Berättelse om Styrelsens tillgöranden. 3

Transkript

1 1907. U. B. Grundlagsutskottets betänkande N:o 4 angående Berättelsen om Styrelsens tillgöranden med anledning af de utaf Finlands Ständer vid Landtdagen åren fattade beslut äfvensom rörande de inom Landtdagen framställda förslag, som afse att atlägsna ännu rådande afvikelser från den lagliga ordningen. Landtdagen har till Grundlagsutskottet för granskning och utlåtande öfverlämnat berättelsen om Styrelsens tillgöranden med anledning af de utaf Finlands Ständer vid landtdagen åren fattade beslut. Därförinnan hade Landtdagen till Grundlagsutskottet öfversändt landtdagsmannen Setäläs m. fl:s adressförslag N:o l angående laglighetens förverkligande på statslifvets alla områden (Bihang I, sid. 5 6), landtdagsmannen Estlanders m. fl:s petitionsförslag N:o 48 därom, att landet finge oförkränkt tillgodonjuta sin grundlagsenliga rätt och att med hänsyn därtill ännu rådande missförhållanden blefve af skaffade (Bihang I, sid. 7 11), samt landtdagsmannen Danielson-Kalmaris m. fl:s petitionsförslag N: o 50 om upphäfvande af nådiga manifestet angående postväsendet af den 12 juni 1890 (Bihang I, sid ). Då dessa adress- och petitionsförslag röra förhållanden, som framträda äfven i ofvannämnda berättelse, har Utskottet funnit sakenligt vara att behandla dem i sammanhang med ifrågavarande berättelse. Grundlagsutskottets "betänkande N'.o é.

2 U. B. För ärendets behandling har Grundlagsutskottet genom förmedling af Ordföranden i Kejserliga Senaten fått emottaga särskilda handlingar från Senaten och Statssekretariatet. Vid granskning af ifrågavarande berättelse har Grundlagsutskottet inhämtat att samtliga ärenden, hvilka varit af Kejsaren och Storfursten medels nådiga propositioner öfverlämnade till Ständerna, likasom ock alla ärenden, uti hvilka Ständerna till Hans Kejserliga Majestät inkommit med underdånig framställning, blifvit afgjorda i öfverensstämmelse med Ständernas beslut. I enlighet med Ständernas önskan har af ven af gjorts största delen af de ärenden, uti hvilka Ständerna till Hans Kejserliga Majestäts nådiga bepröfvande framställt underdåniga petitioner. Ständernas petitioner hafva likväl icke ännu vunnit nådigt bifall i de afseenden, som här nedan nämnas: I. Uti underdånig skrifvelse af den 31 december 190é anhöllo Ständerna, att Hans Kejserliga Majestät täcktes i nåder vidtaga de åtgärder, som för det grundlagsenliga styrelsesättets återupprättande och för den lagliga ordningens återställande i Finland erfordras. 1) Såsom nödvändigt hade Ständerna bland annat framhållit, att nådigt förordnande skulle utfärdas därom, att tillämpningen af värneplikts författningen af den 12 juli 1901 skulle genom omedelbart inställande af uppbåden upphöra och de i anledning af densamma bestämda tvångspåföljder förfalla, hvarjämte och då provisoriska anordningar kunde befinnas erforderliga under tiden tilldess värnepliktsfrågan blifvit grundlagsenligt löst, sådana anordningar torde i laglig ordning påbjudas. Med anledning af denna anhållan har Hans Kejserliga Majestät genom nådiga manifestet af den 29 mars 1905 Grundlagsutskottets betänkande N:o 4.

3 Berättelse om Styrelsens tillgöranden. 3 täckts förordna, att tillämpningen af sagda värnepliktsförfattning skulle tillsvidare inställas, samt genom nådiga manifestet af den 4 november (22 oktober) 1905, hvarmed Hans Majestät i enlighet med det finska folkets enhälliga och innerliga önskan gifvit sitt samtycke till Ständernas i förenämnda skrifvelse gjorda underdåniga anhållan om den lagliga ordningens återställande i Finland, till kraft och verkan upphäft omordade värnepliktsförfattning. Frågan om det finska härväsendets ordnande på grundlagsenligt sätt är likväl allt fortfarande oaigjord. Men då Grundlagsutskottet rörande denna fråga i annat sammanhang afgifvit detaljeradt utlåtande, har Utskottet icke ansett sig böra nu göra annat än härom erinra. 2) I förenämnda underdåniga skrifvelse hade Ständerna äfven anhållit om nådigt förordnande därom, att de med manifestet af den 15 (3) februari 1899 utfärdade grundstadgandena icke skulle erhålla tillämpning, innan däri berörda frågor blifvit ordnade genom en med Ständernas samtycke tillkommen lagstiftningsakt. Med anledning af denna anhållan har Hans Kejserliga Majestät i berörda manifest i nåder anbefallt, att tillämpningen af de till manifestet af den 15 (3) februari hörande grundstadganden skall inställas intill dess de i detta manifest berörda frågorna blifvit genom en lagstiftningsakt ordnade. Manifestet af den 15 februari 1899, hvarom Ständerna både på urtima landtdagen år 1899 och på landtdagen åren uttalat, att hvarken detsamma eller de därtill hörande grundstadgandena äga kraft och helgd af en det finska folket förpliktande lag, har således icke än blifvit definitivt upphäfdt. Särskilda till offentligheten komna omständigheter synas antyda, att tanken på en rikslagstiftning ännu inom Kejsardömets regeringskretsar icke uppgifvits, så ock att det åskådningssätt fortfarande gör sig gällande, att en såbeskaffad lagstiftning kunde äga rum utan bifall af Finlands Landtdag. Grundlagsutskottets betänkande N:o 4.

