1908. Irrterpellationsbetänkande N:o 1.

Transkript

1 1908. Irrterpellationsbetänkande N:o 1. Grundlagsutskottets betänk a n d e N: o 2, innefattande förslag till motiverad öfvergång till dagordningen i anledning af särskilda interpellationer rörande värnandet af Finlands rätt. För uppgörande af förslag till motiverad öfvergång till dagordningen har Landtdagen jämte protokollsutdrag af den 26 sistlidne februari till Grundlagsutskottet remitterat följande interpellationer: (Öfversättning från finskan). Särskilda tecken tyda på, att man inom inflytelserika politiska kretsar i Kejsardömet för närvarande söker få till stånd åtgärder riktade mot vårt lands grundlagsenliga ställning och dess territoriella integritet. Härvid går man uppenbarligen så till väga, att man söker vantolka vår fordran att den Finland tillförsäkrade statsförfattningen bör oförkränkt efterlefvas. Sålunda bjuder man till att göra troligt, att finnarna hafva alldeles oriktiga begrepp om Finlands statsrättsliga ställning, att finnarna sträfva att lösslita sig från föreningen med Ryssland, ja till och med att Finland väpnar sig för detta ändamål. Utspridandet af dylika, från sanningen afvikande rykten är ägnadt att hos Finlands folk väcka allvarliga bekymmer. Dessa bekymmer ökas genom de senaste dagarnas händelser: generalguvernörsskiftet, hvilket allmänt betraktas såsom ett tecken på en regimförändring, Grundlagsutskottets betänkande N:o 2.

2 interpellationsbetänkande N:e 1. samt beskaffenheten af de interpellationer, hvilka framställts i riksduman eller hvilka enligt till offentligheten komna uppgifter för närvarande förberedas att där framställas. Med afseende å dessa omständigheter och då det är hvarje folkrepresentants plikt att söka bidraga till afvärjandet af de faror, som hota vårt land, anhålla undertecknade att få till vederbörande ledamots i Kejserliga Senaten besvarande framställa följande fråga: Hvad har landets regering tillgjort för att tillbakavisa de på osanna beskyllningar grundade yrkanden, som för närvarande riktas mot vårt lands grundlagsenliga inre själfständighet och territoriella integritet? Helsingfors den 17 februari E. N. Setälä, T. Riihelä, Heikki Renvall. Eero Erkko r P. Ahmavaara, Juho Haveri, Juho Snellman, K. V. Koskelin, Antti Mikkola, K. Viljakainen, Mikko Knuutila r Pekka Leppänen, S. Heiskanen, Alli Nissinen, Gust. Aro - kallio, P. Kuisma, A Luoma, N. E. Huoponen, M. Pesonen, Pekka Pennanen, K. O. Vikman, Lucina Hagman,. U. Bränder. Såsom kändt gör sig för närvarande i inflytelserika politiska kretsar inom kejsardömet gällande en liflig sträfvan att frammana en afvog sinnesstämning emot vårt land och sålunda få till stånd åtgärder, riktade mot dess gruudlagsenliga själfstyrelse och dess integritet. Osanna eller starkt vanställda framställningar af förhållandena i Finland, afsedda bland annat att ådagalägga förefintligheten härstädes af separatistiska sträfvanden,

3 Värnandet af Finlands rätt. 3 stödda af väpnade sammanslutningar, m. m. dylikt, utbredas i detta syfte genom tidningspressen och på annat sätt. Sådana vantolkningar af det finska folkets lojala fordran på ett oförkränkt upprätthållande i öfverensstämmelse med lag af dess autonomi och rättsordning kunna, om de få göra sig gällande utan att kraftigt tillbakavisas, efterhand vinna tilltro och leda till åtgärder, hvilka innebure ingrepp i vårt lands rätt. Isynnerhet måste farhågor i detta afseende väckas af det nyss skedda ombytet af generalguvernör äfvensom af de interpellationer, som inlämnats till ryska riksduman eller förberedts af särskilda representantkretsar inom densamma. Under antydda förhållanden är det för Finlands folkrepresentanter af största vikt att erhålla.fullständig kännedom af sakläget; och förty få undertecknade med stöd af 32 i L. O. vördsamt anhålla om Landtdagens begifvande att till Kejserliga Senatens Viceordföraade få framställa följande fråga: Hvad har landets regering tillgjort för afvärjandet af de angrepp, hvilka bland annat under den grundlösa förevändningen att Finlands folk sökte undandraga sig sina af landets förening med Kejsardömet härflytande förpliktelser riktats mot vårt lands rätt till åtnjutande af dess grundlagsenligt tryggade autonoma ställning och dess territoriella integritet? Helsingfors den 18 februari J. W. Runeberg. J. Storbjörk. Karl Söderholm.

4 Interpellationsbetänkande N:o 1. Till Finlands L> n d t d a g. (Öfversättning). Då Hans Majestät Kejsaren och Storfursten genom nådiga manifestet af den 4 november 1905 undanröjde det regeringssystem, som genom förtrampande af våra lagar bragt outsäglig olycka öfver vårt folk och visat sig fördärfligt för hela riket, var den förväntan här allmän, att sträfvandena att omintetgöra Finlands inre själfständighet ändtligen förlorat sitt fotfäste såväl hos den ryska allmänheten som hos Kejsardömets regering och att de af vårt lands statsrättsliga ställning härflytande frågorna, för så vidt meningsskiljaktighet beträffande dem ännu förefanns, inom kort skulle kunna varaktigt lösas i grundlagsenlig ordning. Denna förhoppning har beklagligtvis icke gått i uppfyllelse. De mot vårt land fientliga krafterna hafva, bland annat betjänande sig af inom vårt lands gränser inträffade beklagliga händelser, äfven under de två senaste åren oaflåtligt varit i verksamhet, och med allt större framgång har man i Kejsardömet sökt göra det finska folkets lojalitet mot riket och den gemensamme monarken misstänkt. Samtidigt hafva yrkandena och planerna på ett åsidosättande af vårt lands rättigheter högljudt börjat göra sig hörda icke allenast i tidningspressen, utan äfven inom riksdumans mest inflytelserika representantgrupper. Hvilken ståndpunkt den ryska regeringen kommer att intaga gentemot dylika planer, är icke tillsvidare kändt, men flere tilldragelser från senaste tid hafva varit ägnade att hos vårt lands befolkning väcka farhågor för att man inom regeringskretsarna i Kejsardömet icke är böjd för att ordna de på afgörande beroende frågorna i en riktning, som vore öfverensstämmande med Finlands grundlagar och ofvannämnda nådiga manifest. De bekymmer, hvilka budskapen från Kejsardömet väcka, ökas hos medborgarena därigenom, att de icke känna det program vår inhemska regering följer vid sin

