och stämt av beskrivningarna med bland annat representanter för Finansdepartementet (enheten för kommunal ekonomi), Statistiska centralbyrån (SCB) och Sveriges kommuner och landsting (SKL). 7
Utjämningssystemet regleras i lagen om kommunalekonomisk utjämning (2004:773) samt i förordningen om kommunalekonomisk utjämning (2004:881). Förordningen innehåller bland annat uppgifter om beräkningarna för varje delmodell i kostnadsutjämningen och beslutas varje år inför nästa års utjämningsberäkningar. Rapporten har utarbetats av Viveka Karlestrand, uppdragsledare, Leif Lundberg och Stefan Åkerblom. 8
1 Inkomstutjämning I systemet för inkomstutjämning utjämnas skillnader i skatteinkomster mellan kommuner och mellan landsting. Den nuvarande inkomstutjämningen, som tillämpats sedan 2005, innebär att staten i huvudsak finansierar utjämningen. Före 2005 bekostades inkomstutjämningen av kommun- respektive landstingskollektivet. Från 2005 är det staten som genom ett bidrag betalar huvuddelen av inkomstutjämningen. Samtidigt avskaffades det generella statsbidrag som tidigare utgick till kommuner och landsting. Inkomstutjämningen sker i två separata system, ett för kommuner och ett för landsting. Tekniken och principerna är dock desamma i bägge systemen. Beräkning av bidrag och avgifter Beräkningen av en kommuns eller ett landstings bidrag eller avgift sker i flera steg. Systemet utgår från det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare i landet (medelskattekraften). Till detta läggs ett bidrag från staten som uppgår till 15 procent av det aktuella årets medelskattekraft. Detta belopp, som således uppgår till 115 procent av medelskattekraften i riket, kallas för skatteutjämningsunderlaget. Den garanterade nivån i inkomstutjämningen för landsting har höjts från 110 procent till 115 procent inför utjämningsåret 2012, dvs. den nivå som sedan tidigare gäller för kommunerna. 1 Underlaget för kommunernas inkomstutjämning beräknas som skatteutjämningsunderlaget minus kommunens eget skatteunderlag. Kommuner för vilka skatteutjämningsunderlaget är större än det egna skatteunderlaget får ett bidrag och vice versa. Samma beräkningsmetod används för landstingen. Vid dessa beräkningar korrigeras de olika beloppen med en uppräkningsfaktor för att skatteunderlagen ska motsvara utjämningsårets nivå. För att tydliggöra detta brukar man ofta använda begreppen uppräknat skatteutjämningsunderlag, uppräknat skatteunderlag och uppräknad medelskattekraft. För att räkna ut storleken på bidraget eller avgiften multipliceras bidragsrespektive avgiftsunderlaget med den så kallade länsvisa skattesatsen. Inkomstutjämning = (medelskattekraft egen skattekraft) * länsvis skattesats Skatteutjämningsunderlag för kommuner och landsting = medelskattekraften i riket x 1,15 1 Lag (2004:773) om kommunalekonomisk utjämning 4. 9
Underlag för inkomstutjämning = skatteutjämningsunderlag det egna skatteunderlaget Inkomstutjämning (bidrag/avgift) = underlag för inkomstutjämning x länsvis skattesats Den länsvisa skattesatsen Den länsvisa skattesatsen består av tre olika delar: en skattesats, en faktor för att korrigera för länsvisa skillnader i skatteväxlingen samt en faktor som bestämmer kompensationsgraden i inkomstutjämningen. Det huvudsakliga motivet till att använda en enhetlig skattesats i inkomstutjämningen är att kommuner och landsting inte själva ska kunna påverka storleken på sina bidrag eller avgifter. Om man i stället hade använt kommunernas och landstingens egna skattesatser skulle en avgiftsbetalande kommun kunna sänka sin avgift genom att sänka den egna utdebiteringen. På samma sätt skulle en bidragsmottagande kommun kunna höja sitt bidrag genom att höja utdebiteringen. De länsvisa skattesatser som används baseras på medelskattesatsen i riket (exklusive Gotland) år 2003 med justering för de skatteväxlingar som gjorts under perioden 1991 2011. Denna utdebitering är för kommunerna 20,64 skattekronor eller procent och för landstingen 10,53. Under främst 1990-talet har det skett betydande skatteväxlingar mellan kommuner och landsting beroende på att verksamheter har bytt huvudman. Storleken på dessa skatteväxlingar skiljer sig också åt mellan länen. De enhetliga skattesatserna måste därför justeras för de länsvisa skatteväxlingarna. Vid denna beräkning utgår man från den genomsnittliga skatteväxlingen i landet under perioden 1991 2003 (4,16 % eller skattekronor). Kommuner i län där skatteväxlingen varit större än 4,16 får i beräkningen ett tillskott och landstinget i länet ett avdrag. Variabeln uppdateras endast vid större översyner av systemet senast 2003. I den länsvisa skattesatsen ingår, som nämnts tidigare, även den s.k. kompensationsgraden. Kompensationsgraden för bidragsmottagande kommuner är 0,95 för bidragsmottagande landsting 0,90 och för avgiftsbetalande kommuner och landsting 0,85. 10
Länsvis skattesats vid bidrags-/avgiftsberäkning för kommuner = [kompensationsgrad (0,95/0,85) x medelutdebitering 2003 (20,64)] + [skatteväxling i respektive län den genomsnittliga skatteväxlingen i landet (4,16)] Länsvis skattesats vid bidrags-/avgiftsberäkning för landsting = [kompensationsgrad (0,90/0,85) x medelutdebitering 2003 (10,53)] [skatteväxling i respektive län den genomsnittliga skatteväxlingen i landet (4,16)] Detta innebär att bidragsmottagande kommuner kompenseras för 95 procent och landstingen för 90 procent av skillnaden mellan egen skattekraft och skatteutjämningsunderlaget (efter hänsynstagande till skatteväxlingen i länet). På motsvarande sätt måste avgiftsbetalande kommuner avstå från 85 procent av skillnaden mellan egen skattekraft och skatteutjämningsunderlaget (efter justering för skatteväxling). Begreppet kompensationsgrad är lätt att förväxla med det som brukar kallas utjämningseffekt eller utjämningsgrad. Medan