Jubil- Extra Härnösands Läroverks/Gymnasiums kamratförening 2008 Jubileumsfest i dagarna tre Latinarnas Lilla röda Vad händer i Härnösand? Upp till kamp!
Jubelfest i dagarna tre Solsken, sång, sköna damer och stiliga herrar Kamratföreningens jubileumsfest i Härnösand den 2-4 juni 2007 blev precis så succéartad som arrangörerna önskat och deltagarna drömt om. Drygt 30-talet 50-årsjubilarer bänkade sig på fredagsförmiddagen i ett av de gamla klassrummen på Landgrenskolan för en heldag med personliga berättelser om allas livshistorier. Många kunde också berätta om icke närvarande studentkamrater. Årsmötet var i år ytterst välbesökt med ett 50-tal närvarande. Ove Bergman var tyvärr inte med, han som brukar komma varje år. Hela styrelsen omvaldes och fick varmt tack från medlemmarna för ett ideellt och uppskattat arbete. Vid lunchen i den nya matsalsbyggnaden betraktades 57:orna med något dinosarieartat i blicken hos dagens häpna abiturienter. Pubkvällen besöktes av ett 60-tal medlemmar, dels de tillresta, dels personer bosatta i Härnösand, som inte kunde vara med på middagen följande dag. Foto: Gunnar Olsson De närvarande fick Carin Hjorts (1965) lilla guidebok över Härnösand och boken Härnösands stadsbild genom tiderna, som Kjell Mellberg skrev för många år sedan. Barbro Hultman anmälde sig som villig att hjälpa till med medlemsbladet, som tidigare skötts av Olle Berlin. Åtagandet fick skjutas på framtiden på grund av flytt tillbaka till Stockholm. I väntan på bättre tider har hon tagit hjälp av goda krafter inom styrelsen och medlemmar, som medverkat med den aktuella produktionen. I baren sågs bland andra bröderna Sven Björklund (1973) och Anders Björklund (1967) tillsammans med Staffan Nordlöf (1973). Ulf Boström (1967) var där liksom Sten Arver (1940) och många, många fler. Gunnar Modig (1963), Bertil Astby (1961) och Nils Rydén (1957) tillhör föreningens trognaste gäster och kommer årligen. Karin Sahlin, Ulla Dahlin, Kerstin Lundberg och Anders Wiklund - studenter 1967. Jubil-Extra 2008 Redaktion: Kerstin Selander, redaktör, och Ulla Johansson, Jan-Anders Ekman, fotograf Formgivning: Susanna Berggren, SuzyLu Design www.suzylu.com E-post: kerstin.selander@telia.com Hemsida: www.kamratforeningen.se Fler festbilder hittar du där!
Utflykten till Hemsö fästning - subventionerad av Kamratföreningen skedde på initiativ från 57 års jubilarer. Havet glittrade och guidningen var suverän. Birger Olevard (1957), som varit överstelöjtnant vid marinkommandot, berättade om bakgrund, tillblivelse och sedermera nedläggning av fästningarna. Staffan Nordlöf (1973) hade varit underofficer och eldledare och kunde berätta från en värnpliktigs perspektiv. Hemsö fästnings egna guider bidrog också liksom Sten Arver. För många av oss var det första besöket på ön, 80-tal medlemmar i Kamratföreningen och 44 från flickskolan. Ordförande Kerstin hälsade alla välkomna, presenterade 57: or (32 närvarande) och 67:or (24 närvarande) i grupp och likaså flickskolegästerna. Särskilt uppmärksammades två som kommit resande långväga ifrån, Maj-Britt Scheerman (1962) från Tyskland och Marilla Senterfit = Marie Louise Toreskog (1957) från USA samt Sten Arver (1940). Vid festborden fanns också två jubilarer från 1947, Nils Parkman och Anna-Brita Rosell, samt tre jubilarer från 1962, förutom Maj-Britt Scheerman även Sune Ågren och Britt-Louise Marteleur. som blivit en ny turistattraktion i Härnösand med omnejd. Och många var vi som skänkte fästningens militärer en tacksamhetens tanke, medan vi klättrade upp och ner på smala stegar, ålade oss in i trånga skjutstationer, betraktade logement och sjuksalar och lyckligen steg ut i Guds fria natur igen. Lunch intogs i mässen - kycklingsallad från S:t Petri-Logen. Kerstin Selander guidade i bussen ut till Hemsön. Jan-Anders Ekman och Marie-Charlotte Sigeman från styrelsen deltog också och tog hand om gästerna. Jubileumsfesten på S:t Petri-Logen hade lockat