1908. Petitionsbetänkande N:o 5. Grundlagsutskottets betänkande N:o 3, i anledning af ett i Landtdagen väckt petitionsförslag angående benådning af till Sibirien deporterade finska medborgare. Landtdagen har genom protokollsutdrag till beredning af Grundlagsutskottet hänskjutit landtdagsmannen Lagerlöfs petitionsförslag angående fullständig benådning af alla på grund af dom eller benådning till Sibirien deporterade finska medborgare samt beredande af tillfälle för dem att på statens bekostnad jämte sina familjer återvända till hemlandet. Innan Utskottet i det följande ingår i en närmare granskning af ifrågavarande petitionsförslag, ber Utskottet att få lämna en kort redogörelse för uppkomsten och tillämpningen af Sibirie-straffet i vårt land, då den i någon mån är ägnad att belysa de grunder, på hvilka Utskottets nedanstående förslag stöder sig. Frågan om deportation af förbrytare från Finland till Sibirien väcktes vid Borgå landtdag, då i Prästeståndet framställdes ett petitionsförslag i sådant syfte. Emedan, såsom upphofsmannen till petitionsförslaget yttrade, erfarenheten visat, att hvarje för tjufnad till lifstidsarbete å kronans fästning dömd fånge till följd af den bristfälliga bevakningen flere gånger fått tillfälle att rymma, och Grundlagsutskottets betänkande N:o 3.
2 1908. Petitionsbetänkande N:o 5. detta missförhållande på fångvårdssystemets dåvarande ståndpunkt icke stod att rätta,.blef det oundvikligt att utfinna medel för att en brottsling, på hvars förbättring några förhoppningar icke längre kunde hysas, gjordes oskadlig för hans tidigare omgifning. Såsom en i detta af seende verksam åtgärd föreslogs förvisning till Sibirien, enär någon möjlighet att rymma därifrån icke vidare förefanns, och nästsagda medel dessutom var ägnadt såväl att göra brottslingen själf benägen för bättring, då han kommit i nya förhållanden, som att på samma gång tjäna såsom en afskräckande varning för andra. På dessa skäl uppmanades Ständerna att vända sig till Hans Kejserliga Majestät med en anhållan därom, att i alla de fall, då tjuf borde dömas att på lifstid sitta på kronans fästning, han i stället skulle förvisas till Sibirien. Detta petitionsförslag, som enligt dess upphofsmans åsikt icke afsåg åstadkommandet af en ändring i då gällande lag utan endast innefattade en politianstalt, för hvilken nådig proposition af Hans Kejserliga Majestät förty icke erfordrades, godkändes af Prästeståndet. Uti Ridderskapet och Adeln däremot framhölls, att då allmänna lagen uttryckligen stadgade, att den sin frihet forlustig förklarade tjufven skulle hållas i häkte å kronans fästning samt Hans Kejserliga Majestät bibehållit Finlands innevånare vid deras förra lagar och författningar, kunde det i Prästeståndet väckta förslaget, som åsyftade en ändring af landets lagar, alls icke tagas under ompröfning, och denna uppfattning blef äfven Ståndets beslut. Bondeståndet förenade sig om detta beslut, under det att Borgareståndet icke vidtog någon som helst åtgärd i anledning af petitionsförslaget. Saken fick vid sådant förhållande för den gången förfalla. Den återupptogs emellertid några år senare från regeringshåll. Frågan föranleddes då af svårigheten att finna utvägar för aflägsnande af de missförhållanden och utgifter, hvilka härflöto af underhållet och bevaknin-
Till Sibirien deporterades benådning. 3 gen på fästningarna af det allt större antalet lifstidsfångar. Men då anmärkningar från rättslig ståndpunkt försports emot införandet af denna nya straffart i landet, infordrade dåvarande Generalguvernören öfver landet Prokuratorns i Regeringskonseljen utlåtande därom, huruvida det, för den händelse att Hans Kejserliga Majestät önskade att de fångar, hvilka blifvit dömda till tvångsarbete för lifstiden, i stället för att insättas å fästning blefve sända till tvångsarbete i Sibirien, vore oundgängligt, att ett sådant förordnande innan det sattes i verkställighet öfverlämnades till landets Ständers bepröfvande och godkännande. Uti sitt utlåtande framhöll Prokuratorn, att emot en sådan i själfva verket ändamålsenlig säkerhetsåtgärd, som icke innehöll något lagstridigt, icke från rättslig ståndpunkt kunde anmärkas något, och att inhämtandet af landets Ständers åsikt därför icke heller var af nöden. Denna