INLANDS TORPE 1972:4 ULF NIELSEN Omslagsbild: blomställning av ag (Cladium mariscus), Klädestjärn.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning 3 Allmänt om natur och landskap 4 Topografi och hydrologi 4 Berggrunden 5 Jordarter 5 Beskrivning av natur och landskap i socknarna 8 Västerlanda socken 8 Hjärtums socken 13 Intressanta punktobjekt och skyddsvärda lokaler 20 A. Botanisk lokaler 20 B. Ornitologiska lokaler 24 C. Geologiska objekt 24 D. Skyddsvärda objekt 27 Introduktion till kartbilagan 43 Förklaring över de i kartbilaga C införda biotoperna 44 Definitioner av några växtgeografiska termer 46 Ordförklaringar 47 Litteraturförteckning 48 Foto- och kartbilagor medföljer 2
INLEDNING Föreliggande redogörelse är resultatet av 1972 års nattarinventering i Inlands Torpe kommun, den enda del av Älvsborgs län, som ligger i Bohuslän. Fältarbetet har, med smärre avbrott, genomförts under tiden 13.5-7.8. Fasta basläger har upprättats, varifrån område efter område undersökts. Återbesök har sedan gjorts på alla intressantare lokaler. På grund av ett mycket Litet antal farbara vägar i områdets inre delar, ha en stor del av fältarbetet måst utföras som vandringar. Hela Väktor-området har t.ex. inventerats på detta sätt. Under arbetet har jag fått mycken god hjälp och upplysningar av ett flertal personer, till vilka härmed riktas ett varmt tack! Den i området verksamme ringmärkaren, Roland Börjesson, Kungälv, har delat med sig av sin stora lokalkännedom samt bidragit med många uppgifter om växter och djur (i tex-ten markerade med RB ). God hjälp har också samtal med ortsbefolkningen givit. Under arbetet har kamera med teleobjektiv, fältkikare, lupp och insamlingsmaterial alltid funnits i bagaget. Löpande fältanteckningar fördes hela tiden. Tack vare områdets rimliga storlek var det möjligt att få en någorlunda god helhetsbild av natur och landskap. Givetvis kan inte en dylik översiktlig inventering täcka allt och många smärre lokaler av intresse, t.ex. enstaka bestånd av rara växter, har sannolikt förblivit obeskrivna. Min förhoppning är dock att arbetet skall ge en överskådlig bild av detta natursköna område. Till stor nytta vid de floristiska momenten av arbetet har varit Fries nyutkomna verk Göteborgs och Bohusläns fanerogamer och ormbunkar, som tar upp lokaler för alla sällsyntare arter. På grund av tidsbrist har alla dessa uppgifter ej kunnat kontrolleras (många fynd har sannolikt även varit av tillfällig karaktär). Flera nya ståndorter för rara växter har dessutom påträffats under arbetet; beläggexemplar finnes i de flesta fallen. Där uppgifter hämtade ur Fries förekommer i texten, finns alltid en hänvisning till detta verk. Området har, för att göra redogörelsen överskådligare, uppdelats i två delområden, identiska med de två socknar, vilka tillsammans bildar Inlands Torpe kommun. Denna uppdelning är sedan gammalt vedertagen, bl.a. i floristisk litteratur, och genom att socknarna sinsemellan är tämligen olikartade vad florans rikedom beträffar har den ett visst värde även ur andra synvinklar. Kartmaterialet har av reproduktionstekniska skäl uppdelats i en nordlig och en sydlig del (gäller karta B-D). I många fall sammanfaller skyddsvärda objekt och botaniska lokaler; i sådana fall sökes den rent floristiska beskrivningen lämpligen under Botaniska lokaler (rena artlistor), medan en mer ekologiskt inriktad diskussion av floran ingår i beskrivningen av motsvarande skyddsvärda objekt. På lämpliga ställen i texten finns hänvisningar till fotobilagan, vilken återfinnes i slutet av redogörelsen. Slutligen vill jag påpeka att den största förståelsen av objektens uppbyggnad och värde fås efter att först ha penetrerat de översiktliga beskrivningarna av natur och landskap. 3
a. Topografi och hydrologi ALLMÄNT OM NATUR OCH LANDSKAP Inlands Torpe kommuns topografiska utformning domineras helt av två stora, geologiskt betingade formationskomplex. Det ena är Göta älvdalen, som upptar hela kommunens östra delar och till sin utformning är tämligen enhetlig. Resterande delen av kommunen utgöres så gott som fullständigt av en enorm högplatå, som dock mångenstädes uppvisar stora inre topografiska variationer. Denna högplatå är resterna av det s.k. subkambriska peneplanet, en enorm urbergsplatå med plan yta. Ett bevis för detta är den goda toppkonstans, som råder inom området. Detta innebär att de allra flesta toppar och bergsryggar når upp till ungefär samma höjd, vilken torde motsvara peneplanets forna läge innan erosion och förkastningar givit upphov till dalgångar och höjder. Peneplanområdet avbryts inom kommunen i stort sett endast av Hjärtumsdelen, den enda sprickdalen av större format. Denna dal utgör troligen den egentliga fortsättningen på Göta älvdalen efter sträckan Trollhättan - Hjärtum. Nils Björsjö (1949) framkastar teorin att Hjärtumsdalen kan ha varit flodbädd för en prekvartär Göta älv. Peneplanets dalgångar uppvisar flerstädes vackra israndsbildningar av större format. Dessa har bildats under inlandsisens avsmältningsskede, då kolossala iskalotter låg kvar på högplatåerna, medan dalarna genomströmmades av isälvar. På så sätt har stora terrassbildningar och deltaytor bildats (se vidare avsnittet Jordarter ). De högsta höjderna finner man i Väktor-området i de centrala delarna av Hjärtums socken (Måröds Lyseberg 196 m, Stora Valeklinten 185½ m), samt i de delar av Svartedalen, som är belägna inom kommunens gränser (Huvudet 180 m). Hela högplatåområdet är bevuxet med barrskog, som till största delen är blåbärsgranskog. Nere i Göta älvdalen är den förhärskade naturtypen åker med spridda dungar av lövträd och blandskogsbevuxna kullar. Övergångszonen mellan högplatå och älvdal utgöres av ett smalt bälte, varför höjdskillnaderna blir stora och stupen och rasbranterna många. Det är här man finner de intressantaste och mest omväxlande naturtyperna. Även Hjärtumsdalen domineras av de agrikulturella naturtyperna. Dalsidorna är ej så branta som mot Göta älvdalen och höjdskillnaderna mindre. Alla sjöarna inom inventeringsområdet ligger uppe på högplatån. Endast ett fåtal ligger på höjder under 100 m, bland dessa befinner sig dock de största, nämligen öre sjö och Väktorsjöarna. Även de relativt stora sjöarna Arsjön och Rishagerödvatten ligger något lägre, i nära anslutning till Hjärtumsdalen. Så gott som hela detta rikliga sjöområde avvattnas åt öster i Göta älv, oftast via större åar men även via egna småbäckar, varför antalet mindre tillflöden till älven är förvånansvärt stort. Den enda riktigt stora sjön, Öre sjö, samt dess vattensystem, avvattnas västerut, genom Sågån, längst i norr. Även St. och L. Mörtevattnet, Medjolingen, Hästevatten, St. Hällbovatten, Gaffeln och Måkevatten avvattnas åt väster. Utby Lång är inventeringsområdets enda eutrofa sjö, de övriga är alla mer eller mindre oligotrofa; många småsjöar är utbildade som myrgölar. Några vattendelare kan spåras i området, bl.a. i sydvästra hörnet, i ringen av småsjöar NNO Sollums Lång, i Valdalen, mellan St. och L. Kvarnevattnet vid Öre sjös sydostända samt utefter bergsryggen mellan Öre sjö och Göta älv. De största åarna med utlopp i Göta älv är Sollumsån och Brattorpsån i Hjärtums socken samt Västerlandaån i Västerlanda s:n. Göta älv, slutligen, är bitvis tämligen strid t.ex. vid och nedanför Ström och längst i norr. Från Intagan ner till Utby är stränderna högre och brantare med stora nipområden. Här finns också talrika skredärr (se avsnittet Jordarter ). Under vattendragens väg från högplatåerna till älvdalen finner man talrika vattenfall av olika storlekar, särskilt inom den smala randzonen vid peneplankanten. 4
