BOSÄTTNINGSUTREDNING OM BYARNA I ÅBOLANDS YTTRE SKÄRGÅRD

BOSÄTTNINGSUTREDNING OM BYARNA I ÅBOLANDS YTTRE SKÄRGÅRD Jussi Nordquist, Region Åboland rf Pargas 2007

Förverkligandet av denna bosättningsutredning har även understötts av: Houtskärs kristliga folkhögskola Konstsamfundet Margit och Henrik Höijers donationsfond II inom Svenska litteratursällskapet. Martha och Albin Löfgrens kulturfond Redaktör:Jussi Nordquist Pärmbild:Aspö, Jussi Nordquist ISBN 978-952-92-1957-5 Region Åboland rf Urnlundsvägen 4 21600 Pargas

BOSÄTTNINGSUTREDNING OM BYARNA I ÅBOLANDS YTTRE SKÄRGÅRD Jussi Nordquist, Region Åboland rf Pargas 2007

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING... 1 1.1 Utredningens syfte och avgränsning... 1 1.2 Befolkningsutvecklingen och näringarna i skärgården... 2 1.2.1 Sten-, brons- och järnåldern... 2 1.2.2 Vikingatiden... 3 1.2.3 Skärgården koloniseras... 3 1.2.4 Skärgårdsbyar uppstår... 4 1.2.5 Bosättningens tillväxt och torparsystemet...6 1.2.6 Fiskets blomstring och nedgång... 8 1.2.7 Bättre situation för de obesuttna... 10 1.2.8 Avfolkningen och förändringarna i näringsstrukturen... 11 1.2.9 Sommarbosättning och turismen... 13 2. MATERIAL OCH METODER... 16 3. UTSKÄRSBYAR... 18 Aspö... 18 Berghamn... 20 Gullkrona... 22 Helsingholm... 25 Holma... 27 Högsåra... 28 Jurmo... 31 Nötö... 34 Stenskär... 38 Tunhamn... 40 Utö... 43 Vänö... 47 4. SLUTÖVERVÄGANDEN... 50 4.1 Befolkningsutvecklingen i skärgården och framtiden... 50 5. LITTERATUR... 52

1. INLEDNING 1.1 Utredningens syfte och avgränsning Denna bosättningsutredning anknyter till projektet Skärgården och människan kulturen som påverkare av miljön, som har genomförts av Region Åboland rf och Skärgårdshavets biosfärområde tillsammans med Houtskärs kyrkliga folkhögskola och Forststyrelsen under tiden 28.4.2005 31.12.2006. Projektet har huvudsakligen finansierats av Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och Sydvästra Finlands miljöcentral. Övriga finansiärer har varit Region Åboland, Forststyrelsen, Houtskärs kyrkliga folkhögskola, Konstsamfundet, Svenska kulturfonden, Martha och Albin Löfgrens kulturfond samt Margit och Henrik Höijers donationsfond II inom Svenska litteratursällskapet. Syftet med denna utredning har varit att samla ihop information om befolkningsmängden och - förändringar samt näringarna och livet i byarna i Åbolands yttre skärgård. Utredningen täcker tidsmässigt en period från senare hälften av 1700-talet fram till 2000-talet. Folkbokföringen blev mera systematiskt efter år 1749 (Moring 1987:301), och av den anledning har utredningen koncentrerats på 1700-talets senare hälft och på de därefter följande tiderna. Regionalt täcker utredningen sammanlagt tolv utskärsbyar 1 inom samarbetsområdet för Skärgårdshavets nationalpark. Samtliga byar är året om befolkade. Utredning kan nyttjas i samband med olika skärgårdsprojekt, såsom vid planeringen av natur- och kulturstigar. Ett annat syfte är att erbjuda intresserade läsare information om bosättningsskedena i byarna i yttre skärgården. På kommunnivå har tidigare gjorts flera kartläggande utredningar över bosättningens förändringar, såsom Stierncreutz (1957), Helle (1961), Hustich (1964), Pipping (1964), Wickström (1974), Vainio (1981) och Moring (1994, 1987). Däremot har det gjorts endast några mera omfattande utredningar av befolkningsförändringarna i byar. Bergbom (1974) samt Bergbom och Bergbom (1989, 2006) har kartlagt långtidsförändringarna i bosättningen på 27 utöar i Nagu, Korpo och Dragsfjärd. Utredningen täcker tidsmässigt åren 1954 2004. Gardberg (ca 1923) har i sin pro gradu-avhandling beskrivit det samhälleliga livet på 10 utöar 2 i Nagu och Korpo. Inledningsvis beskrivs skärgårdens bosättningsutveckling från förhistorisk tid till nutid, näringslivets strukturella förändringar samt fritidsbosättningens och turismens utbredning till skärgården. 1 Utö, Tunhamn, Nötö, Stenskär, Gullkrona, Aspö, Vänö, Helsingholm, Holma, Högsåra, Jurmo och Berghamn 2 Utredningen täcker de byar som ingår i Nötös kapellförsamling i Nagu socken (Berghamn, Borstö, Kopparholm, Lökholm, Nötö, Sandholm och Trunsö) samt öarna Aspö, Björkö och Jurmo i Korpo socken (Gardberg ca 1923:3). 1

1.2 Befolkningsutvecklingen och näringarna i skärgården 1.2.1 Sten-, brons- och järnåldern Fynd av stenåldersboplatser (ca 7000 1300 f.kr.) på Kimitoön, i Pargas och i Rimito tyder på att människorna började nyttja skärgårdens naturresurser allt efter att lämpliga boplatsöar skapades av landhöjningen (Tuovinen 2000:10). Enligt Huurre (1979:34) är koncentrationen av stenåldersbosättningen till stränderna ett tecken på att fisket har spelat en avgörande roll: fiske var ett lättare och säkrare sätt att skaffa den dagliga födan än jakt. Bosättningen längs kusterna ökade också tack vare förekomsten av säl (Huurre 1979:35), som utgjorde en av de viktigaste naturresurserna i skärgården åtminstone fram till början av järnåldern (500 f.kr. 1150 e.kr.) (Tuovinen 1990:21). Därutöver kompletterade skärgårdsborna under stenåldern sin kost med fåglar och fågelägg, växter och däggdjur på land. Under varje årstid fanns det tillgång till någon av de ovannämnda naturresurserna (Tuovinen 2000:10). Stenåldersboplatserna var inte fasta utan människorna flyttade efter årstiderna för att trygga tillgången på föda (Huurre 1979:40). Fisket innebar att man kunde skaffa mat på ett och samma ställe, vilket minskade behovet av jaktfärder. Om vårarna och höstarna gjorde man dock troligtvis längre färder från kusten ut i skärgården, varvid man stannade där en längre tid (Tuovinen 1990:24, 35). Under stenåldern utgjorde det nuvarande fastlandet skärgård (Tuovinen 1997:15). Största delen av Åbolands skärgård var ännu då täckt av vatten. Den började få sin nuvarande form först i slutet av stenåldern (Tuovinen 1990:19, 31, 67). Utifrån fynden av gravrösen från bronsåldern (ca 1300 500 f.kr) kan man anta att så gott som hela den dåtida skärgården var befolkad (Tuovinen 1990:67). Enligt Tuovinen (1990:60) kan gravplatserna indikera bosättningens läge högst på regional nivå. Från början av bronsåldern började man begrava sina döda i gravrösen, och under denna tid förlades merparten av gravarna antagligen i inner- och mellanskärgården (Tuovinen 1990:60, 67). Under järnåldern placerades gravrösena även i den mer splittrade mellan- och ytterskärgården. Sannolikt härstammar mer än hälften av gravrösena i Åbolands skärgård från järnåldern (Tuovinen 1997:20). Enligt Tuovinen (1990:67) var säsongbosättningen mer typisk för ytterskärgården än inner- och mellanskärgården. Å andra sidan började den splittrade yttre skärgården bildas först under järnåldern (Tuovinen 1990:53). Under brons- och järnåldern stärktes den för stenåldern typiska månghushållningen när även jordbruket och boskapsskötseln ökade i betydelse (Tuovinen 2000:10, Tuovinen 1990:26). Samtidigt kom också bosättningen att bli mera stadigvarande (Huurre 1979:41). Detta gjorde det möjligt att bygga permanenta bostäder. Samtidigt kunde man börja lagra föda. Redan under bronsåldern bedrevs handel, huvudsakligen sjöledes, så systematiskt att verksamheten krävde yrkeskunskaper. Förutom lokal och regional handel upprätthöll man även kontakter till Skandinavien, områdena söder och sydöst om Östersjön samt till Mellaneuropa och Ryssland. Handelsförbindelserna till Sverige sköttes mest intensivt från Åland (Tuovinen 1990:24, 26). 2

