Hausen statsallmenning i Laerdal kommune

Hausen statsallmenning i Laerdal kommune Referansedata Fylke: Sogn og Fjordane Navn på registrant: Magnus Andersson Kommune: Lærdal Veg.sone: Sørboreal - alpin Dato feltreg: 27 sept 2005 Areal: 1904 daa Kartblad: N 1417 II Lærdalsøyri Høyde over havet: 0 1307 m UTM sentralpunkt (sone 32N): 0408100 x 6777600 Verdi: ** (svagt regionalt verdifullt) Sammendrag Det undersökta området ligger i en nordsluttning ner mot Sognefjorden i dess inre delar. Det omfattar ung lövskog i nederdelen mot vägen, relativt gammal furuskog och ospskog i den mellersta delen och fjellbjörkskog samt fjällhed i den övre delen som når upp till 1300 m. Ett kjerneområde har avgränsats som innehåller flera olika skogtyper. Området hör till de sörboreala till alpina vegetationszonerna och har ett milt och torrt lokalklimat som dock blir humidare av det nordvända läget. Baserika bergarter skapar lokalt lite rikare förhållanden i de skogklädda rasmarkerna nedanför branterna, liksom i de båda bäckklyftorna i öster. Hassel är vanlig på mullrik och örtrik mark, på ett par platser tillsammans med lindar som dock inte har så stor kontinuitet. Partier med høgstauder förekommer, men fattigare vegetationstyper dominerar. Furuskogen är i kjerneområdet omkring 150 år gammal, olikåldrig och innehåller ställvis grova lågor, men kontinuiteten är svag. Detsamma gäller troligen ospskogen. Den finns som rena ospbestånd, men också som ett bitvis stort inslag i furuskogen. Fuktig sådan finns med en del grov och gammal osp. Död ved av osp finns mest i form av klena högstubbar och lågor med låg nedbrytningsgrad, men grövre lågor förekommer. På osp sitter mindre mängder av en del signalarter bland lavarna. Däremot hittades inga rödlistade arter. Bäckklyftor och kalkförande berg skapar på något ställe intressanta lokaler. Delar av området har relativt goda förutsättningar för att utveckla höga naturvärden, men arronderingen är bristfällig och storleken begränsad. Att området gränsar till naturreservatet i väster ökar värdet och gör området intressant för vern. Förmodad häckning av hvitryggspett ökar angelägenheten. Området bedöms med viss tvekan ha svagt regionalt värde (**). Feltarbeidet Området gicks igenom en lång fältdag med grått väder under en del av hösten som är gynnsam för fynd av de flesta artgrupper, undantaget fugel. Höjder över 700 m med gles fjellbjörk och snaufjell besöktes ej. Utvelgelse av område Området blev anbefallt att kartläggas i den studie som genomfördes av Miljöfaglig Utredning AS på uppdrag av Fylkesmannen i Sogn og Fjordane i början av 2005 (Gaarder G. & Fjeldstad, H. 2005). Som isolerat område värderas det där som mindre intressant, men i samband med naturreservatet västerut är det väsentligt mer aktuellt. Det pekas där på områdets litenhet och begränsade potential, men att där kan finnas fläckar med gammal lauvskog, gammelskog/urskog och kanske svagt utvecklad kalkskog. Området är tidigare endast översiktligt undersökt nere från vägen. Inga registreringar är kända. Beliggenhet, naturgrunnlag og avgrensning Det undersökta området som är relativt litet ligger på Sognefjordens södra sida vid mynningen av Lærdalsfjorden. Det omfattar en bit av Hausafjellets nordsluttning från fjorden och upp till 1300 m nivå. Området begränsas österut av den djupa klyftan stora Kolda och västerut till stora delar av bäckklyftan Reinsana, vars ena arm utgör en bäckdal in i området. Ytterligare en bäck, vesle Kolda, bildar en svagt nedskuren klyfta i den branta sluttningen. Några små vattenfall och överhäng skapar där fuktiga miljöer. Flera lodräta klippväggar tillsammans med planare partier bildar på sina håll etager i sluttningen. I nederkanten går den nerlagda riksvägen längs vattnet. Några andra tekniska ingrepp förekommer inte. Berggrunden består av gabbroida bergarter som ställvis ger en viss rikverkan, speciellt i nederkanten av bäckklyftorna. Lokalklimatet varierar stort, men är i de nedre delarna milt och nederbördsfattigt. Kombinationen av milda vintrar och relativt varma somrar är något som kännetecknar regionen. Det nordöstvända läget skapar här lite kyligare och humidare förhållanden. Hängande dimma gör de övre delarna ännu 80

