SKUGGUTREDNING TILL Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen SVENSKA SAMMANFATTNINGAR

I SKUGGAN SKUGGUTREDNING TILL Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen SVENSKA SAMMANFATTNINGAR

I SKUGGAN AV MAKTEN SKUGGUTREDNING TILL Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen SVENSKA SAMMANFATTNINGAR Utgiven av Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF. Tillsammans driver organisationerna ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, i Sverige. ICAN tilldelades Nobels fredspris 2017. Ansvarig utgivare: Malin Nilsson och Josefin Lind Redaktörer: Josefin Lind, Gabriella Irsten, Elin Liss och Clara Levin Grafisk form: Gabriel Holmbom 2018

INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD 4 SETSUKO THURLOW 6 - The Reason Why We Need to Eliminate Nuclear Weapons BONNIE DOCHERTY 8 - Svensk sammanfattning av: The Treaty on the Prohibition on Nuclear Weapons and its Compatibility with Sweden s Security Arrangements STUART MASLEN 14 - Svensk sammanfattning av: The Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons: Implications for Sweden s Imports and Export of Nuclear Material and Items TREASA DUNWORTH 18 - Svensk sammanfattning av: Memorandum on the Treaty on the Prohibition on Nuclear Weapons EIRINI GIORGOU 21 - Svensk sammanfattning av: Safeguards Provisions in the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons PETER HERBY 24 - Svensk sammanfattning av: Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons: The role of Meetings of States Parties and Review Conferences ERIN HUNT 27 - Svensk sammanfattning av: The Sustainable Development Goals and the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons ABID RAJA 30 - Atomvåpenforbudet er i samsvar med liberale prinsipper EMMA ROSENGREN 32 - En feministisk reflektion om kärnvapennedrustning och förändring HANS BLIX 37 - Ratificering av FN:s förbud mot kärnvapen ROLF EKÉUS 39 - Avskräckning det största hindret mot kärnvapennedrustning MAJ BRITT THEORIN 41 - Ratificera kärnvapenavtalet 3

FÖRORD Jag har väntat på den här dagen i över sju decennier. Detta är början på slutet för kärnvapnen. SETSUKO THURLOW, KÄRNVAPENÖVERLEVARE, FN DEN 7 JULI 2017. Den 7 juli 2017 antogs FN:s konvention om kärnvapenförbud av 122 stater, däribland Sverige. Veckor av intensiva förhandlingar var äntligen över och jublet som utbröt bland civilsamhälle, överlevare och diplomater var öronbedövande. Äntligen har demokratin kommit till kärnvapennedrustningen, sa förhandlingarnas ordförande, ambassadör Elayne Whyte från Costa Rica. Efter en lång kamp, med hårt arbete från en stor skara människor hade historia skrivits. Vi hade uppnått det många sagt till oss var omöjligt. Några av civilsamhällets viktigaste uppgifter är att bilda opinion, lyfta fram expertis och erfarenheter, ta fram och sprida kunskap samt att skapa samhällsengagemang kring politiska frågor. Med hjälp av dessa verktyg verkar civilsamhället även för att påverka den politik som partier, riksdag och regering bedriver. Civilsamhället besitter en kompetens som, tack vare kontinuerligt engagemang, parlamentariker men även tjänstepersoner många gånger saknar. Medan parlamentariker och tjänstepersoner byts ut står aktörer i civilsamhället kvar och följer processer under lång tid, ofta över decennier. I början av hösten 2017 rasade en intensiv debatt i svensk media om kärnvapenkonventionen. Vi blev glada över intresset i frågan, som var betydligt svalare innan konventionens antagande, men debatten var också full av missförstånd, feltolkningar och okunskap. När vi fick beskedet att regeringen tillsatte Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen ställde vi oss frågan: Hur kan vi säkerställa att den expertis och de perspektiv som olika aktörer inom civilsamhället kan bidra med kommer utredare, politiker och tjänstepersoner tillhanda? Vi beslutade oss därför för att sammanställa en skuggutredning. I skuggutredningen vill vi besvara frågor och missförstånd som florerat i debatten. Vi vill också bidra med ny forskning och vara med och påverka uttolkningen av avtalet, vars process vi följt och deltagit i sedan dag ett. Vi var i rummet när konventionstexten debatterades mellan staterna och utvecklades, vi gav ändringsförslag och lyssnade till staternas intentioner och ser därför att vi kan bidra med en breddad och fördjupad diskussion. Arbetet med denna skuggutredning har varit såväl intensivt som givande. Vi har fått oerhört god respons från de experter och forskare som vi har tillfrågat och de har visat stor entusiasm inför att bidra 4

med sitt kunnande. Vi har även mötts av nyfikenhet hos engagerade debattörer, experter, tjänstepersoner och politiker vilket visar att behovet av att samla och tillgängliggöra kunskap är stort. Vi är hedrade och stolta över att kunna bidra med expertis från personer som på olika sätt och med olika perspektiv varit involverade i kärnvapenfrågan och förbudsprocessen under många år. Vi har bland annat en text från Harvard Law School som går igenom Sveriges militära samarbeten och hur de relaterar till kärnvapenkonventionen. De konstaterar att inga av dagens samarbeten står i konflikt med konventionen. Vi har även en genomgång av de garantier och kontrollförpliktelser som finns i kärnvapenkonventionen skriven av International Committee of the Red Cross som fastslår att de förpliktelser som finns är i paritet med de som finns i icke-spridningsavtalet och är både robusta och tillförlitliga. Vidare finns till exempel en feministisk analys av motståndet mot konventionen i den svenska debatten samt en genomgång av hur statspartsmöten till konventioner är avgörande för vidare uttolkning av avtal. Att delta skapar möjligheten för stater att påverka. Josefin Lind, generalsekreterare Svenska Läkare mot Kärnvapen Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet Tack till alla författare som bidragit med kloka ord. Vi hoppas att denna rapport kommer att bli läst och begrundad och inte minst använd, av civilsamhälle, forskare, tjänstepersoner, politiker och alla som har ett intresse av att verka för en bättre värld. En värld fri från kärnvapen. 5