kompensationsgraden syftar på vad som utjämnas (skillnaden mot skatteutjämningsunderlaget) mäter utjämningsgraden resultatet av utjämningen. Med dagens system uppgår utjämningsgraden för kommunerna med en egen skattekraft under 115 procent av medelskattekraften mellan 113 och 115 procent och för kommunerna med en högre skattekraft (dvs. över 115 procent av medelskattekraften) blir utjämningsgraden mellan 115 och 124 procent av medelskattekraften. Detta betyder att om alla kommuner hade haft samma skattesats skulle kommunernas skatteinkomster per invånare efter inkomstutjämning ligga mellan 113 och 124 procent av den genomsnittliga skatteinkomsten i riket. Ett problem med en hög kompensationsgrad och länsvisa skattesatser är att det kan uppstå negativa marginaleffekter i systemet. Kommuner och landsting med en egen utdebitering som är lägre än den länsvisa skattesatsen, får en minskning av den samlade inkomsten om den egna skattekraften ökar mer än den genomsnittliga skattekraften i riket. Det är bland annat för att minska detta problem som kompensationsgraden för de avgiftsbetalande kommunerna och landstingen satts till 85 procent. Inkomstutjämningen baseras på respektive kommuns och landstings skatteunderlag enligt taxeringen året före utjämningsåret, vilket innebär att det är inkomsterna två år före utjämningsåret som ligger till grund för beräkningarna. I inkomstutjämningen används befolkningsuppgifter avseende den 1 november året före utjämningsåret. För att skatteunderlagen ska motsvara utjämningsårets nivå räknas skatteunderlaget upp med faktorer som beskriver den förväntade utvecklingen året före utjämningsåret och utjämnings- 11
året. Uppräkningsfaktorerna fastställs av regeringen. När den faktiska skatteunderlagsberäkningen i riket blir känd görs dessutom en kollektiv avräkning som kan vara positiv eller negativ. 12
2 Strukturbidrag I det utjämningssystem som efter förslag från Utjämningskommittén (SOU 2003:88) infördes den 1 januari 2005 ingår ett strukturbidrag. Villkoren för strukturbidraget regleras i lagen (2004:773) om kommunalekonomisk utjämning. Detta bidrag, som således varken är en del av inkomst- eller kostnadsutjämningen, innehåller olika stöd av främst regionalpolitisk karaktär. Dessa stöd utgick i det tidigare utjämningssystemet i huvudsak inom ramen för kostnadsutjämningen. Strukturbidraget utgår utan angiven tidsbegränsning till de kommuner och landsting som tidigare fick tillägg i några av de delmodeller som inte längre ingår i systemet för kostnadsutjämning eller som skulle fått stora intäktsminskningar genom införandet av det nya utjämningssystemet. För kommunernas del var det två delmodeller av regionalpolitisk karaktär i kostnadsutjämningen som avskaffades (Näringslivs- och sysselsättningsskapande åtgärder samt Svagt befolkningsunderlag) och för landstingen en komponent (Små landsting) i delmodellen för hälso- och sjukvård. Även en del andra komponenter i utjämningssystemet togs bort i samband med förändringen 2005. Det gäller i kostnadsutjämningssystemet, för kommunernas del, delmodellen för Vatten och avlopp samt, för både kommunerna och landstingen, delmodellen för Kallortstillägg. Samtidigt avskaffades även de s.k. fasta införandetilläggen, som utan någon fastställd tidsbegränsning tidigare utgått med ett fast belopp per invånare till vissa kommuner och landsting. Villkoren för strukturbidraget regleras i lagen (2004:773) om kommunalekonomisk utjämning. I korthet innebär villkoren att strukturbidrag utgår till kommuner som år 2004 fick bidrag för näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder eller för svagt befolkningsunderlag. Strukturbidraget utgår med motsvarande belopp (i kronor per invånare). För landstingen gäller att de som tidigare fick ett bidrag för små landsting får motsvarande belopp i strukturbidrag. Därutöver får de kommuner som genom det nya utjämningssystemet fick en bidragsminskning som var större än 0,56 procent av det uppräknade skatteunderlaget år 2005 ett strukturbidrag motsvarande denna del av minskningen. Landsting som fick en bidragsminskning som var större än 0,28 procent av det uppräknade skatteunderlaget år 2005 får ett strukturbidrag som motsvarar denna del av minskningen. Denna begränsning av bidragsminskningen innebär att de berörda kommunerna och landstingen genom strukturbidraget får en ersättning som helt svarar mot den bidragsminskning över ovan nämnda nivåer som annars skulle ha skett. I praktiken innebär detta att dessa kommuner och landsting 13
får ett fast införandebidrag, även om bidraget formellt går under benämningen strukturbidrag. Storleken på strukturbidraget grundas på en beräkning som SCB gjort i enlighet med vad som angivits i lagen. Strukturbidraget utgår med ett fast belopp i kronor per invånare till de bidragsberättigade kommunerna och landstingen. Strukturbidraget räknas således inte upp med nettoprisindex mellan utjämningsåren. Det enda som påverkar kostnaden för strukturbidraget mellan olika utjämningsår är således befolkningsförändringarna i de kommuner och landsting som är berättigade till strukturbidrag. Kostnaden för strukturbidraget tas ut genom regleringsbidraget/-avgiften, som kommer att beskrivas närmare i avsnittet nedan. Det kan dock redan här sägas att kostnaden för strukturbidraget betalas med ett enhetligt belopp per invånare inom kommun- respektive landstingskollektivet. 14
