När Mistressen kom var hon lite för dyr och kanske lite för traditionell i konkurrensen mot de mera tidstypiska halvtonnarna. Hon blev aldrig någon säljsuccé, något som dagens ägare närmast betraktar som en merit. Av Bengt Jörnstedt En bild betyder så mycket. När Lars Jonsson skulle byta båt för några år sedan var det en minnesbild av ett omslag på Båtnytt från 1974 som styrde valet. Bilden visade Olle Enderleins 32-fotare Mistress. Efter att tidigare ha seglat Accent och IFbåt letade Lars och hans familj efter en lite större båt. De hade egentligen tänkt sig en Cumulus, Omega 28 eller liknande, men när man råkade stöta på en begagnad Mistress inte alltför vanligt på nätet väcktes den gamla lusten till liv igen. Lars ringde direkt, 70- talsbilden han hade i huvudet var fortfarande glasklar. Man såg de snygga Enderlein-linjerna.., säger han. Vi står på Bullandö Marina och Lars betraktar belåtet sin dyrgrip. En båt med fina proportioner och lite fräckt utseende i sin ändå ganska tidlösa uppenbarelse. Med ett klart språng, och så förstås den enderleinska förstäven,
ganska brant fallande och rak i linjen. Däcket har Mistressens egen, typiska randning i en blandning av plast och försänkta teakribbor. Skrovet är mörkblått och i förvånansvärt god kondition med tanke på åldern född 1971 och kulörta båtars känslighet för UVstrålning och slitage. Familjen Jonsson fick en ett halvt nummer större båt än man tänkt sig, en bit dyrare, men också exklusivare; det har bara byggts ett 100-tal Mistresser och de allra flesta är från legendariska Harry Hallbergs varv i Ellös. En liten metallskylt på ruffluckan påminner om den saken och förmedlar en känsla av att vara lite förmer. Nästan alla 70-talets plastbåtar byggdes ju annars av varv som stack upp som svampar ur jorden, gärna inne i urskogarna i Värmland eller t o m långt upp i nordvästra Dalarnas stödområde där Älvdalsplast byggde Scampi i fem år. Att i den Klondykemiljön få sin nya plastbåt från ett gammalt träbåtsvarv på Orust dessutom hade sin särskilda lockelse, och det är ingen tvekan om att dagens Mistress-ägare fortfarande är stolta över båtens ursprung. Hon fick för övrigt fint betyg redan när hon var ung. Så här skrev legenden Åke Janhem i en artikel i Veckojournalen(!) då tidningen anno 1973 utsåg årets önskebåt : Mistress är ritad av vår svenske yachtkonstruktör Olle Enderlein och framställd vid ett av de gamla båtbyggerierna på Orust. Den är enligt mitt förmenande den bästa kompromissen mellan kappseglare och familjebåt och samtidigt något av det vackraste vår mångskiftande yachtflotta just nu kan uppvisa. Vackra Hambo blev Mistress Som med så många båtar på 70-talet finns det en speciell historia bakom Mistressens tillkomst. På den här tiden var båtbyggeri en mycket mer personlig angelägenhet än idag, det fanns spelrum för slump, hugskott och mänskliga kopplingar på ett helt annat sätt än i dagens rationella båtbyggarvärld. Ursprunget till Mistressen var vackra 30- fotaren Hambo, den Enderlein-ritade halvtonnare i trä som dök upp i Sandhamn till Gotland Runt/Baltic Race 1968. Hon var byggd i mahogny med däck i teak, överbyggnaden var bara ett kort dog-house och rodret var jolleaktigt utanpåliggande. Det var Tore Larsson och hans son Ante i Kungsviken på Orust som byggde Hambo, den vackraste och