b. Berggrunden Göta älvdalen är en viktig geologisk gränslinje, emedan den skiljer två stora urbergsområden av olika ursprung och ålder. Öster om älven finner man de mycket gamla s.k. pregotiska gnejserna, vilka i Älvsborgs län är i huvudsak grå och tydligt bandade. Väster om älven är berggrunden yngre och består av s.k. gotiska bergarter, främst graniter och gnejsgraniter. I Inlands Torpe kommun utgöres berggrunden av en blandad gnejs- och gnejsgranitmassa tillhörande den s.k. Åmål-Kroppefjällsserien. Man finner dock även partier med grå gnejser, vilka snarast tillhör det pregotiska blocket. Röd gnejs och gnejsgranit är vanlig, särskilt i områdets västra delar. Stora förekomster finner man exempelvis i områdena mellan Arsjön och Gunnarsvattnet i Hjärtums s:n och omkring Rödvatten i Västerlanda s:n. Hornbländegnejs finns i ett stort stråk från Håleresjön söderut via Store-Väktors ostsida och ner mot Rannebergen vid Hasteröd. Ögongnejs förekommer vid Högen (VSV Hasteröd). Mycket framträdande och signifikativt i vissa delar av inventeringsområdet är stora områden och stråk, uteslutande bestående av pegmatit, en massformig, storkristallin bergart vilken huvudsakligen uppbyggs av fältspater och glimmermineraler. Den till färgen röda (den kast vara nästan vit!) bergarten finner man bl.a. i ett brett stråk mitt över Store-Väktor och söderut via Lysevattnet och Svartevattnet ner mot Rannebergen. De senare består helt av pegmatit, vilket lätt kan iakttagas i de stora stupen not sydväst. Andra större förekomster påträffar man vid Steröd (2 km NV Ström), i områdena söder om Öre sjö sant vid Hällorna nära Utby. Den mörka grönstenen diorit (dioritskiffer) förekommer dels i ett litet område några hundra meter väster om Bråtesjön (N om Store-Väktor), dels i områdena kring Öre sjö. Rikligast finner man den kring sjön Grävlingen väster om Öre sjö. Dessutom förekommer diorit i en mängd småförekomster i området mellan Öre sjö och länsgränsen, vid Sjölunden öster om sjön samt mellan Fridhem och intagan. I Öre sjö består öarna Björkö och Stora Furön helt av diorit liksom udden Hästen. Diabas, en mörk lavabergart, förekommer endast i en gång med västnordvästlig sträckning från Yttre Torp och Gategården söder om Utby. Denna diabasgång bryts av Torpdalen för att sedan passera i trakten av småsjöområdet norr om Sollums Lång. Eftersom såväl diorit som diabas är kalkrikare och dess närsalter mer lättåtkomliga än vad som gäller resten av urberget, kan detta vara förklaringen (eller åtminstone en av förklaringarna) till att norra delen av Väktor-området (objekt 11) hyser en rik flora av kalkkrävande arter. Diabasgången är mycket svår att iakttaga i terrängen, men har analyserats i samband med kartering av SGU under senare delen av 1800-talet. Man fann då bl.a. ett stort kloritinnehåll, pyroxen, apatit (ett kalkmineral), titanhaltig magnetit samt något svavel- och magnetkis. Vid samma undersökningar fann man även titanit i prov vid Intagan. c. Jordarter De inre delarna av Hjärtums socken är rika på kvartära bildningar, främst israndsavlagringar. Vid Terås-Dunnebacken och vid Man finns stora deltaytor av rullstensmaterial. Vid Högen domineras jordskorpans ytgestaltning av ett komplext randåssystem och vid Måröd stora terrassbildningar. Vid Rishagerödshöjden öster om Arsjön finns kraftiga moränpackar av israndsursprung. Längre österut i denna socken ligger två stora, av rullstensmaterial uppbyggda moränåsar, nämligen Jären och Hjärtumsåsen. 5
I Västerlanda s:n är israndsfenomenen färre, kanske p.g.a. att peneplanytan här ej är genombruten av sprickdalar. Terrasshyllan vid Slätten är dock mycket intressant liksom det mitt uppe på högplatån belägna Hålt-fältet. Det senare är en stor deltayta av rullstensmaterial. Dessutom finner man en kraftig moränrygg vid Västersjöns östsida. Alla nu nämnda lokaler kommer att närmare beskrivas under rubriken Geologiska objekt längre fram i texten. Förutom de nämnda lokalerna förtjänar de fina glacifluviala sandförekomsterna vid Bäck att omnämnas. I övrigt domineras jordartsammansättningen i hela kommunen utom Göta älvdalen av morän. P.g.a. peneplanets inre topografiska variationer har stora områden kommit att ligga över högsta kustlinjen (HK), dvs., den högsta höjd havets yta nått i området. Av denna anledning är höjdområdenas moränlager mycket blandade och osvallade (dvs., ej av vågornas arbete ursvallade och sorterade). HK ligger i inventeringsområdet på 122-125 m.ö.h. Moränen under HK är grusig - sandig (företrädesvis grovgrusig eller mellansandig), allt efter dess för marin påverkan utsatta eller skyddade läge, och den uppvisar ofta rikt småblockiga förband. Moränen ovan HK har en tendens att bli mellansandig - finmoig och glest storblockig (ofta i förband; då är den i övrigt grusig - sandig och rikt storblockig). Vid själva randlinjen, HK, finner man ofta rik storblockighet. Göta älvdalens jordarter utgöres huvudsakligen av fjord- och älvsediment. De styvare lerorna (som har de minsta beståndsdelarna) är vanligast i Hjärtums s:n; särskilt utbredda är de i trakten av Ström, men även i Västerlandadalen. Söder om Västerlanda finner man nästan uteslutande mjälig mellanlera; ett område med styvare leror finns dock vid Torskog. I större delen av Hjärtums s:n uppvisar älvdalen en blandning av mjälig mellanlera, finmo och mjäla samt styvare leror. Norr om Ström höjer sig älvbrinken brantare än söderut; älven har skurit sig djupare ner i sedimenten. Detta har givit upphov till en mängd skred genom tiderna och man finner ett otal stora och små skredärr och skredskollor. Bland de större skreden kan nämnas ett vid Intagan år 1648, några vid Utby samt ett, med mjälig svämlera fyllt, vid Smörkullen norr om Ström 1759. Söder om Ström, däremot, finner man endast ett ringa antal mindre skredärr. Genom att älvdalen långa sträckor är ganska trång inom området har älven skurit sig ner, vilket givit upphov till omfattande nipbildningar. Vackrast är dessa utvecklade vid