Kampen mot glömskans tyranni. förstudie gällande Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi vid Västerbottens museum

Kampen mot glömskans tyranni förstudie gällande Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi vid Västerbottens museum 1

Omslag: Interiör hos Johan Engman, Djupsjönäs, Nyåker (1957). Foto Sune Jonsson. Emil Drömmare är ensamvarande och avsidestagen. Man anser i min by att han kunnat bli professor. Han bor i ett blått hus som ligger i skogsbrynet. Detta hus har inte alltid varit blått. På Gamm-Emils tid var huset lika falurött som de andra husen i byn. Kring avsidestagna bildas alltid legender. Dessa beskriver ofta hela skalan från det absurda via uppskattning till rena illviljan. Sune Jonsson i Byn med det blå huset (1959). Västerbottens museum, 2011. 2

Innehållsförteckning VISION 5 Sammanfattning 7 SyftE 11 mål 12 Sune Jonsson en presentation 14 Fotograf, författare och fältetnolog 14 Filmare och samarbetet med SVT 16 Ideologi och arbetsmetod 18 Vad menas här med dokumentärfotografi? 21 Sune Jonssons arkiv 23 Västerbottens museums fotoarkiv 26 Om DEN fotografiska bildens betydelse som kulturarv 30 Att bevara spåren av samhällsförändringar 31 Om historien som verktyg 32 Vikten av fördjupning och reflektion 34 Hur ser det nationella ansvaret ut för den dokumentära fotografin? 37 På nationell nivå 37 Nationella fotoarkiv 41 På regional nivå 41 Nätverk och internationella utblickar 43 Ett nationellt nätverk för fotografi med dokumentär inriktning 43 Sällskapet Sune Jonssons vänner 45 Andra samarbetspartners 46 Sune jonsson centrum för dokumentärfotografi 47 Varför ett dokumentärfotografiskt centrum i Umeå? 47 Organisation 48 Tidplan 2011 2014 49 resursbehov för driften av sjcd 52 Lokaler 52 3

Investeringar/Inredning/Utrustning 52 Tjänster från och med 1 juli 2013 53 Årliga verksamhetsmedel från och med 2015 53 Produktionskostnader inför 2014 53 Mer om den årliga verksamheten 56 Work in progress 56 Filmer och bildspel 56 Fotografresidens 56 Workshops, Photographer s talks, praktiska kurser, studiecirklar 59 Årligt dokumentärfotografipris 59 Seminarier och föreläsningar 59 Universitetskurser 61 Bibliotek och forskarplatser 61 Totala kostnader sjcd 62 FÖRSLAG till finansiering 63 MER ATT LÄSA 64 TACK 67 ENGLISH SUMMARY 68 4

vision Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi är ett rum och en plattform för den dokumentära bilden. Här visas Sune Jonssons klassiska och älskade bilder vid sidan av mindre kända motiv. Här presenteras även dokumentärfotografi av andra fotografer. Nya uttryck, nya perspektiv och förnyelse av den dokumentära fotografin blir ett viktigt inslag på traditionens och det historiska perspektivets grund. Basen är Sune Jonssons arkiv i Västerbottens museum tillsammans med flera andra viktiga fotografisamlingar. Arkivet är tillgängligt för studier och forskning. Filmrum, forskarplatser, läsrum med tidskrifter och interntionell fotografilitteratur finns givetvis med anknytning till pågående utställningar. Hörnstenar i centrumet är förutom utställningar, regelbundet återkommande seminarier, fotografresidens, workshops och kurser där själva begreppet dokumentärfotografi i ett pågående samtal problematiseras, tolkas och ges nya innebörder. Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfo- Märta och kalven i Aronsjö, Vilhelmina (1961). God fotografi blir till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Sune Jonsson i Konstrevy (1968). 5

tografi är en drivande nod i ett nationellt nätverk för den dokumentära bilden. Den fotografiska bilden i dess många olika uppenbarelseformer och med dess många olika funktioner i samhället är tveklöst vårt viktigaste bildmedium, och planerna på att beröva svensk fotografi dess mest centrala institution avslöjar ett djupt förakt för fotografins uppgifter som dokumentärt, opinionsbildande, vetenskapligt och bildmässigt medium. Och med tanke på den omsorg man ute i Europa och i USA ägnar fotografin, vore det graverande om i vårt land en så kortsynt statlig propå skulle få omintetgöra en verksamhet som kommer att bli vital inte minst i ett framtida samhälle med stort behov av forskning i masskommunikationsbildens semantik och utveckling. Någonstans i framtiden skymtar dock ett något ljusare perspektiv. Elementär fotografisk utbildning för blivande museitjänstemän förekommer sporadiskt och det leder kanske i sinom tid till att ett första absolut nödvändigt krav tillgodo ses: att antikvarier och intendenter blir så pass kunniga, att de kan avgöra vad som är god fotografisk kvalitet eller inte, samt att de börjar inse att den fotografiska processen både tekniskt och kreativt är betydligt mer kompl i - c erad än vad man i allmänhet föreställer sig. Samtidigt kan man förvisso vända på problemet och önska, att de många kompetenta bildberättare som t.ex. den moderna högskoleundervisningen i fotografi producerar också förvärvade nödvändig etnologisk systematik och skapade åt sig personliga relationer till de dokumentära projekt som de framledes kan komma att ägna sig åt. Man kunde tänka sig något slags kombinerad utbildning för den nya fotografgeneration, som har ett vitalt intresse av fotodokumentärt arbete vid våra museer. Sune Jonsson i Västerbottens-Kuriren 27 mars 1987 inför hotet om Fotografiska museets nedläggning. 6

sammanfattning Igenkännande och medupplevelse är viktiga ingredienser, både då man skapar och konsumerar dokumentär fotografi. I samma mån som man värderar sitt eget och andras liv, miljö och samtid blir dokumentärfotografin värdefull, för yrkesutövaren till och med livsavgörande. Den skapar hemkänsla, identifikationsmöjligheter och är verksam terapi mot den sviktande livskänslan som en brutal samhällsutveckling eller bara genom tidens flykt, kan skapa hos de drabbade människorna. Sune Jonsson i Bild Fotograficentrums bildtidning (1988). Den internationellt erkände fotografen, författaren och filmaren Sune Jonsson (1930 2009) arbetade vid Västerbottens museum i mer än 30 år. Museet förvaltar sedan 2002 hela hans arkiv, ett betydande kulturarv av internationell dignitet. Häri finns också en grund och inspirationskälla till en förnyelse av museernas sätt att i ord och bild dokumentera sin samtid. Utgångspunkten för föreliggande förstudie är att museets styrelse 2009 antog ett visionsdokument för att inrätta ett Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi, nedan kallat SJCD, att finnas i full drift senast 2014 då Umeå är Europas kulturhuvudstad. Ambitionen att utveckla det dokumentärfotografiska området stöttas i en avsiktsförklaring upprättad mellan Statens kulturråd och Västerbottens läns landsting 2010. Den är också utpekad i Umeå kommuns ansökan om att bli kulturhuvudstad, inlämnad våren/sommaren 2009, som ett projekt som förutsätts övergå till ett varaktigt inslag i Umeås kulturliv även efter 2014. Kulturrådets intresse för SJCD markerades ytterligare 2010 då museet erhöll utvecklingsmedel till ett 3-årigt projekt för att utreda förutsättningarna för etableringen av ett långsiktigt hållbart nationell centrum för dokumentärfotografi i Sune Jonssons namn. Museets ägare, Umeå kommun och Västerbottens läns landsting, sedan april 2011 Region Västerbotten, stöttar således utvecklingsarbetet och dess intentioner. Fokus det första året har varit föreliggande förstudie, uppordningsarbete kopplat till Sune Jonssons arkiv samt nätverksbyggande. 7

Fotografen, författaren och filmaren Sune Jonsson är en av tre svenskar som erhållit fotografins nobelpris, det internationellt prestigefyllda Hasselbladpriset, fotovärldens förnämsta utmärkelse. Genom att lyfta fram hans livsverk, som är en av Västerbottens museums största kulturella tillgångar, ger vi nutidens människor möjlighet att möta honom i ett större och mer rättvisande format. Många har länge efterfrågat detta, för andra kan hans bilder öppna nya perspektiv. I förstudien presenteras hans fotodokumentära arbete och det arkiv som museet förvaltar och som utgör basen för verksamheten. Sune Jonssons sätt att arbeta med kamera och penna är en viktig förebild och utgångspunkt för vidare utveckling av samtidsdokumentation och dokumentärfotografi i Sverige som är, eller borde vara, en central uppgift för de kulturhistoriska museerna. Museets fotoarkiv sätts in i ett nationellt sammanhang och några av våra främsta samarbetspartners och nätverk inom det fotografiska fältet listas. Under arbetet har vi kartlagt de insatser som gjorts på ett nationellt plan. Det vill säga att en samhällsstödd institution tar ett långsiktigt ansvar, både för bevarande- och tillgänglighetsfrågor, kring den fotografiska bilden som historisk källa. Dit hör också det långsiktiga arbetet med fotografiska dokumentationer. Det kan konstateras att området för närvarande är utlämnat åt eldsjälar vid olika institutioner och tillfälliga lösningar. Intresset för fotografi är större än någonsin och här har Sune Jonsson sin givna plats. Vi har därför ringat in ansvarsuppgifter som ett dokumentärfotografiskt centrum i Umeå skulle kunna arbeta med och som därmed blir intressanta och angelägna för andra institutioner i Sverige. Förutom naturligtvis en publik verksamhet riktad mot allmänhet, skolor och studerande. Vi föreslår i det följande ett konkret verksamhetsprogram som står klart till 2014 samt organisation och finansiering av detta. 1 Förstudien föreslår inrättandet av ett Sune Jonsson Centrum för Doku mentärfotografi i Västerbottens museum. Det blir en ny och nyskapande verksamhet som med utgångspunkt i Sune Jonssons arkiv skall arbeta med utställningar, seminarier, fotografresidens, workshops, fördjupningsmöjligheter, film och bildspel med mera. Här visas ett generöst urval av Sune Jonssons fotografier vid sidan av eller i 8

dialog med andra dokumentärfotografers bilder, här finns filmrum, forskarplatser och ett fotobibliotek. 2 Varför är SJCD av nationellt intresse? Ansvaret på ett nationellt plan för fotografiet är för närvarande splittrat och otydligt. Enskilda museer tar ett stort bevarandeansvar men saknar kraft och resurser att utveckla det långsiktiga fotodokumentära arbetet som handlar om att skildra samhällsförändringar. Den planerade verksamheten vid SJCD har ambitionen att vara förebildlig, inspirerande, fortbildande och metodutvecklande (se vidare s. 47). 3 Vilka resurser krävs? SJCD har utöver befintliga lokaler noga övervägda resursbehov bestående av fyra tjänster (en intendent, en antikvarie med expertkompetens på Sune Jonssons arkiv, en bildpedagog samt en museitekniker). Därutöver behövs för att driva den verksamhet som beskrivs investeringar på ca 1,2 milj kr och ett årligt anslag på ca 3,2 milj kr till tjänster och verksamhet. För det omfattande program som planeras inför 2014 krävs ytterligare 4,2 milj kr, se sidan 52ff. 4 Hur ska SJCD finansieras? Ett nytt verksamhetsområde i museet, SJCD, kräver utökade basanslag. Med tanke på centrumets förväntade betydelse nationellt menar vi att det är rimligt att Kulturrådet fortsatt stöttar denna utveckling med 0,5 milj kr årligen och museets ägare med investeringar, ca 1,2 milj kr + årlig drift ca 3,1 milj kr när utvecklingsprojektet är slutfört. Vad gäller kostnaderna som direkt kan hänföras till kulturhuvudstadsaktiviteterna 2014 förutsätts att dessa bärs av Umeås kulturhuvudstadsbudget, se sidorna 62 63. Förstudien är författad av Ola Kellgren, bitr. länsmuseichef och britta Lund gren, avdelningschef för utställningsavdelningen med be näget bistånd av FD Hans Dackenberg, alla verksamma vid Västerbottens museum. 9

Helmer tittar ut genom fönstret. Timotejvägen (1961). Särskilt glad är jag över att den sist nämnda berättelsen blev gjord, ty redan sommaren 1960 var det uppenbart att den form av småbruk som Helmer och Berta Jonsson drev i Baggård, Nordmalings socken, inte kunde bli bestående. På deras gård hade emellertid de gamla småbrukar traditionerna ännu en tillflyktsort. Sune Jonsson i Hemmavid (1986). 10

syfte Med Sune Jonssons arkiv som utgångspunkt har Västerbottens museum ambitionen att inta en ledande position i Museisverige vad gäller fotodokumentärt arbete. Det innebär ett målmedvetet utställnings-, forskningsoch seminariearbete för att visa och diskutera fotodokumentärt material. SJCD är tänkt att vara en plattform av nationell betydelse för diskussion och analys kring dokumentärfotografi/-film i anslutning till de ämnen som presenteras i pågående utställningar. Andra institutioner, utbildningar, fotografer och forskare bör få tillgång till centrumets resurser och arkivmaterial för att stödja forskning kring och utveckling av dokumentärfotografin både lokalt och i ett större internationellt perspektiv. En viktig funktion blir också att fungera som en naturlig nod i ett nätverk för dokumentärfotografin, en motor som driver frågor och arbetar för att ge plats åt dokumentärfotografin men också problematisera själva begreppet dokumentärfotografi. Här handlar det också om att höja den dokumentära bildens status samt att i bild och text belysa vår egen samtid. SJCD är en publik verksamhet som riktar sig till allmänhet, skolor, högre utbildningar, professionella fotografer och amatörfotografer. Helen vallar korna till skogsbetet i Baggård. Timotejvägen (1961). 11

mål År 2014: är SJCD etablerat i permanenta lokaler. Här visas en stor utställning med Sune Jonssons fotografier, hans arkiv, uppordnat och bemannat, liksom läsrum, forskarplatser, referensbibliotek och filmrum visas ett antal tillfälliga dokumentärfotografiska utställningar av nu verksamma fotografer är verksamheten en nationell angelägenhet med statligt stöd är SJCD en viktig del i Umeås kulturhuvudstadssatsning sker ett utställningsutbyte mellan Sverige och Lettland, vars huvudstad Riga också är kulturhuvudstad 2014, med utställningar av Sune Jonssons respektive den internationellt erkända lettiska fotografen Inta Rukas fotografier. Därefter turnerar en vandringsutställning med Sune Jonssons bilder runt i Europa finns en nyutgiven monografi om Sune Jonsson på flera språk i samarbete med det internationellt verksamma Max Ströms bokförlag arrangeras ett internationellt symposium som diskuterar och problematiserar själva begreppet dokumentärfotografi är ett fotografresidens inrättat där en internationell fotograf ges möjlighet att arbeta i Västerbotten i tre månader för att därefter vid ett senare tillfälle lämna en kommentar i utställnings- eller bokform utdelas ett dokumentärfotopris i Sune Jonssons namn till en fotograf som arbetar med liknande metod finns högskoleutbildning i dokumentärfotografisk metod med mera som anknyter till Sune Jonssons arkiv och museets rika lokalhistoriska fotoarkiv bedrivs kvalificerad vetenskaplig forskning med anknytning till Sune Jonssons arkiv och gärning 12