5 Värnandet af Finlands rätt. 5 verksamhet, och genom den redan enbart däraf härflytande ovissheten om det ändamålsenliga i de åtgärder, hvilka regeringen redan vidtagit eller har för afsikt att framdeles vidtaga för att afvärja hvad sålunda synes hota. Det är likväl uppenbart, att en samverkan mellan regering och representation, grundad på förtroende samt på kännedom och godkännande af h värderas ståndpunkt, nu om någonsin vore af förhållandena påkallad. Vi anse det därför vara riktigt att erbjuda regeringen tillfälle till att gifva de åstundade upplysningarna, och i detta syfte anhålla vi att till Viceordförandens i Senatens Ekonomiedepartement besvarande vördsamt få framställa följande fråga: Hvad har regeringen tiligjort och hvad ärnar den tillgöra för värnandet af Finlands inre själfständighet mot de faror, som vid det nuvarande sakläget synas hota densamma? Helsingfors, den 18 februari J. E. Danielson-Kalmari. Y. K. Yrjö-Koskinen. Juho Torppa. Lauri Ingman. J. E. Antila. Därjämte har till Utskottet Öfverlämnats det svar viceordföranden i K. Senatens ekonomiedepartement, senatorn L. Mechelin, meddelat i anledning af sagda interpellationer, äfvensom de yttranden, hvilka afgåfvos under den i frågan uppkomna diskussionen.

6 Interpellationsbetänkande N:o 1. I och för ärendets handläggning har Utskottet uti skrifvelser af den 26 och 29 februari 1908 anhållit att genom ordföranden i Kejserliga Senaten få del af följande handlingar, ägnade att belysa i samband med ärendet stående förhållanden: 1) Kejserliga Senatens den 21 mars 1907 till Hans Kejserliga Majestät aflåtna underdåniga redogörelse om det allmänna sakläget i landet; 2) den af viceordföranden i Kejserliga Senatens ekonomiedepartement uti hans i anledning af interpellationerna afgifna svar åberopade underdåniga framställningen om tillsättandet af en rysk-finsk konferens; 3) de handlingar, som angå i Finland sig uppehållande ryska flyktingar och de åtgärder, regeringen med afseende å dem vidtagit; 4) handlingarna rörande föreningen,,voima", samt 5) handlingarna rörande de så kallade,,röda gardena". Af dessa handlingar har Utskottet emellertid, då detta betänkande afgifves, fått emottaga endast den förstnämnda. Redan en längre tid hafva särskilda, Finlands förhållande till kejsardömet berörande frågor varit anhängiga och vänta på tillfredsställande lösning. Allt från och med år 1890 råder i afseende å det finska postverket en med Finlands grundlagar oförenlig ordning. Sedan de finska värnepliktiga trupperna år 1901 upplöstes, väntar den för vårt land synnerligen viktiga militärfrågan på att blifva i laglig ordning afgjord. De flesta öfriga afvikelser från den lagliga ordningen, hvilka härledde sig från tidsskedet , aflägsnades visserligen genom nådiga manifestet af den 4 november 1905, men särskilda lagstridiga åtgärder förblefvo likväl ännu bestående, och med afseende

7 Värnandet af Finlands rätt. 7 å dem har den i manifestet uttalade nådiga viljan angående verkställandet af deras fullständiga revision icke förverkligats. Senaste landtdags häraf föranledda underdåniga petitioner angående laglighetens fullständiga återställande hafva ännu icke, för så vidt bekant är, föredragits Hans Majestät och rättelse uti de i dem berörda förhållanden har ännu icke åstadkommits. Dessutom hafva några för den finska lagstiftningen viktiga frågor mött svårigheter på ryskt håll och förblifvit oafgjorda. Därjämte hafva nya händelser inträffat, hvilka äro ägnade att i vårt land väcka bekymmer. Sålunda hafva finska medborgare blifvit i Byssland fängslade samt deporterats utan att hafva fått del af de mot dem gjorda anklagelser, om hvilka icke heller de finska myndigheterna satts i tillfälle att få kännedom. Af enahanda art äro äfven de nyss skedda utnämningarna af generalguvernör och generalguvernörsadjoint, hvilka utnämningar skett i en ordning, som ej är förenlig därmed att deras embetsfunktioner hänföra sig till Finland och äro reglerade genom finska författningar. Likaledes har emellan Monark och Landtdag yppats meningsskiljaktighet rörande dispositionsrätten till finska statsmedlen. Och samtidigt framställas från ryskt håll allt flere nya yrkanden, hvilka röra viktiga sidor af Finlands inre själfständighet. Ifrågavarande yrkanden hafva på allra senaste tid kommit till uttryck i särskilda interpellationer, om hvilkas framställande i den ryska Biksduman anhållan gjorts. För sä vidt Utskottet har sig bekant, utgå dessa interpellationer delvis från uppfattningen, att man, vid afgö- rande af för Finland väsentliga frågor, på finskt håll ofta skulle förgäta att Finland är en del af det ryska riket och att, enär medvetandet om Finlands statsrättsliga gemenskap med Ryssland vore i Finland alltför litet utveckladt, tillräckligt afseende icke fästes vid ryska rikets intressen. Med anledning häraf har anhållits att till ordföranden i ministerrådet måtte riktas en inter-

8 Interpellationsbetänkande N:o 1. pellation därom, huruvida det vore med verkliga sakförhållandet öfverensstämmande att ministerstatssekreteraren för Storfurstendömet Finland omedelbart för Hans Kejserliga Majestät föredrager ärenden, utan atfc dessa därförinnan underställts ordförandens i ministerrådet granskning. Vidare har man, på grundvalen af ofvanberörda allmänna motiv och under hänvisning särskildt till hvad rikets försvar och ekonomiska fördel ansetts fordra, anhållit att få framställa frågan, af hvilken orsak järnvägarna i kejsardömet ännu icke blifvit förenade med de finska järnvägarna samt det å de förstnämnda använda byggnadssättet tillämpadt å de finska, samt huruvida det vore sant, att järnvägarnas i kejsardömet rörliga materiel icke kan användas å de finska banorna. Äfven har, i sammanhang med det ofvanberörda, uttalats, att brottsliga gärningar, som under de senaste åren föröfvats i kejsardömet, blifvit förberedda i Finland, att i Finland bildats organisationer med ändamål att åstadkomma ett väpnadt uppror och att här till och med öppet erbjudits skydd åt ryska terrorister. Slika genom de lokala myndigheternas" slapphet möjliggjorda företeelser kunde förklaras endast genom den uppfattning, som vunnit fotfäste i Finland, att myndigheter och inrättningar i Finland icke vore skyldiga att foga sig efter de fordringar, som påkallades af den allmänna rikspolitiken. På grund häraf har väckts föreslag om framställandet af frågan, huruvida inrikesministern hade sig bekant, att landets generalguvernör och lokala myndigheter icke vidtagit på dem ankommande åtgärder till tryggande af ordningen i riket, och huruvida i detta hänseende från inrikesministerns sida åt vederbörande meddelats nödiga föreskrifter. Senare har, enligt till offentligheten komna uppgifter, anhållan gjorts om framställandet af en ny interpellation, som beträffar Finlands deltagande i rikets militärtunga och sålunda berör en redan tidigare på.