1.2.2 Vikingatiden Redan före vikingatiden (ca 800 1050 e.kr.) hade skandinaverna kontakter på många håll i Europa (Roesdahl 1993:222). Då hade det redan börjat uppstå mindre handelscentrum eller städer (Ambrosiani 1998:60). Under 700-talet förbättrades ekonomin i hela Nordeuropa avsevärt och runt år 800, då vikingatågen tog sin början, bildade handelscentren redan ett omfattande nätverk. Samtidigt hade utbudet av handelsvaror blivit allt mångsidigare och det fanns mycket sådant i rörelse som var värt att plundras (Roesdahl 1993:222). Basen för vikingatågen österut torde ha varit Sveriges första egentliga stad Birka, som låg på Björkö i Mälaren (Huurre 1979:190). Vikingarna var uppenbarligen köpmän som bodde i jordbruksbyar och som bestod av separata grupper (Ambrosiani 1998:61). Orrmans (1990:223) antagande är att vikingaseglatserna bland annat berodde på en kraftig befolkningstillväxt. Enligt Roesdahl (1993:221) var äran och krigsbytet det som gav den första impulsen till vikingatågen. Senare sökte vikingarna även lämpliga baser för sin handel och länder att bosätta och styra över. Även om vikingatågen var förknippade med krig och plundring, upprätthöll vikingarna under hela tidsperioden även fredliga förbindelser till omvärlden (Roesdahl 1993:224). Enligt Huurre (1979:190) var vikingarna inte enbart plundrare eller rövare; särskilt med färderna i österled var syftet kanske mera att bedriva handel än att plundra. Vikingarnas segelled gick genom de yttre delarna av Korpo, Nagu och Hitis (Gardberg 1954:48). Under vikingatiden och också senare på medeltiden seglade man dagtid helst i skydd av öar och skär. Till natten sökte man skydd i hamnvikar (Edgren 1996:17). Under vikingatiden var Åbolands skärgård knappast det tryggaste området, och under oroliga tider kunde skärgården tidvis bli helt öde på folk. Men fastän människorna befann sig på fastlandet kunde de sannolikt ändå använda sig av skärgårdens naturresurser som vanligt även under oroliga tider. Egentliga Finlands kuster var antagligen rikligt befolkade redan under vikingatiden, eftersom man kunde försvara områdena mot vikingarna från Svea rike (Orrman 1990:210, 222). Vikingatågens slut föregicks av en nedgång i tillväxten av Svea rike i slutet av vikingatiden och övergivandet av det viktiga handelscentret Birka i mitten av 970-talet, sannolikt till följd av krig (Huurre 1979:191; Orrman 1990:210). Orsaken till att Birkas betydelse så snabbt minskade kan ha varit att införseln av silver till Norden fick ett abrupt slut, vilket ledde till allvarliga kriser. Vikingatiden kan sägas ha upphört år 1066 även om vikingatågen för nordbornas del ännu pågick i viss mån efter detta (Roesdahl 1993:331, 341). 1.2.3 Skärgården koloniseras Efter att vikingatågen i österled upphörde blev det igen fredligare tider i skärgården, varvid den finskspråkiga bosättningen ökade i Åbolands skärgård (Orrman 1990:222). Då sökte sig jordbrukare från fastlandet i Egentliga Finland till skärgården för att skaffa extra utkomst genom fiske, sälfångst och fågeljakt (Orrman 1990:200 202; Gardberg 1954:49). Fiske- och jaktfärderna sträckte sig över vidsträckta områden och ledde med tiden till att skärgården bosattes sommartid. Endast i Åbolands skärgårds nordligaste del, Rimito och Pargas, ledde sommarbosättningen till fast bosättning (Gardberg 1954:49). 3