Interiör hos fröken Hanna Glas, Ånäset, Robertsfors 1962. Men att som vuxen återvända till ett upplevelsestoff, som man både präglats av och fått distans till, öppnade ögonen för de gammeltroendes tillförsikt och avklarnade livssyn. Nu är alla dessa äldre nådens barn och deras förandligade hemmiljöer borta. Man får vara tacksam för att återbesöket blev av och bilderna tagna. Sune Jonsson i Hemmavid (1986). 13

Sune Jonsson en presentation I samband med en utställning på Moderna museet 1962 sammanfattade jag mina avsikter. Skriver och fotograferar, tyckte jag då, gör jag ju för att berätta, berika och bevara. Ju enklare, ju simplare: tre ord. De står sig än idag, och kommer nog inte heller att tappa i innebörd. Åren har rusat förbi som telefonstolpar vid vägkanten. Men bildarbetet har fryst den förbiilande tiden, förvandlat den till ett stort antal ytor i vilka människor lever vidare. Man kan betrakta dem, försjunka i deras miljöer, återuppleva sådant som man längesen åkt förbi. I bästa fall kanske de också förmedlar kunskap och förenar människor, både dåets, nuets och framtidens, stämmer till förståelse och samförstånd. Åtminstone har detta varit avsikten. Sune Jonsson i 50 Norrlandsförfattare (1986). fotograf, filmare, författare och fältetnolog Sune Jonsson (1930 2009) intar en särställning i svensk fotografi. För nya generationer fotografer, även internationellt, är hans bilder en viktig inspirationskälla. Sune Jonsson är för dem inte bara ett namn. Det är närmast ett begrepp som står för en humanistisk bildsyn, präglad av djup respekt för människor och en djup förståelse och känsla för deras spår i det omgivande landskapet. Som ingen annan har han under lång tid noggrant undersökt och beskrivit sin samtid, i artiklar, böcker och filmer. Främst i Västerbotten men där har också funnits utblickar till andra områden; i New York, finska Österbotten, Kongo, Prag, Bornholm, Kanada, Portugal och många andra platser i Sverige. Sune Jonsson föddes 1930 i Nyåker, en stationsort längs Norra stambanan i Västerbotten. Som 16-åring flyttade han tillsammans med sina föräldrar och en syster till Bromma. Tidigt en hängiven amatörfotograf var han aktiv i Fotografiska föreningen i Stockholm. Där bildade han gruppen 7 stockholmare tillsammans med flera namnkunniga kamrater 14

som bland andra Beata Bergström, Pär Frank och Rune Jonsson, i protest mot den gängse och som de uppfattade ytliga fotoklubbsestetiken. 7 stockholmare ville istället, i text och bild, realistiskt återge den vanliga människans levnadsvillkor och Sune Jonsson var dess tongivande ideolog, sin blygsamma och anspråkslösa framtoning till trots. Efter examen vid läroverket i Kungsholmen studerade Sune Jonsson engelska, litteraturhistoria och folklivsforskning vid Stockholms hög skola och Uppsala universitet. Under några somrars volontärarbete på Västerbottens-Kuriren i mitten av 1950-talet återvände han till hembygden. Här lades grunden till den uppmärksammade debuten 1959 med Byn med det blå huset, en klassiker i svensk fotolitteratur som nytryckts i flera upplagor. Redan där hade han formulerat sin djupt personliga dokumentära metod, som renderat honom en särställning i svensk fotografi, film och litteratur. År 1960 inleddes det långa och fruktbara samarbetet med Västerbottens museum på initiativ av museimannen Per-Uno Ågren (1929 2008) som tidigt insett hur Sune Jonssons förhållningssätt kunde berika museiarbetet. Det resulterade bland annat i den första samtida dokumentationen av inlandets avfolkningsbyar i Lycksele och Vilhelmina, redovisat i utställlningar och i boken Bilder från den stora flyttningen (1964). Sune Jonsson flyttade till Umeå 1962 för att arbeta hos Sveriges radio. Samtidigt hade han uppdrag hos museet och egna bokprojekt. År 1968 inrättades en tjänst som fältetnolog vid museet som gav Sune Jonsson frihet att arbeta med egna dokumentationsprojekt och också möjligheter att söka samarbeten utanför museet, inte minst med Sveriges Television. Under hela sin långa anställning fram till pensioneringen 1995 arbetade han, för museet eller på egen hand, med tidskrävande dokumentationsprojekt som resulterade i böcker, utställningar eller filmer. Sune Jonssons kapacitet och ambitioner förefaller ha varit obegränsade. Sedan 1959 publicerade han 24 böcker, varav några romaner och novellsamlingar. Lägg därtill 20 filmer om så vitt skilda ämnen som småbrukare i lappmarken, kustnära fiske, traditionella hantverksmetoder med mera. Antalet utställningar är genom åren flera hundra och många är de författare han samarbetat med, till exempel västerbottningarna Bo Johansson (f. 1925), Lisa Johansson (1894 1982) och Sigvard Karlsson (1926 2005). Till Sune Jonssons viktiga insatser ska också räknas att han som fotohistoriker riktat uppmärksamheten på bygdefotografernas länge förbised- 15

da bilder och aktivt arbetat för att bevara det fotografiska kulturarvet i främst Västerbotten. Museet har tack vare detta en av de största lokalhistoriska fotografisamlingarna i landet. Sune Jonsson utsågs till hedersdoktor vid Sveriges Lantbruksuniversitet 1995 och vid Umeå universitet 2001. Han är rikt representerad på Moderna Museet i Stockholm, där han ställde ut första gången 1962, och Hasselblad Center i Göteborg förutom i privata samlingar. Västerbottens museum förvaltar sedan 2002 hela Sune Jonssons arkiv, ett kulturarv av internationell dignitet. Häri finns också en grund och inspirationskälla till en förnyelse av museernas sätt att i ord och bild dokumentera sin samtid. filmare och samarbetet med svt Som fotograf och berättare har Sune Jonsson sin oomtvistade plats i den svenska fotohistorien. Hans omfattande verksamhet som filmare förtjänar emellertid också att lyftas fram. Den delen av hans konstnärskap har möjligen kommit i skymundan, men är ändå fullt logisk med tanke på hur han arbetade. Arbetet som programtjänsteman vid Sveriges Radio, en tjänst som han behöll till 1965, gav inspelnings- och intervjuvana och även träning i praktiskt filmarbete, ofta tillsammans med Curt Norberg (1934 92) som fotograf. Det resulterade i hans första film som handlar om bäckflottning, Dagbok från Granån (1964) för Sveriges Television, och stillbildsfilmen om kronotorparen Kurt Sundberg och hans teckningar i Livet på kronotorpet Brännsjö åsen året därpå. Sune Jonssons filmer kan grovt sett delas upp i tre kategorier. Den första är tämligen korta och enkla hantverksfilmer eller etnologiska beskrivningar som med eller utan ljud dokumenterar ett särskilt hantverk, till exempel tillverkningen av tjära, träskidor eller rönnaskar. En andra kategori är hans så kallade trivialfilmer, en genre som handlade om att skildra ett utsnitt av verkligheten under en kortare tid, till exempel Barnensdagsfirande, fotboll och julskyltning. Den tredje och viktigaste kategorin är hans breda folklivskildringar. Det kommer till uttryck redan i det första längre verket, filmen Ett småbrukarår i lappmarken (1970 71) i tre timslånga delar om Irene Nilsson i Varpsjö, Åsele. 16

Sune Jonsson hade i sina dokumentära projekt redan från början fascinerats av den arbetande människan inom de traditionella näringarna skogsbruk och jordbruk. För att ge en helhetsbild av arbetsförloppen ville han skildra sammanhängande årscykler. Detta möjliggjordes genom samarbetet med SVT. För att inte störa i miljöerna för mycket arbetade Sune Jonsson nästan alltid ensam. Filmerna togs, från början i svartvitt och senare i färg med 16 mm kamera, och för efterarbetet svarade han själv: klippning, ljudläggning, mixning, speakermanus och redigering. Ofta framträder hans egen påfallande mjuka och melodiska speakerröst vid sidan av huvudpersonernas berättelser tillsammans med en smula vemodiga melodier i folkviseton. Filmerna bygger på långa tagningar där längden på varje scen enligt Sune Jonssons estetik skulle återge aktuella arbetsmoment i realtid, dvs så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Tittaren får därmed en uppfattning om hur lång tid ett arbetsmoment faktiskt tar. Det är ingen tvekan om att Sune Jonsson tillämpar samma synsätt i sitt filmarbete som han gör i sina böcker, det vill säga han närmar sig sina informanter med stor ödmjukhet och djupa kunskaper om de ämnen han väljer att skildra. Sune Jonssons metod avviker radikalt från det snabba studiebesökets eller turistfolderns. Här handlar det inte bara om att förstå hur det går till utan också hur det känns. Sune Jonsson stördes av den moderna televisionsestetiken med sina snabba klipp och kameraåkningar och såg också hur intresset för att sända filmer av hans eget slag minskade. Åren 1974 78 pågick arbetet med den andra filmen i denna serie, Ett fiskarår med kustfiskaren Helge Sundström från Täfteå utanför Umeå. Den färdigställdes i fem timslånga delar med premiärvisning 1978. Tagningarna för den tredje arbetsårsfilmen inleddes 1985. Gösta och Henrik Holmbergs jordbruksföretag i Robertsfors fick i den representera det moderna kustjordbruket. Ett bondeår i norr, i tre timslånga delar, premiärvisades i SVT 1987. Arbetet med den fjärde och sista filmen i serien inleddes 1989 på den jämtländska fjällägenheten Blomhöjden vid Frostviken. År 1992 färdigställdes Fjällbonden i två timslånga delar och med premiär på SVT i slutet av samma år. Dessa fyra filmer som rönt mycket uppmärksamhet är den tungviktiga kärnan i Sune Jonssons filmografi. Parallellt med de tidskrävande produktionerna skapade han som nämnts många längre och kortare filmer om traditionella arbetstekniker, ofta som en följd av stillbildsdoku- 17

mentationer. Det gäller till exempel den finstämda En arbetarby vid Norrlandskusten (1972) om sågverksarbetaren och bygdefotografen Herman Fahlgren (1889 1963) och hans värld i Renholmen i norra Västerbotten. Sune Jonssons filmer finns tillgängliga för uthyrning, men en fullständig och professionellt genomförd digitalisering av dem är nödvändig för framtida bruk och visningar i centrumet. Museet har därför kontakter med SVT i Umeå och har föreslagit att hans filmer skulle kunna utgöra ett av SVT:s bidrag till kulturhuvudstadsfirandet 2014. Gunnar Källströms och Marianne Gillgrens filmiska porträtt av honom i filmen Mot glömskans tyranni (1982) där bland annat fotografen Stig T. Karlsson, en annan av Sune Jonssons generationskamrater intervjuas, är ett fint bidrag till dokumentationen av Sune Jonssons arbete. Det är emellertid vår övertygelse att det finns mer material att hämta till ytterligare dokumentära filmer om honom och hans insatser. ideologi och arbetsmetod Redan 1957 hade Sune Jonsson formulerat sig i Fotografisk årsbok med artikeln Med fotografens kulturella himmelsfärd som anledning, uppläst inför och godkänd av vännerna i 7 stockholmare. I artikeln vänder han sig både mot den estetik som Konstfotografen med stort K representerade och fotoklubbarnas bilder som han menade börjat uppvisa en viss estetisk och intellektuell kyla där estetiken prioriterades på bekostnad av innehållet. Mot detta ställde han sin generations stora inspirationskälla, Edvard Steichens utställning The Family of Man från Museum of Modern Art i New York som också visats på Liljevalchs konsthall i Stockholm några år tidigare. 7 stockholmare fann den intressant därför att den lyfte fram vardagslivet, den grå människan världen över och det allmänmänskliga. Samarbetet med Västerbottens museum under 1960-talet och de egna projekten fördjupade Sune Jonssons syn på sitt dokumentära uppdrag som han också formulerat i olika artiklar och böcker. År 1966 visade museet i Umeå utställningen The Bitter Years från Museum of Modern Art i New York med kända FSA-fotografer som Walker Evans och Dorothea Lange. Detta som ett tydligt uttryck för hur viktig dokumentärfotografin ansågs vara för att kunna bevara och förstå spåren av samhällsutvecklingen. Västerbottens museum såg även till att turnélägga denna utställning i Sverige. 18

Under 1960- och 70-talen arbetade Sune Jonsson oavbrutet med sina dokumentära projekt. En av Sune Jonssons viktigaste texter som blivit något av en klassiker är hans Nio funderingar kring 1/125-delen. Den finns i Moderna Museets/Fotografiska museets katalog för utställningen Tusen och en bild (1978) där för övrigt Sune Jonsson medverkade med ett antal bilder. Dokumentärfotografin är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse. Man kan t.o.m. hävda att kunskap måste vara basen för all dokumentärfotografisk metodik. Eftersom den fotografiska bilden är ett fragment ur verkligheten, måste detta fragment om det gör anspråk på att förmedla något av generell sanning visa ett representativt utsnitt ur en lång tradition, i sitt nusnitt innehålla ett så stort mått av analys och sammanfattning, att bilden blir ovedersägligt miljöspecifik. Sune Jonsson, Nio funderingar kring 1/125-delen (1978). Kännetecknande för Sune Jonssons syn på dokumentär fotografi är att den medverkar till att vidga vår horisont och öka vår erfarenhet. Den måste för att vara lödig, det vill säga av verkligt värde, bygga på kunskap och inlevelse hos fotografen och beledsagas av text som fördjupar dess innebörd. Vidare ska den idealt bygga på fotografens eget förhållande till ämnet eller stoffet och ges den tid som behövs för att skapa en förtroendefull relation till människor och ämne. Ämnena kan gälla det vardagliga, det udda eller avvikande liksom det försvinnande eller upphörande. Metodiskt sett är även kvantitet viktigt. Många bilder behöver tas och viktigt är att bilderna är namn-, plats- och tidsbestämda. Sune Jonssons sätt att arbeta, med kamera och penna som redskap och med en akademisk utbildning inom bland annat folklivsforskning, gör honom unik också i ett annat avseende. I hans dokumentära praktik är de beledsagande texterna minst lika viktiga som bilderna eller som han uttryckt det själv bilderna är inte illustrationer och orden inte bildtexter. De utgör tillsammans en helhet som är större än delarna var för sig. Det är inte många fotografer som haft möjlighet eller förmåga för att arbeta på det sättet. 19

