Lagra och spela din musik digitalt! Analogt - vad är det? All musik som spelas upp är analog. Det betyder att när man lyssnar på den så är det inte en massa ettor och nollor man lyssnar på utan musik som i varje ögonblick kan ha olika toner och tempo. Denna historiska återblick har som syfte att förklara vad analog lagring och avläsning av musik är. När man spelar in musiken i studion använder man mikrofoner som fångar upp musiken och omvandlar den till svag ström. Förr skickade man strömmen till avancerade rullbandspelare där man lagrade musiken på band av plast med en hinna som kunde magnetiseras. Banden i studion var bredare än de vi använde hemma men det var ändå band som fungerade på samma sätt som i din hemmabandspelare. Före CD:ns lansering använde man vinylskivor som man spelade upp på en grammofon. Musiken fanns lagrad på en skiva oftast gjord av svart vinyl.
Lagringen skedde genom att man på skivan graverade in spår som var olika djupa och breda. På grammofonen hade man en avläsare, kallad pickup, som läste spåren. Skivan snurrade i en bestämd hastighet och pickupen skulle läsa av alla förändringar i spåren och omvandla dessa till elektricitet. Musikens variationer berodde på hur spåren ändrade sig. Ändringarna i spåren kunde vara väldigt små, ner till en tusendels millimeter. Man förstår att det krävdes en otrolig precision för att läsa av spåren och minsta dammkorn, eller fett från ett fingeravtryck, eller en vibration resulterade i sämre ljud. Repor i vinylen, ihop med smutsen, gjorde att det knastrade när man spelade musik från en grammofon. Med denna teknik kunde man få en fantastiskt bra ljudkvalitet. Det krävdes dock att allt var i toppskick och perfekt intrimmat. Tyvärr blev det väldigt dyrt om man skulle få en riktigt bra ljudkvalitet. Digitalt - vad är det? På 80-talet blev datorerna allt mer populära och börjades även användas inom musikproduktioner. Man kom på att man kunde omvandla de elektriska strömmarna som fanns lagrade på musikbanden till en väldig massa ettor och nollor. Det var ju så datorerna lagrade allt sitt material så då borde man kunna lagra musik så också. Musik kunde nu lagras på disketter eller datorhårddiskar i stället för på magnetiska band. En apparat som kallas AD-omvandlare kopplades in mellan den gamla rullbandspelare och omvandlade den analoga strömmen (A) till digitala ettor och nollor (D) som lagrade på en hårddisk.
En AD-omvandlare betyder alltså en apparat som omvandlar analogt material (A) till digital lagring (D). Om man lagrar en text digitalt så använder man åtta stycken bitar för att lagra en bokstav. Typ: A=001010111 Man kallar dessa 1:or och 0:or för bitar (på engelska bits) Man ansåg vid denna tidpunkt att om man kände av den elektriska signalen 44 000 gånger i sekunden och lagrade detta värde som bitarna så hade man läst av musiken tillräckligt noga så att man hade den perfekta lagringen. Läste man av dessa bitar i en annan apparat som kallas DA-omvandlare så ansåg man att man hade det perfekta ljudet. De digitala 1:orna och 0:orna (D) omvandlade man tillbaka till ström (A) som man sedan skickade in i sin förstärkare där hemma och spelade upp i sina högtalare. CD:n gör sitt intrång på marknaden Grammofonen ersattes i hemmet av en avläsare (CD-spelare) för de nya skivorna. Skivorna (CD) innehöll inga spår utan bara en massa bitar. CD betyder Compact Disk vilket man kan översätta till liten skiva på svenska. Man bör därför inte säga CD-skiva (Liten Skiva-skiva). Man brände pyttesmå hål i skivan. Ett hål betyder en 1:a. Inget hål är lika med en 0:a. I CD-spelare stoppade man in sin CD och den börjar snurra med en förutbestämd hastighet. En laserstråle känner av om det finns ett hål i plasten eller inte. Hela skivan är alltså försedd med små hål. Kom ihåg att varje elektrisk avläsning lagras som åtta stycken bitar. Varje sekund så lästes den elektriska signalen av ungefär 44 000 gånger. Det betyder att för en sekunds musik krävs det en massa hål i CD:n! En CD innehåller upp till 80 minuters musik så det betyder att det finns många miljoner små hål i skivan. Nåväl, laserstrålen läser av den snurrande skivan och skickar sina avlästa bitar till den apparat som skall omvandla dessa tillbaka till ström igen dvs. DAomvandlaren. Strömmen skickas in i din förstärkare, som gör det som namnet antyder, förstärker den svaga ström som DA-omvandlaren lämnar ifrån sig så att strömmen orkar flytta dina högtalare fram och tillbaka. En kort repetition:
