Eldar på berget området i norr ann vinberg På ett berg i den norra delen av Påljungshage brann eldar i förhistorisk tid. I senare tider har området varit en skog på gränsen mellan byarna Stenbro prästgård och Svansta i Helgona socken, men för 2000 3000 år sedan var detta ett delvis öppet odlings- och beteslandskap och eldarna måste ha synts vida omkring. På bergets krön placerade man några gravar och i sluttningen öster om krönet fanns en mindre boplats. Platsen har använts periodvis under minst tusen år, från slutet av bronsåldern till den romerska järnåldern, d v s ca 900 f Kr 300 e Kr. Eldar och ritualer Resterna efter eldarna kunde vid den arkeologiska undersökningen ses som härdar, d v s själva eldningsplatsen, men också som sotiga lager med rikliga mängder kantiga, eldsprängda stenar kring härdarna (fig 114). Det största av dessa lager är i sin helhet ca 12 meter i diameter och upp till en meter tjockt. Förkolnade bitar av bl.a. hasselnötsskal, en ekkvist och sädeskorn från olika nivåer i lagret har 14 C-daterats och visar att eldandet pågått successivt under bronsålder och förromersk järnålder, ca 900 400 f Kr. Varför eldade man då på krönet av berget? Man skulle kanske tro att det är fråga om varningseldar av typen vårdkasar, men det är det förmodligen inte fråga om här. Skärvsten som ansamlats i rikliga mängder i lager, högar/rösen och vallar finn på många platser i landet och förekommer under lång tid, framför allt under bronsåldern (ca 1700 500 f Kr), men även senare. Eldandet har fått fler olika förklaringar. Skärvstenen har ibland tolkats som boplatsavfall och som resultatet av hantverk eller annan mer specifi verksamhet. Till de mer konkreta och praktiska förklaringarna hör att skärvstenen skulle vara resultatet av storslakt för läderproduktion som använts i handeln med bronser etc. I den åländska ytterskärgården, på Kökar, har skärvstensrösen tolkats som lämningar efter sälslakt och trankokning.
136 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 112. Översikt över grav- och boplatsområdet RAÄ 352 353. Gravar på krönet t.h., vid ledningsstolpen, och på bergklack t.v. (RAÄ 352) i bild, boplatsyta emellan samt odlingsytor längst t.v. Vy från norr. Foto: Ulf Strucke, UV. I Norrland förekommer skärvsten i ovala eller rundade formationer som delvis har tolkats som hyddgrunder. Stora mängder djurben gör dock att en del av vallarna kan vara resultatet av rituellt festande, d v s långvarig och storskalig matlagning av bland annat älg. Skärvstenshögarna tolkas ofta som lämningar efter och platser för ritualer, bland annat på grund av sin varierande utformning och sitt ibland komplexa innehåll. I högarna kan man hitta exempelvis stenredskap, avfall från bronsgjutning eller keramik och, om det
Eldar på berget området i norr 137 gäller gravar, brända ben. Den religiösa/rituella tolkningen beror också på att skärvstenshögarna kan ha gravlika former. En del skärvstenshögar har konstruktioner av rundade, d v s inte eldsprängda, stenar, t ex i form av kantkedjor eller inre koncentriska cirklar. Skärvstenslager kan också vara rester av gravbål. Det rituella sammanhanget kan förklaras av forntida förställningar kring sten och eld, där brännandet av sten kan ha varit ett sätt att frigöra själ eller kraft. Den skärviga stenen skulle alltså tillsammans med annat avfall kunna kopplas till passage- och transformationsritualer. Men många gånger ska nog skärvstensförekomsterna ses som resultatet av fler olika aktiviteter i tider då det inte alltid funnits skarpa gränser mellan det religiösa och det profana. I Påljungshage kan det suggestivt höga och branta läget vara ett tecken på att lagren haft ett rituellt ursprung. Det fanns åtminstone inga fynd som kan förklara att här har bedrivits någon vardaglig verksamhet. I lagren påträffade endast två knackstenar, d v s stenar som vanligen används för att forma stenredskap. Men här har knackstenarna förmodligen använts i ritualerna, kanske till och med för att hjälpa till att krossa själva skärvstenarna, d v s skapa den eldsprängda stenen. I ett sista skede har man rullat på stora stenblock över skärvstenslagren. Även detta fenomen, block på härdar och skärvstenslager, finn på andra platser och styrker tolkningen av rituell funktion. Ett exempel är Ringeby i Östergötland, en mycket komplex plats med både gravar, rituella lämningar och boplatslämningar. Figur 113. Skärvstenslagret A50, i sluttningen väster om krönet. Lagret syns i schaktkanten utmed undersökningsområdets södra gräns. Lagret har fyllt ut och täckt en skreva i berget. Vy från västsydväst. Foto: Ulf Strucke, UV.
