www.eurocivil.info
Civilrättsligt samarbete inom Europeiska union En guide för yrkes verksamma jurister www.eurocivil.info
Området för frihet, säkerhet och rättvisa syftar till att underlätta medborgarnas dagliga liv, både när det gäller att utöva sina rättigheter och när de behöver vända sig till domstolarna för att hävda dessa rättigheter. Yrkesverksamma inom rättsväsendet har en avgörande roll i civillagen i hela Europeiska unionen och agerar ofta som den huvudsakliga ingångsporten för europeiska medborgare för att se till att deras rättigheter respekteras... Det är viktigt att de yrkesverksamma inom rättsväsendet är medvetna om betydelsen av den utveckling som har skett på området för rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor under de senaste åren. Det är därför Europeiska kommissionen har beslutat att inleda en kommunikationskampanj för att tillhandahålla kortfattad och lättillgänglig information om denna viktiga utveckling. För det ändamålet har en pockethandbok utarbetats där du kommer att kunna läsa mer om det rättsliga samarbetet i civilrättsliga frågor och få veta hur det skulle kunna påverka dig i din dagliga verksamhet. Jag hoppas att den kommer att vara till hjälp för dig och ge en bättre förståelse för detta komplexa och allt viktigare ämne. Med vänliga hälsningar, António Vitorino
I. INLEDNING 2 1. Civilrättsligt samarbete 3 2. Mot ett område med verklig rättvisa 3 3. Det nuvarande regelverket 24 II. RÄTTSLIGT SAMARBETE PÅ PRIVATRÄTTENS OMRÅDE 6 1. Bryssel I-förordningen 7 2. Lagval regelverk och förslag 11 3. Utvecklingen av rättsligt samarbete på privaträttens område 14 III. FAMILJERÄTT 17 1. Bryssel II-förordningen 17 2. Den nya förordning som ersätter Bryssel II-förordningen 18 IV. INSOLVENSFÖRORDNINGEN 20 V. RÄTTSLIGT SAMARBETE I PRAKTIKEN 23 1. Förordningen om delgivning av handlingar 23 2. Förordningen om bevisupptagning 24 3. Det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område 25 VI. TILLGÅNG TILL RÄTTVISA (ACCESS TO JUSTICE) 26 1. Direktivet om rättshjälp 26 2. Förslag till direktiv om ersättning till brottsoffer 27
I. INLEDNING Viktiga förändringar har skett på europarättens område men förblir likväl obemärkta av de flesta jurister. Internationell privaträtt håller på att utvecklas till ett självständigt och oberoende område inom europarätten, med företräde framför medlemsstaternas nationella lagar. Amsterdamfördraget gav EU kompetens att lagstifta inom internationell privaträtt och sedan dess har ett antal europarättsliga beslut tagits på området civilrättsligt samarbete. Detta nya område täcker frågor som berör alla som arbetar med europeisk civilrätt domare, advokater eller andra yrkesverksamma jurister. Principen om fri rörlighet av varor, tjänster och personer har ökat rörligheten hos europeiska medborgare och kommersiella aktiviteter. Allt oftare stöter jurister på gränsöverskridande fall där problem uppstått med exempelvis gränsöverskridande leveranser, rättsliga aspekter som gäller rörligheten av turister och trafikolyckor utomlands, eller frågor angående äganderätt till egendom och fastigheter i andra EU-medlemsstater. Inom familjerätten har enskildas gränsöverskridande förhållanden och rättsliga frågor som uppkommer till följd av fall om gränsöverskridande familje- och föräldraansvar nästan blivit dagliga företeelser. Idag är även små och mellanstora företag s.k. SME s verksamma på den inre europeiska marknaden nästan som en självklarhet och ställs därför återkommande inför problem och rättsliga frågeställningar som europarätten är tillämplig på. Ingen jurist som är verksam inom ett Europa med öppna gränser och en mångfald av gränsöverskridande rättsförhållanden kan bortse från denna utveckling
1 Civilrättsligt samarbete har utvecklats till ett självständigt europarättsligt område med egna begrepp och principer. Avdelning IV i EG-fördraget, inklusive artiklarna 61 och 65, är tillämplig i förhållande till alla medlemsstater med undantag av Danmark. Uttrycket civilrättsligt samarbete har sitt ursprung i Maastrichtfördraget, unionsfördraget, som i avdelning VI, Provisions on Cooperation in Fields of Justice and Home Affairs, artikel K.1, definierade civilrättsligt samarbete som ett område av gemensamt intresse för medlemsstaterna. I och med Amsterdamfördraget fick Europeiska gemenskapen särskild lagstiftningskompetens inom denna samarbetspolitik, som hitintills endast hade varit riktad till medlemsstaterna. Artikel 61(c) i EG-fördraget erkänner gemenskapens lagstiftningskompetens på detta område, en kompetens som enligt Artikel 65 EG-fördraget inkluderar: a b c förbättring och förenkling av: - systemet för gränsöverskridande delgivning av rättegångshandlingar och utomrättsliga handlingar, - samarbete som rör bevisupptagning, - erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden i mål och ärenden av civil och kommersiell natur, främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet, undanröjande av sådant som hindrar civilrättsliga förfaranden från att fungera väl, om nödvändigt genom att främja förenligheten mellan de civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna. Det uttryck som behåller begreppet om samarbete mellan medlemsstaterna (på regeringsnivå) förblev en del av det som nu 2 Mot ett område med verklig rättvisa Reglerna om civilrättsligt samarbete grundar sig på principen om likvärdighet mellan medlemsstaternas domstolssystem och dessas domar. Viktigt är också ett gränsöverskridande samarbete mellan enskilda domstolar och myndigheter. Betydelsen av att det finns enhetliga regler på detta område är tydlig: om varje medlemsstat själv skulle bestämma vilken lag som skall tillämpas på ett gränsöverskridande rättsförhållande och vilka domar från vilka andra medlemsstater som skall erkännas, skulle resultatet bli en avsaknad av rättssäkerhet för medborgare och företag vad gäller både domstolars behörighet och tillämplig lag. För att den inre europeiska marknaden skall fungera är europeisk rättssäkerhet en förutsättning. Vid det Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 formulerade rådet målsättningen att skapa ett europeiskt område med verklig rättvisa (genuine European area of Justice) grundat på principen att individer och företag inte skall hindras eller avskräckas från att utöva sina rättigheter på grund av att medlemsstaternas rättsliga och administrativa system är oförenliga eller komplicerade. Inom hela gemenskapen behövdes det en förbättring i alla medborgares tillgång till rättvisa. Europeiska rådet i Tammerfors fastställde tre 3
