Teknisk Und informerar Årgång 18 Nr 1

Teknisk Und informerar 2017 03 22 Årgång 18 Nr 1

Ledare Slagkraftig trots allt Vi har i de båda senaste numren av Teknisk Und informerar i ledarform beskrivit läget i den ryska försvarsindustrin och i den ryska ekonomin. Såväl Ryssland i stort som den ryska försvarsindustrin har ekonomiska problem med leveranssvårigheter av ny materiel som följd. Vi ska här gå vidare med att visa att Ryssland trots detta har kunnat modernisera sina väpnade styrkor och blivit en aktör att räkna med. Många strategiska studier har de senaste åren behandlat Rysslands förändring och militära förmåga. Den här ledaren bygger information ur fem sådana studier. Bland författarna finns forskare som Michael Kofman, James Bosbotinis och Dmitry Gorenburg. I ett fall handlar det om materiel som har publicerats av den brittiska arméns centrum för historisk analys och konfliktforskning. Förmåga att tvinga sin vilja på andra Idag medger inte de ryska väpnade styrkornas numerär att de kan hålla stora landområden ockuperade eller ersätta förluster vid offensiva operationer. Däremot kan de snabbt dra samman styrkor om 40 000 till 50 000 soldater varhelst det hettar till utefter Rysslands gränser. De kan på så vis vara först på plats och etablera avgörande lokal överlägsenhet. Med den styrkan kan de tidigt slå en numerärt underlägsen motståndare och ta permanent kontroll över ett mindre landområde. Nya ledningsstrukturer, med det nya insatsledningscentret i Moskva, har ökat förmågan att agera snabbt och flexibelt. De ryska ledarna är medvetna om Rysslands begränsade förmåga att genomföra stora offensiva operationer och väljer därför andra maktmedel för att tvinga fram sin vilja. Till dessa hör politiska påtryckningsmedel, militära styrkedemonstrationer, cyberkrigföring och informationsoperationer. I detta spel har de väpnade styrkorna en viktig roll att spela. De ska inte enbart försvara Ryssland och utkämpa landets strider, de ska också tydligt visa omvärlden och de närmaste grannarna den militära förmåga landet besitter. Insatsen i Syrien som uppvisning I flera studier betonas att den ryska insatsen i Syrien inte enbart handlar om att rädda en regim med ett långt förflutet som allierad till Sovjetunionen/Ryssland. Det handlar också om att pröva nya system och demonstrera sin förmåga för omvärlden. I Syrien har ryska flygförband för första gången demonstrerat att de i strid har förmåga att anfalla flera mål samtidigt med hjälp av målsökningssystem och precisionsstyrd ammunition. Det har även varit premiär för obemannade luftfartkoster att inhämta måldata till attackflyget och utvärdera verkan efter insats. Innehav av kryssningsrobotar Rysslands innehav av kryssningsrobotar innebär att de förfogar över maktmedel som kan verka över stora avstånd, något som i hög grad lyfts fram i de strategiska studierna. De flygburna kryssningsrobotarna Ch-101 och Ch-555, med en räckvidd på 4 500 km respektive 3 000 km, är avsedda för markmål. Det fartygsbaserade kryssningsrobotsystemet 3K-14 Kalibr har en räckvidd mot markmål om 2 000 km och kan förses med kärnstridsspets. Kryssningsrobotar mot syriska mål Användningen av marina kryssningsrobotar mot mål i Syrien anses ha handlat om att demonstrera långräckviddig precisionsbekämpningsförmåga. Först från korvetter i Kaspiska havet, sedan från ubåt respektive ytfartyg i Medelhavet. Detsamma gäller för insatserna med kryssningsroboten Ch-101 som fälldes från bombflygplan av typ Tu-95MS respektive Tu-160. Stridsuppgifterna hade kunnat lösas med de flygplan som var stationerade i Syrien eller med de Tu-22M3 som opererade från baser i Ryssland. Med exemplet från Kaspiska havet visade ryssarna att de kan verka från stora avstånd. Utveckling av vapensystem Det pågår en omfattande utveckling av nya vapensystem i Ryssland. På segerparaden i maj 2015 visades flera projekt upp för första gången, till exempel stridsvagnen T-14 Armata och bandhaubitsen 2S35 Koalitsija-SV. Nyutveckling sker på många områden, såsom obemannade luftfarkoster (UAV) för olika ändamål med varierande räckvidder, eldrörsartilleri och raketartilleri för kraftsamlad eldgivning med större verkan och längre räckvidd samt pansarfordon bättre skyddade mot pansarvärnsvapen. Andra utvecklingsprojekt som pågår är det nya stridsflygplanet T-50 PAK FA, luftvärnssystemet S-500 och antisatellitsystem som om det blir verklighet kan förändra den strategiska balansen. Det kan ifrågasättas om Rysslands ekonomiska och tillverkningstekniska förmåga i dagsläget medger att de modernaste systemen införs i stor skala på bred front under den närmaste tiden. Vad vi istället kan förvänta oss att se mer av, är att befintliga system uppgraderas till modern standard. På