fuktigare. Området tillhör de sörboreala till alpina vegetationszonerna och vegetationssektion OC (övergångszon), men suboceaniska arter förekommer endast sparsamt. Området har en stor topografisk variation knuten till den stora höjdskillnaden, men variationen i lutningsriktning är låg. Några bäckklyftor och klippväggar ökar variationen. Den stora höjdskillnaden skapar en tydlig zonering. Mer än hälften av området utgörs av fjällhed och fjellbjörkskog, nedanför dessa vidtar furuskog och ospskog. I nedre delen dominerar lövskogen. Ett kjerneområde som innefattar flera olika naturtyper har avgränsats. Vegetasjon Området har en relativt stor variation i vegetationstyper. Bærlyngskog med tyttebærutformning är en vanligt förekommande vegetationstyp som fläckvis övergår i blåbærsskog. I många furuskogspartier med lite lösmassor är växttäcket svagt utvecklat med dominans av heigråmose (Racomitrium lanuginosum). I fjellbjörkskogen är blåbær och røsslyng de vanligaste risen. Gråor-heggeskog med olika väl utvecklad örtflora eller gräsrik vegetation finns i den nedre delen, delvis på rasmark. I väster finns ett parti med høystaudebjörkskog på mark med ytligt och rörligt grundvatten. I bäckklyftorna finns fläckar med både rasmark, høystauder och bregner. Några av arterna som ses där är trollbær (Actaea spicata), myske (Galium odoratum), storvuxen bergfrue (Saxifraga cotyledon) och blårapp (Poa glauca). Där finns även inslag av moser som indikerar kalkförekomst. Furu är det vanligaste trädslaget i mellannivåerna, ibland tillsammans med en del osp, som på flera platser tar över dominansen. Selje finns sparsamt spridd i några delar. På ett par ställen i slänt mot bäck och nedanför lodytor ses också enstaka lindar. De nedre delarna domineras av lövblandskog med björk, gråor, selje, osp, hegg och lite rogn. Hasselbuskage är där ett vanligt inslag. Från 600 till 850 m nivå utbreder sig fjellbjörken. Skogstruktur, påvirkning I området finns både gammal och ung skog, men ingen riktigt gammal skog eller urskogsartad sådan. Dimensionsavverkningar i slutet av 1800-talet gör att träd äldre än 170 år saknas. Lövblandskogen i de nedre delarna är därutöver påverkad av senare avverkningar och är nu ung eller medelålders med fläckar av lite äldre boreala lövträd. Nyare flatehogster förekommer däremot inte. På nivåer mellan ca 150 till 500 m förekommer naturskog dels i form av äldre furuskog på åsen mellan stora och vesla Kolda och dels såsom äldre ospskog med inslag av andra lövträdslag eller fura på flera platser. I rasmark ner mot stora Kolda i öster står utöver dessa skogtyper även en äldre lövskog som domineras av grov låglandsbjörk och gråal med inslag av osp och selje. Den har ställvis underväxt av hassel och på ett ställe ses lind. Dessa naturskogsartade delar ingår i kjerneområdet som beskrivs närmare nedan. Mellan skogspartierna i kjernområdet liksom väster om detta utbreder sig klenvuxen björkskog. Fjellbjörkskogen är bara undersökt i dess nedre del, men ser inte ut att vara av något speciellt intresse. Den är ung till medelålders och innehåller inte någon hög andel döda träd. Gissningsvis har den tidigare betats av djur från Vindedalsstølen i närheten. I öster går en del äldre och relativt grova furor upp i fjelllbjörkskogen. Kjerneområden 1. Kolda (195 daa) B regionalt verdifullt Kjerneområdet består av flera olika skogtyper och följer sluttningen på båda sidor om vesla Kolda. Det är varierat och innehåller flera partier med rika vegetationstyper. Den östra åsen mellan bäckarna domineras av furuskog, slänten ner mot Stora Kolda av björkblandskog och i väster dominerar ospskog. Skogarna är naturskogsartade och som regel olikåldriga, men ingen av dem är speciellt