Sveriges andra expansionsperiod inföll på 1100- och 1200-talet, då man gjorde erövringståg till Östersjöns södra och östra kust samt Finland. Nu kallades färderna korståg; de underkuvade folken omvändes till kristendomen och Sverige fick fast fotfäste i Finland (Roesdahl 1993:342). Kolonisationen var en fortsättning på den bosättningsexpansion som började redan på vikingatiden och som fortgick till sen medeltid (Orrman 1990:200). Folk sökte sig till nya områden där de bosatte sig i hopp om bättre utkomst (Kuvaja 1997:55; Orrman 1990:200). Enligt Törnblom (1993:309 310) var kolonisationen sannolikt spontan och oberoende av den svenska statsmakten. Stadsväsendet i Sverige låg i sin linda och kungamakten var ännu inte befäst. Däremot kunde kyrkan stödja kolonisationen, eftersom den på detta sätt fick en möjlighet att sprida kristendomen till Finland och få ytterligare skatteintäkter. Det svenska kolonisationen av Åbolands skärgård började under de sista årtiondena på 1100-talet (Orrman 1990:223). Framför allt de goda fiskemöjligheterna, men även möjligheten att bedriva jordbruk och boskapsskötsel på de största öarna, drog till sig nybyggare (Kuvaja 1997:56 Orrman 1990:198 202). Nybyggarna var troligen till sitt ursprung folk, som livnärde sig på jordbruk och boskapsskötsel. I början av koloniseringsskedet koncentrerades den finskspråkiga bosättningen till några relativt tydligt avgränsade områden i norra delen av skärgården. Antagligen var bosättningen inte heller särskilt stor. (Orrman 1990:200, 223) Enligt Orrman (1990:226) kom det troligtvis tre flyttvågor av nybyggare från Sverige till Åbolands skärgård. De första invånarna sökte sig till de största öarna invid kusten som saknade fast bosättning för att odla jorden (Orrman 1990:226; Gardberg 1954:51). Sannolikt hämmades utflyttningen av jordbruksbefolkning till den yttre skärgården av att den odlingsbara jorden var begränsad (Orrman 1990:202). Bosättningen i yttre skärgården blev mer permanent när nybyggarna började slå sig ner på fiskarhemman de beslagtagit (Gardberg 1954:49). Orrman (1990:226) antar att den andra kolonisationsvågen till Åboland i mitten på 1200-talet efterföljdes av en tredje våg, som riktade sig huvudsakligen till yttre skärgården. Det här utesluter dock inte möjligheten att det kan ha funnits svenska nybyggare i skärgården redan innan. Enligt Gardberg (1954:50) medförde övertagandet av fiskarhemmanen sannolikt inga tvister, utan de finska fiskarbönderna sökte sig tillfälligt annanstans för att fiska. Däremot gjorde den finskspråkiga fasta bosättningen runt Åbo att kolonisationen spred sig långsammare dit. Till exempel Pargas blev svenskspråkigt först efter att skärgården hade koloniserats (Gardberg 1954:51). Koloniseringen av Åboland avtog under andra hälften av 1200-talet, och flyttningsrörelsen från Sverige till Finland upphörde högst sannolikt senast vid 1300-talets mitt. Orsaken till detta kan ha varit digerdöden som härjade i Sverige på 1340-talet och som ledde till att befolkningstrycket i landet lättade (Orrman 1990:226). 1.2.4 Skärgårdsbyar uppstår Orrman antar (1990:239) att stora byar knappast kan ha uppkommit i yttre skärgården före andra hälften av 1200-talet, då Reval och Stockholm började utvecklas till centrala handelsorter och det tyska Hansaförbundet utvidgade sina handelsseglatser till norra Östersjön. En förutsättning för befolkningstillväxten i skärgården var att skärgårdsprodukterna hade en stark marknadsställning, eftersom en självhushållande livsstil inte garanterade en tillräcklig utkomst (Orrman 1990:239). 4

Bild 1. På bilden sannolikt invånare från Norrgårds hemman i Korpo Österskär på 1920-talet. Foto:Okänd. Skattelängderna ger en relativt god bild av den äldre bosättningen när det gäller antalet byar och hemman. Däremot finns det inte tillförlitlig information om befolkningsmängden ännu på 1500-talet (Orrman 1990:249). I Åbolands skärgård spred sig bosättningen kraftigt på 1300- och 1400-talen (Smulter 1994:4). Mot slutet av medeltiden var befolkningsutvecklingen kraftigast längst ut i yttre skärgården, Kimito, Nagu och Korpo, där invånarna i stor omfattning ägnade sig åt fiske och sjöfart (Orrman 1990:239). Orrman (1990:250) har räknat ut att Kimito, Nagu, Korpo-Houtskärs socknar år 1540 sammantaget hade 1 077 hemman i 255 bebodda byar. Vid denna tid fanns det till exempel 15 skattehemman på Högsåra, 7 på Vänö, 13 på Nötö och 17 på Hitis. Byarna var i allmänhet större längre ut i skärgården än i närheten av fastlandet, eftersom det krävdes en gemensam insats av många invånare för att bedriva fiskenäringen lönsamt. De vidsträckta fiskevattnen garanterade att det inte blev trångt om utrymme, varför invånarna inte heller hade svårigheter med utkomsten trots att byarna var stora (Gardberg 1954:62). I Kimito och Pargas hade jordbruket och boskapsskötseln redan tidigt en viktigare roll än fisket, som dock bestod som en viktig binäring. Den begränsade arealen odlingsbar mark reglerade byarnas tillväxt, eftersom varje hushåll måste få tillräckligt med odlingsmark. Vanligtvis bestod byarna av 3 6 hemman och var alltså mycket mindre än fiskarbyarna i skärgården. I allmänhet nyttjades all mark som kunde odlas, vilket innebar att gårdsplanerna också var mycket mindre än längre ute i skärgården. (Gardberg 1954:62, 63). 5

Ahlbäck (1955:22) anser att boskapsskötseln förefaller ha varit en viktig binäring tidigare än åkerodling i många av den yttre skärgårdens socknar, där fiske och jakt utgjorde befolkningens huvudnäringar. Boskapsskötseln gick även länge framom åkerodlingen då man kunde använda markerna som ängar och betesmark. På platser där det däremot fanns relativt gott om odlingsbar mark åsidosattes fångstnäringarna av jordbruk i kombination med boskapsskötsel överallt i skärgården. I slutet av medeltiden och början av den nya tiden var jordbruket den dominerande näringen i Åbolands östra och sydöstra delar samt på de större öarna i närheten av fastlandet. I den västra delen av området hade jordbruket en större betydelse än fisket, sjöfarten och handeln. I den yttre skärgården levde man i praktiken endast av havet, dvs. av fiske och seglation (Orrman 1990:278). Bild 2. Gottfrid Andersson på säljakt vid Rävskär på 1950-talet. Foto:Judith Andersson. 1.2.5 Bosättningens tillväxt och torparsystemet Det skedde inga större förändringar i skärgårdsbosättningen från 1500-talets mitt till slutet av 1700- talet, och antalet hemman förblev också stabilt mellan 1650- och 1750-talet. Detta berodde på att staten (dåvarande kronan) hade uppställt förbud mot styckning av hemman i syfte att förbättra hemmanens bärkraft. Staten förhöll sig på 1600-talet också negativt till inrättandet av torp på självständiga skattehemmansägares marker, eftersom markområden skulle reserveras för stora hemmansägares och soldaters bruksverksamhet. Samtliga torp som inrättades på självständiga hemmansägares marker skattelades omedelbart (Moring 1994:34). Till följd av detta fortsatte andelen obesuttna att växa (Gardberg 1954:103). På 1600-talet och i början av 1700-talet mötte skärgårdsbefolkningen flera svåra tider som inverkade på områdets ekonomiska situation och även på befolkningsmängden (Moring 1994:141). Under missväxtåren 1696 1697 härjades vårt land svårt av hungersnöd och epidemier (Moring 1987:317). Men fisket och boskapsskötseln garanterade dock även under kristiderna en tillräcklig utkomst i skärgården. Skärgårdsborna var även medvetna om att naturresurserna var begränsade och kunde reglera användningen av dem. Dessutom var nativiteten i skärgården lägre än på det finländska fastlandet (Moring 1994:141). Efter missväxtåren drabbades Åboland av en pestepidemi år 1710. Pesten som spreds via flyktingar österifrån härjade först i Åbo, men spred sig snabbt utanför stadens gränser och till skärgården i och med att människorna flydde från staden. Till exempel på de fyra hemmanen i byn Holma på Hitis dog 32 personer (Gardberg 1954:84). 6