Mikrofonen omvandlar musik till ström. Strömmen omvandlas till bitar i ADomvandlaren. Dessa bränns ner på en skiva (CD) i form av små hål. En laser läser av hålen på den snurrande skivan och skickar dessa till DA-omvandlaren som omformar 1:orna och 0:orna till ström igen. Den perfekta musiken i hemmet? Tillverkarna använde på 80-talet, då CD:n lanserades, budskapet att det var det perfekta ljudet man sålde. Inga knastriga skivor som kunde bli smutsiga. Man skulle enbart läsa av dessa små hål med en laser och så skulle de omvandlas tillbaka till ström igen. Många konsumenter blev efterhand skeptiska och tycket att det lät kallt och saknade musikaliskt engagemang. Analogt lät rundare och mer musik. För att råda bot på konsumenternas missnöje lanserade vissa förståsigpåare tanken att om man stoppade sina CD i frysen så lät de mycket bättre. Andra menade att man skulle måla kanten med en grön specialfärg så lät det bra. Trots dessa specialknep så var sällan ljudet riktigt bra. Man upplevde inte musiken som man skulle. Man slapp knastret, och till viss del bruset, men något saknades. Om detta var det perfekta ljudet skulle alla apparater låta likadant men det gjorde de ju inte. Ett problem var att standarden för CD:n var bestämd till avläsning av den elektriska signalen ungefär 44 000 gånger i sekunden. Man började inse att detta inte skedde tillräckligt ofta och det saknades något. CD-standarden var satt men den hade redan sina begränsningar! Oftast var AD- och DA-omvandlarna sammanbyggda i en krets som heter DAC (Digital Audio Converter). DAC:arna utvecklades i rask takt och olika varianter har sett dagens ljus. Utan att bli för teknisk kan man konstatera att det som skett är att man läser av CD:n och sedan och på konstgjord väg lägger till det som man tror saknas så låter det bättre. Denna teknik kallas uppsampling.
Idag ser man DAC:ar som kallas 24/192. Det betyder att man har många extra bitar att tillgå för att uppsampla i. Saknas något på en CD? Man hade konstaterat att den standard CD:n byggde på var inte tillräcklig. Å andra sidan nådde man bra resultat genom att på konstgjord väg tillföra det som man trodde saknades på CD:n. Efterhand som tiden gick så blev de CD man kunde köpa i butikerna bättre och bättre. Köpte man en CD år 1989 så kunde man 10 år senare köpa samma CD i en remaster-version som lät bättre. Remaster betydde helt enkelt att man hade använt bättre DAC:ar, och annan bättre digital utrustning, för att få CD:n att låta bättre. Trots att man kunde köpa CD som började låta bra, och man kunde köpa CDspelare som fick det att låta bra, så kom kravet att CD:n skall ersättas med något som inte hade dess grundläggande begränsningar. Högupplöst ljud vad är det? Man tog fram nya typer av skivor som rymmer 4-5 gånger mer information än vad en CD fick plats med. SACD och DVD är exempel på sådana skivor. Blue Ray rymmer ytterligare mer information än vad CD:n gjorde. De nya skivorna gjorde att man kunde utnyttja de allt bättre DAC:arnas fulla kapacitet och läsa av musiken mer än 44 000 gånger i sekunden och dessutom använda mer än åtta bitar för att lagra varje avläsning. Man ser numera att man använder DAC:ar som klarar 24 bitar och 192 000 avläsningar per sekund. En sådan omvandlare betecknas 24/192. Poängen är att ju fler bitar man använder desto bättre kan man kopiera den ursprungliga elektriska signalen som mikrofonen ger ifrån sig. Parallellt med att man tog fram bättre skivtyper för att ersätta CD:n så började några kunniga och musikälskande konsumenter ställa sig frågan: I studion lagras musiken på hårddiskar så varför måste vi konsumenten spela av musiken från en skiva med hål i? Kan inte vi också lagra musiken på hårddiskar?