så vis kan ryssarna, inom ramen för sina ekonomiska och tekniska möjligheter, ändå utrusta förbanden med modern materiel. Mycket av materielen från den gamla sovjetiska massarmén förrådsställd och kan tas fram och moderniseras för nyuppsatt förband. Sid 2 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Redaktionellt Teknisk Und informerar utvecklas I din hand håller du det första exemplaret av en delvis ny tidning. Teknisk Und informerar förändras, som allt annat. Ny grafisk profil Till att börja med så har Försvarets Materielverk en uppdaterad grafisk profil med nya färger och typsnitt. Du kan se det på framsidan där vi numera har en annorlunda blå färg och inne i tidningen där Arial och Times New Roman har ersatts av Calibri och Garamond. Fler ändringar kommer att införas i de närmast följande numren när vi ytterligare anpassar oss till den nya grafiska profilen. Nytt och bredare innehåll Vårt tidigare innehåll med djupgående artiklar om utländskförsvarsmateriel kommer att behållas och kompletteras med två nya återkommande inslag. I varje nummer kommer det att finnas en artikel om en rysk försvarsindustrikoncern och på sista sidan kommer en intervju med en eller flera personer som kan ge god inblick i något intressant och aktuellt teknikområde att publiceras. Vi kommer att i högre grad än tidigare sträva efter att balansera utrymmet mellan armé-, marin-, flyg- och lednings/telekrigmateriel i varje utgåva. Det innebär också något flera sidor. Som tidigare kommer vi i varje nummer att behandla något aktuellt ämne i ledarform och fortsätta ha kontakt med läsarna genom våra populära igenkänningsuppgifter. Innehåll 120 mm granatkastarsystem Patria Nemo 4 Lätt spaningsfordon AJBAN 5 Obemannat markfordon Fantom 6 Fältarbetsfordon PEROCC 7 Marina satsningar i Taiwan 8 Modifiering av kryssaren Marsjal Ustinov 10 Trängfartyg ur Östersjömarinen renoverat 10 Konventionell ubåt från Kina 11 Försvarsutställningen Aero India 2017 12 Indisk upphandling av nytt stridsflygsystem 16 AEW&C system Netra 17 Kryssningsroboten BrahMos 18 Multirollflygplan MiG 35 19 Skydd mot obemannade luftfarkoster (UAV) 20 Burna system för bekämpande av UAV 20 Detektions och störsystem mot UAV 21 Uralvagonzavod 26 Igenkänningsuppgift 30 Julpyssel, lösningar och vinnare 31 Intervju 32 Aero India och IDEX I årets första nummer är det materiel från två försvarsutställningar som är i fokus. Dessa är den indiska flygutställningen Aero India och den mer allmänna försvarsutställningen IDEX i Förenade Arabemiraten. På Aero India ligger tyngdpunkten naturligtvis på flygmateriel. Indiens satsning på konceptet Make in India gör att det som visas där har stark koppling till Indierns anskaffning av försvarsmateriel. Ett tema som återkommer i flera artiklar. IDEX har ett betydligt bredare upplägg. Vi skriver om en del intressant markmateriel som visades där men framförallt så lyfter vi fram ett nytt område, skydd mot obemannade luftfarkoster (UAV). I takt med att allt flera länder anskaffar UAV följer behovet att upptäcka och bekämpa dem. På IDEX var det många utställare som presenterade lösningar för att möta hotet från UAV. Som vanligt tittar vi även utanför utställningshallarna. Den här gången finns en artikel om marina satsningar i Taiwan. Teknisk Und informerar är ett informationsblad som utkommer med sex nummer per år och beskriver utländsk försvarsmateriel. Teknisk Und informerar får vidaredistribueras av FMV projekt till personal i företag som arbetar på uppdrag av FMV. För FMV personal finns Teknisk Und informerar och våra övriga öppna rapporter på Insidan: Aktuellt /Vår omvärld /Tekniska Underrättelser För Försvarsmaktens personal finns Teknisk Und öppna rapporter på EMILIA: Start > På Gång > Tidningar och nyhetsbrev Kontakt FMV - Försvarets Materielverk FMV Teknisk Und 115 88 Stockholm E post tekniskund@fmv.se Omslagsbild: MiG 35D, en tvåsitsig version av MiG 35 som i sin tur är en vidareutveckling av MiG 29M. Foto: UAC MiG Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 3

