Anmälningsskyldighetens påverkan på revisorers arbete

UPPSALA UNIVERSITET 2007-01-18 Företagsekonomiska institutionen Examensarbete C Anmälningsskyldighetens påverkan på revisorers arbete Författare: Johanna Lindahl Gustav Olsson Handledare: Lars Frimanson

Sammandrag 1 januari 1999 infördes en anmälningsskyldighet för revisorer vid misstanke om brott. Reglerna har debatterats flitigt och opponenter har menat att detta inte passar revisorernas yrkesidentitet. Revisorerna anmäler idag brott i ökad utsträckning. Under 2005 registrerades 229 nya ärenden från revisorer jämfört med 101 ärenden under 2004. Jämfört med 40 anmälningar under 2003 blir ökningen ännu mer markant. Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka följder revisorernas anmälningsskyldighet fått för revisorers (godkända och auktoriserade) arbete. Teorin har sin utgångspunkt i tidigare forskning, litteratur samt lagtext. Undersökningen har bestått i att sju intervjuer utförts med både revisorer och ekobrottsutredare. Efter att ha undersökt hur anmälningsskyldigheten har påverkat revisorernas arbete, visar resultatet på att förändringen i praktiken har varit liten. Antalet anmälningar är få, men ökar stadigt. Den låga genomslagskraften beror delvis på att revisorerna vill ha en stark misstankegrad om att ett brott föreligger. Däremot visar undersökningen att revisorn har fått en mer granskande roll och att maktförhållandet mellan revisorn och klienten har förändrats. Revisorn kan nu sätta mer kraft bakom orden och använda anmälningsskyldigheten som ett påtryckningsmedel för att få klienten att rätta felaktigheter. Undersökningen tar upp olika aspekter av revisorernas arbete och hur dessa påverkas av anmälningsskyldigheten. 2

Innehållsförteckning: Innehållsförteckning:...3 1. Inledning...4 1.1 Revisorernas anmälningsskyldighet...4 1.2 Revisorns uppgift...7 1.3 Ekonomisk brottslighet...8 2. Revisorernas arbete...10 2.1 Liten genomslagskraft på arbetet...10 2.2 Lojalitetskonflikt i revisorernas arbete...10 2.3 Utbildningsbehov...10 2.4 Förändrad roll...11 2.5 Förändrat maktförhållande...11 2.6 Disciplinåtgärder...12 2.7 Skadeståndsansvar...14 2.8 Risk management...15 3. Metod...16 4 Empiriska resultat...19 4.1 Liten genomslagskraft på arbetet...19 4.2 Lojalitetskonflikt i revisorernas arbete...22 4.3 Utbildningsbehov...22 4.4 Förändrad roll...22 4.5 Förändrat maktförhållande...24 4.6 Disciplinåtgärder...24 4.7 Skadeståndsansvar...25 4.8 Risk management...25 5. Analys...26 5.1 Kunskap om anmälningsskyldigheten...27 5.2 Relationen till klienten...29 5.3 Misstankegrad...31 5.4 Beslutet att anmäla...32 6. Slutsatser...34 6.1 Förslag till ytterligare forskning...35 Källförteckning:...36 Bilaga 1...38 Intervjufrågor...38 3

1. Inledning Revisorer har sedan år 1999 en skyldighet att anmäla misstankar om brott i företag de reviderar. Debatten kring dessa nya regler har varit omfattande och har innehållit inslag såsom att anmälningsskyldigheten inte passar revisorns roll och kompetens. Reglerna infördes som ett initiativ för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Ekonomisk brottslighet började uppmärksammas på allvar i slutet på 1970-talet. Fall som skandalen i Enron år 2001 har belyst situationen ytterligare. I fall då de ekonomiska brotten är omfattande, kan de hämma skapandet av nya företag, avskräcka potentiella investerare samt snedvrida konkurrensen. Bekämpning av ekonomisk brottslighet kräver sakkunskap i redovisning, revision, juridik, skattefrågor och bankfrågor. (Meddelande från Kommissionen till rådet och Europaparlament, Om förebyggande och bekämpning av organiserad brottslighet inom den finansiella sektorn, 2004, s.3). Flera olika initiativ har tagits för att motverka denna relativt nya form av brottslighet, varav anmälningsskyldigheten för revisorer vid misstanke om brott är ett sådant. Revisorerna spelar en betydelsefull roll vid förebyggandet av ekonomisk brottslighet. Att företag blir granskade av en oberoende part tvingar dem att redovisa verksamheten på ett korrekt sätt. Revisorer har dessutom möjlighet att i ett tidigare skede upptäcka oegentligheter än till exempel skattemyndigheten. En korrekt redovisning och en god intern kontroll är den sämsta tänkbara miljö för ekonomisk brottslighet (FAR, 1980). Denna undersökning har för avsikt att utreda hur anmälningsskyldigheten har kommit att påverka revisorernas arbete. Det finns förhållandevis mycket forskning inom området som gett olika resultat. Uppsatsen ämnar delvis ge djupare förståelse för tidigare resultat samt bygga vidare på denna tidigare forskning. Frågor som undersöks är bland annat om anmälningsskyldigheten medfört skador för förtroendet mellan revisorer och deras klienter samt om anmälningsskyldigheten har försvårat eller underlättat revisionsarbetet. Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka följder revisorernas anmälningsskyldighet fått för revisorers (godkända och auktoriserade) arbete. För att avgränsa undersökningen har vi valt att fokusera på revisionsföretag enbart i Uppsala. Denna geografiska avgränsning gjordes för att vi bor i Uppsala och inte såg något avgörande skäl att åka till andra städer. Vi begränsar oss även till att intervjua fem revisorer. Trots denna avgränsning anser vi att ett tillräckligt stort informationsunderlag för undersökningen inhämtats. 1.1 Revisorernas anmälningsskyldighet Den 1 januari 1999 infördes anmälningsskyldigheten för revisorer (10 kap 38-40 ABL). 4