intagan, mellan Vesten och Stenarsröd samt omkring Utby. Vid Ballabo och Älvhem i Västerlanda s:n finns stora nipområden, utanför vilka bildats ett smalt strandområde av svämsand. Av dessa yngre svämbildningar uppträder småförekomster i bottnen av alla större ådalar i området. Vidare kantas Göta älv från Hamnebacken nära Västerlanda och söderut till Bäck av ett tämligen brett bälte mjälig svämlera. Bäcksholmen i Göta älv består (uddarna undantaget) helt och hållet av mjälig svämlera, medan norra udden är uppbyggd av svämsand. Södra udden däremot, är av högre ålder och utgöres av sand och grovmo; denna bildning torde utgöra resterande delens bildningsorsak. I inventeringsområdets norra delar har ett stort antal djupt nederoderade bäck- och ådalar bildats till följd av det stora antal stora och små vattendrag som var för sig söker sig genom sedimentpackarna fram till Göta älv. Vid Intagen (objekt 16) finner man ett helt system av sådana ravinen och erosionsdalar tillsammans med talrika skredärr. Skalgrusbankar finns endast på två ställen i kommunen: dels vid Torskog, dels vid Stora Läresbovattnet väster om Öre sjö. Den senare är en större förekomst, bestående av ett sandigt lager med snäcklämningar, helt blåfärgat av blåmusslor (Mytilus), vilket ligger på någon halvmeters djup N och SV om sjön. Troligen sträcker sig banken under hela sjön. Till detta avsnitt bör även fogas en saltkälla, belägen i Torp, Hjärtums s:n. Enligt SGU: s analyser från förra seklet lä den hålla hög halt av natriumklorid och även natriumjodid samt ha en temperatur omkring +10 o C. 6
För att göra detta avsnitt någorlunda läsbart är en termförklaring till kornstorleksfördelningen av nöden. Övriga facktermer torde kunna spåras i ordförklaringarna, vilka återfinnas i slutet av redogörelsen. Block har en partikeldiameter av >2 dm Sten 20-2 cm Grus 20-2 mm Sand 2-0,2 mm Mo 0,2-0,02 mm Mjäla 0,02-0,002 mm Ler <0,002 mm En rikare nyansering av detta schema erhålles därigenom, att grupperna grus - mjäla uppdelas i två vardera (grovgrus och fingrus, grovsand och mellansand, grovmo och finmo, grovmjäla och finmjäla). 7
BESKRIVNING AV NATUR OCH LANDSKAP I SOCKNARNA För att få redogörelsen överskådlig är detta avsnitt uppdelat i delområdesbeskrivningar. Inlands Torpe kommun består av två socknar: Västerlanda i söder och Hjärtum i norr. Det har visat sig lämpligt att låta socknarna motsvara delområden, bl.a. på grund av dessas inbördes ganska olika karaktär. Sockengränsen, söder om Ström, återfinnes på översiktskartan A. Västerlanda socken Västerlanda s:n domineras av den sammanhängande, relativt plana högplatån med sina stora barrskogsområden. Merparten utgörs av blåbärsgranskog, men, särskilt i sydväst (i de delar som ligger inom Svartedalens fritidsområde), finner man stora arealer blandskog, ja till och med hedekskog. Hedekskogens fältskikt domineras av blåtåtel (Molinia), blåbär (Vaccinium myrtillus) och ängskovall (Melampyrum pratense). I de västligare delarna förekommer fläckvis hällmarkstallskog och vid Stendammens ostända finner man en naturtyp, som är vanligare öster om Göta älv, nämligen en blandning av hällmarkstallskog och Molinia-rika gräskärr. I dessa områden är också klockljung (Erica tetralix) och myrlilja (Nerthecium ossifragum) vanliga på sank mark. Sydost om berget Huvudet (nära sydgränsen) finner man bl.a. missne (Calla palustris), skogssvingel (Festuca altissima), olvon (Viburnum opulus) och kaprifol (Lonicera periclymenum). Här finns områden med hedekskog, vars fältskikt är mycket rikt på piprör (Calamagrostis arundinacea). Väster om Torr-gårdsvattnet växer den ovanliga vätterosen (Lathrea squamaria) som parasiterar på hasselrötter (RB). Mellan Kroksjön och Råkärr finner man en bäckravin med rikare växtlighet, sålunda påträffas mängder med lindsly, missne (Calla palustris), andmat (Lemna minor) och bäcknate (Potamogeton polygonifolius). Stora skogsområden har blivit utsatta för en skövlingsmässig kalhuggning; sålunda finner man stora hyggesarealer i socknens norra del (N och NV Örevatten), kring Rödvatten samt omkring Kroksjön och Stendammen. I området Kroksjön - Helgesjön - Stendammen finns även kommunens största myrområde, vilket tillsammans med hyggena gör detta område helt trädlöst. Den stora platåytan vid Hålt (det s.k. Hålt-fältet) drabbades svårt av stormen sept. 1968, varför stora områden här är helt stormfällda. I områdena mellan Hålt och Västerlanda - Västersjö-vägen finna vi en risig, flackt liggande skogstyp, ställvis något sank och med ett otal småmyrar. De mest kuperade delarna av socknens skogsområden finner man kring Stora Silevatten samt i Svartedalen Den del av socknen, som ligger inom Svartedalen karakteriseras av långsmala, tätt liggande åsar med NNO-SSV-lig sträckning, orienterade efter gnejsens strykningar. Högplatån bryts i viss mån av Västerlanda-dalen, varuti socknens största å, Västerlandaån, framrinner. Kring Västerlanda by breder dalen ut sig och bildar ett bördigt jordbruksområde, över vilket man har en förträfflig utsikt från Trollhättevägen. Dalen smalnar sedan snabbt av västerut, och från fallen vid Västra Röd (objekt 4) och uppåt längs ån finner man endast partier med ängar, i övrigt går blåbärsgranskogen ända ner till ån. Kring Västersjön (objekt 5), som dock ligger i stort sett uppe på högplatån, öppnar sig landskapet ånyo, nu med. vackra ängar. Smärre ängslyckor i skogen finner man bl.a. vid Hålt, Arboskog och Tranviken vid Arbovatten. Skogsområdenas flora är i Västerlanda s:n tämligen mager, jämfört med Hjärtum. Området mellan St. och L. Igelvatten är dock ganska rikt, här finner man t.ex. stora bestånd av 8
missne (Calla palustris), skogsbräken (Dryopteris spinulosa) samt den sällsynta arten kärrbräken (Lastrea thelypteris). Här finns även ett svårforcerat rasbrantsområde, rikt å lövträd. Av större intresse är dessa områdens fågelliv. Orren är ganska vanlig, fiskgjuse häckar med några par; pärlugglor hörs flitigt under vårarna, bl.a. vid Kroksjön, Stendammen och Bodasjön. Gransångare häckade vid Huvudet väster om Kroksjön 1967 (RB) och två hanar av liten flugsnappare spelade mellan Lagsjön och Torrgårdsvatten 1963 (RB). I öster domineras landskapsbilden av Göta älv med dess stora dalgång. Dalbottnen utgörs av jordbruksområden med stora, sammanhängande åkerarealer. Detta bryts dock omkring Västerlanda by av flera stora barr- och blandskogsklädda bergsryggar, vilka flerstädes når ända fram till älven. Utefter älvstranden, särskilt där berget går i dagen och vid rasbranter, uppträder en rik och intressant flora. Vid Nordanlä (som dock ligger på andra sidan älven, men fått bidra med sitt namn för lokalangivelsens skull) uppträder ett strandparti med sumpalskog, vari man finner lundbräken (Dryopteris dilatata) och svärdslilja (Iris pseudacorus). Dominanter i