9 Värnandet af Finlands rätt. 9 dagordningen varande fråga. Däremot ingår icke i de till Riksduman inlämnade interpellationsförslagen något yrkande, som vore riktadt mot Finlands territoriella integritet, utan haf va dylika orimliga yrkanden veterligen endast icke-officiellt framträdt. Enligt hvad viceordföranden i Senatens ekonomiedepartement vid Landtdagens plenum meddelade, föreligger icke från ryska ministerrådets sida och är veterligen icke heller att förvänta något förslag, som skulle åsyfta ensidig ändring af Finlands grundlagar. Men äfven vid sådant förhållande och ehuru icke heller i Ryssland framställandet af yrkandena i Riksduman hunnit längre än ofvan sagts, förtjänar det nuvarande läget dock all uppmärksamhet från Landtdagens sida. De framställda yrkandena äro nämligen af en särskildt hotfull karaktär därutinnan. att man i kejsardömet åtminstone på vissa håll i det man vädjar till riksintressena fordrar, att särskilda lagstiftningsåtgärder borde åstadkommas i annan väg än den af vårt lands grundlagar fastställda. Vid detta förhållande har Landtdagen enligt Utskottets åsikt skäl att klargöra sin uppfattning af dessa hotande yrkanden och sitt förhållande till dem. Beträffande redan från äldre tid anhängiga frågor finner Utskottet skäl icke förekomma att här upprepa det, som med afseende å dem utlagts i senaste Landtdags underdåniga petition om aflägsnandet af ännu rådande afvikelser från den lagliga ordningen samt i den hemställan beträffande militärfrågan, hvilken ingår i Landtdagens underdåniga svar å nådiga propositionen angående det bidrag för militära ändamål, som af finska statsverket skall till riksskattkammaren erläggas. I förstnämnda petition har Landtdageu uttalat, att Finlands folk icke kan såsom förpliktande ansa

10 Interpellationsbetänkande N:o 1. en lagstiftning, hvilken åsidosatte den finska folkrepresentationens grundlagsenliga lagstiftningsrätt. Och på denna allmänna grundval kommer Finlands Landtdagi otvifvelaktigt att orubbligt stå gentemot alla såväl gamla som nya yrkanden. För så vidt ändringar i Finlands grundlagar befinnas af behofvet påkallade, böra de således vidtagas i den ordning, som i grundlagarna själfva är stadgad. Icke heller är det enligt Utskottets åsikt af nöden -att här till behandling upptaga det i en af de interpellationer, om hvilkas framställande i Riksduman anhållan gjorts, upptagna yrkandet på järnvägarnas i kejsardömet förenande med det finska järnvägsnätet. I denna sak har vid landtdagen åren framställts en underdånig petition, i hvilken frågan blifvit allsidigt belyst. Det torde vara öfverflödigt att här framhålla att de skäl, hvilka föranledt att de finska järnvägarnas byggnadssätt i någon mån afviker från det i kejsardömet tillämpade, uteslutande äro af ekonomisk natur och på intet sätt, såsom föregifvits, stå i samband med något slags ^separatism", hvilket är så mycket mera uppenbart, som dessa olikheter uppkommit redan förr än ens tanken på en sammanbindningsbana genom S:t Petersburg uppstått. Beträffande sammanbindningsbanans byggande har man i Finland ingalunda motsatt sig själfva åstadkommandet af en sådan bana, men man betviflar, att denna bana komme att åt Finland medföra så stor nytta, att landet borde taga del i byggnadskostnaderna. Dessutom bör tagas i betraktande, att då fråga uppstår om byggandet af järnväg inom Finlands gränser, nådig proposition till landtdagen bör aflåtas. Så mycket mer oeftergifligt är att nådig proposition till landtdagen öfverlämnas, då yrkande framställes om att finska statsmedel skola för byggandet af en järnväg utom landets gränser användas. Med afseende härå hafva Ständerna vid sagda landtdag, på såväl rättsliga som ekonomiska skäl, enär i förevarande fall fråga vore

11 Värnandet af Finlands rätt. 11 om en järnväg, som skulle byggas utom Storfurstendörcets gränser och som därtill vore afsedd att öfverlämnas till disposition åt en rysk järnvägsförvaltning, anhållit att Hans Kejserliga Majestät, i händelse en sammanbindningsbana mellan de finska och ryska järnvägsnäten ansåges böra komma till utförande i S:t Petersb urg och bidrag af finska statsmedel därför ifrågasattes täcktes till representationen aflåta nådig proposition i ämnet. Denna petition har nyligen på högsta ort blifvit afslagen, hvilket afböjande beslut endast i det fall kan anses förenligt med i landet rådande rättsuppfattning, att sagda afgörande finge sålunda förstås att Hans. Majestät skall finna möjligt att något bidrag af finska statsmedel icke fordras för ifrågavarande ändamål. Likaledes finnas skäl att i förevarande sammanhang icke beröra särskilda andra, till ämnet hörande frågor, hvilka redan öfverskridit yrkandenas ståndpunkt, emedan de, för så vidt Landtdagen vill upptaga dem till behandling, enligt Utskottets åsikt erfordra annan åtgärd af Landtdagen än enbart ett sådant uttalande, som inbegripes i en motiverad öfvergång till dagordningen. Utskottet går därför att beröra de frågor, som särskildt med anledning af de interpellatioiier, hvilka förberedas i ryska Biksduman, för närvarande kommit under diskussion. En särskild uppmärksamhet tilldrager sig yrkandet, att ministerstatssekreteraren för Finland borde på förhand underställa sin föredragning ordförandens i ministerrådet granskning. Förslagsställarene finna således icke ens den ordning tillfredsställande, som för närvarande är gällande på grund af nådiga förordningen den l augusti 1391, enligt hvilken ministerstatssekreteraren för Finland