Under stora ofreden 3 1714 1721 var hela Finland inklusive skärgården hårt prövat av kriget mellan Ryssland och Sverige (Lindgren 2000:37; Gardberg 1954:83). Då flydde många från skärgården och många hemman blev öde (Lindgren 2000:37). Enligt Moring (1986:17) tog det bara några år att återhämta sig från kriget, och de flesta som överlevde flykten återvände till sina hemplatser. Trettio år senare, år 1741, utbröt ett nytt krig mellan Ryssland och Sverige som i Finland går under namnet Lilla ofreden. Även då ockuperades Finland av ryssarna, men förstörelsen var mindre och största delen av befolkningen stannade kvar i sina hemtrakter (Gardberg 1954:94 95). Vid ingången till 1600-talet låg hemmanen i skärgården ofta på kronans mark och gick odelade i arv till någon av de närmaste släktingarna. Då hade endast de som ägde jord möjlighet att bedriva näringar (Moring 1986:19). På grund av den växande befolkningens svårigheter att reda sig lindrade staten styckningsbegränsningarna år 1747. Genom detta ville man bromsa utflyttningen ur landet och främja befolkningstillväxten genom att skapa nya möjligheter till liv och utkomst (Jutikkala 1958:238). Den stagnation eller anspråkslösa tillväxt, som präglade befolkningstillväxten i skärgården fram till mitten av 1700-talet började återigen kraftigt öka vid århundradets slut. slutet av 1700-talet (Moring 1987:322; Moring 1986:16 17). Torparväsendet, som uppstod i samband med detta, blev en viktig lösning för att trygga den växande befolkningens utkomst (Eklund 1994:55). Torparväsendet var ett system där hemmansägarna arrenderade ett visst område eller ett torp från sina ägor till obesuttna (Mårtensson 1997:82). De obesuttnas rätt att bo i torpet, odla potatis på sin jordlott, ha lite boskap samt fiska utanför strandvattnen och på kronans skär längre ut grundade sig på dagsverken som de gjorde för hemmansägaren (Lindgren 2004:39; Moring 1994:38 39). I början var det tillåtet att inrätta torp endast på frälsejord. År 1757 utvidgades rättigheterna till att gälla även kronohemman och från och med år 1770 blev det tillåtet att inrätta torp även på odelad mark, varvid torparbosättningen började sprida sig från herrgårdarnas marker till bondebyar (Jutikkala 1958:240, 241). I skärgården återhölls inrättandet av torp till en början av tendensen att sända särskilt torpare i militärtjänst inför krig. På 1760-talet förbättrades läget för torparna något och styckningen av hemman i skärgården tog fart på allvar redan i slutet av 1700-talet (Moring 1986:20). Enligt Eklund (1994:56) erbjöd havets resurser i kust- och skärgårdsområdena bättre utkomstmöjligheter för den växande obesuttna befolkningen än de resurser som var bundna till jorden. I vissa delar av sydvästra Finlands skärgård inrättades torp troligen under hela 1800-talet och toppen nåddes möjligtvis under perioden 1860 1880 (Eklund 1994:55). De många näringarna som bönderna idkade för att minimera de ekonomiska riskerna förutsatte att de hade tillräckligt med arbetskraft till förfogande. Bönderna fick extra arbetskraft av torparna och backstugusittarna samt drängarna och pigorna (Storå 1983:15 16). Torparna utgjorde böndernas hjälparbetskraft fram till 1800-talets mitt. Härefter minskade de obesuttnas beroende av hemmansägarna till följd av fisketekniska reformer (Moring 1994:38, 142). Fiske med krokskötar, som blev vanligt på 1840-talet, och drivgarn ett par decennier senare kunde bedrivas mer självständigt än notfiske (Eklund 1994:20; Moring 1886:21). När marknadsekonomin under senare hälften av 1800- talet började få fotfäste bland bönderna, satsade en del av fiskebönderna mer på jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel. Andra däremot fortsatte med yrkesfiske i egenskap av fiskebönder. Då gavs de 3 I Finland kallas den senare hälften av Stora nordiska kriget den Stora ofreden (Aminoff-Winberg 1987:329). 7

obesuttna tillfälle att slå sig ner i skärgården som heltidsfiskare (Eklund 1995:3; Eklund 1994:103; Eklund 1991:7, 10). Många obesuttna som sökte sig till skärgården men som inte kunde livnära sig i byarna fick arrendera mark på för bondebefolkningen marginella områden, såsom på obebodda kuststräckor och särskilt i yttre skärgården (Eklund 1991:7; Eklund 1994:103). Enligt Moring (1994:142) förlorade bönderna sitt numeriska övertag över de obesuttna på 1800-talet. Detta återspeglade sig i skärgården både som ekonomiska och som hushålls- och familjestrukturella förändringar. På 1600- och 1700-talen dominerades skärgården av bönder. Då bedrev stora och mångahanda hushåll ett flertal näringar. Under senare hälften av 1800-talet präglades skärgården av små hushåll av obesuttna som var beroende av marknadsorienterat fiske eller avlönat arbete inom sjöfarten. 1.2.6 Fiskets blomstring och nedgång Böndernas jordäganderätt, med vilken även fiskerätten var förknippad, sträckte sig från land till fiskevattnen nära kusten (Eklund 1994:54 55; Eklund 1991:8). Det uppstod ofta tvister mellan bönder och obesuttna om fiskerätten och fiskevattnens gränser. Till exempel såg bönderna snett på att de obesuttna fick goda strömmingsfångster med en ringa arbetsinsats tack vare det behändiga sättet att fiska med krokskötar. När de obesuttna växlade fångstplatser och fiskade i vattenområden som inte var reglerade, krävde bönderna i slutet av 1850-talet att fiske med krokskötar skulle förbjudas. Bönderna upplevde att deras notfiske hamnat i underläge till följd av det nya fångstsätt som den växande obesuttna befolkningen hade tagit i bruk. Det ansågs minska böndernas strömmingsfångster och utgöra ett hot mot notfisket. Det är dock möjligt att det bakom tvisten även fanns en rädsla att tillgången till arbetskraft skulle minska på grund av den växande fisketorpsbosättningen. Böndernas motstånd mot torparfisket minskade från 1870 1880-talet. En bidragande orsak var att den nya metoden med krokskötar och det arbetsintensivare sommarnotfisket blivit vanliga bland bönderna (Eklund 1991:8 10). 8