I takt med att priserna på hårddiskar sjönk, och lagringskapaciteten ökade, så började det bli intressant för konsumenterna att lagra sin musik på hårddiskar av olika typer. Hårddisken kunde sitta i datorn men även i din telefon och andra portabla musikspelare. I början kunde man bara lagra något 10-tal CD på dessa hårddiskar. Man kom på att om man komprimerade ljudet och tog bort sådant som inte behövdes så kunde man ta bort mer än 90 % av 1:orna och 0:orna utan att det påverkade ljudet så mycket. Det betydde att en låt som på CD:n som i original tog upp 40 Mb plats tog efter komprimeringen bara upp 3.5 Mb plats. Mb är ett mått på hur mycket plats en låt tar på hårddisken. Det innebar att man fick plats med tio gånger mer musik på hårddiskens begränsade utrymme. Priset man fick betala var att man fick sämre ljudkvalitet men få brydde sig om det. Lagringskapacitet var viktigare än ljudkvalitet. Det fanns olika sätt att ta komprimera (ta bort) delar av musiken. Man hade olika forskningsprojekt där man i försök testade vad man kunde ta bort utan att testpersonerna märkte så mycket av det. MP3 blev den populäraste komprimeringsmetoden. Man talade om att man rippade musiken när man komprimerade den till MP3. Det fanns olika komprimeringsgrader med MP3-metoden. De man kunde välja på var 64Kb, 128Kb, 256Kb och 320 Kb. Ju högre siffra desto mindre komprimering och bättre ljud. Nackdelen med högre ljudkvalitet är att det behövs mer lagringsutrymme på hårddisken. Använder man MP3 320 Kb så återstår 13 % av den ursprungliga musikens alla 1:or och 0:or. När nu musiken låg komprimerad på hårddiskar ute hos konsumenterna började man att kopiera varandras musik. Att kopiera en digital fil innebär inte att kopian blir sämre. Görs det rätt är den exakt likadan som originalet. Förr, när man kopierade kassettband, så sjönk kvaliteten för varje kopia man gjorde. Digital kopiering var helt annorlunda. Man kunde kopiera hur många gånger som helst utan kvalitetsskillnad! I takt med att Internet utvecklades, och hastigheterna ut till konsumenterna ökade, växte det fram olika system där man enkelt kunde dela med sig av sin musik till andra via Internet. Det räckte i princip att en person köpte Mickael Jacksons senaste CD och komprimerade den till MP3 och delade ut den och kort därefter kunde 10 000 personer ha musiken på sin egen hårddisk. Man behövde inte ens känna den person som ursprungligen köpt CD:n. Alla var anonyma med denna
kopieringsmetod. Man kallade denna metod av kopiering för nerladdning. I denna sammanställning går vi inte igenom den legala aspekten av denna metod att sprida och kopiera musik utan konstaterar bara att så ser det ut idag. Öka antalet bitar och sedan ta bort de flesta - varför? Man kan ju ställa sig frågan varför man å ena sidan tycker att CD:n har för dålig ljudkvalitet, och eftersträvar att få musiken lagrad digitalt med bättre kvalitet (fler bitar), och å andra sidan komprimera bort 87 % av de bitar som finns från början på CD:n? Svaret på frågan har att göra med dels hur mycket plats det finns på konsumenternas hårddiskar dels med vilken hastighet konsumenterna kopplar upp sig till Internet. Idag är stora hårddiskar så billiga att de flesta har råd at köpa hårddiskar som rymmer tusentals skivor som lagras utan kompring. Många har snabb anslutning till Internet så man kan köpa i originalskick, med alla bitar, utan att det tar för lång tid. När man skall kopiera sin musik från en skiva till hårddisken finns det en sak att tänka