uppfattning delades af pluraliteten i Senaten, likväl med den inskränkningen, att berörda åtgärd icke borde träffa kvinnliga fångar, hvilkas öfversändande till Sibirien enligt Senatens åsikt icke var af nöden för den allmänna säkerheten; minoriteten däremot hemställde, att emedan frågan om ifrågavarande deportationsstraff förevarit vid Borgå landtdag, men Ständerna icke godkänt densamma, borde dess bringande i verkställighet lämnas beroende intill dess Finlands Ständer komme i tillfälle att taga saken under pröfning och utlåta sig däri. Sedan allmänheten på grund af Monarkens uttryckliga befallning beredts tillfälle att yttra sig i anledning af Prokuratorns förenämnda utlåtande och särskilda skrifter i frågan framburits, förekom saken till behandling i kommittén för de finska ärendena i S:t Petersburg, hvilken i sitt underdåniga betänkande hemställde, att Hans Kejserliga Majestät måtte tillsvidare låta anstå med den slutliga åtgärden i saken och därförinnan vid en framdeles hållande landtdag infordra Ständernas utlåtande däri. Vid slutlig föredragning af frågan för-
4 1908. Petitionsbetänkande N:o 5. ordnade Kejsaren-Storfursten Alexander I, att med vidare åtgärd i saken skulle anstå intill dess landets Ständer tillkännagifvit sin underdåniga åsikt i frågan. Med Kejsaren-Storfursten Nikolaj I:s regering inträdde frågan om dödsstraffet och samtidigt äfven frågan om Sibirie-straffet i ett nytt skede i vårt land. Då deportationen till Sibirien tidigare varit afsedd att tillämpas på alla lifstidsfångar i gemen, inskränktes frågan efter Kejsar Nikolai I:s tronbestigning till endast sådana för lifstiden dömde, som benådats från dödstraff. Uti Nådigt Reskript till Generalguvernören i landet af den 24 februari 1826 meddelade Monarken, att han icke vidare komme att stadfästa någon dödsdom, utom beträffande vissa gröfre politiska brott, och anbefallde tillika Senaten att afgifva utlåtande däröfver, huruvida icke för grofva brott till dödsstraff dömda men af nåd till tvångsarbete för lifstiden bestämda fångar kunde temporärt, intill dess den af landets ständers utlåtande beroende frågan härom i hela dess vidd blifvit i stadgad ordning slutligen afgjord. försändas till guvernementen på andra sidan Ural. Efter det Senaten uti underdånigt utlåtande af den 20 mars 1826 tillstyrkt den föreslagna åtgärden, utfärdades den 20 april samma år en Nådig Kungörelse i ämnet. Däri stadgas att, enär tiden och omständigheterna för närvarande icke medgåfve, att till landets Ständer hänskjuta frågan om ändring uti allmänna lagen i det af seendet, Monarken anbefallt att, enär någon enligt Finlands lagar till dödsstraff skyldigkänd brottsling af mankönet af Hans Kejserliga Majestät till lifvet förskonats, men i anseende till brottets beskaffenhet och öfriga i saken förekommande omständigheter icke varit förtjänt af den mildring, att inom landet få förrätta det allmänna arbete för hans öfriga lifstid, hvartill han, utom kroppsstraffet, blefve dömd, skulle en sådan missdådare, sedan han undergått kroppsstraffet, ofördröjeligen försändas till de aflägsnare guvernementen i Sibirien, för att där till allmänna arbetens
Till Sibirien deporterades benådning. 5 förrättande i grufvorna blifva använd. Därjämte föreskrifver kungörelsen, att de missdådare, som blifva deportation underkastade, därjämte för sin öfriga lifstid voro uteslutne från det samhälle, hvilket de förut tillhört, och i följd däraf i deras fädernesland förlora alla medborgerliga rättigheter i afseende å äktenskapsförbindelser, arftäkt och allt öfrigt. Genom Nådig kungörelse af den 24 februari 1848 förordnades sedermera, att hvad i förenämnda nådiga kungörelse stadgats angående från dödsstraffets undergående frikallade brottslingars af mankönet försändande till Sibirien, jämväl komme att tillämpas å sådana brottslingar af kvinnokönet, hvilka blifvit dömda till döden men af nåd förskonats från dödsstraffet, likväl sålunda, att de sistnämnda icke komme att försändas till grufvorna utan att användas till tvångsarbete vid kronans i Sibirien befintliga fabriker. Förberörda förvisningsstraff med detsamma åtföljande tvångsarbete af skaffades år 1888. Enligt Statssekretariatets skrifvelse af den 9 juni (28 maj) sagda år hade Hans Kejserliga Majestät