Hagfors - en kortfattad tillbakablick på en bruksstads tillblivelse och utveckling Staden framväxt Namnet Hagfors blev allmänt vedertaget 1876, i samband med järnverkets anläggning som anlades invid en fors kallad Hagforsen. Men första gången man kallat platsen för stadens tillblivelse vid sitt namn var den 11 november 1875. Det var dåvarande affärsdisponenten för Uddeholms Bolag E. G. Danielsson som första gången refererade till namnet. Den nya stadens utveckling från ren skogsbygd till vad den blivit sammanhänger intimt med bruksrörelsen och järnverkets historia är sålunda också samhällets, eller om man så vill, tvärt om. Uddeholm Herrgård, 2005 Foto: Per-Ola Åström På östra sidan av Uvån strax före dess utlopp i sjön Vermullen, fanns sedan 1600-talets mitt några avgärdahemman under Ufve och Risbergs bolbyar, Ufveshagen, Aspelund och Björkelund som med den tidens primitiva jordbruksskötsel fick söka skördar på den karga jordremsan mellan Värmullåsens fot och ån, där de hade små åkerlappar. När de svenska järnbruken i början av 1870-talet tvingades rationalisera sina tillverkningar var Uddeholms Bolag bland dem som fann sig tvungna att genomföra kraftiga centraliseringar av sina hyttor och hammarbruk. Bolagets ledning tillkallade experter och i samråd med dessa inleddes undersökningar och beräkningar över anläggnings- och transportkostnader för ett större järnverk. Uvån hade mellan sjöarna Nain
och Rådasjön många präktiga forsar och fall och valet av lämpligaste platsen var svår att finna. I början av 1873 hade dock saken avancerat så långt att Hagforsen hade kommit i förgrunden, och den 13 mars samma år kunde man visa på nya ritningar till nytt verk vid Hagforsen. Den 27 mars 1873 beslutades att två masugnar skulle byggas vid Hagforsen. Detta beslut kan man se som upprinnelsen till staden Hagfors tillkomst. Bessemerverk från 1880-talet och del av världens första eldrivna masugn, 2006 Foto: Per-Ola Åström Redan på sensommaren 1873 hade arbetet med det nya järnverket påbörjats och planer för de första arbetarbostäderna, där den nuvarande stadsdelen Blinkenberg ligger, utförts. Platsen fick heta Hagforsen till 1876, men av befolkningen kallades den rätt och slätt för Hagen. Den fors som Uvån bildar genom samhället fick på så sätt ge den nya anläggningen sitt namn. På trefjärdedels sekel förändrades torpet Hagen till staden Hagfors. Järnverket var alltså samhällets egentliga upphov och länge dess livstråd. Verket var medelpunkten kring vilket allt rörde sig. Det var verket som bröt marken och skapade ett modernt samhälle, som den 1 januari 1950 fick sina stadsprivilegier. Egnahemsområden fram till 1960-talets mitt Den äldsta bostadsbebyggelsen inom Hagfors samhälle är den i Blinkenbergsområdet. Här byggdes alltså de första arbetarbostäderna. Platsen består av en ås med Uvån på den ena sidan och sjön Vermullen på den andra. De gamla husen byggdes av trä i en våning, det fanns även ett par tvåvåningshus. Arbetarbostäderna var placerade i rader, med uthusen inbäddade i trädgårdarnas grönska, och gav en bild av ur den typiska svenska bruksmiljön såg ut. Trots tätboddheten kännetecknades området av lugn och trivsel. Omedelbart norr om Blinkenberg ligger området Sättra. Som namnet anger har här legat säterbodar, Skärns säter eller sätrar tillhörande Stjärnsfors. Området längst ner mot stranden fick namnet Sättra strand. Platsen där bostadsbebyggelsen är förlagd bestod fram till åren kring 1930 av en stor myrmark och skog. Husen var av dels trä, dels av sten, alla i en våning, med en ljus färgsättning i gult och grått. Husen låg i längor med trädgårdstäppor emellan husen. Gatorna kantades med lind och lönn och lummigheten var stor, speciellt under sommarhalvåret då det var svårt att få en skymt av de, i grönska, inbäddade husen.