12 Interpellationsbetänkande N:o 1. äger, innan han föredrager förslag" till nya lagar for Storfarstendömet samt propositioner till Finlands landtdag, inhämta ministrarnes i kejsardömet yttranden i de fall, då ärendet berör jämväl kejsardömets intressen och området för deras embetsverksamhet. Då ifrågavarande yrkande dessutom motiverats därmed, att den finske ministerstatssekreterarens omedelbara och själfständiga föredragning för Hans Kejserliga Majestät menligt inverkar på enhetligheten i riksstyrelsen och utgör ett hinder för de Monarkens afgörande underställda frågornas mångsidiga beredning, torde den slutsats få dragas att ifrågavarande yrkande åsyftar att göra ministerstatssekreteraren vid föredragningarna beroende af myndigheterna i kejsardömet. Man synes å rysk sida till och med söka göra troligt, att ministerstatssekreteraren allaredan genom i Ryssland gällande stadganden vore försatt i detta beroende läge. Men den, som ställer sig på nästnämnda ståndpunkt och utgår från den förutsättning öfverhufvud, att ministerstatssekreteraren genom administrativa påbud eller genom någon rysk lagstiftningsåtgärd kunde försättas i sådan ställning, förbiser, att ministerstatssekreteraren är en finsk ämbetsman och följaktligen i sin verksamhet bunden af hvad finska lagar och författningar stadga. Redan förrän Finland slutligen blifvit förenadt med ryska riket, hade Kejsar Alexander I förordnat, att de finska ärenden, hvilka erfordrade afgörande å högsta ort, skulle omedelbart föredragas hos Monarken. Då Finland sedermera af kejsar Alexander I förlänats ställningen af en autonom, af Kejsardömet beroende, men efter dess egen statsförfattning styrd stat, ordnades under samma Regent genom nådiga instruktionen af den 25 oktober 16 november) 1811 för den i S:t Petersburg i afseende å finska ärendena tillförordnade kommitté föredragningen af de ^Finlands allmänna styrelse* rörande mål, som bero på Monarkens afgörande.

13 Värnandet af Finlands rätt. 13 Få det att ärendena måtte»granskas, beredas och afgöras" i enlighet med Finlands af Monarken bekräftade,,lagar och författningar", fastställdes därvid, att en kommitté för finska ärenden skulle inrättas och att de finska ärendena skulle föredragas hos Monarken af «en statssekreterare, utnämnd ibland Finlands Invånare". Då sagda kommitté genom nådiga manifestet af den 17 mars 1826 upplöstes, bibehölls den stadgade ordningen, att föredragningen hos Monarken skulle ske genom en särskild, för de finska ärendena tillsatt statssekreterare, hvilken sedan år 1834 benämnts ministerstatssekreterare. I samma manifest säges, att Hans Kejserliga Majestät härigenom velat stadga en med Landets af Honom bekräftade Grundlagar och organiska Författningar öfverensstämmande ordning vid föredragningen hos Honom af de mål och ärenden, som bero på Högsta Maktens afgörande." Dessa samma grundsatser beträffande föredragningen af de finska ärendena hafva alltsedan tillämpats. Så har äfven vår nuvarande Monark, omedelbart efter sin tronbestigning, i nådiga kungörelsen den 12 novemker 1894 behagat anbefalla, att vid föredragningen af de finska ärenden, hvilka bero på Monarkens eget nådiga afgörande, äfven framgent skulle iakttagas samma ordning, som varit gällande under Kejsar Alexander IILs regeringstid. Det stadgande i landets grundlagar, hvarpå denna ordning närmast hvilar, ingår i Regeringsformen af den 21 augusti 1772 och dess 21, hvilken innehåller bestämningar angående ärendenas föredragning hos Monarken och expeditionernas kontrasignation. Och med afseende å ministerstatssekreteraren gäller detsamma, som är stadgadt beträffande öfriga ämbetsmän, de där biträda Monarken vid utöfvandet af finsk statsmakt, nämligen, att de skola vara infödde finske män. Ytterligare bekräftelse hafva dessa grundsatser erhålolit gentn de anvisningar och föreskrifter, som af Kejsaren

14 Interpellationsbetänkande N:o 1. och Storfursten Alexander II meddelades den for utarbetande af förklaringar och tillägg till grundlagarna år 1864 tillsatta kommittén att iakttagas vid uppgörandet af dess förslag. I 7:de punkten af dessa anvisningar och föreskrifter uttalas nämligen uttryckligt, Matt de ärender, hvilka påkalla Kejsarens Eget afgörande, skola inför Kejsaren föredragas af en Ministerstatssekreterare t som bör vara infödd finne". Det utgör sålunda en grundväsentlig del af landets statsförfattning, att de ärenden, som afgöras å högsta ort, skola föredragas hos Monarken omedelbart genom finsk man. Och enär dessa principer för ministerstatssekreterarens ställning och verksamhet grunda sig på lagbestämningar, de där äga grundlagshelgd, kunna de icke heller undergå förändring utan Landtdagens medverkan. Finlands rätt skulle således lida ett väsentligt intrång, om ministerstatssekreteraren i utöfningen af sitt maktpåliggande värf ställdes i beroende af någon myndighet i kejsardömet. Men vid sidan af dessa afgörande rättsliga omständigheter böra beaktas jämväl öfriga utomordentligt maktpåliggande skäl, som tala för att med detta ämbete måste vara förenad rättigheten till omedelbar och oberoende föredragning hos landets Monark äfvensom att detsamma icke kan vara anförtrodt åt annan än finsk man. Endast därigenom kan dess innehafvare åtnjuta det förtroende inom landet samt äga den insikt i landets samhällsordning och den förståelse för hela folkets rättsuppfattning, som kräfves för att han må kunna inför Monarken tillförlitligt och med fullständig sakkännedom redogöra ej mindre forärendenas innehåll än för landets behof och önskningar

15 Värnandet af Finlands rätt. 15 De framställda yrkandena synas delvis af ven kunna afse att åt den ryska polisen borde tillerkännas tjänstebefogenheter i Finland. Såsom skäl för de yrkanden, som sådant åsyfta, har framhållits, att ett stort antal brott, som begåtts i kejsardömet, planlagts och förberedts på finskt område. Likaledes har påståtts, att ryska brottslingar skulle i Finland vunnit medhåll och att åt dem här beredts en fristad. Mot landets myndigheter har riktats den beskyllning, att de vid sin verksamhet icke tagit rikets intressen till ledning. Härjämte hafva direkta beskyllningar framställts därom, att i Finland skull» förberedas väpnadt uppror med syfte att lösslita Finland från ryska riket. Myndigheterna i vårt land aro förpliktade att, med särskildt beaktande af landets ställning till kejsardömet, verksamt söka förekomma förberedelser i Finland till brott i kejsardömet liksom de ock böra gifva kejsardömets myndigheter handräckning till beifrandet af skedda rättskränkningar, där sådant påkallas. Likväl kan själffallet icke begäras att det skulle vara möjligt att här mer än i Ryssland i alla fall förebygga sådana förehafvanden m eller befordra de brottsliga till straff. Enär det är en plikt för hvarje rättssamhälle att låta inom detsamma sig uppehållande annat lands undersåtar njuta rättsskydd, ända till dess ett motsatt förfarande kan framstå såsom af rättsliga grunder betingadt, måste den rättshjälp, som i ofvan antydda afseenden kan från rysk sida påkallas, lämnas af landets egna myndigheter i öfverensstämmelse med inom landet gällande författningar samt allmänt giltiga rättsnormer. För så vidt, med beaktande af nämnda grundsatser, kraf blifvit framställda på beifrande af förbrytelser inom landet eller på vidtagande af preventiva åtgärder, torde någon försumlighet icke med skäl kunna läggas den finska styrelsen eller finska myndigheter till last.

