HANDARBETE SOM SPELBART TECKEN Hon återkommer gång på gång i 1800 talets kvinnliga dramatik: den handarbetande kvinnan. Under dagen sitter hon vid fönstret och vid lampan på kvällen. Hon sitter ensam eller delar sitt arbete med andra kvinnor. Hon njuter av gemenskapen eller känner sig fången av ändlösa stygn, maskor och trassliga härvor. I sin studie över broderiet som en genusformande praktik skriver Rosiska Parker : "Women embroidered because they were naturally feminine and were feminine because they naturally embroidered (s. 11)." Räkna stygn, lägga upp maskor, rita mönster och nysta garn är sysslor som involverar kroppen på olika sätt. Med böjd nacke, uppmärksamma ögon och små precisa rörelser som tålmodigt upprepas i timmar har kvinnan och det kvinnliga blivit sammankopplat med en disciplinerad och flitig kropp. Att sitta stilla och arbeta i dåligt upplysta och dragiga rum kunde ge rödkantade och överansträngda ögon och stel nacke. Det gav också speciella färdigheter, en kroppens tysta kunskap oåtkomlig för den patriarkala diskursen. Den handarbetande kvinnan är både frånvarande och närvarande. Samtidigt som hon är upptagen med sitt arbete kan hon övervaka andra aktiviteter som sker i hemmet. Ibland är det bara ett höjt ögonbryn, en tappad maska eller trasslig garnhärva som förmedlar att hon under sitt tysta arbete uppmärksammar vad som händer i omgivningen. Handarbete är en nyckel som kan användas för att få en fördjupad förståelse av artonhundratalets kvinnliga dramatik. Det är en scenisk praktik och på samma gång ett tecken - ett spelbart tecken som har något viktigt att berätta om kvinnors historia. Handarbetet ur en manlig blick
Interiör 1842, oljemålning, av Johan Gustaf Köhler, Stockholms stadsmuseum Som så många andra hjältinnor i sin tid sitter hon i fönstret. Hon har dragit ifrån gardinen, inte för att kunna se ut utan för att få ljus över arbetet. När någon kommer i dörren lyfter hon blicken från sina stygn. Till denna scen i det gröna rummet dras den manliga betraktaren. Han avbildar, men är samtidigt helt utesluten ur, handarbetets kvinnliga sfär. Att smycka hemmet med spetsar, monogram och broderier var det svaga könets privilegium. En kvinnlig blick
Drottninghuset, akvarell, av Josabeth Sjöberg, Stockholms stadsmuseum Det här är ett helt annat sorts kvinnorum dit den manliga betraktaren ej har tillträde. Detta hem för medellösa kvinnor skildras av den kvinnliga betraktaren som fyllt av aktivitet. Här är handarbetet en oupphörlig aktivitet som sker i varje vrå. Kvinnorna handarbetar sittandes och ståendes, de handarbetar två och två eller var och en för sig. Handarbetet var inte bara den gifta borgerliga kvinnans fritidssyssla utan också en färdighet att livnära sig av under dåliga tider. Ett eget rum
Tionde bostaden 1873, akvarell, av Josabeth Sjöberg, Stockholms stadsmuseum Handarbetet förenade inte bara kvinnor ur olika generationer. Det gav också den handarbetande kvinnan ett eget yrkeskunnande, en egen professionell position. Kunskap i sömnad och stickning skapade ett eget rum åt kvinnor i det framväxande borgerliga samhället. Här kunde hon försörja sig på textilt hantverk, på musiklektioner eller med pennan...
Alfhild Agrell, foto, Anton Blomberg, KB Anna Wahlenberg, vykort, ca. 1900 1880-talets kvinnliga dramatiker återkom i drama efter drama till den handarbetande kvinnan. Hon blev en rotmetafor i deras dramatik. Det textila handarbetet laddades med en mängd betydelser som var sammanvävda med tidens omvälvningar i genussystemet. Handarbete återigen satt i spel
Fotografi från Östgötateaterns iscensättning av Räddad 2007 Kvinnliga dramatiker låter sina karaktärer kasta ifrån sig sysaker i vrede, visa kärlek genom broderade monogram på brudlinnet och använda symaskin för att som moderna och tidsmedvetna kvinnor få tid till andra aktiviteter. I Räddad är Violas handarbete ett tvetydigt tecken. Inledningsvis betecknar sömnaden hennes underordnade position i äktenskapet. Flitigt upptagen sitter hon uppe kväll efter kväll med sitt handarbete och väntar på maken. I takt med att intrigen vässas mellan makarna förändras handarbetets betydelse och får en subversiv laddning. Utan att maken vet om det har Viola med sitt handarbete räddat hushållets ekonomi. I 1800-talets genuspolariserade värld framstår textilt handarbete som en kvinnlig sfär. Det bör dock påpekas att kvinnornas teknik för att spinna garn delvis var förvillande lik den som männen använde när hampa gjordes till slitstarka rep.