4 U. B. 3) I samma petition af den 31 december 1904 hade Ständerna uttalat, att temporära förordningen af den 2 april 1903, angående åtgärder for upprätthållande af den statliga ordningen och det allmänna lugnet, jämte förklaringar och tillägg därtill, äfvensom de förfoganden, som på grund af dessa påbud vidtagits emot enskilda personer och kommuner, borde upphäfvas. I enlighet härmed har också genom nådiga manifestet af den 4 november 1905 ofvannämnda förordning jämte därtill hörande förklaringar och tillägg upphäfts; likaså hafva äfven de förfoganden återkallats, som på grund af dessa vidtagits mot kommuner och enskilda personer. Uti en åtgärd, som vidtagits innan förordningen af den 2 april blifvit upphäfd och som är af samma slag som de förfoganden, hvilka med stöd af ifrågavarande förordning vidtagits emot enskilda medborgare, har likväl fortfarande icke rättelse vunnits. Den 21 juli 1905 hade arbetskarlen Karl Gustaf Procopé uti Viborgs stad dräpt öfverstelöjtnanten vid gendarmeriet Wladimir Kramarenko. Ehuru Procopé enligt finsk lag bort för sitt brott dömas af rådstufvurätten i Viborg, har han likväl afförts till S:t Petersburg och där utaf distriktkrigsdomstolen dömts enligt krigslag. För vinnande af rättelse häri hafva Kejserliga Senaten och Prokuratorn i Senaten till Hans Kejserliga Majestät ingått med underdåniga framställningar, men har Hans Majestät i nåder täckts lämna dessa utan af seende. 4) Bland förordnanden, som borde upphäfvas, nämndes i Ständernas förenämnda petition äfven de förordnanden af den 10 november 1903, genom hvilka en afdelt rysk gendarmkår tilldelats tjänstebefogenhet i Storfurstendömet. I skrifvelse af den 17 februari 1905 anhöllo Ständerna vidare särskildt därom, att Hans Majestät genom att upphäfva ofvannämnda förordnanden behagade i nåder Grundlaggutskottets betänkande N;o 4.

5 Berättelse om Styrelsens tillgöranden. 5 anbefalla, att gendarmer ej vidare skulle användas i angelägenheter, som rörde finska medborgare eller eljes tillhörde ordningsmaktens uppgifter i detta land. Statsutskottet har i sitt betänkande angående statsverkets tillstånd, hvilket af Ständerna godkänts, dessutom uttalat^ att det vore ur rättslig synpunkt tillbörligt, att den på stationerna vid Finska statsjärnvägarna år 1870 införda och från år 1897 delvis med finska statsmedel underhållna gendarmbevakningen blefve inskränkt till järnvägsstationer inom Kejsardömets område, där den finska staten såsom järnvägens ägare vore skyldig att iakttaga de i Kejsardömet gällande ordningsregler, hvaremot alla i ordningens och säkerhetens intresse erforderliga bevakningsåtgärder å stationer på finskt område borde handhafvas af finska polisfunktionärer. Genom manifestet af den 4 november 1905 upphäfdes förordnandena af den 10 november 1903, genom hvilka åt af delta ryska gendarmkåren tilldelats tjänstebefogenhet i Finland, hvarefter finska statsverket genom nådig befallning af den 29 november 1906 fritogs från den detsamma genom nådig befallning af den 10 december 1903 åhvälfda skyldigheten att ur finska medel bestrida kostnaderna för Finländska Gendarmstyrelsens underhåll. Hvad gendarmbevakningen på de finska järnvägsstationerna vidkommer, har däremot Ständernas anmärkning, att gendarmer ej vidare skulle användas i angelägenheter, som tillhörde ordningsmaktens i landet uppgifter, icke föranledt åtgärd. 5) I enlighet med Ständernas underdåniga petition upphäfdes genom nådiga manifestet af den 4 november 1905 bland annat förordningen af den 31 (18) juli 1902 angående ändring af särskilda stadganden rörande tjänsterna vid civilstaten i Finland, enligt hvilken förordnings första punkt åt ryska infödingar medgafs rätt att bekläda tjänster vid finska civilstaten. Fortfarande inne- Grundlagsutskottets betänkande N:o 4.

