1 Nr 38 SÄLLSKAPET G*R*I*N, GÄNGET DÄR GAMLA RRJALAR BLIR UNGA PÅ NYTT! G*R*I*N-rapp från den senaste kontakten på Sällskapsslottet I maskrosens glada tid, när sommaren lurade runt hörnet och naturen visade sin allra bästa sida, var det dags för Sällskapets vårkontakt 2011. Förr klarade man lätt 5-6 kontakter på ett pass, sedan snart 20 år får det räcka med två kontakter per år. Men det är bättre än inga alls! Kamratgänget har den stora förmånen att i den digra medlemslistan ha en äkta Slottsherre, Rolf Lenstam, och denna gång var vi gäster på hans osannolikt stiliga ställe i Blackeberg, Ljunglöfska Slottet. Här dväljdes förr kungar, både äkta och snus-, idag bedrivs en omfattande verksamhet med restaurang, konferenser och hotell av bästa märke. Dessutom blev Slottet under vintern känt som Gyllene Knorren i TV:s julkalender, eftersom huvuddelen av inspelningarna gjorts där. Då hade man en alldeles äkta gris i källarbaren, något som kommunens hälsoförvaltning hade vissa synpunkter på, berättade Rolf under kvällen. Fläsk är OK på en restaurang, men det får inte grymta. Nåja, det löste sig, och verksamheten fick fortsätta. Tur för oss! I övrigt är ju Ljunglöfska Slottet allt annat än grisigt och det var med stor förväntan, vidöppna sinnen och tindrande ögon och öron, som följande gedigna gäng med Gamla Rrjalar samlades: Dan Ahlqvist Carina Andersson Pelle Andersson Torbjörn Armandsson Gunnar Atterholm Sven-Eric Berg Ingmar Berglund Jan F. Bergman Lennart Berns Anders Blennholm Gunnar Blomqvist Lennart Carlsson David Davidsson Rolf Smålle Eriksson Ronny Eryd Bo Fundell Lars Gissler Tomas Granqvist Örjan Granqvist Kjell Hamberg Stefan Hansson Berndt N. Henricsson Kerstin Holmer Cleive Hornstrand Kjell Högkil Mats Idberg *) Jan-Erik Jonsson Nils E. Junehill Kent Larsson Rolf Lenstam Christer Lokind Johan Lund Christer Malm Sten Myrberger Tommy Nilsson Kenneth Norberg Sven Norling Kåre Nyman Lars Olsson Jan Otterström Lennart R. Ragvaldsson Jan Reuterdahl Ulf Rudebark Tommy Sandholm Anna-Mi Seidl Karl-Erik Smedetun Gunnar Stråhle Lars Wiklund *) Jan Zingmark *)Ny Gammal Rrjal En trevlig afton väntade, fylld av glada återseenden och muntra miner. Ett par anmälda saknades och deras stolar stod tråkigt nog tomma under kvällen, men mer om detta senare.
2 Kontakten började med ett par intressanta föredrag, eller snarare kåserier, i den propra konferenslokalen, högt uppe under slottets takås. Först ut var Jan Otterström med en redogörelse för Försvarets nya personalförsörjnings- system med fast anställda soldater och sjömän. Detta håller nu som bäst på med att ersätta det mer eller mindre urgamla värnpliktssystemet. Jan har varit djupt inblandad i arbetet med att designa och sjösätta skapelsen. Man tänker med nostalgi tillbaka på sin egen tid i lumpen, där pojkar omskolades till män. Där fick man sin första kontakt med halmmadrasser och snuskburkar, elaka fanjunkare och dito materialförrådsförvaltare. Begreppet kamratanda materialiserades på logementen, särskilt efter torsdagarnas ärtsoppa. Värnplikten var en bra inkörsport till livets många j-vligheter. En tuff skolning, även om de flesta ändå mest kommer ihåg de trevliga inslagen. Skillnaderna i tillvaron för gårdagens respektive morgondagens militärer blir stora. De nutida får en ultramodern utbildning och kommer att vara kontraktsanställda i åtta år (inte helt olikt hur gårdagens militära stridspiloter hade det för övrigt!). De måste nu för tiden ställa upp på tjänstgöring utomlands, i stort sett i vilken avkrok på jordklotet som helst. Efter de åtta anställningsåren kastas de moderna soldaterna ut i verkligheten för att då finna en plats i näringslivet för sin fortsatta, civila karriär. Näringslivet kommer att