2008-06-17, kl 10.00, Wilson Airport, Nairobi, Kenya. Sådär ja, då var åtminstone jag och Ewa nere i Maasai Mara. Vårt bagage befinner sig enligt uppgift i Amsterdam och ska tydligen komma till Nairobi sent ikväll. Vår tidsplan är för tight för att vänta in bagaget och på så vis 'förlora' ett dygn. Vi hoppas att Kenya Airways och mina gamla kontakter Moses och John ordnar så att bagaget flygs in till Maasai Mara i morgon. Vis av erfarenhet förvaras det mesta av det nödvändigaste (läs foto- och ljudinspelningsutrustning...) i handbagaget så det är ingen panik (hellre en kamera i varje hand än 10 par kalsonger och strumpor i tältet). Vi var kraftigt försenade från Stockholm till Amsterdam. Peking OS och kenyansk långdistans i all ära, vi körde 1000 meter hinder på europeisk storflygplats i går kväll och vi gjorde det på nya personliga rekordtiden 14 minuter. De svåraste hindren var rullbandet, passkontrollen samt stora och lilla säkerhetspassagen. Reglerna var som på Vasaloppet, den som hinner till Gate F9 får följa med till Afrika. Tyvärr missade tävlingsledningen vårt bagage. /Tommy 2008-06-17, kl 22.00, Osinoni, Maasai Mara, Kenya. Det är två trötta Gäddeholmsbor som nu kryper till kojs under den afrikanska becksvarta natthimlen ca 1000 mil söder om den egna sängen. Eftersom vi just nu, pga interkontinentala samordningsmissar i flygbranschen, inte har något annat bagage än det vi bär på oss och eftersom den kenyanska natten är kall så består nattsärken av samma kläder som vi burit det senaste 36 timmarna, det går alltså ingen nöd på oss. Vi har varit ute på en kort game drive under eftermiddagen och framförallt fotograferat giraffer och elefanter. Regnperioden har just avslutats här och alla (både människor och djur) väntar nu på den årliga migrationen då miljoner gnuer och zebror vandrar upp från Serengeti hit till det frodiga gräset i Maasai Mara. Här äter de upp sig för att sedan återvända ner igen under oktober/november. Glädjen var stor när jag idag åter fick träffa Lenko, Kesempe, Kuraru, Mbele och alla andra invånare i den lilla maasaibyn Orpopongi. Byns kvinnor försåg Ewa med ett mycket vackert utsmyckat halssmycke samt ett traditionellt skynke. För Ewas del har dagen inneburit massor av nya intryck och det tar nog några dagar innan hon kan ta in och sortera alla händelser och upplevelser. Det är inte mycket här som påminner om våra seder och bruk. Ewa har bl.a blivit instruerad i konsten att täta en hydda för hand med kodynga av den rätta konsistensen. Ewa anammade principen 'se och lär' framför 'lära genom att göra'. Imorgon 18/6 ska vi till maasaimarknaden och köpa kor som en del av förberedelserna inför det stundande bröllopet. Tyvärr verkar det som om priset på kor har stigit eftersom de nu är fetare tack vare den goda tillgången på bete. Det funkar tydligen på samma vis som med de svenska kraftbolagens elpriser i relation till mängden nederbörd, mer regn - bättre förutsättningar - högre pris. /Tommy 2008-06-18, kl 21.45, Osinoni, Maasai Mara, Kenya. Idag har vi besökt maasaimarknaden som äger rum varje onsdag. Jag och Ewa var garanterat de enda två vita människorna bland uppskattningsvis mer än 1000 maasaier. Kvinnorna håller till på ena sidan av marknadsområdet där husgeråd, pärlor, verktyg och andra förnödenheter säljs. På den andra sidan köper och säljer männen kor, getter och får. Jag lovade min vän Mbele vid mitt besök i mars att jag, som bröllopsgåva, skulle betala de sju kor som han ska överlämna till sin blivande frus far. Efter några timmar hade sju kor bytt ägare och vallats iväg till ett angränsande område där Mbeles yngste bror tog hand om dem. Sex av korna hämtades senare av fadern medan den sjunde kon ska överlämnas vid lördagens