fältskiktet är älggräs (Filipendula vulgaris) och humleblomster Geum rivale). Vidare beskrivning av den rika floran återfinnes bland de botaniska lokalerna i näs- Foto ta kapitel. I detta sammanhanget intressanta lokaler är Hamnebacken (B3), Ivarslund (B4), 7-13 Älvhem (B5), Stora Borg (B7) och Holmen (B8). Se även beskrivningen för område 3 bland de skyddsvärda objekten. Fågellivet utmed Göta älv är att beteckna som rikt, särskilt under höstens intensiva fågelsträck. Gräshoppsångare hördes sjunga vid Bäck och Torskog våren 1970 (RB). Av däggdjuren lär iller finnas i Västerlanda och även järv har besökt socknen. Ur entomologisk synvinkel är Göta älv mycket intressant, då de s.k. driftränderna av ilandfluten vass m.m., utefter stränderna uppvisar en rik och varierad skalbaggsfauna. Särskilt väl företrädda är kortvingarna med många ovanliga arter, särskilt av släktena Stenus och Trogophloeus. Dominerar stort gör Oxytelus rugosus. Av jordlöparna är släktet Bembidion särskilt väl representerat. Typiska för miljön är t.ex. Agonum thoreyi och Elaphrus cupreus. Utefter övergångszonen mellan älvdalen och högplatån förekommer ett flertal intressanta naturtyper. Den stora Slätten-terrassen i söder är helt klädd med lövskogsdungar och mellanliggande åkrar (lövskogens utbredning följer här helt rullstensmaterialets!); uppe på terrassen förekommer även myrområden, eljest är marken sandig. Hedekskogen är här den vanligast skogstypen, medan ängslövskogen bildar lummiga områden vid Bäck och Tor- Foto 2 skog (objekt 1 och 2). Denna ängslövskog innehåller uppseendeväckande stor andel storväxt alm. Vid Skalleröd uppe på terrassen finns en rik växtlighet kring den bäck, vilken även rinner genom Bäck. I bäckravinen påträffas rikligt med lundbräken (Dryopteris dilatata) och olvon (Vi-burnum opulus). Längre norrut, där slika terrassbildningar saknas, når barrskogen mestadels ända fram till älvdalens åkrar. Vid Lusseröd, nära Skörsbo, finner man kring Maken ett kuperat ravinområde med betesängar. Utefter själva bäcken står stora almar, askar och alar. Bäcksholmen i älven är till större delen bevuxen med al- och björksly längst i söder dock med sandig alskog. 9
Sjöar Under denna underrubrik ges en kort karakteristik av alla sjöar som är av något intresse. Endast några få småtjärnar har under inventeringen ej hedrats med något besök. Beskrivningsrundan startar i socknens sydligaste del. Foto 4-5 SPIKDAMMEN. Damm, åstadkommen genom uppdämning. Den enda större vattensamling i socknen, som ej ligger uppe på högplatån. Tilloppsån mynnar med några vackra vattenfall, utanför vilka bildats ett delta av vattenklöver (Menyanthes trifoliata). Här finner vi också oxel, alm och svärdslilja (Iris pseudacorus). Omges av lövskog och ängar. Se områdenr. 2 bland de skyddsvärda objekten. RÅKÄRR. Myrgöl, omgiven av gungfly av vitmossor (Sphagnum). Vanliga växter här är flaskstarr (Carex rostrata), dystarr (C. limosa), kråkklöver (Comarum palustre), tranbär (Vaccinium oxycoccus) och rosling (Andromeda polifolia). Hjortron (Rubus chamaemorus) blommade här och var. STORA HOLMEVATTEN, LYSEVATTEN och GAFFELN. Oligotrofa sjöar med ställvis tämligen branta stränder med mycket hällar. Mager flora. MITTEVÄTTNORNA. Myrgölar, rika på näckrosor. Gyngflyn. BJÖRNSJÖN. Myrgöl. Sphagnum-gungflyn runt om. Vackert läge i trång dal. Vit näckros (Nymphaea alba) vanlig i sjön; omedelbart intill växer klotpyrola (Pyrola minor). KROKSJÖN. Oligotrof klippbäckensjö. Höga stränder, flerstädes som stup. Längs västkanten hedekskog och blandskog, på östra sidan mest hyggen. Mager flora. En sommarstuga. KRINGELSJÖARNA. Myrgölar, rika på bl.a. flaskstarr (Carex rostrata) och vattenklöver (Menyanthes trifoliata). Skogssnäppan utgjorde här en ljusglimt i det eljest torftiga fågellivet. Foto 3 STENDAMMEN. Stor, oligotrof klipphäckensjö. Talrika klippöar. Norra viken grund och vegetationsfylld; stora mängder Eriophorum, flaskstarr (Carex rostrata), gäddnate (Potamogeton natans), pors (Myrica gale), topplösa (Lysimachia thyrsiflora), kråkklöver (Comarum palustre) samt vattenklöver (Menyanthes). Dessutom påträffades en Carex-hybrid, vari C. rostrata troligen utgjorde ena parten. Vid denna ända finns stora myrområden. I östra ändan av sjön finns badplats samt ett område med fritidsbebyggelse. HELGESJÖN. Flackt liggande oligotrof brunvattensjö. Säv- och vassrika vikar; en del hällstrand. Gränsar i öster direkt till en stor torvmosse. Enligt Fries (1971) lär här, finnas brunrör (Calamagrostis purpurea). STORA SVARVARESJÖN. Oligotrof, humös sjö med mestadels myrstrand. Vit näckros (Nymphaea alha), vit-ag (Rhynchospora alba) och myrlilja (Narthecium ossifragum) tillhörde de mest dominanta inslagen i floran. LILLA SVARVARESJÖN. Myrgöl. Relativt tät vass runt om. Gungflyn, Vit-ag (Rhynchospora alba), sumpstarr (Carex magellanica), vit näckros (Nymphaea alba) och hjortron (Rubus camaemorus) dominerade bland örterna. 10
MÅKEVATTEN. Mycket djup, oligotrof klippbäckensjö med stort siktdjup. Mycket sur och fiskfattig. Mestadels hällstrand. TORRGÅRDSVATTEN. Oligotrof klipphäckensjö av större format. Mycket djup och tyvärr mycket sur. Branta hällstränder, ställvis smärre stup. Lövskog här och var utefter västsidan. Utefter östsidan mest blandskog eller hyggen; här och var små kärr, rika å blåtåtel (Molinia) och myrlilja (Nathecium ossifragum). Av vattenväxterna dominerar löktåg (Juncus bulhosus) och notblomster (Lobelia dortmanna). RÖDVATTEN. Stor oligotrof klippbäckensjö omgiven av stora hyggen. Klippstränder. Mager flora; dock nämner Fries (1971) sjön som lokal för brun-ag (Rhynchospora fusca). Sjön används tyvärr ibland för vattenskidåkning. Slika ting hör inte hemma i skogarna, där all motorbåtstrafik hör förbjudas! L. LYSEVATTEN, LÅNGEVATTEN, STORA MÖRKA, ST. och L. BLANDEVATTET. Mindre oligotrofa sjöar med ställvis branta stränder, ställvis myrstrand. Långevatten mest flackt liggande. Mager flora. GUMMERIN. Flackt liggande myrgöl. Ryggen omkring, Mager flora. Foto 6 ARBOVATTEN. Brunvattensjö med myrstrand. Gles vass, mycket pors (Myrica gale) och flaskstarr (Carex rostrata) samt gråstarr (C. canescens). Nära stranden mindre björkar och kärrviol (Viola palustris). Vid västsidan vackra ängar och ett torp (Tranviken). Sävsparv hördes sjunga på flera ställen. BREDVATTEN: OXULEVATTEN och BODASJÖN. Flackt liggande oligotrofa sjöar av mindre storlek. Till större delen omgivna av mystrand och myrar. I Bodasjön finner man hästsvans (Hippuris vulgaris), vilket troligen är kommunens enda lokal för arten. VÄSTERSJÖN. Oligotrof sjö, uppdämd av randmorän på östsidan sjön. Längs nordsidan myrstrand; här lär man kunna finna brun-ag (Rhynchospora fusca)(fries). Mycket pors och gles vass. Se objekt 5. FRÖVATTEN. Barrskogsomgärdad myrgöl. Typisk flora, nästan uteslutande bestående av flaskstarr (Carex rostrata), trådstarr (C. lasiocarpa), näckrosor av bägge arterna (Nuphar rikligast), vattenklöver (Menyanthes), hjortron (Rubus camaemorus), odon (Vaccinium uliginosum), tranbär (V. oxycoccus), rosling (Andromeda polifolia) samt givetvis vitmossor (Sphagnum). En kniphona med 6 ungar låg i sjön; i närheten varnade ängspiplärka och törnskata. STORA och LILLA BYREVATTEN. I stort sett samma utseende som föreg. STORA HÄLLBOVATTEN. Täml. flackt liggande oligotrof sjö, omgiven av blåbärsgrenskog. Delvis hällstrand men bitar med myrkant förekommer. Gles vass. Blåtåtel (Molinia) vanlig utefter stranden. I övrigt mycket näckrosor och pors. ÖSTERVATTEN och MÖRTEVATTEN. Oligotrofa klippbäckensjöar. Relativt flacka strän-der, mestadels av hällar. Vid Östervatten observerades häger, knipa och grävling. LILLA HOLSVATTEN. Grund oligotrof sjö med blandad strand. Flera små öar. 3 knipor observerades under arbetet. Vegetationen mycket lik den som beskrivits för Frövatten. 11