16 Interpellationsbetänkande N:o 1. Från finsk sida måste därjämte den fordran vidblifvas, att det skall ankomma å finsk myndighet att enligt för tiden gällande lagar och författningar pröfva och vidtaga de äskade åtgärderna. Framför allt är det oeftergifligt att förfoganden, hvilka beröra eller inkräkta å finsk medborgares frihet och personliga okränkbarhet, endast af finsk myndighet få beslutas eller verkställas. Påståendena, att i Finland skulle förberedas väpnadt uppror, stöda sig hufvudsakligen på den betydelse, som tillagts dels föreningen Voima" och dess under en kort tid bedrifna verksamhet, dels importen till landet af militärgevär utaf föråldrad typ. Då de härmed sammanhängande omständigheterna äro föremål för undersökning vid behörig domstol och dess utslag ännu icke föreligger, vore det icke tillbörligt att afgifva ett slutligt uttalande om de ändamål, som tilläfventyrs föreningen Voima" eller dess enskilda medlemmar uppställt för sig, ej heller angående de syften, i hvilka importen af ifrågavarande vapen skett. Men så mycket synes allaredan kunna och böra framhållas, att påståenden, de där afse att framställa sagda förenings verksamhet såsom gående ut på att lösrycka Finland från ryska riket, icke hafva annat stöd än falska aktstycken, hvilka uppenbarligen förfärdigats i syfte att skada vårt land. Vidkommande sagda förbunds betydelse kan allaredan nu uttalas, att denna varit ringa, hvilket ock kan sägas om den anslutning detsamma erhöll. Förbundets uppkomst står att finna i de säregna förhållanden, som, på grund af den föregående olaglighetsperioden, voro i flere afseenden rådande vid den tidpunkt, då återgång till ett grundlagsenligt styrelsesätt ägde rum samt jämväl ännu senare, innan samhällsförhållandena hunno ånyo ordnas. I öfverensstämmelse härmed hafva förutsättningarna för det obetänkta företagets fortbestånd upphört att finnas till i samma mån

17 Värnandet af Finlands rätt. 17 som förtröstan och tillit till gällande rättsordnings oförkränkta bestånd ånyo vunnit insteg i medborgarenes sinnen. Efter utfärdandet af manifestet den 4 november 1905 hafva trygghet och lugn efterhand i Finland återvändt. Härtill har verksamt bidragit den politik, som på grundvalen af nämnda manifest iakttagits gentemot vårt land och som oberoende däraf, att meningsolikhet beträffande viktiga punkter alltjämt är rådande respekterat Finlands rätt. De i form af osäkra rykten och genom tidningspressen försporda, i mot vårt land fientligt sinnade kretsar uppkomna yrkanden på att Viborgs län skulle antingen i något särskildt afseende eller helt och hållet undandragas den i Finland gällande ordningen samt till och med införlifvas med kejsardömet hafva, så otroliga de än äro, öfverallt, såväl i Viborgs län som i hela landet, uppväckt den djupaste oro och ovilja. Ehuru sådana yrkandens oförenlighet med alla rättsbegrepp är uppenbar, torde det likväl vara skäl att beröra dem, emedan till dem hänvisas uti tvänne af de till Utskottet remitterade interpellationerna. Från äldsta historiska tider bebodt af samma folk som det öfriga Finland, förenadt ined detta genom samma politiska och ekonomiska utveckling och efter en med sorg buren skiljsmässa nu sedan snart ett sekel återförenadt därmed, är Viborgs län fästadt vid Finlands öfriga delar med alla de band, hvilka omsluta delarna af ett gemensamt fädernesland. Att afskilja Viborgs län från det öfriga Finland innebure ett lemlästande af det finska folket, jämte det en sådan åtgärd komme att medföra oberäkneliga störingar såväl i otaliga enskildes ekonomiska förhållanden som i Finlands statshushållning. 2

18 Interpellationsbetänkande N:o f. Då Kejsar Alexander I år 1811 anbefallde, att»gamla Finland" skulle införlifvas med Storfurstendömet, förverkligade han därmed den afsikt, som ledt honom då han vid Borgå landtdag tillförsäkrade Finlands folk en egen tillvaro såsom nation. I de statshandlingar, genom h vilka detta återbördande skedde, tillerkändes denna landsdels invånare samma nförmåner och rättigheter," som enligt,,finlands Constitution och Författningar "tillkomma landets öfriga inbyggare. Denna högsinta åtgärd kan, lika litet som landets allmänna, af Kejsar Alexander I för sig och sina efterträdare högtidligen bekräftade konstitution, återkallas. Då samtliga Regenter sedermera lofvat bibehålla Storfurstendömets grundlagar oförryckta, har detta gällt icke mindre Viborgs län och dess invånares rättigheter och privilegier än öfriga delar af landet och deras befolkning. Senast har Landtdagsordningen för Storfurstendömet Finland och Vallagen af den 20 juli 1906 tillförsäkrat Viborgs län rätt till gemensamt statslif med det öfriga Finland. I kraft af sin författning utgör Finland en stat, öfver hvars hela område dess lagstiftnings- och förvaltningsrätt gäller. Utan kränkning af Finlands grundlagar kan icke heller inom något särskildt område af landet i administrativ väg införas en undantagsordning, utan vore en sådan ordning främmande för vårt samhällsskick i dess helhet. Till utgångspunkt för de från ryskt håll framställda yrkandena tjänar ofta, såsom äfven framgår af motiveringen till ifrågakomna interpellationer, om hvilkas framställande i Riksduman anhållan gjorts, föregifvandet att man å finskt ^håll skulle glömma att Finland utgör en del af ryska riket och att medvetandet om Fin-

19 Värnandet af Finlands rätt. 19 lands statsrättsliga samhörighet med Ryssland vore alltför litet utveckladt. Med afseende härå bör Utskottet framhålla, att det är landets representation, hvilken det tillkommer att framlägga det finska folkets uppfattning om Finlands statsrättsliga ställning. Vid landtdagen år 1899, då Ständerna med utförligaste och noggrannaste motivering framställde det finska folkets uppfattning af Storfurstendömets ställning till kejsardömet, hafva Ständerna uttalat, Matt Finland under åtnjutande af statlig autonomi är oskiljaktigt förenadt med Kejsardömet Ryssland och utgör en del af det ryska riket". Finlands nya landtdag intager otvifvelaktigt samma ståndpunkt som landtdagen år Från finsk sida erkännes således oförbehållsamt, att Finland utgör en del af ryska riket, och erkännas jämväl de förpliktelser, som hafva sin grund i denna dess ställning. Men naturligt är, att Finland tillika håller fast vid att landet har en egen konstitution, som tillförsäkrar detsamma autonomi såsom stat. Denna statliga autonomi betraktar Finland såsom ett oeftergifligt villkor för sin nationella existens och förkofran. Värnadt af sin statsförfattning har Finland utvecklat sig under förloppet af det gångna seklet och är allt fortfarande i behof af detta skydd för att kunna ägna sig åt inre socialt nydauingsarbete. Finlands folk är ock öfvertygadt därom, att ett åsidosättande af dess rätt icke kan lända Ryssland och dess folk till någon verklig fördel. Ytterst hvila dock staternas säkerhet och folkens välfärd på rättvisans och billighetens principer. Endast det välde, som uppbäres af dessa principer, är byggdt på hållfast och varaktig grund.