ett 40-års jubilarerna Anna Skånberg, Margareta Palmer, Ulf Boström och Lena Högberg. Rose Olevard överlämnade vandringsstaven, som Karl-Erik Figge Fichtelius ursprungligen skänkt, till Barbro Hultman representerandes 57:orna. Hon var mäkta stolt, berättade att allas namn numera ristas på brödspadar och överlämnade latinklassens Lilla röda, dagboken som klassen fört och som nu finns i kamratföreningens arkiv. Gösta Lindström, tillika stormästare i S:t Petri Orden, fungerade med den äran som kvällens toastmaster. Nils Rydén (1957) höll ett roligt tal, ståendes på bordet till några servitrisers förskräckelse. Anna-Brita Rosell (1947) höll ett mycket fint tal om hur det var att vara inackorderad i Härnösand under skoltiden en uppmaning från Ulla Johansson i senaste medlemsbladet. Talet publiceras i detta blad i form av en artikel. Ove Nordlander (1967) höll ett improviserat tal, där han inte missade att nämna den auktion han skulle hålla den första juli. Gösta och Anna-Brita. Nicke på bordet... Foto: Jan Hägglund
Även Barbro Ohlsson 50-årsjubilar från flickskolan - höll tal om hur det var att gå på just denna skola. Alla kära sånger som Jerum, Jerum och Franzéns vinvisa sjöngs samt givetvis några snapsvisor. Birger Olevard, 50-års jubilar, tackade traditionsenligt för maten. Från styrelsen deltog, förutom ordförande, Rose Olevard, Gösta Lindström, Lotta Sigeman, Ulla Johansson och Jan-Anders Ekman. Inbjuden gäst var Carin Hiort som tack för söndagens stadsvandring. Stadsvandringen under ledning av Carin Hiort samlade ett tiotal intresserade, flest 57:or. För övriga jubelfestdeltagare väntade hemresor och farväl till Öbacka för denna gången. 50-års jubilarerna samlade på Sankt Petri Logens veranda. Foto Gunnar Olsson. Latinarnas Lilla röda Text av Barbro Hultman Historiskt skoldokument Upprinnelsen till latinarnas (57:orna) Lilla Röda hade inga ädlare skäl än att med alla medel undvika friskluftsintaget på skolgården i ett bitande vinterklimat. Klassen omvandlades till en förening som kallade till styrelsemöten i klassrummet. Därmed slapp vi trampa snön på skolgården och ingen lärare opponerade sig märkligt nog. Möjligen fanns också viljan att hålla samman klasskamraterna med gemensamma aktiviteter. Det senare visade sig bli lyckosamt, sammanhållningen är fortfarande stor, vilket visade sig i den breda uppslutningen till jubileumsfirandet i Härnösand 2007. Man kunde tro att studietiden var ett enda oavbrutet festande. Boken inleds med höstens första lektionstimme i latin under ledning av magister E.G. Westman, salig i åminnelse. (Han flyttade till Malung ett år senare och blev rektor vid kommunala realskolan.) Denne underhållande pedagog, som förtjänat att vara med i vårens uppmärksammade tv-dokumentär Klass 9A, inledde terminen med en auktion till förmån för klasskassan, skött av kassören Eva Marcusson. Westman prånglade ut en anteckningsbok Sture Ulander gick i fällan och förberedelserna för en klassfest inleddes omgående. Den 21 januari 1956 inbjöds alla lärare till julgransplundring med förbehållet att de på ena eller andra sättet bidrog till underhållningen. Det blev en minnesvärd tillställning med lärarbidragen nedtecknade i boken. Barbro med den lilla röda. Foto: Gunnar Olsson Så fortsatte det med firande av lärarparet Karin och Bertil Thyressons födelsedagar, luciafester, biobesök, tebjudningar (sic!) och under läsåret 56-57 studentskrivningar och studentexamen. Däremellan avläser man att dagarna ibland flöt tröga, pluggandet var trist och snön låg meterhög i mars 1956. Texterna kompletteras med teckningar och fotografier. Innehållet i den röda poesiboken nedtecknades av tre olika sekreterare och speglar en gymnasieklass öden och äventyr 1955 1957, från andra ring fram till studentexamen. Undertecknad har förvaltat dyrgripen och överlämnade den med varm hand till Kamratföreningen vid 50-årsjubiléet 2007 för vidare deposition i Kamratföreningens arkiv.