Gård i Rödingvik, Sorsele 1968. Hur bländade är vi inte av allt stort ni kallar er: politiker, byrådirektörer, lantbruksdirektörer, konsulenter, ministrar. I minsta detalj har ni så vist planerat våra liv, att utdöendet blivit det enda som överlämnats åt oss själva som en eftergift åt den enskildes rätt. Sune Jonsson i Minnesbok över den svenske bonden (1971). 20

Mättad med betydelse, tankediger och uppslagsrik, är den [ Nio funderingar ] ofta citerad och i olika sammanhang hänvisad till. Den är kort sagt en särdeles betydelsefull text i den svenska fotolitteraturen. Den syns ha fungerat som källa, och avstamp, för både fotohistoriker och -praktiker genom åren. Och den gör så än. Som om den inte riktigt ville kännas vid det centrala ämnet för sin egen avhandling tiden. Säkert beror detta på Sune Jonssons rent ovanliga förmåga att verbalisera och uttrycka sina erfarenheter i ord och bild. Kanske särskilt då i sammanhang som rör ämnet fotografisk dokumentation. Denna dubbla förmåga och tillgång, till ordet och bilden, som Sune Jonsson begåvats med och tillägnat sig, just detta som gör honom så ovanlig i samtida fotolitteratur. Där resultatet i mycket vilar på att de skilda stämmorna i verket, med hans egna ord förhåller sig kontrapunktiskt, det vill säga i samklang med varandra, och, samtidigt, fördjupande helheten. Som i en fuga Hans Dackenberg i Medlemsblad nr 3 Sällskapet Sune Jonssons vänner (2010). I slutet av 1970-talet började synen på det dokumentära fotografiet att ifrågasättas och luckras upp. Socialrealistiska fotoreportage med ett tydligt klassperspektiv ersattes alltmer av ett estetiserande förhållningssätt, ett paradigmskifte som under hela 2011 belyses i en serie fototutställningar på Moderna Museet. Det uppmärksammas även av doktoranden Niclas Östlind vid Högskolan för fotografi i Göteborg i ett pågående avhandlingsarbete, avsett att presenteras i bok- och utställningsform under 2014. vad menas här med dokumentärfotografi? Inom antropologin har kameran och fotografiet använts sedan 1800-talet, men ordet dokumentär förekom förmodligen första gången 1926 när den brittiske filmaren John Grierson skrev om en ny typ av saklig film, som en visuell redogörelse för händelser i en polynesisk ynglings vardagstillvaro har den ett dokumentärt värde. Enligt den engelske konstvetaren Steve Edwards är det dokumentära en otroligt tänjbar kategori som genom åren ofta har handlat om krigsfotografi, fotojournalistik, olika slags samhällsforskning och observationsprojekt. 21

Begreppet dokumentär har också definierats som något av värde som (historiskt) dokument. I Nationalencyklopedins ordbok kompletteras detta något med att det ska vara autentiskt. För ett kulturhistoriskt museum som ska skildra hur ett samhälles kultur sett ut, och har förändrats över tid, är sådana dokument som fotografier och filmer oumbärliga. Dokumentärfotografin har sedan 1920-talet knappast ifrågasatts överhuvudtaget. Först under 1980-talet uppstod en teoretisk diskussion på skilda håll. Utan att här gå in på resonemang kring vad som eventuellt skiljer daguerreotypiens sanning, eller glasplåtens sanning från den moderna, digitala, teknikens sanning eller liknande frågeställningar hur skiljer man dokumentärfotografin från annan fotografi, och varför? Museimannen och fotohistorikern Per-Uno Ågren gav en kortfattad definition av hur begreppet dokumentärfotografi kan förstås: All fotografi är visserligen dokumentär och historisk, när den förvandlar det passerande ögonblicket till ett varaktigt historiskt vittnesbörd. Emellertid är dess värde beroende av bildens historiska betydelse, dess formella och innehållsmässiga tydlighet, det vill säga fotografiets dokumentära kvalitet. Lite längre fram i den ovan citerade texten gör Ågren en viktig distinktion till det sagda om bildens innehåll: Snarare är det så att god form, det vill säga ett starkt formuttryck, långt ifrån att försvaga ett budskap är enda sättet att nå fram till betraktaren. Dokumentärfotografin använder alltså estetiska medel, men har inte i första hand estetiska avsikter. Form och innehåll, ryms således, liksom estetik och etik inom den, med Per-Uno Ågrens och många andra fotohistorikers sammanfattande begrepp humanistiska fotografi som här avses. Den dokumentära bilden handlar alltid ytterst om människan och hennes livsbetingelser. Att belysa den mänskliga och kulturella dimensionen i all utveckling är grundläggande för denna. Den bidrar till att stärka kulturidentiteten hos folk och grupper. Den borde även stimulera till ett brett deltagande i kulturlivet, då den handlar om kollektiva minnen. Fotografiets utnyttjande och tolkning kommer att åvila historikern., skrev den berömde amerikanske fotografen och museimannen 22

Edward Steichen. Han har naturligtvis rätt i detta. Kanske är det också mer fruktbart att betrakta den dokumentära bilden, inte så mycket som en särskild sorts bild, men mer som ett särskilt sätt att använda en bild. Ett sätt att visuellt återge och gestalta ett faktiskt skeende, åtföljt av till exempel skriven text och kanske även föremål, exponerat och förklarat, eller problematiserat, i ett sammanhang. Här är det viktigt att betona att ett dokumentärfotografiskt material utan beskrivande text som sätter in dokumentationen i ett sammanhang blir ofullständigt. Dokumentärfotografen Sune Jonssons verk, som växt fram med Västerbottens museum som bas, är förebildligt och nyskapande i detta sammanhang. Sune Jonsson har utgått från den enskilda människans exempel. Den obemärkta människan, särskilt på landsbygden, som är ställd åt sidan i samhällsutvecklingen. Dessa exempel får även belysa människans mer allmängiltiga livsvillkor i samhällets utveckling mot modernitet. Sune Jonsson gav dessa människor röst i sina texter, och blev därigenom också en fotograferande fältetnolog. Ett subjektivt inslag är naturligt och ofrånkomligt inbyggt i det dokumentära fotografiet. Det finns i fotografens egna preferenser, val av motiv och röster samt i den bildmässiga gestaltningen av ämnet. Nyckelorden är närhet och distans, dels som en allmän karakteristik för god dokumentärfotografi (och -forskning) i vid mening och samtidigt här fungerande som ett användbart karakteriseringsbegrepp för Sune Jonssons hela konstnärskap. Det gängse dokumentära begreppet i museerna kommer att omprövas i takt med att stillbildens och den rörliga bildens utveckling och användning i samhället framledes. En viktig uppgift för centrumet blir därför att ständigt analysera begreppet i det enorma bildflöde som omger oss i dagens webbålder. sune jonssons arkiv Sune Jonssons arkiv är ett personligt arkiv under uppbyggnad, inrymt i Västerbottens museums fotoarkiv. Det baseras främst på tre byggstenar: en i museet befintlig del av hans negativ och påsiktsbilder samt filmer framställda av honom i tjänsten 2002 års förvärv av Sune Jonssons privata samlingar och arkiv, främst av honom framställda påsiktsbilder och diapositiv, men också pressklipp, ljudband, video, brev och manus av skilda slag 23

en betydande deposition av Stina Jonsson som består av en samling, ibland signerade, påsiktsbilder Arkivet är översiktligt uppordnat och materialet, förvarat i kapslar, är förtecknat i en ordning som till stora delar är baserad på Per-Uno Ågrens grundläggande systematisering. Den har i museets samlingar signum: Vbm 5 Sune Jonssons arkiv. Arkivet är uppbyggt som ett personarkiv vars dominerande inslag består av fotografiskt material. Innehållet är grupperat i kategorierna: negativ och kontaktark påsiktsbilder respektive utställningsbilder diapositiv filmer manuskript Förutom dessa kategorier, som bortsett från manuskripten utgör huvuddelarna i arkivet, innehåller det även en tämligen omfattande pressklippsamling, samt skilda förteckningar över Sune Jonssons verk. I arkivförteckningen återfinns materialet förtecknat under respektive kategori på så sätt att underlag till Sune Jonssons böcker kommer först, därefter följer övriga dokumentationer gjorda av honom. Kronologin frångås i några fall, då vissa böcker delvis bygger på samma primärmaterial. Detta är orsaken till att de tidiga böckerna Byn med det blå huset (1959) och Timotejvägen (1961) kopplas samman med Tiden viskar en småbrukarfamilj 1960 1990 (1991). Påsiktsbilder, av Sune Jonsson själv framställda kopior, alltifrån enklare rapportkopior till bilder avsedda för tryck med mera och rena utställningsbilder (ofta monterade på olika material) listas i förteckningen tillsammans av det skälet att det ofta är svårt nog att avgöra om ett bildmaterial är att betrakta som utställningsbild eller inte. Detta kan i ett senare skede, när arkivet är mer överblickbart och kännedomen om innehållet större, komma att ändras. Sune Jonssons filmer i arkivet är i nuläget endast förtecknade på titelnivå. Här skall poängteras att Sune Jonssons arkiv på långa vägar inte är ett avslutat arkiv, vilket bland annat förorsakar att frågetecken och luckor ännu kvarstår. Hans eget fotobibliotek hör till arkivet och det kommer också den pågående insamlingen av hans privata brevväxling med förlag, vänner och bekanta, artiklar och texter resultera i. Hans bilder återfinns även i flera andra arkiv och det är också ett exempel på en framtida och angelägen kartläggningsuppgift. 24

Per-Erik Mårtensson i Norra Tresund 1961, Vilhelmina. Det är en ironi att denna deportation från platser som Mötingselberg och Tresund pågick samtidigt som regionalpolitiken lanserades. Sverker Sörlin i Hemmavid (1986). Jag arbetade med fotografi i småbrukarmiljöerna för att återupprätta människor som levt ett liv som inneburit ett sådant väldigt nederlag att hela deras arbetsliv hamnat i ruinlandskap. Sune Jonsson i tidskriften Västerbotten (2000). 25

Avslutningsvis skall framhållas att det är museets absoluta intention att samtliga av Sune Jonssons fotografier som kopierats av honom själv skall bevaras. Inget exemplar, även om det är ett av flera, kommer någonsin att försäljas eller skänkas bort. Det behövs för framtida forskning eller som referens då endast det kvarvarande materialet kan besvara frågan: hur såg Sune Jonsson själv på sina fotografier, hur ville han att de skulle återges? För det ändamålet har också ett samarbete inletts med såväl Hasselbladstiftelsen som Moderna Museet i syfte att få tillgång till högupplösta filer av deras Sune Jonsson-fotografier, som han en gång kopierat eller själv godkänt. västerbottens museums fotoarkiv Det finns en mycket beklaglig lakun i de allra flesta svenska museers bildarkiv: de gamla bygdefotograferna är alldeles för sparsamt eller alls inte (!) representerade. Detta beror i stort sett dels på den redan påtalade och ytterst beklagliga aningslösheten hos fotograferna själva men också på arbetsvanorna inom museerna. Av skilda orsaker är det inte förrän på sen tid, som andra bilder än de rent föremålsåtergivande haft något att säga den företrädesvis etnografiskt inriktade museimannen, men i och med att en mera sociologiskt betonad inställning gjort sitt inträde i etnologin börjar helheten, miljöintresset, den autentiska och socialt fungerande människan få del av intresset. Nog så sent, tyvärr, eftersom fotografernas egna utrymmesskäl och museernas begränsade intresse gått hand i hand. Det material som ännu finns kvar är ytterligt stympat, och det är angeläget med verkliga krafttag, innan detta mäktiga kulturpanorama går i graven för gott. Sune Jonsson: Den beklagliga lakunen Västerbotten (1962). Som nämnts inledningsvis är ytterligare en aspekt av Sune Jonssons insatser hans engagemang för bygdefotografernas och amatörfotografernas bilder av västerbottniskt vardagsliv som han menade i hög grad beri- 26

kade den fackmässiga dokumenteringen. Tack vare Sune Jonssons och hans kollegers insamlingsarbete som inleddes på 1960-talet innehar Västerbottens museum idag ett av landets större lokalhistoriska fotoarkiv. Det omfattar mer än fyra miljoner bilder och negativ och frågan om omhändertagande och förvärv av fler fotosamlingar är ständigt aktuell. Ett hundratal större eller mindre fotosamlingar efter olika bygdefotografer runt om i länet är en viktig beståndsdel i arkivet, inte minst för förståelsen av gångna tiders levnadsvillkor. Bland dessa samlingar kan särskilt nämnas sågverksarbetaren Herman Fahlgrens fotografier som togs om hand och kopierades upp av Sune Jonsson och som han presenterade närmare i tidskriften Västerbotten (1972) och i stillbildsfilmen En arbetarby vid Norrlandskusten samma år. Ett annat exempel är fotografen Lina Perssons fotosamling från Lavsjö i Dorotea, som han introducerade i Västerbotten (1982). Bland andra viktiga och stora bygdefotografer vars arkiv tagits om hand kan nämnas Elof Olofsson (1902 70) från Bygdsiljum, Burträsk, Albertina Eriksson (1881 1969) från Karlsbäck, Bjurholm, Harald Österberg (1888 1965) från Bockträsk, Sorsele och den sameättade småbrukaren Robert Lundgren (1880 1950) från Hägg ås, Sorsele. I fotoarkivet finns också flera större fotografisamlingar som har med pressfotografi att göra. Främst skall här nämnas Västerbottens Folkblads hela äldre arkiv som består av både kopior och negativ. Även Västerbottens-Kurirens pionjär Harry Lindwalls fotosamling finns i fotoarkivet vid sidan av flera andra pressfotografers arkiv som till exempel VK:s lokalredaktörer i Vilhelmina respektive Sorsele, Sven Hansson (1908 74) och Gösta Laestander (f. 1930). Även i ett nationellt perspektiv finns flera betydande fotografisamlingar som inte bara rör Västerbottens län. Det gäller till exempel industrifotografen Bertil Ekholtz (f. 1915) som, själv son till ett framstående och närmast legendariskt fotografpar i Umeå, varit med och på uppdrag doku menterat såväl skogsbruket som vattenkraftsutbyggnaden i norra Sverige. Staden Umeås omvandling sedan 1940-talet och framåt, från småborgerlig skol- och regementsstad till universitetsstad, har i Ekholtz sin främste skildrare. Ekholtz har presenterats flera gånger i tidskriften Västerbotten, bland annat 1991, 1992 och med sina stadsbilder i Umeå genom Bertil Ekholtz kameraöga 2002. En annan för den svenska fotohistorien betydande person är den uppländske naturfotografen Svante Lundgren (1913 88). Folkskollära- 27

ren Lundgren var något av en pionjär inom den svenska naturfotografin som sedan debuten 1946 i ett tjugotal böcker skildrat liv och natur i allra nordligaste Sverige. Sune Jonsson brukade omnämna honom som en av sina inspiratörer och förebilder och likheter dem emellan finns; båda är akademiskt skolade, båda fick motta Svenska Dagbladets fotopris och båda har utifrån en djupt humanistisk människosyn skildrat människors levnadsvillkor i samhällets utkant, inte sällan under påverkan från hårdhänta strukturomvandlingar. Svante Lundgrens arkiv donerades till Västerbottens museum för några år sedan och han fick nyligen en omfattande presentation i Västerbotten 2010. Förutom detta material i fotoarkivet finns givetvis en mängd fotodokumentationer av museets tjänstemän av främst kulturmiljöer vid sidan av ett växande digitalt arkiv. Till fotoarkivets samlingar räknas också ett antal filmer. Dels de som är framställda av museets fotografer, främst Rickard Tegström och Sune Jonsson, dels filmer som samlats in från andra filmare. Bröderna Viktor, Robert och Helfrid Johansson, Öre-Långsele, Lycksele (1961). Jag fråge vem som var ägarn, men då sa dem, att åkrarna där hörd till ingen. Då fråge jag varför int andren slog där. Då sa dem att det int löna sig. Förstå att dem sa att det int löna sig att gå på åkrarna där. Och ändå var det timotejen och klövern och korne. Har du hört ett sånt förbannat folkslag. Sune Jonsson i Bilder från den stora flyttningen (1964). 28