3 Regleringsbidrag/-avgift Bestämmelserna om regleringsbidrag/-avgift återfinns i lagen (2004:773) om kommunalekonomisk utjämning. 2 Som tidigare redovisats innebär statens finansiering av inkomstutjämningen att statens kostnader för denna helt styrs av utvecklingen av det kommunala skatteunderlaget. Staten vet således inte på förhand vad kostnaden för denna finansiering blir. För att staten ändå ska kunna bestämma storleken på sitt totala bidrag till den kommunala sektorn ingår i utjämningssystemet en särskild regleringspost: regleringsbidrag/-avgift. Regleringsbidraget/ -avgiften används även för den ekonomiska regleringen av den kommunala finansieringsprincipen samt för att reglera effekterna av andra åtgärder som påverkar till exempel det kommunala skatteunderlaget. Denna regleringspost fungerar så att om summan av samtliga bidrag minus de inbetalda avgifterna blir lägre än det belopp staten beslutat tillföra kommunerna eller landstingen får dessa ett regleringsbidrag på kvarvarande belopp. Omvänt får kommunerna eller landstingen betala en regleringsavgift till staten om nettosumman av bidragen överstiger den ram som staten satt för bidragen till respektive sektor. Bidraget/avgiften utgår som ett enhetligt belopp i kronor per invånare till kommunerna respektive landstingen. Utredningar som har påverkat inkomstutjämningen, strukturbidraget och regleringsposten Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88), s. 53 74. 2 I 15 16. 15
16
4 Kostnadsutjämning Syftet med kostnadsutjämningen är att utjämna för strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan enskilda kommuner respektive landsting. Med detta menas att utjämning ska ske för skillnader i behov av kommunal service och för förutsättningarna att producera denna service, dvs. sådana skillnader som kommunerna och landstingen inte själva kan råda över. Utjämning ska däremot inte ske för kostnadsskillnader som beror på skillnader i vald servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet. Kostnadsutjämningen utgår från ett antal delmodeller. Varje sådan modell avser antingen en verksamhet som t.ex. barnomsorg eller äldreomsorg eller faktorer som påverkar kostnader som kan återfinnas i samtliga eller flertalet verksamheter, exempelvis uppvärmningskostnader. I varje delmodell beräknas de strukturella kostnadsskillnaderna med hjälp av ett antal faktorer som ska spegla de strukturella behovs- och kostnadsskillnaderna mellan enskilda kommuner respektive landsting. Kostnadsutjämningen innefattar modeller för tio verksamheter och kostnadsslag för kommunerna och fyra för landstingen. I varje delmodell beräknas en s.k. standardkostnad, i kronor per invånare, för varje enskild kommun respektive landsting. Summerar man de beräknade standardkostnaderna erhåller man en kommuns eller ett landstings så kallade strukturkostnad, uttryckt i kronor per invånare. De kommuner och landsting som har en beräknad strukturkostnad som överstiger den genomsnittliga strukturkostnaden i landet får ett bidrag motsvarande den överskjutande kostnaden. Understiger strukturkostnaden genomsnittet i landet betalar kommunen eller landstinget i stället motsvarande avgift. Detta innebär att summan av bidragen i kostnadsutjämningen kommer att motsvara summan av avgifterna. I fortsättningen av detta kapitel lämnas en beskrivning av de olika delmodellerna i kostnadsutjämningen. 4.1 Förskola, fritidshem och annan pedagogisk verksamhet ( Barnomsorgsmodellen ) Modellen infördes 1996 och avser förskole- och skolbarnsomsorgsverksamheten. För enkelhetens skull benämns modellen här fortsättningsvis barnomsorgsmodellen. Modellen har bara genomgått mindre justeringar t.ex. till följd av att förskoleklass infördes som en ny skolform sedan 1996. Den regressionsmodell som används för att skatta behovet av barnomsorg och det täthetsmått som ingår som strukturvariabel i regressionsmodellen har dock uppdaterats efter förslag från Kommunala utjämningsutredningen i betänkandet Kostnadsutjämning för kommuner och landsting en översyn 17
av statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151) respektive Utjämningskommittén i betänkandet Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88). Modellen består av två delar: korrigerad åldersersättning samt ett volymindex. I tabellen nedan visas i sammanfattad form bl.a. vilka olika komponenter som ingår i barnomsorgsmodellen. Sammanfattning av modellen Årlig uppdatering Baseras på Källa Korrigerad åldersersättning Andel barn i olika åldrar Ja Offentlig statistik SCB, RTB Ersättningsbeloppen Nej, har använts SOU 2003:88, Särskilt uppdrag sedan 2005 beräkning från 2002. Justeringsfaktor åldersers Ja Offentlig statistik SCB, RS 3 KVolymindex Regressionsekvationen Nej, har använts SOU 2003:88, Särskilt uppdrag sedan 2005 beräkning från 2002 Variabeln Skattekraftsandel (SkkrMB) Ja Offentlig statistik SCB, RTB 4 Skatteverkets Variabeln Andelen mammor eller ensamstående pappor med barn i åldern 1 9 år som arbetar eller studerar minst 28 timmar per vecka (A28R) Variabeln Täthetsmått (AT05200B) taxeringsutfall Ja Offentlig statistik SCB, RTB, AKU 5 och RAMS 6 Nej, har använts sedan 2008 Tätortsavgränsning var femte år. Avser förhållandena 2005. Justeringsfaktor KVolym Ja Beräkning SCB SCB, landareal per tätort 4.1.1 Standardkostnad Standardkostnad = Korrigerad åldersersättning * KVolymindex Korrigerad åldersersättning Åldersersättningen beräknas utifrån kommunens andel barn i åldrarna 1 3, 4 5, 6 och 7 9 år. Uppgifterna om dessa andelstal hämtas från SCB:s befolkningsstatistik och avser befolkningen den 31 december två år före utjämningsåret. Åldersersättning = (42 827 * andelen barn 1 3 år + 41 863 * andelen barn 4 5 år + 26 547 * andelen 6-åringar + 15 273 * andelen barn 7 9 år) * Justeringsfaktor åldersersättning. 3 Räkenskapssammandragen för kommuner. 4 Register över totalbefolkningen. 5 Arbetskraftsundersökningen. 6 Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik. 18
