Sida 1 av 5 Tro och liv. Tidskrift för kristen tro och förkunnelse Årg 41 (1982), nr 2, sid 44-48 VÄGVAL l UPPSALA Edgar Almén ANDERS JEFFNER: Vägar till teologi. 167 s. Skeab, Stockholm 1981. Anders Jeffners nya bok vill ge "en inledning till studiet av kristen trosåskådning", d.v.s. till studiet av "Innehållet i de läror om - verkligheten som är förbundna med kristen tro" (5). En sådan inledning behövs, menar han, eftersom "kristen trosåskådning" inte är något som föreligger i historiska dokument på ett sådant sätt att det bara skulle behöva beskrivas. Det som föreligger där är "en brokig mångfald av kulturbundna lärosystem som dels inte stämmer överens inbördes, dels nödvändigtvis innehåller "vissa tidshistoriskt betingade moment, som förlorat aktualitet eller begriplighet". En kristen trosåskådning ses därför som ett positivt svar på frågan "finns det en utformning av den kristna läran sorti i vår tid är en trovärdig åskådning, eller: hur ser den kristendom ut som är ett verkligt alternativ i dagens livsåskådningsdebatt?" (6f). Då finns det en rad problem man måste ta ställning till innan man kan försöka besvara frågan, och det är om dessa grundläggande problem boken handlar. Den kan beskrivas som "ett kartläggningsarbete", en bok om hur friare kommer fram till en kristen troslära, ett bidrag till "fundamentalteologin" som "studiet av de grundläggande principerna för att framställa en teologi i betydelsen troslära" (12). Syftet är både att "ge en teologisk karta för den som vill orientera sig fram till en kristen trosåskådning" och att "klargöra de grundläggande dragen i modern systematisk teologi" genom att blottlägga de ofta olika ställningstagandena till de grundläggande problemen (8). De grundläggande problemområdena är i boken ordnade så att man "kan komma fram till de principer som behövs för att utforma en trovärdig kristen 'åskådning genom ett successivt vägval" (8), som åskådliggörs i ett flödesschema (102f), som framställningen ständigt hänvisar till, och där det vägval Jeffner förordar är markerat med dubbelpilar. Kapitlen i framställningen är sedan analyser av dessa vägval, d.v.s. av vilken karaktär ett ställningstagande har och av det aktuella "argumentläget". Det första och grundläggande valet gäller om man, när man ut formar en kristen trosåskådning, kan falla tillbaka på ett system av grundregler för hur vi i princip skall bära oss åt för att skapa ordning inom vår upplevelsevärld son] är sådant att det kan erkännas av både kristna och icke-kristna (19f, 17). "Självständighetslinjen" i filosofiskt motiverad form (t ex D Z Phillips) och i teologiskt motiverad form (t ex K Barth) svarar här nej. Jeffner finner att Phillips sektoriseringsidé visserligen bygger på beaktansvärda iakttagelser men själv "ger plats för fler skyddade positioner än vi kan trivas med att tillåta" (25). Barths teori finner han förutsätta en bild av människan som blind, utan illöjlighet till livsåskådningsmässig orientering i tillvaron, om hon inte fått den gåva som öppnar ögonen. Att acceptera den bilden blir för Jeffner ett förnuftsoffer, och han finner bilden "otäck och skrämmande". I stället vill han följa "integrationslinjen". (29 f) Om man valt integrationslinjen, blir nästa val om man skall nöja sig med de grundregler "som behövs för den empiriska vetenskapen" eller om man skall försöka argumentera för ett vidgat kunskapsbegrepp (48). Detta val får i långt högre grad karaktär av argumentprövning. Först diskuterar Jeffner inom "den empiriska vetenskapens kunskapsgrund" argument mot gudstron (och Gud-är-död-teologins försök att utforma en trosåskådning som godtar denna kritik av gudsantagandet) och argument för gudstron som åtminstone liknar okontroversiellt vetenskapliga resonemang (och en thomistisk teologi, där dessa "gudsbevis" blir betydelsefulla). Han undersöker
