Ett eget värde? Om Gotlands tidigaste myntning (ca 1140-1290).

PM doktorandseminariet 15/10 2003, kl 10.00-13.00. Lokal: F 497. Doktorand Nanouschka Myrberg Numismatiska Forskningsgruppen nmyrb@ark.su.se Ett eget värde? Om Gotlands tidigaste myntning (ca 1140-1290). Seminariet Under seminariet kommer jag att presentera utgångspunkterna för mitt avhandlingsarbete och diskutera några aspekter av den tidigaste medeltida myntningen på Gotland. Jag kommer att utgå från det källmaterial jag idag har att basera mina tolkningar på och sammanfatta vilka frågeställningar jag kommer koncentrera mig på framöver. Detta PM innehåller en översiktlig men relativt utförlig redogörelse för källmaterial, frågeställningar och tolkningar. Med det som bas kommer jag att bland annat ta upp några aspekter som jag hoppas få diskutera med seminariet: vad som kommer till uttryck i de förändrade deponeringsmönstren under den aktuella perioden; Gotlands roll i förhållande till Sverige, det övriga Östersjöområdet och till Europa; samt myntens roll som uttryck för, och skapare av, en gotländsk identitet. Inledning Gotland är idag en del av Sverige men har sedan länge setts som en mycket självständig del. Arkeologer, historiker, turistbyråer, gemene man och gotlänningarna själva framhåller denna självständighet och unika karaktär som ett historiskt faktum och säljargument. Utgör den medeltida, självständiga, myntningen en bekräftelse av denna bild? Jag vill argumentera för att den historiska betydelsen av denna myntning inte främst har legat i att den underlättat handelsförbindelserna, införandet av ett nytt ekonomiskt system eller relationerna till den framväxande sveastaten. Myntningen ska inte heller ses som en självklar och logisk följd av Gotlands självständiga status. Jag ser den istället som ett uttryck för den självbild som invånarna på Gotland hade, och från första början del av att skapa och återskapa denna bild. Mynt och Myntning det numismatiska källmaterialet De mynt som ska behandlas i avhandlingen började troligen präglas ca 1140 1. Myntningen i sin helhet karaktäriseras av ett särskilt viktsystem 2 och av sin stabilitet (Leimus 1998:59), och mynten i sig av en särskild framställningsteknik 3 och ett enkelt och tydligt motiv. Alla dessa särdrag visar att myntutgivaren hade en egen mynträtt (till skillnad från en myntningsrätt) och inte behövde anpassa mynten till någon annans system eller bilder. Ingenting i utformningen kan idag på ett självklart sätt knytas till någon känd myntutgivare. 1 Dateringen baseras på att mynt av denna typ förekommer i ett fynd från Burge, Lummelunda sn, Gotland, med tpq 1143 (De tyska mynten ur fyndet finns publicerade i Hatz 2001). 2 1 mark = 288 penningar 3 Quadratum Supercusum or Vierschlag, se Schrötter 1930:540f. 1

Grupper och typer Mynten kan delas in i två huvudgrupper, definierade av L.O.Lagerqvist som grupperna XX och XXII (Lagerqvist 1970), med undergrupper (dvs typer, och varianter på dessa). Den äldsta gruppen, LL 4 XX, är mycket enhetlig. Den präglades från ca 1140 till ca 1220 (datering enligt Lagerqvist), dvs ca 80 år. Mynten är tvåsidiga men det förekommer ensidiga exemplar. Det är inte känt huruvida detta är avsiktligt eller ej. Motivet är enkelt men starkt symboliskt laddat: på åtsidan framställs ett hjulkors och på frånsidan en byggnad, kanske en kyrka eller en stad. Några mynt har inskriptioner av en eller flera bokstäver (snarast bokstavsliknande tecken) med svårtolkad innebörd. Detta motiv förblir i princip oförändrat, om än kraftigt stiliserat, genom hela präglingsperioden. Den yngre 5 gruppen, LL XXII, präglades ca 1220-1288 6. I stort ansluter