I fotoarkivet arbetar för närvarande en fotoantikvarie och en fotoassistent. Under 2010/11 har personalen genom en omprioritering förstärkts med en fotograf som har till uppgift att med hög kvalitet skanna in främst Sune Jonssons bildmaterial. Västerbottens museum inrättade 2009 en dokumentärfotograftjänst som organisatoriskt hör till samlings- och dokumentationsavdelningen. Till fotoavdelningen hör för övrigt ytterligare ett antal medarbetare som har till uppgift att digitalisera fotografierna i arkivet för publicering på Internet via museets egenutvecklade databasprogram SOFIE. I dagsläget är drygt 81 000 fotografier, varav ca 3 000 av Sune Jonsson, sökbara på nätet. Det finns också ett arkiv i museet för etnologiskt material i form av inventeringar, grundmaterial till rapporter, bygdeskrifter, tidningsklipp, uppsatser och så vidare. Någon egentlig överblick över övrigt material som finns av Sune Jonsson i museets olika arkiv saknas idag förutom en samling levnadsbeskrivningar från olika privatpersoner som på museets uppmaning skickades in till honom i slutet av 1960-talet. Dessa finns förtecknade men en grundlig inventering återstår att göra. 29

Om den fotografiska bildens betydelse som kulturarv Den fotografiska bildåldern har avsatt ett enormt bildarv, som trots sin världsvida användning och det ständiga återbruket saknar självklar institutionell tillhörighet och därmed samhälleligt ansvarstagande i Sverige. Offentliga museer och arkiv har förstås insett fotografins kulturhistoriska betydelse som en källa till förståelse av det förgångna och byggt upp egna regionala fotoarkiv under de senaste femtio åren. Den engelske konstvetaren Steve Edwards påpekar problematiken i att stora fotoarkiv i världen nu köps upp av företagsägda bildbanker, främst giganterna Gates och Getty. Det kommersiella ägandet av historiska bildsamlingar har självfallet betydande konsekvenser för minneskontrollen och framställningen av historien. Edwards argumenterar för att urval och arkivkunskap blir av stor betydelse i framtiden, hur historien kan tolkas i framtiden kan vila på vem som tagit ansvar för bildmassan och viktig tillhörande dokumentation samt hur informationen kan hållas tillgänglig. Det är givetvis av stort värde att fotografisamlingar kan bevaras och vara åtkomliga i den region där de flesta av fotografierna faktiskt tillkommit. Men bland museer som hanterar större och nationellt viktiga fotografi samlingar behöver en särskild satsning göras för att utveckla en bildhistorisk och bildspråklig sakkunskap med möjlighet till utvecklingsfrämjande projekt av generellt intresse för att kunna utnyttja materialets fulla potential. Och en sådan satsning kan komma andra museer till del genom skapandet av en aktiv ständigt diskuterande och analyserande verksamhet om den fotografiska bildens betydelse som kulturarv. Särskilt viktigt är det, när en samling av Sune Jonsson-arkivets dignitet ska göras tillgänglig. Många av hans bilder har med tiden blivit emblematiska och bedöms som viktiga ikoner för svenskt 1900-talsliv. För att till fullo utvinna informationsvärdet i denna bildskatt är det nödvändigt att den, i samband med omfattande tillgängliggörande, kan ägnas ett studium som blottlägger de bildspråkliga impulser och frändskaper, historiskt och internationellt, som format den humanistiska fotografi som Sune Jonsson företräder. 30

att bevara spåren av samhällsförändringar De kulturhistoriska museernas uppdrag är att bevara, vårda och förmedla samhällets kulturarv. Om vi istället för detta begrepp (som kan innefatta allt i den mänskliga tillvaron som värderats till vara beständigt intressant) byter ut det mot spåren av ett samhälles förändring, får museerna ett uppdrag som inte är alldeles enkelt men viktigt. Och det kräver också att museets tjänstemän ges ett stort mått av integritet gentemot de politiker som är ytterst ansvariga för samhällsförändringarna. Civilkritik och civilkurage kan behövas för att lyfta fram vissa företeelser som kanske inte alltid är så positiva. Man brukar tala om armlängds avstånd mellan politiker och kulturutövare och det är en princip som också museerna skulle vara betjänta av. Kameran är ett viktigt redskap för att fånga samhällsförändringar. Fotografierna/filmerna måste dock alltid vara beledsagade av texter, verbala utsagor, beskrivningar av människors upplevelser av förändringarna. Texten kan vara skriven av fotografen själv eller i samarbete med en driven skribent. Det viktiga är att berättelsen hör ihop med bilderna. Och att i bevarandesyftet de följs åt i ett samhällsägt arkiv. Ett dokumentärfotografiskt material utan beskrivande text är ofullständigt och kan tolkas helt utifrån betraktaren. Över tid kan meningen med hela dokumentationen försvinna, eller förvanskas till att få en helt annan mening/aura. Det så kallade FSA-uppdraget som gavs av USA:s president Roosevelt till en grupp fotografer i mitten av 1930-talet avsåg att peka på eländiga bostadsförhållanden och misär hos arbetarna på bomullsfälten i sydvästra USA som ett resultat av börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen. Bilderna, som endast beledsagades av korta bildtexter, kom emellertid med tiden att uppfattas som tillrättalagda, konstruerade och i viss mån också nostalgiska. Ikoner lever vidare utan sin berättelse, sitt budskap om människans situation. Med tiden uppstår en förståelseförskjutning genom att nuets människor har helt andra erfarenheter och referensramar vilket professor Karin Becker visade i sitt föredrag vid seminariet Bilden av den andre 7 8 april 2011. Samma öde väntar Sune Jonssons bilder om man inte noggrant håller samman hans egna texter med bilddokumentationerna. Dokumentärfotografi handlar om människor och deras situation i samtiden i det ögonblick fotografen avbildar dem. Om museerna samlar på situationer och har öga och känsla för att samla det stoff som ger av- 31

tryck i verkligheten, sådant som har en historisk tyngd och är betydelsebärande inför framtiden, kommer det på sikt i museernas fotoarkiv att finnas en enorm kunskapsbank för forskning om samhällsförändringar, en forskning som kan utföras av utomstående forskare likväl som museets egna. Ett dokumentärfotografiskt centrum kan inspirera till en sådan utveckling och borde genom det nationella intresset kunna erhålla statligt stöd. om historien som verktyg Historien är något som redan ägt rum och är avslutat. Historien är intressant att ta del av ibland, men nu ägnar vi oss åt nutiden. Två utsagor som uttrycker en förlegad syn på användningen av historia, eller åsikter som fortfarande är vanliga? Historieintresset har växt under senare decennier, förekomsten av historiska skildringar i böcker, TVprogram och film visar detta liksom populärhistoriska tidskrifter och det aldrig sinande intresset för släktforskning och lokalhistoria. När händelseutvecklingen i omvärlden blir oväntad och tycks obegriplig, försöker vi förstå genom att se på vad som varit. Då kommer historien till användning. Historien är inget annat än en konstant utfrågning av det förflutna utifrån de problem och frågor kanske även farhågor och dilemman som omger oss och ansätter oss idag. Denna beskrivning av begreppet historia gjordes 1949 av den franske historikern Fernand Braudel. Han var verksam i den så kallade Annalesskolan, vars forskning ägnades åt begrepp som tid, förändring och mentaliteter. Historiska skeenden har kort, medellång eller lång varaktighet. De kollektiva värde- och trossystemen är långlivade och trögrörliga strukturer som står i skarp kontrast till den snabbare händelsehistorien. I vår tid där teknologin tvingar in oss i allt snabbare förlopp kan museernas och arkivens samlingar bidra med svar på frågor om vilka effekter och svårigheter andra tiders omstruktureringar gett och hur man tacklat dessa problem. Här är givetvis ingående dokumentationer av Sune Jonssons kaliber av enastående värde för framtidens samhällsplanering. Ett centrum skulle kunna inspirera till dokumentationsprojekt viktiga att bevara och berätta om i vår egen tid. 32

Man med sällskapsspel i New York (1965). Under tre månader hösten 1965 arbetade Sune Jonsson med street photography i New York. Han planerade en bildessä om världsstaden, men blev upptagen av andra uppgifter. Hans livsverk ägnades istället åt områden som låg honom betydligt närmare, svenska bönder och småbrukare och de odlings- och kulturlandskap de skapat. 33

vikten av fördjupning och reflektion I en tid av oändliga reality-serier, dokusåpor, ytlig kunskapsjakt i lekprogram och allehanda trivialiteter förmedlade i sociala medier anas att människor känner sig uttröttade av alternativt alltför ockuperade av alla möjligheter som står till buds att följa med i alla medier, hinna kommunicera, delta i det allra senaste. Kort sagt bevisa att man finns till. Hur är den värld vi lever i? Vart är den på väg? Var finns perspektiven? Vem har förmågan att se utvecklingen och tendenserna? Vilka av samhällets institutioner kan ansvara för att långsiktigt och tillförlitligt samla kunskapsstoff i såväl materiell som immateriell form som rör de mänskliga erfarenheterna? Jo, det gör museer och arkiv till gagn för samtidens och framtidens medborgare. Vilka kan ha nytta av det insamlade materialet för att värdera, analysera och sammanställa fakta kring det? Många människor. Forskare, studenter, journalister, författare, producenter av film, utställningar och teater, men även privatpersoner som är intresserade av att fördjupa sig i ett ämne. De kulturhistoriska museerna är demokratiska bildningsinstitutioner som tjänar samhällsmedborgarna. De handlar om människan och är till för människan. De bekostas till stor del av skattebetalarnas medel. Vad som samlas in för att bevaras i fotoarkiv och etnologiska arkiv blir därför av stor betydelse. Museernas särart i jämförelse med andra kulturella minnesbanker ligger i föremålssamlandet, den konkreta miljödokumenteringen. Det förefaller mig som åtminstone länsmuseernas insamlingsmetodik måste omprövas i en tid då den materiella kulturen byggs upp av komponenter utan lokal anknytning. Föremålssamlandet måste ersättas med en fotografisk miljödokumentering som ska gälla både individens närmiljö och den stora miljön, landskapsbilden, som genomgår snabbare och mer genomgripande förändringar än någonsin. Per-Uno Ågren i Populär Fotografi (1970). Museernas tjänstemän ska därför se till att den dokumentation som samlas in finns att beskåda, och skärskåda, i utställningar, föreställningar el- 34

ler i tillgängliga arkiv. Arkivens handlingar ska kunna studeras gratis, det är viktigt att hålla i minnet när det gäller allmänhetens tillgång till offentligt material. Museerna har samlat in fotografiskt material sedan slutet av 1800- talet, även om graden av engagemang för detta varierat. Från början var det mer frågan om att skildra äldre byggnadstraditioner och äldre bruksföremål vars funktion inte längre var nödvändig i vardagen. Med tiden kom intresset att handla om arbetsmetoder och landskapsförändringar. Först under 1960-talet började de sociala studierna att dyka upp, detta att närmare beskriva människors livssituation. Fotografen Gunnar Lundh och författaren Ivar Lo-Johansson visade vägen redan under 1940-talet med sina sociala reportage där fotografier var en viktig del av dokumentationen. I andra länder hade fotografer, till exempel Jacob Riis i New York, sedan slutet av 1800-talet använt kameran för att belysa människors livsvillkor. Hur kan då museerna och arkiven vara historiska verktyg och bli ännu skarpare verktyg? Genom att lyfta historiemedvetandet till ytan, att underlätta en människas upplevelse av att det finns en förbindelse mellan tolkningen av det förflutna, förståelsen av nuet och förväntningarna av framtiden. Kort sagt, visa att vi har nytta av historien. Åtkomsten till och inspirationen av olika dokumentärfotografiska arbeten som finns samlade, bevarade men även tillgängliga hos en institution med ett evighetsperspektiv garanterar att medborgaren har möjlighet att forska själv eller kan hitta kunskap i det som professionella lyfter fram och visar. Kristian Berg påpekar i boken Framtiden är nu Kultursverige 2040 (2010) att kulturarven som ackumuleras för varje år i form av föremål, kulturminnen, hela kulturmiljöer nu finns i överflöd. Samhället klarar inte av, vare sig ekonomiskt eller utrymmesmässigt, att ta hand om allt som människor vill spara för framtiden. Detta kräver en annan syn på hur kulturarv ska bevaras och hur de kan skildras och förstås i framtiden. Det materiella är numera oftast massproducerat, och inga unika ting som behöver sparas vilket Per-Uno Ågrens citat från 1970 belyser. Människors minnen är ofta förknippade med livsupplevelser i olika miljöer som kan skildras i ord och bild. Fotografiet kommer således att fortsätta vara viktigt för den framtida minnesinsamlingen. Men det beror givetvis på hur en dokumentation utförs och hur den senare tolkas och används. Diskussionen kring detta måste hållas levande. 35