4 prioriteter: ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden, bättre tillgång till rättvisa i Europa och ökad överensstämmelse på det civilrättsliga området. Av dessa prioriteter utgör principen om ömsesidigt erkännande en hörnsten i det civilrättsliga samarbetet. Den 30 november 2000 antog Rådet för rättsliga och inrikes frågor ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område. Målsättningen är att rättsliga avgöranden skall erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan ytterligare mellanliggande förfaranden, eller med andra ord, att avskaffa exekvatur. I detta europeiska område med verklig rättvisa förväntas en ytterligare förbättring av det civilrättsliga samarbetet komma att underlätta rörligheten av medborgare och kommersiella aktiviteter. 3 Det nuvarande regelverket På området för civilrättsligt samarbete är den s.k. l acquis communautaire (det av gemenskapen uppnådda regelverket) redan ganska betydande och hänför sig till alla områden inbegripna i artikel 65 i EG-fördraget, d.v.s. behörighet, ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar, samarbete mellan medlemsstaterna och tillgång till rättvisa (access to justice). Därför har ett antal regelverk redan antagits som gäller i förhållande till alla medlemsstater med undantag av Danmark medan flera andra regelverk håller på att diskuteras eller planeras: behörighet, ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar: - Bryssel I-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. - rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (Bryssel II-förordningen), och rådets nya förordning om samma ämne, Bryssel II bis-förordningen, vilken kommer att ersätta Bryssel II-förordningen. - rådets förordning om insolvensförfaranden. Samarbete mellan medlemsstaterna: (Dessa instrument avser att förbättra civilrättsligt samarbete på det praktiska planet.) - en förordning om delgivning av handlingar i gränsöverskridande fall. - en förordning om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.. - ett beslut om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område. På området tillgång till rättvisa: - direktivet om rättshjälp för tvistande parter i gränsöverskridande tvister. För närvarande har följande förslag presenterats: - ersättning till brottsoffer (grönbok och förslag till direktiv). - alternativ tvistlösning (grönbok). - förslag till rådets förordning om införande av en europeisk
exekutionstitel för obestridda fordringar, som avser att göra domar avseende obestridda fordringar meddelade i en medlemsstat verkställbara i hela gemenskapen utan krav på mellanliggande förfaranden i den medlemsstat där verkställighet söks. - betalningsförelägganden och åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden (grönbok). - tillämplig lag för avtalsförpliktelser (grönbok). - förslag till en Rom II -förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. 5
II. RÄTTSLIGT SAMARBETE PÅ PRIVATRÄTTENS OMRÅDE 6 Behörighets- och lagvalsregler på privaträttens område är hörnstenar i det civilrättsliga samarbetet. Inom den internationella civilprocessen kan vissa skillnader mellan nationella regler om behörighet och erkännande av domar hindra den inre marknaden från att fungera tillfredsställande. Bestämmelser avsedda att förena behörighetsreglerna på privaträttens område och förenkla formaliteter så, att domar från andra medlemsstater snabbt och enkelt kan erkännas och verkställas, är nödvändiga. Sådana bestämmelser behöver kompletteras med motsvarande lagvalsregler. Företag A från medlemsstat 1 har bokat in sig på en mässa genom en arrangör, företag B, som har huvudkontor i medlemsstat 2. Bokningen avser en 500 kvadratmeter stor utställningsmonter och tillhörande tjänster under en tre dagars mässa i medlemsstat 2, där företag A planerar att delta som utställare. Fem dagar innan mässan börjar informerar företag A:s största kund att den inte kan medverka på mässan. Företag A avbokar därför sitt engagemang hos företag B. Till följd av den sena avbokningen lyckas inte företag B hyra ut utställningsmontern till någon annan utställare. När företag A ombeds att betala utestående hyra vägrar företaget. Företag B önskar vidta rättsliga åtgärder mot företag A och undrar hur det bör gå till. Systemet för den europeiska civilprocessen på privaträttens område, vilket idag baseras på förordning 44/2001 ( Bryssel I-förordningen ), har medfört större säkerhet i situationer som denna. Systemet föreskriver samma behörighetsregler för alla medlemsstater som deltar. Varje dom som meddelas 1 i en medlemsstat får samma erkännande och verkställighet i alla andra berörda medlemsstater. Dessutom finns det bestämmelser i alla medlemsstater som fastställer likvärdiga lagvalsregler och garanterar att domstolar inom hela gemenskapen avgör samma ärenden enligt samma regler. Enligt Bryssel I-förordningen kan företag B välja mellan två alternativa vägar när det gäller en civilprocess. För det första kan talan väckas vid den domstol som har behörighet på företag A:s verksamhetsställe i medlemsstat 1. Enligt den allmänna bestämmelsen i artikel 2 kan talan väckas vid domstol där svaranden har sitt verksamhetsställe. Alternativt kan företag B föredra att ta rättsliga åtgärder vid domstolen i sin egen medlemsstat 2. Denna domstol är behörig enligt artikel 5(1)(b) i Bryssel I-förordningen, eftersom den är belägen på platsen där tjänsterna enligt avtalet skulle utföras. En gynnsam dom meddelad av domstolen i medlemsstat 2 skulle erkännas och med enkla förfaranden kunna göras verkställbar i varje medlemsstat där företag A har tillgångar. Det finns ingen anledning för företag B att oroa sig för att dessa domstolar skulle kunna avgöra tvisten enligt andra rättsregler; enligt 1980 års Romkonvention, som