120 mm granatkastarsystem Patria Nemo Container (Finland) Patria har vidareutvecklat granatkastarsystemet Nemo och har nu integrerat det i en modifierad 20-fotscontainer. Under namnet Patria Nemo Container premiärvisades systemet på försvarsutställningen IDEX i februari 2017. Vapenstationen med en rekylerande 120 mm granatkastare har tidigare integrerats på medeltunga band- och hjulgående fordon samt på större båtar och mindre fartyg. Saudiarabien har köpt 36 system integrerade på det fyraxliga chassiet till pansarskyttebilen General Dynamics LAV II. Förenade Arabemiraten har köpt åtta marinanpassade Nemosystem avsedda för patrullbåtar av modifierad GHAN- NATHA-klass (baserad på transportbåt 2000). Till fördelarna med att använda en standardcontainer hör att de flesta standardlastbilar med flakväxlare, båt eller fartyg vilka kan lasta 20-fotscontainrar, även kan användas för att transportera vapensystemet till grupperingsplatsen. Eldinsats kan även göras med containern lastad på bäraren. Nemos hydropneumatiska rekylhämmare uppges minska rekylen med över 80% vilket medför att vapenstationen kan beväpna relativt lätta plattformar utan modifiering. Containern har förstärkt ram och är konstruerad för att klara belastningen vid eldgivning. Livslängden uppges överstiga vapnets. Splitterskydd saknas i grundutförande, men förses med det om kunden så önskar. Ett stålpansar som ger en skyddsnivå motsvarande STANAG nivå 2 ökar vikten med cirka 3 000 kg. Med keramiskt tilläggskydd kan en nivå motsvarande STANAG 4 uppnås. Containern kan även förses med ett kollektivt NBC-skydd. Containern har ett integrerat eldledningssystem, internkommunikationssystem, luftkonditionering och en dieselgenerator för kraftförsörjning. Systemet betjänas av en servis om tre soldater: Skytt/riktare tillika chef och två laddare. Systemet kan även hanteras med en laddare, men då nedgår uthållighet och eldhastighet. 120 mm granatkastarsystem Patria Nemo Container. Sid 4 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

120 mm granatkastarsystem Patria Nemo Container (Finland) Stridsvikten för systemet med full besättning om 3 soldater och med 100 granater är 11 400 kg, varav vapenstation med laddautomat väger 1 700 kg. Pjäsen är automatriktad med elmotor och kan som reservförfarande även riktas manuellt. Laddningsproceduren inleds med att laddaren hämtar en granat ur lämpligt ammunitionsfack. Laddaren temperar därefter granaten enligt de order han får, reducerar vid behov drivladdningen och placerar granaten i laddautomaten. Granaten ansätts därefter automatiskt med hjälp av en elmotor varefter pjäsen automatiskt riktas och är redo att avfyras. Ammunitionen förvaras i 100 ammunitionsfack som samtliga är omedelbart tillgängliga för de båda laddarna. Granaterna förvaras i facken med full reducerbar laddning och med apterade tändrör. Ammunitionsfacken i den förevisade prototypen är 900 mm långa men kan enligt Patria anpassas efter kundens önskemål. Laddautomaten har generösare begränsningar och medger att pansarsprängvinggranat m/94 (STRIX) laddas. Systemet kan göras eldberett på mindre än 30 sekunder och urdragning kan ske omedelbart efter att sista granaten lämnat eldröret. Systemet ger möjlighet att anpassa eldgivningen för simultana nedslag i målterrängen (MRSI) med upp till fem skott beroende på avstånd. Systemet eldgivning under gång, vilket enligt uppgift har provats på marina plattformar. Motsvarande försök med containern lastad på en flakväxlarterränglastbil är planerade att genomföras i närtid. Vapenstationen kan förses med en parallellkulspruta och/ eller rökkastare om kunden så önskar, något som ej visades på IDEX. Vapenstationen är försedd med ett elektrooptiskt sikte och kan avge direktriktad eld med huvudpjäsen, även på korta avstånd. Förenade Arabemiratens flotta uppges bli första köpare av Patria Nemo Continer med leverans 2018. Data för 120 mm granatkastarsystem Patria Nemo Container. Eldhastighet, momentan: 10 skott/min Eldhastighet, uthållig: 6 skott/min Maximal skottvidd: 10 km Elevation: -3 till +85 Sidriktfält: 360 Eldrörslängd: 3 000 mm Servis: 3 soldater (1 skytt, tillika chef, och 2 laddare) Ammunitionsmängd: 100 skott Stridsvikt: 11 400 kg Lätt spaningsfordon AJBAN från NIMR Automotives (UAE) Företaget NIMR Automotives har utvecklat ytterligare en variant av fordonet AJBAN LRSOV ( Long Range Special Operations Vehicle ). Fordonet är en öppen 4x4 terrängbil främst avsedd för specialförband och har levererats till sådana i Förenade Arabemiraten. Utvecklingen har skett i samarbete med det brittiska företaget MIRA som är specialiserat på att integrera ny fordonsteknik i fordon inom försvarssektorn. Det kan transporteras hängande under helikopter eller lastas i flygplan eller helikopter motsvarande CH-47 Chinook. Fordonet kan transportera fyra till fem soldater beroende på konfiguration. AJBAN kan utrustas med ringlavett för tung kulspruta och lättare vapen. Det kan förses med ballistiskt skydd och ett lätt minskydd vilket är ovanligt för denna typ av lätta fordon. Fordonet har en sexcylindrig dieselmotor på 220 kw (300 hk). Toppfart uppges vara cirka 110 km/h och aktionsradien är 700 km. I standardutförande är fordonet försett med nödkörningsringar ( run flat inserts ) och CTIS ( Central Tyre Inflation System ). Fordonet väger 5 ton och kan bära en nyttolast om 3 ton. Det lätta spaningsfordonet AJBAN LRSOV. Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 5