utförande, teknik och viktstandard till grupp XX, men de yngre mynten har en mängd olika motiv som kan indelas i åtminstone tre huvudtyper: hjulkors)(rutat kors; bokstäver)(rutat kors; triangel)(rutat kors, samt flera varianter på dessa. De är alltså inte alls lika enhetliga som den äldre gruppen. Även av dessa mynt förekommer ensidiga exemplar. Den förmodat senaste typen har en variant med bokstaven W och kan möjligen ses som en föregångare till W-brakteaterna 7, de mynt som börjar präglas efter LL XXII. Använda och deponera Mynt ur grupperna LL XX och XXII har hittats i ett stort område runt Östersjön och i Skandinavien, främst på Gotland och Sveriges sydöstra kustområde. Ca 200 fynd har gjorts, varav ca 50 depåfynd, totalt omkring 25 000 mynt. Av de talrika fynden att döma, var dessa mynt de absolut vanligaste i sydöstra Sverige fram till ca år 1250 då de kungliga mynten kom att dominera på fastlandet. Ett antal mynt har halverats, kanske redan i samband med tillverkningen, vilket möjligen visar på behovet av mindre nominaler (Jonsson 1998:189). Som en kontrast framstår ett enstaka LL XX-mynt (från det ovan nämnda Burgefyndet), vilket väger mer än dubbelt så mycket som alla övriga kända exemplar. Depåer av LL XX-mynt har hittats främst på Gotland, Öland och sydöstra fastlandskusten, men även runt hela Östersjön (Finland, Estland, Lettland och Tyskland) samt i Norge. Många av depåerna innehåller ett stort antal mynt ur denna grupp (>1500). Depåerna av LL XXII-mynt skiljer sig starkt från detta mönster: de är totalt färre till antalet, innehåller generellt sett färre mynt, och återfinns framför allt på sydöstra fastlandet med en kraftig koncentration till Östergötland. Endast en depå med LL XXII-mynt har hittats på Gotland. Att mynten fortfarande fanns på Gotland är dock uppenbart genom det stora antal som hittats i fynd från kyrkor (serieensamfunna mynt). Det finns alltså, sammanfattningsvis, tre stora skillnader mellan grupperna LL XX och XXII. För det första skiljer sig den äldre gruppens enhetlighet och stabilitet från den yngre gruppens många typer och varianter. För det andra återfinns mynt ur den äldre gruppen i ett betydligt större område än de yngre mynten. För det tredje skiljer sig deponeringsmönstret åt genom att antalet depåer minskar och deponeras i ett annat område. Vad man genast kan sluta sig till av förändringarna i deponeringsmönstret är att deponerandet av myntskatter blev mindre vanligt under 1200-talet, särskilt på Gotland. Detta skulle vanligen tolkas som en bild av hur det monetariserade samhället gradvis gör insteg. Jag ser det istället som en återspegling av ett förändrat sätt att offra. Eftersom alla ensamfunna och serie-ensamfunna mynt på Gotland har hittats i kyrkor och få eller inga i en tydlig hamn- eller 4 LL=Lagerqvist 1970, standardverket för svenska mynt från vikingatid och medeltid. 5 Det är osäkert hur grupp XXI förhåller sig till de andra två. Lagerqvist föreslår att den präglades av Jarl Ulf Fasi (1220-30). 6 Dateringen utgår från ett antaget samband med det gotländska inbördeskriget 1288. 7 W-brakteaterna (LLXXXIV) antas ha börjat präglas ca 1288, troligen i Visby. De utgör en helt annan grupp och kommer inte inkluderas i mitt arbete. 2