är tillämplig i förhållande till alla EU-medlemsstater, gäller enhetliga lagvalsregler. (Se nedan under kapitel II 2. Romkonventionen.) Bryssel I-förordningen Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område, Bryssel I- förordningen, trädde i kraft den 1 mars 2002. Den har ersatt 1968 års Brysselkonvention, som har samma tillämpningsområde och fortsätter att gälla i förhållande till Danmark och några utomeuropeiska territorier tillhörande vissa medlemsstater. Luganokonventionen, som på det hela taget överensstämmer med Brysselkonventionen såvitt avser innehåll, gäller i förfaranden i förhållande till Island, Norge, Polen och Schweiz. Förordningen är tillämplig på privaträttens område, med undantag för skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor. Den är inte heller tillämplig på vissa civilrättsliga områden, såsom fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente eller konkurs. 1.1 Bryssel I-förordningens behörighetssystem Bryssel I-förordningen framställer ett slutet behörighetssystem, som fördelar behörighet att besluta i gränsöverskridande tvister mellan medlemsstaternas domstolar. Vilken domstol inom en medlemsstats rättssystem som är behörig enligt förordningen bestäms sedan av de nationella processrättsliga bestämmelserna i den berörda medlemsstaten. behörig domstol (en s.k. prorogationsklausul) som ger domstol C i medlemsstat 2 behörighet. Företag A accepterade anbudet i en bekräftelse. Efter leverans har företag B hävdat att maskinen inte fungerade som den skulle och har väckt talan om skadestånd mot företag A vid domstolen C. I processen hävdar företag A att domstolen C inte är behörig. Företaget har påpekat att enligt lagen i medlemsstat 1 är en prorogationsklausul i en parts allmänna köpevillkor giltig endast om den är uttryckligen underskriven och accepterad av den andra parten. Enligt Artikel 23(1) Bryssel I-förordningen kan parter av vilka en eller flera har hemvist i en medlemsstat komma överens om att en medlemsstats domstol, eller domstolar, skall vara behörig att avgöra en tvist som redan uppkommit eller kan uppkomma i anknytning till ett visst rättsförhållande. Sådan behörighet är exklusiv, såvida inte parterna har kommit överens om annat. Enligt Bryssel I-förordningen kan den formella giltigheten av en prorogationsklausul bara härledas från förordningens autonoma regler. Dessa regler har företräde framför motsvarande regler i medlemsstaternas nationella civilprocesslagar. (Se vidare nedan.) Företag A från medlemsstat 1 har sålt en maskin till företag B från medlemsstat 2. Företag B hade lämnat ett anbud om köp som bl.a. stipulerade att företag B:s allmänna köpevillkor, tryckta på baksidan av anbudet, skulle vara tillämpliga på köpet. Dessa villkor innehåller en klausul om Huvudregel: behörig domstol vid svarandens hemvist För personer med hemvist i en medlemsstats territorium är huvudregeln enligt artikel 2 i Bryssel I-förordningen att behörigheten utövas av domstolar i den medlemsstat där svaranden har hemvist, oavsett hans eller hennes nationalitet. Vid avgörandet av 7
8 frågan huruvida en part har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt skall domstolen tillämpa sin egen lag. Om en part inte har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt skall domstolen, vid avgörandet av frågan huruvida parten har hemvist i en annan medlemsstat, tillämpa den medlemsstatens lag. När det gäller juridiska personer eller bolag bestäms deras hemvist av var de har sitt stadgeenliga säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet. Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag enligt artikel 4 i förordningen, med undantag för de fall då exklusiv behörighet föreligger eller det finns ett prorogationsavtal. Alternativa och särskilda behörighetsregler I artiklarna 5-7 i förordningen finns alternativa regler om särskild behörighet som skiljer sig från den ovan nämnda huvudregeln i artikel 2. Käranden kan välja att väcka talan antingen vid domstol i den medlemsstat där svaranden har hemvist eller vid domstolar i en annan medlemsstat som har särskild behörighet. I praktiken återfinns den viktigaste av de särskilda behörighetsreglerna i artikel 5(1), som gäller avtal, med undantag av anställningsavtal. Internationell behörighet i saken finns då hos domstolar på uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. I de två typer av avtal som överväger i europeisk gränsöverskridande praxis omfattar uppfyllelseorten alla förpliktelser som härrör ur samma kontrakt. Såvida inte annat har avtalats avser uppfyllelseorten, vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit varorna enligt avtalet har eller skulle ha levererats och, vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där tjänsterna enligt avtalet har eller skulle ha utförts. Artikel 5 föreskriver vidare särskilda behörighetsregler för flera olika områden som exempelvis underhållsskyldighet, skadestånd utanför avtalsförhållanden, och tvister som uppkommer från verksamhet vid en filial, agentur eller ett annat etablissemang. Artikel 5(3), som omfattar behörighet i tvister om skadestånd utanför avtalsförhållanden, har fått ökad betydelse. Anspråk som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden kan väckas vid en domstol på den ort där den skadebringande händelsen inträffade eller kan inträffa. Europeiska gemenskapernas domstol har fastställt att detta avser den plats där skadan inträffar eller, alternativt, den plats där den skadegörande handlingen utfördes. Avtal om domstols behörighet och svarandens svaromål Bestämmelsen om prorogationsavtal återfinns i artikel 23. Den är en av de viktigaste och oftast använda reglerna i Bryssel I-förordningen. Prorogationsavtal är i allmänhet tillåtet. Det finns dock vissa begränsningar till förmån för parter skyddade av reglerna om försäkringar, konsumenter och arbete. Vidare kan ett prorogationsavtal inte undergräva den exklusiva behörigheten i artikel 22. I fallet ovan är de två företagen från olika medlemsstater oense om giltigheten av en prorogationsklausul i företag B:s allmänna köpevillkor. Lösningen kan härledas ur artikel 23 i Bryssel I-förordningen.