Bild 3. Notdragning på Kimito Träskfjärd. Svenska litteratursällskapet i Finland. Folkkultursarkivet. Foto:Frans Österholm 1905. Skärgårdsborna hade redan på 1500-talet seglat till marknadsplatser längre bort för att sälja sina produkter (Moring 1986:19). Efter Krimkriget (1854 1856) utvidgades den traditionella bondeseglationen till frakt- eller bygdeseglation till följd av den friare lagstiftningen. Blomstringsperioden för denna inföll åren 1856 1876. Seglationsnäringen påverkade ekonomin i kusttrakterna ända fram till första världskriget (Eklund 1991:7; Hackman 2003:70). Enligt Hackman (2003:70) bedrevs bygdeseglation i Ålands och Åbolands skärgårdskommuner som mest intensivt 1864 1914. Under senare hälften av 1800-talet sökte sig många fiskarbönder till jord- och skogsbruksnäringarna, men många begav sig även till sjöss (Eklund 1991:7). Även om handelsseglationen i slutet av 1800- talet sträckte sig till områden utanför Östersjön, var destinationen för mindre segelfartyg fortfarande svenska hamnar (Hackman 2003:70). Bönderna hade på 1840-talet gjort sig av med mellanhänderna, dvs. fiskhandlarna i Stockholm, och sålde själva sin fisk i stan. Utförseln av fisk försvårades efter 1850-talet på grund av de tullar som satts upp för handeln. Skärgårdsborna styrde då seglatserna till Helsingfors där strömmingen gick bra åt. Dessutom såldes mycket strömming under senare hälften av 1800-talet i Åbo och Salo (Moring 1986:21). I slutet av 1880-talet försvårades strömmingsförsäljningen till Stockholm och priset på strömming sjönk också på hemmamarknaderna. Saltströmming sålde däremot bra på marknaderna i öst ända till första världskriget (Moring 1986:22). Första världskriget och den stora ryska revolutionen hade dock katastrofala följder för hela fiskenäringen, eftersom den ryska gränsen stängdes år 1917. Ännu under 9

åren 1909 1916 uppgick utförseln av fisk till Ryssland till 8 10 miljoner kilo om året. I praktiken såldes all saltströmming på den ryska marknaden. (Eklund 1991:10) I fiskebyarna förvärrades nöden när priserna på spannmålsprodukter steg brant, eftersom baslivsmedel inte kunde köpas eller bytas på ryska marknaden. Dessutom förvärrades krisen i yttre skärgården, där skötfiske var förhärskande, av konkurrensen från innerskärgårdens fiskare som fiskade strömming med ryssja. Storryssjan var antagligen bekant redan i slutet av 1800-talet, men den blev vanlig vid strömmingsfiske först efter kriget. Eftersom en strömmingsryssja fungerar effektivast i inre skärgården, uppstod kraftiga konflikter mellan kustens fiskarbönder och ytterskärgårdens mer professionella fiskare. Tvisterna gällde närmast överutbudet av strömming på våren, vilket ytterskärgårdens fiskare försökte minska genom att framställa krav på att strömmingsfiske med ryssja skulle förbjudas. Kravet genomfördes till slut endast på Åland (Eklund 1991:10). 1.2.7 Bättre situation för de obesuttna Enligt en uppskattning uppgick den yrkesfiskande befolkningen vid vår kust vid sekelskiftet 1800 1900 till cirka 20 000. Före första världskriget utgjordes majoriteten av denna befolkning av obesuttna (Eklund 1991:11). Torparfrigörelsen efter första världskriget var ett försök att förbättra den obesuttna befolkningens ställning och levnadsförhållanden (Eklund 1991:11 13). Torparfrigörelsen genomfördes och reglerades huvudsakligen enligt två lagar: torparlagen från år 1918 och Lex Kallio från år 1922. Torparlagen innehöll bestämmelser om inlösen av torp och backstuguområden till självständiga hemman och Lex Kallio främjade anskaffning av mark för nybyggen (Eklund 1994:111). Eklund (1994:111) skiljer mellan fisketorpar- och torparfrigörelsen. I motsats till torparfrigörelsen, var det vid fisketorparfrigörelsen inte endast fråga om inlösen av åkermark, skog och betesmark, utan även om ägande- och nyttjanderätten till fiskevatten. Statens strävan med fisketorparfrigörelsen var att ombilda fisketorp till självständiga fiskehemman eller göra den obesuttna fiskarbefolkningen till självständiga fiskarsmåbrukare, som tillsammans med fiskarbönderna skulle utgöra yrkesfiskarkåren (Eklund 1994:160; Eklund 1991:12). Torparlagen och Lex Kallio lämpade sig dock dåligt för inlösen av fisketorp och backstuguområden (Eklund 1995:5; Eklund 1994:112). Fisketorparna fick äganderätt till hustomten samt åker- och skogsområden, men inte direkt till fiskevatten (Eklund 1991:11). Fiskevattenandelarna var så små att fiskarsmåbrukarna fortfarande var beroende av arrenderade fiskevatten eller fiskevatten utanför byarna. Vad tillgången till fiskevatten beträffade var merparten av fiskarsmåbrukarna fortsättningsvis torpare (Eklund 1994:21). År 1924 stiftades en särskild fisketorpslag i vilken det framgick hur man kunde inlösa fisketorp och ombilda dem till fiskehemman. Hemmanen fick högst omfatta fem hektar åker eller odlingsbar mark, tio hektar skog och om möjligt rätt till betesgång på stomlägenhetens mark. Vad fiskevattnen beträffade skulle de vatten som tidigare arrenderats av stomlägenheten kunna lösas in. Om det för fiskarens utkomst var absolut nödvändigt att få mera fiskevatten, kunde man med stomlägenhetens samtycke avskilja ett lite större fiskevattenområde. Torpare som hade arrendeavtal med byns fiskelag skulle av vattenområdets ägare för det ombildade fiskehemmanet få fiskerätt i byns fiskevatten utan specificerade gränser. Men fiskerätten fick dock inte vara större än vad en medelstor familj med fiske som huvudnäring nödvändigtvis behövde för sin utkomst (Eklund 1991:12). 10