Foto 15 Foto 16 STORA HOLMVATTEN. Oligotrof klippbäckensjö. Hällstrand. Tallbevuxna öar. Drillsnäppa hördes vid sjön. Utefter östsidan påträffades ett surdrag med Sphagnum, vilket innehöll ett intressant växtsamhälle, vars huvudkomponenter är kaprifol (Lonicera periclymenum) och olvon (Viburnum opulus), vilka formligen krälar i vitmossan. Vid sjöns nordända finns ett kärr, rikt på blåtåtel (Molinia) och myrlilja (Narthecium). STORA och LILLA IGELVATTEN. Två intressanta småsjöar, skiljda av ett stort surdrag med otäcka gungflyn, vilka visade sig vara rika på missne (Calla palustris). Hela detta komplex kantas i väster av en långsträckt, nord-syd-gående rasbrant med lövträd. Terrängen utefter sjöarnas västsidor mycket svårforcerad. L. Igelv:n har utformningen av en myrgöl med bl.a. myrlilja (Narthecium) och kärrviol (Viola palustris). St. Igelv:n är en högintressant brunvattensjö, som tycks vara ovanligt näringsrik; vid västkanten finner man t.ex. en rugge av kaveldun (Typha latifolia). Hela sjön omges av ovanligt täta och kraftiga vassbälten. Enligt Fries (1971) innehåller sjöns växtlighet även gyttrad igelknopp (Sparganjum glomeratum), brunrör (Calamagrostis purpurea) och vildbalsamin (Impatiens noli-tangere). SMÅVATTNEN. Myrgölar, omgivna av mosse. Flora som vid Frövatten, dessutom rikligt av sjöfräken (Equisetum fluviatile), tuvull (Eriophorum vaginatum) och gråstarr (Carex canescens). Gammal häckplats för fiskgjuse. Foto 17 STORA och LILLA SILEVATTEN. Oligotrofa klippbäckensjöar med enormt siktdjup. Troligen mycket sura. Oerhört branta sluttningar runt om sjön. I den omgivande växtligheten märks bl.a. blekstarr (Carex pallescens), stjärnstarr (c. echinata), ärtstarr (C. oederi), vitsippa (Anemone nemorosa) och kornfibbla (Scorzonera humilis). Fries (1971) tar upp fynd av tvenne orchidéarter: spindelblomster (Listera cordata) och knärot (Goodyera repens). Badplats. En sommarstuga. Drillsnäppa häckar vid sjön. Sjöarna utgör huvuddelen av objekt 6. HÄSTEVATTEN. Oligotrof sjö med mycket myrstrand. Flackt läge. ÖREVATTEN. Oligotrof sjö med myrgölskaraktär (ej i öster!), omgiven av blåbärsgranskog. Stora mängder pors och sileshår (Drosera rotundfolia). HJORTESUND. Liten myrgöl, omgiven av gungflyn. Vegetationen utgörs av sjöfräken (Equisetum fluviatile), flaskstarr (Carex rostrata), trådstarr (C. lasiocarpa), gråstarr (C. canescens), tuvull (Eriophorum vaginatum), hjortron (Rubus chamaemorus), odon (Vaccinium uliginosum), tranbär (V. oxycoccus), gul näckros (Nuphar luteum) samt pors (Myrica gale). Spridd vass förekommer. Bebyggelse Ströms samhälle med villabebyggelse ligger med sina södra delar inom Västerlanda socken. Tätare bebyggelse finns även i själva Västerlanda, där även kyrkan är belägen. I övrigt består sockens bebyggelse av spridda gårdar, torp och sommarstugor samt en del villor. Mycket pittoreska gårdar finner man i Ballabodalen (se vidare nr. 3 bland de skyddsvärda objekten). 12
Hjärtums socken Hjärtums s:n är uppbyggd på ungefär samma sätt som Västerlanda, dvs. med ett stort, skogklätt högplatå-område och i öster Göta älvdalen. Viktiga inslag i den totala landskapsbilden utgör i söder Hjärtums- och Strömsdalarna och i norr den stora Öre sjö med sina omgivande jordbruksbygder och skogar. De mest kuperade skogsområdena ligger inom Väktor-området (objekt 11), där kommunens högsta berg, Måröds Lyseberg (196m) och St. Valeklinten (186m) är belägna. Här följer de talrika åsarna i stort gnejsens strykningar i nord-sydlig riktning, vilket dock kan vara förenat med vissa svårigheter att iakttaga i terrängen men tydligare framgår av den geologiska kartans bergartsfördelning. Ett annat småkuperat område utgör skogarna och bergen norr om Utby. Flacka, nästan plan skogsområden träffar man på dels i områdena väster om St. Gunnarsvattnet (i socknens sydända), dels i socknens nordvästra hörn (omkring St. Läresbovattnet). I dessa stora barrskogsområden dominerar blåbärsgranskogen, även om hällmarkstallskog ofta förekommer som insprängda partier. I stora delar av Väktor-området förekommer en intressant blandskog med, förutom gran och tall, mycket asp och ek, ibland t.o.m. partier med ren hedekskog eller hedlövskog. Vackra, orörda skogsområden finner man, förutom i Väktor-området, mellan Grunnevattnet och Rannebergen (ett område rikt på Linnea) samt mellan Getlycke Kvarnevatten och Utby Lång. Mycket tät och nästan fältskiktsfri granskog förekommer inom ett litet område omedelbart NO St. Svartevattnet. De största kalhyggena finns mellan Kläppstadbukten och Vesteviken vid Öre sjö, i norra delen av Valdalen samt i socknens sydspets. Några myrar av större format förekommer ej i socknen, dock finns talrika småmyrar. De största mossarna är Hålbottnen nära Hasteröd, Kläppemossen nära Backamo, Fågelbergsmossen i norra delen av Väktor-området samt Dyrings mosse, Klädesmossen och Näsemossen vid Öre sjö. Nära Öre sjö finner man även Askagen, en gammal sjöbotten, som nu närmast är att betrakta som ovanligt våt fuktäng (objekt 18). Inom de norra delarna av Väktor-området och norrut till Öre sjö är berggrunden kalkrikare, och inom det å vidstående kartfigur inritade området finner man en rik-kärr, vilka är helt koncentrerade till detta område. Se beskrivningen till Väktorområdet, som har nr. 11 bland de skyddsvärda objekten. Ett mycket särpräglat inslag i landskapsbilden utgör den stora Hjärtumsåsen, som höjer sig kraftigt mellan de båda ådalarna kring Sollumsån och Brattorpsån. Åsen är en isälvsbildning av stora mått (geologiskt objekt nr. 5), som hyser flera områden med lummig ängslövskog, bl.a. vid Hjärtums kyrka (objekt 10). Från kyrkogården uppe på krönet har man en storslagen utsikt mot nordost. En annan stor israndsbildning är Jären, en stor moränås med sträckning från Uttersåker till Uxåse klint. Åsen är helt barrskogsklädd. I gränsområdet mellan högplatå och dalgång finner man flerstädes stora stup, ofta i pegma- Foto 21, titstråken. Som goda exempel härpå kan nämnas Rannebergen vid Hasteröd, Uxåse klint 42 och Hällorna. Öre sjö sätter sin prägel på ett stort område, och särskilt väster om sjön förekommer smärre lerslättsområden samt lövskogspartier utefter stränderna. Sjön är mycket vacker med många stora öar, men är tyvärr hårt exploaterad i vissa områden vad gäller fritidsbebyggelse. 13