välkomna dessa välutbildade människor, enligt Jan. Enligt Jan är en av de största systemförändringarna att Försvaret nu fått en helt annan roll som arbetsgivare. Förr var alla som utbildades tvingade att göra sin värnplikt och måste stanna kvar under utbildningstiden även om man vantrivdes. Idag är alla där frivilligt och kan också gå hem när de vill. Elaka fanjunkare duger alltså inte längre, nu måste man se till att alla soldater och sjömän trivs och är nöjda med sin tillvaro. Och det är kanske inte fel! Tack Jan för en intressant och underhållande stund! Nästa Utmärkte Medlem, som hade vänligheten att ställa upp med ett kåseri, var Ulf Rudebark. Han tillhör den yngre delen av G*R*I*N, men har naturligtvis bakgrund som Rrjal. Numera sysslar han med marknadsföring av vårt slagskepp i luften, flygplanet Gripen. Han höll en mycket intressant redogörelse för denna yrkesroll som han utövar framför allt gentemot Kroatien, vilken är en tilltänkt kund för SAAB. Vi fick klart för oss att det inte bara att åka dit med en sockrad offert och tro att affären snabbt går i lås. Nej, många krafter påverkar en sådan förhandling och det kan ta väldigt lång tid innan eventuellt avslut. Och det finns många andra här i världen som mer än gärna erbjuder sina produkter. Ulf menade att det egentligen spelar ganska liten roll hur själva produkten (flygplansystemet) är utformad och kan prestera, det är helt andra faktorer som avgör hur affärerna till slut skall gå.
3 Väldigt spännande var det att få höra en riktig insider berätta om marknadsföringens mödor! Tack Ulf, även för den fina Gripen-modell som senare på kvällen utgjorde ett av priserna i Rrjaltestet. I sammanhanget berättade också Jan Reuterdahl att det finns beslut om införande av ett nytt facktecken för nutida och framtida kolleger inom lederibranschen. Märket har formen av en vinge att bäras på bröstet och ser ut så här: En JAS 39 Gripen mot en PPIliknande bakgrund, alltså. De efterföljande diskussionerna visade att det kanske finns synpunkter på att även pingviner skall få rätt att bära vingar (ni minns det där som luftbevakarna brukar säga: Rrjalar/FSL kan man kalla för pingviner - de skulle hellre vilja flyga men har inga vingar). Vissa inlägg i debatten såg det inte som otroligt att även vi föredettingar skulle kunna få bäranderätten, om vi lägger in om det. Synpunkter fanns samtidigt på risken för att nutida flygande personals vingar skulle urvattnas. Tja, vi får väl se hur detta slutar. ----- Nu vidtog ett intensivt mingel inför middagen i Ljunglöfs gamla stiliga matsal, fylld av ekpaneler, gyllenlädertapeter och diverse dåtida utsmyckningar, bl a den stiliga takkrona vars stora kula innehåller Ljunglöfs Ettan (enligt Rolf). F-n tro t, men tjusig är den! Vårsommarvädret lämpade sig utmärkt för utvärtes bruk, så de flesta ägnade kickoffen till att inmundiga en smarrig gul-orange drink på terrassen utanför huset. Portarna slogs upp till den vackra matsalen. En synnerligen delikat förrätt stod framdukad och snart fylldes glasen med den dryck var och en ansåg mest passande till skapelsen där alla tänkbara läckerheter från havet vackert arrangerats på assietten. Sällskapssekreteraren erinrade som vanligt om hur förträffligt det är att vara Gammal Rrjal. Det var bra även förr, men nästan ännu bättre nu, när vi kommit upp ur våra mörka hålor. Därefter vidtog det traditionella sjungandet, det inslag i middagarna som verkar vara nästan mest uppskattat. Kören var denna gång oerhört kraftfull och ovanligt få avvek från den traditionella tonarten, fiss-dur. Takets hundraåriga stuckatur höll även denna gång för påfrestningarna, tapeterna krullades men satt kvar på väggarna och sjungandet lät stundtals till och med vackert.
