ÄLVSJÖKATTERNA
Från hård betong till kärleksfull famn berättelsen om Asfaltkatternas väg mot ett liv som huskatt. A llt började vintern 2007 i Älvsjö industriområde, ett stort område av asfalt med tung trafik. Lastbilar, traktorer, stora bussar och andra mekaniska fordon kör in och ut ur garageportarna och fram och tillbaka på vägarna. En miljö direkt olämplig för våta kattnosar och mjuka trampdynor. M onica Andersson, började arbeta för Strömma Turism & Sjöfarts Bussdivision, vars kontor ligger i Älvsjö industriområde. Efter en kort tid upptäckte hon katter i området, vilket förvånade henne mycket, då det var mitt i vintern, i ett obebott område. För att ta reda på mer om dessa katter, försökte hon ta kontakt med dem, men utan framgång då de varje gång sprang ner i ett hål i asfalten i närheten av ett stort garage. Monica förstod att det förmodligen var där de bodde och insåg att det kommer bli en hård vinter om de inte får hjälp. Med blödande hjärta började Monica ge dem mat. Mat som hon placerade i en stor pappkartong för att skydda den från härjande fåglar, men när snön kom, smulades pappkartongen sönder och en ny lösning behövdes och snabbt. En kollega till Monica hjälpte till och ordnade en ny låda, denna gång i plast, för att ge ett bättre skydd mot väder och vind. Katterna som hämtade mat ökade raskt i antalet och var snart uppe i tio-tolv stycken. Alla oerhört skygga och märkbart ärrade av ett hårt uteliv. Några av deras vänner hittades på vägarna, överkörda, så ett hårt liv var det allt.
Monica fortsatte sin generösa utfordring och tog samtidigt kontakt med polisen, fastighetsägaren samt Stockholms Miljö och Hälsoskyddsnämnd men veckorna passerade och ingen kom till katternas undsättning. En dag var det en artikel i en stor dagstidning, som handlade om Hanna Vidfors på Akutgruppen, en jourhemsverksamhet som främst hjälper till med förvildade och vanvårdade katter men framför allt med katter som lever ute. Monica lyckades lokalisera Hanna som lånade ut en kattfälla och kort därpå skramlade det till i fällan kattungarna var fångade. Under tiden som Monica fortsatte fånga in katterna var den stora utmaningen att få någon att ta hand om dem. Många föreningar, såsom Djurhjälpen i Vaxholm, Kattstallet i Åkeshov och Stockholms Katthem, hjälptes åt för att ge husrum åt de hårt utsatta asfaltkatterna. Katthemmen är ofta fullsatta med många som behöver tak över huvudet och nya hem och denna period var inget undantag, men som talspråket lyder finns det hjärterum så finns det stjärterum ingen ska behöva lida ute i kylan. Tack vare Monicas beslutsamhet om att hjälpa dessa katter har de nu fått komma in, in i värmen hos volontärer, som ger mat och kärlek tills de hittar permanenta hem. Volontärerna på Djurhjälpen i Vaxholm, Kattstallet i Åkeshov och Stockholms Katthem delar med sig generöst av sin lediga tid och även om asfaltkatterna är otrygga och rädda för människor idag, har de potential att utvecklas till tama, glada kattsjälar som tillslut vågar krypa upp i knäet för lite kel. Allt som krävs är kärlek och tålamod. Ovannämnda insatser som gjorts, såväl av Monica och hennes kollegor i Älvsjö, som av de katthem och kattstall som öppnat dörrarna och tagit emot dessa katter, trots redan hård beläggning och trång ekonomi. Detta bör betraktas som ett genuint samhällsansvar. Ett samhällsansvar som vi alla borde lära oss mer av. Vad hände sedan?