fräckaste båt som skådats i Sandhamn på mången god dag. Det var Olle Enderlein själv som beställt båten för eget bruk, men så fick Olle Fjaestad på Lidingö god vän med Olle E. syn på den och blev stormförtjust, berättar Rutger Genberg, själv Mistressägare, såväl på den tiden då han var med om att sälja båten som idag. Olle Fjaestad lyckades övertala konstruktören om att få överta båten. När Hambo sedan vann sin klass i Baltic Race den sommaren beslöts det omgående att börja serietillverka henne i plast. Dock med vissa förändringar i överbyggnad och akter för att ge henne mer volym. Att det vid den här tiden råkade finnas en mycket seglingsintresserad VD på Mölnlycke, Jimmy Dahlsten, spelade sannolikt in i den fortsatta utvecklingen. På Mölnlycke tillverkade man inte bara blöjor och bindor, man forskade också kring textilier i olika material. Bland annat hade man tagit fram en glasfiberväv med ett slags öglor som man gärna ville testa för byggnation av plastbåtar. Personliga kontakter mellan berörda inblandade ledde till attmölnlycke engagerade sig i Mistress-projektets utveckling och att entusiasten Dahlsten plus några till på bolaget snart också seglade sina egna Mistresser. Mölnlycke svarade bl a för formbygget, varvid Hambo användes som plugg. Utanpåliggande roder på en så pass stor båt var emellertid inget för marknaden, och skrovets ganska tvära akter förlängdes med en dryg halvmeter. Därmed fick man mer utrymme ombord och hjärtstocken hamnade inne på ett litet akterdäck. Mölnlycke tog hjälp av skickliga yrkesmän från Harry Hallbergs varv som såg till att skarven mellan träskrovet och plasthäcken spacklades&slipades så exakt att ingenting kan skönjas på plastskroven.
Mölnlycke byggde till en början Mistressens skrov, men i övrigt flyttade byggverksamheten upp till Harry Hallbergs varv. Dit kom i samma veva också Birger Ossiansson, skeppsbyggare, som ny chef sedan Harry Hallberg skadat sig vid ett fall och blivit oförmögen att leda varvet. Mistressen var hans första stora uppgift. Jag minns att jag var väldigt skeptisk till teakinläggningen i däcket. Jag tror att det var någon på Mölnlycke som hade kommit med den idén, och jag gjorde många tester, både i ugnen och frysen, för att se om det fungerade. Men det visade sig hålla, säger Birger Ossiansson till Segling. Sommaren 1969 seglade Olle Enderlein sin första egna Mistress, Mistress II, i Half Ton Cup i Sandhamn. I halvtonnarpokalen kom Olle på 11:e plats medan Jimmy Dahlsten blev 25:a med systerbåten Monica IV. Ett 40-tal båtar startade, och segrare detta sista sextiotalsår var förstås debutanten Scampi med Peter Norlin som konstruktör och skeppare; hon vann fyra av fem seglingar. (Det kan nämnas att Ingemar Boding var tvåa med C est si Bon, en IW 31, före Rolf Magnusson med Joker, modellen för Ballad). Året efter byggdes en något modifierad båt till Olle. Den hade en bustle (en påbyggnad av skrovet akteröver under vattnet) och en kortare och smäckrare köl i bly. Men den var bara marginellt snabbare, minns Birger Ossiansson, och fortsätter: Skrovet var svart och man kunde se ögleväven, friborden blev alldeles
prickiga. Vid det här laget övergav man ögleväven i serieproduktionen till förmån för traditionell glasfiberväv. Någon lönsam affär blev emellertid inte Mistressen. Nej, priset sattes i konkurrens med Scampi och Jokrar, och där var det ju entusiaster som prissatte på ett felaktigt sätt, säger Birger Ossiansson. Den analysen är det svårt att inte hålla med om. Båtbranschen genomsyrades av just entusiaster vars glädjekalkyler skapade en prisnivå som var för låg för en hel bransch. De varv som fick debet och kredit att fungera tillsammans var lätt räknade. 1972 köpte Christoph Rassy Harry Hallbergs varv och halvannat år senare började man fasa ut tillverkningen av Mistress. Den sista Mistressen byggdes 1974 och ersattes av storsäljaren Monsun 31 (som Segling kommer att berätta om i en senare 70-talsartikel). Hallbergs inredningar håller Mistressen kostade från början ca 85.000 kronor. 1973 var priset uppe i svindlande 102.350 kronor, skrev Åke Janhem i ovan nämnda artikel i Veckojournalen. Idag får man betala mellan knappa 200 och upp till ca 300 tusen kronor för en Mistress.