Maria Jonsson med maken Jonas Oskar i spegeln, Mötingselberg, Vilhelmina (1961). Som Maria Jonsson i Mötsingselberget sa: Här har man slitit och arbetat och nu ska allt ödemarkeras. Det har genomgående varit vemodiga möten med människor, vars individualism och slutet privata odlarintressen kommit i kläm i de stora ekonomiska sammanhangens, centraliseringarnas och standardtänkandets tid, vars innehåll och intresseinriktningar för de flesta av dessa människor visat sig vara ofattbara abstraktioner. Sune Jonsson i Bilder från den stora flyttningen (1964). 36

hur ser det nationella ansvaret ut för den dokumentära fotografin? Fotografin har funnits i svenskt kulturliv sedan 1800-talet. I samhället har den fotografiska bilden sedan dess fått allt större betydelse. Men det har ändå aldrig gjorts någon övergripande utredning om det kulturpolitiska ansvarsområdet för fotografin. Inom statlig kulturpolitik saknas det idag en handlingsplan med specifikt ansvar för fotografin. Inga statliga medel är reserverade för fotografi på ett övergripande plan. Det råder i dag oklarhet i frågor som gäller fotografiets ställning inom konst, kultur och media. Det råder också oklarhet om var överblicken och samordningen finns, eller bör finnas. Den gamla uppdelningen av fotografin som antigen konstnärlig eller kulturhistorisk har idag spelat ut sin roll. Hur skall forskningen inom det fotografiska området främjas? Vem har ansvaret för att fotografi visas och tillgäng liggörs, nationellt och internationellt? Vilka fotografier ska samlas in och av vem? Hur ska de bevaras och förvaras? Listan av frågor kan göras lång. Danmark, Finland och Norge har olika lösningar för att få överblick över sin nationella fotografi. I Holland har man beslutat om ett medieinstitut där historisk fotografi ska föra dialog med nya medier. Brev från organisationen KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd) till kulturministern i november 2008 till stöd för SFF:s, Svenska Fotografers Förbund, begäran om en statlig utredning över hur en kulturpolitik kring stillbildsfotografiet borde utformas. på nationell nivå Frågan om ett nationellt ansvar för fotografiet har stötts och blötts i mer än 100 år och den är delvis kontroversiell och infekterad. Genom åren har åtskilliga men misslyckade försök gjorts att skapa en nationell insti- 37

tution med ett brett ansvar för fotografiet. Här följer en kort sammanfattning. En intresseförening bildades 1965 i syfte att driva frågan om ett fotografiskt museum vilket bland annat ledde till att Fotografiska Museet startade som en särskild avdelning inom Moderna Museet med uppdraget att bevaka fotografin som konst och kommunikationsmedel. År 1976 föreslog Statens kulturråd att Fotografiska Museet borde få en ställning som självständig institution bredvid Nationalmuseum och Moderna Museet, men så blev det aldrig. År 1979 fick Västerbottens museums dåvarande intendent Per-Uno Ågren i uppdrag av Kulturrådet att göra en förstudie om museernas uppgifter på fotoområdet. Det resulterade året därpå i rapporten Vem ska rädda bilden? där han föreslog en ändrad ansvarsfördelning med förstärkta resurser till länsmuseerna samt inrättandet av ett fotosekretariat för gemensamma frågor. Nordiska museet fick 1990 ett nationellt ansvar för kulturhistoriskt fotografi samtidigt som Moderna Museet blev ansvarsmuseum för modern bildkonst och Fotografiska Museet fick ansvaret för konstnärligt fotografi. År 1993 inrättades Fotosekretariatet vid Nordiska museet. Något senare var det dags för ännu en utredning, Fotografi och fotografiskt museum, som publicerades av Statens kulturråd och Statens konstmuseer. Slutsatsen var att det inte skulle inrättas något fotografiskt museum, istället en avdelning inom Moderna Museet med ansvar för fotografi. År 1997 publicerade Fotosekretariatet genom dess föreståndare Eva Dahlman Mot glömskans tyranni en nationell bevarandeplan för fotografi som i ett slag ställde Sverige vid sidan av Norge och Finland som de enda länderna i världen med en nationell bevarandeplan. Året därpå invigdes det nya Moderna Museet och Fotografiska Museet (vars namn inte längre används) är sedan dess en avdelning bland andra med ansvar för samtidskonsten med små resurser. Museikoordinatorn Christina von Arbin, fd överintendent vid Statens försvarsmuseer, genomförde under 2007 08 utredningen Kraftsamling museisamverkan ger resultat (SOU 2009:15) parallellt med den stora kulturutredningen under ledning av Eva Swartz. Flera goda förslag gällande fotografin finns i Arbins utredning bland annat att det vore klokt att ge finansierade uppdrag och ansvar till regionala institutioner men de har inte realiserats utöver att det nu står klart att det inte längre finns några ansvarsmuseer. Fotosekretariatets roll och funktion vid Nordiska museet har genom åren allt mer försvagats för att slutligen 38

läggas ner vintern 2011. Därmed är frågan om ett centralt ansvar och en nationell kulturpolitik för den visuella historien åter i fritt fall. Fotografiska med stora internationella fotoutställningar startade visserligen våren 2010, ett privat, kommersiellt initiativ. De uppbär inget samhällsstöd vad gäller ansvar för dokumentationsuppgifter och bevarandefrågor. Den gamla uppdelningen av fotografin som å ena sidan kulturhistorisk och å andra sidan konstnärlig har idag spelat ut sin roll och det är uppenbart att Moderna Museet och Nordiska museet inte har resurser att ensamma ansvara för hela det fotografiska fältet. Detta väcker en rad frågor: Vem tar ansvar för att den svenska fotohistorien skrivs och visas? Vem tar ansvar för att den stora dokumentära fotoskatten tas tillvara? Vem är samtalspartner kring stora internationella fotoutställningar och vem tar ansvar för att stödja dagens unga konstnärer och fotografer genom utbildning, forskning, utställningsverksamhet och internationellt utbyte? Senast 11 mars 2011 efterlyste författaren och kulturjournalisten Henrik Berggren i DN en institution för den visuella historien han menar att det är ren och skär dumhet att en sådan inte redan existerar apropå filmaren Jan Lindkvists trägna arbete med att belysa Sveriges historia genom de fotografiska arkiven. Man kan peka på fler brister nationellt sett när det gäller fotografi, till exempel: den dokumentära fotografin ges inte några reella möjligheter att förnyas, utvecklas eller visas. Det betyder i sin tur att museerna i sin roll som samhällets minne har små möjligheter och resurser att i ord och bild skildra viktiga samhällsförändringar över tid. Museerna betonar vikten av samtidsdokumentationer, men i vilken omfattning och vilken lödighet görs dessa? det finns ingen större utställning i Sverige som förklarar och sätter in den svenska fotohistorien för en bred publik i ett sammanhang. i dag kan man inte studera fotografi på högre nivå. Det främsta undan taget utgör Högskolan för fotografi i Göteborg och bildjournalistikutbildningen vid Mittuniversitetet i Sundsvall. betydande svenska fotografers livsverk väntar på att tas om hand. I dagsläget är ansvarstagandet beroende av enskilda institutioners och tjänstemäns initiativ vilket i sin tur medför att till exempel regionala institutioner som länsmuseerna tar på sig ett ansvar större än de mäktar med och har resurser för. 39

Detta var en dag av krig. Det var det enda tillfälle i livet när Sune Jonsson fått arbeta under samma dramatiska villkor som en annan av sina favoriter, Robert Capa. Han har sålunda även smakat på krigsreportrarnas exalterade tillstånd, men önskar det knappast tillbaka. Gunnar Balgård i Och tiden blir ett förunderligt ting (2007). 40

nya elektroniska media har ingen självklar plats i den fotografiska diskussionen, trots att en kamera numera finns i alla människors fickor och används varje dag. tillgängligheten i de olika fotoarkiven har ökat genom tillfälliga arbetsmarknadsprojekt, men med den takt de fotografiska samlingarna digitaliseras kommer det att dröja generationer innan viktigt material är åtkomligt på ett enkelt sätt. nationella fotoarkiv När det gäller större nationella institutioner med betydande och kulturhistoriskt intressanta fotografiska samlingar kan nämnas Antikvarisktopografiska arkivet för Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Stiftelsen Nordiska museet, Tekniska museet och Kungliga biblioteket, samtliga i Stockholm. Moderna Museet har en fotografisamling som omfattar ca 100 000 bilder, men som tidigare nämnts samlar man på fotografi som enstaka konstnärligt objekt, följaktligen vinnlägger man sig inte om eller har i uppdrag att omhänderta hela fotografisamlingar inklusive negativ och tillhörande dokumentation. Det gör Nordiska museet som exempel kan här nämnas betydande fotografer som Karl-Erik Granath, Kerstin Bernhard, Gunnar Lundh och K.W. Gullers vars fotosamlingar det förvaltar. på regional nivå Sveriges drygt 20 länsmuseer och regionala museer har vid sidan av ett antal större kommunala museer i exempelvis Göteborg och Stockholm i uppdrag från Kulturrådet att bevara och tillgängliggöra kulturarvet i sina respektive regioner. Det betyder att de har ett bevarandeansvar också för de fotografiska samlingarna vid sidan av mer traditionella arkiv som har eller kan ha stora fotografiska samlingar. Västerbottens museum har som framgått betydande fotosamlingar men det har också Jamtli, Jämtlands läns museum i Östersund, Stockholms stadsmuseum och Malmö Museer för att endast nämna några exempel. Vad gäller utvecklingen av den dokumentära fotografin träffades ett samarbetsavtal mellan de fyra nordligaste länsmuseerna Jamtli i Öster- 41

sund, Murberget Länsmuseet Västernorrland i Härnösand, Norrbottens museum i Luleå och Västerbottens museum i oktober 2008. Där utpekas särskilda profil- och ansvarsområden för de respektive museerna och för Västerbottens museums del innebär det ett särskilt ansvar för den dokumentära fotografin vid sidan av det muntliga berättandet. Det innebär att Västerbottens museum påtagit sig ansvaret för att driva och utveckla den dokumentära fotografin, i samråd med de andra länsmuseerna i norr. Förväntningarna på detta är höga. 42

Nätverk och internationella utblickar De skandinaviska länderna utom Sverige har nationella fotografiska museer. Det gäller Reykjaviks fotomuseum, Island, Preus fotomuseum i Horten, Norge (tillkommet genom att norska staten köpt en omfattande privatsam ling fotografier), Det Nationale Fotomuseum i Köpenhamn och Brandts foto museum i Odense, Danmark (också grundad i en stor privatsamling) samt Finlands fotografiska museum i Helsingfors. Kontakt har etablerats med dessa institutioner i syfte att få till stånd ett utbyte av fotoutställningar senast i samband med 2014. Vår förhoppning är att de skall visa Sune Jonssons fotografi vid sidan av vad man skulle kunna kalla nationella motsvarigheter till honom i respektive land, utställningar som vi också vill visa i ett framtida dokumentärfotografiskt centrum som ett led i ett internationellt utbyte. Våren 2010 öppnade Fotografiska på Stadsgårdskajen i Stockholm och överväldigande publiksiffror hittills visar på ett fantastiskt intresse för fotografi bland en bred allmänhet. Fotografiska är en helt privat och kommersiell satsning inget samhällsägt museum med ansvar för insamling och bevarande som i första hand ställer ut internationellt känd fotografi. Fotografiska arrangerar seminarier, workshops och Portfolio Reviews och har ambitionen att bygga upp egna fotografiska samlingar. Andra fotoinstitutioner i Europa som förtjänar att omnämnas i sammanhanget utöver de skandinaviska är National Museum of Photogra phy i Brad ford i England med omfattande samlingar, Nederlands Fotomuseum i Rotterdam, Fotografie Museum i Amsterdam (FOAM) och Fotomuseum Den Haag i Holland, Maison de la Photographie i Paris, Frankrike, Fotomuseum Winterthur, Schweiz med flera. Dessa institutioner liksom den viktiga fotomässan Paris Photo 2012 kommer att besökas i det fortsatta utvecklingsarbetet som bland annat syftar till att etablera europeiska nätverk inför 2014. De inledda kontakterna med museer och gallerier i Riga kommer att fördjupas. ett nationellt nätverk för fotografi med dokumentär inriktning På initiativ av Arbetets museum i Norrköping och med stöd av Stiftelsen Framtidens kultur etablerades 2004 ett nätverk för institutioner med in- 43

Åkerlandskap i Hössjö, Umeå (1971). Rickleån, Robertsfors (1984). Då du börjar umgås med odlingslandskapet märker du att det sluter sitt väsen, om du försöker närma dig det i endast en nupunkt. Du upptäcker att dess nu aldrig är absolut, att nuet ständigt glider, att landskapets tempus är presens particip, ändlöshetens tempus. Att dess nutid ständigt förvandlar sig i framtid. Smältande snö, sående bonde, växande gröda, vilande jord. Sune Jonsson i Jordabok (1976). 44

tresse för fotografi eller som har stora fotografiska samlingar. Deltagarna i nätverket träffades regelbundet och arrangerade också tre uppmärksammade nationella seminarier; i Malmö, Göteborg och Stockholm på temat fotografi. Sedan etableringsfasen med stöd av Framtidens kultur avslutats gjordes en utvärdering Fotografi som upp levelse och dokument av fotografen Tommy Arvidsson (2007). Den finns tillgänglig på nätverkets webbsida <www.dokumentarfotografi.se>. Nätverket som fortsätter samarbetet omfattar i dag 13 institutioner som aktivt arbetar med förmedling av fotografi med dokumentär inriktning, huvudsakligen genom utställningar. Representerade institutioner är Arbetets museum, Norrköping, Bildmuseet, Umeå, Centrum för fotografi, Stockholm, Dunkers kulturhus, Helsingborg, Fotomuseet i Sundsvall, Hasselblad Center, Göteborg, Moderna Museet, Stockholm, Kulturen i Lund, Kungliga biblioteket, Stockholm, Malmö Museer, Nordiska museet, Stockholm, Stockholms stadsmuseum och Västerbottens museum, Umeå. Nätverkets ambition är att stödja den dokumentära fotografins utövning och utveckling; att skapa forum och scener där genren kan förmedlas, diskuteras och problematiseras och där utövare, kritiker och allmänhet kan mötas. Nätverkets verksamhet avser både lokal och regional nivå såväl som riks- och internationell nivå. En viktig del av nätverksarbetet är gemensamma seminarier och konferenser för metod- och kunskapsutveckling liksom gemensamma utställningsproduktioner där man försöker lyfta fram yngre och mindre kända fotografer. Umeåfotografen Elin Berges uppmärksammade utställning Drottninglandet (2009) är ett resultat av detta samarbete mellan i första hand Hasselblad Center, Arbetets museum och Västerbottens museum. Västerbottens museum är för närvarande sammankallande i nätverket som träffas i samband med seminarier eller andra arrangemang ett par gånger om året. Nätverket har dock inga verksamhetsmedel sedan 2006 vilket försvårar arrangerande av gemensamma publika program. sällskapet sune jonssons vänner Sällskapet Sune Jonssons vänner bildades 2008 och har idag drygt 160 medlemmar. Ordförande är professor Dan Brändström, Stockholm. Sällskapet vill tillsammans med Västerbottens museum medverka till att 45

