Dagbok från Zimbabwe. 19811 Z l UPP:::>A LA

~ 1, ~,!. : ~, ~. OT ~.

Dagbok från Zimbabwe I' 19811 Z l UPP:::>A LA

Dagbok från ZIMBABWE Rapport från en stats födelse Gillis Herlitz Nordiska afrikainstitutet, Uppsala 1981

Denna bok har utgivits med ekonomiskt stöd från SIDA Fotografier: Gillis Herlitz Gillis Herlitz 1981 ISBN 91-7106-191-6 Bohusläningens AB, Uddevalla 1981

Inledning I London undertecknades den 21 december 1979 den s.k. Lancaster House-överenskommelsen mellan engelsmännen och representanter för Rhodesian Front (partiledare Ian Smith), UANC (Biskop Muzorewa), PF (Joshua Nkomo) och ZANU(PF) (Robert Mugabe). Överenskommelsen lade fast utvecklingen i Rhodesia fram till val för majoritetsstyre den 27-29 februari 1980. I överenskommelsen nämns speciellt den allvarliga f1yktingsituationen i Rhodesias grannländer. Man kom överens om att så många som möjligt av flyktingarna skulle repatrieras till Rhodesia från Mo<;ambique, Zambia och Botswana i god tid före valen för att kunna deltaga i röstningen. Tidigt i januari vände sig Storbritannien till FNs Flyktingkommissariat (UNHCR = United Nations High Commissioner for Refugees) med en begäran att organisationen skulle samordna repatrieringen fram till valen. UNHCR accepterade ansvaret och vände sig till ett 20-talländer med förfrågan om finansiellt stöd. I samband med detta ombads SIDA av UNHCR att rekrytera fyra personer som medhjälpare på plats. Två personer behövdes i Rhodesia och två i Mo<;ambique. Till Rhodesia rekryterades jag och Nils Arne Kastberg och till Mo<;ambique rekryterades Bertil Oden och Toornas Mast. Avresa skedde den 20 januari 1980 och efter några dagars information i Geneve skildes vi åt och Nils-Arne Kastberg och jag fortsatte till Rhodesia den 23 januari. Under tiden jag arbetade i Rhodesia förde jag dagbok för att dokumentera händelseutvecklingen som jag såg den. Anteckningarna innehåller inte några djupgående politiska 5

ZIMBABWE väg. järnväg flod \, I,; ;.~.# ) r', i i.., BOTSWANA o 100 200 300 km '...... '...l.'..ji Fort Victoria ~.,Shabanl 1<, Zimbabweruinerna (l 8eit Bridge \ SYDAFRIKA,~,~, \ '" J i,'".,' 6

analyser utan är mera en beskrivning av händelserna med några reflexioner. För läsningen kan det vara av nytta att identifiera några förkortningar: UANe: PF: ZANU(PF): ZIPRA: ZANLA: RF: Auxilliaries: United African National Congress. Partiledare biskop Abel Muzorewa, premiärminister i Rhodesia efter val i april 1979. Patriotic Front. Den partibeteckning Joshua Nkomo gick till val under. Nkomos tidigare partibeteckning var ZAPU. Patriotic Front var tidigare samlingsnamnet för den militär- och intresseaiiians som partierna ZANU och ZAPU ingått. Den alliansen upphörde formellt inför valen. Zimbabwe African National Union (Patriotic Front). Partiledare Robert Mugabe. Tillägget PF i partibeteckningen gjordes för att särskilja partiet från ZANU, lett av pastor Sithole. Beteckningen på PFs arme. Beteckningen på ZANU(PF)s arme. Rhodesian Front. Partiledare Ian Smith. "Hjälptrupper." Soldater ursprungligen tillhörande UANe. 7