handelsplatskontext, är sambandet med en religiös kontext och en offersituation mycket stark. Även med hänsyn till källkritiska aspekter kring utgrävningsmetoder etc är sambandet påtagligt. Istället för att deponera sitt silver i närmiljön som under tidigare århundraden, valde 1200-talets människor alltså att deponera det som en del av ritualen i en kollektiv helgedom. Numismatiska förebilder Om det stämmer att LL XX-mynten började präglas ca 1140, utgör de den tidigaste medeltida myntningen i det norra östersjöområdet. Den vikingatida Sigtunamyntningen fortsatte aldrig in i medeltid och myntningen på fastlandet återupptogs inte förrän i Lödöse ca 1150, dvs tio år senare än LL XX-mynten började präglas. Den medeltida fastlandsmyntningen skiljer sig kraftigt från LL XX-mynten i såväl vikt och teknik som i motiv. Istället återfinns förebilderna troligen i området sydväst om Östersjön: framställningstekniken är vanlig i sydvästra Tyskland och i Schweiz från 900-talet och framåt (Schrötter 1930:540f), och motivet påminner starkt om mynt från Tyskland och Friesland. Bilderna kan tolkas som starkt förankrade i en kristen symbolsfär (utan att därför självklart framställa en kyrka). Det verkar alltså som att LL XX-mynten ansluter sig till en tradition från de sydvästra delarna av det nordeuropeiska området. Frågan är varför de gör det, en fråga som är intimt länkad till frågan om deras ursprung. Vem, och var? Vem var ansvarig för myntningen? Vem hade nog auktoritet, intresse och möjlighet att genomföra och dra nytta av den? Ikonografin ger inga tydliga ledtrådar idag men utarbetades förstås för att på ett tydligt sätt kommunicera något. För de ursprungliga mottagarna användarna var detta budskap troligen ganska lätt att förstå, om än innebörden förändrades något beroende på i vilket sammanhang det uppträdde. Genom att undersöka och försöka föreställa sig det samhälle där budskapet framfördes, myntanvändarens föreställningsvärld och de sociala strukturerna, kan man få ledtrådar till symbolernas och själva myntningens innebörd. Mynten och samhället de användes i var sammanlänkade och påverkade varandra ömsesidigt med budskap och funktioner på flera nivåer. Myntens spridningsmönster och motivet ger inga självklara svar på frågan om vem som ansvarade för myntningen och var den utfördes. Staden Kalmar eller någon ort i Östergötland har föreslagits tidigare (Hildebrand 1969 [1879-1903]; se även Thordeman 1936) men det finns inget som särskilt stöder detta. Idag anses det allmänt (se tex Lagerqvist 1970; Hyötyniemi 1987; Jonsson 1990, 1998) att myntningen kommer från Gotland och troligen utfördes i Visby 8. En variant av LL XXII präglades med bokstaven W vilket kan syfta på Visby. Det främsta argumentet för att mynten präglades på Gotland utgörs av en uppgift från år 1211 då de gotländska handelsmännen i Riga (Lettland) erhöll myntningsrätt. I detta sammanhang nämns en gotländsk myntning (Leimus 1998:59; Jonsson 1998:182; Hyötyniemi 1999:5). Eftersom det svenska fastlandet då hade en fullständigt annorlunda, kunglig, myntning är det troligt att det är mynt ur grupperna LL XX/XXII som avses. Så var kan då myntningen faktiskt ha ägt rum? På Gotland pekas två platser ut av traditionen: Mynthuset i Visby (Engeström 1988:288) och Gamla Myntet i Duss, Bro sn, norr om Visby (Hauberg 1891). Dessa två platser är just nu föremål för undersökning i en C- uppsats som bl a syftar till att sammanställa och värdera de historiska och arkeologiska uppgifter som finns kring dem som myntverk (Strömstedt 2003). En annan fråga att fundera över är var silvret kom ifrån? Var det samma silver som i vikingatidens stora depåer, bara använt annorlunda? Kom det från vinsterna av korståg, transitohandel eller kanske vapenhandel (Wienberg 2000, Swanström 2002)? 8 Visby är säkert känt som myntort från ca 1340. Då uppges staden som myntort på mynten ur grupp LL XXXV. 3