Sune Jonssons arkiv utvecklas och att dess material görs bekant och tillgängligt. Samtidigt vill Sällskapet uppmuntra en utveckling av dokumentär fotografi i Sune Jonssons anda, och inte minst, söka bidra till att Sune Jonssons minne och verk hålls levande, bland annat genom att i mån av ekonomiska resurser utdela ett årligt stipendium till någon som arbetat i Sune Jonssons anda. Den första stipendiaten, fotografen Gunnar Källström, f. 1944 i Umeå, utsågs 2010. Ytterligare information om Sällskapets verksamhet och om Sune Jonssons verk ges fortlöpande i Medlemsbladet som utkommer en eller ett par gånger om året. Sällskapet Sune Jonssons vänner har egna webbsidor, se <www.sunejonsson.se> andra samarbetspartners Förutom de fotoinstitutioner och nätverk som beskrivits hittills finns förstås fler institutioner med betydande fotografiska samlingar som har eller har arbetat i en dokumentär tradition. Det gäller inte minst flera museer på Nordkalotten, varav Norrbottens museum, Tromsö museum och Perspektivet Museum i Tromsö är några med intressanta arbetssätt på området. Många enskilda fotografer inriktade på dokumentära arbeten har även förväntningar på ett blivande centrum med möjligheter till erfarenhetsutbyte och utställningar. 46

Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi varför ett dokumentärfotografiskt centrum i umeå? Västerbottens museum har som framgått en lång tradition av att arbeta med fotodokumentärt material. Ett dokumentärfotografiskt centrum kan verka kontinuerligt och framtidsinriktat för att värna och förnya de metoder som Sune Jonsson tidigt utvecklade och som så genialt främjar förståelsen av det förflutna. Som djupt kunnig och ambitiös kulturarbetare har Sune Jonsson pekat ut färdriktningen i en av museernas viktigaste uppgifter; att bevara och med respekt berätta om människans levnadsvillkor i ett föränderligt samhälle. Som har argumenterats för i avsnittet Att bevara spåren av samhällsförändringar (se sid 31) bör det finnas en institution i Sverige som kan ta ett ansvar för metodutveckling och inspirera till kommande dokumentation av företeelser och livsvillkor av gemensamt intresse i samtid och framtid. Sune Jonssons arbetsmetod är förebildlig och hans arkiv som finns i sin helhet vid museet i Umeå är en utomordentligt viktig källa i det arbetet. Vad beträffar relationen till andra kulturarvsinstitutioner i landet (fotoarkiv och museer som arbetar med fotografiska dokumentationer) skall centrumet ha en rådgivande roll. Genom att arrangera och erbjuda seminarier, kurser och workshops samt utbyte av utställningar kan centrumet medverka till en ständig diskussion, metodutveckling och fortbildning på området. Den nationella ansvarsfrågan för all fotografi bör snarast utredas vidare, men just den dokumentärfotografiska del som handlar om att skildra genomgripande samhällsförändringar bör knytas till Västerbottens museum som förvaltar Sune Jonssons livsverk. Ett dokumentärfotografiskt centrum arbetar som nämnts inte bara med bilden som sådan. Väsentligt är att bildens anknytning till ett tydligt sammanhang, en kontext, i en samhällelig, humanistisk, historisk dimension. Intresset för dokumentärfotots koppling till många akademiska ämnesområden, inte minst inom regional forskning, menar vi kan öppna upp nya möjligheter för samhällstudier framöver. Här finns stora möjligheter till samarbete med Umeå universitets forskare och studenter. I synnerhet i 47

tvärvetenskapliga projekt kan detta vara fruktbart. På sikt skulle en gästforskartjänst kunna förverkligas i samarbete med universitetet. Även bildjournalistikutbildningen vid Mittuniversitetet i Sundsvall blir en viktig part liksom Högskolan för fotografi i Göteborg. Det finns också fler fotoutbildningar som till exempel Nordens fotoskola på Biskops Arnö. Alla samarbetsmöjligheter skall utredas vidare under utvecklingsprojektet år 2 3 och påbörjas i mindre skala i de olika verksam heter som planeras. Här är det naturligtvis på sin plats att lyfta fram behovet av ett internationellt utbyte. Inför kulturhuvudstadsåret 2014 kommer Västerbottens museum att etablera många kontakter med europeiska fotomuseer. Riga i Lettland är givetvis en viktig samarbetspart där kontakter redan tagits. Kontakterna finns redan med fotomuseer i Skandinavien med starka förhoppningar om ett utställningsutbyte från 2014 och framåt. Att upprätthålla och främja dessa kontakter kräver både tid och resurser och framförallt, personliga möten mellan curators och tjänstemän på de olika institutionerna. Detta arbete fortsätter under år 2 3. Umeå har goda kommunikationer med omvärlden vilket underlättar dessa samarbeten. organisation Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi (SJCD) ska vara en självständig avdelning inom Västerbottens museum med en föreståndare (curator/intendent) som med eget budgetansvar leder och planerar verksamheten. Föreståndaren ingår som avdelningschef i museets ledningsgrupp och andra ledningsfunktioner. På avdelningen finns en arkivansvarig, en utställningstekniker och en bildpedagog. Kostnaderna för detta redovisas på sidan 52 under rubriken Resursbehov för driften av SJCD. Det är viktigt att rågången hålls mellan SJCD och Västerbottens museum. Här ges bara några exempel på vad som hör till vad, delvis föranlett av de förväntningar och inte minst stora förhoppningar som framkom i samband med seminariet Sune Jonsson och det dokumentära fotografiet 26 27 november 2009. Verksamheterna i SJCD respektive museet skall korsbefrukta varandra. Till exempel sker metodutveckling i centrumet genom seminarier, fo- 48

tografresidens (inbjudna fotografer ges möjlighet att självständigt arbeta med ett eget dokumentationsprojekt under tre månader, se vidare sidan 56ff) med såväl Work in progress (tillfälliga utställningar av ögonblickskaraktär där fotografen kan få snabb respons på ett pågående arbete) som Photographer s talks (fotografen presenterar sitt arbete inför publik), och utställningar. Distribution och marknadsföring av vandringsutställningar med Sune Jonssons fotografier och/eller andra fotografers bilder är en angelägenhet för centrumet i första hand. Dokumentationer och fältarbete sker som tidigare i Västerbottens museums regi där etnologisk kompetens finns. Sune Jonssons arkiv är knutet till museets fotoarkiv som därmed ansvarar för förvaltningen av arkivet, till exempel försäljning av nyframställda fotografier, publiceringsförfrågningar eller andra frågor av mera etisk karaktär. Fotoarkivet ansvarar också för museets fortsatta insamling av kulturhistoriskt intressant fotografi inkl det arkivmaterial som residence-fotograferna förväntas skapa. Alltså, inga samlingar byggs upp vid SJCD. Det är frågor för Västerbottens museum i första hand. Till stöd för SJCD:s verksamhet inrättas en styrgrupp som sammanträder ett par gånger om året. Den bör bestå av representanter från Fotografisverige professionella fotografer, curators, fotohistoriker bara för att nämna några vid sidan av en eller ett par nordiska kolleger. tidplan 2011 2014 Under perioden augusti 2010 juli 2013 söker Västerbottens museum utvecklingsanslag från Kulturrådet och sina ägare för att planera verksamheten i SJCD och förbereda för öppning av centrumet i sin helhet 2014. Utvecklingsprojektet år I (augusti 2010 juli 2011) har resulterat i denna förstudie med bakgrund, vision, syfte, mål, förslag på verksamhet, organisation och finansiering samt uppordning av Sune Jonsons arkiv. Utvecklingsprojektet år II (augusti 2011 juli 2012) arbetar vidare med planering av centrumets verksamhet. En del av innehållet: Visning av utställningen Åter till verkligheten i samarbete med Moderna museet, Stockholm, en stor sammanställning av 1970- talets dokumentärfotografi utifrån deras fotosamlingar. Visas en längre period 49

med start på försommaren 2012. Lokalerna tjuvöppnas med denna utställning och information ges till besökarna om planerna för SJCD. Planering för fotografresidens I med utställning görs. Dokumentärfoto-seminarium 2012 (nr 3) arrangeras, temat ej fastställt ännu. Samarbetet fördjupas med angivet fotonätverk samt Umeå universitet, Mittuniversitetet i Sundvall, KTH, Stockholm med flera samarbetsparter. Fortsatt planering av program och verksamhet i SJCD inför 2014 Planering av utgivning av monografi på Max Ströms förlag. Kontakterna med Riga intensifieras och tas även med andra europeiska fotoinstitutioner. Utvecklingsprojektet år III (augusti 2012 juli 2013) arbetar med fullföljandet av verksamheten inför 2014. En del av innehållet: Fortsatt planering av program inför 2014. Se vidare nedan. Fortsatt planering av utgivning av monografi inför 2014. Planering för fotografresidens II med utställning görs. Dokumentärfoto-seminarium 2013 (nr 4), temat ej fastställt ännu. Några tillfälliga utställningar och program arrangeras, men lokalerna stängs en tid för förberedelser inför öppning i januari 2014. Fortsatt planeringsarbete med internationella utbyten. Monografin Sune Jonssons värld (arbetsnamn) produceras och utges i november 2013. Drift och organisation säkras under år 2013. År 2014: SJCD är etablerat som en basfinansierad verksamhet i Västerbottens museum och räknas som en stark part i Fotografisverige. Umeå är Europas kulturhuvudstad tillsammans med lettiska Riga. En stor utställning med Sune Jonssons fotografi öppnar i samband med att Kulturhuvudstadsåret invigs 31 januari. Som gästande dokumentärfotograf visas först den lettiska fotografen Inta Ruka som slog igenom vid biennalen i Venedig 1999 och som visats i Sundsvall 2003, Stockholm 2009 och i mindre skala i Västerbottens museum hösten 2009. 50

Under sommaren visas en internationell dokumentärfotografiutställning i samarbete med annan part, ev en exposé över de senaste decenniernas Hasselbladspristagare, (utreds f.n.). En mindre utställning introducerar dokumentärfotografin och sätter in den i ett större sammanhang. Vandringsutställningen Sune Jonsson, Photographer, visas i Riga, våren 2014 och i Fotografiska, Stockholm, hösten 2014 innan den går vidare till europeiska museer. Hösten 2014 planeras utställningen Från verklighet till verklighet. Fotografi i Sverige 1970 till idag på initiativ av doktoranden Niclas Östlind vid Högskolan för fotografi, i samarbete med Göteborgs konstmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborg, Fotografiska, Stockholm. Utställningen, som består av tre delar, öppnar i Göteborg i januari 2014 med fokus på fotografiet som konst. Under sommaren lyfts nutida svensk fotografi fram på Fotografiska i Stockholm och under hösten ligger betoningen på kulturhistoriskt och dokumentärt fotografi i SJCD i Umeå. Ett internationellt symposium om dokumentärfoto, workshops, fotografresidens III, Fotografins Dag med mera är andra aktiviteter som genomförs under året. Stora dokumentärfotografipriset delas ut tillsammans med Sällskapet Sune Jonssons Vänner. Se även Mål 2014 sid 12. 51

Resursbehov för driften av SJCD Lokaler Våren 2012 frigörs de lokaler Bildmuseet hyrt sedan 1981 till nytta för en länge önskad och behövd expansion av den publika verksamheten vid Västerbottens museum. Av ca 1 200 m 2 utställningslokaler tas minst 500 m 2 i bruk med fokus på dokumentärfotografi. Andra ytor kommer att kunna användas flexibelt för dokumentärfotografi, konst ur samlingarna, barnverksamhet och på sikt kulturhistoria. SJCD tar Bildmuseets före detta reception samt delar av utställningsytorna i anspråk för utställningar, seminarierum, läsrum/fotobibliotek, filmrum. Hörsal i Bio Abelli, arkiv, fotolabb (mörkrum) och arbetslokaler tillkommer. Hyreskostnad och fastighetsdrift ingår i Västerbottens museums basbudget. Investeringar/Inredning/Utrustning Formgivning av utställningslokaler inkl bygge av svartvit box samt inredning 250 000:- Utställningsbelysning 300 000:- Scanner 30 000:- Skrivare 50 000:- Datorer inkl skrivare/kopiator till 4 tjänstemän, resursdator inkl bildskärm för bildbehandling, programvara 60 000:- Server för lagring av högupplösta bilder 120 000:- Mörkrum Utrustning: 100 000:- Filmrum Mediaspelare för filmvisning med knappfunktion 10 000:- 60 tums tv för filmvisning 15 000:- 3 st 42 tums bildskärmar inkl mediaspelare m knappfunktioner 60 000:- Högtalare 10 000:- Stöldmärkningssystem till fotobiblioteket 50 000:- Digitalisering av Sune Jonssons filmer 50 000:- Övrigt 100 000:- Summa: 1 205 000:- 52

Tjänster från och med 1 juli 2013 1.0 intendent/curator 565 000:-/år 1.0 arkivföreståndare 550 000:-/år 1.0 fotopedagog 480 000:-/år 1.0 utställningstekniker 440 000:-/år Summa årsvis: 2 035 000:- Årliga verksamhetsmedel från och med 2015 Kostnader för verksamheten uppgår i dagens prisläge till 1 200 000:- för utställningsproduktion, visningsersättningar enligt statliga MU-avtalet, programverksamhet inkl seminarier, residencies, dokumentärfotografipris, work in progress, workshops, Fotografiets Dag med portfolio reviews, kurser, marknadsföring, textskyltar, vepor och översättningar, utställningsteknik med mera. Här förutsätts samproduktion av vandrings utställningar tillsammans med exempelvis Hasselbladstiftelsen, Göteborg, Fotografiska, Stockholm, Arbetets museum, Norrköping och malmö Museer. Det kan vara nationella men även internationella fotodokumentarister. Det kan vara egna projekt eller i samarbete med en författare, museiman eller journalist. Dessa utställningar byts 3 4 gånger om året. Genom åren har vi av lokal- och resursbrist tvingats avstå från visningar av till exempel Hasselbladpristagare eller samarbeten med Malmö museer kring större utställningar. Summa årsvis: 1 200 000:- produktionskostnader inför 2014 Utställningar En större utställning, Sune Jonsson, fotograf, presenterar Sune Jonssons mer än halvsekellånga verksamhet som dokumentärfotograf. Här visas de mest berömda bilderna som publiken känner igen vid sidan andra bilder som inte visats tidigare, i olika teman för att visa bredden i hans livsverk. Ett antal bilder som Sune Jonsson själv kopierat finns också utställda. Merparten av bilderna kommer dock att utgöras av större, nyproducerade så kallade modern prints. En vandringsutställning presenterar Sune Jonssons verksamhet med början i Riga 2014, för att sedan turnera i Europa. 53

En mindre introducerande fotoutställning beskriver fotografiens betydelse för att belysa samhällets minne. Här framgår också textens betydelse för förståelsen av bilderna och deras sammanhang. Tre utställningar med nu verksamma, fotografers/filmares projekt visas under året. Inta Ruka, fotografen från Riga presenteras först. Därefter följer förslagsvis en exposé från Hasselbladsstiftelsen med pristagare. Sist presenteras Från verklighet till verklighet, se nedan. I ett särskilt rum i utställningshallen ska pågående projekt, Work in progress visas. Här ges en fotograf möjlighet att få snabb återkoppling på nya idéer och kanske söka stöd för att utveckla och fördjupa sitt arbete. Kostnader för utställningsproduktioner Sune Jonsson, fotograf för permanent visning i Umeå 120 inramade bilder inkl 20 vintage à 3 000:- 360 000:- Curator bildurval till utställning 3 mån heltid inkl LKP 125 000:- Översättningar mm, se nedan Summa: 485 000:- Sune Jonsson, Photographer vandringsutställning* Vandringsutställning Sune Jonsson, Photographer : 100 inramade bilder inkl transportlådor, översättning mm 350 000:- 20 originalbilder, ramar, översättningar, transportlådor 80 000:- kostnader för utställningsvisning i, eller ev. utbyte med Riga 50 000:- Summa: 480 000:- * förväntad hyresintäkt per visningsort i Europa 40 000:- Introduktionsutställning inklusive bildspel En fotohistorisk exposé: 250 000:- Summa: 250 000:- 54