Katterna tas om hand antingen på ett kattstall/katthem eller i tillfälliga jourhem. De veterinärbesiktas och vaccineras mot kattsnuva och kattpest samt eventuell behandling sätts in. Katterna får omvårdnad, mat och vatten. Långsamt försöker man aktivera, prata och närma sig katterna bäst det går, men det är i slutändan alltid katten som bestämmer - för alla som känner en katt, vet att en katts kärlek måste förtjänas! Återgivits av Marika Vänskä, kollega till Monica Andersson. Uppföljning 2 år senare, så här är det idag Yazoo; en ung hankatt som blir tam snabbt och köps av en kattälskare efter en kort tid. Elsa; kom till ett jourhem och fick en jourkompis. Hon blir relativt tam och köptes loss av sin jourmatte. Jessie; hade till en början en lite aggressiv framtoning men utvecklas långsamt mot en allt socialare katt. Idag låter han sig klappas om än något motvilligt av sin jourmatte. Jessie har också en jourkattkompis. Nemo; bor i jourhem. Han är introvert och hamnar lätt i skymundan. En dag steg Nemo fram, satte sig i dörröppningen och bara tittade på jourmatte. Han rör sig nu obehindrat i rummen fastän det finns människor i närheten. Kanske är det öppningen mot ett nytt liv. Kanebo; flyttade till jourhem och har varit mycket avvaktande. Men en dag efter flera månader, hoppade hon upp på bordet och tillät sig bli matad och klappad. Men det är en bit kvar till att bli huskatt men hon kommer lyckas.
Legolas; den skyggaste av dem alla, bor i dag i jourhem. Små framsteg har nåtts. Med en skinkbit då och då leder vägen mot ett nytt liv. Men klappbar är hon inte riktigt ännu. Bootstrap Billy; var den första att få ett eget hem. Lite ärrad och tilltufsad charmade han alla. Billy är en före detta huskatt och har haft eget hem. Balder; är fortfarande skeptisk till ett inneliv, men har börjat acceptera människor. Han är inte klappbar, men han äter godsaker ur våra händer, så han är på gång. Två kattungar; lever i dag som sociala huskatter och långt ifrån den miljö där de en gång bodde. Från hård betong till kärleksfull famn, vill du hjälpa till? Gå gärna in på våra hemsidor så kan du se hur just du kan hjälpa hemlösa katter: www.kattstallet.se www.akutgruppen.com www.katthemmet.nu www.djurhjalpen.nu Kontakt: Vill du ha kontakt med oss hör av dig till Rita Liland, verksamhetschef på Kattstallet i Åkeshov på tfn: 08-687 4773 eller kattstallet@gmail.com
Om du misstänker att en katt är hemlös, tips till handling: 1 Kontrollera om katten har halsband med uppgifter om ägare. 2 Kontrollera om katten har id-tatuering i örat. Finns en tatuering, tag kontakt med Kennelklubbens kattägarregister på tel 08-795 30 00 eller 08-795 3050. Du kan också själv söka på deras hemsida. Har inte Kennelklubben öppet kontakta polisen som kan hjälpa till att söka på Internet. Det är inte alltid lätt att avläsa tatueringen, ett sätt är att belysa örat från baksidan med en ficklampa. 3 Finns ingen id-tatuering kan katten ha ett chip under huden mellan skulderbladen. Detta kan veterinär, polis eller katthemmen kontrollera med en scanner. 4 Ring polisen i ditt distrikt för att kontrollera i deras register över bortsprungna katter. 5 Om katten inte finns i registret be polisen skriva in katten som upphittad. 6 Fotografera katten och beskriv den i text, sätt upp lappar i närmaste affär, vid busshållplatsen, på djurkliniker och på platser där det rör sig mycket folk. Katten kan vara långt hemifrån. 7 Titta på katthemsidor under rubriken bortsprungna katter. 8 Annonsera i tidningar och på Blocket, hos olika kattorganisationer, exempelvis Stockholms Katthem, Djurhjälpen i Vaxholm. 9 Köp ett katthalsband med hylsa och skriv en lapp som du lägger i hylsan. Till exempel: Om du äger denna katt, var vänlig ring; skriv ditt eget telefonnummer. Om katten har ett hem dit den går bör ägaren rimligtvis höra av sig om katten kommer hem med halsbandet på sig. 10 Om inget av detta ger resultat, om varken du själv eller någon du känner har möjlighet att ta sig an katten, kontakta närmaste polisstation. Är katten en social katt som haft ett hem är katten ett hittegods. Det finns ett avtal med polisen och tre kattstall. När en katt kommer in ska polisen ringa till Kattstallet i Åkeshov, Solgläntans Katthem eller Stockholms Katthem för att höra om plats finns att ta emot katten. FOTO: Tove Lundgren