Utöver de fakta som historiska källor och det numismatiska materialet tillhandahåller, måste slutligen även den symboliska sfären undersökas: myntens ikonografi och dess samtida religiösa, mytologiska och samhälleliga kontext. Utgivarens anonymitet är ett intressant faktum beror det på att myntningen inte tillhör en person utan ett kollektiv? Pekade symbolerna tydligt på en välkänd person, makt eller idé för samtidens människor? Tidigare tolkningar har föreslagit en kollektiv utgivare såsom en handelsorganisation, All-tinget, borgarna i Visby eller de tyska handelsmännen (Jonsson 1998:183; Hyötyniemi 1987:81-85). Andra tolkningar framhäver istället starka enskilda aktörer som den mäktiga familjen i Halla på centrala Gotland (Broberg 1990:77), alternativt biskopen i Linköping eller jarlen som personer eller institutioner (Jonsson 2002:61, som dock avfärdar tanken). och varför? Anledningarna till att påbörja en myntning är förstås många och ingen aspekt kan enkelt sättas framför de andra. Den kan vara ett uttryck, och hjälp, för formerandet av en centralmakt. Den kan ses som att ett helt nytt sätt att tänka kring värde och ekonomi utvecklats, ett nytt monetärt system. Den är också användbar i handel och skatteuppbörd, och skapar förutsättningar för att värdera olika typer av tjänster och föremål på ett likvärdigt sätt. Alla dessa anledningar, och många fler, existerar samtidigt och utgör tillsammans bakgrunden till varför man börjar mynta. Vad jag önskar framhålla här är dock myntens propagandistiska aspekt en propaganda som inte enbart riktar sig mot utomstående eller ensidigt från en härskare till folket. Min uppfattning är istället att myntningen som fenomen, och mynt som materiell kultur, påverkar hur människor uppfattar sin vardag, sin plats i samhället, sina kulturella särdrag och sig själva som människor. Mynten och deras bilder deltar i en ständigt pågående samhällelig och kulturell förändringsprocess. De visualiserar och bidrar samtidigt till att omformulera den etablerade ordningen (Papadopoulus 2002:43). Bilderna representerar en kollektiv identitet, inte bara utmyntarens. Att använda mynten är en handling som på ett plan är en manifestation av en redan existerande verklighet, men samtidigt skapar och återskapar denna verklighet. För att människor ska vilja deltaga i denna process är det nödvändigt att de attraheras av konceptet och kan identifiera sig med de kulturella uttryck som kodifieras i och på mynten. Mynten och deras bilder uttrycker därmed inte bara faktum vad gäller dagens verklighet utan bidrar även till att omdefiniera framtiden. Saga och samhälle forntid och framtid Den mest välkända skriftliga källan till det tidigmedeltida gotländska samhället är de sammanfogade verserna i Gutalagen och Gutasagan (MS B 64 i Kungliga Biblioteket, publicerade i Holmbäck & Wessén 1979; Gannholm 1994). Dessa verser inbegriper det gotländska samhällets lagar såväl som dess ursprungsmyter. Tillsammans utgör de en mycket viktig källa till förståelse av det tidigmedeltida gotländska samhället. De historiska fakta de innehåller bör kanske betraktas med viss skepsis, men verserna kan ses och användas som ett uttryck för den tid och det samhälle där de kom till. Gutasagan har tolkats som en lärodikt som skapats av propagandaskäl och vars syfte ytterst var att betona det gotländska folkets självständighet (Sjöholm 1979; Mitchell 1984; Kyhlberg 1991). Kyhlberg anser att den är starkt kopplad till kyrkan, särskilt då till Andreas Sunesson ärkebiskop i Lund och enligt Kyhlberg den som sammanställt och bearbetat verserna samt till biskopen i Linköping och till korstågen (Kyhlberg 1991:33-39). Mitchell påtalar att Gutasagan är en sammanställning av inhemska, muntliga, traditioner (Mitchell 1984:168f), och att dessa sammanställts utifrån en politisk vilja att framhålla en traditionell (verklig eller påhittad) självständighet (aa:174). Detta var också den funktion den faktiskt kom att ha under de kommande århundradena: ett exempel från 1449 visar att Gutasagan då användes som bevis på gotländsk självständighet i forntiden (Kyhlberg 1991:45). 4