20 Interpellationsbetänkande N:o I. Utskottet kar varit af den åsikt, att den motiverade öfvergång till dagordningen, hvarom Landtdagen i anledning af de gjorda interpellationerna borde förena sig, bör klargöra Landtdagens ståndpunkt till de yrkanden, om hvilka i det föregående varit fråga. Inom Utskottet har från särskilda håll framhållits, att vid denna öfvergång till dagordningen tillika borde uttalas ett omdöme om det tillvägagående Regeringen iakttagit med hänsyn till de förhållanden, hvilka uti interpellationerna berörts. Uppfattningarna härutinnan hafva emellertid varit så olika, att pluralitet för ett gemensamt uttalande icke kunnat vinnas. Vid sådant förhållande har Utskottet stannat vid det slut, att detta tillfälle icke borde användas till framförandet af de menings-skiljaktigheter, hvilka förefinnas beträffande det förfaringssätt Regeringen hade bort inslå med afseende å antydda frågor. Vidkommande det tillvägagående, som för framtiden borde iakttagas, är enligt Utskottets åsikt den viktigaste fordran Landtdagen kan uppställa för Regeringen den, att Regeringen under alla förhållanden bör hålla fast vid landets lagar och att den bör göra allt hvad i dess förmåga står för afvärjandet af de faror, hvilka kunna hota landets af grundlagarna hägnade rätt, kraftigt häfdande den uppfattning, att förändringar i Finlands grundlagar böra vidtagas i den ordning dessa lagar själfva föreskrifva. På grund af det ofvananförda får Utskottet vördsamt föreslå, att Landtdagen måtte förena sig om följande uttalande: / anledning af att i kejsardömet framställts yrkanden, som beröra Finlands förhållande till kejsardömet, hvilka yrkanden åtminstone delvis härröra af bristande kännedom om de rättsliga och politiska förhållandena i vårt land; samt

21 Värnandet af Finlands rätt. 21 utgående ifrån att Finland, som under åtnjutande af statlig autonomi är oskiljaktigt förenadt med kejsardömet och utgör en del af det ryska riket, erkänner sina i denna ställning grundade förpliktelser, men tillika fasthåller vid sin oåterkalleligen fastställda, till förmån för alla dess delar och hela finska folket gällande konstitution, i kraft hvaraf Finland äger rätt till egen lagstiftning, lagskipning och förvaltning äfvensom till egen omedelbar föredragning af landets angelägenheter hos Monarken genom finsk man, hvilken konstitution kan undergå ändring endast i en genom densamma bestämd ordning, äfvensom framhållande vikten a f att Finland, som hyser den tillförsikt att dess rätt icke är oförenlig med det ryska folkets intressen, finge ostördt ägna sig åt ett nödvändigt inre reformarbete. b e s lut er Landt dag en att, i det den öfvergår till dagordningen, uttala: att landets Regering, i h v a d å den ankommer, bör, fasthållande vid landets lagar, göra h v ad i dess förmåga står för att a f var j a de faror, som kunna hota landets af grundlag hägnade rätt.

22 Interpellationsbetänkande N:o 1. I ärendets handläggning hafva deltagit ordföranden Setälä, viceordföranden Siroin, ledamöterna Aalle, Ahmavaara, Alkio, Danielson-Kalmari, Estlander, Lauri Ingman, Lagerlöf, Vilho Laine (delvis), Leivo, Mömmö, Torppa (delvis), Turkia, Valavaara (delvis) och Y. K. Yrjö-Koskinen samt delvis suppleanterna Koponen, Lahtinen, Repo och Vahe. Helsingfors den 19 mars 1908.

23 Värnandet af Finlands rätt. 23 Reservationer. l. Då jag icke kan förena mig om utskottets betänkande såsom sådant, för så vidt det rör vår inhemska regerings uti interpellationerna antydda verksamhet för värnandet af landets grundlagsenliga rättigheter, ber jag att få i några af de viktigaste punkterna framlägga mina åsikter. I en korseld, sådan som den, för hvilken Finlands inhemska regering råkar ut vid det juridiska utredandet af rättsförhållandena mellan Finland och Ryssland, blir vår regerings ställning otvifvelaktigt synnerligen svår. Regeringen blir ju ofta tvungen att utreda och bilägga meningslösa konflikter, som utanför de egentliga regeringskretsarna i Ryssland frammanats af emot Finland fientliga krafter och hvilka i de flesta fall synas gå ut på ett tillintetgörande med den starkares rätt af Finlands rätt till själfstyrelse. Den sekelgamla sanningen, att Finland icke är ett lydland, som skulle kunna regeras i enlighet med de i Ryssland gällande administrativa inrättningarna och allmänna rikslagarna, utan att Finland är en stat, hvars storfurstliga tron för evärdeliga tider är förenad med Rysslands kejserliga tron, utan att de allmänna rikslagarnas och ryska regeringsinstitutionernas verksamhet kunde utsträckas hit i annan än den i Finlands grundlagar stadgade ordning, har mycket invecklats genom de politiska dispyterna under det senaste decenniet. Och denna omständighet har uppen-