Inackorderingsminnen I förra numret av Jubil-Extra efterlyste redaktionen inackorderingsminnen från våra läsare. Man kan inte påstå, att responsen var överväldigande. Men två svar fick vi, som kanske kan inspirera fler att höra av sig. Olle Bark, student 1945, delade välvilligt med sig av sina minnen, i vissa fall även dokumenterade med foton. Olle bor i Kramfors sedan 1981, dit han flyttade under de sista åren i sin militära karriär. Den hade fört honom från Sollefteå till Stockholm, Visby, Karlstad och slutligen åter till Sollefteå. Under åren 1943-45 var Olle elev på Härnösands läroverk. Hans föräldrahem låg då i Kramfors och han måste alltså bo inackorderad under gymnasietiden. Tillsammans med elva elever ytterligare bodde och åt han hos f.d. sjökapten Melinder på Östanbäcksgatan. Huset är numera flyttat till Murberget. Sjökaptenskan Gunhild skötte om inackorderingarna. Några av dem, som hon hade i sitt beskydd, var förutom Olle Karin Zettervall och hennes bror Olle från Nyland, Birger Olsson från Åsmon, Kerstin Undén från Sprängsviken, Barbro Alderyd samt Rudi Näsström, Nisse Nyman, Anders Björk, Alf Sjölander och ytterligare två läroverkselever. Vid måltiderna tillkom två flickskoleelever från andra sidan gatan. Olle minns många roliga episoder och kamrater från skoltiden. Lennart Björk t.ex. kallades för Masken i äpplet på grund av att han en gång sagt Jag är masken i livets äpple. Blev han poet månne eller äppelodlare? Olles viktigaste minne av inackorderingstiden är nog, att han träffade sin blivande fru då. Värdinnan var nämligen moster till henne. De unga tu blev dock inte ett par förrän 1948, då de möttes på nytt i Sollefteå. Ulla Johansson, e-mail adress b.ulla.m@telia.com, som hoppas på flera bidrag. Huset på Östanbäcken, sedermera flyttat till Murberget Här är studiefliten hög...men det fanns utrymme för romantik också. Detta var innan Olle började umgås med sin blivande fru. Realexamen avverkad. Fr v Lennart Bjärne, Sven Hultgren och Åke Sjöström. Olle utan mössa. Den vita mössan erövrad. Olle återfinns på det övre fotot från den 14 maj 1945, längst ned till höger
Mitt liv som inackorderad läroverkselev i Härnösand på 1940-talet Text av Anna-Brita Rosell, född Lundvall 1943 när jag började som elev i LI4 på läroverket i Härnösand, var detta det enda läroverket i Ångermanland, så många av eleverna hade sina hem långt borta och måste ha någonstans att bo i staden. I många fall löstes detta så, att man blev inackorderad hos en tant, som kanske hade upp till dussinet inackorderingar. Jag kom från den lilla utposten i södra Kramfors, som heter Sprängsviken. Vi var två flickor, Kersti Lundqvist och jag, som hade varit klasskamrater hela vägen från småskolan och till realskolan i Kramfors, allmänt kallad Vallen, men efter tre år där hade våra föräldrar beslutat att vi skulle fortsätta vår skolgång på latingymnasiet i Härnösand. Till Kramfors hade vi åkt buss men det är över 3 mil från Sprängsviken till Härnösand, alltför långt för att pendla, så när hösten kom och jag blev elev vid det anrika läroverket i Härnösand, där raden av namn längs taket i aulan varje morgonbön påminde om vilka bedrifter som hade utförts av tidigare elever i skolan, började också mitt liv som inackordering. Den typiska inackorderingstanten var i många fall en änka som hade ett stort hus till förfogande. Att ta emot inackorderingar blev hennes sätt att försörja sig. En mer eller mindre nödvändig egenskap för att bli en bra inackorderingstant var givetvis också att hon var intresserad av ungdomar. För alla oss som bodde inackorderade i staden fyllde inackorderingstanten en viktig uppgift. Första året hyrde jag ett rum hos bekantas bekanta till mina föräldrar men åt hos en inackorderingstant, Lotten Nyholm på Volontärvägen. Nästa år blev jag inackorderad hos Märta Melinder på Östanbäcksgatan, och där bodde jag tills jag tog studenten. Större delen av tiden delade jag rum med en annan flicka, och för mig som växt upp utan syskon var det en rolig tid. Inackorderingstanten skulle ju inte bara hålla oss med mat och förse oss med sängplats utan hon blev också en sorts extramamma, som förväntades hålla ett öga på oss. Så här efteråt förstår jag att vår värdinna inte kunde ha haft så mycket privatliv, för vi inackorderingar stannade minsann inte snällt på våra rum utan vi vimlade omkring i hela huset. När hon fick besök av sina vuxna barn fanns vi där överallt och hennes svägerska kallade vi faster Siri. Åtminstone vi flickor ockuperade badrummet, tvättade håret i tid och otid och tvättade upp kläder som vi sedan hängde på tork på element och stolar i vårt rum. Läroverkets elever var ingen homogen grupp. 