138 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 114. Stensättningarna A10 och A11 på krönet av berget, från nordost. Foto: Ann Vinberg, UV. Blocken var troligen en del i ritualerna, och kanske har block lagts på vid fler tillfällen. Blocken kan sedan ha använts som delar i den inre konstruktionen i lagren eller sprängts sönder i samband med eldandet. De block vi hittade var kanske bara de allra sista att användas på platsen. En annan förklaring kan vara att placeringen av blocken var ett sätt att avsluta användningen av eldningsplatserna. Gravar och gravbål Ganska snart efter att man upphört att elda vid krönet placerade man istället gravar där. Här fanns tre stensättningar, ca 4 7 meter stora och 0,4 meter höga (fi 115). En av dessa, men troligen även de övriga, kan 14 C-dateras ca 400 200 f.kr. Två samtida gravar undersöktes även ca 150 meter öster om krönet (RAÄ 369) samt i dalgången i norr, på kanten ner mot dalens djupaste del. Konstruktionen på den sistnämnda var mycket osäker eftersom den var förstörd av markberedning. Några hundra år senare, ca 130 380 e Kr, anlades en grav i den nedre delen av sluttningen öster om krönet (RAÄ 352). Gravarna har alltså placerats på olika platser i landskapet, såväl på bergets krön som i sluttningen nedanför detta och kanske till och med nere i dalgången. Några av gravarna innehöll brända ben från människa samt enstaka keramikskärvor och stenföremål (malstenslöpare/knacksten och kvartsavfall). I den yngsta graven påträffades skärvor av ett keramikkärl som verkar ha använts för tjär- eller hartstillverkning. Även gravarna kan knytas till eldar eftersom de innehåller rester efter döda som har kremerats enligt den dominerande begravningstraditionen vid denna tid. Under minst två av gravarna fanns dessutom härdar som förmodligen har använts vid begravningsritualen. Några av gravbålen verkar ha stått på avsatsen
Eldar på berget området i norr 139 i sluttningen öster om krönet, märkligt nog inom den yta som också har tolkats som en boplatsyta. I den norra kanten av denna yta fanns fler härdgropar, och intill eller runt dessa har det stått konstruktioner av flätad vidjor strukna med lera. När konstruktionerna sedan brunnit har leran blivit hårt bränd och rikliga mängder av denna lerklining återfanns på platsen. En del av den fanns i en av härdarna (fi 116 117). Bränd lerklining är inget ovanligt fynd från förhistoriska boplatser eftersom husen ibland hade lerklinade flät erksväggar. I anslutning till härdarna fanns också flera stolphål, men i det här fallet bildade inte stolphålen något mönster som kunde identifiera som ett hus. Dessutom visade avtrycken i leran att vidjekonstruktionen var av ett annorlunda och mer svårtolkat slag, med tätt ställda vidjor efter väggar åt olika håll. En bit hade dessutom avtryck av ett linnetyg som kan ha varit upphängt på konstruktionen som dekoration. Figur 116. Lerklining med avtryck av korsande vidjor (F278). Foto: Ann Vinberg, UV. En del av den brända lerkliningen har sedan lagts som fyllning i två av gravarna på krönet. Detta visar att det funnits en direkt koppling mellan härdarna, de lerklinade konstruktionerna på boplatsytan och gravarna på krönet, och det är troligt att det är fråga om Figur 115. Härden A685, som innehöll rikligt med lerklining, sedd från nordost. Foto: Henrik Runesson, UV.