24 Interpellationsbetänkande N:o 1. barligen gifvit äfven allvarliga ryska kretsar anledning att i detta afseende sätta några viktiga punkter under debatt, hvilket sakförhållande åter å andra sidan ålägger den inhemska regeringen allvarsamma förpliktelser. Den politik, som i detta land på generalguvernör BobrikofFs tid företräddes af den inhemska regeringen och som underordnade sig det ryska tvångsväldet, befordrade, i det att den nedlät sig till att gifva ett visst skenbart stöd för denna, för rättsförhållandet mellan Finland och Ryssland främmande uppfattning, utan tvifvel mycket verksamt uppkomsten af en sådan vanföreställning hos det allmänna folkmedvetandet i Ryssland. Denna omständighet borde förplikta den inhemska regering, åt hvilken Hans Kejserliga Majestät Finlands storfurste gifvit i uppdrag att på grunden af manifestet af den 4 november 1905 härstädes återställa i alla afseenden lagliga och normala förhållanden, att äfven med orubblig följdriktighet gå till väga på så sätt, att den uppfattning om arten af Finlands själfstyrelse, som på generalguvernör Bobrikoffs tid blifvit rådande i Ryssland, icke mera fortsättningsvis funne stöd i vår regerings vankelmod. Hvad sedan beträffar viceordförandens i senatens ekonomiedepartement upplysning om, att senaten föreslagit tillsättandet af en konferens af fullmäktige för Ryssland och Finland för dryftande af de frågor, hvilkas lösande stött på svårigheter, är det synnerligen önskligt, att de tvistiga punkterna göras till föremål för rådplägningar mellan befullmäktigade för Ryssland och Finland. Likväl må det tillåtas mig att gifva uttryck åt tvifvelsmål, hvartill den erfarenhet, som vunnits af sådana blandade konferensers verksamhet, gifver anledning. I hvarje fall synes det viktigt, ja absolut nödvändigt, att en sådan konferens' uppdrag och de frågor, hvilka skola öfverlämnas till dess behandling, noggrannt fastställas innan ledamöterne i densamma utses, samt att ledamöternes antal blir lika från finsk och från rysk sida. Nu synes det emellertid, för så vidt man kan sluta af ofvan-

25 Värnandet af Finlands rätt. 25 nämnda upplysning, som om afsikten vore att åt den af regeringen föreslagna konferensen gifva ett mera obestämdt uppdrag och att till dess behandling kunde öfverlämnas frågor, som blefve fastställda måhända först efter det ledamöterne i konferensen utsetts. Just med afseende härå förefaller mig konferensen ägnad att väcka betänkligheter, emedan den mycket lätt till följd af omständigheter, under hvilka utredandet af förhållandena mellan Finland och Ryssland måste äga rum, erhåller en alltför officiell, alltför auktoriserad karaktär, hvarför konferensens inflytande uti frågor rörande Finlands själfstyrelse kunde blifva större och mera afgörande än önskligt vore och från grundlagsståndpunkt kunde anses riktigt. Allmänt kända fakta gifva vid handen, att den rysk<\ polis- och spioneringsverksamheten fått sträcka sig in på finskt område. I sitt svar på de framställda interpellationerna uttalar senatens viceordförande helt allmänt åsikten, att regeringen för upprätthållandet af goda relationer uppställt såsom ledande princip, hvilken enligt senatens åsikt borde följas, att,,alla berättigade anspråk från rysk sida böra uppfyllas, såframt ej i lag finnes hinder härför". Huru finsk lag än må tolkas, torde det dock vara oomtvistligt, att ingen lag tillåter den ryska polisen att till detta land utsträcka sin verksamhet. Erfarenheten från ofärdsåren visar dessutom, att ett utsträckande af den ryska polisens verksamhet till finskt område beröfvar medborgarena i detta land det skydd till frihet, lif och egendom, som grundlagarna tillförsäkra dem. Ett sådant af ovissheten härrörande tillstånd alstrar i sin tur rörelser, hvilka hota ordningen i samhället. Emedan, såsom kändt, fråga väckts om utvidgande af den ryska polisens verksamhet, anser jag det riktigt att såsom min öfvertygelse uttala, att ett dylikt utsträckande af den ryska polisens maktbefogenhet in på finskt område strider mot lag.

26 Interpellationsbetänkande N:o 1. Frågan om det bidrag af finska statsmedel till riksskattkammaren för militära behof, som bör erläggas för åren 1906 och 1907, har ånyo kommit på dagordningen därigenom, att Hans Kejserliga Majestät, Storfursten, funnit godt i nåder lämna åsido senaste landtdags beslut angående erläggandet af ifrågavarande ersättningsbelopp samt därjämte förordna, att ett belopp af 16,500,000 mark skall utbetalas utan Landtdagens hörande, under åberopande af regentens rätt att ensam bestämma om det ersättningsbelopp, som skall utgå ur militiefonden. Jag hyser den åsikten, att, efter det Hans Majestät funnit godt lämna Laudtdagens beslut utan afseende, de grunder Landtdagen uppställt såsom ett vägande villkor för beviljandet af bidraget äro skjutna åt sidan. För vinnande af stöd för denna uppfattning behöfver man endast genomgå de handlingar, som vid senaste landtdag tillkommo vid behandlingen af denna fråga. De lagliga förutsättningarna för utanordnande af ifrågavarande ersättningsbelopp och öfverforande af finska statsmedel till ryska riksskattkammaren förefunnos enligt min åsikt sålunda icke mera. Af viceordförandens i senaten yttrande framgår likväl icke, om och huru grundligt senaten tagit under ompröfning frågan huruvida dess rätt att utanordna sagda medel, efter det saken kommit i detta läge, är fullt tydlig. På grund häraf djärfves jag såsom min uppfattning uttala, att senalen hade bort för sig uppställa frågan, huruvida icke Landtdagens å lag grundade beslut bort föranleda senaten att vägra utbetalandet af ifrågavarande ersättningsmedel. Jämte det jag i öfrigt i hufvudsak förenar mig om motiven i utskottets betänkande, får jag på grund af det ofvanstående vördsamt föreslå, att Landtdagen, i det den öfvergår till motiverad dagordning, måtte såsom sin åsikt uttala

27 Värnandet af Finlands rätt. 27 att den inhemska regeringen bör. kraftigare än den på senare tider gjort, försvara Finlands rätt och göra hvad i dess förmåga står för af' värjandet af de faror, som hota landets grundlagsenligt skyddade autonomi, territoriella integritet och medborgarenes i Finland rättigheter och friheter. Helsingfors den 18 mars Santeri Alkio.

28 Interpellationsbetänkande N:o 1. II. Emedan vi icke kunnat förena oss om den uppfattning, som tagit sig uttryck i utskottets slutkläm, att nämligen landtdagen efter en juridisk utveckling af Finlands rättigheter vid öfvergång till dagordningen endast skulle för regeringen uttala en allmän förpliktelse utan att ingå i ett bedömande af dess verksamhet härin tills, få vi i det följande framlägga vår afvikande uppfattning. Om vi kunde hysa den enkla tillförsikt, att de från inflytelserika kretsar i Ryssland utgångna sträfvandena att sätta en hämsko för vårt folks själfbestämningsrätt och friheter kunde med juridiska bevis afvärjas, kunde vi måhända åtnöjas med hvad utskottet i sitt betänkande säger om dessa frågor och hvarom vi i hufvudsak förenat oss, för så vidt vi icke här tillkännagifva en afvikande uppfattning. Men då utgångspunkten för dessa angrepp uppenbarligen står att söka i nationalistisk sammansmältningspolitik, kapitalistisk inkräktningslusta, byråkratisk ifver att förtrycka och jakt efter tjänster, måste vi äfven mot dessa angrepp kunna uppställa krafter, hvilka vore verksamma i afvärjandet af dylika. Och sådana krafter äro i främsta rummet de djupa ledens ekonomiska välbefinnande, äfven i öfrigt drägliga medborgerliga förhållanden och ett orubbligt fasthållande vid våra rättigheter. Äfven bör afseende fästas vid en sådan utom vår egen verkningskrets förefintlig faktor för värnandet af vårt folks själfbestämningsrätt, som de