Fisketorpslagen skapade dock inte tillräckligt med förutsättningar för den obesuttna fiskarbefolkningens strävanden att ombilda fisketorpen till fiskelägenheter, eftersom inlösandet av torp var förbundet med stränga villkor. Bland annat måste arrendet av vatten- och markområden gälla samma hemman och arrendeavtalet måste inkludera bestämmelser om fiskerätt på stomlägenhetens vatten (Eklund 1995:5). På basis av fisketorpslagen bildades endast några nya fiskehemman (Eklund 1991:12). För de obesuttna fiskarnas del förblev många fisketorp oinlösta till följd av den misslyckade torparfrigörelsen och återgick till stomlägenheten efter den gamla fiskargenerationen. Oinlösta fiskevatten återgick i sin tur till jordbrukslägenheterna (Eklund 1995:5). Enligt Eklund (1991:13) fanns den gamla klassgräns som rått mellan fiskarbönder och fiskartorpare kvar på många ställen, även om den formellt var avskaffad, mellan fiskare som ägde fiskevatten och fiskare som inte gjorde det under tiden mellan krigen. Med fiskelagen från år 1902 hade man ytterligare stärkt och utvidgat fiskeböndernas fiskerätt, för man ville att yrkesfiskarkåren skulle bestå av markoch vattenområdenas ägare (Eklund 1995:3; Eklund 1994:160). Samtidigt försämrades den obesuttna fiskarbefolkningens rättigheter (Eklund 1995:3). Detta framhävde kraftigt klassgränserna mellan hemmansägare och obesuttna samt ökade konflikterna. I och med båtmotorernas intåg blev gränserna delvis suddigare (Eklund 1994:21, 64). Då fick fiskare som inte ägde fiskevatten bättre möjligheter att mera regelbundet än tidigare dra nytta av de yttersta fiskevattnen i skärgården. Samtidigt minskade beroendet av fiskerätten i byarnas fiskevatten (Eklund 1995:5; Eklund 1991:13). I byarna, som satsade mer på jordbruk, minskade böndernas intresse för fiske i takt med utvecklingen inom jord- och skogsbruket. Även om många bönder på kusten slutade fiska, kunde deras fiskevatten nödvändigtvis inte nyttjas fritt av fiskare som inte ägde fiskevatten. Också efter att de upphört med fisket var bönderna mycket noga med sina fiskevatten (Eklund 1991:13). Enligt Eklund (1994:21) var fiskevattnen på många håll fortfarande ojämnt fördelade och yrkesfiskarkåren bestod av två tydligt åtskiljda sociala klasser. 1.2.8 Avfolkningen och förändringarna i näringsstrukturen Recessionen och krisen efter att den ryska strömmingsmarknaden hade stängts följdes av bättre tider för fiskenäringen på 1930-talet (Eklund 1995:5; Eklund 1991:13). Då var fjällfisk mer efterfrågad än strömming. Fisk transporterades med motordrivna sumpbåtar främst till Stockholm och Helsingfors för försäljning (Eklund 1991:13). Enligt Eklund (1995:5) ökade fiskevattnen nära kusten i värde när tyngdpunkten inom fisket flyttade från strömmingsfiske till fiske av fjällfisk. Följaktligen var bönderna inte längre lika villiga att arrendera bort sina fiskevatten eller avstå från sin fiskerätt. När det på många orter inrättades fiskförädlings- och konservindustri och kvalitetskraven på fisk började övervakas noggrannare, blev även priset på strömming bättre. De förbättrade transportförbindelserna möjliggjorde å sin sida kontinuerliga leveranser av färsk fisk till snabbt växande industriorter. Det verkade som om en stor del av kustfiskarna trots allt skulle kunna modernisera sin verksamhet och uppnå en skälig levnadsstandard (Eklund 1991:13 14). Ännu under andra världskriget hade fisket en central betydelse för befolkningens utkomst och fiskestammarna utnyttjades så effektivt som möjligt. Då beviljades även de som inte ägde fiskevatten temporär fiskerätt. I slutet av 1940-talet försvagades dock den ekonomiska grunden för fiskarbefolkningen. När exporten av fisk till Stockholm inte längre drog, var detta en stor prövning för 11

fångsten av fjällfisk i Skärgårdshavet, och även exportmarknaderna i Estland hade stängts. På hemmamarknaderna ökade jordbruket och importen av livsmedel konkurrensen och det tekniskt underutvecklade och kapitalfattiga kustfisket var inte tillräckligt konkurrenskraftigt. Dessutom hade det ekonomiska uppsvinget i Sverige lett till en ökad efterfrågan på arbetskraft, och fiskare särskilt från de finlandssvenska kust- och skärgårdsområdena sökte sig till Sverige för att arbeta (Eklund 1991:14). Enligt Eklund (1991:14) försvann yrkesfiskarkåren som en tydligt avgränsad social klass under åren 1945 1970, och de flesta kustoch skärgårdsbyarna förlorade sin särpräglade fiskebynatur. Med trålfisket som inleddes i slutet av under 1950-talet upplevde skärgårdsfisket på sina ställen ett uppsving. Städerna erbjöd dock bättre möjligheter att bedriva lönsamt trålfiske än den glesa skärgården (Eklund 1991:14). Detta ändrade även karaktären på fisket, då man från att ha fiskat strömming och fjällfisk vid kusten och i skärgården allt mer övergick till havsfiske av strömming och lax (Eklund 1994:138). Enligt Eklund (1989b:158) återspeglade sig följderna av fiskenäringens recession till en början som en omfattande utflyttning av den yngre befolkningen från skärgården till Sverige, där lönearbete lockade (Eklund 1989b:158). Bild 4. Avlastning av trålfångsten på A.M Epson. Foto:Carl Granberg 1991. Som en fortsättning på det avtagande skärgårdsfisket utvecklades i mitten av 1970-talet fiskodlingen som gav skärgårdsborna möjlighet att bo kvar på sina hemöar. I början av 1980-talet kom särskilt sommarboende i skärgården och en del naturvetare med invändningar mot en utvidgad fiskodling. Från mitten av 1990-talet har fiskodlingen fått mycket negativ uppmärksamhet i diskussionen om övergödningen av Skärgårdshavet (Peuhkuri 2004:67, 68, 73). Befolkningsmängden i Åbolands skärgård var som störst åren 1910 1915 (Rancken 1954:257). Efter det började befolkningen minska redan på 1920-talet (Eklund 1987:12). Rancken (1954:257) anser att en orsak till att befolkningsmängden minskade var att den vidsträckta bygdeseglationen upphörde runt 1910. Bygdeseglationen hörde i kustbyarna till de centrala näringsgrenarna och kunde till sin betydelse jämställas med jordbruk och fiske. Enligt Rancken (1954:257-258) bidrog också den begynnande rationaliseringen och mekaniseringen av jordbruket och fisket till att skärgården avfolkades. Det fanns inte längre arbete för alla och befolkningen sökte sig antingen till fastlandet eller till de större öarna i hopp om en bättre levnadsstandard. Helle (1961:190) ser på saken på ett liknande sätt. Den ekonomiska strukturförändring som ägde rum i Åbolands skärgård under perioden 1910 1959, då jordbruket blev en viktigare näring än fisket, ledde till en alltför stor befolkning som måste söka sin utkomst på annat håll. Enligt Helle (1961:190) var den odlingsbara marken i skärgården odlad och åkerarealen kunde inte utökas utan stora ekonomiska satsningar. Dessutom kämpade industrin i området med stora svårigheter (Helle 1961:190). 12

Utflyttningen från öarna i Skärgårdshavet var som kraftigast på 1960-talet (Eklund 1994:136). Befolkningsminskningen pågick ännu på 1970-talet, men på 1980- och 1990-talet började befolkningsutvecklingen stabiliseras (Andersson och Eklund 1999:381). Den största orsaken till detta var den snabba tillväxten inom tjänstesektorn som ersatte de arbetstillfällen som gått förlorade inom primärproduktionen (Eklund 1989a:66; Eklund 1987:12, 13). Enligt Andersson och Eklund (1999:377, 389, 391) har näringslivets struktur i skärgården under de senaste årtiondena förskjutits från en kombination av fiske och småbruk mot fritidsverksamhet och konsumtion, när många före detta småbrukare och yrkesfiskare har börjat hyra ut stugor till turister, arrangera fiskefärder, bedriva restaurangverksamhet och sälja gårdsprodukter. Det blir allt vanligare att åtminstone den ena i ett hushåll har lönearbete, medan den andra har ett till sin karaktär mer självständigt arbete. I själva verket har lönearbete även gjort det möjligt att bedriva traditionella skärgårdsnäringar, som inte ensamma skulle kunna garantera en utkomst (Eklund 1989:70). Bild 5. Aspö-Erik drar upp nät i början av 1980-talet. Foto:Carl Granberg. 1.2.9 Sommarbosättning och turismen Sommarboendet utvecklades när städernas herrskap och borgare i slutet av 1800-talet sökte sig ut på landsbygden som omväxling till stadslivet (Eklund 1995:3). Städernas överklass influerades av den rådande naturromantiska strömningen som prisade den vilda och orörda naturens betydelse som en sund miljö (Eklund 1989b:154, 155). Herrskapet framhävde naturens och landskapets estetiska värden och beundrade naturen i lugn och ro (Eklund 1995:3). Till att börja med var det endast fråga om kortare 13