THE REASON WHY WE NEED TO ELIMINATE NUCLEAR WEAPONS Setsuko Thurlow - Hiroshima survivor - Activist - Leading figure in the International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN August 2018 Like many people across the world, I am horrified by the continued modernization and proliferation of nuclear weapons as well as the yawning gap in leadership from nuclear weapon countries to curb this earth destroying technology. In June this year, two erratic leaders of two nuclear-armed states met in Singapore. Little more than vague language about future actions has thus far resulted from the Trump-Kim summit, although the de-nuclearization of the Korean Peninsula and the cessation of joint military exercises between the US, South Korea and Japan are important steps to garner peace and stability in the region. What was not discussed at the Singapore Summit was the denuclearization of other nuclear-armed states, and so the threat of nuclear weapons use by accident or design continues to cast its long shadow over our one shared world. I know this threat all too well as a survivor of Hiroshima. I was a 13-year-old schoolgirl, when I witnessed my hometown blinded by the flash, flattened by the super-hurricane like blast, burned in the heat of 4000 degrees Celsius and contaminated by the radiation of one atomic bomb. A bright summer morning turned to dark twilight with smoke and dust rising in the mushroom cloud, dead and injured covering the ground, begging desperately for water and receiving no medical care at all. A rapidly spreading firestorm and foul stench of burnt flesh filled the air. Miraculously, I was rescued from the rubble of a collapsed building, about 1.8 kilometers from Ground Zero. Most of my classmates in the same room were burned alive. I can still hear their voices calling their mothers and God for help. Within that single flash of light, my beloved Hiroshima became a place of desolation, with heaps of skeletons and blackened corpses everywhere. Of a population of 360,000 largely non-combatants, women, children and elderly most became victims of the indiscriminate massacre of the atomic bombing. It has been 73 years since the destruction of Hiroshima and Nagasaki; and yet, people are still dying from the delayed effects of the atomic bombing, considered crude by today s standard for mass destruction. Because I was given a chance to live, and because I intimately understand the reality of the nuclear threat, I have spent my entire life working for disarmament. Unfortunately, we hibakusha (atomic bomb survivors) do not have much time left. But great things are happening if we can seize the moment. 6

For the first time in more than seven decades after Hiroshima and Nagasaki, the majority of the world s nations have voted to adopt a prohibition treaty on nuclear weapons. For the first time in the history of the atomic age, nuclear weapons have been declared illegal. The Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW, prohibits the development, production, possession, testing, use and threat of use of nuclear weapons. On 7 July 2017 at the United Nations in New York the treaty was adopted by 122 member states that have categorically rejected nuclear weapons. Sweden was one of the majority that voted in favor of this new legally binding instrument. Thus, we have a moral imperative to act now without delay, to abolish nuclear arsenals, in order to ensure a safe and just world for future generations. I trust that Sweden will join in this effort by formally signing and ratifying the TPNW. I further trust that Sweden, with her history as a humanitarian nation, will not bow to bullying from the Trump Administration to abandon the treaty, but rather stand by her word and play a pivotal role in declaring nuclear weapons illegal. The majority of the world s nations have stated their commitment to finally draw a close to the nuclear arms race. Our choice is abolition or annihilation. I am confidant that Sweden will choose the right side of history and proudly join the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, as a matter of principle that the world has come to expect from such a model democracy. I have personally met the Prime Minister Mr. Stefan Löfven and Foreign Minister Ms. Margot Wallström, both of whom promised me that they would work hard for disarmament and that Sweden would play an important role. Swedish parliamentarians must also show their support, in representing the people s will to broker peace and sanity in the world. Now is the time to step to that role in the form of signing the TPNW, and beginning a process to make nuclear disarmament a reality. Most experts agree that nuclear weapons are more dangerous now than at any point in our history due to a wide variety of risks including: geopolitical saber rattling, human error, computer failure, complex systems failure, increasing radioactive contamination in the environment and its toll on public and environmental health, as well as the global famine and climate chaos that would ensue should a limited use of nuclear weapons occur. And given the bravado of certain nuclear-armed states, providing little comfort in intelligence or de-escalation, some experts fear we may stumble into a nuclear war by accident. 7

Svensk sammanfattning av: THE TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS AND ITS COMPATIBILITY WITH SWEDEN S SECURITY ARRANGEMENTS Bonnie Docherty - Biträdande chef (associate director) International Human Rights Clinic, Harvard Law School bdocherty@law.harvard.edu Juni 2018 Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org. Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se. Artikeln beskriver de legala konsekvenserna för Sverige vid anslutning till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, här kallad konventionen eller TPNW (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons). Artikelns två fokus är internationellt försvarssamarbete och förplikt elser som Sverige har enligt andra ingångna avtal och överenskommelser. Först ska framhållas att Sverige redan uppfyller de flesta av kraven i konventionen genom att inte förfoga över kärnvapen, genom att aldrig ha testat kärnvapen och genom att vara anslutet till icke-spridningsavtalet som kärnvapenfri stat. Internationellt försvarssamarbete Ett förhållande som skulle kunna skapa problem för Sverige som part i TPNW är landets säkerhetssamarbeten med kärnvapenstater och med länder som har säkerhetsgarantier från dessa (s.k. nuclear umbrella states). Det gäller konventionens artikel 1, om förbud mot att hjälpa, uppmuntra eller förmå andra aktörer att utföra aktiviteter som är förbjudna enligt TPNW: utveckling, testning, tillverkning, lagring, överföring, användning och hot om användning av kärnvapen. Liknande förbud mot stöd till andra aktörer finns i flera andra internationella avtal. Formuleringarna i TPNW är nästan ordagrant lika dem som finns i några andra avtal som Sverige är anslutet till, nämligen konventionerna mot kemiska vapen, klustervapen och landminor. Dessa avtal har inte bedömts utgöra hinder för att delta i militära samövningar med stater som inte är anslutna till avtalen, så länge det inte handlar om aktiviteter med direkt koppling till de vapentyper avtalen förbjuder. Därför bör TPNW också tolkas så att militärt samarbete med kärnvapenstater är tillåtet om det inte finns någon direkt koppling till kärnvapen. Sveriges relation till Nato Sverige har en nära anknytning till Nato genom bland annat Partnerskap för fred (PFF) och värdlandsavtalet, och landet deltar regelbundet i militära samövningar. Om Sverige ansluter sig till TPNW 8

