Det nordiska försvarsförbundet ett havererat projekt

1 Björn Nilsson 13-03-05 Samtidshistoria Gk, Politiska skeenden, perioden efter 1945 Björn Nilsson Det nordiska försvarsförbundet ett havererat projekt Sammanfattning: Uppsatsen försöker besvara frågan Vilka faktorer bidrog till att planerna på ett nordiskt försvarsförbund efter andra världskriget misslyckades? Ett antal förslag till svar presenteras. Det viktigaste kan vara att Sverige och Norge hade olika uppfattningar om hur förbundet skulle förhålla sig till västmakterna. Ett renodlat neutralitetsförbund, eller en militärpakt med öppning västerut redan i fredstid? - Att avgränsa ämnet "nordiskt försvarsförbund" är inte helt lätt, förbundsidén var ju en följd av diverse yttre förhållanden, och idéer om ytterligare undersökningar framläggs. Disposition Inledning historisk bakgrund...2 Frågeställning och syfte - metod...3 Kort historik om försvarsförbundet...3 Säkerhetsläget 1948 i Norden och Europa...3 Varför misslyckades försvarsunionen? Landberoende förhållanden...4 Sverige...4 Norge...5 Danmark...6 USA-Storbritannien...6 Finland - Sovjetunionen...7 Sammanfattning och avslutning...7 Avgränsningar, vidare frågor...8 Litteratur...10

2 " mitt första stora politiska nederlag." 1 Inledning historisk bakgrund Sverige, Norge och Danmark undgick första världskriget. Efter andra världskriget var Finland på den förlorande sidan, delvis krigshärjat och övervakat av en sovjetisk-engelsk kontrollkommission i Helsingfors, och senare bundet till Sovjet med avtalet om samarbete, vänskap och bistånd (VSB) 1948. Norge och Danmark hade berörts av direkta krigshandlingar, dels vid den tyska ockupationen 1940, dels mot slutet av kriget när sovjetiska trupper befriade norska Finnmarken och danska Bornholm (sovjetiska styrkor fanns kvar på Bornholm till april 1946 eventuellt fanns det i samband med deras avtåg ett löfte från Danmark om att inte tillåta främmande styrkor på dansk mark 2 ). Sverige hade stått utanför, men inte så långt utanför. Med Sovjets segrar i Centraleuropa nådde Röda armén nästan fram till Lübeck. En stor del av Östersjöns östra och södra strand stod under sovjetiskt inflytande. Den stora koalitionen som besegrat Tyskland sprack. Begreppen "järnridån" och "det kalla kriget" uppstod 1946 och 1947 för att beskriva en situation med två maktblock "in the state and posture like Gladiators; having their weapons pointing, and their eyes fixed on another" (för att citera vad Hobbes skrev knappt 300 år tidigare 3 ). Om första världskriget var kriget som skulle göra slut på alla krig, så var det andra möjligen preludiet till det tredje. Med få undantag hade neutralitetspolitiken i Europa misslyckats 1939-1940. Stormakterna hade så många gånger demonstrerat att småstaternas väl och ve, eller blotta existens, inte betydde så mycket för dem, att det närmast vore märkligt om inte tankar på närmare samarbete för gemensamt skydd uppstod. Den svenske utrikesministern Östen Undén, betydelsefull försvarare av neutralitetspolitiken, skrev 1948 att det fanns risk för ett isolerat sovjetiskt angrepp mot Sverige, men han ifrågasatte samtidigt om Sverige skulle få effektiv hjälp av västmakterna även om vi gick med i deras allians. 4 Alltså stod de nordiska politikerna inför en knivig valsituation. Skulle man fortsätta som före kriget, hoppas på att det nybildade FN skulle skapa större säkerhet, bilda en gemensam inomnordisk försvarsorganisation, ansluta sig till det västliga allianssystem som växte fram i slutet av 1940-talet? 1 Erlander, sid. 362 2 Aalders, sid. 137 3 Hobbes, sid. 187 4 Aalders, sid. 127