extra på. Alla skivavläsare har en krets som kallas felkorrigeringskretsen. Den arbetar när lasern inte kan läsa av om det finns ett hål på skivan eller inte. Det kan vara fel på skivan, kanske smuts eller en repa. Kretsen gissar om det skulle varit ett hål eller inte och lägger till de 1:or eller 0:or den tror saknas. När man lyssnar på musiken från en skiva vill man naturligtvis inte att musiken skall stanna upp, lasern gå tillbaka och sänka hastigheten på skivan och försöka läsa igen tills den läser rätt. Några få avläsningsfel accepterar man för att musiken skall flyta på utan avbrott. Det vore olidligt att lyssna på musik om det stannar hela tiden för att avläsningen inte är perfekt. Man får helt enkelt acceptera att felkorrigeringskretsen gissar, mer eller mindre bra, vad som saknas. Saknas det bitar så låter det sämre. Vad skall man då göra? Visst man kan köpa CD-spelare som läser musiken nästan perfekt men då blir de mycket dyra. Spelare av den kvalitet som vanliga konsumenter har råd att köpa läser oftast av skivan med många fel. Korrigeringskretsen arbetar hela tiden med att gissa hur det borde varit och lägger dit felaktiga bitar. Dessutom hanterar alla inte sina skivor rätt. Fingeravtryck, smuts, repor och annat försvårar laserns
avläsning av de små hålen. Enkelt kan man säga att skivan läses bäst första gången den används! Hur skall man göra för att få avläsningen perfekt och samtidigt kunna lyssna på musiken utan avbrott? Lösningen är att först kopiera över musiken till en hårddisk och sedan spela upp musiken därifrån! Man låter avläsningen snurra med en låg hastighet så blir avläsningen enklare för lasern som då inte behöver arbeta så fort. Den kan sänka farten på skivans rotation till den märker att allt är rätt avläst. Skulle det uppstå avläsningsproblem kan lasern läsa om tills allt är perfekt avläst. Fördelen är att felkorrigeringskretsen inte behöver lägga till de bitar den tror saknas. Alla bitar ser då exakt ut som de gjorde på skivan. Det som ligger på hårddisken är en exakt kopia av det som finns på skivan! Det är alltså ljudtekniskt bättre att ha ett program i datorn, som i sin egen takt läser av skivan tills alla bitar är exakt lika, och lagrar musiken på hårddisken. Man spelar därefter upp musiken från hårddisken som ju är en exakt kopia av musiken som den såg ut på skivan. Man behöver då inte investera i någon vansinnigt dyr skivavspelare för att få en så kallad bitkorrekt avspelning utan kan klarar sig med en bra DVD-läsare i datorn som sköter den bitkorrekta kopieringen till hårddisken. Det finns olika datorprogram som gör exakta kopior på skivor. När man lagrar musiken på hårddisken skall man eftersträva att inte ta bort något. Man kan lagra på olika sätt, vilket kallas olika format om man använder
datortermer. Ett format som är bra heter FLAC Man kan välja mellan olika varianter på FLAC och dessa lagrar musiken så att den tar olika stor plats. Man kan välja mellan 0-8. Har du plats så välj varianten 8 så slipper datorn arbeta med att packa upp informationen under avspelningen. Skall datorn arbeta med uppackning kan detta leda till sämre ljud. Det är inte så stor skillnad mellan de olika FLAC-varianterna men är man finsmakare så väljer man variant 8. Ett vanligt förekommande program är Exact Audio Copy http://www.exactaudiocopy.de/ Ett annat program, som är lättare att använda, är dbpoweramp CD Ripper. http://www.dbpoweramp.com/cd-ripper.htm Så här ser det ut när programmet rippar och sparar i FLAC-format.