6 U. B. hafvas likväl särskilda befattningar vid statssekretariatet för Finland och generalguvernörskansliet af personer, som icke äro finske medborgare. Ständernas underdåniga petition vid urtima landtdagen åren därom, att detta mot grundlagarna stridande förhållande skulle rättas, har af Hans Majestät i nåder lämnats utan afseende. 6) Ytterligare hade Ständerna i ofta nämnda underdåniga skrifvelse af den 31 december 1904 anhållit, bland annat, att särskilda i skrifvelsen och därtill fogade bilagor nämnda författningar och stadganden skulle revideras i syfte att afvikelserna från grundlag etter allmän lag måtte varda från desamma aflägsnade. De flesta af dessa författningar och stadganden hafva sedermera upphäfts. Hvad sådana vidkommer, beträffande hvilka dylik åtgärd ännu icke vidtagits eller eljes vänta af Ständerna emotsedd revision, får Utskottet framhålla följande: a) Beträffande nådiga förordningen af den 2 juni 1904, angående utsträckande till Finland af verkan utaf författningarna angående förvaltningen af trupper i fält m. m., har Kejserliga Senaten den 9 april 1907 hos Hans Kejserliga Majestät hemställt, att sagda förordning måtte upphäfvas och åt Senaten i nåder uppdragas att angående de i sagda förordning behandlade ämnen, om hvilka stadganden i Finland vore af nöden, utarbeta ett lagförslag, hvilket, därest det vunne Hans Majestäts godkännande, i sinom tid skulle Landtdagen föreläggas. Svar å denna underdåniga hemställan har ännu icke ankommit till Senaten. b) Förutom i petitionen af den 31 december 1904 anhöllo Ständerna uti underdånig skrifvelse för den 12 april 1905, bland annat, att, enär förändringar af den uti Finland gällande myntlag icke kunde utan Ständernas vetskap och samtycke lagligen vidtagas, de uti förordningen af den 9 juni 1904 ingående bestämmelserna om införande af ryskt mynt såsom lagligt betalningsmedel i Grundlagsutskottets betänkande N:o 4.

7 Berättelse om Styrelsens tillgöranden. 7 Finland icke måtte komma till verkställighet. Af berättelsen framgår att Kejserliga Senaten uti affordradt utlåtande den 25 maj 1906 i anledning af Ständernas sistnämnda underdåniga anmälan förenat sig om densamma. Tilläggas bör, att ifrågavarande förordning icke bragts i verkställighet. c) Till de stadganden, beträffande hvilka Ständerna uti sin underdåniga petition af den 31 december 1904 anhållit om förenämnda revision, hörde jämväl Inrikesministerns i Kejsardömet, genom Kommunikationsexpeditionens bref den 15 juni 1900 delgifna förfogande af den 18 (5) maj samma år, innefattande förändrade föreskrifter rörande postfrankotecken, som äro gångbara i Finland. Sagda förfogande, hvilket fortfarande icke är revideradt, står i öfverensstämmelse med nådiga manifestet angående postväsendet i Storfurstendömet Finland, gifvet den 12 juni (31 maj) 1890, hvarigenom ledningen af finska postverket koncentrerades uti Inrikesministeriet i Kejsardömet. Angående detta manifest yttrade Statsutskottet vid landtdagen åren uti sitt af Ständerna godkända betänkande angående finansrelationen, att detsamma borde upphäfvas såsom stridande mot grundlag. Beträffande sagda nådiga manifest har Utskottet ur handlingar, som stått till dess förfogande, inhämtat följande : Sedan Kejsaren och Storfursten Alexander III genom Finlands dåvarande Ministerstatssekreterare, Generallöjtnanten Ehrnrooth meddelad befallning år 1889 i nåder förordnat, att frågorna om förändring af Finlands tull-, post- och myntväsende borde tagas under handläggning i syfte att få därtill hörande inrättningar förenade med motsvarande inrättningar i Kejsardömet, har Hans Kejserliga Majestät medels nådig befallning till Finlands dåvarande Generalguvernör Grefve Heiden den 23 december 1889 bestämt, att under ordförande- Grundlagsutskottets betänkande N:o 4.

8 U. B. skåp af Generalguvernören tre kommissioner skulle nedsättas, uti hvilka samtliga skulle såsom medlemmar inträda två representanter för styrelsen i Finland samt dessutom i tull- och myntkommissionen två tjänstemän från Finansministerium i Kejsardömet äfvensom i postkommissionen två tjänstemän från Inrikesministerium i Kejsardömet. Efter det den sålunda tillsatta postkommissionen afgifvit sitt betänkande och Ministerstatssekreteraren föredragit detsamma jämte Generalguvernören Heidens särskilda utlåtande i saken, hvarvid Hans Kejserliga Majestät förordnat, att Inrikesministern i Kejsardömet ägde innan sakens slutliga afgörande däri afgifva särskildt utlåtande, har Hans Kejserliga Majestät den 11 mars 1890 täckts godkänna följande stadganden: 1. Ledningen af Finlands postväsende skall koncentreras uti Ministerium för inrikesärendena och Öfverstyrelsen för posten och telegraferna. 2. Ät Ministern för inrikesärendena öfverlämnas att vid postverket i Storfurstendömet Finland i stället för de lokala förordningarna införa de i Kejsardömet gällande reglementen och taxor, hvarvid han meddelar Finlands Generalguvernör sina förfoganden i och för promulgering i stadgad ordning. 3. Åt Ministern för inrikesärendena öfverlämnas: a) att genom Chefen för post- och telegraföfverstyrelsen eller honom underlydande tjänstemän verkställa revision af postanstalterna i Finland; b) att meddela vid sagda inrättningar anställda tjänsteman instruktioner och föreskrifter angående deras skyldigheter och verksamhet. 4. Finske Postdirektören utnämnes af Hans Majestät, på af Generalguvernören gjord f ramställning, grundad på öfverenskommelse med Ministern för inrikesärendena. Crrundlagsutskottets betänkande N:o 4.