Justeringsfaktorn används för att korrigera den genomsnittliga vägda åldersersättningen i riket så att den överensstämmer med den genomsnittliga nettokostnaden för förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg enligt räkenskapssammandraget för verksamhetsåret två år före utjämningsåret. De ersättningsbelopp för de olika åldersgrupperna (42 827 osv.) som används i beräkningen togs fram av Utjämningskommittén och presenterades i betänkandet Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88). Dessa belopp har inte förändrats sedan 2005. En kort beskrivning av hur beloppen tagits fram redovisas i avsnittet nedan. Närmare om hur ersättningsbeloppen tagits fram Principen för hur ersättningsbeloppen tas fram har varit densamma ända sedan barnomsorgsmodellen infördes 1996. Av detta skäl beskrivs här endast det underlag för beräkningen som Utjämningskommittén använde då de nuvarande ersättningsbeloppen togs fram. Från Skolverket hämtade kommittén uppgifter om antalet inskrivna barn i olika åldrar och omsorgsformer under 2002 i landets kommuner. Kommittén hade även tillgång till en föräldraenkät från Skolverket som på kommunnivå visade barnens närvarotid i förskolan och skolbarnsomsorgen under hösten 2002. Därefter räknades antalet inskrivna barn om till s.k. heltidsbarn 7. Vid denna omräkning för enskilda kommuner använde kommittén i ett första steg de kommunvisa uppgifterna på barnens vistelsetid för barnen i förskolan (under 6 år) och för barnen i åldrarna 6 12 år den riksgenomsnittliga vistelsetiden. I ett andra steg multipliceras det därigenom framtagna antalet heltidsbarn i olika åldersgrupper och omsorgsformer med de kostnadsvikter som anges i tabellen nedan. Ålder Daghem Familjedaghem 0 3 år 1,30 1,00 4 5 år 1,00 1,00 6 år 0,45 0,45 7 12 år 0,35 0,35 Fritidshem.... 0,45 0,45 När man summerar de på detta sätt framtagna värdena för samtliga kommuner erhålls ett mått på det totala antalet heltidsbarn i riket 2002. För att ta fram ersättningsbeloppen dividerar man först de totala nettokostnaderna i riket för barnomsorgen 2002 (kostnadsuppgiften hämtades från räkenskapssammandraget) med det totala antalet heltidsbarn i riket 2002. Man får då kostnaden per heltidsbarn 2002 (oavsett verksamhetsform). 7 Heltid = 40 timmar per vecka; SOU 2003:88, s. 96. 19
Därefter divideras det framräknade antalet heltidsbarn i respektive åldersgrupp med det totala antalet barn i riket i samma åldersgrupp. Man får då en kvot som därefter multipliceras med den tidigare framräknade kostnaden per heltidsbarn 2002. Det är beloppen som blir resultatet av denna sista beräkning som utgör det ersättningsbelopp som kommittén fastställt för respektive åldersgrupp och som redovisas tidigare. Volymindex Volymindexet är tänkt att spegla faktorer i de enskilda kommunernas behov av barnomsorg som inte är demografiskt betingade. Detta behov skattas med en regressionsekvation. Underlaget för beräkningen är de enskilda kommunernas så kallade faktiska KVolym. Detta mått erhålls genom att man dividerar kommunens framräknade antal heltidsbarn med det totala antalet barn i åldern 1-12 år i kommunen. Den ekvationen som används vid beräkningen är följande: Kvolym = (0,0226 + 0,1944 * SkkrMB + 0,1158 * A28R + 0,4025 * AT05200B) I ekvationen ingår tre variabler: SkkrMB = Skattekraftandel beräknad som medelvärde för tre år begränsat nedåt till 82 procent och uppåt till 127 procent av medelskattekraften. Skattekraftandelen beräknas genom att skatteunderlaget enligt taxering divideras med folkmängden vid respektive taxeringsårs ingång för varje kommun. Resultatet divideras sedan med det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare i riket. Variabeln uppdateras årligen av SCB. A28R = Andelen mammor eller ensamstående pappor med barn i åldern 1 9 år som arbetar eller studerar minst 28 timmar per vecka. Medelvärde för två år. Variabeln uppdateras årligen av SCB. AT05200B = Täthetsmått uppdaterat till att avse förhållandet 2005. 8 Täthetsmåttet beräknas på följande sätt: AT05200B = (andel som bor i tätorter 9 med fler än 199 invånare) x (befolkning i tätorter med fler än 199 invånare) / (ytan för tätorter med fler än 199 invånare) / 100. Täthetsmåttet är begränsat nedåt till 0,05 och uppåt till 0,23. Varje år gör SCB en beräkning för de enskilda kommunerna med hjälp av den ovan redovisade regressionsekvationen och de variabelvärden för respektive kommun som SCB tagit fram. 8 En uppdatering till 2010 års förhållande kommer att ske vid beräkningen för utjämningsåret 2013. 9 Definitionen av en tätort är i korthet att det är en koncentration av bebyggelse där antalet invånare är som minst 200 och avståndet mellan byggnaderna som mest 200 meter. Ingen hänsyn tas till kommun- eller länsgränser. Det är SCB som var femte år tar fram dessa uppgifter. Den senaste redovisningen från SCB avser förhållanden för 2010. 20
Resultatet av denna beräkning (den s.k. beräknade KVolymen) divideras avslutningsvis med en justeringsfaktor. Denna justeringsfaktor utgörs av det vägda medelvärdet av kommunernas beräknade KVolym, dvs. den beräknade KVolymen för riket som helhet. Det är värdet som blir resultatet efter denna avslutande beräkning som utgör kommunens volymindex. NPI-uppräkning Omräkning av standardkostnaden till utjämningsårets kostnadsnivå sker med hjälp av nettoprisindex året före utjämningsåret samt utjämningsåret. Utredningar som har påverkat modellen Kostnadsutjämning mellan kommunerna (SOU 1993:53), s. 51 56 och bilaga 2. Utjämning av kostnader och intäkter i kommuner och landsting (SOU 1994:144), s. 67 68. Kostnadsutjämning för kommuner och landsting en översyn av statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151), s. 54 60 och bilaga 4. Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88), s. 90 101, s. 255 256 och s. 262 264. 4.2 Förskoleklass och grundskola ( Grundskolemodellen ) Modellen, som infördes 1996, avser att utjämna för opåverkbara strukturella faktorer för verksamheterna förskoleklass och grundskola. För enkelhetens skull benämns modellen här fortsättningsvis grundskolemodellen. Sedan modellen infördes har den endast genomgått mindre förändringar. Störst förändring skedde 2005 då underlaget för att beräkna merkostnader för modersmålsundervisning ändrades från finskt och utomnordiskt medborgarskap till utländsk bakgrund, samtidigt som delmodellen anpassades för att ta hänsyn till att förskoleklass blivit en verksamhet inom grundskolan. Modellen består av tre delar: åldersersättning, tillägg/avdrag för modersmålsundervisning och svenska som andraspråk samt ett tillägg/avdrag för små skolor och skolskjutsar. 21