3 Eftersom planen på en nordisk försvarsunion 1948 sprack skulle man kunna ignorera den som ett misslyckat hugskott, inte värt att ta särskild hänsyn till. Men även misslyckade projekt kan vara väl så lärorika som lyckade. Frågeställning och syfte - metod Vilka faktorer bidrog till att planerna på ett nordiskt försvarsförbund efter andra världskriget misslyckades? Frågan är omfattande. Det är svårt att tolka ett historiskt skede utan att mer eller mindre omedvetet läsa det med facit i hand. Svaret beror också av betraktarens inställning. En svensk kan ha Östen Undén som berättelsens hjälte och norske utrikesministern Halvard Lange som något mindre smickrande. En norrman kan ha helt andra värderingar. Det går dock ge svar som rätt väl täcker in de överväganden som var förhanden 1948-1949, och detta får bli uppsatsens syfte. Metod: Genom att i första hand studera översiktsartiklar av flera forskare har det varit möjligt att finna förhållanden som hade betydelse för diskussionen om ett försvarsförbundet, och varför tanken misslyckades. Tage Erlanders minnen får ses som en partsinlaga av en viktig deltagare i förhandlingarna om försvarsförbundet. Kort historik om försvarsförbundet 5 Den 9 september 1948 utfärdade Sveriges, Danmarks och Norges utrikesministrar en gemensam kommuniké med beslut om "verkställande av utredning rörande samverkan mellan de tre länderna på försvarets område." 6 I utredningens direktiv (15 oktober 1948) sades att varje militärt angrepp mot något av länderna skulle mötas solidariskt med väpnat motstånd. Ingen skulle ge upp territorium utan strid. Det rådde enighet om att försöka hålla sig utanför krig, och inte på förhand ingå militära avtal med andra makter. Men vid nyåret 1948-1949 fick Danmark och Norge anbud att ingå i den nya pakt som västmakterna byggde upp. Vid slutförhandlingarna i Köpenhamn 22-24 januari 1949 var det klart att Norge önskade en västlig anslutning. Det nordiska projektet avslutades med ett möte i Oslo 29-30 januari. Säkerhetsläget 1948 i Norden och Europa Under senare delen av 1940-talet, framstår Skandinavien som dels militärt svagt, dels mindre intressant för Västmakterna. Det blivande NATO:s flanker i norr och i Medelhavsområdet sågs som sekundära jämfört med Centraleuropa. 7 I slutet av 1940-talet var de sovjetiska ba- 5 Avsnittet bygger på Erlander, sid. 380-388 och SOU 1994:11, 6 Utredningens betänkande finns som bilaga till SOU 1994:11, Om kriget kommit 7 Enligt NATO-dokument från 1952 cit. av Petersson, sid. 75

4 serna på Kola-halvön förmodligen inte så heta ur västmakternas synvinkel det blev de först när Sovjet fick en kärnvapenbestyckad flotta. Svalbard, vars status reglerades av en internationell traktat där även Sovjet var fördragshållare, tycks inte ha orsakat någon västlig oro i början av det kalla kriget. 8 Vidare var styrkeförhållandena mellan Sverige, Norge och Danmark mycket asymmetriska: Det var bara Sverige av de skandinaviska länderna som hade någon vidare militär kapacitet under denna tid. De norska och danska försvarsmakterna var mycket svaga, och det skulle ta lång tid att bygga upp dem. De västliga stormakterna som hade rustat ned efter det andra världskriget hade inte mycket resurser att avdela till Skandinavien. Forskningen har visat att västmakterna ville ha med Norge och Danmark i Atlantpakten i första hand av politiskideologiska skäl och i andra hand av militära. 9 " något vidare allierat stöd inte skulle kunna påräknas i norr. Ett militärt brohuvud i Stavangerområdet på den norska västkusten var vad man i början maximalt räknade med att kunna hålla." 10 Den skandinaviska försvarskommittén 1948 ansåg också att Norges möjligheter att hålla ut med de resurser man hade inte var långvariga. 11 Om Norge var svagt så var Danmark svagare möjligen hade landet mindre militär värnkraft 1948 än vad man hade haft 9 april 1940. 