Det finns både lingvistiska och tematiska likheter mellan Gutasagan och andra ursprungsmyter såsom berättelsen om Germanerna (återgiven av Tacitus), bibliska berättelser och den isländska Landnámabók (Mitchell 1984:152; Kyhlberg 1991:26). Landnámabók är en intressant samtida parallell här då den kom till av liknande skäl, även om den historiska kontexten i det nyetablerade isländska samhället i mycket var en annan. Landnámabóks berättelse om hur Island koloniserades har karaktäriserats som en ursprungsmyt, något som försåg islänningarna med ett gemensamt förflutet och en politisk och ideologisk samhällsram där teman som jämlikhet, autonomi och en nedärvd rätt till landet utgjorde viktiga element (Sørensen 1993:82-86). Sagadiktningen skapade och upprätthöll därmed en känsla av kontinuitet under en period av kraftiga samhällsförändringar (aa:92). De fungerade dessutom som modeller för hur man skulle agera i olika situationer, och understödde den kollektiva isländska identiteten genom att förmedla ideal och föreställningar om det äkta isländska (aa:96f). Sagornas mål, ur propagandasynpunkt, var att framhålla den nya statens självständighet gentemot det gamla landet, dvs Norge. Alla fria mäns jämlika ställning var ett centralt och viktigt ideal som ofta framhävdes, men som troligen aldrig existerade i verkligheten (Rafnsson 1974, Durrenberger 1992, Smith 1995, Sørensen 1993:149). Öns ledande familjer använde sig istället av sagorna och de genealogiska referenserna i dem för att legitimera sin egen ställning. Den kände sagaförfattaren/kompilatören Snorre Sturlussons släkt var särskilt aktiva i detta (Rafnsson 1974:187f). Parallellen mellan Landnámabók och Gutasagan, mellan Island och Gotland, är kanske inte helt berättigad eftersom den historiska bakgrunden till de två samhällena är så olika. Det finns dock flera parallella skeenden i de två samhällena under tidig medeltid. Framväxten av en tidig stat, kristnandet, nedskrivandet av äldre lagar, kamp mellan det gamla och det nya, strider mellan kung och stormän, och övergången från ett oralt till ett skriftligt samhälle, utgör en tidsmässigt parallell process i båda samhällena. Vad som definitivt framträder genom exemplen Gutasagan och Landnámabók, var att användandet av en myt eller saga i politiskt syfte uppenbarligen var en känd och spridd metod under denna period. Medan det på Island främst var de ledande familjerna som drog nytta av denna propaganda, kan Gutasagan ha skrivits ned under början av 1200-talet för att legitimera krav från antingen gotlänningarna själva, eller någon annan kraft såsom biskopsdömet eller någon storman. Som jag ser det, ingår LL XX-mynten i detta mönster. Myntningen var ett av tidens propagandistiska försök att framhålla Gotlands karaktäristiska drag och öbornas självständiga position gentemot kungamakten. Den person eller institution som drog nytta av den gotländska myntningen återfinns troligen bland de som generellt sett drog nytta av denna självständighet, det må vara kyrkan, vissa stormannaätter, gotlänningarna själva eller någon handelsorganisation. Vem detta var återstår att undersöka närmare. Vad jag just nu främst vill peka på, är att det tidigmedeltida samhällets framväxt, dess motsättningar och ideologiska strukturer, tar sig uttryck i ett stort antal parallella fenomen. Myntningen utgör en