anbefallt, att de tidigare åberopade Nådiga kungörelserna af åren 1826 och 1848 framdeles skulle tillämpas sålunda, att de i den afsedda brottslingarne icke vidare skulle försändas till allmänt arbete vid grufvorna och fabriken i Sibirien, utan för sin återstående lifstid vara underkastade tvångsarbete i tukthusen i Finland. Men förutom ofvanberörda brottslingar, hvilkas deportation verkställts genom direkta tvångsåtgärder, afser förevarande petitionsförslag utverkandet af benådning och beredande af möjlighet att återvända till hemlandet äfven för sådana finska medborgare, hvilka innan dem härstädes ådömd strafftid tilländagått på egen begäran blifvit såsom nybyggare försända till Sibirien. Denna s. k. siirto-asutus eller kolonisationsförvisning, hvilken under årens lopp hos oss kommit till användning i större ut-
6 1908. Petitionsbetänkande N:o 5. sträckning än den tidigare berörda tvångsförvisningen, uppkom sålunda, att åtskilliga dels för föröfvade brott dels för afsaknad af laga försvar (lösdrifveri) för lifstiden eller viss tid till frihetsstraff eller allmänt arbete dömda kvinnspersoner år 1848 af Hans Kejserliga Majestät anhöllo, att de i nåder måtte frikallas från undergåendet af det dem ådömda frihetsstraffet och i stället såsom kolonister försändas till Sibirien. Någon tid därefter anhöllo en mängd för lifstiden till tvångsarbete på Sveaborgs fästning dömda fångar af mankönet om samma lindring i deras straff. En del sådana ansökningar, hvilka under tiden därefter blefvo jämförelsevis vanliga, bifölls, en del åter, främst sådana som gjorts af fångar, hvilka dömts för gröfre brott eller hvilka icke ansågos kunna stå ut med vedermödorna under färden till förvisningsorten, lämnades utan afseende. I motsats till h vad med afseende å de tvångsvis deporterade enligt praxis blifvit gällande, tillätos de på egen begäran till Sibirien försända i många fall på skild anhållan att medtaga sina hustrur och barn. Redan förrän tvångsdeportationen till Sibirien på grund af förenämnda nådiga förordnande af skaffades, af bröts den frivilliga koloniseringsförvisningen. Uti skrifvelse från Statssekretariatet af den n /23 mars 1886 meddelades ett nådigt förordnande därom, att Senaten, som allt ifrån år 1856 i första hand prof vät underdåniga ansökningar med sådant syfte, icke vidare ägde till Hans Kejserliga Majestäts afgörande underställa ansökningar om frivilligt försändande till Sibirien, hvilka gjorts af i landets straff- och arbetsfängelser förvarade fångar. Enligt Suomen vankeinhoitomiesten Yhdistyksen Muistiinpanot för år 1893 meddelade uppgifter hafva under hela den tid, ifrågakomna straffart tillämpats här i landet, inalles 798 manliga och 82 kvinnliga från dödsstraff benådade lifstidsfångar deporterats till tvångsarbete i Sibirien, under det att på egen begäran såsom kolo-
Till Sibirien deporterades benådning. 7 nister ditsändts dels för brott dels för lösdrifveri dömda 1,987 män och 369 kvinnor. De finska medborgare, hvilka genom tvångsdeportation försändes till Sibirien, försattes sålunda utan egen förskyllan utom rättsvården i eget land, och enligt 1826 års kungörelse gingo de till och med förlustiga de medborgerliga rättigheter, hvilka enligt lag tillkommo förbrytare i allmänhet. Då de efter deportationen icke längre voro underkastade lagarna i eget land och icke åtnjöto deras skydd, upphörde med detsamma äfven myndigheternas i hemlandet omvårdnad om dem. Därför äro äfven de tillgängliga tillförlitliga upplysningarna om deras allmänna läge i Sibirien, beskaffenheten af det straff de där utstått m. fl. dem under tiden för tvångsarbetet rörande omständigheter så pass bristfälliga, att Utskottet icke i stöd af dem sett sig i stånd att uti ifrågavarande afseende lämna någon närmare utredning. Det torde likväl vara säkert, att de till tvångsarbete dömda fångar, hvilka under undergåendet af sitt straff i grufvorna eller fabriker uppfört sig oklanderligt, efter vissa år erhållit lindring i straffet samt t. o. m. kommit i åtnjutande af partiell frihet, likväl med skyldighet att uppehålla sig inom ett bestämdt område. Hvad åter beträffar dem, hvilka på grund af egen begäran erhöllo det frihetsstraff eller allmänna arbete de redan delvis utstått i Finland utbytt mot deportation till Sibirien, gestaltade sig deras tillvaro därstädes redan från början annorlunda än de till tvångsarbete förvisade lifstidsfångarnes. Om ock de förstnämnda icke med afseende å allmänna rättigheter voro likställda med de frivilligt till Sibirien öfverflyttade egentliga nybyggarene, medgafs dem likväl, såvidt kändt, tillstånd att fritt välja yrke och obehindradt röra sig inom för ändamålet anvi-