måste man försäkra sig om att man inte deltar i aktiviteter som innefattar kärnvapen och att man inte stödjer eller uppmuntrar Natoländer i sådana aktiviteter. Dock finns det inga motsättningar mellan TPNW och Sveriges nuvarande samarbeten med Nato. Sverige står inte under Natos kärnvapenparaply och USA har inga planer på att utvidga detta nuclear umbrella till att omfatta Sverige. Därför har inte Sverige några problem med (det underförstådda) förbudet i TPNW för anslutna länder att acceptera skydd av ett kärnvapenparaply. Sveriges kopplingar till Nato utgör alltså inget hinder för anslutning till TPNW och det är fullt möjligt att vara med i Partnerskap för fred utan att omfatta Natos position vad gäller kärnvapen. Den bedömningen har till exempel gjorts av PFF-staten Österrike, som redan ratificerat konventionen. Något som möjligen kan utgöra ett problem för Sveriges anslutning till TPNW är värdlandsav talet med Nato, som Sveriges riksdag godkände 2016. Även om Sveriges försvarsminister tydligt deklarerat att detta avtal inte öppnar dörren för att tillåta utplacering av kärnvapen på svensk mark, är läget mera osäkert när det gäller genomfartstrafik (transit) genom svenskt farvatten med Natofartyg. USA:s policy vad gäller militära fartyg som anlöper utländska hamnar har sedan länge varit att varken bekräfta eller förneka förekomst av kärnvapen ombord. Även om inte TPNW uttryckligen förbjuder genomfartstrafik är en rimlig tolkning, med tanke på konventionens syfte, att genomfartstrafik är förbjuden enligt TPNW. I tidigare konventioner har Sverige gjort olika tolkningar: i konventionen mot landminor bedöms genomfartstrafik vara förbjuden medan motsatsen gäller för konventionen mot klustervapen. Det är därför oklart huruvida en statspart i TPNW överträder avtalet genom att på sitt territorium tillåta fartyg som kan ha kärnvapen ombord. Detta är något som behöver utredas, vilket bör göras vid konventionens statspartsmöten. Artikelförfattarens åsikt är att denna detalj inte bör utgöra ett hinder för Sverige att ansluta sig till konventionen om förbud mot kärnvapen, vilken i övrigt helt är i linje med landets stöd för icke-spridning och nedrustning av kärnvapen. Sveriges relation till EU I EU-stadgarna finns en paragraf om ömsesidigt för svar. En EU-stat som anfalls utifrån har rätt att förvänta sig hjälp från andra EU-länder. Sverige har dock ingen skyldighet att ge stöd till militära insatser som innefattar användning av kärnvapen. EU-landet Österrike har ratificerat TPNW och har därmed visat att man inte ser EU-medlemskap som oförenligt med anslutning till konventionen. I korthet: 1. Enligt TPNW får Sverige som ansluten till avtalet inte stödja andra länder i aktiviteter där kärnvapen är involverade. Att samarbeta med kärnvapenländer i övrigt kommer att vara tillåtet för Sverige även som fullvärdig part i TPNW. Sverige har redan, i egenskap av stat som anslutit sig till konventionerna om förbud mot landminor och klustervapen, erfarenheter av internationellt militärt samarbete med liknande begränsningar. 2. Sverige är inte medlem i Nato men deltar i militära samövningar, vilket kommer att vara tillåtet även sedan Sverige ratificerat TPNW. Tilläggas kan att denna artikels författare Bonnie Docherty i en annan artikel, Nuclear Umbrella Arrangements And The Treaty On The Prohibition Of Nuclear Weapons, lyfter fram att det är olagligt för en stat som är part i TPNW att nyttja säkerhetsgarantier under ett kärnvapenparaply, men att det är fullt möjligt att ansluta sig till konventionen om man avslutat en sådan överenskommelse. 3. Att Sverige är medlem i EU kommer inte att utgöra något hinder för ratificering av TPNW. 9

Svensk sammanfattning av: THE TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS: IMPLICATIONS FOR SWEDEN S IMPORTS AND EXPORTS OF NUCLEAR MATERIAL AND ITEMS Stuart Casey-Maslen - Professor i folkrätt, juridiska institutionen, Pretoria universitet Juni 2018 Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org. Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se. Artikeln behandlar konsekvenserna av FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) för svensk import och export av nukleärt material och varor med dubbla användningsområden (både för civila och militära ändamål). Författaren redogör för vilka svenska åtaganden som gäller enligt icke-spridningsavtalet (Non-Proliferation Treaty, NPT), och hur dessa kommer att påverkas om Sverige ansluter sig till TPNW. NPT förbundit sig att inte framställa kärnvapen och att inte söka hjälp från annat land för sådan tillverkning. De icke-kärnvapenstater som är parter i NPT har vidare accepterat säkerhetskontroller genom IAEA, som ska garantera att de uppfyller sina åtaganden enligt avtalet. Syftet är framför allt att förhindra att anläggningar för fredlig produktion av kärnenergi används för att framställa kärnvapen. Dessa säkerhetskontroller gäller också klyvbart material och råmaterial som kan användas för tillverkning av det klyvbara materialet. Icke-spridningsavtalet som trädde i kraft 1970, reglerar bland annat överföring mellan stater av kärnvapen och andra kärnladdningar samt av klyvbart material. Avtalet har olika regelverk för de fem erkända kärnvapenstaterna (de s.k. P5: USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike) och de kärnvapenfria stater som också är parter i avtalet. En brist i NPT är att förbudet gällande överföring av nukleärt material för tillverkning av kärnvapen bara gäller om mottagaren är en icke-kärnvapenstat, men inte om det handlar om en av de fem kärnvapenstaterna i NPT. Enligt NPT är det till exempel därmed tillåtet för Sverige att förse Frankrike eller England med klyvbart material även om syftet är tillverkning av kärnvapen. De fem kärnvapenstaterna har enligt avtalet åtagit sig att inte till någon stat överföra kärnvapen eller andra kärnladdningar, samt att inte bistå någon icke-kärnvapenstat i att framställa kärnvapen. Icke-kärnvapenstaterna har å sin sida åtagit sig att inte ta emot kärnvapen eller andra kärnladdningar. De har också När det gäller överföring av råmaterial och klyvbart material avsett för fredliga ändamål, är sådan överföring tillåten till alla länder som är parter i icke-spridningsavtalet. Detta gäller även varor med dubbla använd ningsområden, så länge dessa inte är avsedda för militära syften. 10