UGV Fantom från SFTE (Ukraina) Fantomen i nya kläder Det ukrainska företaget SFTE SpetsTechnoExport har utvecklat en ny obemannad markfarkost (UGV) 6x6 med namnet Fantom. Användningsområden är underhållsfordon, ambulans, rekognoseringsfordon, brandbekämpningsfordon och sist, men inte minst, vapenplattform. Erfarenheter från konflikten med Ryssland uppges ligga bakom utvecklingen av Fantom. Fordonet fjärrstyrs via optisk fiber upp till 5 km alternativt via en krypterad radiolänk som uppges ha en maximal räckvidd om upp till 2,5 km beroende på terrängen. Skadade transporteras liggande på en enklare bår innanför ett räcke som fälls ut på fordonets sida. Fantom väger i grundutförande cirka 1 ton, är 3 m långt, 1,6 m brett och uppges kunna ta nyttolast upp till 350 kg. Plattformen kan förses med en mängd olika vapensystem. På IDEX visades en variant utrustad med en tung kulspruta i kaliber 12,7 mm och fyra pansarvärnsrobotar av typ Barrier. Barriersystemet är utvecklat i Ukraina och har en räckvidd om cirka 5 km. Toppfarten är 38 km/h, har en räckvidd om 20 km och fordonet kan vada på djup ned till 50 cm. UGV Fantom som vapenplattform. Sid 6 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Fältarbetsfordon PEROCC från Pearson Engineering (Storbritannien) PEROCC är ett fältarbetsfordon för öppnande av väg med IED vält och hydraulisk arm. Foto: Pearson Engineering Det brittiska företaget Pearson Engineering har tagit fram ett fordon avsett för att öppna väg i miljö där vägbomber ingår i hotbilden. Fordonet, som är baserat på en hjullastare, är försett med IED-vält, arm med gripförmåga och en fjärrstyrd vapenstation för egenskydd. Besättningen består av förare, skytt och chef. Föraren kör fordonet och handhar vält och arm, som vilken hjullastare som helst. Bakom föraren sitter skytten som opererar vapenstationen och ansvarar för egenskydd. Från sin plats bakom skytten sitter chefen och leder insatsen. Utöver pansarskydd är chassit v- format för att minska tryckverkan från detonation under fordonet. Fördelen med att använda en hjullastare som grundfordon är att den genom att vara midjestyrd har liten svängradie för att vara ett hjulfordon. Dessutom följer fordonets fyra hjul alltid i vältens spår vilket innebär att välten alltid har passerat den mark som fordonet passerar. Ytterligare en fördel med hjullastare är att den med egen hydraulik kan köra minvälten och ändra marktrycket efter behov. Att använda samma typ av hjullastare som man har vid förbandet i övrigt innebär att reservdelar och annan logistik kan delas. Fordonets hjul ska kunna bytas i fält och är konstruerade så att de lossnar vid detonation under dem. Detta för att infästningar inte ska skadas. För att välten ska kunna fortsätta användas efter en detonation är delarna konstruerade med förberedda brottytor för att ge rena brott vid sprängning. Därmed kan skadade delar bytas i under pågående röjningsinsats. Baktill på chassiet medför fordonet tre extra vältar och andra reservdelar. Framför välten finns möjlighet att sätta en markradar eller annan sensor. För att inte sensorn ska skadas vid IED-sprängning går den att fälla upp bakom välten vid stor risk för detonation. Välten är tvådelad fram för att täcka fordonets hjulspår, dock lämnas en remsa mellan dem opåverkad. För att även den remsa ska täckas finns en mindre vält placerad bakom fordonet. Båda vältarna kan kopplas loss inifrån fordonet om de skulle behöva lämnas. Armen är sannolikt samma typ av arm som förekommer på grävlastare. Förekommande redskap är skopa, gripklo och andra standardredskap. Det är även möjligt att fästa sensorer som till exempel minsökare på armen. Utöver att undersöka och påverka eventuella vägbomber är armen avsedd att användas vid självreparation av fordonet, bland annat vid byte av hjul och reparation av välten. Vid körning med vält ligger armen normalt på chassit för att minska risken för skada vid detonation. Enligt tillverkaren skiljer de på IED-vält och minvält genom skillnaden i marktryck. En minvält har ett marktryck avpassat för att utlösa tryckutlösta stridsvagnsmintändare, vanligen 100 150 kg. En IED-vält ska utöver att utlösa tryckplattor även kunna trycka sönder vägbomber och misstänkta föremål. Max marktryck är därför betydligt högre och uppgår till 550 kg per hjul i välten. Bakre vält samt reservdelar på chassiet. Foto: Pearson Engr Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 7

