VOX HUMANA Översättning: Göran Gademan Hallå, hallå? Nej, madame, vi är flera på linjen. Lägg på. Ni är med en abonnent. Lägg på själv! Hallå, fröken? Nej, det här är inte doktor Schmidt. 0-8, inte 0-7. Hallå! Det är löjligt. De fortsätter ringa, varför? Hallå! Men madame, vad kan jag göra åt det? Mitt fel? Inte alls. Hallå, fröken? Kan ni be denna dam att lägga på. Hallå, är det du? Ja, mycket bra. Det var en prövning att höra dig tvärs igenom halva jordens befolkning. Ja ja nej Det är möjligt. Jag kom tillbaka för tio minuter sedan. Då hade du redan ringt? Nej. Jag har ätit ute, med Marthe. Hon borde vara kvart över elva. Är du hemma?
Titta på den elektriska klockan. Det är som jag trodde. Ja, älskling. Igår kväll? Igår kväll tänkte jag lägga mig genast. Men jag hade svårt att sova, så jag tog en tablett. Nej, bara en, klockan nio. Jag hade lite huvudvärk, men det gick över. Marthe kom, och åt med mig. Jag gjorde några inköp, sedan gick jag direkt hem. Jag Vad? Mycket starkt. Ja, jag är modig. Sedan? Jag klädde mig, och sedan kom Marthe för att hämta mig. Jag kom tillbaka nu från henne. Hon har varit fantastisk. Hon verkar lite tillknäppt, men det är hon inte. Du hade rätt, som alltid. Min röda klänning, min svarta hatt. Ja, jag har den fortfarande på mig. Och du, gick du tillbaka? Har du stannat hemma? Vilken process? Jaha. Hallå? Älskling, om det bryts måste du ringa tillbaka genast.
Hallå! Nej, jag är här. Väskan? Med dina och mina brev. Du kan hämta den när du vill. Lite svårt, jag förstår. Älskling, ursäkta dig inte. Det är helt naturligt, det är jag som är dum. Du är så snäll. Inte jag heller, jag trodde mig inte om att vara så stark. Spela teater? Hallå! Vem? Att jag skulle spela teater? Du känner mig, jag skulle inte kunna göra något sådant. Inte alls, inte alls! Mycket lugn. Det hör du ju. Jag sa: det hör du ju! Det hörs väl på rösten att jag inte har något att dölja? Nej, jag har bestämt mig för att vara stark. Jag har fått vad jag förtjänar. Jag ville vara galen, och ha en galen lycka. Älskling, lyssna. Hallå! Låt Hallå? Låt mig tala. Anklaga inte dig själv. Allt är mitt fel. Jo, jo. Minns du den där söndagen i Versailles och telegrammet? Ja! Det var jag som ville komma. Det var jag som inte lät dig tala ut. Det var jag som sa att det var mig likgiltigt.
Nej... nej. Nu är du orättvis. Jag ringde dig först, en tisdag. Jag är helt säker. Tisdag den tjugosjunde. Det förstår du väl att jag kan de datumen utantill. Din mamma? Varför? Det är knappast värt besväret. Jag vet inte än. Ja, kanske. Nej, inte meddetsamma. Och du? Imorgon? Jag visste inte att det var så bråttom. Då så, det är mycket enkelt: Imorgon bitti finns väskan hos portvakten. Joseph kan bara gå förbi och hämta den. Åh, det är möjligt att jag stannar ett tag. Kanske jag är några dagar på landet, hos Marthe. Ja, älskling. Hallå! Så här? Ändå talar jag så starkt. Och du, hör du mig? Jag sa: hör du mig där? Det är lustigt, för jag kan höra dig som om du vore här i rummet. Hallå, hallå! Typiskt. Nu är det jag som inte hör dig längre. Jo, men väldigt långt borta. Men du hör mig?
Det är som vi turas om. Nej, mycket bra. Jag hör dig bättre än förut, men din telefon surrar. Det låter inte alls som din telefon. Jag kan se dig, du vet. Vilken halsduk? Den röda. Ärmarna upprullade, luren i din vänstra hand. I din högra en bläckpenna. Du ritar på pappret, profiler, hjärtan, stjärnor. Åh, du ler! Jag har mina ögon där jag har öronen. Nej älskling, titta inte på mig nu! Rädd? Nej, jag är inte rädd. Det är värre än så. Jag är inte längre van att sova ensam. Ja ja Ja, jag lovar. Du är snäll. Jag vet inte. Jag vill inte se på mig själv. Jag vågar inte längre tända i badrummet. Igår stod jag plötsligt öga mot öga med en gammal dam. Nej, nej! En gammal dam med vitt hår och en massa små rynkor. Du är väl för snäll! Men älskling, en figur som alla beundrar, det är värst av allt. Sånt är för artister. Jag tyckte mer om när du sa: "Titta vilken ful liten mun!" Ja, min herre. Jag skämtade. Så dum du är.