Sida 2 av 5 sedan, om det finns skäl att godta grundregler som går utöver den vanliga empiriska vetenskapens, och finner goda skäl för att både den mystiska erfarenheten, personerfarenheten, den medmänskliga relationens erfarenhet och de etiska institutionerna kan ge kunskap om sidor av verkligheten som är otillgängliga för empirisk kunskap. Han väljer linje genom att hävda, att det tycks "vara en nödvändig betingelse för en integrerad gudstro att acceptera åtminstone någon eller några av dessa erfarenhetsformer som kunskapsgrundande" men menar att detta inte räcker "för att lösa den kristna trons kunskapsproblem". Det avgörande steget blir om man dessutom godtar att man kan få kunskap om (strukturen i) verkligheten genom sin gestaltningsförmåga, genom "grundmönster". Då skulle man både kunna utpeka transcendenserfarenheter och kunna försöka klargöra (t ex?) den kristna skapelsetron som en gestaltning av totaliteten. (63f) Till nästa problem, uppenbarelseproblemet, kan man i flödesschemat komma på två vägar, beroende på hur man valt. kunskapsbegrepp - kanske på fler, då Barth återkommer på sid 74. Inom detta problem gör man val på tre nivåer. Ger bibetuppenbarelsen ny kunskap (kantiansk teologi svarar nej)? Är teologisk tillämpning av bibeln förenlig med historisk bibelforskning (fundamentalistisk typ av teologi svarar nej)? Är teologisk tillämpning en del av uppenbarelsen, ett personligt avgörande eller användning av en objektiv urvalsprincip? Här väljer Jeffner att svara ja på de två första frågorna och att på den tredje utgå från det personliga avgörandet, sorti i sin tur faller tillbaka på personlig erfarenhet. Han kan då anknyta till Sundéns religionspsykologiska arbete (not 44) och ta upp också vissa objektiva kriterier/urvalsprinciper i sin modell. Slutligen antyder han hur man från dessa prolegomena skulle kunna komma till "en integrerad uppenbarelseteologi" med hjälp av ett växelspel mellan ett rent vetenskapligt arbete och ett arbete som förutsätter religiöst engagemang, mellan "logisk och semantisk analys med vanliga vetetiskapliga metoder" och "prövande och kreativt arbete utifrån religiöst engagemang". Jeffilers bok är lärorik, stimulerande och utmanande. Jeffiler gör sin bedömning "efter att ha gått igenom tillgängligt material om teologins kunskapsproblem" (57), och vi andra bör då profitera på detta hans arbete. Jag tror att han har alldeles rätt i att vi tagit och tar ställning i dessa grundläggande frågor utan att alltid vara medvetna om att vi gör det och därför utan att alltid medvetandegöra, än mindre pröva, skälen för våra ställningstaganden. Jeffner föreskriver inte utan stimulerar till eftertanke och inbjuder till diskussion och motsägelse om vägvalet. Tar man boken på allvar, getman sig in i en diskussion som blir jobbig, åtminstone intellektuellt och för många as, oss kanske också emotionellt. Att försöka ifrågasätta hela uppläggningen kan därför vara ett flyktförsök från utmaningen, särskilt ofruktbart om man lägger boken ifrån sig utan att ens allvarligt ha sett efter om inte just det egna ifrågasättandes hör till det som diskuteras i boken. Men ett ifrågasättande kan ju också vara en väg till förnyad läsning och fördjupad förståelse av bokens resonemang och av motiven och motiveringarna bakom den egna tveksamheten. Jag hoppas förstås att det som nu följer hos mig är och hos läsaren uppfattas som ett ifrågasättande av det senare slaget. Det första frågetecknet gäller om inte det dubbla syftet leder till vissa egendomligheter och en viss oklarhet om vart resonemanget syftar. Hurdan blir bilden av modern teologi, och är det verkligen fråga om vägval utan kompromiss- eller syntesmöjligheter? Ibland får man det