bröllopsceremoni. Den blivande fruns föräldrar är ganska fattiga och äger endast 9 kor därav sattes 'priset' för den blivande frun till just sju kor, hade hon kommit från en rik familj (läs en familj med många kor) hade priset varit betydligt lägre. Traditionellt ska en maasai ha 100 kor för att få gifta sig men förändringens vindar blåser även här i Maasai Mara så nuförtiden räcker det med att ha 50 kor för att 'kvala in' för ett giftermål. En lämplig brud väljs ut av mannens far. Skulle den blivande mannen vilja 'tipsa' sin far om en lämplig/önskvärd fru skulle det anses som bevis på bristande respekt för fadern så det gäller att gilla läget och det bästa av situationen. Mbele vill som alla andra maasaimän ha många barn och hoppas att varje fru ska föda honom sex barn. Mbele är 35 år, hans första fru är nu 21 år och hans nya fru är 15 år. Han har två barn med sin första fru och är biologisk far till ytterligare två barn men dessa anses inte vara hans eftersom han inte är gift med mamman. Inom maasaikulturen är det OK att 'låna' fruar av varandra under förutsättning att den man lånar av tillhör samma Age Set som man själv, dvs att man är omskuren inom samma tidsperiod (ca 10 år). Blir det barn som ett resultat av 'lånet' tillhör faderskapet inte den biologiska fadern utan den äkta mannen. Så kan det gå till när det går till. Under eftermiddagen har vi bla ägnat oss åt att leta efter vårt bagage som fortfarande är på vift eller rättare sagt inte ännu fått vingar. Min kontakt i Nairobi har idag fått beskedet att vårt bagage fortfarande befinner sig i Amsterdam men att det ska anlända med morgonflyget till Nairobi imorgon. Vi hoppas att bagaget sedan kan flygas in till oss under dagen imorgon. Ibland är det önskvärt att prylarna får vingar. Eva saknar framför allt linser och linsvätska och jag skulle tycka att det vore bra om de
planscher (visandes blodomloppet, matsmältning samt andningssystemet) jag planerat att överlämna till en skola i området kom hit. Utöver det skulle vi väl inte säga nej till lite klädombyte och hygienartiklar. Dagens närkontakt var när två lejonhonor passerade oss mindre än tre meter från vår jeep, två kameror inställda på seriebildstagning rasslade och minneskorten fylldes på med bilder av savannens mäktigaste katter. Som 'pricken över i' röt den ena honan till när de passerade oss, det kallas kenyansk naturupplevelse och är svårslaget. /Tommy 2008-06-19, kl 22.00, Osinoni, Maasai Mara, Kenya. Jag skrev i gårdagens rapport att gårdagens naturupplevelse var svårslagen, idag slogs den! Dagen inleddes med att vi träffade på två lejonhannar med tydligt fokus på den blivande frukosten, en flock Thomson gaseller precis som igår var vi väldigt nära dessa lejon. Vi fortsatte sedan vidare i vår Land Rover till området Talik. Jag har varit med om många Game Drives och jag har sett lejon många gånger men det vi upplevde idag var något utöver det vanliga. Vi mötte en grupp lejon bestående av hela 14 individer och de kom gående på rad med några meters inbördes avstånd. Jag fotograferade alla individer i tur och ordning från bilens passagerarplats på ca 5 meters håll. Mbele och ytterligare en maasai som var med i bilen var lika betagna som vi, ingen av dem hade någonsin sett en så stor grupp. Turen höll i sig även under eftermiddagen. Vårt bagage flögs in till oss idag så nu finns inte mycket mer att önska från den materiella världen. Vad gäller djurens värld har jag sett alla stora östafrikanska kattdjur och vissa av dem ett flertal gånger men jag har aldrig sett en leopard i Maasai Mara - tills för några timmar sedan. Det började med att vi hittade en halvt uppäten Impala antilop högt upp i ett träd. Vi rundade den lilla dungen för att jag skulle få ev