REGELNYTT 2010 Under inledningen av 2010 kommer en ny upplaga av den svenska regelboken "Tävlingsregler för friidrott" att publiceras, där de nyheter som beslutats av IAAF för de internationella reglerna har arbetats in i vår svenska text. Den internationella reglerna får ju automatisk giltighet också nationellt och lokalt i Sverige. Här presenteras utförligt de viktiga ändringar som alltså gäller tävlingar på alla nivåer fr o m årsskiftet 2009/2010. 1. Starten I fortsättningen medför (utom i mångkamp, se nedan) varje tjuvstart omedelbar diskvalifikation för den/de ansvariga aktiva. Regeln gäller på alla tävlingar från den lokala ungdomstävlingen hela vägen upp till VM och OS. Tjuvstartsregeln har varit den mest uppmärksammade och diskuterade under de senaste tio åren - och det kommer alldeles säkert att även framöver uppstå situationer som får diskussionerna att blossa upp igen. Men samtidigt är förändringen nu klar och tydlig och innebär hanteringsmässigt snarast en förenkling. Dessutom slipper man den orimlighet regellogiskt som den sedan 2003 gällande tidigare regeln innebar, då alla tjuvstarter ju inte "var lika inför lagen" (första tjuven "kostade" den ansvarige ingenting, medan alla andra tjuvar resulterade i diskvalifikation). Att det ändå emellanåt lär komma att bli kontroverser och diskussioner beror på att det inte alltid är enkelt för starters att fastställa vilken aktiv som var den verkligt ansvarige. Med tanke på påföljdens definitiva karaktär (utesluten ur tävlingen) är det oerhört viktigt att aldrig fel person blir "dömd". Starters kan ju missa ett "ryck" och i stället peka ut löparen på banan intill som lurats iväg av rycket. Detta är dessutom en situation där inte ens elektronisk startkontroll garanterar att den skyldige, alltså den som orsakat tjuvstarten, blir rätt identifierad. Starterns ansvar och roll Dock: Är det så att starters inte är absolut säkra vem av de tävlande som orsakat en tjuvstart är lösningen att avstå från att utdöma något straff. Samtidigt måste man förstå att den nya regeln alldeles säkert kommer att påverka de aktivas beteende. Benägenheten att chansa eller på något annat sätt agera på ett sätt som innebär att man riskerar diskning lär minska ordentligt. Det ligger också ett stort och viktigt ansvar på starters för att övergången till den nya startregeln skall fungera bra. Man bör i alla fall nu under inomhussäsongen vara noga med att före varje start göra alla aktiva uppmärksamma på regeländringen. Extra viktigt är förstås information och gott pedagogiskt handlag på barn- och ungdomstävlingar där de aktiva är både unga och orutinerade och där "tjuvstarter" handlar om ovana och nervositet snarare än om att försöka chansa sig till en fördel. Mångkamp I mångkamp gäller i fortsättningen den "gamla" startregeln, dvs att första tjuvstarten innebär en varning för hela fältet medan varje därefter följande tjuvstart medför diskvalifikation. Mångkamparna har alltid haft en något "snällare" tjuvstartsregel än de individuella sprinterna och så kommer det alltså att bli också i fortsättningen.