TPNW Vad gäller överföring till annat land av kärnvapen eller andra produkter som kan användas för tillverkning av kärnvapen, är regelverket i TPNW strängare än det i NPT. Förbudet gäller överföring både till kärnvapenstater och till icke-kärnvapenstater. Vad gäller två andra centrala nedrustningsavtal, det partiella provstoppsavtalet från 1963 och det fullständiga från 1996 (CTBT), ställs inte i något av dem krav som står i konflikt med TPNW:s regelverk. En fråga som varit föremål för mycket diskussion är hur implementeringen av TPNW påverkar andra avtal som konventionens statsparter har ingått. Frågan behandlas i TPNW:s artikel 18, enligt vilken implementering av avtalet inte ska negativt påverka förpliktelser, som stater har tagit på sig enligt redan existerande internationella överenskommelser som de är parter i, och där förpliktelserna är förenliga med TPNW. Kritiska röster har hävdat att konventionen om förbud mot kärnvapen försvagar icke-spridningsavtalet, vilket förstås är kritik som måste tas på allvar. På denna punkt hävdar emellertid artikelförfattaren bestämt att TPNW inte påverkar NPT negativt utan snarare förstärker detta avtal. Det rör framför allt en fråga som finns med i båda avtalen, nämligen överföring av klyvbart material avsett för tillverkning av kärnvapen. Här tillåter icke-spridningsavtalet överföring av sådant material till de fem kärnvapenstaterna, medan formuleringen i konventionen om förbud mot kärnvapen är starkare, med förbud mot överföring av sådant material till alla stater som är parter i denna konvention. 11

Svensk sammanfattning av: MEMORANDUM ON THE TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS Treasa Dunworth - Docent, juridiska institutionen, Auckland universitet t.dunworth@auckland.ac.nz Maj 2018 Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org. Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se. I denna artikel ger författaren rättsliga synpunkter på relationen mellan de tre viktigaste avtalen om kärnvapennedrustning och icke-spridning: konventionen om förbud mot kärnvapen (TPNW), icke-spridningsavtalet (NPT) och det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT). Trots att det handlar om separata och från varandra oberoende avtal, utgör de viktiga delar i den sammanhängande mosaik som kan kallas den globala kärnvapenlagen, the nuclear weapons law. Huvudsyftet med NPT, som trädde i kraft 1970, är att förhindra spridning av kärnvapen, medan CTBT från 1996 handlar om att genom förbud mot provsprängningar försvåra utveckling av kärnvapen. TPNW är det nyaste av de tre avtalen och det mest ambitiösa, med mål att skapa ett rättsligt bindande förbud mot kärnvapen. TPNW: relation till NPT och CTBT Fröet till TPNW återfinns i icke-spridningsavtalets artikel 6, som handlar om att alla stater som är parter i NPT ska arbeta för kärnvapennedrustning, bland annat genom att delta i seriösa förhandlingar om ett avtal om fullständig kärnvapennedrustning under strikt internationell kontroll. Konventionen om ett förbud mot kärnvapen är ett första steg mot avveckling av alla kärnvapen och dess artikel 4 beskriver hur kärnvapenstaterna kan verka för kärnvapennedrustning. På så sätt är TPNW en partiell implementering av NPT:s artikel 6. CTBT och NPT har samexisterat i tjugo år utan att detta lett till avtalens upplösning. Att två eller tre internationella avtal inom samma område existerar samtidigt är ingen ovanlighet. Enligt internationell traktaträtt (Wienkonventionen från 1969) gäller i sådana situationer att om avtalen har olika parter, kan ett senare avtal inte upplösa eller försvaga redan existerande. TPNW kommer inte att leda till att vare sig NPT eller CTBT upplöses eller försvagas. Relationen mellan TPNW och redan existerande avtal om kärnvapen diskuterades ingående under FN-förhandlingarna om förbudskonventionen. Enligt internationell traktaträtt kan inte ett nytt avtal som TPNW negativt påverka eller upplösa redan existerande avtalsrelationer mellan stater, om inte de statsparter som ingår i de ak- 12