Sammanfattning av modellen Årlig uppdatering Baseras på Källa Åldersersättning Antalet 6 åringar resp. barn 7 15 år Ja Offentlig statistik SCB, RTB Nettokostnaden för resp. verksamhet Ja Offentlig statistik SCB, RS Tillägg/avdrag för modersmålsundervisning och svenska som andraspråk Antalet barn 7 15 år med utländsk bakgrund Normbeloppet Ja Offentlig statistik SCB, RTB Nej, har använts sedan 2005 SOU 2003:88. Övervägande utifrån data från 2001. Särskilt uppdrag Justering åldersersättning Ja Beräkning SCB Tillägg/avdrag för små skolor och skolskjutsar (SSS) Merkostnaden i de enskilda kommunerna för SSS Nej, har använts sedan 2005 SOU 2003:88, Glesbygdsverket. Beräkning på data från 1997-2001. Särskilt uppdrag Justering SSS Ja Beräkning SCB 4.2.1 Standardkostnad Standardkostnad = Åldersersättning + Tillägg/avdrag för modersmålsundervisning och svenska som andraspråk + Tillägg/avdrag för små skolor och skolskjutsar Åldersersättning Åldersersättning = (andelen 6-åringar * genomsnittlig kostnad per 6-åring) + (andelen barn 7 15-år * genomsnittlig kostnad per 7 15-åring) Åldersersättningen baseras på kommunens andel 6-åringar respektive andelen barn i åldrarna 7 15 år. Dessa befolkningsuppgifter hämtas från SCB:s befolkningsstatistik och avser befolkningen den 31 december två år före utjämningsåret. Dessa andelstal multipliceras med en beräknad genomsnittskostnad för respektive elevgrupp. Uppgifterna om de totala nettokostnaderna för verksamheterna i riket som helhet hämtar SCB från räkenskapssammandraget för verksamhetsåret två år före utjämningsåret. De beräknade genomsnittskostnaderna erhålls genom att dessa kostnadsbelopp divideras med det totala antalet 6-åringar (för förskoleklass) respektive barn 7 15 år (för grundskola) i riket. 22
Tillägg/avdrag för modersmålsundervisning och svenska som andraspråk Tillägget/avdraget för modersmålsundervisning och svenska som andraspråk beräknas i två steg. I ett första steg beräknas för alla kommuner en merkostnad för denna undervisning. Beräkningen innebär att andelen 7 15-åringar i kommunen som är födda utanför Sverige, Norge och Danmark eller där båda föräldrarna är födda utanför dessa länder multipliceras med normbeloppet 6 739 kr. Detta belopp som sägs utgöra kommunernas genomsnittskostnad per elev i grundskolan för modersmålsundervisning fastställdes av Utjämningskommittén (SOU 2003:88) och har inte förändrats sedan 2005. I ett andra steg räknas ett med befolkningen i riket som helhet vägt genomsnitt för tilläggen fram. Genomsnittet utgör det avdrag per invånare som krävs för att finansiera tilläggen. Detta avdrag dras sedan ifrån det i det första steget framräknade tillägget. Resultatet blir att kommunerna som har ett större tillägg per invånare än avdraget får ett tillskott med denna mellanskillnad, medan övriga kommuner får ett avdrag med motsvarande belopp. Tillägg/avdrag för små skolor och skolskjutsar Kommuner som har merkostnader för små skolor och skolskjutsar får ett tillägg i standardkostnadsberäkningen. Tillägget beräknas utifrån en teoretisk organisation av skolor i olika storlekar och kostnadsklasser, med elevernas geografiska spridning i kommunen åren 1997, 1999 och 2001 som grund. Den nu gällande beräkningen av merkostnader för små skolor och skolskjutsar har sin grund i en fiktiv utplacering av grundskolor som senast genomfördes av dåvarande Glesbygdsverket och som avrapporterades av Utjämningskommittén i betänkandet Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88). Beräkningarna baserades på elevunderlag som utgör ett genomsnitt av åren 1997, 1999 och 2001. Beräkningen implementerades 2005 och har sedan dess inte ändrats. I betänkandet redovisas i bilaga 7 närmare hur själva beräkningen av merkostnaderna för små skolor och skolskjutsar (SSS) gjorts. Tilläggen/avdragen för SSS är i modellen beräknade så att de var kostnadsneutrala (det vägda resultatet av tilläggen och avdragen gick jämt ut) det första året de infördes, dvs. 2005. Men eftersom dessa tillägg/avdrag utgör ett fast belopp per invånare påverkas utfallet åren därefter av de befolkningsförändringar som skett i kommunerna. Detta korrigeras vid den årliga beräkningen av SSS genom att man för alla kommuner gör en särskild justering av SSS med ett belopp per invånare som gör att det vägda riksgenomsnittet av tilläggen/avdragen blir noll kronor per invånare. NPI-uppräkning Omräkning av standardkostnaden till utjämningsårets kostnadsnivå sker med hjälp av nettoprisindex året före utjämningsåret samt utjämningsåret. 23