Före år 1999 fanns det i praktiken inte någon möjlighet för revisorn att anmäla misstanke om brott hos det granskade företaget till åklagare eller polis på grund av revisorns tystnadsplikt. Detta med undantag för om en förundersökning inletts om förhållandena i företaget och förundersökningsledaren begärt upplysningar om företagets angelägenheter från revisorn. (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns plikt enligt ABL, 2006, s.7) Anmälningsskyldigheten innebär att en revisor vid misstanke om ekonomisk brottslighet i företaget som revideras måste anmäla detta till polis eller åklagare. Anmälningsförfarandet går till så att revisorn först rapporterar sina misstankar till styrelse och VD. Om missförhållandena inte åtgärdats inom fyra veckor efter påpekande är revisorn skyldig att anmäla sina misstankar och samtidigt avgå som revisor för företaget. Revisorn behöver dock ej göra en anmälan om det misstänkta brottet är obetydligt, om brottet redan är anmält till polismyndighet eller åklagare, eller om den ekonomiska skadan av det misstänkta brottet har avhjälpts. (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns plikt enligt ABL, 2006, s.8) Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006, s.6 5

Revisorn behöver inte avgå ifrån sin post om skadliga verkningar av brottet kan avhjälpas. Företaget har då fyra veckor på sig för att avhjälpandet ska ske, i annat fall måste revisorn avgå samt göra en anmälan. Ett avhjälpande innebär att förhållandena måste återställas sådana som de skulle ha varit om brottet inte hade kommit till stånd. (Revisorers åtgärder vid misstanke om brott, Ekobrottsmyndigheten, Rapport 2004:3, s.12) Om revisorns anmälan är obefogad kan detta leda till skadestånd enligt kap. 29, 2, ABL. Detta i sin tur kan med stor sannolikhet ge en försämrad relation till det granskade företaget och därmed risk för färre uppdrag. Om revisorn inte rättar sig efter anmälningsskyldigheten, kan Revisorsnämnden besluta om disciplinåtgärder, till exempel i form av upphävande av auktorisation eller godkännande (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.7). Misstanke om brott ska endast avse styrelseledamöter och verkställande direktör i företaget. Om brottsmisstankarna är riktade mot underordnad personal ligger det utanför revisorns anmälningsskyldighet att göra en anmälan till åklagare och att avgå från sin post. Revisorn bör dock, med hänvisning till god revisionssed, underrätta den verkställande direktören samt styrelseledamöterna om sina misstankar. (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006, s.41) Om revisorn har en misstanke om medhjälp till brott från styrelseledamoten eller den verkställande direktörens sida, ska han även då anmäla misstanken. (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006, s.42) Även om revisorns grad av misstanke om att ett brott föreligger är låg, ska ändå en anmälan göras. Detta innebär att revisorn inte själv behöver spekulera i huruvida det misstänkta brottet kommer att leda till en fällande dom eller inte. (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006, s.45) När revisorn avgår i förtid ska han anmäla detta till Bolagsverket för registrering samt lämna en kopia av anmälningen till styrelsen. I denna anmälan ska han redogöra för det som framkommit vid den utförda granskningen under den del av räkenskapsåret då revisorn varit verksam vid företaget (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006, s.49). Anmälan om det misstänkta brottet skickas till den åklagarmyndighet som är aktuell för det geografiska område inom vilket det misstänkta brottet har begåtts (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006, s.49). Denna anmälan är sekretessbelagd under förundersökningen, men blir offentlig när åklagaren överlämnar saken till domstol (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006, s.51). Revisorerna anmäler idag brott i ökad utsträckning. Under 2005 registrerades 229 nya ärenden från revisorer jämfört med 101 ärenden under 2004. Jämfört med 40 anmälningar under 2003 blir ökningen ännu mer markant. Revisorernas anmälningar 2005 motsvarar 3 6

procent av de totala ekobrottsanmälningarna. Övriga anmälningar inkom från bland andra Skatteverket och Konkurrensverket. (Ekobrottsmyndighetens årsredovisning för 2005, s.39) 1.2 Revisorns uppgift Med revision avses att ett företags redovisning och förvaltning granskas i efterhand av en oberoende person för att kontrollera om företagets affärshändelser har redovisats på ett korrekt sätt och att redovisningen ger en rättvisande bild av företaget. Syftet är bland annat att ge information om redovisningens tillförlitlighet. Målet för revisionen är att revisorn ska lämna en revisionsberättelse i vilken denne uttalar sig om årsredovisningen och bokföringen samt om styrelsen och VD:s förvaltning (Revision, en praktisk beskrivning, 2006, s.26). Revision ger ökad trovärdighet åt företagets finansiella information och är därmed en förutsättning för ett väl fungerande näringsliv och samhälle (Revision, en praktisk beskrivning, 2006, s.19). I Sverige råder revisionsplikt för alla aktiebolag sedan 1983. I 9 kapitlet 1 i Aktiebolagslagen (ABL, 2005:551) står att ett aktiebolag skall ha minst en revisor. Det förekommer i nuläget en debatt om att avskaffa revisionsplikten för små aktiebolag, men något beslut har ännu inte fattats angående detta. I 19 i Revisorslagen (2001:883) står följande: En revisor ska iaktta god revisorssed. Om arbete som hänför sig till ett uppdrag i revisionsverksamheten utförs av ett biträde till revisorn, är revisorn skyldig att se till att även biträdet iakttar god revisorssed. Det står inte närmare i lagen vad begreppet god redovisningssed innebär utan det är ett begrepp som är under ständig utveckling. Ansvaret för utvecklingen och anpassningen av begreppets syfte innehas av Revisorsnämnden (RN). Det som driver utvecklingen av begreppet är främst revisorernas intresseförening; Föreningen auktoriserade revisorer (FAR). Detta sker genom att de ger ut publikationer där begreppet diskuteras och rekommendationer för hur det ska tolkas publiceras. RN har tolkningsföreträde av begreppet, men använder främst dessa rekommendationer som utgångspunkt för sina ställningstaganden (www.revisorsnamnden.se). Begreppet god revisorssed syftar på normer för revisorernas yrkesutövande och deras etiska uppträdande. Utöver god redovisningssed innehåller Revisorslagen ytterligare krav som 20 : En revisor skall i revisionsverksamheten utföra sina uppdrag med opartiskhet och självständighet samt vara objektiv i sina ställningstaganden. Revisionsverksamheten skall organiseras så att revisorns opartiskhet, självständighet och objektivitet säkerställs. (Ekonomiska brott i aktiebolag - revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006). I Revisorslagen 26 står: En revisor får inte, till fördel för sig själv eller till skada eller nytta för någon annan, använda uppgifter som revisorn fått i sin yrkesutövning. Revisorn får 7