välutvecklad eller innehåller så mycket intressanta arter, möjligen med undantag av ett parti med fuktig ospblandskog i väster. Denna består av en frodig lövskog med partier av høgstauder som tyrihjelm på ett par planare etager med en sluttning mellan. I detta parti förekommer både gammal och grov osp med diametrar upp mot 65 cm tillsammans med hegg, grov björk och en del äldre rogn. En del träd har mossfällar och påväxt av bladlavar. Osplågor och högstubbar förekommer i måttlig omfattning. Klen död ved är vanligare. Grov osp finns även på andra platser, även om klena eller medelgrova träd är vanligast, bland annat tillsammans med fura i öster. I den nedre mellersta delen är ospskogen tät, mest klenvuxen och självgallrande med inslag av grövre träd och underväxt av björk. Marken är här småblockig. Mängden död ved i ospskogarna börjar ställvis vara relativt hög, delvis som en följd av självgallring i täta bestånd. Lågor och högstubbar av klenare dimensioner dominerar och starkt 81

nedbrutna eller grova lågor är ovanliga, men förekommer. Kontinuiteten bedöms som något bristfällig. Osp med bohål ses ibland, varav något utgör hemvist för hvitryggspett och ett annat ser ut att vara gjort av dvergspetten. Furuskogen står både nedanför och ovanför ett stup på bitvis blockig mark av grönsten. Myske ses sparsamt bland blocken. Tyttebær, blåbær eller gråheimose utgör annars basen i vegetationen. Skogen har medelgod bonitet med höjder mellan 14 och 23 m och grovlekar på mellan 30 och 55 cm, de större dimensionerna ovan stupet. Den har beståndsåldrar mellan 100-150 år och är något olikåldrig, men har en dålig föryngring av fura. De äldsta åldersbestämda träden var ca 155 och 160 år. Ställvis består skogen av ren furuskog, men andra delar är blandade med låglandsbjörk, osp, gråor och hassel. Lokalt förekommer rikligt med furulågor, ofta vindfällda och i den övre delen ofta upp mot 50 cm diameter. De är dock nästan genomgående av låg nedbrytningsgrad. Några med medelhög nedbrytningsgrad ses främst i den övre delen. Ett tydligt kontinuitetsbrott föreligger. Torrträd av fura finns i sparsam omfattning, liksom högstubbar. Spår av skogsbrand kunde inte konstateras. Österut avgränsas kjerneområdet av en i nederdelen mycket djup och trång bekkeklyfte med lodräta, kalkrika bergväggar och fuktiga miljöer utan skog. Där ses en del signalarter bland mossorna som indikerar kalkrikt berg eller stabilt fuktiga miljöer. På högre höjd är bäckravinen bredare och bildar slänter. I slänten mot bäckravinen har lövskogen ett relativt gynnsamt lokalklimat. I rasmarken har här utbildats en lövblandskog där basen utgörs av gammal låglandsbjörk i dimensioner upp mot 45 cm. Den steniga marken är överväxt av mossa, gräs och olika örter, bland annat myske. Hassel bildar buskskikt på sina håll och är ofta storväxt. Andra trädslag är osp, gråor, selje, hegg och 6 lindar, ett par av dem grova. Död ved finns i form av döda lövträdsgrenar, döda hasselstammar och någon grov osplåga. Artsmangfold Förutom hvitryggspetten registrerades inga sällsynta eller rödlistade arter i området, men förekomst av kalkhaltigt berg, flera bäckklyftor, lövrik skog och i nedre delen ett gynnsamt klimat med produktiv skog skapar förutsättningar för en ökad mångfald av arter. Grova furulågor kan med tiden utgöra livsmiljö för hotade arter. Brist på strukturer som riktigt gamla träd och stående döda gamla träd, liksom kontinuitetsbrist ger däremot negativt utslag på mångfalden. En del signalarter förekommer, främst i kjerneområdet och de flesta i måttliga eller sparsamma mängder. Området har med tanke på en relativt stor variation i vegetationstyper ganska god potensial att på sikt utveckla en större artmångfald. Karplanter og moser Karplantefloran uppfattas som tämligen ordinär, med rikare partier i bäckklyftorna och något källstråk med høgstauder, liksom i de nedre lövskogspartierna, som blev mindre väl undersökta. Tyrihjelm (Aconitum septentrionale) och