Sådan tur att du är så tokig och att du älskar mig. För om du inte älskade mig och inte var så tokig, kunde telefonen bli till ett skrämmande vapen. Ett vapen som inte lämnar några spår, och inte gör något väsen. Jag, elak? Hallå! Hallå, älskling? Var är du? Hallå, fröken. Hallå! Samtalet bröts. Hallå, är det du? Nej, fröken. Jag blev avbruten. Jag vet inte. Det vill säga Jo, vänta. Auteuil noll fyra sju. Hallå! Upptaget? Fröken, han försöker ringa tillbaka till mig. Bra. Hallå! Auteuil noll fyra sju? Hallå? Är det Ni, Joseph? Det är frun. Mitt samtal med herrn blev avbrutet. Inte där? Jaha, han kommer inte hem i kväll. Så sant, så dumt av mig! Herrn ringde från en restaurang. Det bröts, och jag begärde hans nummer.
Ursäkta mig. Tack. God kväll, Joseph. Hallå! Älskling, är det du? Det bröts. Nej, jag väntade. Det ringde. Jag svarade, men där fanns ingen. Helt klart, säkert. Är du sömnig? Så snällt av dig att ringa igen. Så snällt. Nej, jag är här. Vad? Förlåt, men det är absurt. Inget, jag har inget. Jag svär att jag inte har något. Det är oförändrat. Inte alls, du tar miste. Du vet hur mycket folk pratar. Hör på, min älskling. Jag har aldrig ljugit för dig. Ja, jag vet. Jag tror dig. Det är jag säker på. Nej, det är inte det. Det är bara att jag ljög för dig förut. Ja, i telefon, för en kvart sedan. Jag vet mycket väl att jag inte har något mer att vänta. Att ljuga ger inte tillbaka den chansen, och jag tycker inte om att ljuga. Jag kan inte ljuga för dig. Inte ens för ditt eget bästa. Inget allvarligt, min skatt.
Bara att jag ljög när jag sa vilken klänning jag hade på mig. Och också när jag sa att jag åt middag med Marthe. Jag åt inte middag, och jag har inte den röda klänningen på mig. Jag har bara en kappa över nattlinnet, för jag väntade på att du skulle ringa. Stirrade på telefonen, satte mig ner, reste mig igen, gick fram och tillbaka, jag var som galen! Så jag har satt på mig kappan, för att kunna gå ut, ta en taxi. För att kunna gå under dina fönster, och vänta Nåväl! För att vänta, jag vet inte på vad. Du har rätt. Jo, jag lyssnar Jag ska vara stark. Jag ska svara på allt, jag lovar. Här Jag har inte ätit något. Jag kunde inte. Jag har varit så sjuk. Igår tänkte jag ta något att sova på. Jag tänkte att om jag tar flera, skulle jag sova bättre. Och om jag tog alla, skulle jag sova utan drömmar, utan att vakna.
Jag skulle vara död! Så jag svalde tolv, i varmt vatten. Alla på en gång. Och då drömde jag. Jag drömde om det som är. Och vaknade alldeles lycklig, eftersom det bara var en dröm. Men när jag förstod att det var sant, att jag var ensam, att jag inte hade huvudet mot din axel, då kände jag att jag inte kan leva längre! Min kropp var lätt och kall, och jag kände knappt mina hjärtslag längre. Döden kom sakta och jag fick sådan outhärdlig smärta. Efter en timme ringde jag till Marthe. Jag hade inte modet att dö ensam. Älskling Älskling Det var vid fyra på morgonen. Hon kom med doktorn som bor i samma hus som hon. Jag hade över fyrtio. Doktorn skrev ut ett recept, och Marthe stannade ända tills i kväll. Jag bad henne gå, eftersom du hade sagt att du skulle ringa. Jag var rädd att de skulle hindra mig från att prata med dig. Bra, mycket bra. Oroa dig inte. Hallå! Jag trodde det bröts.
Du är snäll, älskling. Min stackars älskling som jag gjort så mycket ont. Ja, tala, säg vad som helst. Det är som jag har varit galen. Men det räcker att du talar så känner jag mig bra igen, och sluter ögonen. Du vet, ibland när vi hade lagt oss och mitt huvud låg emot ditt bröst, så kunde jag höra din röst på samma sätt som i kväll i telefonen. Hallå! Jag hör musik. Jag sa: jag hör musik! Du borde knacka i väggen och klaga om dina grannar spelar grammofon så sent. Det är onödigt. Förresten kommer doktorn hos Marthe tillbaka i morgon. Oroa dig inte. Ja, hon kommer att ge dig senaste nytt. Vad? O ja, mycket bättre. Om du inte hade ringt, hade jag varit död. Förlåt mig. Jag vet att det här är outhärdligt och att du har stort tålamod. Men om du visste hur jag lider. Den här sladden är det enda som håller mig fast vid oss. I förrgår? Jag sov. Jag gick och la mig med telefonen. Nej, i sängen. Ja, jag vet. Jag är så fånig.