bra vinkel att fotografera antilopen ur när plötsligt Mbele får syn på antilopens baneman, en leopard ca 30 meter framför oss liggandes på en berghäll. Vi studerade leoparden, och den oss, i ca 10 minuter. Lejon i all ära men en leopard på detta avstånd får pulsen att slå ganska många extra slag. Känslan var densamma som när jag fotograferade gepard i detta område i mars. Ewa har genom detta nu sett The Big Five (elefant, buffel, noshörning, lejon och leopard). Kvällen har tillbringats tillsammans med några maasaier framför elden där vi fått ytterligare en 'lektion' om maasaiernas kultur. För mig är denna information ovärderlig i min strävan att ytterligare fördjupa mig i och försöka förstå maasaiernas sedvanor. Som alltid avslutas dessa samtal med att vi konstaterar att våra kulturer är väldigt olika men att en del paralleller ändå kan dras. Hur ska man annars tolka det faktum att man inom maasaikulturen vid vissa ceremonier besjunger savannens djurliv medan vi bl.a i samband med en viss årlig sommarceremoni sjunger om små grodor utan öron och svansar..., oh ack ack ack ack ack. Den där om björnen som sover och som inte är farlig med tillhörande koreografi försökte jag mig på vid mitt besök i september 2007 och det var en minst lika tuff pedagogisk utmaning. /Tommy 2008-06-20, kl 22.00, Osinoni, Maasai Mara, Kenya. Midsommaraftonen har tillbringats bland maasaierna i byn Orpopongi men dagen inleddes med ett besök i Nonkipas hydda i grannbyn. Jag fotograferade delar av ceremonin när Nonkipa giftes bort i september 2007. När jag träffade henne i mars överlämnade jag ett fotoalbum till henne och hennes man med bilder från ceremonin och idag fick jag åter träffa henne. När Nonkipa i september vandrade från sina föräldrars hydda för att starta sitt nya liv som äkta fru i mannens by grät hon och gick med nedböjt huvud över savannen. Idag verkade hon vara en lycklig 23-årig maasaikvinna gravid i sjätte månaden. Hon överlämnade en gåva i form av ett egentillverkat halssmycke till Ewa. Den största delen av dagen har vi ägnat åt den första delen av min vän Mbeles bröllopsceremoni. Byns kvinnor klädde och smyckade Ewa i traditionell maasaiskrud. Bl.a satte kvinnorna på henne ett bälte som endast får bäras när man fött barn. Bältet är tillverkat av kohud men får inte tillverkas av hud från en ko som dött pga sjukdom eller som dödats av vilda djur. Det var en mycket rörd Ewa som redan nu visas acceptans och respekt av invånarna i byn. Mbele och hans bestman färgades röda på huvudet av bestmannens mor Kesempe. Den röda färgen består av en blandning av djurfett och occra. Färgen måste sitta kvar under en vecka. Jag fick förmånen att delta och göra ljudinspelning när byns äldstemän uttalade välsignelser i Mbeles hydda innan vi begav oss av till den blivande fruns by. Dessa välsignelser syftade till att välsigna vår färd till brudens by och skydda oss och den ko som medfördes mot vilda djur. Färden till brudens by var ca 5 km och genomfördes till fots av Mbele hans bestman, Mbeles halvbror (som ledde kon) och ytterligare två män samt jag och Ewa. Väl framme i brudens by överlämnades den medhavda kon till brudens far. Sedan gick vi in i brudens föräldrars hydda där även bruden själv fanns men befann sig i ett litet sidoutrymme för att inte synas. Brudgum och bestman får inte inträda i hyddan om inte bruden redan finns där. Vi såg inte bruden men vi hörde hennes snyftningar. Röken i den ca 10 kvadratmeter stora hyddan var tät och gjorde så ögonen tårades. Allt som är litet och kryper finns i en maasaihydda och