Artikel 23 Bryssel I-förordningen innehåller ett antal olika regler när det gäller formkraven. Huvudregeln är att en part måste samtycka till en prorogationsklausul skriftligen, fastän ett skriftligt avtal undertecknat av båda parterna är inte nödvändigt. Utbyte av skriftliga förklaringar eller muntliga avtal som bekräftas skriftligen är också giltiga. Detsamma gäller om prorogationsavtalet ingås i en form som överensstämmer med den praxis som parterna har utvecklat sinsemellan och i internationell handel, en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som är allmänt känd och regelmässigt iakttas i det ifrågavarande slaget av handel och som parterna känner till eller borde ha känt till. I exemplet ovan har företag B lämnat ett skriftligt anbud om köp som företag A har bekräftat skriftligen. I anbudet har företag B lämnat en uttrycklig hänvisning till sina allmänna köpevillkor, vilka också har gjorts tillgängliga för företag A på ett språk som används av parterna. Prorogationsklausulen som återfinns i företag B:s köpevillkor uppfyller därför kraven i artikel 23(1) Bryssel I-förordningen. Den ger sålunda domstol C exklusiv behörighet att ta upp tvisten till prövning i sak. Bortsett från den behörighet som kan härledas från andra bestämmelser i Bryssel I-förordningen, skall enligt artikel 24 en domstol i en medlemsstat anses behörig om svaranden går i svaromål vid den domstolen. Detta gäller dock inte om svaranden går i svaromål enbart för att bestrida domstolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 22. Denna regel har en praktiskt viktig betydelse i det att den tvingar svaranden att vara säker på domstolens behörighet innan han eller hon går i svaromål. Har domstolens behörighet en gång accepterats kan den inte upphävas och är slutgiltigt avgjord. Särskilda behörighetsregler om försäkringar, konsumentavtal och enskilda anställningsavtal Särskilda regler fastställs för försäkringar, konsumentavtal och enskilda anställningsavtal. Dessa avtal kännetecknas av att det finns ett behov av att skydda den svagare parten i avtalet. Bryssel I-förordningen föreskriver särskilda regler här med avsikt att göra en domstol tillgänglig på en plats som är lämplig för den svagare part som bedöms vara skyddsvärd d.v.s. försäkringstagaren, konsumenten eller den anställde. A, med hemvist i medlemsstat 1, har beställt en bok från en Internetbokhandlare och betalat priset på 26,80 i förskott. Boken levereras aldrig. A har tagit reda på att Internetbokhandlaren är ett företag med säte i medlemsstat 2. Hon avser att vidta rättsliga åtgärder och undrar var detta kan ske. Bokhandlaren hävdar att domstolarna i medlemsstat 2 är behöriga i enlighet med hans allmänna försäljningsvillkor. Enligt artikel 16(1) Bryssel I-förordningen får en konsument väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid 9
10 domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller vid domstolen på den ort där konsumenten har hemvist. Artikel 15(1)(c) föreskriver att konsumenten har detta val om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller till flera stater inklusive den medlemsstaten och om avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet. Eftersom denna regel enligt artikel 17 inte kan frångås genom ett avtal som har ingåtts före tvistens uppkomst, kan A väcka talan mot bokhandlaren vid den domstol som har behörighet på den ort där hon har hemvist. Exklusiv behörighet Artikel 22 i Bryssel I-förordningen anger vilka situationer som kräver exklusiv behörighet och där det kan antas finnas en särskilt nära anknytning till domstolarna i en särskild medlemsstat eller där det finns ett särskilt behov av rättssäkerhet. Dessa gäller bl.a. om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom eller om talan avser registrering eller giltighet av patent eller andra immaterialrättigheter. I alla situationer som finns uppräknade i artikel 22 föreligger alltså hinder för att väcka talan vid andra domstolar, exempelvis vid domstol i svarandens hemvistland eller någon annan domstol som parterna kan ha kommit överens om i ett prorogationsavtal. Interimistiska hjälpåtgärder och provisoriska säkerhetsåtgärder Med avseende på säkerhetsåtgärder föreskriver artikel 31 i Bryssel I-förordningen även att en ansökan får begäras hos domstolarna i en medlemsstat, när sådana åtgärder kan vidtas enligt lagen i den staten. Detta gäller även om domstolarna i en annan medlemsstat är behöriga att pröva målet i sak. 1.2 Europeisk lis pendens Den europeiska bestämmelsen om litispendens förhindrar att domstolar i olika medlemsstater meddelar motstridiga avgöranden rörande samma sak. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater och målen gäller samma sak och samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att den domstol vid vilken talan först väckts har fastställt huruvida den är behörig. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall övriga domstolar självmant avvisa behörighet till förmån för den domstolen. Denna regel har stor betydelse i den gränsöverskridande rättsliga verkligheten. 1.3 Erkännande och verkställighet av domar meddelade av domstolar i andra medlemsstater Bryssel I-förordningen har förenklat formaliteterna för erkännande och snabb verkställighet av domar meddelade av en domstol i en annan medlemsstat genom att införa ett enkelt och enhetligt förfarande. Erkännande Enligt artikel 33 skall en dom meddelad i en medlemsstat automatiskt erkännas i övriga medlemsstater utan krav på något
särskilt förfarande. Erkännande kan vägras endast i väldigt få undantagsfall. Det viktigaste fallet inom rättspraxis är det som regleras i artikel 34(2), med avseende på tredskodomar eller andra domar som har meddelats mot en utebliven svarande, där svaranden inte har delgivits vare sig stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett fullgott sätt för att kunna förbereda sitt svaromål. En dom skall inte erkännas om den strider mot förordningens bestämmelser om exklusiv behörighet eller de särskilda behörighetsreglerna om försäkringstvister, konsumenttvister och tvister om anställningsavtal (artikel 35(1)). I alla andra fall förbjuder artikel 35(3) uttryckligen varje omprövning av behörigheten hos ursprungsmedlemsstatens domstol. Artikel 36 framhåller att en utländsk dom aldrig får omprövas i sak. Verkställbarhet Avgöranden som är verkställbara i den medlemsstat där de har meddelats kan förklaras verkställbara och verkställas i övriga medlemsstater. Den part som önskar verkställighet av en dom i en annan medlemsstat begär att domstolen som har meddelat domen utfärdar ett intyg (standardformuläret, bilaga V), för att bekräfta dess verkställbarhet. Den domstol eller behörig myndighet som utsetts i varje medlemsstat för att behandla ansökningar gör endast en formell kontroll av de dokument som bifogats ansökan. Båda parterna får ansöka om ändring av beslutet hos en av de domstolar som finns uppräknade i bilagan. Ansökan angår bara domens verkställighet. Av Bryssel I-förordningen framgår tydligt att verkställighet bara kan vägras om ett sådant skulle stå i uppenbar strid mot grunderna för rättsordningen (ordre public). När ett beslut meddelats i anledning av en ansökan om verkställighetsförklaring, kan båda parterna ansöka om ändring av beslutet genom ett särskilt förfarande som beskrivs i artiklarna 43-46. Om en dom skall erkännas skall ingenting hindra sökanden från att begära interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, enligt lagstiftningen i den medlemsstat där domen görs gällande, utan att någon verkställighetsförklaring skall krävas. Verkställighetsförklaringen skall dock medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas. 2 Lagval regelverk och förslag Harmoniseringen av lagvalsregler, som måste skiljas från harmonisering av materiell rätt, avser att harmonisera de regler som avgör vilken rättsordning som skall tillämpas på en förpliktelse, s.k. lagvalsregler. 