väl integrerad del av denna process, ett fenomen bland andra, sammanlänkad med tidens övriga materiella uttryck och dess ideologiska ramverk. Ett eget värde Att se mynt som propaganda är inget särskilt nytt (Malmer1996:86f med ref). Vad jag vill lägga till och understryka är den vitala roll mynten hade som ett uttryck för och medskapare av självuppfattning och identitet hos de människor som använde dem, likaväl som hos utgivaren. Att övergå från att väga till att räkna, till en monetär ekonomi, kräver en konceptuell förändring hos användaren själv såväl som på en samhällelig nivå. Det är omöjligt att uppnå detta utan aktiv medverkan från myntanvändarna själva, och kan inte uppnås genom maktutövande utan genom att göra konceptet attraktivt på flera nivåer: funktionalitet, estetik och ideologiskt innehåll är 5

några exempel. Endast om människor tilltalas av idén med mynt och förstår deras funktion, kommer de att samarbeta. Därför vill jag fokusera lika mycket på varför dessa mynt, deras idé, funktion och symboler, tilltalade de tidigmedeltida gotlänningarna, som på vem som var tillräckligt rik eller mäktig för att påbörja utmyntningen. De symboler som uppträder på mynten är av centralt intresse. Vad de än syftar på mer specifikt, så representerar de uppenbarligen något välkänt och viktigt för användarna. Symboler väljs inte helt slumpmässigt utan brukar (på mynt) representera antingen en fysisk person (makthavare) eller något mer abstrakt begrepp exempelvis en stad, något värdefullt eller en mytologisk figur. Symbolen utgör en referens till myntets samhälleliga och kulturhistoriska kontext, gör myntet lätt igenkännligt och visar vem som står bakom det. Genom den effekt materiell kultur har på sin omgivning, är det troligt att mynten bidrog till att förändra gotlänningarnas uppfattningar på flera sätt. Genom sin ikonografi utgjorde mynten en daglig påminnelse om ett särskilt element i den gotländska kulturen och förstärkte det därmed. Myntens själva existens var en ständigt närvarande symbol för självständighet och framåtskridande. Men mynten var inte bara ett uttryck för allt detta, utan också en del av att skapa det och därmed förändra gotlänningarnas uppfattning om sig själva. Jag tror att det är detta som kan avläsas i den förändrade motivbilden mellan de två grupperna LL XX och XXII, där de senare motiven kan visa på en ökad emfas på typiskt gotländska drag. Med tiden kom mynten att representera Gotland självt, och att ha ett eget värde blev en del av den gotländska identiteten. På så vis fungerade mynten inte bara som ekonomiska värdemätare utan även som ideologiska och kulturella signaler för värde, och kom snart att forma gotlänningarnas självbild deras immateriella egna värde. Jag vill hävda, att dessa mynt visserligen passar väl in som en tidstypisk företeelse, en del av samhällets motsättningar och propaganda, men att de för den skull inte nödvändigtvis ger uttryck för en reell självständighet. Vad som är säkert, är att de kom att påverka synen på Gotland hos gotlänningarna själva och världen runtomkring, och därmed lämna ett bestående avtryck i historien ända fram till idag. Referenser Broberg mfl. 1990. Hallegårda i Halla social stratifiering eller bara en tillfällighet? META 1990:3. Lund. Durrenberger, Paul E. 1992. The Dynamics of Medieval Iceland. Political Economy & Literature. Iowa: University of Iowa Press. Engeström, Ragnar. 1988. Medeltidsstaden 71. Rapport: Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Gannholm, Tore. 1994. Guta Lagh med Gutasagan. Burs. Hatz, Gert & Vera. 2001. Die deutschen Münzen des Fundes von Burge I, Ksp. Lummelunda, Gotland (tpq 1143) : ein Beitrag zur Ostfälischen Münzgeschichte. Commentationes de nummis saecolorum IX-XI in Suecia repertis. Nova series, 16. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien. Hauberg, Peter. 1891. Gullands myntvæsen. I: Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie. Köpenhamn. 6