9 Berättelse om Styrelsens tillgöranden Besättandet af of riga befattningar vid postverket i Finland äger rum enligt hittills gällande ordning, dock att de tjänstemän, hvilka af Senaten för Finland utnämnas, skola utses efter öfverenskommelse med Chefen för post- och telegraföfverstyrelsen. 6. Kännedom af ryska språket skall vara obligatorisk för alla, hvilka framdeles komma att anställas vid postanstalterna i Storfurstendömets städer och i Viborgs län. 7. Utgifts- och inkomstförslagen för postverket i Finland granskas preliminärt vid Öfverstyrelsen för posten och telegraferna samt öfverlämnas jämte dess utlåtande till Kejserliga Senaten för Finland, hvilken uti stadgad ordning hemställer dem till nådig fastställelse. Därjämte har Hans Kejserliga Majestät i nåder velat, att Kejserliga Senaten för Finland oförtöfvadt skulle framställa sina förslag angående formen och ordningen, hvari promulgationen af dessa nådigst meddelade ledande bestämningar borde äga rum. I anledning häraf beslöt Kejserliga Senaten den 18 april 1890 att i underdånighet meddela Hans Kejserliga Majestät, att Senaten till fullgörande af Hans Majestäts nådiga befallning uppgjort underdåniga förslag dels till den lagstiftningsåtgärd, som kunde vidtagas i administrativ väg, dels till landtdagsproposition, omfattande de bestämningar, hvilka enligt landets grundlagar erfordrade Ständernas medverkan. Den administrativa lagstiftningsåtgärden föreslog Senaten att fördelas å: a) förordning angående det finska postverkets anslutning till postväsendet i Kejsardömet; och b) ett nådigt reskript till Generalguvernören öfver Finland, rörande besättande af de högre tjänsterna vid postverket. Senatens förslag till landtdagsproposition innehöll förordnanden, i enlighet med Hans Kejserliga Majestäts befallning, i syfte att hufvudledningen för finska postväsendet skulle koncentreras hos Ministerium för inrikesärendena och G-rundlagsutskottets betänkande N:o 4.

10 U. B. uti Öfverstyrelsen för posten och telegraferna för Kejsardömet samt stadganden angående Ministerns för inrikesärendena maktbefogenhet beträffande finska postverket. Vid öfversändandet af denna underdåniga hemställan till Ministerstatssekreteraren för Finland, för att Hans Kejserliga Majestät föredragas, förklarade Generalguvernören sig för sin del vara af den åsikt, att de i nåder godkända förordnandena i postfrågan kunde utfärdas i form af ett nådigt reskript, och bifogade Generalguvernören samtidigt förslag till reskriptet. Med anledning af Senatens underdåniga hemställan och Generalguvernörens nämnda förslag anhöll dåvarande t. f. Ministerstatssekreteraren, Generallöjtnanten von Daehn om utlåtande af Inrikesministern i Kejsardömet. I sådant syfte anmärkte Inrikesministern uti skrifvelse till Ministerstatssekreteraren den 27 april 1890, att Kejserliga Senaten syntes hafva förutsatt, att Finlands Ständer, vid behandlingen af den utaf Senaten utarbetade nådiga propositionen, kunde göra ändringar i de af Hans Kejserliga Majestät nådigst godkända förordnandena, h varjämte Inrikesministern framhöll, att Senatens förslag innefattade afvikelser från Hans Kejserliga Majestäts befallningar. På grund däraf förklarade Inrikesministern sig i allo omfatta den af Generalguvernören öfver Finland uttalade åsikt, att nådiga förordnandet af den 10 mars 1890 kunde utfärdas uti den form Generalguvernören förordat, dock sålunda, att ordalydelsen i det nådiga manifestet, sådant det af Generalguvernören föreslagits, borde i särskilda afseenden ändras, och insände Inrikesministern samtidigt förslag till dessa ändringar. Sedan t. f. Ministerstatssekreteraren i anledning häraf underställt ett nytt förslag till nådigt manifest Inrikesministerns granskning och denne på anhållan af t. f. Ministerstatssekreteraren förklarat, att han icke hade något att emot detsamma anmärka, föredrog Ghntndloffsutskottets betänkande N:o 4.