60-års jubilarerna Nils Parkman och Anna-Brita Rosell. Foto: Jan-Anders Ekman. Upptagningsområdet var stort och somliga var stadsbarn, en del kom från landsbygden och andra kom liksom jag från något av de små industrisamhällena i Ådalen eller norra Ångermanland. Vi hade alltså olika bakgrund och nu skulle vi samsas under samma tak och träffas om inte annat så vid varje måltid. Förvånansvärt snabbt svetsades vi samman till en grupp och jag minns inte några större meningsskiljaktigheter. Däremot kom våra bordssamtal att röra sig om de mest skilda saker just på grund av våra olika erfarenheter. När vi kom till Härnösand 1943 var det krig ute i Europa och det kände vi av i Sverige bl. a. genom brist på mat och andra förnödenheter. Våra matkuponger fick vi givetvis lämna ifrån oss men hur de räckte till för att ordna mat på bordet åt denna hord av hungriga ungdomar, 10-12 stycken, som stormade in till matbordet tre gånger om dagen och dessutom ville ha fika på kvällen, är så här i efterhand svårt att förstå. Men jag gick aldrig hungrig från bordet och det behövde nog ingen annan göra heller. Det är klart att man måste äta det som bjöds även om det inte var ens favoriträtt. Kokt salt strömming med potatis liksom ärtsoppa var sådant som återkom ett par gånger i veckan och egentligen var det ju ganska bra mat även om det inte var våra favoriträtter då. Händelserna ute i världen och kriget talade vi inte så mycket om. Vi levde i vår egen lilla värld även om läroverkets gymnastikbyggnad en tid tjänade som förläggning för en grupp flyktingar som vi kunde betrakta över ett stängsel. Inte heller var politik något som i högre grad upptog vårt intresse. Sverige hade ju en samlingsregering under krigsåren så partipolitik talades det inte mycket om ute i samhället heller.
Ungefär en gång i månaden brukade jag packa en väska med smutskläder och ta tåget hem till Sprängsviken. Då var det skönt att få träffa föräldrarna och känna sig ompysslad några dagar. Men för övrigt trivdes jag med livet som inackordering. Det var roligt att bo i en stad där det fanns affärer, konditorier och bio. Så mycket pengar att spendera på sådant hade man ju inte men bara det att det fanns och man kunde gå en promenad och titta i skyltfönster gav en speciell känsla när man växt upp utan sådant. En sak fanns som inte kostade något och det var stadsbiblioteket. Det låg på den tiden granne med residenset, ett gammalt hus fyllt av bokhyllor med böcker. Nu är det konsthall. Då hade det den där speciella atmosfären av gamla böcker, inte alls den spatiösa och färgglada mötesplats som våra dagars bibliotek har blivit, där man ibland får en känsla av att det inte är böckerna som är det viktigaste. Även i Sprängsviken fanns ett bibliotek, i godtemplarlokalen, och det fyllde ju en uppgift i det samhället, men mängden av böcker på stadsbiblioteket och friheten att kunna välja och vraka gav en sådan glädje. Nu skulle vi börja läsa latin. Varför då? undrar säkert yngre personer. Latinet är ju ett dött språk och det har numera försvunnit från schemat på gymnasiet. Vi hade inte alls de valmöjligheter som står dagens gymnasister till buds, men jag tycker ändå att vi på vår tid fick en gedigen allmänbildning, och en del av det står latinet för. Fast jag aldrig haft anledning att läsa vare sig italienska eller spanska kan jag ofta gissa mig till betydelsen av ord och uttryck på de språken tack vare deras latinska ursprung. Den inblick vi fick i den del av vårt kulturarv som trots allt härstammar från Medelhavsländerna, är ju ovärderlig. Bland det