2.1 1980 års Romkonvention och förslag till en Rom I-förordning Romkonventionen Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som trädde i kraft i april 1991, gäller nu i alla medlemsstater, fastän betydande skillnader kvarstår i vissa avseenden till följd av att medlemsstaterna har genomfört konventionen på olika sätt och att vissa medlemsstater har reserverat sig mot några av konventionens bestämmelser.. Konventionen är tillämplig på avtalsförpliktelser i de fall då ett val skall göras mellan lagarna i olika länder även i de fall där den utpekade lagen är lagen i en icke-konventionsslutande stat med 11
12 undantag av vissa avtalsförpliktelser gällande exempelvis arv och testamente eller egendomsrättigheter som har sin grund i familjeförhållanden. Romkonventionens regler är därför i princip de enda regler inom internationell privaträtt som är tillämpliga i medlemsstaterna på detta område. De parter som undertecknar ett avtal kan välja vilken lag som skall tillämpas för hela eller endast en del av avtalet. Om parterna inte uttryckligen har valt tillämplig lag, skall avtalet vara underkastat lagen i det land som det har närmast anknytning till. I allmänhet är detta lagen i det land där den part som skall utföra den prestation som är karakteristisk för avtalet har sin vanliga vistelseort vid avtalsslutet eller, om det gäller ett bolag, en förening eller en annan juridisk person, sin centrala förvaltning. (I ett köpeavtal är det exempelvis säljarens aktivitet som är karakteristisk.) För avtal som gäller sakrätt i fast egendom föreligger det en presumtion att närmast anknytning finns till det land där den fasta egendomen är belägen. För avtal om godstransporter antas avtalet ha närmast anknytning till det land där transportören har sitt huvudsakliga verksamhetsställe, om det landet också är det land där platsen för lastning eller lossning finns. För alla avtal gäller dock att om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, så skall lagen i det landet tillämpas. Särskilda skyddsregler för svagare part omfattar konsumentavtal och enskilda anställningsavtal. När det gäller konsumentavtal tillämpas lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, såvida inte parterna har kommit överens om annat. Förutsättningen är dock att det finns en sådan anknytning till konsumentens land som föreskrivs i artiklarna 3 och 5(2). När det gäller anställningsavtal så skall dessa vara underkastade lagen i det land där den anställde vid fullgörandet av avtalet vanligtvis utför sitt arbete, i avsaknad av en överenskommelse om tillämplig lag. Om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, så underkastas avtalet lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket han eller hon anställdes är beläget. Om det däremot framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, så är det i stället lagen i det landet som tillämpas på avtalet, artikel 6(2). Som en huvudregel när det gäller konsumentavtal får lagvalet under inga omständigheter vara till nackdel för konsumenten eller beröva honom eller henne det skydd som han eller hon tillförsäkras av lagen i det land där han eller hon har sin hemvist, om detta skydd är förmånligare. När det gäller enskilda anställningsavtal kan den anställde inte berövas det skydd som tillförsäkras honom eller henne enligt tvingande arbetsskyddslagstiftning i det land där han eller hon vanligtvis utför sitt arbete vid fullgörandet av avtalet. I fallet med arrangören av mässor, företag B, som hade fått en för sen avbokning av en monter (se sida ovan...), vill företag B försäkra sig om att avtalet med utställaren företag A är underkastat reglerna i sitt eget land, d.v.s. lagen i medlemsstat 2. Arrangörer av mässor föreskriver vanligtvis i sina allmänna avtalsvillkor att avtal med utställare skall vara underkastade
lagen i det land där arrangören själv har sitt verksamhetsställe. Romkonventionen fastställer principen om valfrihet för avtalsslutande parter: artikel 3(1). Skulle företag B ha infogat ett villkor om tillämplig lag (en s.k. lagvalsklausul) i sina allmänna avtalsvillkor, så skulle den lag som där väljs tillämpas på avtalet. I annat fall skulle tillämplig lag behöva ha fastställts i enlighet med regelverket i det land som avtalet har närmast anknytning till. I avtalet i fråga var det hyra av en monter och tillhörande tjänster från företag B under mässan som var karakteristiska för avtalet. Detta är naturligtvis annorlunda än företag A:s förpliktelse att betala, som är en förpliktelse av mer allmän natur. Det är därför lagen i medlemsstat 2, där företag B har sin centrala förvaltning, som är tillämplig på avtalet. Förslag att ersätta Romkonventionen med en Rom I-förordning Den 14 januari 2003 utfärdade Europeiska kommissionen en grönbok om tillämplig lag för avtalsrättsliga förpliktelser, där man använde Rom I-förordning som arbetsnamn. Att ersätta konventionen med ett gemenskapsrättsligt instrument skulle överbrygga de inneboende begränsningarna i Romkonventionen som ett internationellt fördrag. Det skulle också på samma sätt som för civilrättsligt samarbete i allmänhet göra att Europeiska gemenskapernas domstol får definitiv behörighet att tolka reglerna, en behörighet som ännu inte har uppnåtts när det gäller Romkonventionen. Slutligen diskuteras även en uppdatering av vissa bestämmelser i Romkonventionen, särskilt en anpassning av artikel 5 till tillämplig lag för konsumentavtal i samband med elektroniska transaktioner. 2.2 Förslaget till en Rom II-förordning Fastän Bryssel I-förordningen omfattar både kontraktuella och utomobligatoriska förpliktelser, så har bara lagvalsregler för avtalsförpliktelser harmoniserats inom den Europeiska gemenskapen. Därför har den Europeiska kommissionen den 22 juli 2003 lagt fram ett förslag till en Rom II -förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. En del typer av utomobligatoriska förpliktelser har undantagits från den föreslagna förordningens tillämpningsområde, såsom utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i familjeförhållanden eller liknande förhållanden, makars förmögenhetsförhållanden samt arv och testamente. Den föreslagna förordningen skiljer på lagvalsregler för två huvudkategorier av utomobligatoriska förpliktelser: de som uppkommer till följd av en skadeståndsgrundande händelse och de som inte gör det. Den föreslagna allmänregeln vid utomobligatoriska förpliktelser till följd av en skadeståndsgrundande händelse är att det är lagen i det land där den direkta skadan uppkom eller är trolig att uppkomma som skall tillämpas. Syftet med denna s.k. lex loci delicti commissi-regel är att garantera förutsebarhet när det gäller tillämpliga regler och försöka hitta en rimlig balans i förhållandet mellan den person som påstås vara ansvarig och den person 13