utflykter med ångbåt i den närbelägna skärgården, men så småningom började sommargästerna hyra och även själva bygga sommarställen (Eklund 1989b:154). Ännu mot slutet av 1950-talet var det vanligt med sommarstugor närmast bland befolkningen i den högre samhällsklassen. Men med högre inkomstnivå och ökad fritid kunde en allt större del av befolkningen skaffa sig en sommarbostad (Eklund 1989a:71). Under åren 1950 1960 ökade antalet sommarbostäder i hela landet från 40 000 till 88 000 och 1965 fanns det redan närmare 130 000 sommarstugor i landet (Vuori 1968:3). På motsvarande sätt ökade antalet sommarbostäder i Åboland under åren 1970 2005 från 4 700 till 12 600 (Statistikcentralen 2006). Kraftigast ökade antalet sommarbostäder i kommunerna nära fastlandet efter 1970-talet. Dessa kommuner hade redan före 1970-talet avsevärt fler sommarstugor än det fanns i den yttre skärgården (Salmi et al. 2004:2). Bild 6. Stugliv i Åbolands skärgård. Åbo Akademis bildsamlingar. Foto:Bengt Carpelan 1955. Enligt Montin (1996:32) hade herrskapet i Åbo troligen under 1800-talets första decennier för vana att nöjessegla i skärgården. Pensionatsverksamhetens blomstringstid inföll på 1920- och 1930-talen (Montin 1996:31). Då fanns det ett trettiotal pensionat i Åboland (Puranen 2004:160). Efter år 1955 började antalet pensionat kraftigt minska liksom även gästerna (Montin 1996:32). Från 1960-talet har skärgården allt mer börjat intressera turister på korta besök (Eklund 1989b:158). Men ännu på 1970- talet var segelbåtsfolk en relativt ovanlig syn i skärgården. Först under 1980-talet ökade seglarnas antal och i skärgården byggde man gästhamnar med mångsidiga tjänster (Montin 1996:32). Förbindelsebåtstrafiken i skärgården har aktivt utvecklats sedan 1970-talet (Öhman 1995:115). År 2005 hade förbindelsebåtarna i Skärgårdshavet sammantaget 309 300 betalande passagerare (Sjöfartsverket 2005). 14

Bild 7. På bilden Ångbåten Ab Åland s/s. Åbo Akademi/Sjöhistoriska institutet. Foto:L.Bondar sannolikt från 1880-luvulta. 15

2. MATERIAL OCH METODER Utredningens utgångspunkt har varit att sammanställa invånarantalet byvis så noggrant som möjligt, huvudsakligen från 1700-talets mitt till våra dagar samt att studera de orsaker som lett till förändringarna i bosättningen. Uppgifterna om byarnas invånarantal under äldre tid har samlats in ur källor i Åbo landsarkiv samt ur kommunionböckerna i Hitis, Dragsfjärds, Nagu och Korpo församlingar. Enligt Moring (1987:301, 303) hör kommunionböckerna till de bästa källorna för folkräkning redan före tiden för den mer systematiska folkbokföringen som tog sin början år 1749. Efter det har befolkningsuppgifterna i kommunionböckerna införts i längder efter byar, hemman och hushåll. Först anges bonden och hans hustru, sedan deras barn, föräldrarnas föräldrar, syskon samt obesuttna (tjänstefolket, inhysehjon och sjömän i krigsflottan) (Moring 1987:24).En och samma kommunionbok användes i cirka 5 6 år, varvid också uppgifter om nattvardsgångar samt om inflyttade, utflyttade, födda och döda antecknades (Moring 1994:24). Rancken (1954:256) anser att befolkningsuppgifterna enligt kyrkoböckerna från och med 1700-talets mitt är relativt tillförlitliga, men påpekar att utflyttade som inte avförts från böckerna kan förvränga siffrorna uppåt. Det bör också noteras att omsättningen på tjänstefolk (drängar och pigor) mellan hemmanen tidvis var stor på grund av de korta avtalen med hemmansägarna (Martin Öhman, Muntligt tillkännagivande 2006; Tomas Wilman, Muntligt tillkännagivande 2006). I denna utredning har strävan varit att räkna torparna, backstugusittarna, inhysningarna och tjänstefolket åtskilt från den övriga befolkningen i de tabeller som presenterar invånarantalet per by. 4 Därtill har de personer som antecknats som utflyttade eller avlidna i kyrkoböckerna räknats med i invånarantalen, eftersom dessa personer likväl har hunnit bo i byarna under de aktuella tidsperioderna. Det invånarantal man får ur kyrkböckerna beskriver inte nödvändigtvis det antal människor som bodde i byarna samtidigt, utan det verkliga invånarantalet är i de flesta fall sannolikt lägre än vad som framkommer ur kyrkböckerna. De äldsta kommunionböckerna från Skärgårdshavets område kan dateras till 1690-talet. Därför har man i huvudsak fått stödja sig på skatteuppgifter, och härvid främst på mantalssiffror, i utredningarna av invånarantalet på 1600-talet (Moring 1987:302, 303). Enligt Moring (1987:306 307) är befolkningsregistren som grundar sig på mantalssiffror inte fullständiga, eftersom de i huvudsak representerar den arbetsföra, skattebetalande befolkningen. Inte heller enligt Vainio (1981:42) ger 4 Torparna hade rätt att bo i torpet samt utnyttja hemmansägarens fiskevatten och mark (Hellspong och Löfgren 1994:75 76; Smulter 1994:9). För dessa rättigheter betalade torparna jordägarna, antingen genom att göra dagsverken eller genom att erlägga en viss summa pengar. Jämfört med torparna hade backstugusittarna färre plikter gentemot jordägarna. Å andra sidan var backstugusittarnas ställning osäkrare än torparnas både juridiskt och ekonomiskt. Backstugusittarna var ofta penninglösa, men i backstugorna bodde även yrkesmän som inte hade det sämre ställt än torparna. Både torparna och backstugusittarna hade stuga och eget hushåll, men inte mantalssatt jord. Däremot hade inhysingarna sällan eget hus eller eget hushåll, utan fick bo i någon annans hushåll där de även fick mat, utan att för den skull höra till varken familjen eller tjänstefolket. Tjänstefolket bestod av drängar och pigor. Gränsen mellan torpare och backstugusittare samt inhysingar och tjänstefolk var glidande (Hellspong och Löfgren 1994:76 81). 16