11 Berättelse om Styresens tillgöranden. n t. f. Ministerstatssekreteraren von Daehn ärendet för Hans Majestät Kejsaren och Storfursten, underställande därvid Hans Majestäts granskning äfven Senatens underdåniga förslag i ämnet. För sin del förklarade sig t. f. Ministerstatssekreteraren omfatta den åsikt, som uttalats af Generalguvernören och Inrikesministern, samt föreslog i enlighet därmed att Hans Majestät täcktes fastställa förslaget till nådigt manifest. Detta förslag erhöll äfven Hans Majestäts fastställelse, och utfärdades med anledning däraf den 12 juni (31 Baaj) 1890 nådiga manifestet angående Postväsendet i Storfurstendömet Finland. Hans Kejserliga Majestäts nådiga manifest angående postväsendet i Finland föredrogs i Senaten den 7 juli 1890 och sedan föredraganden, med afseende därå att manifestets bestämningar, såvidt desamma inrymde ämbetsbefogenhet åt Inrikesministerium samt Ofverstyrelsen för posten och telegraferna i Kejsardömet, icke läte förena sig med de för Storfurstendömet gällande grundlagar, såsom sin åsikt uttalat, att Senaten borde i underdånighet anmäla det Senaten vore af grundlag förhindrad att i ärendets dåvarande skick vidtaga åtgärd för bringande till verkställighet af Hans Kejserliga Majestäts uti antydda delar af manifestet tillkännagifna nådiga vilja, beslöt Senaten, att det nådiga manifestet skulle i författningssamlingen intagas. För undanrödjande af den rättskränkning, som sålunda ägt rum, anhöllo Ständerna i underdånig skrifvelse af den 28 maj 1891 att genom nådig författning skulle förklaras, «att Finlands folk äfven i afseende å landets postväsende skall åtnjuta dess i grundlag" tillförsäkrade, af rikets Monarker bekräftade rätt till förvaltning genom landets egna myndigheter". Ständernas petition beträffande det finska postverkets rättsliga ställning föredrogs, i afseende å afgifvande af utlåtande, i Kejserliga Senaten den 10 november 1891, därvid Sena- Grundlagsutskottete betänkande N:o 4.

12 U. B. ten beslöt att för ärendets beredning nedsätta ett utskott. Ärendet företogs ånyo till åtgärd vid Senatens plenum den 30 september Därvid yppades i Senaten olika åsikter. En ledamot af Senaten ansåg, att emedan enligt gällande grandlag icke någon gren af landets förvaltning kunde underordnas ämbetsmän, som ej vore finske medborgare och icke underlydde landets lag, samt Hans Kejserliga Majestät uti Dess med djup undersåtlig tacksamhet i landet mottagna nådiga reskript af den 28 februari 1891 nådigst förklarat, att det icke inginge i Hans Majestäts afsikter att ändra principerna för den i landet gällande ordningen för den inre styrelsen, så borde till Hans Kejserliga Majestäts nådiga pröfning öfverlämnas, om ej Ständernas underdåniga petition förtjänade nödigt afseende och Senaten kunde bemyndigas att uppgöra förslag till författning i ämnet. Några af Senatens ledamöter funno, att emedan Senaten allaredan i underdånig hemställan af den 18 april 1890 uttalat sin uppfattning i frågan om det finska postverkets rättsliga ställning, Senaten uti nu föreliggande fall borde inskränka sig till att till Hans Kejserliga Majestäts eget höga bedömande öfverlämna Ständernas framställning. Andre ledamöter slutligen voro af den åsikt, att enär gällande grundlag i sig själf vore förbindande och Hans Kejserliga Majestät uti dess med djup undersåtlig tacksamhet i landet mottagna nådiga reskriptet af den 28 februari 1891 nådigst behagat utlofva att oförändradt bevara det finska folkets rättigheter och privilegier samt nådigst förklarat, att det icke inginge i Hans Majestäts afsikter att ändra principerna för den i landet gällande ordningen för den inre styrelsen, anledning icke förefunnes till utfärdande af en så beskaffad författning som den, hvarom Ständerna underdånigst anhållit, samt ansågb förty att Senaten borde hos Hans Kejserliga Majestät i underdånighet hemställa, om icke Hans Kejserliga Majestät i nåder Grundlagsutskottets betänkande N:o A.

13 Berättelse om Styrelsens tillgöranden. 13 täcktes låta Ständernas ifrågavarande underdåniga petition förfalla. Sistanförda mening blef Senatens beslut i saken. I skrifvelse till Generalguvernören af den 4 /i«^e" bruari 1893 meddelade Ministerstatssekreteraren, att Hans Kejserliga Majestät den 3 /is i samma månad förordnat, att Ständernas oftanämnda underdåniga petition skulle förfalla. E-edan därförinnan hade Ministern för inrikesärendena uti skrifvelse till Generalguvernören af den 5 december 1890 tillkännagifvit, att han hade för afsikt att från ingången af följande år vidtaga med de i Kejsardömet gällande poststadgandens införande efterhand i Finland och i sådant afseende föreslagit, bland annat, att Kejsardömets frankotecken skulle införas i landet från början af år 1891, dock sålunda att tillsvidare äfäfven de finska frimärkena finge användas vid brefväxling inom Finland samt, intill den l juli 1891, jämväl för brefförsändelser till Ryssland och utrikes ort. Detta förslag hade Generalguvernören tillstyrkt, men likväl därjämte förordat, att tiden för genomförandet af åtgärden skulle framflyttas några månader. Uti sitt i anledning häraf den 13 februari 1891 afgifna utlåtande framhöll Senaten, att, enligt Senatens tanke, nådiga manifestet den 12 juni 1890 icke innehölle något stadgande, på grund af hvilket kunde förordnas, att inom Finland allenast frankotecken å ryskt mynt finge komma till användning. Om också frankotecken i ryskt mynt infördes i rörelsen inom Finland, borde likväl jämnsides med dessa få användas äfven finska frimärken åtminstone vid brefväxling inom landet. Genom förordnande af den 19 /si mars 1891 förbjöds sedermera användandet af finska frimärken såsom betalning för korrespondens till Kejsardömet. Uti de handlingar, till hvilka Utskottet haft tillgång, återfinnes ånyo frågan om upphörandet af de finska fri- GrundlaffsutsJcottets betänkande N:o 4.