14 som lider skada. Om den person vars ansvar görs gällande och den som påstås ha lidit skada båda har sin vanliga vistelseort i samma land skall dock lagen i det landet tillämpas. Den föreslagna förordningen innehåller en generell undantagsregel som syftar till att skapa ett visst mått av flexibilitet och som gör det möjligt för domstolen att anpassa den fasta lagvalsregeln till ett enskilt fall genom att tillämpa den lag som återspeglar situationens tyngdpunkt, närhelst förpliktelsen uppenbarligen har närmare anknytning till ett annat land. Den planerade förordningen föreskriver dessutom särskilda regler för vissa rättsområden såsom produktansvar, otillbörlig konkurrens och immaterialrättigheter. När det gäller utomobligatoriska förpliktelser till följd av annat än skadeståndsgrundande händelse såsom obehörig vinst och tjänst utan uppdrag föreskriver den föreslagna förordningen flera regler för att försäkra att förpliktelsen underkastas lagen i den stat som den har närmast anknytning till, samtidigt som domstolarna ges tillräckligt med utrymme för att anpassa regeln till det nationella systemet. Det finns bestämmelser som ger parterna möjlighet att välja den tillämpliga lagen för den utomobligatoriska förpliktelsen efter tvistens uppkomst (inga val ex ante är tillåtna). Lagvalet måste vara uttryckligt eller klart framgå av omständigheterna för fallet. Friheten att välja lag är dock begränsad när alla omständigheter för situationen hade anknytning till ett annat land än det vars lag har valts, och är utesluten när det gäller immaterialrättigheter. Dessutom får inte tillämpningen av en utländsk lag vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domstolen befinner sig. 3 Utvecklingen av rättsligt samarbete på privaträttens område Gemenskapen strävar efter att minska de återstående hindren mellan medlemsstaternas rättssystem. Europeiska rådet i Tammerfors har uppmanat till ytterligare minskning av de mellanliggande åtgärder som fortfarande krävs för att möjliggöra erkännandet och verkställigheten av avgörandena och domarna i den anmodade staten, där den slutgiltiga målsättningen är automatiskt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden i civilrättsliga frågor och ett komplett avskaffande av exekvaturförfaranden. 3.1 Kommissionens förslag till en förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar Förslaget till rådets förordning (KOM/2002/0159 slutlig) om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar ger upphov till ett system som tillåter fri rörlighet av domar, förlikningar som ingåtts inför domstol och officiella handlingar i alla medlemsstater genom att föreskriva miniminormer som medför att mellanliggande förfaranden i medlemsstaterna för erkännande och verkställighet inte längre behövs. Denna förordning är tillämplig på civilrättens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Begreppet 'obestridda fordringar' täcker alla situationer i vilka en fordringsägare, med hänsyn till att gäldenären bevisligen inte har bestritt arten och storleken av en fordran, har utverkat en dom eller ett annat verkställbart beslut som kräver uttryckligt godkännande
av gäldenären, antingen det är en förlikning som godkänts av domstol eller en officiell handling. Om en dom avseende en obestridd fordran har meddelats i en medlemsstat kan borgenären välja mellan att ansöka om ett intyg om en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar eller systemet för erkännande och verkställighet som finns i förordning (EG) nr 44/2001. En dom avseende en obestridd fordran som har intygats vara en europeisk exekutionstitel i ursprungsmedlemsstaten skall erkännas och verkställas i andra medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande i medlemsstaten där verkställighet söks. A har vidtagit rättsliga åtgärder i medlemsstat 1 i anledning av en penningfordran som han har mot B. Båda parterna har hemvist i medlemsstat 1. Domstolen har fastställt att B, som inte har bestridit käromålet under rättegången, skall betala 10,000 till A. Eftersom B nyligen har fört över alla sina tillgångar till en bank i medlemsstat 2 undrar A hur han kan få domen verkställd i medlemsstat 2. För närvarande måste A ansöka om en verkställighetsförklaring för domen i medlemsstat 2, där verkställighet söks. Detta exekvaturförfarande regleras av förordning 44/2001 ( Bryssel I-förordningen ) och inbegriper förfaranden i en annan medlemsstat än den där domen har meddelats. Detta orsakar ytterligare kostnader och en viss fördröjning. Enligt den framtida förordningen som skapar en europeisk exekutionstitel har A ytterligare ett alternativ: han kan ansöka om ett intyg om en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar i den ursprungliga domstolen. Detta intyg skall erkännas och verkställas i medlemsstat 2 utan att något ytterligare speciellt förfarande krävs. Denna förordning kommer att innebära påtagliga fördelar för borgenärer, som får tillgång till snabb och effektiv verkställighet utomlands utan inblandning av rättsväsendet i den medlemsstat där verkställighet söks och de därvid hörande förseningarna och kostnaderna. Den är en del av de åtgärder som är avsedda att bidra till att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra beslut av rättsliga myndigheter. I själva verket är det inte längre nödvändigt att koppla in en domstol i ytterligare en medlemsstat och i de flesta fallen behöver inte heller någon översättning göras, eftersom intygen utfärdas på ett flerspråkigt standardformulär. Den domstol som har meddelat domen skall utfärda intyget om en europeisk exekutionstitel med hjälp av standardformuläret i bilaga I, på domstolslandets språk. Förordningen fastställer miniminormer för de förfaranden som leder fram till domen, så att det kan säkerställas att gäldenären, i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att han kan förbereda sitt svaromål, informeras om domstolsförfarandet, om kraven på att aktivt delta i domstolsförfarandet och invända mot fordringen och om följderna av att inte delta i domstolsförfarandet. Domstolarna i ursprungsmedlemsstaten anförtros uppgiften att granska att de 15