Personlig varning Förutom en "normal" tjuvstart kan det hända andra saker som tvingar starters att avbryta och ta om startprocessen. Några exempel är att någon aktiv är väldigt sen med att följa startkommandona, eller tvingar fram ett avbrott genom att räcka upp handen eller stör sina medtävlande. Det här är störningar som vi varit nästan helt förskonade från i svenska tävlingar men som förekommer internationellt. Tidigare var påföljden för den tävlande samma som för en "felaktig start", men i fortsättningen skall dessa förseelser i stället ses som "osportsligt uppträdande" och föranleda en personlig varning utan koppling till själva startmomentet. Dock: En andra sådan "personlig varning" i samma tävling för samme aktive medför diskvalifikation för honom/henne. Signalkort Med tanke på alla olika typer av situationer som alltså kan tänkas uppstå i samband med en start är det oerhört viktigt att alla aktiva i loppet får klar och tydlig information om vad som gäller för dem inför nästa startförsöket. Muntlig information kan missförstås eller var svår att ta till sig för en aktiv under den stress som gäller i samband med en start. Det bästa sättet att förmedla sådan information är därför att använda färgade signalkort som hålls upp framför de aktiva. Många starters gör detta redan nu, men det är en stark rekommendation att systemet i största möjliga utsträckning används generellt på alla tävlingar. Dels för att det som sagt är tydligt för alla berörda, dels för att de aktiva är bekanta med det när de kommer ut på större tävlingar nationellt och internationellt. Tre signalkort används enl följande färgsystem: * Grönt = Ingen påföljd * GGuul llt t == VVaar rnni iinngg * Rött = Diskvalifikation Korten skall visas tydligt för varje tävlande. T ex vid en "personlig varning" blir det gult för den felande och grönt för alla övriga. 2. Skiljehopp- och lopp Eftersom tävlingar i synnerhet mästerskap går ut på att få fram EN vinnare har friidrotten traditionellt haft ett antal regler avsedda att lösa upp situationer där det blivit "dött lopp" om förstaplatsen. Men i praktiken är det egentligen bara i höjd/stav som denna situation uppstått med någon frekvens. I övriga hopp/kast har det i modern tid aldrig hänt i ett mästerskap att befintliga särskiljningsregler (att jämföra näst bästa, tredje bästa osv) inte varit tillräckliga för att skilja ut en vinnare även i de fåtaliga fall där allra bästa hoppet/kastet varit lika långt som för en annan tävlande. I löpning har målfototekniken möjliggjort tillförlitligt särskiljande ända ned på tusendelarna och det har också alltid varit tillräckligt, åtminstone om man som i de internationella mästerskapen tar målfoto från både ut- och insidan av banan. Och även om det någon gång kanske hänt att man ändå inte kunnat särskilja de två främsta har i praktiken möjligheten att genomföra ett speciellt skiljelopp ("att springa om") för att få fram en vinnare aldrig utnyttjats. Löpning, längd/tresteg och kast: Avskaffat Mot denna bakgrund har Internationella Friidrottsförbundet IAAF nu helt enkelt tagit bort de i praktiken aldrig utnyttjade reglerna om extra skiljelopp i löpning och om extra skiljehopp/kast i längd, tresteg och kast. Skulle det trots allt någon gång i framtiden uppstå en situation där de vanliga reglerna inte ger en separation av de två främsta på ett mästerskap så kommer det alltså också officiellt att bli en delad förstaplats.
Höjd/stav: Inte längre obligatoriskt Vad gäller höjd/stav där sannolikheten för delad förstaplats med vanliga regler är klart störst bibehåller man skiljehoppet, men med en viktig förändring: Det är inte längre ett obligatorium som gäller för alla tävlingar stora som små utan endast en möjlighet som man faktiskt kan avstå från att utnyttja. Bakgrunden är att varken arrangörer eller framförallt berörda aktiva i allmänhet på en vanlig gala el motsv är speciellt intresserade av att efter att ha avslutat en lång tävling ge sig in i ett skiljehoppande för att spräcka upp en delad förstaplats. Detta har visat sig i att åtminstone den ena ibland båda helt enkelt vägrat att hoppa (p g a skada eller slitenhet). Det var något som dåvarande regler inte klarade av att hantera och situationen som uppstod kunde bäst beskrivas som förvirrad. Om det inte blev något skiljehopp, vem var då den ensamme vinnaren? Eller var det delad förstaplats trots att det inte var "tillåtet"? Som reglerna var skrivna måste dessutom den som kunde tänka sig att hoppa vidare ändå hålla på i sin ensamhet till dess han/hon klarade en höjd för att formellt kunna utses till vinnare. De nya bestämmelserna För att komma till rätta med alla problem av denna typ har nu regeln om skiljehopp förändrats enl följande: 1. Arrangör kan i förväg bestämma att man inte kommer att tillämpa skiljehopp i händelse av en delad förstaplats efter avslutad ordinarie tävling. 