Sune Jonssons värld, 2-språkig monografi i samarbete med Max Ströms bokförlag Redaktörsarbete (bilder, arkivresearch 5 mån inkl LKP) 200 000:- Resor, redaktion 30 000:- Skanning av bilder. 3 mån inkl LKP 105 000:- Oförutsedda utgifter 50 000:- Anm. Förutsätter att förlaget bekostar författararvode, grafisk formgivning, tryckkostnader och marknadsföring mm. Summa: 385 000:- Dokumentärfotografiutställningar Gästande lettiska fotografen Inta Ruka, 100 bilder à 1 500:- 150 000:- Resor 45 000:- Katalog 75 000:- Övrigt material samt översättningar 20 000:- Visningsersättning enligt MU-avtalet 3 000:-/vecka = 30 000:- Summa: 320 000:- Hasselbladspristagare i 30 år, utställning från Hasselblad Center Hyra 100 000:- Summa: 100 000:- Från verklighet till verklighet. Fotografi i Sverige 1970 till idag på initiativ av doktoranden Niclas Östlind vid Högskolan för fotografi, i samarbete med Göteborgs konstmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborg, Fotografiska, Stockholm. Uppskattade kostnader: Inbjuden Curator 200 000:- Katalog/bok 150 000:- Utställning: 100 bilder à 1 500:- 150 000:- Resor och övriga omkostnader 25 000:- Summa: 525 000:- 55

Fotografiresidence 310 000:- Internationellt symposium 150 000:- Dokumentärfotografipris 100 000:- Projektledning 100% inklusive teknikerinsats 50% från aug 2013 dec 2014 1 100 000:- TOTALSUMMA: 4 205 000:- MER OM DEN ÅRLIGA VERKSAMHETEN Work in progress Rum i rummet för snabba visningar av pågående projekt. Resursbehov: 20 000:-/år för framställning av fotokopior och texter i ett enklare utförande. Summan är inräknad i driftsbudgeten ovan på sidan 53. Filmer och bildspel Ett filmrum ska finnas för visning av bildspel och digitaliserade filmer, både Sune Jonssons egna men även andra dokumentärfilmer av intresse. Resursbehov: Se ovan under rubriken investeringskostnader sidan 52. Kostnaden för bildspelsproduktion finns i produktionsbudget för 2014. Fotografresidens En verksamhet i SJCD som väckt intresse från flera håll är att efter mönster från IASPIS, Konstnärsnämndens internationella program för yrkesverksamma utövare inom bildkonst, design, konsthantverk och arkitektur, skapa ett internationellt så kallat residence för dokumentärfotografer. Ett residens innebär att en eller flera fotografer inbjuds att vistas i Umeå/Västerbotten under förslagsvis tre månader i syfte att på heltid få ägna sig åt ett dokumentärfotografiskt projekt. Antingen som en kommentar eller fördjupning av något av Sune Jonssons alla projekt som väckt intresse, eller med en dokumentation som bygger på en egen idé. Stipendiaten eller vad man väljer att kalla honom/henne kan förstås också utgå från någon annan fotosamling i museets fotoarkiv. Stipendiaten får en arbetsplats i Västerbottens museum med tillgång till arbetsrum/fotolabb och fotoarkiv. Under vistelsen i Umeå ska också ges tid och möjlighet att göra ett studiebesök vid någon skandinavisk fotoinstitution gärna någon av samar- 56

betsparterna inom nätverket för fotografi med dokumentär inriktning, se nedan som på ett motsvarande sätt arbetar med fotodokumentationer. Ansvarig för vistelsen i Umeå i alla avseenden är intendenten i SJCD som nära följer stipendiatens arbete. Urval av stipendiater: En styrgrupp för residensprogrammet inrättas med representanter för SJCD, Umeå universitet (till exempel Bildmuseet, Institutionen för kultur och medievetenskaper som omfattar konstvetenskap och etnologi eller Bildlärarutbildningen), Sällskapet Sune Jonssons vänner samt ytterligare några personer. Styrgruppen ansvarar för att välja ut en eller ett par stipendiater om året, tillsammans eller var för sig, från hela världen i enlighet med kriterier som kommer att utarbetas. Så arbetar även IASPIS när de väljer ut sina internationella gäster, något regelrätt ansökningsförfarande tillämpas inte. I urvalet av stipendiater läggs stor vikt vid dennes kommunikativa och intellektuella förmågor i syfte att stärka möjligheterna till ett mer långsiktigt akademiskt utbyte. En viktig ambition i etablerandet av SJCD är ju att där ska sörjas för goda möjligheter att bedriva forskning om och kring dokumentärfotografi. Vad gäller antalet stipendiater så går det att tänka sig en stegvis intensifiering allteftersom kunskap och mognad ökar kring ett residensprogram av det här slaget. Ett par fotografer från olika håll i världen som samtidigt arbetar i ett projekt med bäring på Sune Jonssons arkiv där förhoppningsvis en fototeoretisk forskning kommit igång på allvar skulle verkligen berika såväl det akademiska livet som kulturlivet i Västerbotten. Som ett led i förstudiearbetet kommer museets fotograf Petter Engman, utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg, att genomföra ett pilotresidens under 2012 i syfte att testa vilka slags frågor som kan tänkas uppkomma. Att i förlängningen också skapa ett utbytesprogram där svenska fotografer ges möjlighet att på ett motsvarande sätt arbeta på andra håll i världen vore också en spännande möjlighet till vilket det finns anledning att återkomma. Förväntat resultat: Stipendiaten förväntas under sin tremånadersvistelse i Umeå att delta i Photographer s talks, att inför allmänhet och studenter vid några tillfällen presentera sig och berätta om sitt arbete. Efter mönster från amerikanska residensprogram syns det också naturligt att stipendiaten deltar i såväl avancerade seminarier i universitetsmiljö 57

som workshops med barn och unga, en för museet prioriterad målgrupp. I SJCD ska det finnas möjlighet att visa så kallat Work in progress, mindre utställningar där en fotograf ställer ut pågående arbeten. Här ges en möjlighet även för stipendiaten att snabbt få respons på sitt arbete. Sedan vistelsen i Umeå avslutats skall stipendiaten lämna över en uppsättning av sin dokumentation till Västerbottens museums fotoarkiv. Man brukar tala om museerna som samhällets minne och här uppstår en unik möjlighet att berika arkivet med angelägna och samtida dokumentationer, utförda av någon som haft möjlighet att se på Västerbotten utifrån. Upphovsrätt och användning av detta material i museets respektive fotografens framtida verksamhet regleras genom särskilda avtal rutiner och erfarenheter av detta finns sedan länge. Stipendiaten förväntas vid ett senare tillfälle presentera sitt arbete i en utställning eller tidskrift/katalog. Det blir på så sätt en del av SJCD:s verksamhet som har ambitionen att visa 3 4 utställningar om året. Genom detta förfarande kan också involverade universitetsinstitutioner dra nytta av stipendiatens återkomst genom att långsiktigt kunna planera för workshops och seminarier. Vistelsen i Umeå innebär kostnader för en t/r-resa från hemlandet, en t/r-resa från Umeå för studiebesöket, boende, skattefri ersättning om 15 000:-/mån, möjlighet att resa och vistas i länet samt resurser för produktion av utställning eller bok/tidskrift vid ett senare tillfälle. Vad gäller boendet hoppas vi på samarbete med Umeå universitets forskarbostäder i Lars Färgares vilket vore synnerligen praktiskt. Museet tillhandahåller arbetsplats med telefon och uppkoppling samt ev dator, skanner och skrivare. Mörkrum för analogt kopieringsarbete finns. Museet tillhandahåller också utställningsplats, tekniker, marknadsföring samt publicering i tidskriften Västerbotten genom Hembygdsförbundet om det skulle bli aktuellt. Stipendiaten själv förväntas ha med sig egna kameror och annan extra ordinär utrustning för sitt arbete. Den beräknade kostnaden per stipendiat uppgår till: Resa hemorten t/r 15 000:- Stipendium (3 månader) 45 000:- Boende (3 månader) 28 000:- Hyrbil (2 månader) 12 000:- Resa/boende studiebesök 15 000:- Arbetsmaterial 20 000:- 58

Utställning 50 inramade bilder 80 000:- Katalog(tryck inkl grafisk form) 65 000:- Oförutsedda utgifter 30 000:- Resursbehov per år: Summa 310 000:- Workshops, Photographer s talks, praktiska kurser, studiecirklar Under denna rubrik ryms olika aktiviteter för dialog och fördjupning med publiken samtidigt som museet upprätthåller och fördjupar de traditionella arbetsmetoder som till exempel framkallning och kopieringsarbete i mörkrum. Exempel på aktiviteter och verksamhetsområde kan vara: digital teknik mörkrumsarbete Photo talks samtal inför publik med fotografer intervjuteknik planering av dokumentation, problem och fallgropar, beräkning av resursbehov fotoarkivets samlingar Sune Jonssons arkiv Resursbehov: ca 50 000:-/år är inräknat i den årliga driftsbudgeten ovan på sidan 53. Årligt dokumentärfotografipris Från och med 2014 föreslås inrättandet av ett årligt pris i Sune Jonssons namn efter förslag av styrgruppen där sällskapet ingår. Priset kan delas ut till äldre och yngre fotografer, ibland delat. Museets ägare tillsammans med sällskapet är givare. Våren 2010 delade sällskapet Sune Jonssons vänner ut det första stipendiet till en fotograf som arbetar i hans anda. Det tillföll fotografen och filmaren Gunnar Källström och bestod av blygsamma 10 000 kr, ett diplom samt äran. Resursbehov: 100 000:-/år är inräknat i den årliga driftsbudgeten ovan på sidan 53. Seminarier och föreläsningar Inom ramen för arbetet med att inrätta ett dokumentärfotografiskt centrum i Sune Jonssons namn och i samarbete med bland andra Sällskapet Sune Jonssons vänner, Umeå universitet, Ett nationellt nätverk för foto- 59

grafi med dokumentär inriktning, Bildmuseet och Pressfotografernas klubb i Norrland har två nationella och mycket uppmärksammade seminarier arrangerats. Det första Sune Jonsson och det dokumentära fotografiet ägde rum 26 27 november 2009 med föreläsningar av bland andra professor Sverker Sörlin, FD Anna Tellgren, Moderna Museet, fotograferna Anna von Brömssen, Göteborg, Elin Berge, Umeå och Inta Ruka, Riga. Det lockade en bred och månghövdad publik som också gav uttryck för förväntningar på SJCD. Det andra, Bilden av den andre arrangerades 7 8 april 2011 med föreläsningar av bland andra professor Karin Becker, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, författaren och kulturjournalisten Stefan Jonsson, intendent Eva Silvén, Nordiska museet, och direktör Astri Fremmerlid, Perspektivet Museum, Tromsö vid sidan av fotograferna Nina Korhonen, Stockholm och Jens S. Jensen, Göteborg. Museets fotograf Petter Engman deltog tillsammans med antikvarie Britta Lindgren Hyvönen och presenterade sitt arbete i Malå skogssameby. Vid detta tillfälle var avsikten att diskutera och problematisera själva arbetet med fotografiska dokumentationer och vilka risker det kan innebära att skildra en kultur som fotografen är obekant med. Båda seminarierna lockade ett 60-tal deltagare från hela Sverige och utvärderingar visar att det finns ett mycket stort behov av återkommande seminarier av detta slag som generellt ses som viktiga och överkomliga fortbildningsmöjligheter för yrkesverksamma fotografer, museimän och andra intresserade. Att arrangera lunch lunchseminarier med en blandning av lokala, nationella och internationella föredragshållare som deltar i hela seminariet skall bli ett signum framöver. I samarbete med och i anslutning till medlemsmöten i Sällskapet Sune Jonssons vänners regi har också flera föreläsningstillfällen arrangerats. Bland annat Från blå hus, gruvor, fabriker och varv om den svenska fotografins storhetstid (och förfall) med doktoranden Niclas Östlind, Högskolan för fotografi i Göteborg. I anslutning till den föreläsningen anordnades också ett seminarium av Institutionen för kultur och medievetenskaper vid Umeå universitet i samarbete med museet. Under 2014 planeras ett internationellt symposium om dokumentärfotografi i Umeå. Kostnaderna beräknas till 150 000:- 60

Resursbehov: ca 100 000:-/år. Smärtgränsen för hitresta deltagare tycks ligga på ca 500:- för deltagaravgiften exkl måltider, boende och resor. Detta gäller för ett lunch lunch seminarium med cirka åtta föreläare. Genom samarrangemang, sponsring och deltagaravgifter kan arrangörskostnaden nedbringas vilket är inräknat i den årliga driftsbudgeten ovan på sidan 53. Universitetskurser Här skall i första hand samarbetet med Umeå universitets humanistiska fakultet nämnas och Institutionen för kultur och medievetenskaper som innefattar såväl museologin, konstvetenskapen som etnologin med flera ämnesområden. År 2006 initierade museet en 40 poängs AB-kurs alt. magisterutbildning med ämnesbredd med inriktning mot dokumentärfotografi. Den ges tyvärr inte för närvarande, men det är dock vår övertygelse att det på sikt skulle gå att etablera en sådan fördjupningsutbildning vid sidan av ren forskningsverksamhet. En kortare kurs, som byggde på museets samlingar av främst Sune Jonssons och Bertil Ekholtz fotografi, avsedd att genomföras på distans, var planerad av Institutionen för kultur- och medievetenskaper inför höstterminen 2010 men den fick tyvärr skjutas på framtiden. Det finns säkert anledning att återkomma även till det initiativet. Universitetskurser i skrivandets konst, det vill säga att skriva texter som kompletterar/fördjupar en fotografisk dokumentation är en ännu oprövad tanke som vi avser att planera vidare under de kommande åren. Centrumets personal är en given resurs i undervisningen. Bibliotek och forskarplatser Arbetet med att inrätta ett fotografibibliotek som är tillgängligt för allmänheten är redan inlett. Grunden utgör den donation av främst fotolitteratur som museet mottagit av Stina Jonsson och som består av ett stort antal böcker som ägts och brukats av Sune Jonsson. Boksamlingen kommer att ägnas ett särskilt studium sedan den katalogiserats och förtecknats. Resursbehov: 20 000:-/år för bokinköp och tidskriftsprenumerationer, summan är inräknad i den årliga driftsbudgeten ovan på sidan 53. 61