första vi lärde oss på latin var uttrycket Per aspera ad astra genom svårigheterna mot stjärnorna och om lektor Nord menade det som ett motto för våra latinstudier, för vår skoltid eller för hela det fortsatta livet vet jag inte, men det stämmer ju bra på alla tre. Våra lärare var alla utmärkta var och en på sitt sätt och bidrog väl utan att vi förstod det till att forma oss till vuxna människor. Vi var påpassade på ett sätt som väl i dag skulle kallas för integritetskränkande, så var det t.ex. förbjudet att röka inte bara i skolan utan överhuvudtaget, vilket naturligtvis lockade oss att tända en cigarett ibland på rummet, även om vi snabbt vädrade ut röken. Min rumskamrats föräldrar kom ibland på oväntade besök så det var bäst att vara försiktig.. Trots att vi hade gott om hemuppgifter hann vi med att ha roligt på fritiden. Att bli hembjuden till någon som hade sitt hem i staden var alltid roligt, och skoldanserna var efterlängtade. De flesta var väl med i åtminstone någon av de gymnasieföreningar som fanns. I dessa tider med allt tal om feminism är det kanske värt att nämna att elevkåren under min tid fick sin första kvinnliga ordförande, min klasskamrat Ingrid Lagerström. Vi flickor röstade praktiskt taget enhälligt på henne och hon blev en omtyckt ordförande. Utan att vi visste ordet av hade tiden gått, året var 1947 och det var dags för examen. Det var ju väldigt spännande först med skrivningarna. När vi klarat dem hörde det till att vi skulle brodera något spirituellt på våra skolmössor. På latinklassens mössor stod det bl.a. att läsa scandale pyramidale. Det var vår fransklärare Karin Thyressons favorituttryck, när ett svar inte motsvarade hennes förväntningar. Så kom till slut den både efterlängtade och fruktade examensdagen med munta och censorer och till sist en sådan enorm lättnad och glädje när det hela var över. Med liv och lust sjöng vi om den ljusnande framtid som var vår och jag undrar om någon annan generation har kunnat sjunga den med samma berättigande. Under vår gymnasietid hade vi fått uppleva krigsslutet. Nu öppnades gränserna, allt andades en enorm framtidstro. Vi hade fått en god grund för fortsatta studier och vi kom ut på arbetsmarknaden i en tid när det fanns gott om arbete och lönerna steg. Åren i Härnösand var en tid jag minns med glädje. Med föräldrarna på avstånd måste jag lära mig att klara mig på egen hand, och att bo inackorderad tillsammans med andra ungdomar fordrade både anpassning och flexibilitet. Det är något jag haft nytta av senare i livet. Idag kan praktiskt taget alla ungdomar bo hemma under gymnasietiden samtidigt som gymnasiet blivit tillgängligt för de flesta, och den utvecklingen är naturligtvis av godo, men ibland undrar jag om vi inte hade roligare förr. Erbjudande - 100kr för två spex Nu kan du köpa en skrift med de båda spexen Lycksalighetens ö och Pyramus och Thisbe - skrivna och framförda av gymnasister m.fl. 1944 och 1945. Sätt in 100 kronor (inkl. leveranskostnad) på Kamratföreningens postgirokonto 675153-1, så får du skriften per post. OBS! Glöm inte att sätta ut namn och adress! Orginalensemble från 1944-45
VAD HÄNDER I HÄRNÖSAND? Text av Ulla Johansson Foto: Härnösands kommuns webbredaktion Nu när jubileumsfesten närmar sig, kan det vara på sin plats att fundera över tillståndet i vår gamla skolstad. Vad händer egentligen här? Händer det något överhuvudtaget? Läser man de svartaste rubrikerna i vår lokaltidning, kan man lätt få uppfattningen, att Härnösand går en långsam död till mötes. Så är det inte alls! Visserligen har sjukhuset försvunnit till Sundsvall liksom vissa myndighetsfunktioner och visserligen läggs Utansjöfabriken ner trots nyinvestering härom året i en s.k. CTMP-linje, högtidligt invigd av kungen. Men här händer mycket av positiv karaktär. Vi har framgångsrika företag Comhem, Edmo Lift, Logosol för att nämna några. Och vi har unga prisbelönta uppfinnare, som Joakim Byström. Häromdagen gav mig lokaltidningen förklaring till de kraftiga smällarna, som hörts i staden under senare tid. Järnvägsbron skjuts på plats lydde rubriken. Tack och lov, det är inte