Marina satsningar i Taiwan Kinas militära upprustning har gjort att Taiwan inom ramen för sina nationella och internationella begränsningar försöker att bygga upp sin militära förmåga. Detta sker bland annat genom bygga nya ytfartyg och renovera äldre ubåtar. Hsun Hai (snabbt hav) är namnet på ett marint moderniseringsprogram som ska höja den marina försvarsförmågan och har en budget på 782 miljoner USD till förfogande. Programmet omfattar upp till sju nya fartygsklasser, från jagare och fregatter till snabba minläggare och sjömätningsfartyg. Programmet ingår i ett paket för modernisering av det taiwanesiska försvaret som löper undre 23 år och är budgeterat till 14,7 miljarder USD. Ett taiwanesiskt sjölejon Under slutet av andra världskriget tillverkade USA en serie ubåtar av klassen TENCH. En av dessa, SS478 Cutlass, kölsträcktes 1944 och överlämnades till amerikanska flottan i slutet av 1945. Ubåten renoverades 1948 och 1960. De renoverade enheterna ur TENCH-klassen benämndes därefter GUPPY II-klassen. SS478 Cutlass överlämnades till Taiwan 1973 och efter en mindre renovering döptes ubåten till Hai Shih (sjölejon). Hon var då i första hand avsedd som ubåtsjaktmål, och levererades utan däcksartilleri, torpeder och med pluggade torpedtuber. Så småningom accepterade USA att torpedtuberna öppnades och att torpeder anskaffades. Taiwan har totalt fyra ubåtar. Hai Shih är den äldsta följd Hai Bao som också är en amerikansk ubåt från andra världskriget, ursprungligen av BALAO-klass. Därefter följer två ubåtar importerade från Nederländerna under 1980- talet. Taiwan har vidmakthållit men inte moderniserat ubåtarna och orsaken till detta är förmodligen att Taiwan är försvarstekniskt isolerat och att landets egna varv saknar erfarenhet av ubåtar. Hai Shih. Foto: ROC MOD I början av 2017 skrevs ett kontrakt mellan Taiwans (officiellt Republiken Kinas) regering och ett lokalt varvskonsortium avseende modernisering av Hai Shih. Moderniseringen avser framdrivningsmaskineri, lednings- och sensorsystem och skrovunderhåll. Det uttalade syftet är att livstidsförlänga ubåten till 2026. Lyckas detta, kommer ubåten att ha varit över 80 år i operativ tjänst. Om renoveringen lyckas kan även landets andra ubåt från samma period, Hai Bao, komma att moderniseras. Data för ubåten Hai Shih. Längd: 94 m Bredd: 8 m Djupgående: 5,5 m Fart: 18 knop i ytläge 15 knop i u-läge Deplacement: Cirka 2 400 ton Besättning: 75 personer SS478 Cutlass år 1948. Foto: USN Sid 8 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Marina satsningar i Taiwan Sjösättning av Tuo Jiang. TUO JIANG klassen, en inhemsk korvett Taiwan förfogar över större örlogsfartyg, men har sagt sig behöva en modern korvett som komplement till den äldre flottan av jagare, fregatter och robotbåtar. Vid årsskiftet 2013 2014 levererades den första korvetten i TUO JIANG-klassen. Efter provturer erhöll hon operativ status i mars 2015. Anskaffningen ingår i det marina moderniseringsprogrammet Hsun Hai och Taiwan planerar att anskaffa elva till tolv korvetter i klassen. TUO JIANG-klassen bygger på ett roderlöst katamaranskrov med plats för uppdragsanpassad modulär utrustning i form av utrymme för två 20-fotscontainrar på halvdäck, en kran för att hantera en större RHIB-båt och landningsplatta för en 10-tons helikopter. Skrovet är tydligt konstruerat med tanke på signaturhantering. Framdrivningsmaskineriet består av en (kanske två) MTU-diesel på 4 300 kw (5 766 hk) vilken driver två vattenjetaggregat. Huvudvapnet ombord är en mix av 16 underljudsrobotar av typen HF-2 (Hsiung Feng-2) eller överljudsrobotar av typen HF-3 (se FMV Teknisk Und årsrapport 2005). Övriga vapen ombord är en 76 mm kanon från Oto Melara, 2 x 3 torpedtuber för ubåtsjakt, en 20 mm Vulcan Phalanx automatkanon som närluftvärn samt fyra lavetter för tunga kulsprutor i kaliber 12,7 mm. I planeringen för klassen ingår att uppgradera luftvärnssystemet genom att ersätta automatkanonen som sitter i lavetten för Vulcan Phalanx mot åtta eller sexton korträckviddiga luftvärnsrobotar (Tien Chien-1, TC-1). Denna robot används av markbaserade luftvärnsförband i Taiwan. Data för korvetten TUO JIANG. Längd: 60 m Bredd: 14 m Djupgående: 2,3 m Fart: 43 knop Deplacement: 567 ton Maximal räckvidd: 2 000 NM Besättning: 41 personer Foto: ROC MOD Den taiwanesiska korvetten Tuo Jiang. Illustration: ROC MOD Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 9