4 Vi har aldrig blivit besvikna på maten under de många gånger vi tidigare haft förmånen att besöka Ljunglöfska Slottet, men denna gång hade kocken nästan överträffat sig själv! Skillnaden kunde inte vara större mellan kvällens utsökta gourmetmiddag och Rrjaltidens lappskojs på PS-08 Harry, tillagad av husmor, Fru Mårtensson, på råvaror från 1946 ur Krigsmaktens mobförråd! Gamla Rrjalars måltidsstandard har definitivt höjts med åren! Varmrätten var således en perfekt tillagad köttbit med mumsiga tillbehör och smaskig sås, och desserten var en perfekt avvägd, kolhydratstinn komposition, fylld av naturens läckerheter. Under tiden flödade som sagt sångerna och stämningen var svåröverträffat hög. Till och med nästan mera tjo än tjim, för att inte tala om tajtantajtan! Det var tur att Sällskapssekreteraren hade tillgång till den stiliga Sällskapspinglan, donerad av Torbjörn Armandsson, för att emellanåt lyckas äska upptagande av ny sångverksamhet. Ett par nygamla ansikten fanns i den digra församlingen, visserligen för kvällen inbjudna, men därmed inte självklara, fortsatta medlemmar i G*R*I*N. Församlingen hyser viss misstänksamhet mot nykomlingar, och desamma måste därför alltid muntligt redogöra för sina företräden vad gäller erfarenheter av kurvanfall och sedermera näringslivsverksamhet. Mats Idberg och Lars Wiklund blev därför mot slutet av middagen ställda mot väggen och strängt bedömda av de etablerade. Båda lyckades dock till slut passera inkräktarfiltret och blev tilldelade sina insignier i form av slipsnål och rockslagsmärke. Förste Sällskapstutaren Tomas Granqvist hade som vanligt vänligheten att förgylla utmärkelsen med en stilig trumpetfanfar. Även om ett femtiotal medlemmar valt att närvara på mötet, var det dock det dubbla som av diverse orsaker inte haft möjlighet att komma. På avanmälningsblanketten fanns möjlighet att komma med en plausibel undanflykt för att därmed inte ådra sig missnöje. Några sådana förklaringar lästes nu upp, ehuru starkt mottagna av församlingens buanden (och en hel del
5 skratt). De närvarande ansåg naturligtvis att det egentligen inte fanns några som helst godtagbara ursäkter att frånvara. Rolf Jonssons genomarbetade bild ansågs dock på gränsen till acceptabel: Denna bild nominerades till hedersomnämnande av Sällskapssekretariatet, men av någon anledning blev i stället Dag Svernlöfs snitsiga: Hela den veckan har jag reserverat för att gå till banken. utvald av menigheten. Därför: Heder åt Dag som var så spirituell! Mot slutet av middagen ställdes köks- och serveringspersonalen upp för att få en välförtjänt sångarhyllning. Kvällen rullade på med sedvanligt rasande fart. Efter middagen serverades kaffe i salongen, där tillgång till fritt snus fanns, liksom lämpliga vätskeformade tillbehör för de hugade. Ett Rrjaltest tillhör också traditionen, och hade denna gång formen av ett uppmärksamhetsoch kunskapsprov under pågående bakgrundsstörning. Den minst störningskänslige visade sig efter ett visst, sedvanligt virrvarr vara Gunnar Stråhle, som fick möjlighet att först välja från prisbordet. På detsamma fanns, förutom Gripenmodellen som Ulf Rudebark skänkt, t ex en liten bukett utsökta smörknivar av öschöttskt eneträ, noggrant förfärdigade i Ingmar Berglunds pensionärssnickeriverkstad i villakällaren i Linköping. För att i någon mån spä på den diminutiva G*R*I*N-kassan anordnades under kvällen ett litet, amerikanskt vinlotteri, vilket vanns av Anders Blennholm. Tack ädla givare till