Utredningar som har påverkat modellen Kostnadsutjämning mellan kommunerna (SOU 1993:53), s. 70 76 och bilaga 6, tabell 5. Kostnadsutjämning för kommuner och landsting en översyn av statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151), s. 76 82, s. 151 154 och bilaga 7. Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88), s. 101 109, s. 256 257, s. 264 266 och bilaga 7, s. 96 104. 4.3 Gymnasieskola Modellen avser att utjämna för opåverkbara strukturella faktorer för gymnasieskolan. Modellen infördes 1996 och har i stort varit oförändrad sedan dess. Från och med 2005 genomfördes dock en förändring som innebär att elevernas programval beaktas som ett genomsnitt över två år. Modellen består av tre delar: åldersersättning, tillägg/avdrag för bebyggelsestruktur samt tillägg/avdrag för elevernas programval. Sammanfattning av modellen Årlig uppdatering Baseras på Källa Åldersersättning Antalet ungdomar 16 18 år Ja Offentlig statistik SCB, RTB Nettokostnaden för verksamheten Ja Offentlig statistik SCB, RS Tillägg/avdrag för bebyggelse-struktur Merkostnader i de enskilda kommunerna för bebyggelsestruktur Nej, har använts sedan 2005 SOU 2003:88, Glesbygdsverket. Beräkning på data från 2001. Särskilt uppdrag Justering bebyggelsestruktur Ja Beräkning SCB Tillägg/avdrag för elevernas programval Antalet gymnasieelever Ja Offentlig statistik SCB:s skolstatistik Gymnasieprogrammens genomsnittskostnader Ja Enkät till kommunerna om budgeterade priser Skolverket 4.3.1 Standardkostnad Standardkostnad = Åldersersättning + Tillägg/avdrag för bebyggelsestruktur + Tillägg/avdrag för elevernas programval Åldersersättning Åldersersättning = andelen ungdomar 16 18 år * genomsnittlig kostnad per 16 18-åring i riket Åldersersättningen baseras på kommunens andel 16 18-åringar. Dessa befolkningsuppgifter hämtas från SCB:s befolkningsstatistik och avser befolkningen den 31 december två år före utjämningsåret. 24
Andelstalen multipliceras med en beräknad genomsnittskostnad för denna åldersgrupp. Uppgifterna om de totala nettokostnaderna för gymnasieskolan i riket som helhet hämtar SCB från räkenskapssammandraget för verksamhetsåret två år före utjämningsåret. Den beräknade genomsnittskostnaden erhålls genom att detta kostnadsbelopp divideras med det totala antalet 16 18-åringar i riket. Tillägg/avdrag för bebyggelsestruktur I modellen beräknas merkostnader för elevernas dagliga resor och inackorderingstillägg för de elever som inte har möjlighet att bo i hemkommunen. Beräkningen bygger på en fiktiv utplacering av gymnasieskolor. Den nu gällande utplaceringen utfördes av dåvarande Glesbygdsverket 2003 och baserades på befolkningen 2001. Detta underlag avrapporterades av Utjämningskommittén i betänkandet Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88) och implementerades 2005. En närmare beskrivning hur beräkningen av tillägg/avdrag för bebyggelsestruktur gjorts i modellen lämnas i bilaga 7 i betänkandet. Tilläggen/avdragen för bebyggelsestruktur är i modellen beräknade så att de var kostnadsneutrala (det vägda resultatet av tilläggen och avdragen gick jämt ut) det första året de infördes, dvs. 2005. Men eftersom dessa tillägg/ avdrag utgör ett fast belopp per invånare påverkas utfallet åren därefter av de befolkningsförändringar som skett i kommunerna. Detta korrigeras vid den årliga beräkningen av bebyggelsestrukturen genom att man för alla kommuner gör en särskild justering med ett belopp per invånare som gör att det vägda riksgenomsnittet av tilläggen/avdragen blir noll kronor per invånare. Tillägg/avdrag för elevernas programval Anledning till att det i modellen tas hänsyn till elevernas programval är att kostnaderna varierar mellan olika gymnasieprogram samtidigt som gymnasieelevernas programval skiljer sig åt mellan kommunerna. Allmänt gäller att de teoretiskt orienterade programmen är billigare än de mer praktiskt orienterade. Programvalsfaktorn beräknas för varje kommun i fyra steg: 1. Kommunens elever/program multipliceras med genomsnittskostnaden i riket för respektive program. Summan av dessa beräkningar utgör den teoretiska totalkostnaden för kommunens gymnasieskola. Denna totalkostnad divideras sedan med invånarantalet i kommunen. 2. Alla kommunernas totalkostnader enligt steg 1 summeras och divideras därefter med det totala antalet 16 18-åringar i riket. Man erhåller därigenom en teoretisk genomsnittskostnad per 16 18-åring i riket. 3. Genom att multiplicera antalet 16 18-åringar i kommunen med den teoretiska genomsnittskostnaden och sedan dividera resultatet av denna 25
beräkning med antalet invånare i kommunen erhålls ett relationstal för varje kommun. 4. Programvalsfaktorn erhålls genom att minska kommunens teoretiska totalkostnad med kommunens teoretiska genomsnittskostnad. I båda fallen avses kostnaden beräknad per invånare. För att öka modellens stabilitet får inte förändringar i elevernas programval slå igenom fullt ut. Detta görs genom att medelvärdet av de två senaste årens programvalsfaktor används. Uppgifterna om gymnasieprogrammens genomsnittskostnader hämtas från Skolverket och uppgifterna om antalet gymnasieelever från SCB:s skolstatistik. Uppgifterna om genomsnittskostnader för gymnasieprogrammen avser budgeterade kostnader för utjämningsåret och insamlas av Skolverket genom en enkät till kommunerna. NPI-uppräkning Omräkning av standardkostnaden till utjämningsårets kostnadsnivå sker med hjälp av nettoprisindex året före utjämningsåret samt utjämningsåret. Utredningar som har påverkat modellen Kostnadsutjämning mellan kommunerna (SOU 1993:53), s. 76 79 och bilaga 6, tabell 6. Utjämning av kostnader och intäkter i kommuner och landsting (SOU 1994:144), s. 65. Kostnadsutjämning för kommuner och landsting en översyn av statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151), s. 83 87, s.151 154 och bilaga 7. Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88), s. 109 117, s. 257 259, s. 266 267 och bilaga 7, s. 104 107. 4.4 Individ- och familjeomsorg Modellen infördes 1996 och avser att utjämna för opåverkbara strukturella faktorer för kommunernas individ- och familjeomsorg (IFO). Modellen bygger på en regressionsanalys och standardkostnaden beräknas således med hjälp av en regressionsekvation. Det som har hänt sedan 1996 är dock att både Kommunala utjämningsutredningen genom betänkandet Kostnadsutjämning för kommuner och landsting en översyn av statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151) och Utjämningskommittén genom betänkandet Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88) gjort förändringar i modellen både med avseende på vilka variabler som ska ingå och när det gäller vilken tyngd de olika variablerna ska ha i regressionsekvationen. I den nuvarande IFO-modellen som infördes 2005 efter förslag av Utjämningskommittén delar man också upp IFO-modellen i två delar: barn- och ungdomsvård respektive övrig IFO. 26