8 1908. Petitionsbetänkande N:o 5. sade bestämda områden. I de skilda kolonier, hvilka sålunda bildades och till hvilka oftast luterska fångar från äfven andra delar af riket sammanfördes, lämnades dem från ryska statens sida jord att uppodla. Sådana kolonier uppstodo först i byn Rischkowa i Tobolska guvernementet och senare i Verhne-Suetuk inom Jenisejska guvernementet. Från och med år 1863 har för de till Sibirien förvisade luterska fångarnas själavård och religionsundervisning funnits en med finska statsmedel aflönad skild präst och kateket. Uti ofvanstående redogörelse hafva de påminnelser redan blifvit i korthet antydda, hvilka före Sibirie-straffets införande hos oss framställdes emot dess rättmätighet. De synpunkter, hvilka tagit sig uttryck i dessa påminnelser och reservationer och hvilka grundade sig därpå att ifrågakomna straffart, för så vidt den inbegrep tvångsförvisning, i själfva verket utgjorde en ändring af gällande lag och därför icke kunnat införas utan medverkan af hvardera statsmakten, fingo likväl vika för praktiska, delvis af ekonomisk natur varande skäl. Oaktadt de af Kejsarene Alexander I och Nikolai I gifna försäkringarna, att sakens slutliga afgörande skulle blifva beroende tills landets Ständer satts i tillfälle att utlåta sig i frågan, ordnades densamma likväl i dess helhet i administrativ väg; den betraktades såsom en politiåtgärd, som af landets myndigheter under dåvarande förhållanden ansågs nödvändig därför, att bevakningen af fångarna på fästningarna icke kunde fås tillräckligt effektiv. Det nästnämnda äger tillämplighet äfven på de finska män och kvinnor, hvilka genom att utverka sig deportation till Sibirien undgingo att till fullo utstå dem för brott ådömda frihetsstraff. För dem utgjorde denna landsförvisning på sätt och vis
Till Sibirien deporterades benådning. 9 en benådning, hvilken grundade sig på den iakttagelsen, att utsikten att blifva fri ofta visat sig vara ett verksamt bättringsmedel för till längre frihetsstraff dömda förbrytare, men denna benådning fingo af ven de köpa för priset af förvisning ur landet. Om ock följderna af detta för våra lagar främmande och därtill på ett från vår rättsordning afvikande sätt tillkomna straff naturligtvis icke numera kunna helt och hållet afhjälpas och ehuru man måste taga för gifvet, att jämförelsevis få till Sibirien försända finnar komme att återvända till hemlandet, äro de nyss berörda principiella synpunkterna, hvilka äfven under senare tider åberopats bl. a. i Prokuratorns till Ständerna vid 1882 och 1885 års landtdagar afgifna berättelser, likväl ägnade att motivera den i petitionsförslaget afsedda anhållan. Till dessa komma ytterligare andra skäl, hvilka gifva stöd för Utskottets uppfattning, att Landtdagen för sin del borde göra hvad i dess förmåga står för att förskaffa dessa utom det egna landets rättsvård försatta finska medborgare, ens i den mån det numera är möjligt, delaktighet i de förmåner, hvilka skyddet af egna lagar bereder enhvar. Då Finlands strafflagsstiftning genom strafflagen af den 19 december 1889 och de till densamma sig anslutande författningarna förnyades, trädde de stadganden i gällande kraft, hvilka ordna det villkorliga frigifvandet af till frihetsstraff dömda fångar. Dessa stadganden, hvilkas hälsosamma inflytande på brottslingarnes lefnad är allmänt erkänd, tillämpades likväl icke på de till Sibirien deporterade finska medborgarene, utan stannade dessa sistnämnda helt och hållet utom denna reform. Den benådning, som måhända därstädes kommit dem till del och visserligen kunnat skänka dem partiell frihet, har likväl icke medfört motsvarande nytta, ty om det ock å ena sidan för en fånge kan vara lättare att bättra sig under främmande förhållanden, är det i stället långt sva-