Hildebrand, Hans. 1969. Mynt från Sveriges Medeltid: faksimiltryck ur Sveriges Medeltid, Stockholm 1879-1903, med tillägg av register och förteckningar. Göteborg. Holmbäck Åke & Wessén, Elias. 1979. Svenska landskapslagar. Uppsala. Hyötyniemi, Yrjö. 1987. Gotländska mynt på 1200-talet - ett förslag till tolkning och datering. Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1987:4, ss 78-87. Stockholm Oslo Köpenhamn. 1999. Fyra små gotar på en lybsk skilling. Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1999:1, ss 4-16. Stockholm Oslo Köpenhamn Jonsson, Kenneth. 1990. Den äldsta gotländska myntningen. Meta 1990:3, ss 42-53. Lund : Medeltidsarkeologiska föreningen. 1998. Myntfynden från Eketorps fornborg. I: Borg, K (red.). Eketorp-III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. Stockholm. 2002. Utvecklingen av ekonomin som den speglas i myntningen. I: Annerbäck, Lin (red.). Birger Jarls tid en brytningstid? Sex föreläsningar från ett symposium i Stockholm våren 2001. Runica et Mediævalia, Opuscula 8. Stockholm: Sällskapet Runica et Mediævalia. Kyhlberg, Ola. 1991. Gotland mellan arkeologi och historia. Om det tidiga Gotland. Theses and papers in Archaeology 4. Stockholm: Stockholms universitet. Lagerqvist, Lars O. 1970. Svenska mynt under vikingatid och medeltid samt gotländska mynt. Stockholm. Leimus, Ivar. 1998. Gotlands og Livlands ældste mønthistorie belyst af middelalderlige love. Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1998:4, ss 59-63. Stockholm Oslo Köpenhamn Malmer, Brita. 1996. Sigtunamyntningen som källa till Sveriges kristnande. I: Nilsson, B (red). Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Uppsala: Lunne böcker. Mitchell, S.A. 1984. On the Composition and Function of Guta Saga. Arkiv för nordisk filologi, nittionionde bandet. Sjunde följden, sjätte bandet. Lund: Lund University Press. Myrberg, Nanouschka. 1995. Myntningen under Magnus Ladulås 1275-1290. Stockholm: Stockholms universitet. Papadopoulos, John K. 2002. Minting Identity: Coinage, Ideology and the Economics of Colonization in Akhaian Magna Graecia. Cambridge Archaeological Journal 12:1, ss 21-55. Cambridge: Cambridge University Press. Rafnsson, Sveinbjörn. 1974. Studier i Landnámabók. Kritiska bidrag till den isländska fristatstidens historia. Lund: CWK Gleerup. Schrötter, Friedrich. 1930. Wörterbuch der Münzkunde. Berlin-Leipzig: Walter de Gruyter & co. Sjöholm, Elsa. 1976. Gesetze als Quellen mittelalterlicher Geschichte des Nordens. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in History 21. Stockholm: Stockholms universitet. Smith, Kevin P. 1995. Landnám: the settlement of Iceland in an archaeological and historical perspective. World Archaeology 26:3. London: Routledge & Kegan Paul. Strömstedt, Niklas O. 2003 (under produktion). C-uppsats i arkeologi vid Stockholms Universitet. Swanström, Eric. 2002. Kruttornet och sjömuren i Visby några funderingar kring deras tillkomst. Gotländskt Arkiv 2002. Visby: Gotlands Fornsal. Sørensen, Preben Meulengracht. 1993. Fortælling og ære. Studier i islændingasagaerne. Aarhus: Aarhus University Press. Thordeman, Bengt. 1936. Sveriges Medeltidsmynt. Mønt, Nordisk Kultur XXIX. Stockholm Oslo Köpenhamn. Wienberg, Jes. 2000. Gotlands guldålder kyrkor, konjunkturer och korståg. Gotländskt Arkiv 2000. Visby: Gotlands fornsal. 7