tuella avtalen är identiska. Det innebär att om denna fråga inte hade behandlats specifikt inom TPNW, hade läget varit att denna konvention inte ändrar de juridiska förpliktelser statsparterna har inom NPT eller CTBT. bakom den formulering av artikel 18 i TPNW som blev den slutgiltiga. Man ville försäkra sig om att ingen skulle kunna tolka TPNW så att konventionen skulle ge rätt åt de fem kärnvapenstaterna att på obestämd tid framöver inneha kärnvapen. Emellertid, på grund av frågans stora betydelse, var de förhandlande staterna överens om att den borde behandlas i avtalstexten. Resultatet blev artikel 18 i TPNW, med rubriken Förhållande till andra överenskommelser. Texten där lyder, i svensk översättning: genomförandet av denna konvention ska inte påverka förpliktelser som statsparterna åtagit sig avseende befintliga internationella överenskommelser, i vilka de är parter, där dessa förpliktelser är förenliga med konventionen. Oenighet om TPNW:s artikel 18 De sista orden i artikel 18, där dessa förpliktelser är förenliga med konventionen var föremål för diskussion under förhandlingarna och flera stater (inklusive Sverige) hade föredragit en text utan dem. Bakom detta ställningstagande fanns en oro för att TPNW skulle underminera icke-spridningsavtalet, att TPNW skulle uppfattas stå över NPT. För att förstå denna oro måste man påminna sig om en grundläggande skillnad i synen på NPT mellan de fem etablerade kärnvapenstaterna och NPT:s övriga parter, icke kärnvapenstaterna. Denna skillnad utvecklas i det stycke som följer. Huvudsyftet med NPT var att inga stater utöver de fem som redan förfogade över kärnvapen när avtalet slöts skulle skaffa sig kärnvapen. Målet var icke-spridning och länderna utan kärnvapen avsvor sig möjligheten att skaffa dem. I gengäld lovade kärnvapenstaterna (och alla övriga stater) att arbeta för kärnvapennedrustning. Obalans i icke-spridningsavtalet Den obalans som är inbyggd i icke-spridningsavtalet och som accentuerats av att kärnvapenstaterna ibland hävdat att de enligt NPT har rätt att inneha kärnvapen, har med åren skapat en allt större frustration bland den stora majoritet av NPT-länder (idag 185) som inte har kärnvapen. Rörelsen för att förhandla fram en konvention som förbjuder kärnvapen har drivits av en önskan att eliminera denna obalans, vilket ligger Ingen risk att NPT:s betydelse minskar Enligt författaren, juristen Treasa Dunworth, innebär artikel 18 i dess slutgiltiga formulering ingen risk för att icke-spridningsavtalets betydelse minskar. För det första kan hela avtalstexten i TPNW ses som ett försök att förverkliga målen i NPT, vilket framgår i förordet till TPNW. För det andra baseras formuleringen i slutet av TPNW:s artikel 18 på en skrivning i det internationella vapenhandelsavtalet (Arms Trade Treaty - ATT), artikel 26. Syftet med denna skrivning var att säkerställa att avtalet inte skulle undermineras av andra avtal som styr handel med konventionella vapen. På liknande sätt säkerställer artikel 18 i TPNW att avtalets absoluta förbud mot att inneha kärnvapen inte kan omtolkas så att avsaknaden av förbud i NPT för vissa stater att inneha kärnvapen skulle kunna innebära en inskränkning av TPNW:s förbud mot kärnvapeninnehav. I korthet: 1. Förbudskonventionen (TPNW), icke-spridningsavtalet (NPT) och det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT) utgör de viktigaste delarna av det som kan kallas den globala kärnvapenlagen. 2. Internationell traktaträtt innebär att om det finns två eller flera avtal inom samma område, gäller att ett senare avtal inte förändrar ett redan existerande avtal (utom i det fallet att båda avtalens parter är identiska). 3. Enligt NPT:s stadgar får avtalets icke-kärnvapenstater inte skaffa sig kärnvapen, medan något förbud mot innehav av kärnvapen inte finns för de fem etablerade kärnvapenstaterna. Däremot krävs av dem att delta i seriösa förhandlingar om ett avtal om fullständig kärnvapennedrustning. 4. Om någon av de fem etablerade kärnvapenstaterna ansluter sig till TPNW, kan denna stat enligt artikel 18 i konventionen inte hävda sin rätt att inneha kärnvapen genom att hänvisa till NPT. 13

Svensk sammanfattning av: SAFEGUARDS PROVISIONS IN THE TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS Eirini Giorgou - Rättslig rådgivare, International Committee of the Red Cross (ICRC) - Tidigare rättslig rådgivare inom nedrustning för Irlands utrikesdepartement - Jurist och doktor i folkrätt, Genève Universitet Juni 2018 Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org. Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se. Sedan konventionen om förbud mot kärnvapen, TPNW, röstades igenom av 122 stater i juli 2017, har den upprepade gånger kritiserats för brister vad gäller konventionens säkerhetsgarantier. Dessa är förvisso inte perfekta, vilket är förklarligt med tanke på att förhandlingstiden var kort, meningsskiljaktigheterna stora och att det förelåg en stor brist på expertkunskap. Texten som här följer innehåller en analys av huvudargumenten i kritiken mot konventionen samt en beskrivning av hur denna kritik kan bemötas. Argument 1: TPNW försvagar den gällande säkerhetsregimen TPNW har anklagats för att försvaga det redan befintliga systemet med säkerhetsgarantier genom a) att konventionen inte ställer som krav för ratificering att det finns en överenskommelse om säkerhetsgarantier och b) att den inte använder AP (Additional Protocol) som minimistandard. om förbudskonventionen framfördes av flera stater välgrundade argument för att en skärpning av AP från frivillig till obligatorisk vore att överträda förhandlingskonferensens mandat. För icke-kärnvapenstater intar TPNW samma position som NPT vad gäller säkerhetsgarantier, genom att konventionen av icke-kärnvapenstaterna kräver att de förhandlar fram en överenskommelse enligt CSA. Härutöver kräver TPNW att staterna bibehåller sina aktuella säkerhetsgarantier, vilket gör tilläggsprotokollet AP obligatorisk för de stater som redan är bundna av detta när TPNW träder i kraft. Vad gäller kärnvapenstaterna går TPNW längre än NPT och kräver av dessa stater att de förhandlar fram ett fungerande system med säkerhetsgarantier av typ CSA, något som de inte är tvingade till av NPT (även om flera av dem har frivilliga avtal om säkerhetsgarantier). Argument 2: Säkerhetsgarantierna i TPNW är vaga och ospecifika Enligt icke-spridningsavtalet, NPT, ska icke-kärnvapenstaterna sluta ett heltäckande avtal om säkerhetsgarantier med IAEA (Comprehensive Safeguards Agreement, CSA), medan ett avtal enligt tilläggsprotokollet AP är frivilligt. Under FN-förhandlingarna Vad gäller kärnvapenfria stater finns det en tydlig norm i INFIRC/153, som är förlagan för säkerhetsgarantier. Den här invändningen handlar därför om säkerhetsklausulerna i TPNW:s artikel 4, som rör kärnvapenstater, anslutna till TPNW. Här är texten 14