Stadsdelen Gärdet, efter Blinkenberg det äldsta området, är byggt på ett flackt gärde öster om Uvån. Husen bestod ursprungligen av envåningshus i sten eller reveterat trä, samtliga i en ljus och varm gul färgton. Även här är husen placerade i räta rader med gatorna vinkelrätt ställda mot varandra med grönska runtom. Under 1960-talet tillkom flera trevåningshus, inpassade efter den gamla bebyggelsen, som vid denna period moderniserades. I norra delen stadsdelen växte en helt ny stadsdel fram, i folkmun kallad Korea, men officiellt kallad Norra Gärdet. Dessa ovan nämnda bostadsområden kan sägas ha utgjort det egentliga brukssamhället. Olika typer av bebyggelse i stadsdelarna Gärdet och Blinkenberg, 2005 Foto: Per-Ola Åström Allt eftersom bröt egnahemrörelsen igenom och flera områden växte fram kring kärnbebyggelsen. Den äldsta av dessa är Björkliden. Ett vackert villaområde vid foten av Vermullåsen, med slingrande vägar och husen vackert anpassade efter den naturliga topografin. Ursprungligen bodde här personal som arbetade vid järnvägen. Ett annat område är Hagälvens egnahemsområde, som ligger söder om samhället efter vägen mellan Hagfors och Uddeholm. Norr om Hagälven, på Vermullens södra sida, ligger Nybo och Dalkarlstorp. Det senaste döpt efter den dalkarl som under trettioåriga kriget slog sig ner där, bröt mark och byggde sig ett torp. I hans sällskap fanns en ryss, som gick en kilometer längre och byggde sig där en koja, vilket är nuvarande Rysktorp. I Dalkarlstorp började egnahemsbyggandet 1930, och området ligger som en krans runt Källåsberget med vacker utsikt över sjön mot Järnverket, Vermullåsen och den äldre bebyggelsen. På sjöns motsatta sida ligger Stjärnäsområdet. På en sluttning ligger många vackra villor, både större och mindre. Här byggdes också en bostadsrättsförening, på 1960-talet, ett tiotal moderna flerbostadshus i två och trevåningar. På östra sidan av Storgatan klättrar sig, likt en terrass, marken upp mot Kallkälldalen. Här består bebyggelsen av småhus med idylliska trädgårdar och höga stensättningar. Området var ett av dem som
expanderade mest under 1960-talets slutskede, och här hade också Järnverket sina såkallade övergångshus, vilket var lägenheter där nygifta fick flytta in. Björnängens egnahemsområde, beläget i en smal dal mellan Vermullsåsen och den stora grusåsen Mana, hör till de yngre egnahemsområdena. Här, mitt bland husen, står den gamla gården Björnängen som en påminnelse om tider som flytt. Björnängen ligger centralt, men är ändå tack var sandåsen, väl avskilt. Flerbostadshus i stadsdelen Gärdet och Sättra, 2006 Foto: Per-Ola Åström Topografiska förutsättningar Den inom stadsgränsen liggande terrängen är starkt kuperad. Höga, branta, skogsbeklädda berg reser sig runt staden, som ligger i en jättestor gryta. Hagfors centrum ligger drygt 150 meter över havet. Staden bjuder på omväxlande, genomgående vacker natur. De stora mäktiga skogarna i bergsområdena, de mjuka lövskogssänkorna omkring Rådasjön och de grönskande åkertegarna skänker ögat njutning. Staden har växt såväl inom själva bruksområdet som genom flera egnahemsområdens uppbyggande runt om. Uddeholmsbolagets bostadsområden omfattade stadsdelarna Gärdet, Blinkenberg, Sättra, och Sättrastrand. Egnahemsområdena är Björkliden, Hagälven, Dalkarstorp, Kallkälldalen, Björnängen Stjärnsnäs och Dalen. För stadens utbyggnad fanns på den fastställda (kring 1965) stadsplanen antagna kvarters- och gatunamn som så långt det tillåter anknyter till gamla namn med tradition, namn som minner om personer som verkat i samhället, namn ur ortens växt- och djurliv samt namn som erinrar om olika yrken och verksamheter. Framtill åren kring 1940 fanns en brunns- och badinrättning kallad Hagälvens badanstalt. Denna badanstalt var på grund av sitt starkt järnhaltliga och radioaktiva vatten länge mycket välbesökt. Badhuset revs i början av 1960-talet, och ersattes med ett annat, uppfört av järnbruket. Senare byggdes även Björnängsbadet, på initiativ av ingenjör H. Sundström, och blev direkt ett barnens paradis. Idrottens utbredning Idrotten fick tidigt en framskjuten plats. Det började med att fotbollsklubben bildades, som till en början höll till på en tilltrampad gräsbacke. Intresset var så stort och den 28 maj 1911 bildades idrottsklubben Viking.
Någon allmän idrott förekom inte, och vid tiden för klubbens bildande fanns inget seriesystem. Striden stod för det mesta mellan hemmalagen, ibland spelade man mot något grannlag. Men idrotten blev allt populärare och idrottsföreningen växte i både medlemsantal och styrka. Behovet av en rejäl och riktig idrottsplats gjorde sig mer och mer gällande. Genom ett tillmötesgående agerande från Uddeholmsbolaget fick klubben ett stycke mark i en vacker skogsbacke öster om Ängfallheden. Här röjdes skog, planades och anlades till slut en fotbollsplan med löparbanor. Det ordnades platser för allmän idrott, som föreningen nu upptog på sitt program. Fotbollsklubben hade blivit en förening i vidaste mening. Genom basarer och den behållning dessa genererade erhöll föreningen medel till inköp av bl. a. material och utrustning till de aktiva, samt till idrottsplatsens underhåll och modernisering. Ett arrangemang som anordnades varje höst var Eldfesten. En tradition som under många år var samhällets största evenemang, till vilket folk från när och fjärran kom. Efterhand bildades andra föreningar, men deras förmågor sögs snabbt upp i den mer livaktiga föreningen IK Viking. Undantaget var Hagfors IK, som under många år var aktiv och fostrade många talanger - främst inom grenarna fotboll, skridsko- och skidåkning. Hagfors IK slogs senare samman med IK Viking. Skidsporten sammanfördes till en särskild förening, Hagfors Skidförening. Det var denna förening som byggde slalombacken vid Vermullåsen, där det även fanns en hoppbacke samt en s.k. teknikbacke. Vid sidan av detta fanns även en tennisklubb och gymnastikförening. Källa: Hagfors - Värmlands nordligaste stad, av Ingenjör Jeoorj Larsson (Svenska stadsmonografier, Religion & Kultur, Göteborg 1952)