Modifiering av SLAVA kryssaren Marsjal Ustinov (Ryssland) I slutet av december 2016 överlämnades SLAVA-kryssaren Marsjal Ustinov till Norra marinen efter drygt fem års översyn och moderniseringsarbete på Zvezdotjkavarvet i Severdovinsk. Arbetet har omfattat översyn och reparationer av skrov, framdrivningsmaskineri, kraftförsörjning och robotsystem, medan moderniseringen omfattat installa tion av nya radar-, telekrigs-, sonar- och kommunikationssystem. Marsjal Ustinovs gamla spaningsradarer, Voschod (TOP PAIR) och Fregat-M (TOP STEER), har ersatts med Podberezonik-ET2 på den aktra masten och Fregat-M2M (TOP PLATE) på den förliga masten. Samtidigt har den främre antennen i ytspaningsradarsystemet MR-212/201 (PALM FROND) ersatts med MR-231-3/PAL-N. På telekrigsidan har Marsjal Ustinov fått nya radarsissystem och störsändarsystem. De gamla radarsis-radomerna RUM TUB har ersatts med två mindre radomer som har stora likheter med BELL SHROUD och störsändarradomerna SIDE GLOBE A/B har ersatts med två radomer som har likheter med FOOT BALL B. Samtliga radomer är installerade under den aktra masten. Masjal Ustinov är den andra enheten i Norra marinen som utrustas med datalänk Trassa. Under ytan har sonarsystemet Platina ersatts med Zarija-SK. Enligt uppgifter i media skulle Marsjal Ustinov eventuellt uppgraderas med nya mark- och sjömålsrobotar. Så har inte skett och fartyget har därmed behållit befintliga vapensystem som utgörs av sjömålsrobotsystemet Bazalt (SS-N-12 Mod 2), luftvärnsrobotsystemen, Rif (SA-N-6) och Osa-M (SA-N-4), 130 mm artillerisystemet AK130 och sex stycken närluftvärnskanoner AK630. För bekämpning av mål på och under vattenytan finns tio stycken 53 cm torpedtuber och två ubåtsjaktraket och torpedmotmedelssystem RBU 6000. Marsjal Ustinov efter moderniseringen. Foto: Zvezdotjka Trängfartyg ur Östersjömarinen renoverat (Ryssland) Efter en längre tids renovering har under februari månad PM-82, ett reparationsfartyg ur projekt 304 AMUR I, återlämnats till Östersjömarinen. Renoveringen av PM-82 har pågått vid 33. reparationsvarvet i Kaliningrad sedan 2015. Under 1983-1985 byggdes 13 fartyg i klassen i Polen. Fartyget planeras omgruppera till Medelhavet under 2017. Andra fartyg i klassen har regelbundet baserats i Tartus vid den syriska kusten. Renoveringen har omfattat skrov, framdrivnings-, navigationssystem och verkstäder ombord. Klassen är utrustad med resurser för verkstads-, vapen- och elektrotekniskt underhåll. Sammantaget finns plats för 138 ton reservdelar ombord. Fartyget kan också förse andra fartyg med vatten och bunker. PM 82. Foto: 33. reparationsvarvet Klassdata för AMUR I. Längd: Bredd: Djupgående: Fart: Deplacement: Besättning: Maximal räckvidd: Maximal uthållighet: 122 m 17 m 4,6 m 14 knop Cirka 5 500 ton Cirka 150 190 personer 7 800 NM 40 dygn Sid 10 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Konventionell ubåt från CSOC (Kina) På försvarsutställningen IDEX 2017 i Förenade Arabemiraten visade China Shipbuilding & Offshore International CO. LTD (CSOC) för första gången en uppskuren modell av sin Conventional Submarine med AIP-sektion ( Air Independent Propulsion ). Det är samma eller åtminstone en snarlik typ av ubåt som Kina exporterar till Pakistan och Thailand. Det har en längre tid spekulerats om att Kinas konventionella ubåtar av YUAN-klass är försedda med AIP baserad på stirlingmotorer och denna uppskurna modell ger ytterligare bränsle till spekulationerna, se undre bilden nedan. Uppskuren modell av ubåten från CSOC. Bild ur CSOC pamflett om ubåten med AIP sektionen i mitten. Illustration: CSOC Data för ubåten från CSOC. Längd: Bredd: Djupgående: Deplacement: Maximal fart: Maximalt dykdjup: Räckvidd: 79,5 m 8,6 m 9,2 m 2 660 ton 18 knop 300 m 8 000 NM vid 4 knop Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 11

Försvarsutställningen Aero India 2017 Försvarsutställningen Aero India 2017 genomfördes under devisen Make in India vilken lanserades för två år sedan genom premiärminister Shri Narendra Modi. Budskapet är att utveckling och produktion av försvarsmateriel ska förläggas inom landet och drivas nationellt eller i samarbete med utländsk försvarsindustri i syfte att minska Indiens beroende utifrån och skapa arbetstillfällen i landet. För att locka projekt och kompetens till att satsa i Indien erbjuds lättnader och större inflytande för internationella företag som samverkar med inhemsk tillverkningsindustri. Den indiska byråkratin är svårhanterlig och Make in India har ännu inte fått någon större påverkan. Det har sedan lanseringen 2015 snarare gått i motsatt riktning när planerade samarbetsprojekt har vänts till direktköp som en konsekvens av långdragna processer. I jämförelse med Aero India 2015 samlade årets upplaga färre utställare. Bland de som hörsammade inbjudan och visade intresse för det indiska försvarets omfattande modernisering var framförallt globala försvarsföretag, såsom Boeing och Lockheed Martin från USA samt United Aircraft Corporation och Russian Helicopters från Ryssland. De största aktörerna i övrigt var företag från länder som tidigare har samarbetat med Indien, länder som Frankrike, Storbritannien, Israel och Tyskland. Saab var det enskilda företag som gjorde den största satsningen med inriktning mot den förestående upphandlingen av ett