bestämda intrycket, att kartan visar en huvudväg, där Jeffner går fram tillsammans med de flesta omdömesgilla tänkare, medan en och annan försvinner ut på bivägar - som inte leder någonstans. Särskilt gäller detta vägvalen på flödesschemats andra sida, dvs inom "uppenbarelseproblemet", och diskussionen om hur kunskapsbegreppet bör vidgas. Att "huvudströmmen i kristen teologi" (68) då kommer på samma linje beror nog till stor del på att den rekommenderade vägen här beskrivs ganska diffust eller som en väg som inom sig rymmer många olika möjligheter. Men det gäller nog också de andra vägvalen, där alternativen alltid tycks vara återvändsgränden, val där en rad problem bortfaller (jfr 8) och därmed ett slags flyktvägar i förhållande till huvudvägen, som arbetar sig igenom "hela" problemkomplexet. Och detta intryck borde ju vara rimligt, eftersom Jeffner prövat argumentlägefia vid vägskälen och funnit att de starkaste skälen talat för valet av huvudvägen. Men samtidigt skulle det ju vara viktigt att känna till
Sida 3 av 5 avvikarna för att orientera sig i nutida teologi. Det är också de som får namn och referat, inte de som följer Jeffner på huvudvägen. Bilden av nutida teologi blir då bilden av ett fåtal (namnlösa) omdömesgilla bland en hel hop (namngivna) omdömeslösa avvikare - och man frågar sig, om det verkligen är så illa eller om kartan misslyckats att göra de andra rättvisa. Jeffner tycks ha känt svårigheterna i bilden av det successiva vägvalet, ty han håller inte alltid fast vid det successiva bortval som ligger i bilden. Tvärtom finns det ibland också ett slags syntessökande eller, om man så vill, en strävan att tillgodogöra sig och integrera olika teologers insikter i den egna positionen. En del avsked vid vägskälen sker med uttalad högaktning och ett löfte om att beakta de viktiga iakttagelser som motiverat det från Jeffner avvikande vägvalet (t ex Phillips, van Buren, ett thomistiskt utnyttjande av gudsbevisen). Dessa egendomligheter behöver inte betyda mer än att de båda syftena är svårförenliga. Själv vill jag ta syntesförsöken på allvar som försök av Jeffner att göra andra rättvisa och ge en mera nyanserad bild av modern teologi. Däremot bör de nog inte förstås som uppmjukningar av allvaret i de principiella vägvalen. Argumenten där kan ju vara viktiga, även om de inte skulle drabba dem de sägs drabba. Trots detta är det säkert viktigt att notera i vilka vägval Jeffner är entydigt och engagerat avvisande och inte alls talar om syntesmöjligheter. Såvitt jag kan se är det framför allt när han tar avstånd från en fundamentalistisk typ av teologi och från en barthianskt präglad teologi. "Den modifierade typen av fundamentalism som försöker vara vetenskapligt salongsfähig framstår ibland som rent intellektuellt bedrägeri - och då i en socialt accepterad och ekonomiskt gynnad form" (72). Och den barthianska vägen sades alltså innebära ett förnuftsoffer i och med ett accepterande av den bild av människan som blind som Jeffner finner otäck och skrämmande. Dessa vägval verkar alltså vara de för Jeffner viktigaste, kanske så att avvisandet av fundamentalismen är det praktiskt viktigaste, avvisandet av barthianismen det teoretiskt viktigaste. Kanske uppfattar Jeffner det rentav så att fundamentalismen är teoretiskt intressant bara som en (förgrovad) variant av barthianisnien!? I varje fall tycks resonemanget på många sätt vara centreras kring uppgörelsen med Barth - och det är här jag lockas att sätta mitt andra frågetecken. Detta andra frågetecken föranleds av tre iakttagelser. Den första är att jag inte känner igen Barth, som jag dock studerat ganska noga. Referatet sid 27f är inte direkt fel, men Barth skulle säkert bli ganska överraskad, om hans teologi tolkades som en verklighetsorientering som