att gradvis ge mera makt åt afrikanerna. Sydafrika har tidigare talat om möjligheterna att etablera en s:ydafrikansk handelsmarknad, men Mugabe säger nu försiktigtvis att han inte är så säker på att detta kommer att ligga i Zimbabwes intresse. Han vill ännu inte uttala sig om möjliga diplomatiska förbindelser med grannlandet i söder. Vilken än regeringspolitiken kommer att bli kommer turister från Sydafrika att vara välkomna till Zimbabwe. "Jag kan inte förstå varför man skall straffa enskilda individer för deras regerings politik", säger Mugabe. Han är dock tämligen skarp i sina uttalanden angående den roll Sydafrika spelat i utbildningen av auxilliaries, och säger att Zimbabwe förväntar sig att inga personer skall utbildas i Sydafrika som vänder sig mot Zimbabwes regerings politik. Detta med tydlig hänsyftning till sina egna försäkringar angående frihetsrörelsers närvaro i Zimbabwe. Hela Sydafrikablocket i politiken måste vara en svår balansgång för Mugabe. Zimbabwe är beroende av Sydafrika ur handelssynpunkt. Många sydafrikanska bolag är tongivande inom i synnerhet gruvindustrin i Zimbabwe, och släktband och vänskapsband är starka mellan vita sydafrikaner och vita zimbabwier. Samtidigt måste Mugabe visa lejonklon i fråga om apartheidpolitiken. Hur skall han göra detta utan att Sydafrika svarar med ekonomiska kontringar? Säkert tycker Mugabe, vilket är lätt att förstå, att den väpnade kampen i Sydafrika får stödjas materiellt och militärt av mera avlägset liggande nationer. Zimbabwes läge är helt enkelt för utsatt. Då återstår sedan problemen med de egna väljarna. Säkert har många av landsbygdens fattiga röstat på ZA NU(PF) i tron och förhoppningen att det som tidningarna sagt om nationaliseringar och utdrivning av de vita verkligen skulle vara ZANU(PF)s politik. Det är säkert det gemene man innerst inne vill skall hända. När det sedan visar sig att Mugabe inte tänker hålla de "löften" som andra formulerat åt honom, kanske han kan vänta en reaktion från sina egna? Säkert är att en sådan reaktion måste komma om inte ZANU(PF) ganska snabbt ser till att åtgär- 122

der vidtas på landsbygden i form av skolor, hälsokliniker etc. Alltså synliga bevis för en satsning på landsbygdens folk. En pangnyhet är att Mugabe tillkännager att han själv tänker bli försvarsminister liksom naturligtvis premiärminister. Båda ministerposterna får anses vara de tyngsta och mest betydelsefulla för landets stabilitet. Fler och fler frågar sig nu vilken post Nkomo kan komma att erbjudas och acceptera? Många vita farmare träder fram och säger att de efter Mugabes uttalanden åter vågar hoppas på en framtid. En framtid, som liksom tiden före kriget skall innehålla möjligheter att resa och besöka varandra, ordna danser etc. Viss politisk oro förmärks fortfarande i landet. Sålunda rapporteras nu om UANe-anhängare som utsatts för trakasserier och våld från segrarna. Nkomo säger med kraft till de sina att sluta upp med detta. Mugabe har tidigare sagt att polisen är beordrad att ta i med hårdhandskarna mot sådana tendenser, oavsett varifrån de kommer. Många vita jag träffat har nu hittat en för dem acceptabel anledning till att valet kunde gå som det gick: "Vad folk egentligen röstade för var inte ZANU(PF) utan fred. De visste att om inte ZANU(PF) vann skulle kriget fortsätta. Det har soldaterna från ZANLA hotat med. Alltså vann ZANU(PF)." Måndag 10 mars Representanter (vita) för gruvor, industri och jordbruk säger att de är lugnade av den ton som Mugabe anslagit och att landet nu verkar gå mot en varaktig fred. Även Pik Botha, Sydafrikas utrikesminister uttrycker sin glädje över Mugabes utfästelser, men som vanligt upprepas hotet om vad som kommer att hända det land som härbärgerar sydafrikanska "terrorister". Mugabe har sagt att han motsätter sig alla typer av diktatur, vare sig diktaturen upprätthålls av individer eller av 123