inte heller obehörigen röja sådana uppgifter. Revisorn skall se till att biträde till honom eller henne iakttar dessa föreskrifter. Och i Aktiebolagslagen 9 kapitlet 41 står: Revisorn får inte till en enskild aktieägare eller till någon utomstående obehörigen lämna upplysningar om sådana företagets angelägenheter som revisorn får kännedom om när han eller hon fullgör sitt uppdrag, om det kan vara till skada för företaget. Detta innebär att revisorn har tystnadsplikt gentemot företaget. Revisorn får inte föra vidare information som han får tillgång till i sin yrkesroll. Om detta skulle ske kan revisorn bli skadeståndsskyldig för de skador som detta orsakar företaget. Detta är nödvändigt eftersom revisorn för att kunna utföra sitt arbete behöver få tillgång till information vilken skulle vara till skada för företaget om den läckte ut. Att tystnadsplikten efterföljs är därför väsentligt för förtroendet mellan revisorn och dess klienter. (Revision, en praktisk beskrivning, 2006, s.121) Efter att anmälningsskyldigheten infördes, blir revisorn tvungen att bryta tystnadsplikten om han misstänker att brott har begåtts eftersom han då ska göra en anmälan. Tystnadsplikten bryts även av upplysningsplikten som behandlas i 9 kapitlet, under 45 och 46 i Aktiebolagslagen. Under 45 står att revisorn är skyldig att lämna upplysningar till bolagsstämman på stämmans begäran så länge de inte är till skada för företaget. Under 46 står att revisorn också är skyldig att lämna information till medrevisorer, till ny revisor i de fall han avgår, till konkursförvaltare vid konkurs och till undersökningsledare under förundersökning i brottsmål. (Ekonomiska brott i aktiebolag revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006, s.78) I Sverige trädde lagändringar angående penningtvättslagen i kraft 1 januari 2005. För revisorernas del innebär skyldigheterna enligt penningtvättslagen, att bland annat kontrollera identiteten hos den man gör affärer med eller utför transaktioner åt samt att rapportera misstänkta fall av penningtvätt. 1.3 Ekonomisk brottslighet Media började på 1970-talet uppmärksamma de stora problemen som ekonomisk brottslighet medförde. Arbetsgruppen mot organiserad och ekonomisk brottslighet, AMOB, tillsattes 1976. AMOB arbetade fram en rapport som publicerades samma år. Denna rapport fick stort genomslag och bekräftade den oroande bild som massmedia målat upp om ekonomisk brottlighet. (Ekonomisk brottslighet i Sverige, SOU 1984:15, s.14) Arbetsgruppen lade även fram fyra förslag på åtgärder som skulle tas för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Dessa förslag var att först genomföra en omprioritering av 8

polisens verksamhet vilket bland annat innebar skapandet av speciella rotlar för ekobrott. Det andra förslaget var krav på bättre samverkan mellan polismyndigheter, åklagare och skattemyndigheter. De föreslog även bättre utbildning av poliser i juridiska, ekonomiska och skattetekniska frågor vilka berörs vid utredande av ekonomiska brott. Den sista åtgärden var att genomföra en samlad översyn av lagstiftningen på området. (Ekonomisk brottslighet i Sverige, SOU 1984:15, s.15) Ekonomisk brottslighet äger ofta rum i miljöer till vilka myndigheterna sällan har tillträde. Den stora andelen ekobrott bokföringsbrott och olika typer av skattebrott upptäcks och anmäls av konkursförvaltare i de få företag som går i konkurs, och av skatterevisorer ifall då företag blivit föremål för skatterevision. Samhällets kontrollsystem har således varit begränsade. (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.7) Ekonomisk brottslighet innefattar bland annat bokföringsbrott (11 kap. 5 BrB), skattebrott (2 och 4 Skattebrottslagen), förskingring (10 kap. 1 och 3 BrB), bedrägeri (9 kap. 1 och 3 BrB), svindleri (9 kap. 9 BrB), penninghäleri (9 kap. 6 a BrB), brott mot borgenär (11 kap. 1 BrB), bestickning (17 kap. 7 BrB) och mutbrott (20 kap. 2 BrB). De flesta av dessa brott straffas med upp till två års fängelse. I vissa fall bestraffas brott även då de inte är fullbordade, som till exempel förberedelse eller försök till brott. Revisorernas anmälningsskyldighet omfattar dock bara fullbordade brott. Sedan oktober 2004 anses även för sent inlämnad årsredovisning vara bokföringsbrott. (Revisorers åtgärder vid misstanke om brott, Ekobrottsmyndigheten, Rapport 2004:3, s.2). Offer för ekonomisk brottslighet är i många fall ovetande om att denne har blivit utsatt för ett brott. Skadeverkningarna kan dessutom vara spridda över ett stort antal offer som såväl dagens skattebetalare, konsumenter eller den yttre miljöns intressenter, som kommande generationer. (Revisorers åtgärder vid misstanke om brott, Ekobrottsmyndigheten, Rapport 2004:3, s.6) Ekobrottsmyndigheten (EBM) är en åklagarmyndighet med avdelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. EBM:s verksamhet bedrivs i åklagarledda arbetsgrupper som består av åklagare, poliser, ekonomer och administrativ personal (Revisorers åtgärder vid misstanke om brott, Ekobrottsmyndigheten, Rapport 2004:3, s.27). De ärenden som inte hanteras av EBM handläggs vid ekobrottsrotlar som finns vid landets större polismyndigheter. I Uppsala finns vid polismyndigheten en särskild rotel för ekonomisk brottslighet. Personalen på roteln genomgår förutom polisutbildning även kurser i bland annat bokföring. 9