2. Grenledare kan besluta att inte köra skiljehopp om han/hon finner det lämpligt och/eller om alla berörda aktiva meddelat att det inte är intresserade. Grenledare kan också besluta om att avbryta skiljehopp av samma skäl. 3. Om en aktiv i ett pågående skiljehopp avstår från att hoppa tilldöms den andre segern utan att behöva klara någon ytterligare höjd ("seger på walkover"). Konsekvensen av förändringen från obligatorium till möjlighet lär bli att skiljehopp troligen kommer att genomföras bara när mästerskapstitlar på minst nationell nivå står på spel. Verkligheten har ju tydligt visat att de aktiva annars inte är intresserade. Ny definition av starthöjd När det gäller själva genomförandet av ett ev skiljehopp är reglerna oförändrade så när som på att valet av starthöjd definieras litet annorlunda än tidigare: Skiljehopp skall inledas på höjden som i det på förhand fastställda höjningsschemat följde efter den sist klarade. Tidigare gällde "lägsta höjd man rivit ut sig på" vilket i de allra flesta fall innebar samma höjd som den nya definitionen. Bara om båda hopparna stått över höjden efter den sista man klarade blir det skillnad. 3. Skydd, tejpning m m I regelboken har det tidigare spritt över grenarna funnits diverse bestämmelser om användade av olika typer av skydd och tejpning i skadeförebyggande syfte. Det har handlat om bälten för att stödja ryggen i kast, armbågsskydd i spjut, lindning av handleden i kula, stödtejpning av fingrar i kast osv. Så sent som för två år sedan införde IAAF t o m en "generalklausul" om att alla typer av skydd/stöd utom det som uttryckligen specificerats som godkänt måste vara medicinskt betingat och anmälas i förväg för godkännande och registrering hos IAAF. Allt är tillåtet, men... Detta upplägg var naturligtvis helt ogenomförbart i praktiken och nu har IAAF gjort närmast en helomvändning i sin inställning till frågan och så att säga retroaktivt legaliserat den situation som har rått i verkligheten:
För att förebygga att skada uppstår eller förvärras får tävlande använda skydd, tejpning el dyl om det inte innebär en fördel idrottsligt. Självklart finns det dock några förbehåll och villkor, där det viktigaste är att man alltid skall vara beredd att låta grenledare inspektera och kontrollera skyddet/anordningen. Inga "tekniska anordningar" En bra grundprincip att följa är att konstruktionen skall vara "mjuk". Läderbälten, vulkanskydd och stödlindningar/tejpningar är exempel på det som avses med "inte innebär en fördel idrottsligt". Vad som däremot inte är tillåtet är "tekniska anordningar" av typ metallskenor eller ännu mer avancerade konstruktioner. Det är fortsatt den aktive som skall göra resultaten av egen kraft. Vad gäller tejpning av kasthand finns fortfarande ett uttryckligt förbud mot att tejpa ihop två eller flera fingrar. Däremot är det nu alltså fritt fram med all annan typ av tejpning på handen, något som ju tidigare bara godkänts för att skydda öppna sår. För bättre grepp i kula/diskus I sammanhanget kan det också vara viktigt att nämna att det i fortsättningen i kula och diskus är tillåtet med talk/kritpulver el motsv också direkt på redskapet - alltså inte bara på de egna händerna - för att förbättra greppet Även här handlar det om en anpassning till en på många ställen i världen redan rådande praxis. Dessutom var det formella förbudet mot att att "pudra" själva redskapet i praktiken helt verkningslöst eftersom man fick ta i redskapet med "genompudrade" händer. Observera att det fortfarande är förbjudet med klister på redskapet (och därmed också på händerna). Det man använder på kulan/diskusen måste ju gå att direkt ta bort igen eftersom redskapet skall vara "rent" för användning av nästa tävlande. 4. Rekordbestämmelser Huvuddelen av regelboken handlar om hur själva tävlingen skall genomföras på ett enhetligt och sportsligt rättvist sätt. Men det finns också ett antal paragrafer som inte berör tävlingen i sig utan som i stället är kriterier för att resultat skall kunna vara giltiga som rekord. Det mest kända exemplet är medvindsregeln: I själva tävlingen tas ingen som helst hänsyn till vilken fördel eller nackdel en aktiv haft av vinden, men för rekordgiltighet får det inte ha varit för stark medvind. Rekordbestämmelserna modifieras betydligt mer sällan än genomförandereglerna men den här gången har det skett två förändringar av signifikans. Anm: IAAF:s beslut nu gäller formellt bara världsrekord men självklart kommer samma principer med automatik att tillämpas av Europaförbundet för Europarekord och av SFIF för svenska rekord. 1. Krav på eltidtagning Det var 1976 som krav på eltidtagning för rekord i vissa löpgrenar infördes, närmare bestämt för sprintgrenarna upp t o m 400m (såväl utan som med häckar). För övriga grenar var manuell tidtagning fortsatt giltig även för rekordändamål. Bedömningen var nämligen att på sträckor från 800m och uppåt var den totala löptiden så pass lång att skillnaden mellan eltid och manuell var en "försumbar" faktor. Men nu har IAAF efter drygt trettio år beslutat att utvidga eltidskravet för rekord till att gälla individuellt även 800m och till att i stafett sträcka sig upp t o m 4x400m. I praktiken blir förändringen nästan omärklig eftersom i princip alla tävlingar där det sätts rekord redan har eltidtagning (i alla löpgrenar). Det är bara plötsliga tekniska missöden som kan ställa till det (och då är det dessutom tveksamt om det finns en fullgod manuell backup). Observera att den nya regeln inte är retroaktiv utan att ev gällande manuella rekord på 800m och 4x400m kommer att stå sig till dess någon springer fortare med eltid.