staten. Som svar på de farhågor främst de vita och Muzorewa haft att Zimbabwe kommer att bli en sovjetisk lydstat, säger också Mugabe att det inte finns någon möjlighet att låna en politisk modell från ett land och utan vidare applicera den på ett annat. Zimbabwes utveckling och politik måste baseras på Zimbabwes traditioner och förutsättningar. Det slutliga målet för ZANU(PF)s politik kommer att vara ett socialistiskt samhälle, men inte en socialism kontrollerad av staten utan av folket. Mugabe försäkrar vidare att inga större förändringar kommer att genomföras i landet utan konsultationer med de övriga politiska partierna. Ett uttalande som livligt citeras idag är "vi kan aldrig återvända till krig igen. Vi måste snabbt smida om våra svärd till plogbillar." Det är bara att hoppas att befolkningen i landet förstår Mugabes och landets svåra sits, och går honom till mötes i hans vädjanden om fred och stabilitet. Tisdag 11 mars Idag tillkännagavs den nya regeringens sammansättning. Den första regering som representerar majoriteten i landet och som kommer att styra det fria Zimbabwe. En historisk händelse alltså. Sammanlagt består regeringen av 22 ministrar och 13 biträdande ministrar. Av dessa kommer fyra ministrar och två biträdande ministrar från PF. Två vita finns med i ministerlistan. Det rör sig om den f.d. finansministern i Smiths regering Mr David Smith, och presidenten i de vitas kommersiella jordbrukarförening, Mr Norman, som inte flaggat med någon partitillhörighet. Smith blir minister för handel och industri och Mr Norman blir jordbruksminister. Detta innebär att de två kanske främsta vita intressena i landet nu kommer att ligga under vita ministrar. Säkert blir detta en glädjande nyhet för oroliga vita industrimän och storfarmare. En kvinnlig minister återfinns, och det är hustrun till ZANLAs överbefälhavare, Rex Nhongo, som blir idrottsminister. 124

Vart tog då Nkomo vägen? Jo slutligen har han nu blivit inrikesminister. En post som normalt är utomordentligt betydelsefull med den starka polismakten under sig. Nu har dock Mugabe annonserat att polisen skall avmilitariseras och att vissa förband från polisen skall flyttas över till försvaret. Det betyder till slut att Nkomos ministerium inte kommer att bli så mäktigt som det tidigare varit. En viktig funktion som dock ligger kvar under ministeriet är distriktsadministrationen. President har ännu inte utsetts, och en del spekulerar i att det kanske kan bli Sithole. Det undrar jag, men allt är ju möjligt. David Smith säger att han fått tillstånd av Ian Smith att ställa upp som minister i Mugabes regering, och att han inte ämnar gå ur Rhodesian Front. Onsdag 12 mars Massmedia innehåller fortsatta diskussioner om hur regeringspolitiken kommer att gestalta sig samt naturligtvis utförliga presentationer av de nya ministrarna. Särskilt stort intresse ägnas de två vita ministrarna. Sydafrika avslöjar idag i TV att de hela tiden fram till och med valen haft trupper i Rhodesia. Detta har skett med britternas fulla vetskap och följaktligen också med deras välsignelse. Undrar just hur lord Soames och Margareth Thatcher känner sig efter detta uttalande. De har ju hela tiden sagt att inga sydafrikanska trupper funnits i landet, allt sedan de lämnade Beit Bridge-området. Här alltså ett klart och tydligt brott mot Lancaster House-överenskommelsen. En stor mängd militärfordon som sydafrikanerna lånat ut till den rhodesiska armen är nu på väg tillbaka till sitt hemland. Sydafrika mumlar lite försiktigt om de stora krigslån man givit till Rhodesia. Det torde röra sig om åtskilliga hundratals miljoner rhodesiska dollar. Jag tror inte att Mugabe ens skall behöva förklara att han inte 125

tänker betala tillbaka denna skuld som använts för att bekämpa honom och hans anhängare. Lite onödigt provocerande verkar sydafrikanernas uttalande i dagens tidning att man med kort varsel kan ställa upp med en arme på 500.000 man. Om inte annat så visar det för den oinvigde åskådaren att situationen i Södra Afrika näppeligen blivit mindre spänd genom att Zimbabwe nu blir självständigt. 13-18 mars Det tillkännages att självständigheten kommer att firas i mitten av april, och att lord Soames kommer att vara kvar fram till dess. Vidare kommer det att finnas militära rådgivare från Storbritannien i landet för att hjälpa till med integreringen av de tre armeerna. Detta arbete rapporteras nu gå fint, och idylliska bilder i tidningarna får gestalta det lugn alla vill skall infinna sig i landet. Det finns nu för framtiden ett antal viktiga frågor. För det första gäller det frågan om Mugabe kan balansera mellan å ena sidan rädslan från de vita, och å andra sidan kraven från sina egna fattiga väljare? Han behöver de vitas yrkeskunskap i landet för att utvecklingen skall komma igång. Samtidigt kan han naturligtvis inte gå så långt i sina milda uttalanden gentemot denna grupp att hans egna väljare rycker undan det stöd som givit honom makten. Hur kommer maktkampen mellan PF och ZANU(PF) att gestalta sig? Kommer det över huvud taget att bli någon? Det är omöjligt att säkert bedöma kvaliteten och kompetensen hos de ministrar som nu utsetts, förutom de riktigt välkända, såsom t.ex. Kangai, Enos Nkala och Chidzeru. I alla händelser, oberoende av ministrarnas kompetens, kommer dock makten även i fortsättningen att sitta hos statstjänstemännen som genom sin effektivitet eller brist på sådan kan få folks sympatier och antipatier gentemot beslutsfattarna att bölja. Det är fortfarande vita som sitter i de breda lagren av statstjänster och dessa kan alltså fortfarande sätta 126

