Ukraina Brovary Återrapport 2/2018 Foto: SOS Arkiv
Foto: SOS Arkiv Varmt tack för ert stöd till SOS Barnbyar Brovary SOS barnby Brovary utanför Kiev invigdes i juli 2010 och i de 16 barnbyfamiljerna bor idag sammanlagt 94 barn. Flera ungdomar har under året lämnat byn och förbereder sig inför vuxenlivet med hjälp av SOS Barnbyars ungdomsprogram i området. För närvarande får 33 ungdomar stöd och hjälp via ungdomsboendet och ungdomsprogrammet. 476 barn i 229 familjer får hjälp genom SOS Barnbyars familjestärkande program och de sociala centren i Kiev med omnejd. Familjerna får ekonomiskt och materiellt stöd i olika former. Det kan handla om inköp av mediciner, hygienartiklar, kläder, skor, skoluniformer eller annat skolmaterial. Det kan också röra sig om ekonomiskt bidrag för att kunna köpa möbler och hushållsartiklar, eller stöd för att kunna betala en specifik utbildning och köpa verktyg som är nödvändiga inom arbetet.
Olika former av utbildningsstöd ges till totalt 295 personer, såväl barn som vuxna. De får bland annat möjlighet att gå kurser i datorkunskap och de får vägledning och stöd inför framtida karriärsval. Tack vare er och andra givare kan barn som haft en tuff start i livet fa en bra uppva xt med fo ra ldrar, syskon och en skolga ng som ger dem mo jlighet att va xa upp till starka sja lvsta ndiga vuxna. Det skapar en positiv samhällsförändring. Varmt tack för att ni ger barn och unga en bättre framtid! Foto: SOS Arkiv
Valentyna är barnbymamma till nio barn i Ukraina. Foto: SOS Arkiv Valentyna viger sitt liv till barnen Valentyna har varit barnbymamma i elva års tid, och i dagsläget bor nio barn hos henne i barnbyn. För oss berättar hon om livet som mamma. Jag hade inga biologiska barn, men ändå så mycket kärlek att ge. Som barnbymamma är det min uppgift att älska, vårda, lita på och acceptera barnens alla sidor. Och man måste göra det ovillkorligt. Under mina elva år som mamma har den största utmaningen varit att uppmärksamma de svårigheter barnen går igenom och förstå varför de agerar dom gör. I början var jag otålig. Jag önskade att det fanns snabba lösningar på barnens problem. Det tog mig ett tag att acceptera att det tar tid, särskilt med tanke på barnens svåra bakgrund. Nu ger jag barnen den tid de behöver för att anpassa sig och känna sig som hemma i sin nya miljö. Vi gör saker som man gör i en vanlig familj, som att laga mat tillsammans. Genom att göra saker ihop öppnar det också upp för tillfällen att prata med barnen och bygga förtroende. Barnen behöver i första hand psykisk och emotionell stabilitet, och här är min roll, tillsammans med barnbyns psykolog, otroligt viktig. Flickan som senast kom till min familj är exempelvis 16 år. Hon har växt upp hos en fostermamma som nu dött i cancer. Hon är orolig och förvirrad, vägrar att gå till skolan och förnekar det som har hänt. Men utbildningen är det sista jag oroar mig för. Hon är ung och har tid att komma ikapp. Istället vill jag hjälpa henne att sörja och hitta någon form av avslut eller avsked. Hon behöver hjälp att bearbeta och komma över sina trauman. Vid det här laget är jag van vid den här typen av problematik, och jag vet hur jag ska reagera och hantera situationen. Men jag är alltid försiktig när det kommer till barnens psykiska mående,
för jag vet att de också behöver professionell hjälp. Ibland kan ett enda ord trigga saker hos barnen som man inte förstår. Och ibland kan det vara svårt att fokusera på varje enskilt barn när man tar hand om och uppfostrar nio. Därför behöver man vara ödmjuk som förälder, acceptera att man har begränsningar och acceptera att man inte kan göra allt själv. Föräldraskap innebär att ovillkorligt ge av sina känslor, sin tid och sin tilltro. För att barnen ska växa som personer så låter jag dem resa på egen hand när de är mogna. För några år sedan hittade vi en värdfamilj i Italien som en av mina pojkar åker till om somrarna. De tar honom till museum och visar honom landet. När han kommer hem är han glad och motiverad. Det är svårt att se barnen lämna hemmet, men jag gör det för deras skull. Jag älskar alla mina barn. Jag är deras förälder. Jag älskar allt de uppnår, och alla deras egenheter. Jag ser sån potential hos dem alla och jag ser det vackra hos dem alla. Jag älskar att krama dem, och hur en puss på skrapat knä kan få det onda att försvinna. Även om jag kommer hinna ta hand om 40 eller 50 barn under min livstid så kommer det alltid att finnas kärlek kvar fo r var och en. Valentinas familj. Foto: SOS Arkiv