2. Vindmätning för mångkamp I individuella grenar har rekordkriteriet alltid (sedan regeln infördes 1936) varit att det inte får ha rått medvind på mer än 2.0 m/s. För mångkamper har situationen varit mer komplex eftersom de sammansätts av ett flertal grenar där merparten inte tillhör de vindmätta. Att ogiltigförklara en hel tiokamp för en litet för stark vindpust i en tiondel av de ingående grenarna kändes sportsligt orimligt. I synnerhet som mångkampare i allmänt gör bara 2-3 serier per år. Därför valde IAAF att 1972 höja vindtaket i mångkamp till det dubbla jämfört med individuellt, dvs till +4.0 m/s. För några år sedan kompletterades denna paragraf med ett alternativ: Att medelvärdet av vinden i de aktuella grenarna (tiokamp: 100m, längd, 110m häck; sjukamp: 100m häck, 200m, längd) skulle vara högst +2.0 m/s. Att ha två olika vindregler var naturligtvis inte speciellt lyckat eftersom de oundvikligen riskerade ge diametrala svar på frågan om ett resultat skulle anses gynnat av otillåten medvind. Förnuftet säger att en sådan fråga av regelboken rimligen måste få ett enda och entydigt svar. Så har det blivit nu eftersom den tidigare "max +4.0"-regeln strukits, så att i fortsättningen gäller bara "snitt högst +2.0-regeln". Frågan är dock om de ansvariga fullt ut analyserat konsekvenserna av detta beslut, som ju innebär en återgång till den situation som rådde före 1972 och som man då konstaterade var alltför tuff mot mångkamparna. Det är ingen tvekan om att många fler mångkampsserier kommer att klassas som att ha gynnats av otillåten medvind med den nya regeln, som helt enkelt är betydligare mer krävande. En illustration ges av Höstmångkampen i Gävle 2009: Högsta uppmätta vind i hela tiokampen där var +2.8 så alla arton (18) fullföljandes resultat var "godkända" enl den tidigare regeln. Men med den nya regeln skulle sju (7) ha varit med för mycket medvind och ytterligare sex (6) ha klarat sig med bara en hårsmån (vindsnitt på 1.9-2.0). 5. Arenor Arenan är den stora konstanta faktorn i friidrotten och regeländringar handlar nästan uteslutande om antingen hur tävlingsmomentet skall gå till eller om hur redskap och utrustning skall vara utformad. Men någon gång emellanåt sker modifieringar också avseende utformningen av tävlingsarenan - dock oftast av en karaktär som innebär ingen eller bara liten påverkan för aktiva och domare. De som berörs är främst byggare, arenaägare och i viss mån arrangörer. Så är det definitivt med de ändringar som är aktuella den här gången. Grundare vattengrav Befintliga vattengravar är 70 cm djupa närmast hindret och 30 cm framåt för att sedan slutta jämnt upp till framkanten. Det innebär en betydande vattenvolym på över 4 kubikmeter (gravens yta i marknivå är ju 3.66 m x 3.66 m). Att fylla en vattengrav tar alltså tid och innebär dessutom att man förbrukar en resurs som i stora delar av världen inte är att slösa med. Det kombinerat med iakttagelsen att seriösa hinderlöpare alltid landar i den främre halvan av graven har gjort att man nu beslutat att göra den grundare. Nybyggda vattengravar rekommenderas göras med ett maximalt djup av 50 cm som skall gälla vid hindret och ca 1.20 m framåt innan botten sedan skall slutta jämnt upp till framkanten. Det innebär precis samma lutning som gäller nu. Dvs för de aktiva som landar mer än 1.20 cm in i vattengraven - vilket alla gör i praktiken - kommer det inte märkas någon skillnad alls. Däremot sparas drygt en halv kubikmeter vatten på varje fyllning. OBS: Det finns inget krav på att bygga om gamla vattengravar utan de kommer att vara godkända också i fortsättningen. Däremot bör nya arenor byggas efter den nya modellen och vid större renoveringar av gamla arenor är det förstås vettigt att passa på att justera vattengraven till de nya måtten. Sarg valfritt på rakorna Traditionellt har reglerna utomhus krävt sarg som inre avgränsning hela banvarvet runt med "dispens" bara för de "gluggar" som är nödvändiga där spjut- eller höjdansatser korsar. Nu öppnas dock möjligheten att helt avstå från sarg på raksträckorna.
