BILDER FRÅN FESTOMRÅDET OCH TEXTER FRÅN KVÄLLEN
Det var inte planerat att ha ledigt när Jubileumspokalen skulle avgöras, men när det gick upp för mig att så var fallet mådde jag i alla fall inte dåligt. Att strosa runt på Solvalla en augustikväll, utan att egentligen ha något mål och med topphästar framför sig är toppen en semestervecka. Och känslan jag fick i onsdags var väldigt lik den jag hade i Italien 1998. Det var augusti den gången också. Semester likaså och Montecatini banan som skulle besökas. Tarzan och Cattis hade Giant Dynasty och Keystone Sinatra till start i storloppet som går av stapeln när sommaren är som hetast i landet. Den förstnämnde sades till och med ha segerchans, detta efter att ha slutat tvåa bakom Europas dominant - vid tillfället - Kramer Boy två veckor innan. Det spelar ingen roll hur det gick för Tarzans hästar. Det var stämningen runt banan som var det minnesvärda. Och just så känns Jubileumspokalkvällen på Solvalla. Lyckas man skapa den känslan på en travbana i Sverige, ja då har man lyckats väl. Finslipningar av evenemanget resulterar i över 10.000 besökare nästa år. Det är jag övertygad om. Någon sade "elektrisk". Jag vill säga att onsdagen var en av de varmaste, känsligaste tävlingsdagarna som passerat denna sommar och faktiskt så längtar jag redan nu till nästa gång. Det är det fler som gör. Thomas Hedlund, Travronden
Jag kom hem ungefär vid ett (och det var ljummet fortfarande!) i onsdags (torsdag)natt efter ett arbetspass där jag inte vågar räkna antalet timmar. Somnade tidigast två - och slog på kaffet i köket igen innan sju på morgonen. Efter att - faktiskt - nästan studsat upp från sängen. För det är konstigt vad härliga upplevelser kan göra med en. Vilka känslor i kroppen det kan sätta igång. Och det är efter en kväll som den i onsdags på Solvalla som man inser hur vacker travsporten kan vara. Vad det är som gör att man hyser sådan kärlek till den. Även om den får sina törnar då och då, som i vilket förhållande som helst, handlar det om en kärlek som liksom aldrig försvinner. Första året ondgjorde jag mig lite över att Jubileumspokalen gick så sent på kvällen. I mörker och inte i sensommarljus. Nu har jag ångrat mig. Mörkret gör det hela än mer exotiskt. Tillsammans med alla facklor som brann blev det nästan nån sorts mystik över kvällen. Över loppet. Över hela evenemanget. Vi pratade om det några stycken, det var lite som ett storslag på en italiensk mysig landortsbana som startar nån gång framåt midnatt, den känslan över det. Och det var som sagt en bra känsla. Den behåller vi. Och bygger vidare på. 10.000 nästa år? Henrik Ingvarsson, Travronden
Det var månen som liksom lade sig över Sundbybergssvängen när mörkret anlände, det var facklorna som intog Solvallas bana och på ett romantiskt sätt lyste upp sensommarkvällen när hästarna i Jubileumspokalen skulle ut för defilering. Det var liv, det var nerv. Det var...fint. Och det var Karlstedt och Prince Tagg, som återkom till Solvalla efter Elitloppsmisslyckande och strulig sommar - och fick sin revansch. Jodå, det är Raffe och Prince Tagg där nere på banan. Det kunde ha blivit dött lopp med Lutfi Kolgjini och Sebastian K., det spektaklet hade kunnat bli en sjuhelsikes klassiker. Den segerdefileringen, den stunden i vinnarcirkeln kan man faktiskt gräma sig över att vi gick miste om. Det var ju så evinnerligt nära. Men annars. Kunde kvällen blivit vackrare? Jag tror banne mig inte det. Och jag kan knappt vänta till nästa års Jubileumspokalskväll. Henrik Ingvarsson, Travronden