Inom barrskogsområdena kan man på fuktiga ställen, som utbildat till Sphagnum-surdråg, finna ett mycket konstant och intressant växtsamhälle, vars huvudkomponenter är kaprifol (Lonicera periclymenum) och olvon (Viburnum opulus). Detta samhälle har under invente- Foto 15 ringsarbetet påträffats vid Stenhusvatten, vid tjärnen NV Holmevattnet i Väktor-området och vid S. Flågvattnet, även det i Väktor-området. I Västerlanda har samma växtsamhälle funnits vid St. Holmevatten och öster om Huvudet. En högintressant växt i Hjärtums sockens mellersta delar är agen, eller gotlandsag (Cladium mariscus), vilken är mycket rar utanför Gotland. I Hjärtums socken finns bestånd, däribland säkerligen några av de rikligaste i länet, vid inte mindre än åtta olika sjöar: L. Blac- Foto 32,40, kevattnet, Valdalssjön, Hagens småvatten, Utby Lång, St. Kvarnevattnet, Klädestjärn, Il- 45,46,49 sjön samt Store sjö. De tre förstnämnda ligger inom Väktor-området. Agen är mycket o- jämn i sin blomning, och stora bestånd kan vissa år helt låta bli att sätta blom. Så var fallet 1972, då flera stora bestånd, bl.a. det i L. Blackevattnet, var helt i avsaknad av blomning. Å andra sidan uppträdde mycket rik blomning i Store sjö, Klädestjärn och Ilsjön. Agen är ett gigantiskt halvgräs, vars blad är försedda med tre rader uppåtriktade taggar och helt blågröna, som bildar ruggar. Valdalssjön är omgiven av breda bälten, de största i länet. Blomställningen är 3-5 dm hög med bruna blommor. (Se omslagsbilden!). Kring de två största åarna, Brattorpsån och Sollumsån, har utvecklats djupa erosionsdalar med stora stycken lummig ängslövskog; det senare gäller särskilt Sollumsåns nedre lopp. Foto 23 Sollumsån är ganska strid och i den övre hälften är vattenfallen nog så många, om än av mindre format. Brattorpsån har ett betydligt lugnare, men eftersom fallhöjden är densamma som för Sollums-ån, har några större vattenfall uppstått, det största vid Myrtuvan. Härovanför finner man också en liten damm, vars flora innehåller t.ex. svalting (Alisma plantago-aquatica), blomvass (Butomus umbellatus), skogssäv (Scirpus silvaticus), knappsäv (Eleocharis palustris), kaveldun (Typha latifolia), kråkklöver (Comarum palustre) och topplösa (Lysimachia thyrsiflora. Vid dammkanten återfinnes gaffelbräken (Asplenium septentrionale) och rödblära (Melandrium rubrum). Kring Brattorpsån har utvecklats en bördig jordbruksbygd, liksom kring Hasteröd. Lerslättsområdet vid Hasteröd sträcker sig fram till Rannebergens sydöstra utlöpare; därefter stå de väldiga stupen vända mot den allt trängre dalgången likt en jättelik gråröd mur. Även vid Ström och Uxås är landskapet öppet och präglas av åker med spridda, stora lövholmar. Foto 25 En mycket markant, om än högt belägen, dalgång sträcker sig från Gategården och Torp i rakt nordvästlig riktning inemot Väktor-området. Denna dal har en storslagen, skogklädd sydsida, som tack vare den stora höjdskillnaden ter sig mycket imponerande för envar som besöker dessa områden. Grustäkter har till följd av de talrika israndsbildningarna företagits på ett flertal platser i Foto 19-20 socknen (se de geologiska objekten). Vid Högen väster om Hasteröd finns en stor nerlagd grusgrop, vilken bör restaureras då den ligger i ett vackert, kuperat torrängsområde. Som fallet nu är hyser gropen, förutom grävskopsvrak och kross, en fiskmåskoloni (10-15 par) och ett par vattensamlingar, innehållande bl.a. smal-kaveldun (Typha angustifolia), gäddnate (Potamogeton natans) och myrtåg (Juncus alpinus) samt ryltåg (J. articulatus). Gropbottnen var mycket rik på getväppling (Anthyllis vulneraria) och gråfibbla (Hieracium pilosella). Göta älvs dalgång är i Hjärtums s:n ställvis ganska bred som exempelvis vid Ström och Foto 47 Utby, medan den bitvis är mycket trång, särskilt från Vesten ända upp till Intagen. Här är, som tidigare nämnts, stränderna högre och brantare och nipområdena stora. Ett otal större och mindre åar letar sig ut i älven mellan Hjärtum och Intagen,,varför detta parti av dalbottnen blivit mer eller mindre sönderskuret av erosionsdalar eller hela komplex av dylika. Så är fallet NO Utby; vid Vesten samt vid Intagan. 14
Foto 42-44 Foto 21 Göta älvdalen bjuder på en hel del botaniskt sett mycket givande och eljest natursköna småområden. Vid Ström finner vi Strömkullen med lövträd och hagar; vid Uttersåker en vacker eklund (se vidare objekt nr. 9). Uttersåker har rik flora, se botanisk lokal nr. 11. Vid Smedjegård nära Utby ligger en liten gnejskulle med torrängar. På toppen är vegetationen av ljung-hedstyp med låga enar, ljung och kattfot. I sydsluttningen hittar man gaffelbräken (Asplenium septentrionale), svartbräken (A. trichomanes), den intressanta och ovanliga hybriden dem emellan (Asplenium septentrionale x triohomanes) samt ett stort bestånd förvildad brandlilja (Lilium bulbiferum). 700 m söder härom finner man en annan dunge med torrängar och hällar. Vägsträckan (liten grusväg) Klockarelunden - Hjärtums kyrka kantas av en storvuxen, vacker allé, vilken består av, från Klockarelunden räknat, i tur och ordning: lönn, alm, bok lind och ask. (Andra vackra alléer finns vid Holmen i Västerlanda och vid Gategården). Den vackra, djupt nerskurna bäckdalen vid Ödsmål är bevuxen med större lövträd. Höjderna NO Stenarsröd är bevuxna med vacker blandskog, som mot älven övergår i lundvegetation (se objekt 15 och bot lok4 28). Vid Fridhem finns ett smärre område med ängslövskog utefter bäcken; skogen utgörs av alm, ask och al. Ovanför Intagan finner man lövskogspartier och ängar vid ån (se vidare objekt 16 och bot. lokal 29). Nära Utby ligger det intressanta och storslagna rasbrantsområdet vid Hällorna och den eutrofa sjön Utby Lång, vilken är en utomordentligt god botanisk lokal (se objekt 12 samt bot. lokal 23 & 24). Även de andra större stupen och rasbranterna uppvisar en rik flora. Uxåse klint är en mitt god lokal (se objekt 8 samt bot. lokal 10) och vid rasbranterna vid Rannebergens fot finner man väldiga mängder ormbunkar, bl.a. stenbräken (Cysopteris fragilis) och skogsbräken (Dryopteris spinulosa), samt mycket asp, ek och hassel. Utefter bäcken omedelbart nedanför finner man t.ex. vispstaxr (Carex digitata) och åker-förgätmigej (Myoeotis arvensis). Vid Hasteröd damm, som förefaller vara omgiven av fattigkärr vid