Resonemanget bakom är förstås att på rakorna kan de tävlande inte - som i kurvorna - förkorta sin löpsträcka med hjälp av gening. Man bör dock notera att utan sarg kommer det att ställas klart större krav på arrangören och domarna: För även om löparna inte kan förkorta sin löpväg genom att springa innanför bangränslinjen på en raksträcka så kan de utnyttja möjligheten att springa innanför linjen för att passera framförvarande löpare. Inte minst på VM i somras såg vi flera exempel på hur desperata löpare som låtit sig bli instängda på innerbanan försökte lösa problemet genom att tränga sig fram i ett alltför smalt utrymme mellan sargen och löparen framför. Finns ingen sarg utan bara en linje blir det förstås mindre riskabelt (= ännu mer frestande) för egentligen instängda löpare att pröva att ta sig förbi på insidan. Saknas sarg på en raksträcka måste man som arrangör alltså se till att det finns tätt med koner plus att man måste avsätta extra bandomare för att övervaka att ingen löpare tar sig fram genom att springa innanför linjen. OBS: I kurvorna är sarg fortfarande obligatorisk, precis som tidigare. 6. Övrigt Vid sidan av de tidigare avhandlade sex huvudområdena för nya regler har det gjorts ytterligare en hel del justeringar i de internationella tävlingsreglerna. Merparten av dessa ändringar berör dock speciella situationer kopplade till internationella mästerskap eller är av redaktionell karaktär (dvs ändrad formulering men i princip oförändrat innehåll). Men ytterligare ett par punkter förtjänar att uppmärksammas här: Häckpassage Den tidigare paragrafen (kap F 4.13.6.4) om att man inte får "passera över häck på annan bana" har strukits. Resonemanget är att den är sakligt överflödig eftersom övriga regler om att man måste passera över alla häckar på den egna banan i praktiken gör det omöjligt att passera över någon annan häck. Fast vi minns ju situationen i Osaka-VM 2007 där Susanna Kallur stördes/hindrades av att en konkurrent drog sitt andraben delvis över häcken som stod på Sannas bana. Förmodligen har den tidigare paragrafen sin grund just i att en tävlande skall ha "ensamrätt" på sina häckar och inte behöva riskera att störas av en konkurrent som går delvis vid sidan av häcken på den egna banan. Dock kan sådant agerande även i fortsättningen beivras - fast då med hjälp av den generella störningsregeln (kap F 4.1.4). Slägghandtag Utformningen av slägghandtagen har varit någon av en följetong under de senaste år, där förslag som lagts fram och godkänts av kongresserna för att sedan visa sig nödvändiga att dra tillbaka. Nu känns det dock som om man till slut hittat en lösning med förutsättningar att hålla. Man har nämligen gett upp ambitionen att standardisera design och mått in i minsta detalj och i stället valt att lägga fast ett par baskriterier: Handtaget skall vara symmetriskt och ha en längd (innermått) av högst 110 mm. Man har alltså tagit bort såväl den tidigare maxbredden (önskemål från kastare med stora händer) som skrivningarna om triangelliknande form och utformning av själva greppet. Anm: De tidigare kraven om att handtaget skall vara utan "gångjärn" och att det inte får kunna töja sig för mycket gäller fortsatt.