14 U. B. märkenas användning först år Uti skrifvelse af den 4 /ic augusti 1899 meddelade t. f. Generalguvernören Kejserliga Senaten, i af seende å den på Senaten ankommande åtgärd, ett af Ministern för inrikesärendena i Kejsardömet den 23 juli samma år utfärdadt förfogande, hvari bestämdes, att uteslutande Kejsardömets frimärken skulle användas, från den l januari 1900 vid brefväxling med utrikesort samt från den l juli samma år vid korrespondens inom Finlands gränser. Ärendet behandlades af Senaten den 7 oktober 1899, och beslöt Senaten att, i anledning af Inrikesministerns förfogande, till Hans Kejserliga Majestät aflåta en underdånig skrifvelse, hvari Senaten, enär Senaten före ärendets af görande icke medgif vits tillfälle att däri uttala sig, underdånigst utvecklade såväl sakens rättsliga sida som de af omförmälda förfogande härflytande praktiska olägenheterna. Senaten framhöll, att den under Ständernas medverkan den 9 augusti 1877 utfärdade nådiga förordningen rörande öfvergång till guldmyntfot i Storfurstendömet Finland, jämförd med förordningarna angående uppbördsväsendet, innebure, att alla afgifter till kronan skulle vara fastställda i landets mynt och att vid sådant förhållande, då frimärkena i själfva verket icke vore annat än kvittenser öfver erlagda afgifter till kronan, dessa märken borde lyda å finskt mynt. Den af Inrikesministern afsedda reformen berörde förty landets lagligen fastställda myntväsende och förutsatte följaktligen för sitt genomförande en lagstiftningsåtgärd, som påkallade Ständernas medverkan. Slutligen meddelade Senaten, att Senaten icke ansett sig kunna bringa till verkställighet Inrikesministerns omförmälda förfogande, utan hemställde underdånigst, det täcktes Hans Kejserliga Majestät nådigst tillåta, att de finska postfrankotecknen finge fortfarande begagnas såsom dittills. Jämlikt Inrikesministerns i Kejsardömet förfogande af den 18 (5) maj 1900 inställdes sedermera från den Grundlagsutskottets betänkande N:o 4.

15 Berättelse om Styrelsens tillgöranden augusti 1900 användningen af finska postfrankotecknen för utrikes korrespondens, men vid brefväxlingen inom landet tilläts att jämnsides med Kejsardömets frimärken använda af v en postmärken med valörer å finskt mynt, hvilka märken för öfrigt borde vara till utseendet enahanda som Kejsardömets märken. Sådana märken infördes i bruk den 14 januari Därförinnan hade Ständerna uti skrifvelse af den 5 juni 1900 underdånigst anhållit, att Hans Kejserliga Majestät täcktes, till iakttagande vid ledningen af postväsendet, i nåder förordna, att alla frankotecken för försändelser från finska postanstalter skulle innehålla uppgift å de belopp finskt mynt, som för desamma skola erläggas. I anledning af den petition, som den 31 docember 1904 afläts af landets åren till landtdag församlade Ständer och efter det Hans Kejserliga Majestät uti nådiga manifestet af den 4 november 1905 anbefallt Senaten att ingå i granskning af särskilda i Ständernas petition uppräknade stadganden, till hvilka hörde äfven ofvannämnda förfogande af Inrikesministern den 18 oktober 1900, beslöt Senaten den 11 oktober 1906 till underdånig hemställan i ärendet. Senaten framhöll att nådiga manifestet af den 12 juni 1890 och de på grund af detsamma vidtagna förfogandena icke stode i öfverensstämmelse med de för Storfurstendömet Finland gällande lagar samt hemställde, på grund af anförd detaljerad utredning, underdånigst, det skulle berörda nådiga manifest upphäfvas. Ärendet är icke ännu på högsta ort afgjordt. H. Uti underdånig skrifvelse för den 10 april 1905 hade Ständerna framhållit, bland annat, att genom nådiga kungörelsen af den 8 augusti 1901 tre ordinarie inspektorstjänster för ryska språkundervisningen inrättats vid Skolöfverstyrelsen; att uti sagda kungörelse, i strid G-rundlagsutekottets betänkande N:o é.