verkligen vag, vilket dock är berättigat. Det hade inte varit vare sig möjligt eller lämpligt att i förväg skapa en enhetlig norm för alla kärnvapenstater långt innan säkerhetsgarantierna ska träda i kraft för respektive stat, utan hänsyn till skillnader i ländernas kärnvapen arsenaler och framtida utveckling av dessa arsenaler. Vidare skulle skapandet av nya normer för säkerhetsgarantier ligga utanför förhandlingskonferensens mandat, förutom att det skulle kunna uppfattas som ett intrång i IAEA:s auktoritet. Avslutningsvis några fakta För det första: TPNW är inte, och har aldrig avsetts vara, en heltäckande kärnvapenkonvention. Vad som utmärker en sådan, jämfört med TPNW, är att den inne håller villkor och bestämmelser relaterade till verifikation av en fullständig och irreversibel eliminering av kärnvapen. Dessa är oumbärliga för att uppnå och vidmakthålla en värld fri från kärnvapen men, vare sig man gillar det eller inte, så var detta inte den roll som hade givits TPNW av dem som gjorde utkastet till konventionen. Argument 3: TPNW skapar två olika standards för säkerhetsgarantier, vilket är kontraproduktivt Enligt detta argument hjälper inte TPNW till med att skapa förtroende och bidrar därför inte till fullständig, verifierbar och irreversibel nedrustning. Kryphålet det gäller handlar om stater som inte hade kärnvapen efter den 7 juli och som inte har en giltig AP vid tiden för avtalets ikraftträdande dessa stater är enligt TPNW inte förpliktigade att anta en sådan, medan stater som innehaft kärnvapen efter stoppdatumet måste anta säkerhetsgarantier som är likvärdiga med CSA plus AP, vad gäller omfång och syfte. Det hävdas också att detta differentierade sätt att behandla länder motsäger NPT, särskilt dess Action 30 (finns att läsa i slutdokumentet efter 2010 års NPT Review Conference), där det föreskrivs att när kärnvapnen avskaffats ska IAEA:s strängaste norm för säkerhetsgarantier (CSA+AP) gälla för alla stater. Man kan med fog hävda att det som för närvarande bromsar arbetet med kärnvapennedrustning inte är ovilligheten hos ett mindre antal stater att anta AP (vilket de inte är skyldiga att göra), utan snarare det faktum att kärnvapenstaterna misslyckats med att implementera sin åtaganden enligt NPT. Det är också logiskt att hävda att differentierade säkerhetsgarantier är nödvändiga, med tanke på hur mycket lättare det är för en stat som haft kärnvapen att gömma undan eller återanskaffa klyvbart material av vapen kvalitet och att komma i besittning av relevant teknologi, jämfört med en stat som aldrig haft sådana vapen. För det andra: lika viktigt för att upprätthålla ett kärnvapenfritt status quo är säkerhetsgarantier, som kan säkerställa att alla ämnen och all aktivitet som inkluderar kärnenergi uteslutande används för fredliga syften. Säkerhetsgarantier ska tillämpas universellt. Idag är det icke-spridningsfördraget NPT som sätter miniminormen för säkerhetsgarantier, men stater som inte är anslutna till NPT har i praktiken inga skyldi gheter vad gäller säkerhetsgarantier. För det tredje: för kärnvapennedrustning finns ingen patentlösning. Vägen till global zero, inga kärnvapen alls i världen, förutsätter uthållighet, beslutsamhet, förtroende och framför allt, politisk vilja. TPNW utgör inte den vägens ände, utan ett viktigt (och nytt) steg i rätt riktning. För att nå slutmålet kommer man att behöva vidta ytterliga mått och steg. TPNW är nu en realitet. Trots sina tillkortakommanden har konventionen rört om i kärnvapennedrustningens stillastående vatten. I stället för att engagera sig i meningslösa debatter för eller emot den, borde staterna förena sina krafter för att vidmakthålla och förstärka det momentum som nu finns, de möjligheter som öppnat sig för att vidta verkningsfulla åtgärder. Faktum kvarstår ju att en stor majoritet av världens kärnvapenfria stater har gjort ytterligare en ansträngning för att bidra till att artikel 6 i NPT implementeras. Det är hög tid för kärnvapenstaterna att göra sammalunda de har dussintals icke-implementerade åtaganden och förpliktelser att välja mellan. Problemet är bara att tiden håller på att rinna ut. 15

Svensk sammanfattning av: TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS: THE ROLE OF MEETINGS OF STATES PARTIES AND REVIEW CONFERENCES Peter Herby - Chef för Petersburg Partnership - Konsult inom nedrustning och vapenkontroll - Tidigare chef på International Committee of the Red Cross (ICRC) vapenenhet (1994-2012) Juni 2018 Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org. Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se. Det här är en sammanfattning av Peter Herbys artikel om FN:s kärnvapenkonvention och betydelsen av statspartsmöten och översynskonferenser av internationella avtal. Artikeln behandlar hur ett internationellt avtal lever vidare, följs upp och utvecklas i och med statspartsmöten. Nedrustningsavtal är som levande organismer de avspeglar sin samtid och de begränsningar som givits av det sammanhang i vilken de fötts fram. Om de ska leva vidare och ha något inflytande måste de vårdas. Därför krävs av sådana avtal att de också beskriver hur de stater som är anslutna till avtalet ska mötas för diskussioner och regelbunden översyn av avtalet, så att detta ska kunna anpassas till nya förhållanden. FN:s nyligen framförhandlade konvention om ett förbud mot kärnvapen (The Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) är ett viktigt bidrag till världens nedrustningsansträngningar. Förhoppningsvis kan konventionen leda till att det utvecklas en världsomspännande etisk norm, som slår fast att kärnvapen är både moraliskt förkastliga och olagliga. Genom att förbjuda alla aktiviteter som involverar kärnvapen fyller konventionen ett juridiskt tomrum i internationell rätt. TPNW har mejslat fram den rättsliga och humanitära bas som alla samtal om kärnvapennedrustning måste vila på, men i konventionen har ett antal nyckelfrågor lämnats olösta. Tanken är att dessa frågor ska behand las vid framtida gemensamma möten med de anslutna staterna. De nyckelfrågor som det gäller handlar om att: 1. Skapa ett internationellt organ (liknande IAEA) som kan verifiera att avtalet efterlevs av alla dess medlemmar. 2. Bestämma sista datum för när alla kärnvapen ska vara avlägsnade från territorierna i avtalets kärnvapenstater. 3. Skapa ett system för att registrera framsteg på vägen mot nedrustning, bland annat hur destruktionen av kärnvapen framskrider i de av avtalets stater som innehar sådana. Konventionen uppmuntrar och möjliggör framtida 16