12 Varför misslyckades försvarsunionen? Landberoende förhållanden Jag har försökt lista ett antal landberoende punkter som framträder i den studerade litteraturen om försvarsförbundet och läget i allmänhet under slutet av 1940-talet. Sverige Sverige stod för ett hårt fasthållande vid "Undénlinjen". Det innebar att man ville satsa på var en neutralitetspakt utan öppningar västerut, alltså utan förberedelser för att redan före ett eventuellt krig ta emot militär hjälp från västmakterna. Detta skulle ha inneburit att alla paktmedlemmar övertagit den svenska typen av neutralitet. De flesta fördelarna av en pakt skulle Danmark och Norge ha fått. Sverige skulle ha fått leverera den mesta materielen, materiel 8 En tidig Sovjetisk framstöt 1946 om gemensam norsk-sovjetisk förvaltning av Svalbard tycks inte ha orsakat några större reaktioner från västmakterna. Pharo, sid. 172 9 Petersson, sid. 74. Det bör påpekas att även Sovjetunionen minskat trupperna med från nära 12 miljoner till 3 miljoner man efter krigsslutet se Hobsbawm, sid. 267. 10 Petersson., sid. 75-76 11 SOU 1994:11 (bilaga) sid. 76-77 12 Hansen, sid. 40

5 som man enligt ÖB Helge Jung behövde bättre själv. 13 Danmark var dessutom i stort sett omöjligt att försvara, vilket Chefen för Försvarsstaben sade till Erlander hösten 1948, medan Norge skulle vara praktiskt taget ointagligt, och lämpligt som reträttområde för den svenska armén. 14 Även om Sverige var aktivt för att främja försvarsförbundet fanns det inofficiella tveksamheter. Den 9 januari 1949 noterade Erlander: "Norge med alla sina Sverigekomplex, som tvingar den norska regeringen att då och då göra de mest besynnerliga ting och den norska pressen till ständiga självständighetsutbrott är det en partner för det försiktiga Sverige? Kommer inte ett svenskt-norskt samarbete på detta ömtåliga område att bli fyllt av ständiga slitningar och därigenom riskabelt för oss?". 15 Norge Hos norrmännen fanns misstänksamhet och rädsla för Sverige, grundade dels på unionstidens historia, 16 dels rädslan för samarbete med ett militärt mycket starkare Sverige. 17 Den danske statsministern uppges ha talat om en känslomässigt bestämd ovilja hos norrmännen att ta råd eller direktiv från Sverige. 18 Det rådde dessutom splittring i Arbetarpartiet, då statsminister Gerhardsen var för försvarsunionen medan utrikesminister Halvar Lange snarare strävade efter samarbete västerut. Gerhardsen beskrevs som obeslutsam och tvekande, ("striden om det skandinaviska försvarsförbundet var en strid om Einar Gerhardsens själ" 19 ) och kunde inte stå emot den mer målmedvetet arbetande Lange. Från norsk sida önskade man dessutom en pakt med öppning västerut, och att man redan under fredstid skulle vidtaga anstalter för att kunna ta emot hjälp i händelse av krig. 20 För både Norge och Danmark gällde också att en snabb upprustning " kommer att medföra ett så starkt behov av materiel, att det endast är möjligt genom materieltillförsel på gynnsamma ekonomiska villkor". 21 De hade alltså inte råd att köpa utrustning i stor skala till marknadspriser. 13 a.a., sid. 130 14 Erlander, sid. 383 15 a.a., sid. 385 16 Aalders, sid. 134 17 Rädslan enligt svenske diplomaten Erik Boheman, cit. av Aalders, sid. 153 18 Erlander, sid. 374 19 a.a., sid. 399f 20 Aalders, sid. 148-149. Pharo refererar också till en splittring, dock mindre i Gerhardsens själ och mer inom ramen för Arbeiderpartiet. Han citerar också flera forskare som ser Norges krav på en västlig öppning som den viktigaste faktorn för att det inte blev någon nordisk allians. Pharo, sid. 166, 175-177 21 SOU 1994:11, bilaga, sid. 79 (Den skandinaviska försvarskommitténs betänkande)