efter en stund kryper det över hela kroppen. Efter ca 30 minuter var det dags för bruden att få huvudet rakat. Brudens mor tog fram en djurhud som lades ut direkt innanför hyddans ingång och där placerades bruden. En kvinna smorde in brudens redan korta hår med mjölk varefter allt hår rakades bort. Brudgummen måste vid detta besök i byn besöka varje hydda i byn (10-15 hyddor) och i varje hydda dricka en blandning av varm mjölk, vatten, socker och minimalt med inhemskt thepulver. Övriga deltagare, byinvånare, grannar m.fl. dricker Maratina. Maratina görs av vatten, honung, socker och frukten från korvträdet. Brygden luktar jäst och är enligt mitt tycke odrickbart men dricks med stor aptit av många maasaier vi högtidligheter. Efter ca tre timmar i olika hyddor fick vi återgå till brudens föräldrars hydda och delta vid det tal som brudens far måste hålla för brudgummen kvällen innan bruden lämnar byn. Innan sitt tal/anförande till Mbele hälsade fadern mig och Ewa välkomna till hans hydda och sa att vi efter denna dag alltid var välkomna till hans hem om vi ville äta eller dricka te. Vid sitt tal till Mbele förkunnade fadern att dottern inte längre tillhör familjen och byn, att den blivande mannen nu är hennes far, mor och barn och att hon nu måste ta hand om mannen och respektera honom. Fadern talar även om för den blivande mannen att han inte får slå sin nya fru med händerna eller med kraftigt tillhygge utan endast 'rappa till henne' med en tunn gren om det skulle behövas. Jag höll ett mycket kort anförande i vilket jag tackade fadern för att han öppnat sitt hem för oss samt låtit oss ta del av deras kultur. Jag sa också att jag var övertygad om att Mbele skulle bli en mycket bra äkta man samt att jag hoppas få återse fadern i december igen. Han tackade och sa att han hoppades att min och Mbeles vänskap skulle fortsätta. Som traditionen kräver sover Mbele och hans bestman inatt över i brudens by. Imorgon ska den 15-åriga, nyligen omskurna, flickan vandra över savannen hem till Mbeles mammas hydda med vetskapen om att inte få återvända till den by och till de människor som varit hennes trygghet hittills i livet. Hon är förbjuden att återvända till sin gamla hemby under flera år framöver. Imorgon blir denna flicka per definition kvinna och äkta fru. /Tommy 2008-06-21, kl 23.30, Osinoni, Maasai Mara, Kenya. Midsommardagen har till fullo ägnats åt bröllopsceremoni här i Osinoni. Dagen började med att vi återvände till brudens hemby och hennes föräldrars hydda. Efter lång väntan kom så äntligen bruden ut och ställde sig gråtande i hyddans öppning. En av de äldsta männen i byn hämtade grönt gräs som sedan stoppades i brudens skor. Sedan ställde sig samma man samt brudens far på varsin sida av hyddans öppning. De fyllde munnen med mjölk som de sedan spottade/lät rinna ut över brudens rygg innanför kläderna, på hennes fötter och över hennes huvud. Detta för att välsigna hennes utträde ur byn. De fortsatte att spotta och hälla ut mjölk framför henne på hennes väg ut ur byn. De båda männen bildade ett 'tak' av sina shoka (det traditionella tygstycke som bärs av alla maasaimän) framför byns ingång/utgång varefter bruden sakta vandrade under 'taket' och ut ur byn. Bruden får absolut inte vända sig om eller titta bakåt under sin färd från byn. Väl framme i Mbeles by stannade bruden och mottogs av den nya byns kvinnor. Vissa av dem gick fram till bruden och gapskrattade åt henne medan andra kvinnor högljuddt talade om för henne hur hon ska bete sig och hur hon ska uppföra sig. Några meter framför Mbeles mammas hydda stannade bruden varefter Mbeles familjemedlemmar (mor, bröder och tidigare fru) skrek åt bruden att om hon tar några steg till så får hon ytterligare en ko. Alla familjemedlemmar måste skänka en ko på detta vis. Väl inne hyddan samlades Mbeles första fru, hans mor, och några äldre kvinnor för att hålla samma typ av tal/förmaningar till