16 U. B. med den allmänna grundsatsen för Finlands styrelse och förvaltning, föreskrifvits att nämnda inspektörer skulle utses företrädesvis bland ryska infödingar; samt att berörda författning dessutom innehölle åtskilliga andra bestämningar, hvilka icke voro förenliga med den allmänna ordningen för undervisningens öfvervakande och hvilka, tillämpade i praktiken, visat sig vara till hinder för skolväsendet. Med anledning häraf anhöllo Ständerna,.att allt obehörigt öfvervakande af skolorna måtte upphöra. Af Styrelsens berättelse framgår, att Senaten med anledning af denna Ständernas petition den 5 december 1906 hemställt om fastställande af förslag till nådig förordning angående omorganisation af inspektionen för undervisning i ryska språket vid elementarläroverken i Finland samt att genom denna förordning måtte upphäfvas sagda nådiga kungörelse af den 8 augusti 1901, och att de vid Öfverstyrelsen härförinnan inrättade inspektorstjänsterna för ryska språket indragas af vensöm en ny öfverinspektorstjänst för sagda språk vid Öfverstyrelsen inrättas. Ärendet har ännu icke å högsta ort afgjorts. in. Uti underdånig skrifveise för den 13 april 1905 hade Ständerna anhållit, att Hans Kejserliga Majestät täcktes till Ständerna så snart som möjligt aflåta nådig proposition om tryckfrihetslag samt emellertid meddela föreskrift därom, att tillämpningen af gällande pressförfattningar, intill dess tryckfrihetslag utfärdats, skulle undergå sådan förändring, att pressförhållandena bragtes uti en ordning såvidt möjligt motsvarande den, hvars åstadkommande genom tryckfrihetslag afsåges. Genom nådiga manifestet af den 4 november 1905 uppdrog Hans Kejserliga Majestät åt Senaten att utarbeta förslag till grundlagsstadganden, som tillförsäkrade Grwidlagsutskottets betänkande N:o é.

17 Berättelse om Styreslens tillgöranden. 17 landets medborgare ordets frihet samt församlings- och föreningsfrihet, äfvensom att uppgöra förslag till tryckfrihetslag samt omedelbart utfärda kungörelse om inställande af den preventiva censurens verksamhet. I enlighet härmed af läts till landtdagen åren nådig proposition till lag angående yttrande-, församlings- och föreningsfrihet samt en särskild nådig proposition till lag angående tryckfriheten, och hafva Ständerna antagit samt Hans Kejserliga Majestät därefter stadfäst förstnämnda lag, men den af Ständerna godkända tryckfrihetslagen har ännu icke blifvit af Hans Kejserliga Majestät stadfäst. Enär i lagen om yttrande-, församlings- och föreningsfrihet med giltighet af grundlag stadgas, att finsk medborgare äger ordets frihet samt rättighet att genom tryck utgifva skrift eller bildlig framställning, och må ej hinder härför i förväg läggas," och emedan däri likaledes uttalas, att «stadganden angående hvad vid dessa rättigheters utöfning iakttagas bör skola utfärdas i den ordning, som gäller för stiftande af allmän lag," så måste oberoende däraf, att tryckfrihetslagen ännu icke blifvit stadfäst, likväl den grundsats gälla, att hinder icke få i förväg läggas för finsk medborgare att utgifva periodiskt eller annat tryckalster samt att ej heller föreskrifter i administrativ väg kuima utfärdas därom, hvad vid utöfningen af denna, genom grundlag tillförsäkrade rättighet skall iakttagas. Likaså synes uppenbart vara, att sedan anförda grundlagsstadganden trädt i kraft, tidigare omordade rättighet inskränkande föreskrifter i pressförordningen, hvilka stå i strid med berörda grundlagsstadganden, upphört att gälla. Till sådana, numera upphäfda stadganden i pressförordniugen höra icke blott de, enligt hvilka rätten att utgifva periodisk tidskrift är beroende af myndighets tillstånd, utan äfven stadgandena angående den preventiva censuren. Att Ständerna hyst enahanda uppfattning, framgår af Lagutskottets vid Grrundlagsutskottets betänkande N:o 4.

18 U. B. landtdagen åren afgifna betänkande angående tryckfrihetslagen, uti hvilket betänkande anföres, att stadgandet, att enhvar äger rätt att utan något i förväg lagdt hinder utgifva tryckskrift, innebär, att den prevensiva censuren och koncessionssystemet upphört att finnas till. Sådant oaktadt har det inträffat, att en person, som anmält sig sinnad att utgifva tidning, icke för ändamålet godkänts, att svårigheter beredts utgifvare, hvilka icke anhållit om tillstånd att utgifva periodisk tryckskrift, samt att till och med utgifvande af tryckskrift i förväg förbjudits. Sålunda har nyligen till offentligheten kommit, att enligt förordnande af Generalguvernören of ver landet den 27 sistlidne september finske medborgaren, handlanden A. Mitrofanoffs från Jyväskylä stad anhållan att få utgifva en periodisk tryckskrift under benämning»karjalaisten pakinoita" blifvit afslagen, likasom ock att, efter det Prokuratorn i Kejserliga Senaten uti skrifvelse af den 4 innevarande oktober ingått med påminnelse därom att sagda förfogande icke vore med lag öfverensstämmande, Generalguvernören i en den 13 i samma månad dagtecknad skrifvelse uttalat sig därhän, att koncessionssystemet fortfarande vore gällande. På grund af ifrågavarande Berättelse äfvensom i Landtdagen framställda förslag, åsyftande att aflägsna ännu rådande afvikelser från den lagliga ordningen, får Grundlagsutskottet vördsamt hemställa, att Landtdagen ville till Hans Kejserliga Majestät ingå med en underdånig skrifvelse af följande innehåll: Rikets höge Monarker hafva under näst förflutna århundrade hållit vid makt och under medverkan af Finlands Landtdag ytterligare utvidgat de rättigheter, Grrundlagsutskottets betänkande N:o 4.