6 Danmark Försvarsdiskussionerna tycks huvudsakligen ha varit en svensk-norsk angelägenhet. Samtidigt hade danskarna, liksom norrmännen, den 9 april 1940 klart i minnet. Det förefaller dock av Erlander som om danskarna och deras statsminister Hans Hedtoft var mycket mer positiva än norrmännen. Men enligt Erlander hade Hedtoft "överdrivna, t.o.m. mycket överdrivna, föreställningar om det svenska försvarets effektivitet". 22 Under 1948 förekom en smärre kris, med påstådd kommunistisk vapensmuggling (i roddbåtar från sovjetiska ockupationszonen i Tyskland) och kupplaner. Detta kan ha ingått i en kampanj för att få till en dansk anslutning till västalliansen, och/eller en signal från de danska socialdemokraterna om behovet av ett nordiskt försvarsförbund. Att motorljud från jordbruksmaskiner en tidig morgon sägs ha fått den danske statsministern att tro att sovjetiska styrkor rullade förbi på danska landsbygden tycks styrka att det fanns en del äkta oro också. 23 USA:s baser på danskt territorium (Grönland) borde ha varit en komplikation om den skandinaviska pakten hade skapats som ett neutralitetsförbund, men de skrifter jag studerat har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt just den problematiken. USA-Storbritannien När västmakterna ville dra in Norge och Danmark i det framväxande allianssystemet som kom att bli NATO så kunde man eventuellt spela på norrmännens misstro mot Sverige. 24 Annars var det snarast baser på Grönland och Island som var av störst intresse för USA under den aktuella tiden i slutet av 1940-talet. Ett påtryckningsmedel var att hota med inställda vapenleveranser till de neutrala staterna i Norden, vilket tycks ha oroat norrmännen mer än svenskarna. 25 Samtidigt kunde detta vara kontraproduktivt att försvåra skandinavernas försvarsförmåga (och en dålig affär för England som hade ekonomiska svårigheter och ville sälja vapen till Sverige). Norge och Danmark hade sämre finanser och kände sig kanske mer beroende av att få hjälpleveranser. 22 Erlander, sid. 398 23 Hansen, sid. 39-42, 44. Hansen har också skrivit en bok Danskt dobbelspil på randen af den kolde krig (2000) där titeln antyder att landets ledare hade flera diskussioner på gång samtidigt. I artikeln i Arbetarhistoria skriver han också om "regeringens skjulte indenriges- og udenrigespolitiska dagsorden" (sid. 38). 24 Aalders, sid. 147 25 Aalders, sid. 141-144. Erlander behandlar vapenfrågan på sid. 389-390

7 Finland - Sovjetunionen Man har från svensk sida ofta framhävt att hänsyn till de känsliga finsk-sovjetiska relationerna var viktiga för svenska ställningstaganden. Aalder hävdar att detta var den officiella linjen, men att den inofficiellt inte sågs som så viktig. 26 Man bör notera att vid frederna mellan Sovjet och Finland 1940 och 1947, samt vapenstilleståndet 1944, föreskrevs att Finland inte fick ansluta sig till en mot Sovjet riktad militärallians. 27 VSB-fördraget av 1948 talade också om konsultationer ifall Tyskland eller någon stat allierad med Tyskland hotade Finland. 1948 låg Tysklands delning genom BRD:s upprättande, och landets återupprustning och anslutning till NATO, ännu i framtiden och borde inte ha påverkat hur Moskva såg på hur Finlands grannar uppträdde. Däremot skulle en norsk modell av försvarsförbund, med sin "öppning västerut" förmodligen väcka kraftigt missnöje och kunna utlösa motåtgärder. Den sovjetiska basen i Porkkala väster om Helsingfors fanns ännu kvar vid den tiden. Sammanfattning och avslutning Jag föreslår sex huvudgrupper av faktorer som gjorde att förbundsplanen gick om intet: Psykologi - främst norsk motvilja mot att samarbeta med Sverige. Förmodligen kan man också urskilja storsvenska tendenser som inte tilltalade grannländerna. Kanske kändes det viktigare att hävda sig mot nära grannar än mot avlägsna makter. Även dubbelspel, med politiker som officiellt stödde förbundstanken medan de i tysthet arbetade för anslutning till västalliansen, kan ha förekommit. Olika syn på utrikespolitikens (och därmed försvarsförbundets) organisering och inriktning. "Vanskligheten ligger i att norsk och svensk utrikespolitik är olika". 