2. Revisorernas arbete 2.1 Liten genomslagskraft på arbetet Revisorerna vill vara mycket säkra på sin sak innan de gör en anmälan. Detta kan vara ett resultat av att obefogade anmälningar kan leda till skadestånd. Enligt Bengt Larssons undersökning för Brottsförebyggande rådet, vill fyra av fem revisorer vara mer än 75 procent säkra på att ett brott har begåtts innan anmälan görs. I lagen står att anmälan ska göras då brott kan misstänkas. Detta har tolkats som ett glapp mellan lagstiftarens syfte med lagen och revisorernas tolkning av den. Om en anmälan visar sig sakna grund kan det skada revisorns anseende. Dessutom påverkas säkerligen relationen till det anmälda företaget i hög grad, och revisorn riskerar att få färre uppdrag. (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.13) Tidigare forskning kring anmälningsskyldigheten visar inte på någon större brottsförebyggande effekt idag, men det finns indicier om att den förväntas öka allteftersom fler fällande domar kommer. Bengt Larsson menar även att den brottsförebyggande effekten av att revisorerna ska anmäla misstankar om brott, kommer att få större genomslagskraft i takt med att lagstiftningen blir mer och mer känd (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.15). Att revisorerna vill att graden av misstanke ska vara mycket hög kan således bero på rädslan för att göra en felaktig anmälan. 2.2 Lojalitetskonflikt i revisorernas arbete I och med att revisorn lämnar in en anmälan bryts tystnadsplikten. En konsekvens av detta kan då vara att det granskade företaget blir mindre villigt att lämna ut information till revisorn samt att deras relation försämras. (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.18) Brottsförebyggande rådet tar här även upp risken att företagen kan komma att välja andra företagsformer för att undvika den obligatoriska revisionen (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.24). Relationen mellan revisorn och företaget kan således försämras i och med de nya reglerna. Detta kan resultera i en lojalitetskonflikt för revisorn. 2.3 Utbildningsbehov En annan aspekt av kritiken är att anmälningsskyldigheten inte passar revisorns roll och 10

kompetens. Detta beror på att revisorn vid anmälan måste göra straffrättsliga bedömningar (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.19). Eftersom anmälningsskyldigheten är en uppgift som revisorn själv inte har valt och som dessutom ligger utanför revisorns kärnverksamhet blir det lätt en uppgift som kommer i andra hand (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.12). Hans Elliot, advokat vid Advokatfirman Glimstedt i Göteborg, har mångårig erfarenhet både som konkursförvaltare och likvidator. Han menar att utbildning är en stor fråga och ifrågasätter vidare hur väl insatta revisorerna är i till exempel ett brott som svindleri. (Balans, nr 2, 2004) Att revisorer saknar tillräcklig juridisk kunskap kan tänkas skapa svårigheter i och med att det uppkommer situationer då det krävs alltför kvalificerade straffrättsliga bedömningar. 2.4 Förändrad roll Kritiken mot anmälningsskyldigheten har bland annat bestått i att revisorn ges en myndighetsroll. Det är viktigt att se revisorerna som en förlängd arm till lagstiftningen (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.31). I BRÅ:s enkätundersökning framkommer att endast 11 procent av revisorerna instämmer i att anmälningsskyldigheten passar väl in i revisorsuppdraget. (Revisorernas anmälningsskyldighet Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.50) Lars-Åke Larsson, chef för skattebrottsenheten i Göteborg menar att Revisorn har stora möjligheter att genom sin kunskap och kompetens kunna påverka saker och ting i ett tidigt skede. Skattemyndigheterna måste bland annat avvakta deklarationer och deklarationstidpunkter. Lars-Åke Larsson menar även att i och med det dagliga umgänget mellan revisorn och företaget, kommer anmälningsskyldigheten att bli mer och mer uppmärksammad och att detta i sin tur leder till ökad laglydnad hos företagen. (Balans, nr 12, 2003) I och med den nya lagstiftningen verkar således revisorerna fått en förändrad, mer granskande yrkesroll. 2.5 Förändrat maktförhållande Det finns tecken på att revisorerna upplever att deras position har stärkts i och med införandet av anmälningsskyldigheten. I BRÅ:s rapport skriver Bengt Larsson: Bland de intervjuade revisorerna finns dock också några som menar att anmälningsskyldigheten blivit ett påtryckningsmedel för dem och fungerar som ett stöd vid agerande. Den ger makt åt 11

revisorerna och ett flertal exempel ges i olika intervjuer på att företag har rättat felaktigheter och oegentligheter efter att revisorn påtalat sin anmälningsskyldighet. (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.31) Av undersökningen i samma rapport framgår att 47 procent av revisorerna upplyst sina klienter om anmälningsskyldigheten för att lägga tyngd bakom orden. I inledningen till samma rapport skriver Lars Korsell: Revisorerna har helt enkelt fått större muskler, muskler som de använder i det direkta mötet med sina klienter. (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.11) Senare i rapporten skriver samma person: vissa revisorer menar att anmälningsskyldigheten medfört att yrkets status har ökat och att integriteten förbättrats genom att de slipper påtryckningar från och förhandlingar med sina klienter. Det är en fördel för revisorer liksom för myndighetspersoner med kontrolluppgifter att kunna hänvisa till lagen och lagens krav än sitt eget fria val (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.14). Slutligen avslutar Korsell sin inledning till rapporten med att skriva att: Min slutsats (av BRÅ:s rapport) är att anmälningsskyldigheten har en brottsförebyggande effekt främst genom att revisorernas maktposition har stärkts och att de lättare kan sätta kraft bakom orden när de upptäcker tveksamheter i bokföringen. (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.15). Enligt tidigare undersökningar har revisorernas position stärkts och anmälningsskyldigheten används som ett påtryckningsmedel för att få klienter att rätta felaktigheter. 2.6 Disciplinåtgärder Revisorsnämnden (RN) är den myndighet som har till uppgift att sköta tillsynen av revisorer, revisionsbyråer och deras verksamhet. RN utreder anmälningar mot enskilda revisorer och mot revisionsbolag. Anmälningarna kan komma från missnöjda klienter, privatpersoner eller myndigheter som fattat misstankar om att en revisor agerat på otillbörligt sätt (www.revisorsnamnden.se a ). Skatteverket har lagstadgad skyldighet att anmäla misstankar till RN. Nämnden genomför även systematiska kontroller av revisorer, antingen slumpvis genom stickprovskontroller eller genom att en specifik grupp som anses ha hög risk undersöks. Ett exempel på detta är att en revisor har ett ovanligt stort antal klienter eller en klient som tidigare varit föremål för disciplinåtgärder. RN kan även agera på misstankar som uppkommit 12