19 Berättelse om Styrelsens tillgöranden. 19 hvilka Hans Majestät Kejsaren Alexander I för evärdeliga tider tillförsäkrat Finlands folk. De afvikelser från grundlagsenlig ordning, hvilka tid efter annan ägt rum, hafva nästan alla varit af endast öfvergående beskaffenhet. De längst syftande och mest djupt gående inskränkningar i landets inre själfständighet, hvilka tillhöra tidsrymden , blefvo väsentligen undanröjda genom Eders Kejserliga Majestäts nådiga manifest af den 4 november I detta nådiga manifest har Eders Kejserliga Majestät, vid slutlig pröfning af Ständernas underdåniga petition af den 31 december 1904 om åtgärder för den lagliga ordningens återställande i landet, funnit desamma förtjänta af Eders Kejserliga Majestäts höga uppmärksamhet och böra bringas i verkställighet. På samma gång Eders Kejserliga Majestät dels till kraft och verkan upphäft, dels inställt tillämpningen af särskilda författningar, har Eders Kejserliga Majestäts täckts i nåder anbefalla Senaten att utan dröjsmål skrida till revision af andra, i Ständernas petition berörda författningar, hvilka påkallade ändring. Uti dessa nådiga föreskrifter, hvilka innehållas i, ofvanberörda nådiga manifest, skönjer Landtdagen den tydligaste yttring af Eders Kejserliga Majestäts höga vilja att åt Finlands grundlagar återgifva deras fulla kraft på alla områden. På samma gång Landtdagen frambär uttrycken af den lifliga tillfredsställelse, Eders Kejserliga Majestäts nådiga beslut väckt hos Finlands folk, har Landtdagen, likmätigt sin plikt gentemot Monarken och folket, ansett sig böra i Eders Kejserliga Majestäts nådiga åtanke underdånigst bringa, att områden af vårt lands statslif ännu finnas, å hvilka Eders Kejserliga Majestäts i omordade nådiga manifest kungjorda höga vilja att återställa den lagliga ordningen i landet ännu icke förverkligats. Grundlagsutskottets betänkande. N:o 4.

20 U. B. Bland författningar, som uppräknas i Finlands Ständers förenämnda underdåniga petition, hänföres äfven en till det finska postväsendet. Missförhållandena inom postväsendet bestodo likväl redan före den tid, som Ständernas underdåniga petition närmast afser. I nådiga manifestet af den 12 juni (31 maj) 1890 stadgades, att ledningen af Finska postverket skall koncentreras uti Inrikesministerium i Kejsardömet samt Öfverstyrelsen för posten och telegraferna därstädes. Med anledning häraf framhöllo Ständerna vid 1891 års lagtima landtdag i underdånig petition af den 28 maj, att enligt Finlands grundlagar kan icke någon gren af landets förvaltning i ett eller annat afseende underordnas ämbetsmän, som ej äro finske medborgare och icke underlyda landets lag, därest icke undantag från denna princip kommer till stånd i den för ändring af grundlag i Landtdagsordningens 71 fastställda ordning". I syfte att få den afvikelse från gällande lag, som anförda manifest sålunda innebär, upphäfd, anhöllo Ständerna att Eders Kejserliga Majestät täcktes genom nådig författning förklara,,,att Finlands folk äfven i afseende å landets postväsende skall åtnjuta dess i grundlag tillförsäkrade, af rikets Monarker bekräftade rätt till förvaltning genom landets egna myndigheter". En sådan förklaring har likväl icke utfärdats, och utöfva nyssnämnda myndigheter i Kejsardömet fortfarande med afseende å Storfurstendömets postväsende den dem i sagda nådiga manifest tillagda ämbetsbefogenhet. Landtdagen finner icke nödigt att här utförligare redogöra för alla de förvecklingar och mångahanda svårigheter af praktisk art, för hvilka landets postväsende varit utsatt i följd af de förfoganden, som af myndigheterna i Kejsardömet, med stöd af åberopade nådiga manifest och ofta äfven stridande mot innehållet af manifestet, vidtagits. Mest kännbara och i det dagliga lifvet ingripande äro onekligen de olägenheter, som fram- Grundlagzutskottets betänkande N'o 4.