ytterst föll tillbaka på religiösa övertygelser (26) eller var beroende av teologens tro (74). Som bekant är kritiken av "religionen" - och av hänvisningen till och försöken att bygga teologin på en kristen religiositet eller fromhet central i hans tankebyggnad, och som bekant lade han stor vikt vid att teologin inte fick förväxlas med (en plädering för) en kristlig "Weltanschauung"!? Och han som sägs förneka värdet av etisk intuition (56f) menade ju själv att det var denna som fick honom att ifrågasätta liberalteologernas etik i samband med det första världskriget och att det var detta som fick honom att ifrågasätta deras dogmatik!? Det Jeffner tar avstånd från - liksom boken Etiska problem - är i varje fall knappast Barths självförståelse, möjligen en struktur i hans tänkande bakom och på trots av hans självförståelse. Men det skulle nog i så fall behöva visas med en mera ingående analys. Nu skulle det ju kunna vara så att Barth i stället sett och behandlat en annan problematik än Jeffner, en problematik som är så olik Jeffners att denne inte ens uppmärksammar den Nästa iakttagelse är att avståndstagandet från Barth är ett avståndstagande från en renodling av "ett drag som länge funnits i kristen teologi. Det är ingen slump att viktiga arbeten hos både Luther och Barth gäller Romarbrevet." (29) Även om det här nämns i förbigående, anser alltså Jeffner att redan hans allra första val på vägen till en teologi innebär ett avståndstagande från två personer som milt uttryckt spelar en stor roll för svenska kristnas förståelse av kristen tro. Vi uppmanas alltså till mer än att ta avstånd från Barth, och det blir än mer angeläget att vi blir övertygade om att alternativen verkligen är rätt tecknade och om att ingenting viktigt glömts bort.
Sida 4 av 5 Kan detta hänga ihop med den tredje iakttagelsen, att "vägar till teologi" verkar vara religionsfilosofiska vägar till trosläran? I den mån dogmatiker alls diskuteras är det som dåliga religionsfilosofer, och Jeffner betonar att religionsfilosofiska fackkunskaper är en förutsättning för välgrundade ställningstaganden i de aktuella frågorna (t ex 40). Kan denna tredje iakttagelse förklara de båda andra? Är det så att det Jeffner ifrågasätter är en "dogmatisk" väg till trosläran, en väg som tagit sig uttryck i icke-religionsfilosofiska prolegomena till trosläreframställningar och som försökts av "dogmatikerna" Barth och Luther? Eftersom jag själv skojats i dogmatikens vetenskapliga tradition, får jag då anledning fråga mig, om det inte ändå kan finnas något av värde i denna tradition, som Jeffner skulle ha kunnat missa. Men i så fall måst e jag ju åtminstone kunna antyda vad detta missade skulle kunna vara. Är det så att Jeffner alltför oproblematiskt utgår från att en kristen troslära handlar om världen, d.v.s. strukturerar verkligheten utifrån tron (eller utifrån ett samspel mellan bibeltexterna och de personliga religiösa erfarenheterna) (jfr t ex 5 och 89), medan dogmatiker menat att den handlar om vad kristen tro är (och därmed ger perspektiv på bl.a. det som utger sig för att vara "religiösa erfarenheter")'? Är det så att Jeffner är så intresserad av att försöka visa att det går att finna/skapa "en utformning av den kristna läran som i vår tid är en trovärdig åskådning" och "ett verkligt alternativ i dagens livsåskådningsdebatt" (7), att han inte oroas av frågorna om det är rimligt att kalla ett sådant livsåskådningsalternativ för "tro" - och "kristen tro" eller hur "trons" relation till detta livsåskådningsalternativ skall förstås? Det här borde naturligtvis utföras ordentligt, men mitt frågetecken inför avvisandet av Barth (och Luther och Paulus) gäller alltså det förutsatta trosbegreppet. Ibland verkar det som om Jeffner identifierade kristen tro med (bejakandet av) en (rimlig) kristen tros-/livsåskådning. Jag tycker att detta är orimligt. Gruppen människor med en (rimlig) kristen tros/livsåskådning är dels påfallande intellektuellt, för att inte säga akademiskt, inriktad (att tro och att läsa teologi tenderar att sammanfalla på sid 48), dels en helt annan än den som firar gudstjänst, ber etc. l vilken mening skulle två "kristna" med olika trosåskådning kunna ha samma tro? l vilken mening skulle en "kristen" behålla sin tro, när hennes trosåskådning ändrades/modifierades, d.v.s. i vilken mening kan man "mogna" i sin "tro"? Och varför skulle kristna alls fira gudstjänst, när man kan börja acceptera trosåskådningen genom att läsa sig till den och behålla den genom att bara vara intellektuellt orörlig? Är bra predikan utan vidare propaganda för en viss livsåskådning? Ibland verkar dock Jeffner mera tänka sig tron som den process i vilken grundmönstren formas, d.v.s. det samspel mellan bibeltexter och personliga religösa erfarenheter som han beskriver i anslutning till Sundén. Det stämmer också bättre med att kristen trosåskådning ses som "de läror om verkligheten som är förbundna med kristen tro" (5). Då undviks förstås de nämnda svårigheterna, men då bekräftas också misstanken att Jeffner förutsätter "kristen tro" som något känt och inte tar upp den fråga som såvitt jag förstår är Barths, Luthers och den dogmatiska traditionens huvudfråga. I varje fall är det påfallande att Jeffner kan tala om kristen tro utan att alls tyckas ha behov av att tala om "nåd" (som något annat än inspiration till försantförhållanden) eller om rättfärdiggörelse av nåd. Han tycks inte heller behöva distinktionen lagevangelium för att' avgränsa "tro" från "lagisk tro". Detta är viktigt för Barth och Luther, och från deras synpunkt skulle man vilja se utfört hur Jeffner vill avgränsa bejakandet av en tros-/livsåskådning från en "lagisk" prestation. Inte vill väl Jeffner ar argumentera för en "kristendom" utan nåd, en "kristen" tro som in!e förstår sig själv som ett Guds verk, ett under? Hur ser då de vägar till teologi ut som öppnar för dessa perspektiv? Själv är jag övertygad om att det Jeffner avvisar i sitt första vägval är tänkt just som försök att förstå/uttrycka kristen tros förundran inför sig själv, dess pekande bort från sig själv till Guds verk. För mig är det denna förundran, detta hänvisande, som gör tron intressant - och försöken att förstå och uttrycka detta som gör dogmatiktraditionen intressant. Visst är det svårt att teoretiskt förena detta med det religionsfilosofiska (eller det religionspsykologiska) perspektivet. och jag har själv försökt visa att detta är grundproblemet i Barths och Tillichs tänkanden. Men därmed behöver det
Sida 5 av 5 kanske inte vara självklart att man måste avvisa det dogmatiska perspektivet som intellektuellt omöjligt. Jag tror till och med att det finns en öppning för detta i Jeffners egen framställning. I den fundamentala diskussionen om begreppet teoretisk ordning antyds nämligen att denna ordning skulle kunna förläggas till ett metaplan, där den ordnar relationen mellan reflektion/eftertanke och spontanitet/omedelbarhet (14). Då skulle det kanske inte behöva vara något förnuftsoffer att, som Barth, utforma en teori om varför dogmatik och filosofi inte kan inordnas i en och samma teori - inte heller i någon teori om "den blinda människan". Men: Detta skulle förstås inte dispensera från allvarligt tänkande. Och det skulle inte heller ge några dispenser från de frågeställningar Jeffner analyserar åt det allvarliga tänkande som gör livsåskådningsanspråk. Och det tror jag att allvarligt tänkande ständigt gör, även när det i inte vill identifiera tron med dessa livsåskådningsanspråk. Edgar Almén är docent i dogmatik vid Lunds universitet.