nytt enmotorigt multirollflygplan. Saab är med RBS 70 NG även kandidat i upphandlingen av ett nytt lätt luftförsvarssystem i konkurrens med MBDA:s Mistral och Rayethons Stinger. Saab deltog med en omfattande markutställning, flög med två JAS 39 Gripen C/D och förevisade en fullskalemodell av den nya generationens E-version. Merparten av stridsflygplanen är av sovjetisk/rysk tillverkning. Omkring hälften, över 300 flygplan, utgörs av äldre uppgraderade MiG-21 och MiG-27 med ursprung i 1960- talet. De äldsta börjar falla för åldersstrecket redan i år. De senast uppgraderade MiG-21 BISON är operativa som längst till 2025. I slutet av sovjettiden, fram till början av 1990-talet, anskaffades 80 MiG-29 av vilka drygt 20 procent förlorats i haverier. Återstående 62 flygplan genomgår för närvarande ett moderniseringsprogram med bland annat uppdatering av avionik, motorer och en ny radar, Zjuk-ME. Det moderna flygplansinnehavet och ryggraden i indiska flygvapnet utgörs av Suchoj Su-30MKI. Hittills har 233 exemplar levererats till flygvapnet varav alla, förutom 50 flygplan från Irkut, har licenstillverkats i Indien genom Hindustan Aeronautics Limited (HAL). Man beräknar att tillverkningen kommer att slutföras senast 2020 då återstående 39, av totalt 272, Su-30MKI har levererats. De första Su-30MKI har varit operativa i 15 år. Ett uppgraderingsprogram utarbetas för närvarande vid HAL och ska presenteras inom det närmaste halvåret. Moderniseringen inkluderar nya displayer, avionik och AESA-radar. Beroende på omfattning kommer den beräknade kostnaden att hamna mellan 12 och 20 miljoner USD per flygplan. Flygplanstypens låga driftregularitet på under 75 procent har den indiske försvarsministern offentligt kritiserat som extremt dålig kvalitet. I samarbete med UAC/Suchoj utarbetar därför HAL ett program för förbättrat underhåll. Det indiska flygvapnet Det indiska flygvapnet (IAF) är världens fjärde största efter USA, Ryssland och Kina. Det består av 34 operativa flygdivisioner med omkring 800 stridsflygplan på papperet. Antalet operativa divisioner beräknas minska till 28 fram till 2020 beroende på ett glapp mellan beställning av ersättare och flygplanstyper som avvecklas av åldersskäl de närmaste åren. Minst 42 flygdivisioner är målet för IAF. Ett antal som väntas uppnås i mitten av 2030-talet efter anskaffning av i storleksordningen 500 nya flygplan. En mindre del av dagens flygplansinnehav består av äldre flygplan från västländer. Omkring 50 Dassault Mirage 2000 och cirka 120 SEPECAT Jaguar är i startfasen av försenade moderninseringsprogram för 20 års livstidsförlängning. Mirageprogrammet 2000I (likvärdig Mirage 2000-5 Mark 2) innefattar en ny radar, Thales RDY 2, och nya vapenapplikationer. Jaguar Darin III kommer att utrustas med AESAradar, autopilot och navigationssystem och en Honeywell F125N-motor med en dragkraft på 43,8 kn. Su 30MKI. Sid 12 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Försvarsutställningen Aero India 2017 Från vänster, LCA Tejas, Su 30MKI, Hindustan 228 201, Hawk I samt HTT 40. Den indiska flottan Den indiska flottan har anskaffat en modern flygplansflotta med 45 MiG-29K/KUB. Den är i första hand avsedd för hangarfartyget Vikramaditya som skänktes av Ryssland under namnet Admiral Gorsjkov och därefter uppgraderades på kundens bekostnad, något som blev en långdragen och dyr historia. Två nya hangarfartyg byggs i Indien. Det första IAC-1 Vikrant, om cirka 45 000 ton, ska stå färdig i december 2018. Det andra fartyget, IAC-2 Vishal, är betydligt större med en totalvikt om 65 000 ton och ska stå färdigt i mitten av 2020-talet. Den första Tejas LCA-divisionen sattes upp den 1 juli 2016 med två flygplan som var begränsade till IOC ( Initial Operational Capability ). Ytterligare ett flygplan har nyligen tillförts och sex till beräknas levereras under 2017. Den första fullvärdiga divisionen ska sättas upp under 2018 med 20 LCA som nått FOC ( Full Operational Capability ). Ytterligare 20 beställda LCA ur delserien som består av Mk1-versionen ska vara levererade 2019. Utöver detta föreligger beställningar på 83 LCA Mk-1A och kapaciteten byggs ut för att öka produktionen från åtta till 16 LCA per år. En ny förbättrad Mk2-version med den kraftfullare motorn GE F414-INS6, alternativt med den under lång tid egenutvecklade Kaverimotorn, planeras för produktion i mitten av 2020-talet. Det marina flygplansbehovet utöver inköpta MiG-29K/ KUB har tidigare bedömts kunna kompletteras med marina LCA Tejas M som är under utprovning. Från början bedömdes behovet kunna fyllas av 160 LCA-flygplan, något som ifrågasattes i slutet av förra året. Marinchefen Sunil Lanba framförde då skarp kritik mot LCA som inte uppfyller de uppställda kraven