Programmet kan testas kostnadsfritt i 21 dagar och därefter kostar det ca 40 dollar. Betalas direkt med kreditkort på företagets webb. Vissa skivbolag har börjat sälja sin musik med hög upplösning (många bitar). direkt över Internet. Kolla efter beteckningar som 24/192 för att denna typ av nerladdningar. Kan du ladda ner direkt i formatet FLAC är det utmärkt. Fördelen med detta är att då slipper skivbolaget kopiera musiken till en skiva, vilket kan leda till kvalitetsförluster, och du sedan skall läsa av den igen till din hårddisk, vilket också kan leda till ytterligare kvalitetsförluster. Skickar man bitar över Internet finns en automatisk felkorrigering så att alla bitar är exakt lika hos sändaren och mottagaren. Musiken är på hårddisken och vad nu? Nu när du har din musik på din hårddisk, med alla bitar exakt som det var tänkt från början av producenten, är det dags att spela upp den. Det är dags att hitta något datorprogram du kan ha för att spela upp musiken som finns på hårddisken. Kanske har du blandat så en del musik är lagrad komprimerad i formatet MP3 och en del utan komprimering i formatet FLAC. Det finns en del andra format att lagra i också. En del format tar bort bitar andra format lagrar musiken utan att ta bort bitar. Vill man ha bra ljudkvalitet skall man köra sin musik på en dator med Windows Vista eller Windows 7. Vi går här inte igenom hur Apples datorer fungerar med musik trots det går att finna bra lösningar i denna typ av datorer också. I tidigare versioner av Windows fanns en begränsning som gjorde att musiken inte spelades upp rätt. Kortfattat kan man säga att Windows inte klarade av att skicka alla bitar korrekt ut till den del i datorn som skickar ljudet vidare till din förstärkare. Denna del kallas ljudkort och vi kommer tillbaka till dess funktion senare. Program i datorn att spela upp sin musik med Välj något program som klarar de flesta format och ett som du tycker är smidigt att arbeta med. Vi går igenom hur man gör med det som följer Windows och heter Windows Media Player (WMP) Vän av ordning kommer att fråga sig hur kan man välja Windows WMP när den inte klarar av att spela upp formatet FLAC som standard?
Det är helt korrekt men användarvänligheten, och att detta program hanterar stora musiksamlingar, gör att vi ändå väljer att arbeta med detta program. Man måste installera ett tilläggsprogram som gör att WMP kan läsa och spara de format som inte är standard i WMP. En typ av tilläggsprogram kallas tagghanterare. En tagg är den information, som lagras tillsammans musiken, och som anger vem som är artist, vad låten heter, vad skivan heter osv. Det behövs ytterligare ett program på datorn som göra att WMP kan spela upp de flesta typer av filformat. Denna typ av tilläggsprogram kallas för Codec. Fixa till WMP så att det kan spela upp alla musikformat Beroende på vilken version av Windows mar har finns det olika program man kan använda. Man skall dessutom fundera på om man kör Windows i läget för 32 eller 64-bitar. I detta exempel utgår vi från Windows 7 Professional i läge 64-bitar. WMP är version 12 Vi behöver ett tillägg till WMP 12 som heter WMP Tag Plus. Med detta kan vi läsa filer i Flac-format. http://bmproductions.fixnum.org/index.htm?http://bmproductions.fixnum.org/w mptagplus/ Nackdel med detta tillägg är att det bara fungerar på WMP om man kör det i läge 32-bitar. Man kan dock välja i Windows som körs i läge 64 bitar om man starta WMP i läge 32 eller 64 bitar. Så här kan man starta WMP i läge 32 bitar:
I katalogen c:\program Files (x86) hittar man de program som körs i läge 32 bitar. Klicka på denna. Nu visas alla kataloger i denna mapp. En bit ner finner du Windows Media Player. I denna katalog ser det ut ungefär så här. Klicka på wmplayer.exe för att starta WMP i läge 32 bitar. Gör en genväg och lägg på Skrivbordet så kan du enkelt starta programmet från Skrivbordet. Win7Codecs är en paket med olika Codec:s som används för att kunna spela upp olika typer av lagringsformat för musik och film. Shark heter företaget som gjort denna samling codec:s
Senaste version är 2.2.7 www.shark007.net Så här kan det se ut när båda programmen är installerade. Att hantera musiken inne i WMP Så här kan det se ut om man ställer in WMP på ett lämpligt sätt: Vi ser denna information (taggar) för albumet: Bild Låt nr Låtens titel Längd Medverkande artist Storlek på filen Dataleverantör Typ av fil Bithastighet (om man går mot höger på sin dator) Kompositör (om man går mot höger på sin dator) Man väljer vad som skall visas om albumen genom att ställa sig uppe i kolumntitlarna och ta höger musknapp och välj alternativet Välj kolumner
Klicka i tills du ser de kolumner som vi angav ovan. Nu när rätt kolumner visas vill man att musik har rätt taggar så att den visas rätt och man kan söka på olika begrepp.