processuella miniminormerna har iakttagits innan de utfärdar ett standardiserat intyg om en europeisk exekutionstitel, där denna granskning och dess resultat redovisas öppet. Rådet har i februari 2004 antagit en gemensam ståndpunkt i syfte att förordningen antas och har lämnat över denna till Europaparlamentet för en andra läsning. 3.2 Förslaget till ett europeiskt betalningsföreläggande och ett nytt instrument som skapar ett europeiskt förfarande för tvister om mindre värden Syftet var att granska nationell, europeisk och internationell utveckling på området samt att rådgöra med medlemsstaterna och intresserade parter beträffande möjliga vägar framåt. Alternativa tvistlösningsmetoder är extra-judiciella förfaranden som används för att lösa privaträttsliga tvister. Vanligtvis inkluderar de samarbete mellan tvistande parter i syfte att hitta en lösning på deras tvist med hjälp av en neutral tredje part. Alternativ tvistlösning anses vara ett viktigt inslag i försöket att förse parter med rättvisa och effektiva tvistlösningsmekanismer på EU-nivå. Den 20 december 2002 presenterade Europeiska kommissionen en grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden. När det gäller det europeiska betalningsföreläggandet inkluderar grönboken en omfattande lista av relevanta frågeställningar avsedda att stimulera till allmän diskussion om skapandet av ett snabbt och effektivt förfarande för att återfå fordringar som antas förbli obestridda. I mars 2004 antog kommissionen ett lagstiftningsförslag till en förordning i samma ämne. 3.3 Tvistlösning utanför domstol utveckling av alternativa metoder för att lösa privaträttsliga tvister i den Europeiska unionen 16 Den Europeiska kommissionen publicerade den 19 april 2002 en grönbok om alternativ tvistlösning på privaträttens område (ADR).
III. FAMILJERÄTT 1 Bryssel II-förordningen Enligt artikel 2(1) i Bryssel II-förordningen skall behörigheten tillkomma domstolar i den medlemsstat där makarna Förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn ( Bryssel II-förordningen ) trädde i kraft den 1 mars 2001. har hemvist eller senast hade hemvist, om en av dem fortfarande är bosatt där, eller där båda makarna är medborgare (eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, där båda makarna har sin domicil ). Efter att A har återvänt till sitt ursprungsland, kan hon bara ansöka om äktenskapsskillnad vid domstol i medlemsstat 1 om en av följande förutsättningar föreligger: Förordningen är tillämplig på civilrättsliga förfaranden avseende äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap liksom på avgöranden om föräldraansvar för makars gemensamma barn när sådana avgöranden fälls i samband med äktenskapsmål. För dessa förfaranden innehåller förordningen regler för att fastställa: - behörigheten mellan medlemsstaternas domstolar, - erkännande och verkställighet av domar som meddelats av domstolar i andra medlemsstater. A är medborgare i medlemsstat 1. Hon är gift med B och har i tre år levt med honom i hans hemstat, medlemsstat 2. A har beslutat sig för att ansöka om äktenskapsskillnad och att återvända till sitt hemland, där hennes familj bor. Hon vill ge sig av så snart som möjligt och ansöka om äktenskapsskillnad i sitt ursprungsland. Hon har inte talat med B på två veckor och är oroad för att skilsmässan skall bli ett allvarligt problem. - Om hon kan övertyga B att lämna in en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad, så har domstolarna i båda medlemsstaterna där någon av makarna har hemvist behörighet. Efter återkomsten till sitt ursprungsland, kan hon ansöka om äktenskapsskillnad vid domstol i denna medlemsstat (under förutsättning att hon har upprättat sin vanliga hemvist där) eller vid domstol i medlemsstat 2 där B har sin vanliga hemvist. - Skulle B däremot vägra att lämna in en gemensam ansökan, så kan A bara ansöka om äktenskapsskillnad vid en domstol i sin hemstat efter det att hon varit bosatt där i minst sex månader. Skulle A besluta sig för att flytta till en tredje medlemsstat i vilken hon inte är medborgare, så kan hon inte ansöka om äktenskapsskillnad där förrän hon varit bosatt där i minst ett år. A bör uppmärksamma att B, vars avsikt verkar vara att behålla makarnas senaste gemensamma hemvist, befinner sig i en mer fördelaktig position i den meningen att han 17
18 genast kan ansöka om äktenskapsskillnad vid domstol i den medlemsstaten, medan hon skulle behöva vänta i sex månader. Skulle han besluta sig för att göra det, skulle hans ansökan förhindra hennes efterföljande ansökan. Artikel 11(1) i Bryssel II-förordningen fastställer att om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och samma parter, så är den domstol vid vilken talan först väckts behörig (s.k. litispendens), och den domstol vid vilken andra talan väckts skall låta sin handläggning av målet vila. Bryssel II-förordningen berör endast upplösning av äktenskapliga band, men omfattar inte sådana frågor som skulden till äktenskapets upplösning, förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet, underhållsskyldighet eller andra eventuella åtgärder som kan följa av äktenskapsskillnaden. De grunder för domstols behörighet som godtas enligt Bryssel II-förordningen bygger på principen att det måste finnas en verklig anknytning mellan den berörda parten och den medlemsstat som utövar behörigheten. Den tillåter parterna att välja mellan sju alternativa grunder. Den domstol som har behörighet i äktenskapsmål har också behörighet i frågor om föräldraansvar för makars gemensamma barn, när barnet har hemvist i medlemsstaten där den behöriga domstolen i äktenskapsmålet finns. Är barnet bosatt i en annan medlemsstat, kan domstolen i äktenskapsmålet fortfarande ha behörighet i fråga om föräldraansvaret, under förutsättning att åtminstone en av föräldrarna har vårdnaden om barnet, om domstolens behörighet har godkänts av båda makarna och om detta är bäst för barnet. Givet principen om ömsesidigt förtroende, skall en dom som meddelats i en medlemsstat erkännas i alla andra medlemsstater. Förutsättningarna för att vägra erkännande har därför reducerats till ett minimum. När det gäller domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap behövs inte något särskilt förfarande för att uppdatera civilstatusen i en medlemsstat. Det är också en grundläggande princip enligt Bryssel II-förordningen, liksom enligt Bryssel I- förordningen, att den anmodade staten inte skall ompröva vare sig ursprungsstatens behörighet eller de faktiska omständigheterna. Domar om föräldraansvar kan erkännas och verkställas i andra medlemsstater när de väl en gång har förklarats vara verkställbara av den behöriga domstolen i den medlemsstat där verkställighet söks (exekvatur). Beslutet att bevilja exekvatur kan överklagas. 2 Den nya förordning som ersätter Bryssel II-förordningen Bryssel II-förordningens tillämpningsområde har visat sig vara alltför snävt när det gäller frågor om föräldraansvar. Av det skälet utfärdade kommissionen 2002 ett förslag till förordning avsedd att ersätta Bryssel II-förordningen och som skulle omfatta beslut om föräldraansvar, oavsett föräldrarnas äktenskapliga status och oavsett om ett äktenskapsmål pågår mellan föräldrarna. Den nya förordningen antogs den 27 november 2003 och kommer att träda i kraft den 1 mars 2005.