En Mistress såldes nu i somras till Finland för 285 tusen. Men jag har också sett båtar gå för 170-180 tusen, men då i dåligt skick, säger Lars Jonsson. Mistressen är ju storleksmässigt ungefär som de andra halvtonnarna (t ex Scampi och Ballad), men ett två fot längre skrov och den lite exklusivare bakgrunden trissar nog upp priset en aning. Säkert bidrar också otillgängligheten till det något högre priset; med bara 104 byggda båtar är tillgången klart mer begränsad. Men volymen under däck kan inte mäta sig med framför allt Scampins, och även Balladen känns lite större. Eleganten Olle Enderlein, som ritade sina första båtar på det traditionella 40-talet, ville gärna ha med ett litet akterdäck för att få en vacker båt, och där försvinner direkt en halvmeter av längden. Och med en bredd på 2, 84 m har vi också en jämförelsevis ganska smal båt. Inredningens layout är den traditionella, med en stickkoj akteröver, pentry och navbord vid nedgången, salong, toa och garderob för om huvudskottet, därefter en förpik med dubbelkoj. Men konstruktören har fått tråckla lite för att få det att gå ihop, det blir lite trångt på en del ställen.
Förpiken var rymligare på IF-båten, säger Lars Jonsson. Han och hans fru brukar använda den som stuvplats nu när barnen är vuxna, och man sover istället i salongen. Sofforna där är egentligen för korta för att koja i för vuxna, men det löste Olle Enderlein med öppningar för benen in igenom huvudskottet. Med lite fix fick man alltså ekvationen att gå ihop, med full ligglängd på salongskojerna, som med uppfällda ryggstöd också får bra bredd ut mot bordläggningen. Stickkojen akteröver på styrbordsidan är också ett bra sovutrymme. Vid pentryt står man bra, lite ur vägen för nedgången och med gott om skåp och avställningsytor. Tvålågig spis är standard, men inte ugn. På Lars båt har ett kylskåp installerats under navbordet med dörren ut mot durken. Därmed försvann alla draglådor på den sidan, men de ersattes delvis med två nya lådor som byggdes in under kojen alldeles framför navbordet. Nedgången från sittbrunnen har en bred öppning; Olle Enderlein menade att två personer skulle kunna mötas i trappan, och på sidorna finns också rejäla handtag att hålla sig i. Någon inredningsmodul i plast finns inte, det gjorde det inte alltid på båtarna från plastboomens första år. Inredningen i Mistressen är plastad fast till skrovet; man får inte modulens släta gelcoatyta men har samtidigt bättre åtkomlighet och full kontroll över båtens samtliga utrymmen och ytor. Träarbetet är prydligt utan att vara pråligt. Man kunde tro att Harry Hallbergs stämpel skulle betyda en tydlig elegans, i stil med dagens Orustbåtars, men äldre tiders träbyggen speglar en annan och mycket mer praktisk syn på träinredningen än vad senare decenniers lyxigt pråliga båtar visar upp, med tjocka böjlimmade lister och rena möbelkvalitén i allt träarbete. Mistressen håller sin tids fina Orust-kvalitet med t ex överfalsade mahognyluckor och durkar i 22 mm massiv mahogny, traditionellt träbåtshantverk som de tidiga platsbåtsvarven inte nådde upp till med sina inredningar. Invändigt är det aldrig några problem om det är en varvsbyggd Mistress (det finns en handfull halvfabrikat). Hallbergs inredningar sitter fast och det har
aldrig läckt, säger Rutger Genberg. Samtidigt kan man misstänka att gamla gedigna träbåtsbyggare som Hallberg, och dito träbåtskonstruktörer som Enderlein, tycks ha haft en stark tilltro till det nya material man arbetade med den glafiberarmerade plasten (det gäller f ö större delen av båtbranschen under de här åren, gamla som nya aktörer). I Mistressens fall manifesteras det i avsaknaden av bottenstockar. Det som finns i den vägen är bara avsett som underlag för durken, ingenting är nerbyggt i kölsvinet. Varken Enderlein eller Hallberg skulle drömma om att bygga en träbåt på det viset, och helt säkert räknade