genom information som framkommit via media. (www.revisorsnamnden.se a ) De disciplinära åtgärder som RN kan utdela är: erinran, varning eller upphävande av godkännandet eller auktorisationen som revisor. En varning kan leda till straffavgift för revisorn och RN beslutar om upphävandet ska gälla omedelbart eller om revisorn ges en viss tidsfrist innan det sker. Gemensamt för alla tre typer av disciplinåtgärder är att de kan utdelas både till enskilda revisorer såväl som revisionsbyråer. Revisorns beslut kan överklagas av revisorn eller revisionsbyrån och de färdiga besluten publiceras på RN:s webbsida (www.revisorsnamnden.se b ). Totalt blir cirka två procent av revisorerna föremål för disciplinåtgärder varje år (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.14). En strategi som de brottsförebyggande myndigheterna (Revisorsnämnden, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och Ekobrottsmyndigheten) har är att informera om anmälningsskyldigheten och att anmäla de revisorer som inte fullgjort sin plikt. Detta i förhoppning om att det ska leda till högre medvetande inom revisorskåren och ökat antal anmälningar, vilket man hoppas i sin tur ska medföra en ökad brottsförebyggande effekt (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.14). I Thomas Carringtons artikel, Auditor failure: an investigation of the Swedish Supervisory Board of public Accountants disciplinary cases gör författaren en analys av 354 publicerade åtgärder som lett till någon disciplinär åtgärd mellan åren 1995-2003. Varje åtgärd kan dock ha föranletts av mer än en oegentlighet hos revisorn. Av dessa 354 åtgärder har en förorsakats av att RN ansett att revisorn brutit mot sin skyldighet att anmäla misstanke om brott. Det gäller ett fall där en klient blivit föremål för utredning hos Ekobrottsmyndigheten (EBM) för bedrägeri och skattebrott. Under utredningen upptäckte EBM ett fall av vad de ansåg vara ett brott mot anmälningsskyldigheten och anmälde detta till RN. De fick medhåll av RN som utdelade en varning till den anmälde revisorn. (Carrington, 2006, a) Denna enda av 354 anmälningar motsvarar mindre än 0.3 procent. Dock infördes anmälningsskyldigheten 1999 så man bör ha i åtanke att de åtgärder som ingår i analysen och som skett mellan åren 1995-1999 således är missvisande för jämförelsetalet. Men detta påpekas inte i artikeln och det framgår inte av den vilka anmälningar det är. Resultaten bör därför tolkas som att en åtgärd skett på grund av underlåtelse att anmäla misstanke om brott från det att regeln infördes 1999 till 2003. De resterande 354 anmälningarna delas upp i två kategorier; brister i revisionsprocessen och brister i revisionsprofessionen. Att inte anmäla misstanke om brott ingår i den första kategorin. De andra exemplen i samma kategori är: misstag i bedömande av utförande av revision 232 13

stycken (66 procent), otillräcklig dokumentation 113 stycken (32 procent), otillräcklig planering och riskbedömning 28 stycken (8 procent). I kategorin revisionsprofessionens brister ingår frånvaro av oberoende 153 stycken (43 procent), professionellt uppförande 71 stycken (20 procent), brister i revisionsföretagets organisation 21 stycken (6 procent), bristande samarbete med RN vid utredning 10 stycken (3 procent), inte registrerad hos RN eller inte betalat avgiften till RN 6 stycken (2 procent). (Carrington, 2006, a) Som tidigare påpekats försöker alltså RN aktualisera vikten av anmälningsskyldigheten med hjälp av disciplinåtgärder. Trots detta är det bara en revisor i ovanstående undersökning som fått en disciplinåtgärd på grund av att han brutit mot skyldigheten. Det är därför rimligt att anta att RN:s arbete med disciplinåtgärder inte har någon märkbar effekt på revisorernas benägenhet att anmäla. (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.14) 2.7 Skadeståndsansvar En revisor som underlåtit att anmäla upptäckta missförhållanden till styrelsen kan bli skadeståndsansvarig om missförhållanden resulterar i skador för företaget. Om han däremot informerat styrelsen om missförhållandena, men sedan inte anmäler dessa till polis eller åklagare trots att missförhållandena ej rättats till, kan han inte bli skadeståndsansvarig för de uppkomna skadorna. En revisor som gör en anmälan till polis eller åklagare på felaktiga grunder och som leder till skador för företaget kan bli skadeståndsskyldig för dessa. För att detta ska ske krävs dock att revisorn eller dennes medhjälpare medvetet lämnat felaktiga uppgifter i sin anmälan. Att denne gjort en felaktig straffrättslig bedömning är ej tillräckligt för att skadeståndsansvar ska uppstå. (Ekonomiska brott i aktiebolag - revisorns handlingsplikt enligt ABL, 2006) European Federation of Accountants menar att höga skadeståndskrav är ett stort hot mot revisorsyrkets livskraft (www.fee.be). Det finns således två typer av fel en revisor kan begå i förhållande till anmälningsskyldigheten. Det första är att bryta mot anmälningsskyldigheten genom att inte anmäla misstankar om brott. Det andra misstaget är det omvända, att göra en anmälan trots att brott ej begåtts. Revisorns skadeståndsansvar behandlas i Revisionslagen (1999:1079) under 37. Rädslan för skadeståndskrav kan således ha en återhållande effekt på revisorers vilja att anmäla misstanke om brott. 14

2.8 Risk management En effekt av de nya reglerna kan vara att revisorer nu är mer försiktiga angående vilka företag de har som klienter. Revisorerna vill naturligtvis undvika anmälningar och problem och försöker därmed att arbeta med så seriösa företag som möjligt. (Revisorernas anmälningsskyldighet, Rapport 2004:4, Brottsförebyggande rådet, s.12) Marcus Näslund, ledamot i FAR:s Disciplinnämnd, menar att ett väl genomtänkt risk management höjer kvaliteten på arbetet och ger nöjda kunder. Det är viktigt att kontinuerligt anpassa sig efter de förändringar som sker inom revisionsbranschen. Riskeliminering innebär också ett kvalitetshöjande arbete som på sikt ger marknadsfördelar. (Skadestånd och risk management inom revisionsbranschen en vägledning, Näslund, 2002, s.3) Näslund föreslår tre sätt att hantera risker: - Företaget kan försöka eliminera eller begränsa riskerna för skador genom att angripa orsakerna till skadorna. - Företaget kan om riskerna inte går att eliminera välja att bära förlusterna om skada inträffar, det vill säga en form av självförsäkring. - Om möjlighet (eller förmåga) saknas att eliminera riskerna eller ta de ekonomiska förlusterna, kvarstår i princip endast möjligheten att överföra risken på någon annan. Här avses då i första hand att teckna en ansvarsförsäkring. (Skadestånd och risk management inom revisionsbranschen en vägledning, Näslund, 2002, s.15) Orsaker till risksituationer kan vara bristande tid, kompetens och/eller kunskapsöverskridande, bristande uppdragsbeskrivning och bristfällig eller läckage i kommunikation. (Skadestånd och risk management inom revisionsbranschen en vägledning, Näslund, 2002, s.25) Carrington menar att risk management handlar om att skilja på verklighet och möjlighet. (Carrington, 2006, s.61, b) Han hävdar att revisionsfirmor för att undvika risker regelbundet utvärderar sina kunder samt sållar bland potentiella nya kunder innan de lägger bud för att utföra revisionen. Med hänvisning till tidigare forskning, menar Carrington att revisorer undviker att arbeta med klienter som anses ha en hög riskfaktor. Detta val görs dock beroende på den existerande kundportfolion hos revisorn. (Carrington, 2006, s.61, b) Det går enligt denne inte att avgöra huruvida en kund är helt riskfri eller inte förrän efter revisionen är utförd. De flesta revisorer och revisionsföretag har dock en företagspolicy som de är tvungna att följa vid accepterandet av nya kunder (Carrington, 2006, s.63, b). Dessa policys är utformade beroende på komplexiteten i klientens verksamhet, förändringar i revisorernas arbetsmiljö och konkurrensen inom revisionstjänster (Carrington, 2006, s.68, b). Carrington lyfter fram tre anledningar till varför revisorer bör avböja att revidera ett 15