terroristattacker! Järnvägsbron är en del av den nya Ådalsbanan, som ska ansluta till Botniabanan, det andra stora järnvägsbygget i Norrland. Omdiskuterat och kritiserat - åtminstone i södra Sverige. Är det samhällsekonomiskt försvarbart? Ja, inte vet jag, men det ger i alla fall jobb och framtidstro till norra delen av vårt land. Som sagt, så levereras både positiva och negativa nyheter. Samtidigt som beslutet om nedläggning av Utansjö nu är oåterkalleligt och realiseras redan i slutet av maj, kan man läsa om ökad hamnverksamhet i samarbete med Delta Terminal AB i Söråker på försök i tre månader. I hamnen öppnar i dagarna också en restaurangbåt med det historiskt passande namnet Johan III af Hernösand. Vidare hoppas kommunledningen kunna locka hit stora kryssningsbåtar. Vilket klipp, om penningstarka amerikaner och dylika släpps loss i centrum! Visserligen är dollarvärdet lågt nu, men ändå. Torsvik räddades från s.k. köplador (åtminstone tills vidare) genom folkomröstningen hösten 2006. Däremot har Lidl nu etablerat sig på andra sidan Nybrogatan i en byggnad som smälter ganska väl in i omgivningarna. I närheten ligger vårt gamla fina tingshus, som tyvärr stått tomt i många år. Men nu hoppas jag på renässans för huset. Kommunen utreder möjligheterna att använda det för bl.a. olika kulturella verksamheter. Ägare till huset är numera ett isländskt företag! Det nya resecentrumet framhålls ofta som viktigt för Härnösands utveckling. Det blir nog det så småningom, men vägen dit tycks lång. Nåväl, det finns mycket spännande och intressant att se och uppleva i Härnösand. Vad sägs t.ex. om vår livaktiga filmstudio, som onsdag efter onsdag under säsong fyller teatersalongens 500 platser? Inte dåligt, eller hur? Jazzklubben håller hög kvalitet och har många medlemmar. Och Sambiblioteket och Länsmuseet och Konsthallen med alla deras Konsthallen
kulturaktiviteter! Listan kan göras lång. Sjöbodarna vid Torsvik Brännaborg En aning förvånad blev jag trots allt, när jag läste följande rubrik i lokaltidningen häromdagen: Härnösand vill bli huvudstad. Det gäller alltså inte rollen som Sveriges huvudstad utan som huvudstad i den nya Norrlandsregionen, som nu fullmäktige efter mycken vånda bestämt, att vi vill tillhöra. Ingen har väl undgått den långvariga och bland regionala och lokala politiker stundtals mycket animerade diskussionen om hur Sverige ska styras och vara indelat. I Norrland har Norrbotten och Västerbotten tagit ställning för en samlad Norrlandsregion, bestående av de fyra nordligaste länen. Det har också de ångermanländska kommunerna samt Timrå gjort. Sundsvall och Ånge däremot vill ingå i en region tillsammans med Jämtland och hoppas också på anslutning av ett par kommuner i Hälsingland. Skulle regeringen välja en sådan lösning, innebär det en delning av såväl Västernorrlands som Gävleborgs län. Det är nog inte sannolikt, att så blir fallet. Tyvärr är det väl inte heller särskilt sannolikt, att Härnösand skulle bli huvudstad i en stor Norrlandsregion. Men det är bra, att våra lokala politiker har höga ambitioner! Till skillnad från människor behöver ju en ort inte dö en gång. Den kan leva hur länge som helst, om det finns krafter som hjälper till att hålla den vid liv eller kanske t.o.m. ger den ett nytt liv. Vi har ju efter förra valet en ny alliansregering i kommunen. Den kanske bidrar till förnyelse. Då och då finner man små pikanta notiser i lokaltidningen om kommunalrådets (kommunstyrelsens ordförande) förändringsiver, t ex vad avser möblemanget i tjänsterummet. Nu är det faktiskt så, att Härnösands kommun har en vision förutom huvudstadsdrömmen. Ingen ska tro, att man tänker kortsiktigt. Fyra beståndsdelar ska påverka kommunens framtid, nämligen vision, balanspaket, investeringar och regionsamverkan. Med tanke på det nya säkerhetsfängelset, som är under byggnad - ett av de större byggprojekten i kommunen för närvarande - så skulle jag vilja föreslå, att man formulerar en slogan att locka turister och presumtiva invånare med: Kom till Härnösand den fängslande staden och du blir kvar på livstid! Den vackra naturen talar för sig själv. Smitingen Höga Kusten-bron Länsmuséet