Den nya förordningen innehåller särskilda regler för föräldrars olovliga bortföranden av sina barn inom den Europeiska unionen. Så är fallet om ett barn antingen förflyttas eller kvarhålls i strid med vårdnadshavarens rättigheter. Syftet med den nya förordningen är att förhindra olovliga bortföranden av barn inom EU, samt när ett olovligt bortförande äger rum, att säkerställa ett omedelbart återförande av barnet. Dess regler kompletterar och förstärker Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn och som är i kraft i alla medlemsstater. krav uppfylls (t.ex. att barnet har hörts). Avskaffandet av exekvatur syftar till att säkerställa barnets snabba återvändande. Exekvaturförfaranden kan vara tidskrävande, särskilt om den andra parten obstruerar. Domaren i hemvistlandet skall samarbeta med den domare i ursprungslandet som tog beslutet att inte återföra barnet och som exempelvis har fått en avskrift av hörandet av barnet. Den allmänna regeln om behörighet, som innebär att domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist är behöriga, kan innebära en risk att barn olovligen bortförs av en förälder som vill att målet tas upp till prövning av en domstol med samma nationalitet som föräldern i förhoppning att få en mer förmånlig behandling. För att förhindra detta föreskriver förordningen att domstolarna i den medlemsstat där barnet hade sin hemvist före bortförandet behåller behörigheten, även efter bortförandet, och att dessa har det sista ordet. Ett beslut att inte återföra barnet kan utfärdas av domstolarna i den medlemsstat till vilken barnet har bortförts. Detta beslut kan dock åsidosättas av en senare vårdnadsdom meddelad av de behöriga domstolarna i den medlemsstat där barnet var bosatt före bortförandet. Såvida det inte är olämpligt skall barnet höras under domstolsförhandlingarna. Om en dom fastställer att barnet skall återföras, skall den erkännas och verkställas utan något speciellt förfarande (exekvatur), under förutsättning att vissa processuella 19
IV. INSOLVENSFÖRORDNINGEN 20 Det har funnits ett stort behov av europeiska regler om insolvens, som inte är begränsade i tillämpning till medlemsstaternas nationella gränser. Företagens förfaranden har i allt högre grad gränsöverskridande verkningar, och det måste undvikas att parterna överför tillgångar från en medlemsstat till en annan i syfte att uppnå en mer gynnsam rättslig position. För att den inre marknaden skall fungera väl krävs det att gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar effektivt och smidigt. Målen kan inte uppnås fullt ut på nationell nivå. För att uppnå syftet att förbättra insolvensförfaranden och kunna handlägga insolvensärenden med gränsöverskridande inslag effektivare är det nödvändigt och lämpligt att bestämmelserna om behörighet, erkännande och verkställighet och tillämplig lag på detta område blir föremål för gemenskapslagstiftning. Förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden innehåller en bindande ram för samspelet mellan insolvensförfaranden i medlemsstaterna i EU. Insolvensförordningen trädde i kraft den 31 maj 2002 och tillämpas på alla förfaranden som har inletts efter detta datum. Insolvensförordningen tillämpas på insolvensförfaranden, oavsett om gäldenären är en fysisk eller juridisk person, en affärsman eller privatperson. De förfaranden som avses är de som fastställs i artikel 1(1) i förordningen och som finns uppräknade i bilaga A och B i förordningen. För att insolvensförordningen skall vara tillämplig måste förfarandena inledas officiellt och ha rättsverkan i den medlemsstat där de inleds samt ges formen av kollektiva insolvensförfaranden, vilket innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar samt att en förvaltare utses. Förordningen innehåller behörighetsregler som fastställer vilken domstol i vilken medlemsstat som är behörig att inleda och genomföra insolvensförfaranden. Den baseras på principen att det bara finns ett allmänt insolvensförfarande, som består av huvudförfaranden med allmän tillämpning och eventuella ytterligare sekundärförfaranden. Behörigheten att inleda ett insolvensförfarande tillkommer domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium gäldenärens huvudsakliga intressen finns, artikel 3. Nationella förfaranden som bara täcker egendom som finns inom denna medlemsstats territorium s.k. sekundärförfaranden är tillåtna vid sidan av huvudförfarandet, artikel 3(2) och kapitel III. I fall ett nationellt förfarande inleds före huvudförfarandet kallas de territoriella förfaranden till dess huvudförfarandet inleds. Huvudinsolvensförfaranden och sekundära förfaranden handhas var för sig och vanligtvis av olika förvaltare. Förvaltarna kan dock endast bidra till en effektiv avyttring av de totala tillgångar som finns om alla de förfaranden som pågår samtidigt samordnas. En viktig förutsättning för detta är nära samarbete mellan de olika förvaltarna, särskilt när det gäller utbyte av information. För att säkerställa huvudinsolvensförfarandets ledande roll bör förvaltaren av detta förfarande ges flera möjligheter att påverka sekundära förfaranden som pågår samtidigt. En borgenär som har sin hemvist eller sitt säte inom gemenskapen har rätt att anmäla sina fordringar i vart och ett av de insolvensförfaranden