första anblicken, finner man kaveldun (Typha latifolia) och ärtstarr (Carex oederi). Utefter Sågån i socknens nordvästra hörn domineras landskapet av fuktängar, omväxlade med blandskogsdungar. Fågellivet i socknen är ganska rikt. Av skogsfågel är järpen ovanligt talrik i Väktor-området. Tjäder synes ej vara ovanlig; nära ett tiotal exemplar (kull) sågs flyga upp under arbetet vid Iglevattnet. Orre är tämligen jämnt spridd i socknen. Fiskgjuse häckar nära öre sjö och ormvråk och bivråk är ganska rikligt företrädda. Även duvhök förekommer; c:a 3 par lär häcka i kommunen. I Öre sjö häckar bl.a. strandskata, knölsvan och sothöna, troligen också småskrake. Storskrake och knipa häckar liksom gräsand i många av sjöarna. Sävsångare finns förutom vid Göta älv även vid Öre sjö och Askag. Näktergal hördes sjunga vid Hjärtums kyrka sommaren 1971 (RB). Rödvingetrast häckar sannolikt vid Utby Lång. Pärluggla hörs ofta under våren i de inre skogsområdena (de flesta lokalerna belägna i Väktor-området) och sparvuggla har observerats vid Hjärtum (RB). Under inventeringen iakttogs en minkfamilj med fyra ungar vid Stora-Väktor. Även ett lodjur har en vinter setts på Store-Väktor is. I detta avsnitt har Väktor-området blivit mycket styvmoderligt behandlats; en mer ingående analys påträffas i beskrivningarna av de skyddsvärda objekten (objekt nr. 11) längre fram i redogörelsen. Sjöar MEDJOLINGEN. Klippbäckensjö (oligotrof) omgiven av hyggen. Mager flora. Tall utefter de tämligen branta stränderna. 15
DJUPEVATTEN, KISTEVATTEN, LYSEVATTNET och LÅNGEVATTNET. Snarlika, oligotrofa sjöar med flackt läge med bitvis häll-, bitvis myrstrand. Vattnet något brunfärgat. LILLA GUNNARSVATTNET och TUVEVATTNEN. Myrgölar, rika på sjösäv (Scirpus lacustris), sjöfräken (Equisetum fluviatile) och näckrosor av bägge arterna. GRANKÄRRSVATTNET. Myrgöl, flora som föregående. RÖSTORPSSJÖN. Oligotrof sjö, mitt ute i hyggena. Ganska flack strand med hällar, mager flora. STORA GUNNARSVATTNET. Större oligotrof klippbäckensjö, belägen mitt uppe på en platå. Mestadels klippstränder. Badsjö. Myravsnitt i vikarna. Drillsnäppa häckar. Någorlunda oskadad av hyggen. KASESJÖN. Tämligen ointressant oligotrof sjö med flackt läge. RISHAGERÖD VATTEN. Oligotrof sjö med kärr i nordändan. Stränderna tämligen branta. Enligt Fries (1971) förekommer flotagräs (Sparganium friesii). ARSJÖN. Brunvattensjö med vassruggar och strandskog av al. ÖREVATTNET. Myrgöl med intilliggande ängar, rik på vass (Pragmites communis), näckrosor och vattenklöver (Menyanthes trifoliata). Ingår i objekt nr. 7. BLACKEVATTNET, SKILLNAREVATTNET, GÄDDEVATTNET och ABBORRE- VATTNET. Oligotrofa sjöar av skiftande storlek, till stor del av myrgölstyp. Stränderna är ganska flacka och floran mager. HASTERÖD DAMM. Se beskrivningen i den föregående texten. DAMMSJÖN. Myrgöl av fattigkärrtyp. Gott om myrlilja (Narthecium) och vattenklöver (Menyanthes). Skogssnäppa hördes varna flitigt. Foto 18 GRUNNEVATTNET, FLÅGVATTNET, och HUNDEGÄDDEVATTNET. Oligotrofa sjöar, omgivna av branta sluttningar; vid Grunnevattnet dock fattigkärr i västkanten. Knipholkar vid alla sjöarna. KOLLESJÖN. Av samma karaktär och storlek som de föregående. TORRVATTNET. Brunvattenejö (trol. humös) med mestadels myrstrand. Små öar, utgjorda av talrika, uppstickande myrtuvor. Mycket grund. Vid utloppet stora mängder myrlilja (Narthecium) samt stora sjok av trådformiga grönalger, tillhörande släktet Cladophora. Knipa observerades under arbetet, holk finnes. STORA SVARTEVATTNET. Oligotrof sjö med mestadels hällstrand samt smärre myrpartier. Bottnen rik på notblomster (Lobelia dortmanna). Dystarr (Carex limosa) förekommer och enligt Fries (1971) skall även grönstarr (C. tumidicarpa) ha påträffats i närheten. Ett knippar observerades, holk finns på ön. Häckning 1972. Drillsnäppa uppträdde med tre exemplar. 16
KÄLLEVATTNET. Oligotrof sjö med något sanka stränder. Vanliga växter voro tranbär (Vaccinium oxycoccus), pors (Myrica gale) och kärrsilja (Peucedanum palustre). Pärluggla hörd vid sjön (RB). LYSEVATTNET. Oligotrof klippbäckensjö med klippstrand Tall på ön. Ekskog av hedtyp inom smärre områden vid sjöns nordända. Mager flora. STORA och LILLA KERSTIVATTNET. Mindre myrgölar, belägna i en gryta. I närheten växer den sällsynta hedjohannesörten (Hypericum pulchrum) (Fries 1971). STORA BÅREVATTNET. Humös sjö med myrstrand. Pors och näckrosor synes dominera vegetationen. Myrlilja (Narthecium ossifragum) och tuvsäv (Trichophorum caespitosa) förekommer även. LILLA BÅREVATTNET. Humös sjö med smal sank strandzon. Pors och näckrosor dominerar. Gräsand observerades. KROKSVATTNET. Oligotrof brunvattensjö omgiven av myrkant och i ändarna försedd med sumpgranskog. Vid sjön finner man kärrsälting (Triglochin palustre), kärrull (Eriophorum gracile) (enda lokalen i kommunen av denna ovanliga art) Fries 1971, vit-ag (Rhynchospora alba), vit näckros (Nymphaea alba), kråkklöver (Comarum palustre), vattenklöver (Menyanthes trifoliata) och rund-sileshår (Drosera rotundifolia). I den intilliggande skogen stöter man på linnéa (Linnea borealis), gullpudra (Chrysoplenium alternifolium) och tallört (Monotropa hypopitus). Väktor-områdets alla sjöar finns beskrivna i ett speciellt avsnitt, inbakat i beskrivningen av detta område i kapitlet skyddsvärda objekt, där Väktor-området begåvats med nr. 11. SVARTEVATTNET. Myrgöl, belägen i en långsträckt dalgång. Vass förekommer rikligt om än glest; bland de övriga växterna märks vit-ag (Rhynchospora alba), sumpstarr (Carex magellanica), flaskstarr (C. rostrata), trådstarr (C. lasiocarpa) myrlilja (Narthecium ossifragum), sileshår(drosera rotundifolia), små-sileshår (D. intermedia)samt näckrosor. Gräsand observerades. STORA KVARNEVATTNET. Oligotrof sjö omgiven av hyggen. Glesa vassar och näckrosor utgör merparten av den magra vegetationen. I sjöns västra ända finns dock ett litet, spritt bestånd av ag (Cladium mariscus), som ej blommade 1972. LILLA KVARNEVATTNET. Myrgöl, rik på vass och näckrosor. Foto 44 UTBY LÅNG. Kommunens enda eutrofa sjö därtill en sällsynt god botanisk lokal (angående rara växter, se beskrivningen av botanisk lokal nr. 23). Sjön är runt om kantad av breda vassbälten och största delen av vattenytan är täckt av flytblad, härrörande från ett antal Potamogeton-arter, Sparganium och grodpilört (Polygonum amphibium). Rikast är växtligheten i sjöns båda ändar. Utefter södra kanten omges sjön av ängar och gårdar; norra stranden gränsar till ett starkt sluttande ek- och blandskogsparti. Vid öständan finner man hyggen samt ett större område med strandskog av klibbal (alnus glutinosa). Här bildar också säven (Scirpus lacustris) stora bälten. För vidare information: se beskrivningen till objekt 12. FISKLÖSEVATTEN och DULDEVATTNEN. Grunda, oligotroga sjöar med myrstrand. Typisk myrgölsflora. 17