140 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten just gravbål. En bit söder om härdarna påträffade också ett bränt ben från människa. Bränd lera har tolkats som rester av bålkonstruktioner även på andra platser, bl a i Gamla Uppsala, i Ingjaldshögen i Södermanland och i Ringeby i Östergötland, fast i de två första fallen snarare i form av lertätade ugnar än som vidjekonstruktioner. Rester efter lerklinade stolpkonstruktioner, d v s lerklining och spridda stolphål som inte kan tolkas som hus på någon boplats, har påträffat på andra gravplatser från bronsålder och äldre järnålder, bland annat i Stora Ursvik i Uppland och i Galtbacken i Södermanland. I Barva i norra Södermanland har en lerklinad konstruktion hittats i kanten på ett stort gravfält, på en avsats ner mot Mälaren. Boplats och odling Samtidigt som man eldade och begravde på krönet vistades man också i den flacka sluttningen öster om krönet. Här fanns stolphål efter konstruktioner samt härdar och kulturlager, d v s avfallslager. Tolkningen av området som boplats kompliceras dock av att inget större hus har kunnat identifiera och att det även fanns rituella lämningar här i form av gravbålsrester. Eftersom det endast är den norra delen av boplatsytan som har undersökts är det möjligt att det finn huslämningar söder om det nu undersökta området. Men även här är den tillgängliga ytan för hus begränsad, så det kan inte ha varit fråga om någon stor gård. Den centrala delen av boplatsen låg på en avsats som var stenröjd och avgränsad av sten och block i öster. Ett par härdar låg utmed ytans mittlinje i söder och det verkar också ha funnits avgränsningar, kanske hägnader, utmed långsidorna. På platsen påträffades vanliga boplatsfynd som keramikskärvor, små bitar bränd lera samt enstaka bitar slagen kvarts och flinta En kemisk analys har gjorts på några keramikskärvor för att spåra rester av mat i form av fettsyror, s k lipidanalys. Denna visar att kärlen har använts för såväl tillagning som förvaring av mat. De har innehållit födoämnen som vegetabilier och animaliskt fett, troligen mjölk, men också marint fett, troligen från fisk På boplatsytan fanns också förkolnade sädeskorn av bland annat havre, vete och korn, troligen odlad i direkt anslutning till boplatsen i öster. Avsaknaden av överlappning mellan åkerytan och boplatsen tyder på att de är samtida. Människorna odlade på ganska stora ytor runt berget, och spåren av odlingen syns som odlingslager och vaga former, åkerhak, i sluttningarna. De utgörs även av röjningsrösen och strängar av röjningssten. Stora markområden, som dessa runt berget i Påljungshage, kan ha brukats av fler familjer och det är troligt att en liten boplats på berget varit knuten till en större gård. Rester av en sådan boplats kan ha påträffat strax sydväst om berget, närmare det stora gravfältet RAÄ 220, i samband med en förundersökning hösten 2008, då också odlingsspåren söder om berget påträffades Om det verkligen har funnits en bosättning på berget bör den också ha haft anknytning
Eldar på berget området i norr 141 till de rituella aktiviteter som pågått på platsen. Kanske har bosättningen till största delen haft karaktären av tillfälliga vistelser i samband med de rituella aktiviteterna och eldarna på berget. De stora odlingsytorna, ibland i ganska ogynnsamma lägen, hör ihop med att man i äldre tider bedrev ett extensivt jordbruk med ingen eller begränsad användning av gödsel. Detta innebar att odlingsmarken behövde ligga i träda i långa tider innan den kunde brukas igen. De brukade odlingsytorna flytta des alltså successivt. Till detta kommer ängar och betesmarker för boskapen. Spåren i området ger alltså en bild av människor som odlat säd och haft boskap, men också fiskat kanske i närliggande sjöar och vattendrag. Lästips Larsson, M. & Toll, A. (red). 1995. Samhällsstruktur och förändring under bronsåldern. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr. 11. Norrköpings stadsmuseum; UV Linköping, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet. Vinberg, A. 2009. Gravar, ritualer och boplatslämningar i Påljungshage. Lämningar från bronsålder och äldre järnålder. UV Mitt, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2009:14. Hägersten. Vinberg, A. 2009. Östra berget i Påljungshage. Gravar, boplatslämningar, skålgropar och agrara lämningar. UV Mitt, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2009:10. Hägersten.
Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten r edakt ör: jonas wikbor g omsl agsbild: gö te göransson omsl aget s baksida: måns sjöber g sau skrifter 22
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014 SAU Skrifter nr 22 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist, Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk Tryckår: 2014 Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala Bilder: respektive upphovsman Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslagets baksida: Måns Sjöberg Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080 ISSN 1404-8493 ISBN 978-91-979889-8-8