29 Värnandet af Finlands rätt. 29 djupa lagrens af det ryska folket sträfvan efter politisk frihet och ekonomiskt välbefinnande. Då det nu gäller att besvara regeringens i anledning af interpellationerna afgifna förklaring, bör man äfven kritiskt undersöka, hvad regeringen tillgjort för utvecklandet af ofvannämnda inhemska motståndskrafter, och i hvilket förhållande man ställt sig till de grupper i kejsardömet, som stödja vårt folks rättigheter. Hvad först beträffar de sträfvanden, som afse att höja välståndet hos folkets lägsta lager, så hade från regeringens sida erfordrats alldeles särskilda ansträngningar, på det att man snabbt åtminstone till en del kunnat råda bot på det tillstånd af förfall, hvari vår sociala lagstiftning råkat. Så befunno sig närmast alkohollagstiftningen, torparfrågau och frågan om de obesuttnas jordförvärf, den kommunala rösträtten, arbetarlagstiftningen samt reformen af rättegångsväsendet och skattläggningen blott för att nämna de allra mest brännande i ett sådant skick, att för hvarje dag som gick missnöjet och förvirringen ökades. Man behöfver endast hänvisa till det faktum, att dessa frågor ännu i denna hotfulla stund efter en tid af i det närmaste två och ett hälft år af relativ frihet icke äro ordnade. Och om äfven en del af dem snart hinna afgöras på ett något så när tillfredsställande sätt, så tillkommer förtjänsten däraf ingalunda den nuvarande inhemska regeringen, som direkte hämmat många af dem. Förutom det, att regeringen hvars sammansättning redan från första stund icke ingaf förtroende för dessa försummelser gjort sig förtjänt af den skarpaste misstro, kommer härtill ännu en mängd sådana åtgärder af regeringen, hvilka direkte varit ägnade att bringa folkets djupa led i jäsning och att såra deras rättskänsla. En af regeringens första åtgärder var nedsättandet af representationsreformkommittén på så sätt, att dess konservativa sammansättning fördröjde dess arbete och föranledde att i dess förslag intogos en mängd

30 Interpellationsbetänkande N:o 1. icke demokratiska stadganden. Och icke heller annars kan man komma ifrån att maii genom att gå till väga med större energi och fästa afseende vid det rådande temporära fredstillståndet hade kunnat påskynda sammankallandet af den nya representationen. Den af senaten åstadkomna förhöjningen af åldersgränsen för valrätt samt kronoskatts- och fattigunderstödshindren m. fl. inskränkningar af valrätten kränkte djupt proletariatet. Upplösandet af de röda gardena i landet på den grund att ett fåtal enskilda medlemmar af en afdelning möjligen gjort sig skyldiga till straffbara handlingar var en kränkning af den genom grundlagsstadgande tillförsäkrade föreningsfriheten, under det att man fortfarande understödde de borgerliga skyddsgardena. På arbetarhåll har man äfven med stigande missnöje och förargelse följt med regeringens tillvägagående i tjänstemannafrågor. Då olagliga tjänsteinnehafvare afgått har till de lediga befattningarna utnämnts personer, hvilka icke åtnjutit något mera allmänt förtroende, ja ofta hafva tjänsteutnämningarna väckt formlig anstöt. På olaglighetstidens inhemska och ryska tjänstemän, våldspolitikens redskap, hafva slösats stora pensioner, och talrika sådana äro allt ännu i tjänst. Speciellt må framhållas den de vidsträcktaste kretsar djupt sårande omständigheten, att hundratusentals mark utbetalts i ersättning åt tjänstemän, hvilka under ofärdsåren förlorat sina platser, utan att beröra det slöseri med folkets medel, som äger rum vid tjänstemännens aflönande i allmänhet. Den omåttliga ökningen af polisstyrkan och den anda, som gifvit sig tillkänna i dess uppträdande, hafva, långt ifrån att de i sin mån skulle bidragit till att öka lugnet och säkerheten, endast varit ägnade att öka oredan. Man behöfver endast nämna de uppskakande händelserna på Laukko. Ett sådant regeringssätt har ingalunda varit ägnadt att bringa sakerna i jämvikt, tvärtom. Och om detta oaktadt samhällslifvet i vårt land företett

31 Värnandet af Finlands rätt. 31 ordning, och det till den grad, att senatens på vintern år 1907 till monarken gifna framställning vidkommande arbetarklassen varit ensidig och vilseledande, så tillkommer förtjänsten däraf det politiska upplysningsarbete, som oaflåtligt bedrifvits bland folket och ingalunda regeringens polissträfvanden. Senatens uppträdande mot ryssar, som uppehållit sig i vårt land eller genomrest det, har såväl kränkt folkets rättskänsla som bevisat brist på politiskt förutseende. Ur denna sak reder man sig icke med uttalandet, att staterna i allmänhet utleverera förbrytare, och icke heller därmed, att vårt lands förening med Ryssland förutsätter en närmare växelverkan. Faktiskt förhåller det sig så, att ett utlämnande staterna emellan ytterst sällan eller icke alls kommer i fråga beträffande s. k. politiska förbrytare, hvilka till följd af ett förtryckande skräckvälde drifvits till förtviflade handlingar, för att icke ens tala om att sådana, hvilkas ^brottslighet" inskränker sig till att de hysa åsikter, hvilka äro regeringskretsarna motbjudande, skulle öfverlämnas i händerna på en byråkrati, som betjänar sig af undantagsstraffmedel, stånds- och krigsrätter. Senatens ett dylikt utlämnande rörande, under hösten år 1906 utfärdade cirkulär väckte, förutom djupt missnöje från folkets rättsmedvetandets sida, äfven kompetent juridisk kritik, enär det stödde sig på en gammal administrativ förordning, hvars tillkomst från grundlagsståndpunkt väckt allvarliga tvifvelsmål, jämte det senatens cirkulär genom dess obestämda affattning dessutom gifvit anledning till groft missbruk. Sålunda finnes det talrika exempel på att myndigheterna i landet drifvit fredliga resande såsom j,lösdrifvare" till gränsen mot öster samt att ryska poliser tillåtits närvara vid husundersökningar, ja till och med taga del i dem. Saken kommer ingalunda i en vackrare belysning därigenom, att den nuvarande regeringens ledande personer redan år 1905 gåfvo dåvarande generalguvernören löften i denna riktning.