28 Sverige ville ha ett neutralitetsförbund, Norge en pakt med västlig anknytning. Påtryckningar utifrån/hänsyn till främmande makt av olika anledningar ville västmakterna ha in de nordiska staterna i den nya atlantiska organisationen. Men om Sverige var för aktivt fanns också risken att Sovjet ökade pressen på Finland. Ekonomi Danmark och Norge hade svårt att själva finansiera omfattande rustningar. Brådska - hotfulla skeenden i omvärlden antydde att faran för krig eller kupper kunde vara överhängande. 26 a.a., sid. 128-129 27 Nevakivi, sid. 211 28 Gerhardsen 11 maj 1948, enligt Erlander, sid. 374. Utrikesministrarna från Sverige, Norge och Danmark talade också om "en viss olikhet i synen på de säkerhetspolitiska problemen" i en gemensam kommuniké 9 september 1948, Erlander sid. 380

8 Strategi - om inte ens en insats av de västallierade stormakterna förväntades kunna stoppa en sovjetisk offensiv mot Norge och Danmark (oavsett om Sverige var inblandat eller ej) skulle de samlade nordiska resurserna inte räcka för ett framgångsrikt försvar. Enda alternativet skulle då vara att så snabbt som möjligt ansluta sig västerut och få tillgång till västmakternas totala resurser. Vilka av ovan uppräknade faktorer som är viktigast är svårt att avgöra, även om mycket talar för att Sveriges och Norges olika uppfattningar om förbundets relationer till västmakterna, redan innan ett eventuellt krig börjat, hade stor tyngd. Det är förmodligen rimligt att se en kombination av yttre och inre förutsättningar. Tidens politiker var indragna i ett stort internationellt spel (man skulle eventuellt kunna analysera deras situation genom spelteoretiska resonemang), där de lokala nordiska resurserna inte räckte till för att hävda en självständig position. Det finns inget facit för att se om det var lyckligt eller ej för den senare utvecklingen. Man skulle kunna tolka Sovjets linje under 1940-talet som ryskt traditionell, men utan expansion över den med västmakterna överenskomna intressesfären. Det är tänkbart att Sovjets inträde i "kärnvapenklubben" 1949 så småningom kom att minska krigsrisken, i och med att allas pris för ett krig ökade kraftigt, ("Mutually Assured Destruction"). Om så vore fallet skulle också behovet av en separat nordisk allians för att försöka hålla sig utanför ett nytt storkrig minska, och Norges och Danmarks medlemskap i NATO inte spela så stor roll, annat än som en ideologisk markering. Någon eller några stormakter såg måhända en tillgång i att Norden var splittrat mellan allierade och neutrala stater. Men utan allians mellan Sverige och Norge kan en mängd spänningar, orsakade av illa tålda samordningsåtgärder, ha undvikits på den skandinaviska halvön. Och den allianspolitiska linje som Norge valde förbund i väst, lugnande i öst, och inga främmande baser på norskt territorium i fredstid 29 kan ju sägas vara en fortsättning på den "öppning västerut" som man förespråkat redan 1948. Avgränsningar, vidare frågor Det finns förhållanden som inte behandlas här i någon större omfattning, men som skulle kunna vara av intresse i en vidare analys. Vissa av nedanstående frågor går att besvara, vad det gäller andra så ligger svaren förmodligen dolda i arkiv som inte är tillgängliga för forskare. 29 Lundestad (1992), sid. 228-230

9 Hur uppfattade beslutsfattare på alla sidor Sovjets roll: var det en ideologisk kamp mellan kapitalism och kommunism, eller fortsatte Kreml en rysk politik som funnits långt före 1917? Tolkar man den sovjetiska politiken som vilande på marxistisk grund, bör man vara medveten om att det i den ursprungliga traditionen (från Marx' och Engels' skrifter på 1840-talet, fram till Engels' sista artiklar om tsarismens utrikespolitik 1890) finns en betydande fientlighet mot just den traditionella ryska politiken, vilket störde Stalin. 