6 Sällskapets ekonomiförstärkning och tack Kerstin Holmer och Carina Andersson för hjälpen med försäljningen! Ett av de sista inslagen av kvällens kontakt var visning av en liten film från PS-08 Harry i Södertäljetrakten. En trotjänare och tekniker där, K-G Persson, hade fototillstånd och filmade därför en del bilder på den gigantiska antennen och den spektakulära bläckfisken under radarstationens sista levnadsår. När antennkonstruktionerna efter nedsläckningen monterades ner höll han sig också framme med filmkameran och fångade sönderdelningen på rörliga bilder. Otäckt att se, men tidens gång kan inte ens Gamla Rrjalar motarbeta. Den Förträfflige Medlemmen Lennart CL Carlsson (understundom även kallad Polska Carlsson ) 1 upphov frampå kvällskröken sin stämma för att annonsera det tänkbara målet för nästa kontakt, Sveriges närmaste stad: Enköping. CL har smitt ränker och kommer troligen att få därvarande förband att rulla ut en lång, röd matta någon gång i höst, så att Sällskapet kan få komma dit och frottera oss med varandra och med de samlingar med radargodis som byggts upp där. Tid och mer noggrann positionsangivelse kommer att skickas ut via e-post i god tid innan. Även på hemsidan http://sites.google.com/site/sallskapetgrin/ kan nyheter dyka upp, så kolla in där emellanåt, om inte annat för att bese mingelbilderna från nu genomförd kontakt. Till vår glädje kan det även vara så att formerna för näst-nästa kontakt, jubileumskontakt nr 40 kan börja anas! Den likaledes Förträffliga Medlemmen Jan Ahlgren är redan nu sysselsatt med att förbereda en klang- och jubelföreställning i Linköping helgen 2-3 juni 2012. Janne utlovar ett ännu större evenemang än förra året, då vi hade glädjen att vara VIP-gäster, och kanske kommer vi även denna gång att behandlas med den respekt vi så väl förtjänar (hehe). Tack för förvarningen, Janne! Sekretariatet påpekar gärna vikten av att se till att eventuella adressändringar kommer till registrets kännedom. Annars styrs kanske kallelser och rapporter rakt ut i cyberrymden och vederbörande sitter där med tappad Sällskapskontakt! Undvik detta bittra öde! Kvällen började bli sen! Skingring beordrades inte, men blev en naturlig följd av att klockans båda visare snart stod i rakt nordlig riktning. Trötta Gamla Rrjalar intogo sitt nattkvarter, varhelst desamma fanns att finna. Ganska många bodde faktiskt kvar i Ljunglöfskas hotelldel, 1 Lite Strihistoria: På Puman fanns två Rrjalar vid namn Carlsson. Den äldste, Mats, hade fått signaturen CS vilket snart av kamraterna av naturliga skäl omtolkades till Tjeckiska Carlsson. När den yngre Lennart började fick han signaturen CL och i brist på bättre fick han täckbenämningen Polska Carlsson. Så roliga var vi...
7 en utmärkt möjlighet om man tillhör dem som kommer lite avsides ifrån! Det innebar också att flera utnyttjade även den efterföljande dagens skälvande, första timmar till att ta en sista pilsner och försöka lösa de världsproblem som ännu var olösta. Sällskapssekreteraren ber återigen att få tacka alla inblandade för en härlig kväll och trivsam samvaro tillsammans med likasinnade! Och TACK till Rolf med personal för att vi blev så väl mottagna på Ljunglöfska Slottet! Jo visst, ja, det var det där med de tomma stolarna. Efter mötet har framkommit att den ena rumpan, som borde ha suttit där, tillhörde en Gammal Rrjal som komplett raderat all kontaktinformation från centrala minnet. Han varseblev inte detta förrän det var alldeles för sent. Avbön har inlämnats och accepterats. Den andre vilsekomne var det mer ordning på. Han kom noga ihåg att och var kontakten skulle arrangeras, men hade i sin almanacka lyckats skriva in fel datum, den 17e: maj i stället för den 12:e! Så, plikttroget dök han upp på avtalad tid den 17:e, ehuru något konfunderad över att han verkade vara den som kommit först av alla. Han förstod dock snart att något var fel när inga andra Rrjalnyllen visade sig i omgivningarna. Hans bravad utnämns härmed till århundradets efterläge! Vi beklagar eländet för de olyckliga drabbade och kan säkert räkna med att de dyker upp nästa gång i stället, både på rätt plats och tid! Ingen vill väl missa mer än en kontakt! Med förhoppningen att sommaren skall bli den allra bästa för alla Gamla Rrjalar! Branta kurvanfallshälsningar från Sällskapssekreteraren! Lycka är att ha ett eget Sällskapsslott!