företag. Den första anledningen är om revisorns arvode inte stämmer överens med vad företaget är beredd att betala. Den andra anledningen är om klienten inte är pålitlig och driver en verksamhet som inte går att revidera. Alltför komplexa transaktioner, osäker finansiell framtid och bristfällig intern kontroll är alla faktorer som kan få revisorn att inte acceptera den nya klienten. Den tredje anledningen som kan få revisorn att inte revidera en klient är om han har anledning att tro att denne inte har en ärlig inställning till dess intressenter. (Carrington, 2006, s.63, b) När samarbetet övervägs från ett teoretiskt perspektiv beaktas riskerna med samarbetet, de tillgängliga resurserna samt lönsamheten vid ett potentiellt samarbete (Carrington, 2006, s.72, b). Anmälningsskyldigheten kan således resultera i att revisorer är mer försiktiga angående vilka företag de har som klienter. 3. Metod Vi har valt att utföra en kvalitativ studie angående revisorernas anmälningsskyldighet. Insamlad data kan vara av primär eller sekundär karaktär. Primärdata är den data som inte redan finns, utan som samlas in för den specifika situationen. Sekundärdata är befintlig data som redan samlats in och som återges av någon annan. (Holme & Solvang, 1997, s.132) Undersökningens primärdata består av intervjuer. Dessa har genomförts med fem revisorer som är verksamma på olika byråer i Uppsala samt två ekobrottsutredare på Polismyndigheten i Uppsala. Sekundärdata för undersökningen är litteratur, artiklar, rapporter samt Internetkällor. Mycket av de data som använts har inhämtats från Uppsala Universitets bibliotek på Ekonomikum. Även dokument från berörda myndigheter såsom Ekobrottsmyndigheten, Brottsförebyggande rådet och Revisorsnämnden har använts. Utifrån revisorernas arbete struktureras det teoretiska ramverket i åtta olika avsnitt. Dessa är liten genomslagskraft på arbetet, lojalitetskonflikt i revisorernas arbete, utbildningsbehov, förändrad roll, förändrat maktförhållande, disciplinåtgärder, skadeståndsansvar och risk management. Denna styckeindelning har reviderats och omarbetats under arbetets gång. Resultatet är de delar som vi funnit ha teoretisk och empirisk relevans. Avvägningen om vilka frågor som tagits med gjordes utifrån vårt teoretiska ramverk och frågorna har utarbetats parallellt med teorin. För att tydliggöra operationaliseringen inkluderas intervjufrågorna i empirin. För att kunna analysera de nya reglerna från ett annat perspektiv än revisorernas, har vi även intervjuat två utredare på ekobrottsroteln på Polismyndigheten i Uppsala. Detta för att få 16

en bredare kunskap om hur den ekonomiska brottsligheten påverkas med revisorn som en ytterligare brottsförebyggande aktör. Vi ansåg att besöksintervjuer passade undersökningen bäst. Detta gav oss möjlighet att ställa följdfrågor samt läsa av kroppsspråket för ytterligare nyanser i svaren (Eriksson & Wiedersheim-Paul, 2006, s.98). Respondenterna hade inte fått frågorna före intervjun utan endast blivit informerade om vilket ämne som skulle undersökas. Detta tror vi gav oss större möjlighet till spontana och ärliga svar. Ja- eller nejfrågor har försökt undvikas eftersom detta bryter mot grundprincipen att det är den intervjuade som ska tala (Eriksson & Wiedersheim- Paul, 2006, s.100). I vissa frågeställningar används ja- eller nejfrågor, men följdfrågor har då ställts och försök har gjorts för att få respondenten att utveckla sitt svar. Vidare har vi strävat efter att ställa så öppna frågor som möjligt för att inte färga respondentens svar. Huvudfrågorna från intervjuerna tas upp i empiriavsnittet. Dessa huvudfrågor samt följdfrågorna finns med i bilaga 1. Tidigare forskning har legat till grund då vi har formulerat frågorna och även format dem efter vårt teoriavsnitt. Intervjuerna gjordes under perioden 27 oktober till 7 december. Intervjuformuläret finns i bilaga 1. Intervjupersonerna är Lena Rask, godkänd revisor på Lindebergs Grant Thornton, Staffan Wahlnäs, auktoriserad revisor på KPMG, Jonas Svensson, auktoriserad revisor och kontorschef på Ernst & Young, Thomas Helander auktoriserad revisor på Ekonomimästaren HB och ägaren av en medelstor revisionsfirma i Uppsala. Den sistnämnda vill vara anonym så han kommer att kallas ÄRU (ägare av revisionsfirma i Uppsala). Intervjuer har även gjorts med Mats Persson, och Leif Hallemark, utredare på ekobrottsroteln på Polismyndigheten i Uppsala. Alla intervjuer genomfördes på respondenternas respektive arbetsplatser. Ett undantag var dock intervjun med Thomas Helander, som genomfördes i dennes hem. Besöksintervjuerna har sedan kompletterats i vissa fall med frågor via e-mail. Både Mats Persson och Leif Hallemark intervjuades vid vårt besök på ekobrottsroteln. Svaren vi fick i intervjun med Leif Hallemark var dock väldigt lika de från Mats Persson. Detta tror vi beror på att de har ett så nära samarbete. Vi har beslutat att inte inkludera intervjun med Leif Hallemark i undersökningen i och med att denna inte tillförde något nytt och vi upplevde att vi uppnått empirisk mättnad (Yin, 1994, s.109). Vissa intervjuer gav mer än andra. Thomas Helander på Ekonomimästaren HB verkade mindre engagerad i regelsystemet och i till exempel risk management. Att han inte var lika insatt i ämnet och inte pratade lika mycket som de andra var dock intressant och gav oss en bättre helhetsbild av revisorskåren. De mindre revisionsfirmorna var inte lika formella som de större. Kontrasten mellan att intervjua Jonas Svensson på Ernst & Young var till exempel stor 17