mantalssiffrorna en tillförlitlig bild av bosättningen. Invånarantalen blir vanligtvis större enligt mantalssiffrorna än den officiella statistiken, för alla som skrivit in sig som fasta boende har inte nödvändigtvis bebott sina egendomar permanent. Denna utredning har också använt sig av resultaten från Bergboms och Bergboms (2006) utredning av bosättningen i yttre skärgården. I kartläggningarna från åren 1954 och 1973 grundar sig uppgifterna om antalet invånare på personliga intervjuer med matlagens huvudmän. Kartläggningen upprepades åren 1986 och 2004, och då samlades dessa uppgifter in genom att man också intervjuade enskilda skärgårdsbor. År 2004 räknades alla mantalsskrivna personer som fast boende, eftersom många av de äldre invånarna bodde på öarna i yttre skärgården enbart på deltid (Bergbom och Bergbom 2006:75, 74; Bergbom Gunnevi, Muntligt tillkännagivande 2006). Redogörelserna för utvecklings- och livsskedena i byarna i yttre skärgården bygger förutom på relevant litteratur och artikelmaterial också på intervjuer med skärgårdsbor och personer som tillbringar mycket tid i skärgården samt på deras tillkännagivanden. Personliga intervjuer med bandspelare gjordes på Gullkrona, Stenskär, Aspö och Nötö. Sammanlagt intervjuades tio personer. Utöver de personliga bandade intervjuerna gjordes några telefonintervjuer och ett antal personer fick besvara öppna frågor per e-post. Intervjuerna var relativt fria och de intervjuade ombads berätta om bosättningsskedena i sin by samt om orsakerna till att näringarna i byn har förändrats. Under diskussionens gång ställdes preciserande och kompletterande frågor till de intervjuade och de fick även uppgifter om bybornas antal under tidigare år. Intervjuerna räckte vanligen knapp en timme. Endast de mest väsentligaste samtalsämnena från de inspelade intervjuerna sammanfattades. I texten anges när det är frågan om den intervjuades egna åsikter. 17

3. UTSKÄRSBYAR I det här kapitlet presenteras ett antal skeden i bebyggelsen och näringarna i de byar i yttre skärgården som ingår i Skärgårdshavets nationalparks samarbetsområde. De faktorer som har påverkat skärgårdens befolknings- och näringsstruktur har behandlats mer ingående i kapitel 1.2 Befolkningsutvecklingen och näringarna i skärgården. Byarnas invånarantal presenteras i tabellform. Aspö Den intervjuade berättar att Aspöborna levde på fiske och boskapsskötsel långt in på 1900-talet. Från början fanns det tre hemman i byn. På varje hemman hade man två kor, 10 15 får, några höns och en gris. Komjölken användes för eget bruk. Kalvar däremot föddes upp som slaktdjur som gav familjen intäkter. För kreaturshållningen betalades också ett visst ekonomiskt stöd. Kreaturshållningen upphörde på 1970-talet. Det berodde enligt den intervjuade på att folk blev gamla, samtidigt som det inte fanns någon ny generation som var beredd att fortsätta. Under en period på 1970-talet hade Aspö endast några få åretruntboende. På byns betesmarker betar numera 10 15 kor som hämtas dit från Korpo. Bild 8. Aspö byhamn. ÅA/Etnologiska arkivet. Foto:Inger Holmberg 1970. Fiske har varit huvudnäringen på Aspö. Samtliga hemmansägare fiskade aktivt och de bästa fiskeplatserna cirkulerade mellan dem årsvis. Under strömmingens lektid på våren fiskade man strömming med krokskötar. Så vitt man vet har Aspöborna under en period före krigen också dragit not efter strömming vintertid. Ett notlag från Rimito fiskade strömming en gång ännu på 1950-talet, men fångsten blev liten. Därefter fiskade man mest gädda och abborre på 1950-, 1960- och 1970-talet. Under gäddans lektid på våren fiskades den med ryssja medan man på sommaren använde drag. En dagsfångst kunde bestå av upp till 100 gäddor och flera hundra abborrar. På den tiden transporterade fiskhandlarna fortfarande levande fisk i sumpar till Helsingfors för försäljning. Man tjänade också bra på fiske på den tiden. Enligt uppgift köpte den sista ambulerande fiskhandlaren fisk av Aspöborna i mitten av 1980-talet. Därefter gick fiskerinäringen på Aspö tillbaka. Tidigare fick man fisk jämnt under hela året och man fiskade även på vintrarna. Idag är fångsterna bra från midsommaren fram till början 18

av oktober. Under hösten, vintern och våren är fångsterna däremot mindre. Idag fiskar man på Aspö framförallt abborre och sik och i viss mån även flundra. På Aspö bedrivs sjöfågelsjakt än idag. Den senaste tidens begränsningar har dock medfört inskränkningar i denna gamla skärgårdstradition. En utomstående kanske uppfattar skärgårdsbornas jakt på sjöfåglar som ren nöjesjakt, men rekreationsvärdet är sekundärt. Enligt gammal tradition måste man alltid få färskt fågelkött på våren. Först tillagar man fågelsoppa och därefter fågelstek. Till skillnad från sjöfågelsjakten var säljakten förr en inkomstkälla, eftersom staten betalade skottpengar på säl. Man tog tillvara sälskinnet och köttet samt även späcket som användes vid framställning av rödmylla. Den egentliga säljakten på Aspö upphörde på 1960-talet. Aspöborna jagar idag ett par sälar om året enligt beviljade jaktlicenser. Tabell 1. Invånarantal på Aspö (Korpo kyrkoböcker, Åbo landsarkiv; Bergbom och Bergbom 2006:74). Åren Invånarantal 1686-1694 28 1707-1713 26 1714-1720 22 1747-1760 74 1796-1801 35+8 Inhysningar+17 Tjänstefolk 1850-1857 31+11 Tjänstefolk 1881-1890 34+5 Tjänstefolk 1901-1910 34+6 Backstugusittare+3 Inhysningar+2 Tjänstefolk 1921-1930 27+9 Backstugusittare+1 Inhysningar+1 Tjänstefolk 1941-1950 38 1951-1960 25 1973 7 1986 10 2004 9 2006 ca. 10 Med undantag för evakueringen under vinterkriget då invånarna och kreaturen förflyttades till Korpo, var Aspö bebott även under kriget. Sju av de nuvarande invånarna är infödda Aspöbor. Några av dem har efter sin utflyttning från hemön tillbringat en stor del av sin fritid där, och sedan flyttat tillbaka till ön efter sin pensionering. Invånarantalet i byn har ökat också till följd av familjetillväxt och inflyttning av nya invånare. Av öns tre ursprungliga hemman är ett oskiftat medan de två övriga har styckats mellan ett antal arvingar. Det har funnits tre torp på Aspö. Ett av torpen används som sommarbostad än idag. Av de fem sommarbostäderna är två belägna på huvudön. Dessutom ökar öns invånarantal på somrarna med 5 6, eftersom ättlingar till tidigare Aspöbor flyttar till ön under sommaren. Turismnäringen på ön kom igång under de första åren av 1990-talet. Till en början sökte sig båtfolk till naturhamnarna kring ön och lokalbefolkningen sålde sedan gravad eller rökt fisk från båt till båt. I och med att serviceutbudet på ön utvecklades sökte sig alltfler båtturister till byhamnen på Aspö. Idag har turisterna tillgång till mångsidig service. Aspöbon Tore Johansson idkar fiske och kör lotskuttern på Utö varannan vecka. Under veckorna på vintern bor hela fempersonsfamiljen Johansson på Utö. Det 19