Innas barn är hennes drivkraft. Foto: SOS Arkiv Inna kämpade för att komma tillbaka Inna lyckades återförenas med sina barn efter att ha varit ifrån dem under tre års tid. Idag vittnar hon om att det var barnen som gjorde att hon förändrade sitt destruktiva beteende. Inna växte upp i fattigdom, utan vuxna förebilder. Hon hamnade tidigt i ett drogberoende, som präglade en stor del av henens liv. Som ung flyttade hon in till sin pojkvän och blev gravid. När Kristopher föddes var ingen av dem förberedd på vad det innebar att vara förälder. Två år senare fick de ytterligare ett barn, denna gång en liten dotter, Maria. Kort därefter förlorade Inna fotfästet. Hon greps av polis och dömdes till fängelse. Barnen togs om hand av socialen och hamnade i SOS barnby Brovary. Maria var så liten. Hon hade inget direkt minne av sitt tidigare liv och trivdes direkt i barnbyn. Men det var svårare för Kristopher. Han saknade sin mamma, kom inte överens med barnen i familjen och knöt inte an till sin barnbymamma. Han irriterade sig på sin syster och blev ofta så arg att han slog henne. Personalen i barnbyn försökte hela tiden hjälpa och stötta, och barnen fick hjälp av en psykolog. I fängelset genomgick barnens mamma rehabilitering och fick lära sig skomakarhantverket. Hon var fast besluten att förändra sitt liv för barnens skull. När Inna suttit av halva fängelsestraffet blev hon beviljad villkorlig frigivning. Inna flyttade in till sin bror och fick jobb på en skofabrik. Sedan började hon regelbundet att hälsa på sina barn i barnbyn. De firade alla familjehögtider tillsammans och Inna gick också en utbildning i barnbyn för att stärka sin roll som förälder.
Barnen mådde bra av att vara i hennes närhet, och Inna bevisade kontinuerligt att hon hade förändrat sitt liv. I juni 2018 kunde barnen därför flytta tillbaka till sin biologiska mamma, och familjen var återförenad. Det var en känslosam dag för alla inblandade. Nu ha ller barnen pa att la ra sig att bo med mig igen, och det är lättare för Kristopher. Maria går kvar i samma förskola, så att hon fortfarande har en anknytning till det hon känner igen. Jag pratar regelbundet med deras barnbyföräldrar, och de a r sa hja lpsamma och sto ttande. Inna och barnen får nu hjälp genom SOS barnbyars familjestärkande program. Kristopher får psykologiskt stöd genom programmet och han deltar i skolförberedande aktiviteter i barnbyn. Min handla ggare, psykologen och fosterfo ra ldrarna har alla varit sa sto djande. Jag har lärt mig så mycket och verkligen utvecklats som mamma. De påminner mig hela tiden om allt jag uppnått och det ger mig styrkan att fortsa tta. Tillsammans för social hållbarhet De 17 globala målen för hållbar utveckling (SDG) i Agenda 2030 som antogs av FN:s generalförsamling i september 2015 trädde officiellt i kraft den 1 januari 2016. Under de kommande tolv åren kommer länderna att göra samlade insatser för att stoppa alla former av fattigdom, bekämpa ojämlikhet och ta itu med klimatförändringarna, samtidigt som man ser till att alla är med. För SOS Barnbyar är dessa mål en bekräftelse på att vi är på väg i rätt riktning. Vår verksamhet jobbar mot alla mål men delmålen 1, 3, 4, 8, 10, 16 och 17 har en särskilt tydlig koppling till SOS Barnbyar. Genom att investera i SOS Barnbyar är ni bland annat med och stödjer mål 1, 4 och 16. Mål 1 Ingen fattigdom. Fattigdom är det allra vanligaste skälet till att barn överges. Alla insatser vi gör syftar till att barn och familjer långsiktigt ska kunna försörja sig och av egen kraft skapa en bättre framtid. Mål 4 God utbildning för alla. Utbildning är en förutsättning för att skapa en bättre framtid. SOS Barnbyar stödjer skolor och utbildning, och på platser där utbildningsmöjligheter saknas, driver vi egna skolor. Målsättningen är att skolorna på sikt ska drivas av lokalsamhället. Mål 16 Fredliga och inkluderande samhällen. Barn som lever i utsatthet löper stor risk att drabbas av våld och övergrepp. Genom att stödja enskilda barn och familjer, men också hela lokalsamhällen, hjälper vi till att skapa fredliga och inkluderande samhällen.