möten mellan konventionens stater, både de som har och de som inte har kärnvapen. Detta är viktigt eftersom inga kärnvapenstater deltog i de FN-förhandlingarna där konventionen arbetades fram, och de kunde därför inte bidra med sin tekniska sakkunskap. Om icke-kärnvapenstaterna hade försökt lägga in sådana tekniska beskrivningar i TPNW, hade de troligen blivit kritiserade för bristfälliga skrivningar i konventionen, vilket skulle kunna utgöra ett hinder för kärnvapenstater att ansluta sig. I stället skulle i framtiden kärnvapenstaterna kunna diskutera inbördes och lägga fram gemensamma förslag till förbättringar av avtalstexten. Det bör noteras att i FN-beslutet om att inleda förhand lingar om en förbudskonvention beskrevs målet som att skapa ett förbud mot kärnvapen som skulle leda till dessas elimination någon gång i framtiden. Historiskt har möten mellan stater som är parter i internationella avtal haft stor betydelse för att stärka sådana avtal. Det tydligaste exemplet är konventionen om förbud mot biologiska vapen (The Biological and Toxin Weapons Convention, BTWC). Under flera decennier har möten och översynskonferenser med konventionens parter gjort BTWC starkare. Framför allt under de senaste femton året har framsteg gjorts och de deltagande länderna har visat stor förmåga att anpassa BTWC till den vetenskapliga utvecklingen och det förändrade säkerhetsläget efter kalla kriget. Internationella avtal är aldrig perfekta. De utgör en återspegling av moraliska, rättsliga och politiska krav, av tekniska och säkerhetsmässiga intressen och av vilken förståelse man har för aktuell teknologi. Möten mellan stater och gemensamma översynskonferenser kommer att krävas för att anpassa och förbättra konventionen. Staters beslut om anslutning till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen bör grundas på grundläggande rättsliga och moraliska värderingar och inte på hur perfekt avtalstexten är formulerad. Som en gemensam bas måste däremot finnas en vilja och ett engagemang att utveckla och förbättra konventionen, vilket bara kan göras av de stater som anslutit sig. 17

Svensk sammanfattning av: THE SUSTAINABLE DEVELOPMENT GOALS AND THE TREATY ON THE PROHIBITION OF NUCLEAR WEAPONS Erin Hunt - Programansvarig Mines Action Canada - Master i mänsklig säkerhet och fredsbyggande från Roads universitet, Kanada Augusti 2018 Sammanfattning gjord av Jan Larsson, jan.larsson@slmk.org. Hela artikeln, på engelska, finns på www.slmk.org / www.ikff.se. Som ledande nation vad gäller hållbar utveckling har Sverige goda skäl att underteckna och ratificera FN:s konvention om förbud mot kärn vapen, TPNW. Som part i denna konvention skulle Sverige kunna bidra till att kärnvapen avskaffas och stärka sin position internationellt. Sveriges utrikespolitiska mål kan nås bara om man uppmärksammar de två stora hot som mänskligheten står inför: klimatförändringar och kärnvapen. Klimatförändringar sker långsamt och kan motverkas, men de skador som kärnvapen åstadkommer om de används sker omedelbart och kommer att vara oåterkalleliga. Ett enda kärnvapen som sprängs över en storstad kommer att döda miljontals människor och fortsätta att skada människor och miljö under decennier framåt. Ingen hjälp av betydelse kommer att finnas tillgänglig och ingen stat eller internationell organisation kommer att ha förmåga att sätta in några hjälpinsatser som har mer än marginell effekt. Medan Sverige gör viktiga insatser för att påverka klimatförändringar har landets ambitioner när det gäller att möta kärnvapenhotet varit mindre ambitiösa, vilket är ett problem bland annat för att kärnvapnen även hindrar genomförandet av FN:s övriga globala mål för hållbar utveckling (Sustainable Development Goals). De globala mål för hållbar utveckling, som ingår i FN:s Agenda 2030 är långtgående: att göra slut på fattigdom, att skydda vår planet och säkerställa att alla människor får åtnjuta fred och välstånd. Alla världens länder har förbundit sig att arbeta för att uppnå de globala målen fram till år 2030 och Sverige strävar efter att vara ledande vad gäller hållbar utveckling. Men att använda, utveckla eller inneha kärnvapen, eller att förlita sig på kärnvapenavskräckning för att uppnå sina politiska eller militära mål, är helt oförenligt med åtagandet att arbeta för hållbar utveckling. Kärnvapen: varaktiga hot Även om kärnvapen aldrig mer kommer att användas, är bara det faktum att de existerar ett hinder för att uppnå målen för hållbar utveckling. Idag lägger kärnvapenmakterna enorma summor pengar på produktion, utveckling och modernisering av kärnvapen. Som exempel kommer USA under det kommande decenniet att använda uppskattningsvis 348 miljarder dollar för sin kärnvapenarsenal, vilket motsvarar 95 miljoner dollar per dag. Och USA är 18