Den nuvarande modellen bygger således på regressionsanalys och att standardkostnaden beräknas med hjälp av två framtagna regressionsekvationer. Modellen består av två delar som tillsammans summeras till en standardkostnad. Sammanfattning av modellen Barn- och ungdomsvård Regressionsekvationen Årlig uppdatering Nej, har använts sedan 2005 Baseras på SOU 2003:88. Beräkning på data från 2001. Källa Särskilt uppdrag Variabeln Andel barn 0 12 år som bor Ja Offentlig statistik SCB, RTB med ensamstående föräldrar (BSAM012) Variabeln Antal lagförda ungdomar 15 Ja Offentlig statistik BRÅ 10 17 år (LAG1517) Variabeln Andel barn 16 19 år med Ja Offentlig statistik SCB, RTB utländsk bakgrund (UTBAK1619) Variabeln Roten ur kommunens Ja Offentlig statistik SCB, RTB folkmängd, max. 75 000 inv. (Rotbef75) Nettokostnaden för verksamheten Ja Offentlig statistik SCB, RS Justeringsfaktor barn- och ungdomsvård Övrig IFO Regressionsekvationen Variabeln Andel utrikes födda från länder utanför Norden och EU som vistats i Sverige 0 19 år (FL39IN019) Variabeln Andel arbetslösa utan ersättning (AntEjErs) Variabeln Andel ensamstående kvinnor i åldern 18 44 år med barn 0 17 år (MBK1844) Variabeln Roten ur tätortsbefolkningen 11 i kommunen 2005 (Rottätbef05) Variabeln Andel män i åldern 25 64 år med årsinkomst under 140 000 kronor (InkUnd140) Ja Beräkning SCB Nej, har använts sedan 2005 SOU 2003:88, Beräkning på data från 2001. Särskilt uppdrag Ja Offentlig statistik SCB, RTB Ja Offentlig statistik Arbetsförmedlingen Ja Offentlig statistik SCB, RTB Nej, har använts sedan 2008 Fastställs var femte år. Senast 2005. SCB, Landareal per tätort Ja Offentlig statistik SCB, IoT 12 Nettokostnaden för verksamheten Ja Offentlig statistik SCB, RS Justeringsfaktor övrig IFO Ja Beräkning SCB 10 Brottsförebyggande rådet. 11 Definitionen av en tätort är i korthet att det är en koncentration av bebyggelse där antalet invånare är som minst 200 och avståndet mellan byggnaderna som mest 200 meter. 12 Inkomst- och taxeringsregistret. 27
4.4.1 Standardkostnad Standardkostnad IFO = Standardkostnad barn- och ungdomsvård + standardkostnad övrig IFO (ekonomiskt bistånd, missbrukarvård, samt övrig vuxenvård och familjerätt) Barn- och ungdomsvård Som ovan nämnts skattas behovet av barn- och ungdomsvård med en särskild regressionsekvation. Ekvationen är följande: Barn- o ungdomsvård = (-173,80 + 183,11 * BSAM012 + 1 207,57 * LAG1517 + 246,09 * UTBAK1619 + 1,14 * Rotbef75) * Justeringsfaktor barn- och ungdomsvård I ekvationen ingår fyra variabler: BSAM012 = Andel barn 0 12 år som bor med ensamstående föräldrar. LAG1517 = Antal lagförda ungdomar 15 17 år per hemkommun under en treårsperiod dividerat med antalet år. Beräknas sedan som en andel baserat på befolkningen den 31 december två år före utjämningsåret. Uppgiften hämtas från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). UTBAK1619 = Andel barn 16 19 år som är födda utom Norden och EU 13 eller barn 16 19 år som är födda inom Norden och EU och har minst en förälder som är född utom Norden och EU. Rotbef75 = Roten ur kommunens folkmängd. Den begränsas dock uppåt till maximalt 75 000 invånare. Varje år beräknas standardkostnaden för barn- och ungdomsvård för de enskilda kommunerna med hjälp av den ovan redovisade regressionsekvationen och de variabelvärden för respektive kommun som SCB tagit fram eller sammanställt. Det framtagna värdet multipliceras därefter med en justeringsfaktor. Denna justeringsfaktor justerar så att det vägda genomsnittet av standardkostnaden för verksamheten överensstämmer med senast kända genomsnittskostnad för barn- och ungdomsvård. Kostnadsuppgifterna hämtas av SCB från räkenskapssammandraget. Övrig IFO Även standardkostnaden för övrig IFO skattas med hjälp av en särskild regressionsekvation. Ekvationen är följande: 13 Med EU avses de länder som var medlemmar i unionen 2003. 28
Övrig IFO = (-342,28 + 47,83 * FL39IN019 + 1 118,85 * AntEjErs + 284,69 * MBK1844 + 1,77 * Rottätbef05 + 3,55 * InkUnd140) * Justeringsfaktor övrig IFO I ekvationen ingår fem variabler. Dessa är: FL39IN019 = Andel utrikes födda från länder utanför Norden och EU som vistats i Sverige 0 19 år. AntEjErs = Andel arbetslösa utan ersättning (årsmedeltal). Uppgiften hämtas från Arbetsförmedlingen. MBK1844 = Andel ensamstående kvinnor i åldern 18 44 år med barn 0 17 år. Rottätbef05 = Roten ur tätortsbefolkningen i kommunen 2005. 14 InkUnd140 = Andel män i åldern 25 64 år med årsinkomst under 140 000 kronor. Indexet är antalet män med låg inkomst per kommun i åldersgrupperna 25 34, 35 44, 45 54, 55 64 dividerat med förväntat antal män per kommun multiplicerat med 100. Varje år beräknas standardkostnaden för övrig IFO för de enskilda kommunerna med hjälp av den ovan redovisade regressionsekvationen och de variabelvärden för respektive kommun som SCB tagit fram eller sammanställt. Det framtagna värdet multipliceras därefter med en justeringsfaktor. Denna justeringsfaktor justerar så att det vägda genomsnittet av standardkostnaden för verksamheten överensstämmer med senast kända genomsnittskostnad för övrig IFO. Kostnadsuppgifterna hämtas av SCB från räkenskapssammandraget. Sammanställning Efter att kommunernas standardkostnad för barn- och ungdomsvård respektive övrig IFO beräknats enligt ovan summeras de två framtagna standardkostnaderna till kommunens standardkostnad för individ- och familjeomsorg. NPI-uppräkning Omräkning av standardkostnaden till utjämningsårets kostnadsnivå sker med hjälp av nettoprisindex året före utjämningsåret samt utjämningsåret. Utredningar som har påverkat modellen Kostnadsutjämning mellan kommunerna (SOU 1993:53), s. 66 70 och bilaga 6, tabell 4. 14 En uppdatering till 2010 års förhållande kommer att ske vid beräkningen för utjämningsåret 2013. 29