Saknar något album, eller låt, rätt information så kan man be WMP att söka upp den och uppdatera din musik så att den har senaste information om albumet. Markera albumets bild och högerklicka och välj alternativet Hitta albuminformation. Nu kopplar WMP upp sig och söker efter information i flera olika databaser med information om album, artister mm. Det finns flera olika databaser att välja information från. Den som heter AMG (American Music Guide) är klart bäst. Nu hjälper WMP dig och lägger nästan alltid deras information överst ibland de album du kan välja mellan. Man ser i WMP vem som levererat informationen till dina taggar. Vi sammanfattar vad vi gjort så här långt: 1. Nu har du din musik på hårddisken och den är kopierad så att du har en exakt kopia av skivan (bitexakt). 2. Du har ett program i din dator som kan läsa informationen (taggarna) om nästan alla olika typer av format som man kan lagra musik i.
3. Du har en flera olika Codec:s som kan spela upp alla de format som du lagrar musiken i. Transportera musiken digitalt eller analogt? Det är mycket svårare att transportera svaga elektriska signaler korrekt jämfört med att transportera dem digitalt. Även om det bara handlar om några decimeter som de svaga elektriska signalerna skall transporteras så får man kvalitetsförsämringar. Problemet är att det i denna typ av överföring inte finns någon felkontroll, det som skickades jämförs med det som kom fram, vilket gör att kvaliteten på kablarna har betydelse. Man kan köpa analoga kablar mellan CD-spelare och förstärkare som kostar många tusen kronor för 3 decimeter. Samma sak gäller för de kablar som kopplar ihop din förstärkare och dina högtalare. Här har man förstärkt de svaga signalerna som kom in i förstärkaren flera hundra gånger men ända får man kvalitetsförändringar när de skickas till högtalarna. Därför låter vi omvandlingen till analoga signaler (ström) ske så nära dina högtalare som möjligt. I studion omformades de elektriska signalerna från mikrofonen till digitala bitar och dessa lagrades en av på studions hårddiskar. Vi har kopierat dessa digitala bitar hela vägen ner till din dators hårddisk så att du har en exakt kopia av det som lämnade mikrofonen. Precis innan bitarna når din förstärkare omvandlar vi dem tillbaka till ström igen.
Hur blir det musik igen av mina bitar? När du i WMP klickar på Spela upp skickas bitarna, som lagrats på din hårddisk, till den del i datorn som omvandlar bitar till ljud. Denna del i datorn kallas ljudkort. Ljudkortet omvandlar dina bitar till ström igen och denna skickas till din förstärkare och sedan till dina högtalare. Vi lärde oss tidigare att elektriska signaler är analoga (A). Ljudkortet har en DAC som omvandlar de digitala bitarna (D) till elektrisk ström (A). Från ljudkortet går det normalt analog kabel till din förstärkare. Det finns olika kabeltyper och vi kommer tillbaka till det senare. Ljudkortet kan antingen sitta inne i din datorlåda eller vara en låda som sitter utanför din datorlåda. Ofta kopplas ett externt ljudkort till din dator med en kabel som kallas USB. Denna skicka signalerna mellan datorn och ljudkortet i form av bitar (D). Det kan finnas fördelar med ett externt ljudkort då det i mindre grad påverkas av de andra elektriska signaler som finns inne i din dator. Man skall kolla så att det ljudkort man har arbetar med maximala prestanda. Inne i datorn finns en programvara som sköter detta. Kallas ofta kortets drivrutin. Tillverkarna släpper ofta ut nya versioner av sina drivrutiner så kolla på din leverantörs hemsida om det kommit nya drivrutiner och byt alltid ut de äldre mot de senaste. Ofta tillkommer det nya finesser och fel rättas. För att komma åt att ställa in ditt ljudkort går vi till Kontrollpanelen och avdelningen Ljud. Det kan se ut så här när man kommit rätt. I detta fall är det en extern DAC kopplad med en USB-kabel till datorn.