trollbær (Actaea spicata) ses i bäckklyftor tillsammans med storvuxen bergfrue (Saxifraga cotyledon), vanlig hundekvein (Elymus caninus), rosenrot (Rodiola rosea), svartburkne (Asplenium trichomanes) och blårapp (Poa glauca). I bäckklyftor finns även mossiga miljöer med bland annat fjellpolstermose (Amphidium lapponicum) och krokodillemose (Conocephalum conicum) som lever där kalkrikt sippervatten tränger fram. Putevrimose (Tortella tortuosa) indikerar kalkrikt berg. Krusfellmose (Neckera crispa) gynnas av den stabilt fuktiga miljön. Andra mossor som ses där är matteblæremose (Frullania tamarisci), kystkransmose (Rhytidiadelphus loreus) och krypsilkemose (Homalothecium sericeum). Lav Signalarterna av lavar växer framförallt på osp och då mest på enstaka träd. De befinner sig sannolikt i en expansionsfas och kommer att öka med skogens ålder. Sopp Förutsättningarna för vedlevande sopp är ännu dåliga i området. Inga signalarter eller rödlistade arter av kjuker sågs. Av marksvamp sågs bara allmänna arter. Förutsättningar för en del kalkgynnade marksopparter bör finnas, men mykorrhizaberoende sådana har det tungt beroende på kontinuitetsbrott i den lägre liggande lövskogen. 82

Område Tabell. Intressanta arter i Hausen statsallmenning i Lærdal kommune Norsk navn Vitenskapligt navn Truethet Antal funnplasser+(substrat) Lav: Caloplaca chrysodeta 1 (1) brun blæreglye Collema nigrescens 3 (3) filthinnelav Leptogium saturninum 1 (3) lungenever Lobaria pulmonaria 3 (12) skrubbenever Lobaria scrobiculata 1 (2) glattvrenge Nephroma bellum 1 (2) stiftfiltlav Parmeliella triptophylla 2 (13) kystårenever Peltigera collina 1 (1) Moser: fjellpolstermose Amphidium lapponicum 1 (2) krokodillemose Conocephalum conicum 1 (1) matteblæremose Frullania tamarisci 2 (10-tal) krypsilkemose Homalothecium sericeum 2 (2) krusfellmose Neckera crispa 1 (2) kystkransmose Rhytidiadelphus loreus 2 (2) putevrimose Tortella tortuosa 1 (2) Karplanter: trollbær Actaea spicata 1 myske Galium odoratum 1 blårapp Poa glauca 1 lind Tilia cordata 2 Fugel: grønspett Picus viridis 1 hvitryggspett Dendrocopos leucotos V 2 Avgrensning og arrondering, Vurdering og verdisetting Det undersökta området har en begränsad storlek, men omfattar i höjdled hela sluttningen och tillsammans med intilliggande reservat är arronderingen god. Området föreslås vernat i hela sin storlek. Det främsta motivet till att verna området är att öka storleken av det befintliga reservatet, men även för att verna hvitryggspettens livsmiljö och att ge förutsättningar för den lövrika skogen att utveckla ännu högre naturvärden. Utvecklingspotentialen är relativt stor och redan nu finns en del värden. Närheten till mer välutvecklad lövskog västerut ökar möjligheterna till artspridning. Lövskogen i nederdelen är relativt ung, men har som sådan en god variation och innehåller lind på några platser. Kjerneområdet ryms inom naturvernlovens kriterium urørt eller tillnærmet urørt. Oppfylling av påviste mangler ved dagens skogvern: Området fyller dåligt upp de prioriterade skogtyperna. Det som ligger närmast är boreal lauvskog med osp som är en prioriterad skogtyp i östra Norge, men inte finns upptagen för vestlandet. Lindlokalerna är inte så välutvecklade att de kan föras till den prioriterade skogtypen rik lindeskog i Sogn og Fjordane. Stjerneverdierna för de olika bedömda parametrarna tyder på att området är regionalt värdefullt (**). Flera av stjerneverdiena ligger dock på gränsen till att ha ett lägre värde (størrelse, variasjon, arrondering, interessante arter, rike vegetasjonstyper och død ved). Området skulle därför istället kunna bedömas som starkt lokalt värdefullt (*). Stjernevärden för Hausen statsallmenning i Lærdal kommune Urørthet/ Påvirkning Størrelse Variasjon Arrondering Interessante arter Rike vegtyper Død ved mengde Død ved Kontinuitet Treslags fordeling Samlet verdi Kj.omr 1 ** ** ** ** ** ** ** * ** ** Området som helhet ** ** *** ** ** ** ** * ** ** 83