bruden som brudens far genomförde för Mbele igår kväll. Varken brudens föräldrar eller någon annan från hennes by får delta under den fortsatta ceremonin. Med sig från sin by hade bruden en plåtbox med sina tillhörigheter (husgeråd, smycken och kläder) samt sju kalabasser, en för varje ko som betalades för henne. Sex av kalabasserna var tomma och bars av Mbele och hans bestman medan den sjunde var fylld med mjölk och bars på ryggen av bruden själv. Efter framkomsten till Mbeles by delade männen upp sig efter Age Set ('åldersgrupper' beroende på när de blivit omskurna) och intog tre olika avskilda platser inom byn för att få sitta för sig själva och endast umgås med sina 'bröder'. Inom varje grupp började omedelbart intaget av drycken maratina och många blev rejält berusade. De yngre männen slaktade ett får och en get i den närbelägna bushen. Precis som tidigare frågar jag mig själv hur i hela friden det är möjligt att de inte blir sjuka av den totala avsaknaden av hygien vid dessa slaktplatser. Tarminnehållet rinner ut över det som ska ätas, flugorna dominerar luften, knivarna som används görs rena genom att de spottar på dem och torkar av i gräset och det hela sker i stekande solsken under lång tid. Det första som äts är getens lever som inte tillagas utan bara värms upp några minuter över elden, den får absolut inte vara genomstekt. Inga maasaikvinnor har tillträde till denna plats. När männen ätit klart lindar de in fårets lever (män äter aldrig fårlever) och mage i skinnet och överlämnar sedan 'paketet' till kvinnorna som tillagar mage och lever samt fördelar det hela i mycket små bitar så det ska räcka till var och en. Kvinnornas kost består mest av mjölk och ugali, en stabbig gröt tillagad av vatten och majsmjöl. Efter ytterligare några timmar var det dags för bruden att få sitt nya namn. Namngivningen utgör en egen
vetenskap inom maasaikulturen. Män ur brudgummens Age Set samlas och diskuterar fram ett namnförslag under eftermiddagen. Namnet beslutas i brudgummens mammas hydda där brudgummen, tidigare fru, representanter ur brudgummens Age Set samt de äldsta kvinnorna finns närvarande. De diskuterar högljuddt vad bruden ska få heta. När de väl har enats om ett namn välsignas namnet av både män och kvinnor. Varken brudgummen eller någon av hans familjemedlemmar får delta i namnbeslutet. När bruden hade fått sitt namn efter ca en timme ville de beslutande även ge Ewa ett maasainamn eftersom de har så svårt att uttala hennes namn. Att få ett maasainamn kan ses som 'en rolig grej' men är mycket ovanligt och mycket seriöst menat från maasaiernas sida. Detta tecken på acceptans berörde både mig och Ewa starkt. Jag är sedan tidigare 'adopterad' av byns invånare och att de nu även öppnat sig och släpper in Ewa på samma sätt känns otroligt. Det brukar sägas att vissa saker inte kan beskrivas utan måste upplevas och just så är det. /Tommy 2008-06-22, kl 21.30, Sandton Palace Hotel, Nairobi, Kenya. Vi är nu åter i Nairobi. Vi lämnade 'vår' maasaiby efter ett tungt och känsloladdat avsked. Vi ställde in vår planerade Game Drive för att istället kunna tillbringa några extra timmar under morgonen tillsammans med våra vänner i byn. Trots den tidiga morgonen och trots att det dracks en hel del Maratina bland festdeltagarna i natt var det stor uppslutning när vi tog farväl för denna gång. Både vi och byinvånarna var tagna av stunden. Jag fick en gåva av Mbele innan vi lämnade byn. Gåvan bestod av en kalabass och en väska av kohud, båda var ett arv efter Mbeles farmor. Kalabassen bars på ryggen av Mbeles farmor när hon lämnade sina föräldrars hydda för att som brud vandra till Mbeles farfars by på samma sätt som Mbeles nyblivna fru gjorde igår. I väskan, som användes vid samma