En DAC som kopplas in med USB-kabel kallas ofta USB-DAC. Vi skall nu se hur detta externa ljudkort är inställt. Vi markerar det och tar höger musknapp. Välj Egenskaper
Nu visas de flikar man kan använda för att ställa in detta ljudkort.
Under fliken Förbättringar kan man koppla av eller på olika typer av elektroniska förbättringar (förändringar) som skall ske med musiken. Grundregeln är att ha alla dessa avstängda men det kan på vissa musikanläggningar och vissa typer av komprimerad musik (MP3) låta bättre med lite mer bas och lite extra rumskaraktär. Varje tillverkare har sina namn på dessa förändringar. Prova dig fram vad som låter bäst. Grundregeln med icke komprimerad musik är att stäng av alla sådana förbättringar annars blir de lätt försämringar. Grundregeln i fliken där man ställer in samplingshastighet, bithastighet eller vad din leverantör väljer att kallas det, att välja den högsta tänkbara siffran. Det kan heta 24/192eller något annat som anger antal bitar och hastigheten. Ibland kallas det för Studiokvalitet. Välj alltid det högsta värdet.
Kommer musiken ur mina högtalare nu? Har du kablar från ditt ljudkort (DAC) till din förstärkare och sätter kablarna rätt i förstärkaren (gärna uttaget bak som heter AUX) och sätter ingångsväljaren på förstärkaren på att spela från denna ingång så bör det strömma musik ur dina högtalare. Ställ in volymen på förstärkaren så att du får lagom volym med datorns volymkontroll i mitten. Då kan du sköta ljudvolymen från datorn framöver.
Vilken utrustning skall jag köpa? Hårdiskar finns i olika storlekar och idag kan man köpa sådana som rymmer 2TB vilket är väldigt mycket. De kostar runt 1 500 kronor och priserna sjunker stadigt. Vill man inte ha hårddiskarna i datorn kan man köpa en extern låda som kallas NAS. Det finns flera olika typer och vissa kan man koppla in upp till fyra hårdiskar samtidigt. Det betyder att man kan ha fyra hårddiskar med plats för 2 TB vilket ger totalt 8 TB att lagra musik på. För den normala användaren räcker nog 1-2 TB utmärkt. I tidningar, typ HiFi & Musik, görs det löpande tester på det som är bra just nu och vad man skall tänka på när man köper en NAS. Skall man köpa ett ljudkort är en extern USB-DAC smidig att köpa. Sitter det redan ett ljudkort i din dator så är de normalt inte så bra för musik. På senare tid har det kommit datorer med riktigt bra inbyggda ljudkort. Kolla bara att det kör i sitt bästa läge med flest bitar och högsta hastighet. Följ beskrivningen ovan för att justera detta.
Är man inte nöjd med det inbyggda ljudkortet kan man, beroende på sin budget, välja någon av dessa: HRT Music Streamer II otroligt bra för ca 1 900 kronor Cambridge Audio DacMagic bättre ljud och mer flexibel för ca 2 750 kronor Hegel HD10 - toppklass och mycket bättre än de andra för ca 10 000 kronor USB-kabeln mellan DAC:en och datorn kan man kosta på en kabel från Supra om man vill spendera någon hundralapp på en bättre USB-kabel. Transporten sker digitalt så skillnaden på en dyrare kabel och en standard bör inte vara så stor. Vissa hävdar dock att olika digitala kablar låter olika och att det är tidsfel (jitter) som är orsaken. Det betyder att ettorna och nollorna som hör ihop inte kommer fram exakt samtidigt för omvandling. Vissa DA-omvandlare har kretsar som samlar ihop ettorna och nollorna så att tidsfelen skall undvikas. Vikten av rätt USB-kabel är omstridd. De analoga kablarna, mellan ljudkortet och förstärkaren, är mera känsliga. Det finns ingen inbyggd kontroll av att det man skickar kommer fram exakt som det skickades i den analoga världen. Tar man de billigaste tunna som man kan hitta så blir det klar skillnad om man köper bättre kablar från exempelvis Supra även här.