30 Om man anser att Sovjet i viktiga avseenden fortsatte den tsarryska politiken kan det bli svårt att hävda att Moskva ändå förde en marxistisk linje. Önskade Moskva bara stabilitet genom hård kontroll över de områden man ockuperat under kriget, eller fanns det expansiva planer bortom intressesfärerna som gjordes upp av Stalin och Churchill? 31 Modern forskning har kunnat studera Warszawapaktens strategi gentemot bland annat Danmark via arkiv i f.d. DDR. 32 Men pakten bildades 1955, alltså sex-sju år efter diskussionerna om det nordiska försvarsförbundet. Dessa arkivfynd verkar inte säga något om Sovjets planer omkring 1948. Liknande frågor kan ställas om västmakterna. Påverkades de nordiska politikernas överväganden i någon mån av långsiktiga imperiella eller andra dominanta strategier hos västs ledare, oberoende av vem som för tillfället härskade i London eller Washington. 33 Om det fanns en hotbild som ur Moskvas synvinkel innefattade ännu ett anfall från västra Europa, denna gång lett av en USA-koalition, skulle det inte vara rimligt att Sovjet kunde tänka sig att slå tillbaka via Skandinavien? För att kunna ge besked om det, måste vi veta vad den sovjetiska ledningen kände till om hur västmakternas planer såg ut, alltså hur mycket underrättelsemateriel av god kvalitet som kom i Moskvas händer. Hobsbawm skriver att den ryska misstänksamheten skulle ha ökat om de känt till att USA:s försvarsgrenschefer bara 10 veckor efter krigsslutet lagt fram en plan om atombombning av ryska städer. 34 Kan vi veta att Moskva verkligen inte visste något? I vilken grad var de olika ländernas krigsplaneringar förankrade hos politikerna, hur mycket var de uttryck för att staberna måste hållas sysselsatta med något? 30 Se det brev från Stalin, skrivet 1934 men publicerat först 1941, som finns i Engels, sid. 61-68 31 Churchill beskrev uppdelningen i sfärer i sina minnen av kriget, citerat i Lundestad (2000) sid. 25 32 Gemzell behandlar DDR-arkiven på sid. 36-40 33 Marx kan användas även här. Hans skrift 1700-talets hemliga diplomati kan för en svensk oförberedd läsare verka något underlig Marx ser positivt på Karl XII, och vill visa hur England svek den allians man hade med Sverige under Det stora nordiska kriget, och aktivt understödde Sveriges fiender. 34 Hobsbawm, sid. 267

10 Litteratur Aalders, Gerard, "The failure of the Scandinavian defence union, 1948-1949". Scandinavian Journal of History 15:2 (1990) Engels Die auswärtige Politik des Russischen Zarentums. Mit einem Brief von J. W. Stalin. Verlag Rote Fahne, Köln 1977 Erlander, Tage 1940-1949. Tidens förlag, Stockholm 1973 Gemzell, Carl-Axel "Warszawapakten, DDR och Danmark. Kampen för en maritim operationsplan". Historisk Tidskrift (Danmark) Nr 96:1, sid. 32-83. Kan laddas ner från http://www.historisktidsskrift.dk/summary/96_32.html Hansen, Peer Henrik "Kommunistiskt kuppförsök eller beredskapsövning? "Påskkrisen" 1948 och ett svenskt perspektiv". Arbetarhistoria, 4/2003 Hobbes, Thomas Leviathan. Penguin 1968 Hobsbawm, Eric Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet: 1914-1991. Prisma, Stockholm 1997 Lundestad, Geir (1992) "The Evaluation of Norwegian Security Policy: Alliance with the West and Reassurance in the East" Journal of Scandinavian History 17:3 1992 Lundestad, Geir (2000). Öst, väst, nord, syd. Huvuddrag i internationell politik efter 1945. Studentlitteratur, Stockholm 2000 Marx, Karl 1700-talets hemliga diplomati. Kulturfront, Stockholm1990 Nevakivi, Jukka "Finland and the Cold War". Scandinavian Journal of History 10:3 (1985) Petersson, Magnus She would not fight unless attacked Några kommentarer rörande NATO:s syn på Sverige 1949 1965". Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 3:2002. Kan laddas ner från: http://www.eniro.se/query?stq=0&q=%22nordiskt+f %F6rsvarsf%F6rbund%22&what=se Pharo, Helge "The Cold War in Norwegian and International History Research". Scandinavian Journal of History 10:3 (1985) SOU 1994:11 Om kriget kommit (bilagor)