de med att ett tjockt plastlaminat i skrovets botten skulle räcka för att ta upp krafterna från kölen. Man hade ju också erfarenhet från de hundratals P 28:or, Mistraler och Misiler som redan byggts i plast. Och bottenlaminatet på Mistressen är mycket riktigt rejält tjockt. Jag skulle borra för ett par dyvekar en gång. Och borrade. Och borrade. Det var säkert 30 millimeter, säger Rutger Genberg. Några svajkölsskador har inte förekommit, enligt de Mistressägare Segling talat med. Dessutom har Mistressen en snäll, väl rundad radie mellan skrovet och kölfickan, och därmed blir skrovet inte lika känsligt. Vill man ändå bygga in bottenstockar är det en ganska enkel procedur, som på Mistressen underlättas av frånvaron av överlappande inredningsmodul; hela kölsvinet under durken är
öppet och åtkomligt för plastning. Kölen i järn (några blykölar förekommer) sitter i ett nerbyggt steg som minskar känsligheten för grundstötningar. Rutger Genberg berättar om en Mistress som fick tvärstopp i 6,5 knop: De tog upp båten och kölen hade separerat 2 cm från kölfickans framkant. Det enda de gjorde var att lägga i mer gucka och dra kölbultarna igen, det var allt som behövdes. Skrovet är i enkellaminat medan däck och överbyggnad är i sandwich. Invändigt täcker en innerliner taket och ruffsidorna, förutom på de allra tidigaste Mistresserna där man använde tunna plywoodskivor klädda med vinyltextil och trälister i skarvarna. Kondens är inget problem, säger Lars Jonsson, men pekar samtidigt på att den textil som använts för att isolera skrovsidorna börjat torka sönder i det skum som ligger bakom den synliga ytan och ska göra själva isolerjobbet. Lars har börjat byta ut sina paneler. Mistressens speciella däck med teakribbor infällda i plasten har alltid väckt både undran och förtjusning. De flesta tycker att det är snyggt och det ger bra grepp för fötterna, men hur håller det? De mest energiska renhållarna har skurat ner teaken, säger Rutger Genberg.
Ribben har två spår undertill för att träet skulle fästa bättre i gelcoaten, och när man ser vitt, ja, då är däcket slut. Men även detta går faktiskt att fixa. Rutger Genberg limmade nya lister ovanpå de gamla när han renoverade däcket för ett tiotal år sedan. Knepet är att få bra press ovanifrån. Jag limmade 2-meterslängder med lite snedskarv och slog i små galvade dyckert för att kröka listen. Största jobbet var att skrapa rent det lim som jäste ut vid sidan om. Sen drog jag bort all dyckert. Den eleganta, massiva fotlisten i trä ska man vara rädd om. Den är proffsigt gjord av fackfolk och mycket hållbar, säger Rutger Genberg, men blir man påseglad är det en annan femma. Listen är dragen med bult som är överplastade på insidan, så den är svår att byta. Fin på bidevind Mistressens segelyta är ca 44 kvm för stor (15) och genua (29), ganska normalt definitivt inte åt det högre hållet för ett deplacement på 3,5 ton (tom båt på pappret, antagligen några hundra kilo till i verkligheten, plus utrustning). LYStalet ligger på 1,07, två hundradelar under Scampi, en hundradel under Balladen. Men Mistressen anses segla väl, inte minst på kryssen och i sjögång. Då är det skarpa förskeppet bra att ha, det klyver sjön fint, säger Rutger Genberg, som är inne på sin tredje Mistress och har gjort många och långa seglingar i Östersjön (hans Norrlandssegling beskrevs i Segling nr 8/02). Lars Jonsson har liknande erfarenhet: Hon är fin på bidevind och har bra styvhet. Jag seglar med fullt ställ upp till 8-9 m/s, tar kanske bara in ett hack på genuan. Lars genua kan rullrevas, och det förseglet är egentligen det enda han använder. En gammal trött genua 3 av det traditionella slaget med kort förlik,