GETLYCKE KVARNEVATTEN. Ovanligt näringsrik skogssjö; till följd härav omges sjön av relativt täta vassar. Strandskog av al, björk och brakved. En stuga vid sjön. Foto 45 Foto 46 KLÄDESTJÄRN. Domänreservat. Mycket intressant brunvattensjö i ett förmodligen kalkrikt område. Dessutom är sjön kalkad (ädelfisk inplanterad), vilket kan förklara de fantastiska mängderna av den kalkälskande algen Chara. Sjöns intressanta flora (bl.a. stora och rikblommiga agbestånd) finns beskriven vid botanisk lokal nr. 25 i nästa kapitel. Stranden utgörs av häll eller (vanligast) jordkant; sanka områden finns endast i ändarna. Sjön utgör huvuddelen av objekt nr. 13, vars beskrivning följer i nästa kapitel. ILSJÖN. Myrgöl, innehållande ett stort ag-bestånd (se bot. lokal 26). I övrigt domineras floran i sjön av näckrosor (båda arterna), trådstarr (Carex lasiocarpa) och gäddnate (Potamogeton natans). I sydändan finns ett stort bälte av flaskstarr (Carex rostrata) och utefter västkanten finner man rikligt med sjösäv (Scirpus lacustris) Domänreservat. Skyddsvärt objekt nr. 14. STORA KVARNEVATTNET (Vestens kvarnevatten). Oligotrof sjö med blandad strand, rik på gles vass och vit näckros (Nymphaea alba). LILLA KVARNEVATTNET. Liten myrgöl med dominans av sjösäv (Scirpus lacustris) och gul näckros (Nuphar luteum). MÖRTEKÄLLAN. Oligotrof brunvattensjö med sank kant. Vassar, sjösäv (Scirus lacustris) och vit näckros (Nymphaea alba) dominerar, Fries (1971) anger sjön som lokal för gräsnate (Potamogeton gramineus). STENHUSVATTNET. Oligotrof brunvattensjö med sank kant. På bottnen finner man braxengräs (Isoetes sp.) och notblomster (Lobelia). Näckrosor av båda arterna finns och utefter stranden växer missne (Calla palustris). NO sjön finns ett surdrag med det typiska växtsamhället som uppbyggs av kaprifol (Lonicera periclymenum) och olvon (Viburnum opulus). STERÖD VATTEN. Mycket lik Mörtekällan. Nära sjön finner man brunstarr (Carex acutiformis). STORA LÄRESBOVATTNET. Oligotrof sjö, bitvis med myrstrand. En del sprida vass, näckrosor, notblomster (Lobelia dortmanna). Skalgrusbank (se avsnittet Jordarter ). LILLEVATTNET. Av samma karaktär som föreg., dock rikare på gäddnate (Potamogeton natans). Foto 49 STORE SJÖ. Oligotrof sjö med myrkant, rik på näckrosor och gäddnate (Potamogeton natans). I västligaste delen ett vackert ag-bestånd. Se vidare beskrivningarna till bot. lokal 27 och objekt 17. TORVAN. Ganska näringsrik sjö, innehållande vass, stora mängder fräken (Equisetum fluviatile) samt näckrosor. Vid den pittoreska Nötebron lär man kunna finna spikblad (Hydrocotyle vulgaris) (Fries). 18
ÖRE SJÖ. Mycket stor sjö med ett stort antal öar. Runt hela sjön strandskog av ek och al. Stora partier ned hällstrand förekommer. I alla större vikar finns vassbälten av olika storlek. En hel del fritidsbebyggelse förekommer vid sjön, särskilt vid Sandviken, Fredskogen, Garnviken och Sjölunden. Sjöns fågelliv har beskrivits tidigare i texten. Fries (1971) nämner Öre sjö som lokal för en rad mer eller mindre sällsynta växter. I södra delarna lär man kunna stöta på tandrot (Dentaria bulbifera), ramslök (Allium ursinum) och bergbräsma (Cardamine hirsuta). Sjön skall enligt dessa uppgifter även innehålla bl.a. flotagräs (Sparganium friesii), långnate (Potamogeton praelongus), vattenpest (Elodea canadensis) och fyrling (Crassula aquatica). Bebyggelse Tätorter i egentlig mening saknas; endast Ström har kraftigare tät- bebyggelse, huvudsakligen villor, Hjärtum synes vara ett expanderan de villasamhälle, Typiska, pittoreska bondbyar är Hasteröd, Rishage röd och Utby, i viss mån även Tomten och Gategården. Koncentrerad fritidsbebyggelse finns endast vid Sjölunden. 19
INTRESSANTA PUNKTOBJEKT OCH SKYDDSVÄRDA OMRÅDEN I detta avsnitt behandlas dels de områden, som av ett eller flera skäl bedömts som skyddsvärda, dels de punktobjekt och smärre lokaler, vilka faller utanför dessa områden. A. Botaniska lokaler De botaniskt intressanta lokaler, vilka påträffats under inventeringen eller är välkända sedan länge i litteraturen, återfinnes i kartbilaga D, där de är markerade med B samt numrerades. Västerlanda socken Foto 1-2 B1. BÄCK. Växtplats för bl.a. ormbär (Paris quadrifolia), krusbär (Ribes uva-crispa) och bäckbräsma (Cardamine amara). Se område 1 bland de skyddsvärda lokalerna. B2. TORSKOG. Gammal klassisk botanisk lokal, men många av växterna sannolikt förvildade från den intilliggande slottsparken. Här påträffades bl.a. Abies alba (förvildad), röda vinbär (Ribes rubrum) samt bäckbräsma (Cardamine amara). Se även område 2 bland de skyddsvärda lokalerna. Enligt Fries (1971) skall här ha påträffats en mängd mer eller mindre fantastiska arter, av vilka många säkerligen är utgångna idag. Bland dessa kan nämnas parkgröe (Poa chaixii), hårdsvingel (Festuca trachyphyllea), rankstarr (Carex elongata), vitfryle (Luzula luzuloides), vityxne (Leuchorchis albida), skelört (Chelidonium majus), måbär (Ribes alpinum) sötkörs-bär (Prunus avium), kanelros (Rosa majalis), humlelusern (Medicago lupulina), björnloka (2 raser) (Heracleum sphondylium) samt mjukdån (Galeopsis ladanum). Även om denna mirakulösa artlista inte är helt up to date inser man lätt lokalens stora värde. Foto 7-10 Foto 11-12 Foto 13 Foto 14 B3. HAMNEBACKEN. Gnejskulle vid Göta älv vid vilken man bl.a. finner svartbräken (Asplenium trichomanes), gaffelbräken (A. septentrionale), hybriden Asplenium trichomanes x septentrionale, etternässla (Urtica urens), blomvass (Butomus umbellatus), brudbröd (Filipendula vulgaris), stinksyska (Stachys silvatica) och kaprifol (Lonicera periclymenum). Ingår i område 3 bland de skyddsvärda lokalerna, till vars beskrivning hänvisas. Vattenstånds (Senecio aquatica) förekommer. B4. IVARSLUND. En liten c:a 30 år gammal lund i vilken man påträffar strutbräken (Struthiopteris filicastrum) som tillsammans med skogsbingel (Mercurialis) dominerar fältskiktet. Getapel (Rhamnus cathartica) förekommer. Ingår i skyddsvärt område nr, 3. B5. ÄLVHEM. Stort, småflisigt rasbrantsområde vilket hyser strutbräken (Struthiopteris filicastrum), skogsbingel (Mercurialis perennis), humle (Humulus lupulus) och kaprifol (Lonicera periclymenum). Ingår i område 3. Enligt Fries (1971) har även foderlosta (Bromus inermis), stor fetknopp (Sedum rupestre), styv fingerört (Potentilla recta), blodnäva (Geranium sanguineum), penningblad (Lysimachia nummularia) samt dyört (Limosella aquatica) påträffats. Den sistnämnda påträffades dock vid Kasen något längre norrut. Lokalen ingår i område nr. 3. B6. VÄSTRA RÖD. Rik vegetation kring vattenfallen här påträffades bl.a. strutbräken (Struthiopteris filicastrum), svartbräken (Asplenium trichomanes) samt hybriden mellan humleblomster och nejlikrot (Geum rivale x urbanum). Lokalen är densamma som det skyddsvärda området 4. 20