käppar i hjulen för en majoritetsregering. Det är så enkelt att hålla inne med information eller hålla inne med sin kunskap och inte dela med sig av den till de nya som knyts till ministerierna. Det kan alltså bli en för de vita självuppfyllande profetia. Man sa innan valen att afrikanerna inte skulle kunna sköta ett land. Genom att inte dela med sig av kunskaper och erfarenheter liksom att passivt eller aktivt motarbeta de nya beslutsfattarna gör man det omöjligt för dem att styra landet. Vilket alltså skulle bevisas. Förhoppningsvis finns det tillräckligt många lojala och kloka statstjänstemän för att den här situationen inte skall behöva uppstå. En fråga som ständigt hängt i luften har varit: Vad kommer Sydafrika att dra för slutsatser av valkampanjer och valutfall i Zimbabwe? De riktigt optimistiska säger nu att Sydafrika kommer att inse att det inte är något farligt att gå till val. De kommer att "erbjuda" afrikanerna i landet större friheter, etc. Jag tror nog att valutgången i Zimbabwe gjort sydafrikanerna fast övertygade om att inte släppa fram Namibia till val. Man inser kanske att det ur deras synpunkt är för sent att erbjuda makten till någon "lojal" afrikan, i stil med Muzorewa. Dessa har tagit slut och kampen har pågått för länge. Det finns inte någon liberal ledare kvar i Namibia. Jag tror tyvärr att det är den läxa Sydafrika lärt sig. Jag tror också att situationen för Zimbabwe kommer att vara mycket svår de närmaste åren. Sydafrika är inte särskilt trakterat av att de majoritetsstyrda staterna i södra Afrika kryper närmare och närmare och nu endast lämnat Sydafrika kvar. Så länge det finns länder i övriga världen som är beredda att bryta sanktioner kommer Sydafrika att ägna stora delar, kanske ständigt ökande, av sin budget till försvarets uppbyggnad. De vita i Rhodesia hade som sista möjlighet en chans att fly till Sydafrika. De vita i Sydafrika har ingenstans att ta vägen. Britterna kommer förmodligen att hänvisa till den stillsamma tiden efter valen som ett resultat av deras insats i Rhodesiafrågan. Jag tycker inte att de skall tillåtas dra för 127

stora växlar på skeendet. Nkomo och Mugabe skall hedras därför att de inte tog till stridsmedel när den andra parten så klart överträdde avtalet från Lancaster House. Förmodligen kommer UNHCR att tillfrågas av den nya regeringen i Zimbabwe att hjälpa till med repatrieringen av de flyktingar som fortfarande finns kvar både inom och utom landets gränser. Man kan bara hoppas att den operationen blir mera genomtänkt, vilket den väl säkert blir, eftersom man nu måste få folk hela vägen till sina hem. Under den fas av repatrieringen vi arbetat med har huvudmålet varit att få hem så många som möjligt innanför landets gränser för att kunna deltaga i valet. På eftermiddagen den 18 mars lämnar jag Salisbury för att avrapportera i Geneve. Vad skall jag säga där? Jo naturligtvis att jag tycker att UNHCR varit för blåögt när det gällde ansvarsfördelningen i repatrieringen. Att det förmodligen var rätt av UNHCR att ställa upp med koordineringsansvaret när nu de politiska partierna och britterna kommit överens om att flyktingar skulle repatrieras innan valen. Trots att det var lite si och så med den säkerhet vi kunde erbjuda flyktingarna så vet vi i alla fall att ingen dödats eller försvunnit. Kanske får vi vara nöjda med det?