Men jag hade telefonen i sängen. Trots allt är vi sammanlänkade av den. För att du talar till mig. Det är i fem år nu som jag levt genom dig, andats genom dig, väntat på dig och trott du varit död när du var försenad. Jag kan dö bara vid tanken, och återuppliva stunden när du kom. Och när du äntligen var där, dö av rädsla för att du skulle gå igen. Nu kan jag andas för att du talar till mig. Men visst, käre. Jag har sovit. Jag har sovit för att det var första gången. Den första natten jag sov. Det svåra är den andra natten, igår, och den tredje, i natt! Och sedan dag efter dag, vad gör man med dem, store Gud? Och även om jag ger efter för sömnen så finns drömmarna där, och uppvaknandet. Och att äta, gå upp och tvätta sig, gå ut, gå vart? Min stackars älskling, jag har aldrig haft annat att fylla livet med än dig. Marthe har organiserat sitt liv. Ensam. Hallå! Hallå, madame, lägg på. Ni har kommit in på vår linje. Nej madame, vi försöker inte göra oss intressanta. Om Ni tycker vi är fåniga, varför slösa Er tid istället för att lägga på?
Oh! Bli inte arg. Äntligen! Nej, hon la på efter att ha sagt en massa hemskt. Du är upprörd. Jo, det är du, jag hör det på din röst. Men älskling, den kvinnan måste varit mycket elak och hon känner dig inte. Hon kanske trodde att du är som alla andra män. Å nej, älskling, det är inte samma sak. Folk tror att man antingen älskar eller hatar. Att när det är slut, så är det slut. De ser till ytan. Du kommer aldrig få dem att förstå. Du kommer aldrig få dem att förstå vissa saker. Det är bättre att göra som jag: att skratta åt dem. Åh! Det är inget. Det var som att vi pratade precis som vanligt. Och så kom plötsligt sanningen tillbaka till mig. På den tiden kunde vi se varandra, förlora huvudet. Glömma alla löften och riskera det omöjliga. Man kunde övertyga den man älskar med en omfamning, och klamra sig fast. Enbart en blick kunde förändra allt. Men med denna telefon emellan, det som är slut är slut. Var lugn. Ingen försöker ta livet av sig en andra gång.
Jag vet inte ens var man köper en pistol. Skulle du kunna se mig köpa en pistol? Varifrån skulle jag kunna få styrka till en sådan lögn, min stackars älskade? Ingenstans Jag skulle inte ha modet till det. Det finns tillfällen då en lögn kan vara användbar. Om du ljugit för mig för att göra vår skilsmässa mindre smärtsam Jag säger inte att du ljugit. Jag menar: om du ljög och jag visste det. Till exempel om du inte var hemma hos dig, och du sa mig att Nej, älskling! Lyssna. Jag tror dig. Du fick en så elak ton. Jag menade att om du ljög för mig av omtanke, och jag uppfattade det, så skulle jag bara älska dig mera. Hallå! Hallå! Gode Gud, gör så att han ringer igen. Gode Gud, gör så att han ringer igen. Gode Gud, gör Vårt samtal bröts. Jag sa just att om du hade ljugit av omtanke och att jag märkte att du ljög, så skulle det få mig att älska dig ännu mer. Det är säkert. Du är galen! Min käraste min allra käraste.
Jag vet att det är tvunget, men det är avskyvärt. Jag skulle aldrig ha det modet. Det låter som du var alldeles intill mig. Och plötsligt är det källare, avlopp och en hel stad emellan oss. Jag har virat sladden runt min hals. Jag har din röst runt hela min hals. Din röst slingrar sig om min hals. Det skulle vara om de bröt av misstag. Min älskling! Hur kan du inbilla dig att jag skulle tänka på något så otäckt? Jag förstår att en sådan handling är ännu grymmare från din sida än från min. Nej nej Till Marseilles? Hör på, älskling. Eftersom ni kommer att vara i Marseilles i övermorgon... Så skulle jag vilja Jag skulle uppskatta om du inte gick till det hotellet där vi brukade bo. Du blir inte arg? För att de saker jag inte kan föreställa mig, de existerar inte. Jo de existerar, men på en mycket vag plats så det gör mindre ont. Du förstår? Tack. Du är snäll. Jag älskar dig. Då så. Jag höll på att säga, av gammal vana, "vi ses snart".
Men det betvivlar jag. Det är bättre. Mycket bättre. Min älskling, min vackra älskade. Jag är stark. Skynda dig. Nu så. Lägg på! Lägg på, fort! Jag älskar dig