mot att intervjua Thomas Helander. På Ernst & Young satt vi i ett modernt inrett konferensrum och drack cappuccinos samtidigt som vi intervjuade den kostymklädde Jonas Svensson med FAR:s regelverk i hand. Thomas Helander intervjuades däremot i hans kök samtidigt som han lagade makaronipudding till sina söner. Respondenterna skiljde sig också åt i hur mycket de pratade fritt utöver att svara på frågorna. ÄRU pratade på och gjorde utförliga förklaringar om upplevda erfarenheter och svävade flera gånger bort från frågan. Lena Rask på Lindebergs Grant Thornton svarade däremot kort på frågorna och det blev därmed den kortaste av de utförda intervjuerna. Det var också skillnad mellan hur bestämda de var i sina åsikter. Staffan Wahlnäs på KPMG verkade säker på sin sak och uttryckte sig mer rakt och bestämt än de övriga. Att han var kritisk mot anmälningsskyldigheten speglades i svaren till alla intervjufrågorna. Undersökningen inleddes med ett besök på ekobrottsroteln i Uppsala efter att de kontaktats via telefon. Sedan skickades e-mail till tio revisorer, dock utan att få något svar. De två utredarna på ekobrottsroteln var de första som intervjuades. Efter att ha genomfört intervjuerna med revisorerna kontaktades Mats Persson igen för ytterligare ett par frågor. När vi börjat ringa revisorerna var det relativt lätt att få dem att ställa upp. De större revisionsföretagen Ernst & Young, KPMG och Lindebergs var alla tillmötesgående. I alla tre fallen kontaktades receptionisten först som sedan lotsade oss vidare till respektive respondent. På Ernst & Young bad receptionisten oss först att skriva ner lite om bakgrunden till vårt arbete och skicka det i ett e-mail så att hon lättare skulle kunna hitta en lämplig respondent. Detta gjordes och nästa dag fick vi svar från Jonas Svensson och en tid bokades med honom. När intervjun med revisorn på den medelstora revisionsbyrån skulle bokas kontaktades företaget två gånger innan ett möte kunde bokas med ÄRU. Då Thomas Helander kontaktades sa han först att det skulle gå bra att intervjua honom. När vi sedan kontaktade honom för att boka en tid så fick vi ringa flera gånger för att få tag på honom för att han ständigt var ute på uppdrag och hade svårt att veta när han skulle vara på kontoret. Till slut gjordes en överenskommelse att åka hem till honom och genomföra intervjun i hans hem efter arbetstid. Vad gäller källkritik kring insamlade data, kan först nämnas att eftersom de tillfrågade är just revisorer kan vi tänka oss att de vill framstå som insatta i ämnet. Vi antar att de hellre framstår som mer kunniga än de verkligen är än tvärtom. Vid tolkningen av resultaten kan en risk skönjas att vissa av svaren givits bara för svarets skull. När det gäller Internetkällor bör alltid stor försiktighet iakttas (Eriksson & Wiedersheim-Paul, 2006, s.168). De Internetkällor som använts i undersökningen är dock från etablerade myndigheter så äkthetskravet kan anses vara uppfyllt. De två rapporter från Brottsförebyggande rådet samt Ekobrottsmyndigheten som använts, har inte uppdaterats eller utvecklats sedan 2004 då de gavs ut. Detta gör att vår 18

undersökning inte bygger på inaktuella forskningsresultat. Vad gäller litteratur har de senaste lagtexterna och reglerna använts. Där det har varit möjligt har könsneutrala pronomen använts i uppsatsen, men på övriga ställen har revisorn hänvisats till som han. 4 Empiriska resultat 4.1 Liten genomslagskraft på arbetet Hur upplever du företagens kunskap om revisorernas anmälningsskyldighet? Den första revisorn vi intervjuade var Lena Rask på Lindebergs Grant Thornton. Hennes inställning är att det främst är stora företag som känner till anmälningsskyldigheten. Staffan Wahlnäs på KPMG hade en liknande attityd angående detta. Han menar att väldigt få känner till de nya reglerna. Cirka 80 procent av våra kunder är småkunder. De är ej inlästa på revision och lämnar bara in redovisningen. ÄRU anser att generellt sett kan inte företagen något om dessa regler. Thomas Helander tror att företagens kunskap om anmälningsskyldigheten är dålig. Han har aldrig hört dem prata om den. Jonas Svensson upplever också företagens kunskap om anmälningsskyldigheten som dålig. Det ligger dock en skillnad beroende på hur stort företaget är. Börsnoterade företag har denna kompetens i huset. Det är dessutom olika nivåer på de fel som görs beroende på ifall det är ett stort eller litet företag. Mats Persson på ekobrottsroteln tror att företag känner till att revisorer har en skyldighet att anmäla misstankar om brott. Informerar du nya klienter om anmälningsskyldigheten? Lena Rask menar att det aldrig har förekommit några oegentligheter i de företag hon reviderar och att det således inte varit aktuellt att informera om denna anmälningsskyldighet. Klienterna känner således inte till reglerna så det påverkar inte dem. Staffan Wahlnäs säger här att han inte informerar kunden om reglerna vid första mötet, utan känner snarare att reglerna kan förvirra. Hans uppgift är mer att styra in kunder inom ramarna för redovisning och han informerar endast om reglerna om det blir aktuellt. Han påpekar dock att han använder reglerna som hot i undantagsfall. Enligt Staffan Wahlnäs vill 90 procent av kunderna ändå göra så gott de kan. ÄRU informerar om dessa regler i särskilda situationer. Redovisningen har ett så pass komplext regelverk. Folk har slutat reagera. Thomas Helander informerar inte sina klienter om anmälningsskyldigheten. Jonas Svensson informerar sina klienter om 19