tillfälle, bar Mbeles farmor sina tillhörigheter. Väskan rymmer betydligt mindre än en modern plastkasse vilket säger en hel del om hur få ägodelar en kvinna ägde. Idag äger en maasaikvinna något fler ägodelar men inte mer än att allt ryms i en plåtbox med en storlek motsvarande en resväska. Efter sex dagar med mest nötter, nudlar, kex och bananer var det inte helt fel med det sedvanliga restaurangbesöket på den italienska restaurangen Trattoria här i Nairobi. I kväll slipper vi spindlarna, skalbaggarna och myrorna som var våra nattkamrater i Osinoni och som gett oss bett och röda utslag i ansikten och på händer. Idag bytte vi lugnet, samhörigheten och naturen i Maasai Mara mot luftföroreningar, trafikkaos och galenskap i en av världens våldsammaste huvudstäder. Imorgon ska vi besöka ett koncentrat av detta - Kibera, ett av världens största slumområden. /Tommy 2008-06-23, kl 22.30, Sandton Palace Hotel, Nairobi, Kenya. Tyvärr drabbades Ewa av matförgiftning natten till idag och har varit sängliggande på hotellrummet hela dagen och är det fortfarande. Det är naturligtvis tråkigt att hon inte kunde vara med idag men efter dagens besök i ett av världens största och jävligaste slumområden är jag inte säker på att hon gått miste om något. Jag har tidigare besökt Nairobis äldsta och enligt många det mest våldsamma slumområdet Mathare men det jag idag fått uppleva i området Kiberia var än jävligare om det nu finns grader i helvetet. I Kibera lever uppskattningsvis 1 miljon människor på mindre än 3 kvadratkilometer. Här bär ca 50% på HIV/Aids och så många som 60% på Tuberkulos. Mer än hälften av de som lever här är ensamstående kvinnor med barn och i princip alla saknar fast inkomst och svälter i varierande grad. Svälten är naturligtvis ett problem i sig självt men dessutom behöver de ca 500 000 människorna i området som bär på HIV mat för att bromsmedicinerna ska fungera så behovet är på sätt 'dubbelt'. Förutom svälten lider området av enorma sanitära problem. I Kibera finns inget avloppsnät och ingen sophantering. Att gå i Kibera är att gå i mänsklig avföring och sopor. Jag har sett mycket men detta är det jävligaste jag någonsin upplevt i fråga om sanitetsproblem. I Kibera finns alla Kenyas 42 olika etniska grupper representerade. Precis som i Mathare blev människor tillhörande folkgruppen Kikuyu hårt ansatta efter presidentvalet tidigare i år. I Kibera har den tidigare presidentkandidaten och nuvarande premiärministern Raila Odinga närmast fanatiska anhängare. Odingas anhängare har fördrivit alla anhängare av president Kibaki från området. Inne på det område som angränsar till Kibera och där IMC (International Medical Corps) har sin verksamhet träffade jag Ruth som är Kikuyu. Hon berättade att den tältförläggning som sattes upp för de människor som i början av året fördrevs från Kibera för ca en månad sedan togs ned eftersom läget i området ansågs som tillräckligt lugnt. Detta är en sanning som inte delas av Ruth och de övriga fördrivna. Ruth säger att hon inte ens kan gå in i området utan att riskera att våld utövas mot henne och de övriga tillhörande Kikuyu. Detta verifieras av Frank och Anthony som båda jobbar för IMC, de säger att inte ens hjälparbetare med 'fel tillhörighet' kan vistas i Kibera. Kibera består av 13 'stadsdelar' som för en oinvigd är helt omöjliga att särskilja. Jag passerade igenom 7 av dessa områden under mitt besök utan att märka de gränser som är tydliga för invånarna. Utan hjälp skulle