Totala kostnader SJCD Investeringar/Inredning/Utrustning (se sidan 52) Totalsumma: 1 205 000:- Personal 4.0 tjänster från 2015 (se sidan 53) Summa: 2 035 000:-/år Drift Verksamhetsmedel från och med 2015 (se sidan 53) Summa: 1 200 000:-/år Totalsumma personal och drift/år: 3 235 000:- Produktionskostnader inför 2014 Sune Jonsson, fotograf (se sidan 54) 485 000:- Sune Jonsson, Photographer vandringsutställning (se sidan 54) 480 000:- Introduktionsutställning inkl bildspel (se sidan 54) 250 000:- Monografi Sune Jonssons värld (se sidan 55) 385 000:- Lettiska fotografen Inta Ruka(se sidan 55). 320 000:- Utställning om Hasselbladspristagare (se sidan 55) 100 000:- Från verklighet till verklighet. Fotografi i Sverige 1970 till idag (se sidan 55) 525 000:- Fotografiresidens (se sidan 56) 310 000:- Dokumentärfotografipris (se sidan 59) 100 000:- Internationellt symposium (se sidan 60) 150 000:- Projektledning 100% inkl teknikerinsats 50% 1 100 000:- Totalsumma verksamhet 2014: 4 205 000:- 62

Förslag till finansiering Som framgått i föreliggande förstudie utgör Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi en helt ny och nyskapande verksamhet i Västerbottens museum vilken förutsätts svara mot ett nationellt behov och intresse från museisektorn. Vi utgår därför från att staten genom Kulturrådet även fortsättningsvis stöttar arbetet genom en utökning av de årliga anslagen efter utvecklingsperioden så att detta ansvar kan tas. Museets ägare Umeå kommun och Region Västerbotten förutsätts dela på de återstående kostnaderna för investeringar respektive drift enligt fördelningen Umeå kommun 60% och Region Västerbotten 40%. Investeringar Umeå kommun 723 000:- Region Västerbotten 482 000:- Summa: 1 205 000:- Driftskostnader Statens kulturråd 500 000:- Umeå kommun 1 641 000:- Region Västerbotten 1 094 000:- Summa: 3 235 000:- Vad gäller de direkta produktionskostnaderna för verksamheten i Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi före och under Umeås kulturhuvudstadsår 2014 som enligt förstudien uppgår till 4 205 000:- förutsätts detta finansieras genom den särskilda kulturhuvudstadsbudgeten i Umeå. Västerbottens museum inlämnar ansökan om dessa kostnader under hösten 2011. Anm. Det fortsatta utvecklingsarbetet inför att etablera SJCD enligt upprättad plan år 2 och 3 med planering av utställningar, program och aktiviteter förutsätter att museet erhåller fortsatt utvecklingsbidrag från Kulturrådet samt stöd från ägarna. 63

Mer att läsa artiklar av sune jonsson Amerikansk krisdokumentation som unik fotoexpo till Umeå, Västerbottens-Kuriren 8 januari 1966 Dokumentärfotografin och Ivar Lo-Johansson Fotografisk årsbok (1966) Om fotografen Olof Perssons storhet Konstrevy (1968:5 6) Photography an International Language Camera no 11 (1956) Nio funderingar kring 1/125-delen Tusen och en bild (1978). Katalog från Moderna Museet. Sune Jonsson 50 Norrlandsförfattare, FCN, (1986) Värna om bilden Västerbottens-Kuriren 27 mars 1987 Tankar kring Glutt-Everts fotografier Fotograficentrums bildtidning (1988:40) Tankar om den dokumentära metoden Populär Fotografi (1970:2) artiklar om sune jonsson Bergengren, K.: Sune Jonsson och det dokumentära Fotonyheterna (1972) Bergengren, K.: Sune Jonsson folklivsskildaren Fotograficentrums bildtidning (1982:1) Balgård, G.: Också orden är redskap om författaren Sune Jonsson Provins (2000:4) Balgård, G.: Den föreliggande verkligheten ett samtal med Sune Jonsson Per-Uno Ågren uppdrag kulturarv Västerbotten (2005:4) Balgård, G.: Sommaren med Sune Jonsson Åtta texter om Sune Jonsson Västerbotten, (2000:4) Balgård, G.: Om en återvändares tvåspråkighet, i Sune Jonssons Album, fotografier från fem decennier (2000) Balgård, G.: Tankar om Sune Jonssons fotografi, i Sune Jonssons Och tiden blir ett förunderligt ting (2007) Edström, M.: Han ser det förbisedda Dagens Nyheter 20 januari 1969 Engman Lundberg, Kjell: Sune Jonsson och Den sociala fotobildboken, Åtta texter om Sune Jonsson Västerbotten, (2000:4) Hassner, R.: Fotografier från ett halvt sekel Åtta texter om Sune Jonsson Västerbotten, (2000:4) 64

Hård af Segerstad, Ulf: Dokumentärfoto på frammarsch Svenska Dagbladet 20 januari 1960 Isaksson, Folke: Sune Jonssons fromma känsla Åtta texter om Sune Jonsson Västerbotten, (2000:4) Jonsson, Rune: Fotografiska föreningen och 7 stockholmare Åtta texter om Sune Jonsson Västerbotten, (2000:4) Lundström, Jan-Erik.: Blå och grå dokumentär Åtta texter om Sune Jonsson Västerbotten, (2000:4) Rydell, Malena: Sune Jonsson och tiden Åtta texter om Sune Jonsson Västerbotten, (2000:4) Sörlin, S.: Den arbetande tiden. Om Sune Jonssons filmer Film&TV (1982:3) Sörlin, S.: Mot glömskans tyranni, Dagens Nyheter 19 november 2002 Sörlin, S.: Inledande essä i Sune Jonssons Hemmavid (1986) Ågren, Per-Uno: Mot glömskans tyranni Västerbotten (1979:4) Ågren, Per-Uno: Kring en fältetnologs arbete Åtta texter om Sune Jonsson Västerbotten (2000:4) artiklar, böcker, rapporter, utredningar Arvidson, Tommy: Fotografi som upplevelse och dokument (2007) Barthes, Roland: Det ljusa rummet tankar om fotografi (1980) Benjamin, Walter: A Small History of Photography (1931) Berg, Kristian: artikel i Framtiden är nu Kultursverige 2040 (2010) Berger, John: Ways of Seeing (1972) Berger, John: About looking (1980) Berger, John & Mohr, Jean: Another Way of Telling (1982) Bergengren, Kurt, Fotografera är nödvändigt (1988) Braudel, F.: Medelhavet, rummet och historien (1985) Dahlman, Eva, (red): Mot glömskans tyranni Fotorådet och Fotosekretariatet vid Nordiska museet (1997) Dahlman, Eva, (red): Verklighetens bilder Om fotografer och fotografier i museernas samtidsdokumentation (1999.) Edwards, Steve: Fotografi en introduktion (2007) Flusser, Vilem: En filosofi för fotografin (1988) Hassner, Rune (red): Hur den andra hälften levde, en samhällskritisk bilddokumentation av invandrarnas New York Utställningskatalog Fotografiska museet (1972) 65

Jeffrey Jan: Photography A Concise History (1981) Lundström, Jan-Erik (red): Tankar om fotografi (1993) Rosengren, A.: Bilderna dokumenterar om berättande fotografier i museer (1985) Rosengren, A.: Med fotografi som inspiration Samtiden som kulturarv: svenska museers samtidsdokumentation 1975 2000 (2006) Solomon-Godeau, Abigail: Vem talar så? Några frågor om dokumentär fotografi Tankar om fotografi (1993) Sontag, Susan: Om fotografi (1981) Steichen Edward, (red): The Bitter Years, Rural America as seen by the photographers of the Farm Security Administration (1962) Ståhl, Margareta: Foto i focus, utredning om fotografi vid Nordiska museet (1992) Ågren, Per-Uno: Om museer och dokumentärfotografi, Populär fotografi (1970) Ågren, Per-Uno: Vem ska rädda bilden? Rapport från Kulturrådet (1980) Ågren, Per-Uno: Bilden i museet Svenska museer (1982) Ågren, Per-Uno: Dokumentärfotografin en bortglömd metod? Svenska museer (1983:1) Ågren, Per-Uno: Fotografiet som avbildning och utsaga Med sikte på verkligheten, Moderna museet (1985) Ågren, Per-Uno: Sätt att se Arbetets bilder, Arbetets museum (1991) film Mot glömskans tyranni En film om Sune Jonsson av Gunnar Källström och Marianne Gillgren SVT (1982) 66

Tack Personer som varit behjälpliga under förstudiearbetet år I Anna Rådström, lektor, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet Anna Tellgren, FD, intendent, Moderna Museet Annette Rosengren, FD, fd intendent, Nordiska museet Bengt Ulaner, fd förlagsredaktör Berit Högman (S), ordf i riksdagens kulturutskott Dan Brändström, professor, ordf i Sällskapet Sune Jonssons vänner Eva Dahlman, förste bibliotekarie, Kungl. biblioteket, Stockholm Fredrik Linder, handläggare på Kulturdepartementet Gunilla Knape, FD, Hasselbladstiftelsen, Göteborg Gunilla Muhr, Centrum för fotografi Ingrid Nilsson, direktör, Preus fotomuseum, Horten Jan Broman, grundare, Fotografiska, Stockholm Jeppe Wikström, förlagsredaktör, Max Ströms förlag Joakim Sandberg, programchef, SVT Umeå Katarina Pierre, museichef, BildMuseet, Umeå Katarina Ågren, fd museiintendent, kollega till Sune Jonsson Lars-Erik Edlund, professor, Institutionen för språkstudier, Umeå universitet Leif Wigh, fd intendent Moderna Museet/dåv. Fotografiska Museet Maria Lundkvist-Brömster, riksdagsman (FP) Marielle Nylander, konstkonsulent, Region Västerbotten Mats Persson, generalsekreterare, Riksförbundet Sveriges museer Niclas Östlind, curator och doktorand vid Högskolan för fotografi i Göteborg Pär Frank, fotograf och fd förlagsredaktör Per Broman, marknadschef, Fotografiska, Stockholm Stina Jonsson, Umeå Suzi Erzahin, koordinator, IASPIS Sverker Sörlin, professor, Sällskapet Sune Jonssons vänner 67

SJCD The Museum of Västerbotten has a long tradition of working with photodocumentary material.the archive adminsters large photographic collections with approximately 4 million pictures. Among those are the internationally recognized photographer Sune Jonsson s complete works. Sune Jonsson was presented with the prestigious Hasselblad Award in 1993. It s an international photography prize sometimes called The Nobel Prize in Photography granted to a photographer recognized for major achievements. He became an Honorary Doctor at the Swedish University of Agricultural Sciences in 1993 and at Umeå University in 2001. Sune Jonsson (1930 2009) holds a unique position in Swedish photography. His works represent a humanistic view of visual expression, characterized by a deep respect for people and a profound understanding and feeling for the traces they leave in the surrounding landscape. As no one else he has investigated and described contemporary life in great detail in articles, books and films, mainly in Västerbotten and other parts of Sweden but also in other places such as New York, Congo, Prague, Österbotten in Finland, Bornholm in Denmark, Canada and Portugal. From 1961 until his retirement in 1995, Sune Jonsson worked as a photographer, a field ethnologist and a film maker at the Museum of Västerbotten. At first he worked on a project basis, but from 1968 he was employed on the permanent staff of the museum. Since 1959 he has written 24 books, produced 20 documentary films and shown his pictures in hundreds of exhibitions and lectures in cooperation with various parties. As a deeply knowledgeable and conscientious cultural worker he indicated the direction for one of the museum s most important assignments; to preserve and respectfully describe man s living conditions in a changing society. His special field was to depict the changing conditions of Swedish farmers, in particular the smaller farms (the smallholdings) which were greatly diminished in number from the 1950s and onwards. Different work processes, family, religion and school are recurring themes in these documentations. 68

In 1986, Sune Jonsson looked back upon his work: In connection with an exhibition at Moderna Museet in 1962 I summarized my intentions. I felt then that I write and take photographs in order to tell, enrich and preserve. The more simple, the more uncomplicated; three words. They still hold good today, and they probably will not lose their significance. Years have passed like telephone poles along the roadside. But the pictorial work has frozen the time that sweeps past, transformed it into a large number of areas in which we continue our lives. We can observe them, become absorbed in them, relive those things that we have long since passed by. At best these areas may also mediate knowledge and unite people, from the past, the present and the future, as well as increase understanding and agreement. At least that was my intention. The Museum of Västerbotten wants to create a Centre of Documentary Photography, in Sune Jonsson s name, based on his archives which are also of great national interest. Sune Jonsson s classic and much beloved photos will be exhibited here alongside lesser known motifs. Documentary photography by other photographers will also be presented here. New expressions, new perspectives and a renewal of documentary photography will be an important feature on the foundation of tradition and historical perspective. Apart from exhibitions and films, important cornerstones of the centre will be reading rooms with magazines and photo literature, regular seminars, photographers-in-residence, workshops and courses where the concept of documentary photography will be problematized, interpreted and given new meanings in an ongoing discussion. Sune Jonsson s Centre of Documentary Photography will be a unifying force in the country with its national and international network that will cooperate on issues regarding the importance of documentary photography in society. 69

Sune Jonsson. Foto: Janne Hellgren.

Denna förstudie är genomförd med stöd av Statens Kulturråd, Umeå kommun och Region Västerbotten.

Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi är ett rum och en plattform för den dokumentära bilden. Här presenteras Sune Jonssons klassiska och älskade bilder vid sidan av mindre kända motiv. Här visas även dokumentärfotografi av andra fotografer. Nya uttryck, nya perspektiv och förnyelse av den dokumentära fotografin blir ett viktigt inslag på traditionens och det historiska perspektivets grund. Basen är Sune Jonssons arkiv i Västerbottens museum tillsammans med flera andra viktiga fotografisamlingar. Hans arkiv är tillgängligt för studier och forskning. Filmrum, forskarplatser, läsrum med tidskrifter och internationell fotografilitteratur finns givetvis med anknytning till pågående utställningar. Hörnstenar i centrumet är förutom utställningar, regelbundet återkom mande seminarier, fotografresidens, workshops och kurser där själva begreppet dokumentärfotografi i ett pågående samtal problema tiseras, tolkas och ges nya innebörder. Sune Jonsson Centrum för Dokumentär fotografi är en drivande nod i ett nationellt nätverk för den dokumentära bilden. Ett dokumentärt arbete vänder sig inte till den estetiske finsmakaren, den förströdde konsumenten, utan till män niskor med vitalt behov att öka sitt vetande, förvandla förmedlade miljöer, epoker, naturstycken till personligt erfarenhetsstoff, något att berika sitt inre landskap med. Sune Jonsson, Nio funderingar kring 1/125-delen (1978).