10 1908. Petitionsbetänkande N:o 5. rare för honom att lämnad ensam och utan det stöd, han i hemlandet kunnat tillgodogöra sig, öfvervinna de böjelser för ett återfall i brott, som redan af naturen finnas hos honom. Likaså hafva de blifvit i afsaknad af den omvårdnad, som från samhällets sida hos oss allt mera kommit till synes för höjande af deras andliga och materiella läge, hvilka efter utståndet straff återfått friheten antingen villkorligen eller definitivt. Därför borde äfven Landtdagen enligt Utskottets åsikt anhålla att Monarken måtte fullständigt benåda nästnämnda deporterade, jämte det Utskottet för sin del anser det öfverensstämmande med rättvisan, att dem beredes tillfälle, för så vidt de själfva önska det, att på statens bekostnad (jämte sina familjer) återvända till hemlandet. Det förefaller äfven skäligt, att regeringen toge under ompröfning, i hvilken mån deras familjers återresa till Finland kunde med allmänna medel underlättas. På det att dessa med förhållandena i eget land icke längre förtrogna finska medborgare icke efter sin återkomst till hemlandet måtte råka ut för ekonomiskt betryck eller falla offer för moraliska faror, borde regeringen taga under ompröfning, hvad som borde tillgöras för säkerställandet af deras framtid här. Likaledes vore det enligt Utskottets mening öfverensstämmande med billighet, att regeringen, på grund af införskaffad noggrann utredning om de finska fångarnas läge i allmänhet i Sibirien, vidtoge ändamålsenliga åtgärder för förbättrandet af de deporterades lefnadsvillkor, hvilka icke önskade betjäna sig af benådningen, utan föredröge att kvarstanna i Sibirien. Det som här ofvan från principiell synpunkt anförts, kan enligt Utskottets åsikt icke tillämpas på dem, hvilka på egen begäran fått dem för lösdrifveri ådömdt allmänt arbete utbytt mot förvisning till Sibirien. För dessa, hvilka till följd af afsaknad af laga försvar för viss tid insatts i förbättringsanstalter, utgjorde deportationen egentligen en med tillstånd af styrelsen och på dess bekostnad
Till Sibirien deporterades benådning. 11 verkställd utflyttning ur landet, och innebar en direkt straffmildring endast såtillvida att tvångsarbetet därigenom afbröts innan tiden därför tilländagått. Då för lösdrifveri ådömdt tvångsarbete icke heller bör betraktas såsom ett straff, utan såsom ett tvångsmedel för afvärjandet af de faror, hvilka alstras af lösdrifveri, och detta tvångsmedel upphör af sig själf så snart anledningen till att lösdrifvaren beröfvats friheten bortfallit, borde enligt Utskottets åsikt den anhållan förevarande petitionsförslag afser med afseende å de för lösdrifveri dömde utsträckas endast därtill, att de hinder, hvilka från regeringens i Kejsardömet sida tilläfventyrs föreligga för deras återvändande till hemlandet, blefve undanröjda. På grund af det ofvananförda får Utskottets vördsamt föreslå en petition därom, att Hans Kejserliga Majestät, i kraft af den rätt Monarken enligt grundlag tillkommer, ville gifva fullständig nåd för i Finland föröfvade brott såväl åt de finska medborgare, hvilka benådats från dödsstraff och tvångsvis förvisats till Sibirien, som åt dem, hvilka innan de till fullo utstått dem i Finland för brott ådömdt frihetsstraff på egen begäran försändts till Sibirien, samt att dem, försåvidt de själfva önska det, måtte beredas tillfälle att på statens bekostnad jämte sina familjer återvända till hemlandet: att regeringen måtte vidtaga nödiga åtgärder för undanrödjande af de hinder, hvilka från regeringens i Kejsardömet sida kunna förefinnas för från Finland till Sibirien såsom kolonister försända lösdrifvares återvändande till hemlandet; att regeringen måtte taga under pröfning, hvad som borde tillgöras ej allenast
12 1908. Petitionsbetänkande N:o 5. för säkerställandet af det förstnämnda deporterades framtid efter deras återkomst till Finland utan äfven för förbättrandet af de till Sibirien försända finnars läge, hvllka komme att kvarstanna därstädes och icke ära i stånd att underhålla sig själfva. I ärendets handläggning hafva deltagit ordföranden Setälä, viceordföranden Sirola samt ledamöterna Aalle, Alkio, Danielson-Kalmari, Estlander, Lauri Ingman, Lagerlöf, Leivo, Mömmö, Turkia, Valavaara, Y. K. Yrjö-Koskinen, äfvensom suppleanterna Mäkelä, Renvall och Vahe. Helsingfors den 4 april 1908. Helsinki 1908. Kirjapaino-Osakeyhtiö SÅNA.