jag gå vilse bland alla tusentals gränder som är ca 1 meter smala. Dessutom är det helt uteslutet att en främling, oavsett om han är vit gäddeholmsbo eller svart och lever i Nairobi, skulle klara sig mer än 10 minuter på egen hand utan att bli utsatt för våld. I vissa delar av Kibera går inte ens polis och säkerhetsstyrkor in efter mörkrets inbrott. För en O-initierad som jag är det omöjligt att veta om fem yngre män som står och hänger vid en liten träbro bara är några yngre grabbar med brist på sysselsättning eller om det är tungt beväpnade gängmedlemmar som helst av allt vill råna dig. De civilklädda poliser som eskorterade mig visste att det var beväpnade gängmedlemmar för de hade beskjutit varandra vid ett tidigare tillfälle. Maktbalans är viktigt i Kibera. En av dem som eskorterade mig pekade på en kille i 25-års åldern och berättade att han var efterlyst för mord. Platser som Kibera utgör ofta gömställe/tillhåll för efterlysta tungt kriminella. Under min vandring i området besökte jag Rehema Nafula i hennes hem. Rehema är i 30-års åldern och bär på både HIV och Tuberkulos. Hon visade mig de tre olika bromsmediciner som delas ut till henne och andra smittade kostnadsfritt av IMC. Hon har en pojke som är 10 år och som blivit utslängd från skolan för att hon inte har pengar till skolavgiften som är 100 kr/månad. Dessutom har hon en son som fyller tre år i augusti och även han bär på HIV. Rehema blev smittad av sin man. Sedan det kom till hans kännedom att hon smittats lämnade han henne. Hennes familj har förskjutit henne eftersom hon är 'en dålig kvinna'. Rehema arbetar som volontär åt IMC och får för det lite mat när det finns. På min fråga hur hon får pengar att betala hyran på 100 kr/månad för sitt ler- och kartongskjul svarar hon att hon brukar få några shilling (10 shilling = 1 kr) av berusade män på någon bar ibland. Hon vill inte säga det rakt ut men det framgår med all tydlighet att det är prostitution som ger henne och sönerna tak över huvudet. Jag frågar hur hon tror att livet ser ut för sönerna om 10 år. Hon svarar att hon inte har några planer för sina pojkar. Jag besöker även Elisabeth som i sin famn håller en pojke som endast är sex dagar gammal. Han föddes 16/6 och hans mamma dog den 17/6 av Aids. Fadern är okänd. Pojken har ännu inte fått något namn och mamman är ännu inte begravd eftersom ingen har råd med transport och begravning. Sannolikheten att även denna lilla pojke bär på HIV är 50%, efter 18 månader kan han testas med tillförlitligt resultat. Vem som ska ta hand om honom är inte klart men en sak är säker; mormor Elisabeth har inte råd. Tillbaka vid IMC:s testklinik för HIV och TBC träffar jag Reagan Odhiambo som är 18 år och familjeförsörjare sedan fadern dog när han var 12 år och modern dog förra året. Han lever i Kibera med sin 10-åriga syster som har både HIV och TBC. Han kommer till IMC:s platskontor varje vecka för att få mat om det finns något för IMC att dela ut. Veckans ranson bestod av 2 kg ris, 2 kg majsmjöl, 1 kg gröna bönor samt olja för matlagningen. Frank på IMC säger att han får maten för att hans lillasyster ska kunna tillgodogöra sig bromsmedicinerna. Kibera är en jävligt galen plats. I Kibera gör små insatser skillnad på liv och död. Jag högaktar alla hjälparbetare som är verksamma i Kibera. /Tommy 2008-06-24, kl 23.45, Sandton Palace Hotel, Nairobi, Kenya. Ewa är nu åter på benen efter den förmodade matförgiftningen. Hon har tagit det lugnt under dagen och vilat upp sig. Jag besökte idag åter Nairobis äldsta slumområde Mathare. Vid mitt förra besök i mars var stämningen spänd bland både invånare, säkerhetspersonal och personer som fördrivits från slumområdet som ett resultat efter presidentvalet. Som i andra slumområden var människor ur folkgruppen Kikuyu de mest ansatta och fördrivna. Nu, ca 6 månader efter de värsta oroligheterna, börjar livet så sakta återgå till det normala. Det är till och med en del leenden och glädjeämnen bland de ca 250 IDPs (Internaly Deplaced