bara en av nio kärnvapenländer, länder som alla moderniserar och investerar i sina kärnvapen. Investeringar i kärnvapen sker inte bara i kärnvapenländer. Mellan 2014 och 2017 gjorde finansinstitut i 24 länder mer än 525 miljarder dollar tillgängliga för offentligt ägda företag som producerar kärnvapen. I jämförelse med dessa summor är de pengar som satsas på att uppnå målen för hållbar utveckling mycket blygsamma. OECD-ländernas 1 sammanlagda bidrag för stöd till utveckling var 2017 endast 146,6 miljarder och Sveriges bidrag var 5,5 miljarder. Världen behöver mer investeringar i hållbar utveckling för att uppnå de globala målen till år 2030. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) krävs att de årliga investeringarna för hälsorelaterade mål successivt ökas från idag 134 miljarder dollar till 371 miljarder dollar år 2030. Att investeringarna måste ökas gäller för alla områden inom hållbar utveckling. Samtidigt slösas mycket pengar bort på utveckling och tillverkning av kärnvapen. Även om dessa vapen inte kommer till användning har de en negativ inverkan på globala framsteg inom hållbar utveckling genom att styra iväg välbehövliga finansiella resurser åt fel håll. Ett verktyg för hållbar utveckling Kärnvapnens negativa inverkan på hållbar utveckling var en av drivkrafterna bakom det humanitära initiativet som samlade ett stort antal länder för internationella konferenser om kärnvapens humanitära konsekvenser. Detta initiativ ledde till sist fram till förhandlingarna om FN-konventionen om kärnvapenförbud år 2017. I konventionstextens inledning lyfter man fram de oerhört allvarliga effekterna av kärnvapen på miljö, socioekonomisk utveckling, global ekonomi, säker livsmedelsförsörjning samt nuvarande och framtida generationers hälsa. För att kunna bidra till att målen i Agenda 2030 uppnås måste Sverige därför underteckna och ratificera förbudskonventionen. Konventionen om förbud mot kärnvapen är byggd på en humanitär grund som sätter människor som utsätts och kan komma att utsättas för effekterna av kärnvapen i centrum. Konventionens grunder hänger därför nära samman med målen för hållbar utveckling. Med sitt fokus på mänsklig säkerhet och med starka åtaganden vad gäller jämställdhet och ursprungsbefolkningars rättigheter, går konventionen i takt med en feministisk utrikespolitik och Sveriges position som ett ledande land vad gäller hållbar utveckling. Agenda 2030 är ett långsiktigt projekt. Det är därför möjligt att det, i takt med nya regeringar, kommer att ske förändringar i vilka mål Sverige prioriterar. Något som inte kommer att ändras är det bidrag till dessa mål som konventionen om kärnvapenförbud ger. Som ledande kraft för hållbar utveckling kommer Sverige att få uppleva hur insatserna för hållbar utveckling stärks när alltfler länder ratificerar konventionen. De allmänna förpliktelser som uttrycks i konventionens artikel 1 ger en överblick över dess olika förbudsregler, bland dem förbud mot tillverkning, överföring, lagring, testning och användning av kärnvapen. Då dessa förbud syftar till att förhindra framtida kärnvapenexplosioner och förebygga skador på människor och miljö, är de nära förbundna med ett antal globala mål för hållbar utveckling. Några av dessa mål hänger särskilt tydligt ihop med konventionens förbud mot användning och testning av kärnvapen: mål 3, säkerställa att alla kan leva ett hälsosamt liv och verka för alla människors välbefinnande i alla åldrar ; mål 6: säkerställa tillgång till och hållbar vatten- och sanitetsförvaltning för alla ; mål 14: bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt i syfte att uppnå en hållbar utveckling ; mål 15: skydda, återställa och främja ett hållbart nyttjande av landbaserade ekosystem, hållbart bruka skogar, bekämpa ökenspridning, hejda och vrida tillbaka markförstöringen samt hejda förlusten av biologisk mångfald samt mål 16: Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, se till att alla har tillgång till rättvisa samt bygga upp effektiva och ansvarsskyldiga och inkluderande institutioner på alla nivåer. Förbudet i konventionens artikel 1a mot att utveckla och tillverka kärnvapen kommer att begränsa de finansiella och vetenskapliga resurser som läggs på kärnvapen, medan förbudet mot att bistå någon i 19

sådan verksamhet kommer att begränsa privata investeringar i företag som tillverkar kärnvapen. En minskning av de resurser som läggs på kärnvapen kan möjliggöra en ökning av finansiella resurser och forskning som satsas på hållbar utveckling. De förpliktelser som uttrycks i förbudskonventionens artikel 6 och 7 kommer att stärka förverkligandet av flera av utvecklingsmålen. Artikel 6.1 om stöd till individer som har påverkats negativt av kärnvapenanvändning eller provsprängningar kommer ha en direkt inverkan på utvecklingsmål 16, om fred, rätt visa och starka institutioner, genom att fylla det rättsliga gap som finns för kärnvapen och genom att förbättra utsatta individers rättigheter. Vidare kommer skyldigheter vad gäller stöd till människor som utsatts för kärnvapen (både som vapen i krig och i samband med provsprängningar) att bidra till att FN:s mål 3 för hållbar utveckling blir verklighet, tack vare principen om icke-diskriminering i konventionens avtalstext. Vidare kan stödåtgärder som sätts in på ett sätt som tar hänsyn till ålder och kön bidra till utvecklingsmål 5 om jämställdhet, genom att uppmärksamma hälsoeffekter av kärnvapensprängningar, eftersom dessa drabbar kvinnor och flickor speciellt allvarligt. Förbudskonventionens artikel 6.2 om åtgärder för miljösanering kommer att bidra till att flera utvecklingsmål kan förverkligas. Så kan till exempel åtgärder mot kärnvapenorsakad kontamination återställa skadade ekosystem på land och i de stora haven eller åtminstone neutralisera pågående skadliga processer inom dessa ekosystem. På så sätt kan både utvecklingsmål 14 om hav och marina resurser och mål 15 om ekosystem och biologisk mångfald stödjas. Det finns vetenskapligt stöd för att kontamination orsakad av användning och testning av kärnvapen påverkat floran till havs och på land och gjort stora landområden omöjliga att beträda. Miljösanering kan bidra till att markområden blir långsiktigt användbara för livsmedelsproduktion och kan därigenom förverkliga två utvecklingsmål: mål 2 om att Avskaffa hunger, uppnå tryggad livsmedelsförsörjning, uppnå en bättre kosthållning och främja ett hållbart jordbruk samt mål 3 om att Säkerställa att alla kan leva ett hälsosamt liv och verka för alla människors välbefinnande i alla åldrar. Slutligen kan åtgärder beskrivna i förbudskonventionens artikel 7 som syftar till att främja internationellt samarbete ses om en återspegling av utvecklingsmål 17 om att Stärka metoder för genomförande och återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling. Sammanfattande slutsatser Om kärnvapnen fortsätter att finnas kommer de att fortsätta utgöra ett hot mot möjligheten för världen att uppfylla FN:s mål för hållbar utveckling. Kärnvapnen måste elimineras för att verkliga framsteg i riktning mot hållbarhetsmålen ska kunna förverkligas och Sverige måste därför bidra till att de första viktiga stegen i riktning mot ett avskaffande av kärnvapnen tas. Historiska erfarenheter talar för att det bästa sättet att eliminera en viss typ av vapen är att först förbjuda det. Om Sveriges engagemang för hållbarhetsmålen och för en feministisk utrikespolitik ska vara trovärdigt måste Sverige därför under teckna och ratificera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. FOTNOT: 1 Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är en internationell organisation med 35 medlemsländer för utbyte av idéer och erfarenheter mellan demokratiska industriländer med marknadsekonomi, inom områden som påverkar den ekonomiska utvecklingen. 20