UPP TILL KAMP! Text av Dag Jonzon Det känns länge sedan som eftermiddagsfikat på Atena, Move Club eller sista-dansen-på- Brännaborg var betydande delar i ens vardag vid sidan av sporadiska ansträngningar i syfte att erövra en studentexamen. Samtidigt känns det för tidigt att bli riktigt nostalgisk. Det är bara att titta i jobbalmanackan och se hur svårt det kan vara att pressa in ett 40-årsjubileum bland andra aktiviteter och engagemang, skriver Dag Jonzon, en av alla dom som tog studenten för 40 år sedan -1968. Vart i världen ledde alla dessa mer eller mindre allvarliga studier och till sist godkända slutbetyg? Vi är några som under vintern spårat gamla klasskamrater från 1968 och hittat adresser och titlar som både förvånar och glädjer. Nya hemorter som USA, Tierp och Djursholm blandas med jobb som professorer, informatörer eller forskare. Själv bor jag i Söråker, men sitter på Gådeå när detta skrivs och försöker planera mitt liv. Det har alltså hänt en del under 40 år även i Hernis. Sida Civil Society Center har tagit sinnessjukhusets plats och regerar i Gådeåparken. Vanföreanstalten är sedan länge det kollektiva minnet och landsarkiv. Calle & Co (Tycho Lundquists son) äger större delen av stadens fastigheter och Gerhard Larsson pendlar hem för gott i sommar efter sju år som landshövding. Hans första försök med att byta namn på Västernorrland till Höga Kusten-länet misslyckades. Nu kämpar Härnösandspolitikerna om var de ska ha sin framtida politiska identitet. Tillsammans med Timrå som vill bli en del av ett stor-norrland eller med Sundsvall, som satsar på Jämtland och Tröndelag. 10 Medlemskort till klubben. I dag är det precis 40 år sedan The Move Club startade i Härnösand. En av de norrländska popklubbarna som under åren 1967-68 bildade en länk från Söderhamn i söder till Umeå i norr. Affischen skapades av konststudenten Åsa Örnberg. För en del handlar det alltså om allt längre bort eller större regioner, men med kamratföreningen och 24 maj i sikte handlar det just nu om barndomens rötter och den otroligt dominerande del av livet som skoltiden var. Eller om när Älgarna toppade Division 1 Norra med Östen Persson som tung center. Skidskolan i Kacklabacken och Vårdkasen, första skridskoisen på Godstjärn och när Tempo kom till stan. Härnön och fastlandet de enda begrepp som räknas. Möjligen stor-härnösand efter kommunsammanslagningen. 1971 var året när centern tog över makten i fullmäktige och Gösta Ekberg skrev ledare i VA om 17 bönder utifrån som stövlade in i härnösandssalarna. Även Nordingrå får räknas in som en del av läroverkets upptagningsområde och idag ett sommarparadis för många. Det känns som jag hade turen att vara på rätt plats vid rätt tid i mitt liv när 60-talet inträffade. Ja, åtminstone rätt tid. Platsen Härnösand kändes väl aldrig riktigt rätt när man var 17-18 år och längtade ut i världen. Till musikens England, Beatles och Stones, bluesens USA, möta mixen av folkmusiker och avantgardisterna i New York och Los Angeles, som Bob Dylan skriver om i sina memoarer. Eller följa i Che Guevaras fotspår, skramla med bössor under gruvstrejken och fantisera om egna radioprogram. Helt enkelt göra skillnad. Det här var tiden när vi var många som mer eller mindre lämnade idrotten bakom oss och i stället läste i tidningen om klasskamrater som blev framgångsrika elitidrottare. Vi blev åskådare och Lena Heldt, Larsa Norén och Lennart Norberg fick vara våra ställföreträdande hjältar på sportarenorna