Person) som fortfarande befinner sig i den tältförläggning som byggdes upp av hjälporganisationer under januari. Jag träffade idag åter George Ngugi som är talesman för människorna i tältförläggningen. När jag träffade honom i mars frågade jag honom om han såg 'ljuset i tunneln' och han svarade då att han 'inte ens såg tunneln'. Jag ställde samma fråga idag och han svarade 'ja, hoppet har återvänt'. George visar mig runt i tältförläggningen. Vi går till ett stort tält där nyfödda tillbringar sin första tid. Han berätta med ett stort leende att 15 barn har fötts i förläggningen sedan januari och att bara två har dött. Jag träffar 25-åriga Cecilia Wanjiru som sitter med dottern Grace i famnen. Hon berättar hur livet förändrats de senaste sex månaderna och hur oron som höggravid mitt i oroligheterna har förbytts till stolthet och framtidstro som nybliven mamma. Cecilia som har bröstcancer berättar att hon inte kan amma och att det periodvis är svårt att få tag på mat. Ibland kommer någon förbi och skänker lite socker som de nyblivna mödrarna blandar ut i vatten och dricker. Hon berättar också att tälten ibland vattenfylls vid kraftiga regn. Hon, liksom flera andra jag pratar med, berättar om sin situation lugnt och sakligt och ler väldigt ofta. Med mina mått mätt är livet i tältcampen långt ifrån bra men för människorna som lever här har ett steg tagits i rätt riktning och det är skäl nog för hopp och ett försiktigt leende. Visserligen är jag eskorterad av personal ur säkerhetsstyrkan SGB Unit när jag senare går in i Mathare men livet, människorna och situationen är märkbart mindre spänd idag än den var i mars. I mars flankerades jag av uniformerade vakter med AK
47:or och i ständig radiokontakt med polisstationen. Idag var beskyddet civilklädda med dolda vapen för att inte verka provocerande, alla vet ändå vilka som är personal ur säkerhetsstyrkan. De har varit här i sex månader och har lärt känna människorna som lever här. Vi gjorde ett besök vid Mathare River där den olagliga verksamheten att brygga Changa pågår i stor skala. Changa är en färglös vätska med hög alkoholhalt som 'spetsas' med kemikalier/droger. En av poliserna talade om för männen som ägnade sig åt sprittillverkningen att 'Today is your day' och till mig sa han i nästa andetag 'you can take your pictures'. Det är precis så det fungerar i Mathare, polisen skiljer på vad som är brottsligt och vad som är riktigt brottsligt. När jag frågar varför de ser mellan fingrarna svara en av poliserna med motfrågan 'hur ska de annars överleva'. En del av de människor som tidigare flydde för sina liv ut ur Mathare börjar nu återvända. Jag frågar en man jag träffar hur de törs återvända och han svarar 'vi är bröder och systrar och vi behöver varandra'. Tillbaka på SGB Unit Mathare Head Quarter frågar jag polischefen bl.a. vad som är de vanligaste beslagen i området varpå han svarar 'you can find everything in Mathare except life'. Jag hoppas och tror att han har fel. Nu blir det inget mer besök i Nairobis slumområden under denna vistelse i landet men jag kommer förhoppningsvis att återvända snart igen för att se hur det gått för den 6 dagar gamla pojken vars mamma dog dagen efter hans födelse, för att få träffa Florence, Rehema och de andra HIV och TBC smittade kvinnorna i Kibera och sist men inte minst för att förhoppningsvis få dricka en kopp The med George Ngugi och få höra honom säga att han 'han nu kommit ut ur tunneln'. Min ansökan om att få komma in i det ökända fängelset Kamiti Maximum Security Prison avslogs 21/6 via fax av Ministery Of Prison mot bakgrund av att media målat upp en alltför negativ bild av fängelset och förhållandena där. Jag kommer att ställa frågan igen vid ett senare tillfälle. /Tommy