som en nerskalad 1:a finns ombord men luftas aldrig, rullgenuan står bättre i revat skick. Däremot funderar Lars på att komplettera med en ny hög/smal kryssfock, som är det bästa förseglet för alla båtar i friskare vindar. På Mistressen skulle den kunna skotas inne på rufftaket och ge bättre höjd; skotskenan är nu ända ute på relingen eftersom också röstjärnen och vanten sitter härute. Haken med Mistressens segelplan är densamma som för nästan alla 70- talsbåtar: obalansen mellan slipsen till stor och Strandvägsvåningen till genua. Nackdelarna är väl kända; den besvärliga hanteringen vid stagvändningarna och dålig sikt föröver. Men det är också ett ineffektivt segelplan på öppna bogar. På halvvind och slör tappar genuan fasonen och drar dåligt. Detta är det kickade, kontrollerade storseglets favoritbogar, men på masthead-riggade båtar som Mistressen är det seglet så litet att det inte ger mycket drag. Men det här kan man bättra på. När Lars Jonsson lät sy en ny stor utnyttjade segelmakaren de möjligheter som fanns att öka ytan. Man vann 15-20 cm på bomliket genom att bortse från (det för icke-kappseglare betydelselösa) mätmärket och använda bommens hela längd, och akterliket byggdes dessutom ut med längre lattor. På så vis fick man 3 extra kvm på storen. Rutger Genberg har helt enkelt bytt till en 1 meter längre bom för att få ett ännu större storsegel, så pass mycket ledigt utrymme finns det kvar till akterstaget. Därmed får han så mycket yta att han klarar sig bra med den
smala toppfocken även i ganska lätta vindar. Även Lars Jonsson funderade på att förlänga den korta bommen, men avstod. Det är skönt att veta att man inte får den i huvudet... Enligt Rutger Genberg påverkar den större storen inte båtens balans. Det kan ju annars vara risken när man flyttar segelplanets centrum akteröver. Jag märkte ingen skillnad, säger han, och låter vederbörligen överraskad. Även med sitt vanliga segelplan har Mistressen ett klart tryck på rodret, menar Lars Jonsson. Det är i så fall en egenhet som verkar vara ganska vanligt förekommande på Olle Enderleins båtar. Så länge man inte behöver vinkla rodret för att hålla båten på kurs innebär det ingen broms, och det skänker båten ett slags tyngd och stadga som många uppskattar. Rutger Genberg uttrycker det så här: Man har känslan av att segla en stor båt, men hon är inte tungstyrd. Det är tummen och pekfingret på rorkulten. Mistressens rigg är ett barn av sin tid, en ganska kraftig profil (från tyska Ambau) med enkla, breda spridare och dubbla undervant. Det här är enkelt att ställa in och masten står stadigt med röstjärnen ända ute i relingen. En ratt på akterstaget är den enda trimmöjligheten för att sträcka upp förstaget och ge masten en aning krum. Mistresseglarna känner sig som en lite utvald skara, inte utan rätt. Anledningen till den exklusiva känslan har vi berört inledningsvis, men den manifesteras också på lite ovanliga sätt. Exempelvis gjordes på sin tid en hel serie specialgjort, blåvitt Mistressporslin av Rörstrand! Lars Jonsson har kvar en del på sin båt, men krossen har gått under åren och både han och andra Mistressägare skulle vilja komplettera sina innehav. Rutger Genberg bad Rörstrand om en offert på en ny serie, och jovisst, det skulle gå att ordna... Men det blev inget, för de skulle ha 46 tusen för att sätta igång, det var minsta ordern, förklarar han.
I en annons för Mistress-porslin till salu begärde ägaren 15.000 kronor, rena antikvärdet. Ungefär hälften av de 104 Mistresserna befinner sig antagligen utomlands; flera i Norge, en del har gått till Bodensjön, andra till USA. Något riktigt klassförund har Mistressägarna inte, men många har kontakt och emellanåt träffas man med sina båtar. Häromåret kom sju stycken till Broken i östgötska skärgården, där man också fick sällskap av gamla anmodern Hambo. Det mötet gladde säkert Olle Enderlein i hans himmel. Liksom Harry Hallberg, kanske på samma molntapp. Mistressen är ju byggd på ett riktigt träbåtsvarv. Plasten var bara ett offer på ekonomins altare, avslutar Rutger Genberg med visst eftertryck.