Rökiga Move Club blev ett substitut på hemmaplan för andra av oss. Vi tog banden och musiken till Härnösand när vi inte själva kunde komma därifrån. Moody Blues, Hansson & Karlsson, Mikael Ramels Steampacket II, Hounds, Mascots, Shanes och Ola & The Janglers. Vi delade uppdämda behov med 500 andra som blev medlemmar. För fem eller tio kronor i entré (beroende på hur dyra banden var), kunde vi dansa två våningar under Prismagallerian vid Stora Torget i Härnösand varje lördagskväll 67/68. Några bildade egna band. Svante, Flosse, Pigge, Ulf och Sten Gustin blev plötsligt Odds & Ends. Sten har berättat om hur alla pengar och nästan all tid gick åt till bandet och att betala alla instrument, förstärkare och en omtalat dyr begagnad turnébuss., Några av oss blev fixare och managers. Det mesta påminde om Peter Birros prisbelönta tv-serie Upp till Kamp, som handlade om mitten/slutet av 60-talet i Göteborg. Alla ingredienserna som fanns i Göteborg och i tv-serien, fanns samtidigt i Härnösand. Politik, arméjackor, pop, långt hår, mellanöl och hasch, för att inte tala om lycklig & olycklig kärlek, Princepaket, John Silver och alla andra långa, korta, svaga eller billiga cigaretter. Riktigt länge sen och nostalgiskt blir allt det här först om 20 år, när vi samlas igen till 60-årsjubileum, men det kan vara bra att hålla minnet vid liv till dess. Mikael Ramel med sitt band Steampacket inviger The Move Club i Härnösand för 40 år sedan. Odds & Ends ska få låna grejerna av Finsviks Strandband. Det blir succé när vi känner igen I can hear the grass grow, the Moves gamla hit. Vi kan shaka loss på dansgolvet tillsammans igen, fast den här gången på S:t Petri Logen. Det blir psykedeliskt bildspel, flash-backs och många andra överraskningar. Att det över huvud taget blev en popklubb i Härnösand, berodde på att Rolf Appelquist (reallinjen) och jag (latinlinjen) kunde låna 7000 kronor, för att bygga om 160 kvadrat meter lagerlokal och göra en ny brandutgång genom P- garagegolvet. Nordhus gjorde jobbet och Kickan Centerwall ställde upp som borgenär. Min pappa, som hade kontor fem våningar högre upp i Prismahuset, lånade ut en toalett i korridoren till alla kissnödiga. Tv Rolf Maul, numera Finsviks Strandband, Dag Jonzon och Lars Törner i entrén till Move Club, som låg i Prismavaruhuset, två våningar under jord. Och riktigt roligt om så många som möjligt klickar sig fram till 24 maj i sina mobiler eller elektroniska kalendrar och ser till att komma loss. 11
Y:et får bli vägvisaren. - När börjar vi? I morron? Bengt Lindström hade just fyllt 75 år. Jag sökte upp honom i ateljén i Essvik, söder om Sundsvall, för att höra om han var intresserad av att medverka i en film om sig själv och sin drivkraft att ägna ett helt liv åt konsten. Det var så arbetet med den här filmen började hösten 2000. Han har ju aldrig velat prata så mycket om sina motiv, men utan att använda ord är han en av de norrlänningar som talat högst och nått längst med vad han velat säga. Ingen lämnas oberörd och ingen talar med sån tydlighet och utrycksfullhet som Bengt i sitt måleri. Det språket behärskar han och det har uppfattats av många runt om i världen. Som en förmedlare av våra djupaste mänskliga uttryck. Med en känsla för våra ursprungligaste rötter och med en intuitiv förmåga förbunden med shamaner och samisk kultur. Det är en stor nordisk bildberättelse han har skapat. Den kommer att leva kvar i framtiden och efter ett stormigt och rastlöst liv har han till sist hittat en boning. Bengt har tagit hem sina Gudar till Länsmuséet och Härnösand. Text av Dag Jonzon Själv vilar han i familjegraven på Säbrå kyrkogård under en gravsten han själv utformat efter sin pappas död 1951. Bengt Lindström blev 82 år. en jävel på färg och form En film av Dag Jonzon och Hans Östbom. Fransk, engelsk och tysk text. 8-sidig folder med bilder medföljer. Begränsad upplaga. Köp filmen för endast 199:- Skicka din beställning till info@dellarte.tv Y:et står kvar som en monumental vägvisare till Bengt konst vid E:4:an med uträckta armar och fortsätter att betrakta oss. Bengt Lindström, 22 år, i Paris. Teckning av Eva Underdal, 1947. www.dellarte.tv Ludvig Nordströmspriset till Oline Stig Motivering: 2008 års Ludvig Nordströmspris går till Oline Stig med motiveringen för en novellkonst som i sin jämlika öppenhet ställer fram maktens vardagliga irrvägar och dess brutala ynkedom. Oline får priset för sin lovprisade novellsamling Den andra himlen. Hon är Ludvig Nordström Sällskapets elfte pristagare sedan starten och den sjätte novellisten som får priset. Ludvig Nordström-sällskapets årliga pris på 15.000 kronor finansieras av Härnösands Läroverks/Gymnasiums kamratförening och Härnösands kommun. 12 Foto av Cato Lein