anmälningsskyldigheten, men detta har blivit ett resultat av den nya penningtvättslagen. Klienterna är först undrande om vad detta innebär, men sedan förstående när han förklarat innebörden av dessa regler. Har det hänt att du anmält misstanke om brott i det reviderade företaget? Lena Rask har aldrig anmält något brott och inte heller haft någon misstanke om att brott har begåtts. Däremot har det hänt att hon har påpekat fel i redovisningen som sedan rättats till. Det handlar mer om att informera om olika redovisningsregler. Staffan Wahlnäs har heller aldrig anmält ett brott. Han har dock vid ett flertal tillfällen hotat att göra en anmälan. Det som har hänt vid dessa tillfällen är att kunden antingen lämnat revisionsbyrån eller att situationen har avhjälpts. Staffan Wahlnäs tillägger att det finns en rädsla från revisorernas sida att göra en felaktig anmälan, i och med att de då kan bli skadeståndsskyldiga. ÄRU har anmält ett brott sedan anmälningsskyldigheten infördes. Fallet bestod i att han fick misstankar kring en klient som var ägare till ett företag som höll på att läggas ner. Klienten hade skrivit ner ett lager till noll i bokföringen, men sedan sålt lagret till en kund utan att redovisa vinsten. Vid misstanke om brottet ringde han FAR:s jurist för rådfrågning och juristen höll med om att ett brott kunde föreligga. ÄRU skickade först handlingarna till åklagare i Stockholm och sedan till Uppsala och avgick därefter som revisor i det berörda företaget. Brottet hade enligt ÄRU redan begåtts, så det gick inte att avhjälpa. Ett år senare fick ÄRU reda på att undersökningen hade lagts ned på grund av bristande bevis. Thomas Helander har aldrig anmält ett brott. Han anser att han endast har skötsamma klienter. Jonas Svensson har aldrig anmält brott i ett företag han reviderat. Han har dock varit med om att Skatteverket har anmält en av hans klienter. Enligt reglerna behöver revisorn inte avgå om brottet redan anmälts av en annan part. Jonas Svensson valde dock att avgå ändå på grund av brottets omfattning. Han vet att Skatteverket först försökte få företaget att avhjälpa situationen, men när detta inte gick fälldes företaget eftersom det inte heller fanns någon förmildrande omständighet. Hur stark tycker du att graden av misstanke bör vara innan man anmäler brottet? Om Lena Rask skulle göra en anmälan vill hon vara mycket säker på att ett brott har begåtts. Det ska finnas revisionsbevis om att ett brott föreligger. Staffan Wahlnäs vill vara tvärsäker på att ett brott har begåtts. Han upplever formuleringen om misstankegraden som mycket vag. Han anser att det finns ett glapp mellan den praktiska tillämpningen av reglerna och syftet med reglerna. Staffan Wahlnäs anser att revisorerna har blivit pålagda den här uppgiften mot sin vilja, detta trots att de inte är tillräckligt kunniga i ämnet. ÄRU menar att det först och främst handlar om magkänsla, men att han samtidigt vill ha bevis innan anmälan 20

görs. I ett fall var ÄRU tveksam om han skulle göra en anmälan eller inte. Situationen rörde en person som var ägare i två företag, varav det ena gick i konkurs. Han misstänkte att ägaren på otillåtet sätt flyttade inventarier från den konkursdrabbade företaget till det andra. Dessa misstankar kom sig av att det andra företaget hade en bruttovinst på 55 procent (normalt för denna typ av verksamhet är 15-20 procent). ÄRU skrev en oren revisionsberättelse, men beslutade sig sedan för att fortsätta som revisor för företaget, men informerade konkursförvaltaren om sina misstankar. Misstankarna i detta fall anser inte ÄRU vara tillräckliga för att anmäla till åklagare utan han menar att han gjort vad han kunnat i och med att han informerat konkursförvaltaren om situationen. Däremot kan ÄRU tycka att det finns ett glapp mellan lagen och revisorernas tolkning av den. Enligt Thomas Helander, ska det finnas mer än en vag misstanke om att ett brott har skett. Relationen till klienten bygger på förtroende och det vill man inte bryta i onödan. Jonas Svensson vill vara trygg i att hans anmälan är befogad. Han tror dock att lagstiftarna har formulerat reglerna som de gjort av en anledning. Hade de till exempel formulerat reglerna som att revisorn har synnerliga skäl att misstänka ett brott, hade säkert ännu färre vågat göra en anmälan. Mats Persson tror att anledningen till att revisorerna vill ha en så pass hög grad av misstanke innan de anmäler är att de känner en lojalitet gentemot arbetsgivaren. Exempelvis vill en nytillsatt revisor på ett mindre företag vara helt säker innan han gör något. Det är ändå företaget som han reviderar som han lever av. Indirekt betalar företaget revisorns lön. Tror du att dessa regler har en brottsförebyggande effekt? Lena Rask menar att hon alltid är noggrann i sitt revisionsarbete och att lagen inte har någon direkt effekt. Staffan Wahlnäs säger: Fler blir fällda för bokföringsbrott i och med de nya reglerna. Man anmäler nu för sent inkomna årsredovisningar, vilket man inte gjorde förut. En lag i sig skrämmer inte marknaden, men däremot kan fällande domar göra det. ÄRU säger Ja, det tror jag. Och vem är mer lämpad för den här uppgiften är revisorn? Problemet ligger som sagt i att revisorn inte har tillräckliga juridiska kunskaper. Men de riktigt inbitna brottslingarna, de bryr sig nog inte om någonting. Thomas Helander tror inte att anmälningsskyldigheten har någon särskild brottsförebyggande effekt. Han menar även att reglerna inte nått upp till lagstiftarnas förväntningar. Jonas Svensson tvivlar på ifall dessa regler har någon egentlig brottsförebyggande effekt. De företag som sätts dit är nog väldigt få och de har säkerligen handlat i okunskap snarare än med uppsåt. Mats Persson tror inte att reglerna har någon direkt brottsförebyggande effekt, men att revisorerna däremot blir mer noggranna med vilka företag de har som klienter. Han tror inte heller att reglerna har någon avskräckande effekt. 21