Utjämning av kostnader och intäkter i kommuner och landsting (SOU 1994:144), s. 68 70. Kostnadsutjämning för kommuner och landsting en översyn av statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151), s. 61 68 och bilaga 6. Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88), s. 129 142. 4.5 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund Modellen infördes år 2000 och har inte förändrats sedan dess. Motivet för att införa delmodellen är att många barn med utländsk härkomst har behov av särskilt stöd både inom barnomsorgen och i skolan, vilket inte fångas in i någon av de övriga delmodellerna. Beräkningen utgår utifrån andelen barn och ungdomar i åldern 0 19 år som är födda utanför Norden eller EU eller barn 0 19 som är födda inom Norden eller EU och har minst en förälder som är född utanför Norden eller EU den 31 december två år före utjämningsåret. Med EU avses de länder som var medlemmar i unionen 2003. Sammanfattning av modellen Andel 0-19 år född utanför Norden eller EU eller med förälder född utanför Norden eller EU Årlig Baseras på Källa uppdatering Ja Offentlig statistik SCB, RTB Genomsnitt i landet Ja Offentlig statistik SCB, RTB Belopp per barn/ungdom 0 19 Nej Prop. 1998/99:89 Regeringen 4.5.1 Standardkostnad Standardkostnad = Andelen barn och ungdomar i åldern 0 19 år som är födda utanför Norden eller EU eller som har minst en förälder som är född utanför Norden eller EU > genomsnitt i landet => 75 kr * (antal procentenheter för kommunen genomsnittligt antal procentenheter) Standarkostnad = 0 kr per invånare för kommuner som har en lägre andel ungdomar enligt ovan än riksgenomsnittet. Kommuner med högre andel barn och ungdomar med utländsk bakgrund än riksgenomsnittet får ersättning i modellen. Kommuner med en lägre andel än riksgenomsnittet får ingen ersättning. Kompensationen är utformad så att de aktuella kommunerna erhåller 75 kronor per invånare för varje procentenhet som andelen invånare i åldern 0 30
19 år med minst en förälder född utanför EU och Norden överstiger riksgenomsnittet. NPI-uppräkning Standardkostnaden räknas inte upp med NPI. Utredningar som har påverkat modellen Modellen beslutades efter att många remissinsinstanser i svaren på betänkandet Kostnadsutjämning för kommuner och landsting (SOU 1998:151) påtalat vikten av att uppmärksamma integrationsproblematiken i utjämningssystemet. Se prop. 1998/99:89, s. 20 21 och 24 25. 4.6 Äldreomsorg Äldreomsorgsmodellen infördes år 1996. Modellen består av tre delar: normkostnad, tillägg/avdrag för institutionsboende i glesbygd och tillägg/ avdrag för hemtjänstkostnader i glesbygd. Den första delen bygger på en matris. I betänkandet från den Kommunala utjämningsutredningen (SOU 1998:151) föreslogs vissa förändringar som kom att gälla för bidragsåren 2000 2004. Hemtjänsttillägget och de kommunspecifika normkostnaderna uppdaterades till utjämningsåret 2005. Sammanfattning av modellen Årlig uppdatering Baseras på Källa Total normkostnad Antal personer Ja Offentlig statistik SCB, RTB Normkostnader Nej, har använts SOU 2003:88, Särskilt uppdrag sedan 2005 beräkning från 2002 Justeringsfaktor Ja Offentlig statistik SCB, RS Institutionsboende i glesbygd Kommuner som omfattas Nej, har använts sedan 2005 Glesbygdskommuner före 2005 Regleras i förordning Merkostnader Nej, har använts sedan 2005 Schablon Regleras i förordning Hemtjänst i glesbygd Andel äldre med hemtjänst Nej, har använts SOU 2003:88 sedan 2005 Merkostnad per invånare Nej, har använts Schablon från 2001 sedan 2005 Befolkningsstrukturen i riket Ja Offentlig statistik SCB, RTB 4.6.1 Standardkostnad Glesbygdsverket/ Tillväxtanalys Standardkostnad = (Total normkostnad * justeringsfaktor) + institutionsboende i glesbygd + hemtjänst i glesbygd 31
Total normkostnad Normkostnaden ska mäta strukturella skillnader i omsorgsbehov mellan kommuner. Vid beräkning av den totala normkostnaden delas befolkningen i respektive kommun in i 48 grupper utifrån variablerna. - Kön - Ålder (åldersgrupperna 65 69, 70 74, 75 79, 80 84, 85-89 samt 90 ) - Civilstånd (gift/ogift) - Etnicitet (nordisk respektive utomnordisk härkomst). Antalet personer i de 48 grupperna uppdateras årligen och multipliceras med normkostnaden per grupp, vilket ger den totala normkostnaden. Normkostnaderna för de olika delgrupperna ( prislapparna ) uppdateras däremot inte. Nu gällande normkostnader beräknades 2002 och redovisas i betänkandet Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88). Närmare om hur prislapparna har tagits fram Vid beräkningen av prislapparna som utredningen Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn gjorde, har den äldre befolkningen indelats i delgrupper. För varje sådan delgrupp beräknas en normkostnad utgående ifrån empiriska data, som beskriver vårdinsats och kostnad för gruppen ifråga. Respektive kommuns invånare 65 år och äldre har delats in i grupperna: - Kön - Ålder (åldersgrupperna 65 69, 70 74, 75 79, 80 84, 85 89 samt 90 ) - Civilstånd (gift/ogift) - Etnicitet (nordisk respektive utomnordisk härkomst) - Yrkesbakgrund (facklärd arbetare, icke-facklärd arbete, företagare/jordbrukare, lägre tjänstemän, högre tjänstemän). Detta ger sammanlagt 2*6*2*2*5= 240 delgrupper. Exempel Kvinna 65-69 år Gift Nordisk härkomst Yrke 1 Yrke 2 Yrke 3 Yrke 4 Yrke 5 Normkostnad per yrkesgrupp 1 580 1 563 1 602 1 358 1 109 Antal personer i kommunen 162 38 11 185 128 Vägt genomsnitt för gruppen (1580*162+1563*38+1602*11+1358*185+1109*128) / (162+38+11+185+128) =1 386 Vägt genomsnitt hela riket 1 429 32