på grund av för hög vikt inte har kapacitet att lyfta med full vapenlast, även om man beaktar det kommande motorbytet till den kraftfullare GE F414 i Mk2-versionen. Som konsekvens av kritiken skickades i mitten av januari 2017 en förfrågan om intresse att delta i en upphandling av 57 Multi Role Carrier-Borne Fighters (MRCBF). Svaren ska enligt uppställda krav lämnas i maj. Förutom ryska UAC, med Mikojan MiG-29K/KUB och Suchoj Su-33, har förfrågan också gått till två västföretag som tillverkar den efterfrågade flygplanskategorin. Dessa är Boeing F/A-18 E/F Super Hornet och Dassault Rafale M. Lockheed Martins F-35C lär inte utgöra ett troligt alternativ. Saab har visat intresse med en tänkt marin version, Sea Gripen, som ett enmotorigt alternativ. De uppställda villkoren är att flygplanen ska levereras under en treårsperiod med början tre år efter beslut. Det kan bli svårt att uppfylla för Saab med ett flygplan som bara finns på ritbordet. LCA Tejas. Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 13

Försvarsutställningen Aero India 2017 Den indiska attackhelikoptern LCH Dhanush. Skolflygplan Det indiska flygvapnet har ambitionen att bli självförsörjande vad avser utveckling och produktion av militära skolflygplan. De har upprepade gånger misslyckats att nå det målet med anskaffning utifrån som konsekvens. Flygutbildningen sker i tre steg. Den grundläggande utbildningen följs av påbyggnadsutbildning varefter avancerad flygutbildning tar vid. De olika stegen i utbildningen sker med flygplanstyper som anpassats i olika grad. Efter ett stort antal allvarliga haverier utfärdades flygförbud för HPT-32 under 2010 med en haltande grundutbildning som följd. Efter utvärdering av ett ersättningsflygplan beställdes 75 Pilatus PC-7 MkII år 2012, men behovet var ytterligare 38 flygplan. Utveckling av skolflygplan HTT-40 för grundutbildning, pågår med målet att det vara fullt operativt i början av 2020-talet. Den första prototypen med Honeywell TPE331-12B-motor premiärflög i maj 2016 och visades i luften under Aero India 2017. Inom kort tillförs ytterligare ett exemplar av HTT-40 och ett tredje i slutet av året. Försvarsministern Manohar Parrikar har gjort klart att det inte kommer att bli någon import av fler skolflygplan. Det indiska flygvapnet har visat intresse för inköp av 70 exemplar av HTT-40 med en potential om 210. Exportmöjligheter ses till flera länder, bland annat Sri Lanka och Bangladesh. En ny Hindustan Jet Trainer 36 (HTJ-36) Sitara utvecklas för påbyggnadsutbildningen som ersättare för de omkring 80 Kiran som flyger på övertid. Emellertid har HJT-36- programmet, med det ursprungliga målet att vara operativt för över tio år sedan, drabbats av stora problem och står helt still. HTJ-36 behöver omfattande konstruktionsförändringar. För att övervinna de aerodynamiska bristerna har HAL, hittills utan framgång, sökt konsulthjälp. Enligt bedömare är risken stor att programmet skrotas. BAe Hawk 132 används som avancerat jetskolflygplan, både av flygvapnet och flottan. Förutom en viss direktimport har det licenstillverkats i 99 exemplar. Det etthundrade exemplaret HAL 100 Hawk i är en moderniserad version byggd av HAL i egen regi. Den brittiska försvarsministern Harriett Baldwin ledde en delegation med avsikt att stärka företagsbanden med Indien. Fokus var samarbeten, partnerskap och tekniköverföring. Försvarsministern medverkade i avtäckningen och presentationen av en Advanced Hawk med attackkapacitet vlken erbjuds för utveckling och produktion i Indien. Transportflygplan Det indiska försvarets transportkapacitet utgörs till stor del av flygplanstyper med ursprung i Sovjetunionen. I den tunga kategorin opereras Iljushin Il-76. Baserad på samma plattform används tankningsflygplan (Il-78) och stridsledningsflygplan. I det lättare segmentet opereras ett hundratal Antonov An-32 vilka genomgår uppgradering i Ukraina, 59 äldre brittiska Hawker Siddeley HS-748-100 och ett fyrtiotal Dornier Do 228-201. På senare år har anskaffningen skiftat till upphandling från USA. Tio Boeing C-17A Globemaster III och sex Lockheed Martin C-130J Super Hercules, varav en har havererat, har levererats. Ytterligare ett respektive sex har beställts. Ett mellanstort transportflygplan MTA ( Medium Transport Aircraft ) med 20 tons lyftkapacitet har under lång tid studerats i samarbete med Ryssland. Programmet är kraftigt försenat. Utvecklingen har enligt ryska källor frusits utan att de indiska specifikationerna uppfyllts, till exempel avseende operationer vid högt belägna platser. HAL:s chef bekräftade under Aero India 2017 att MTA-projektet står still eftersom de indiska kraven inte har kunnat mötas. Sid 14 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Försvarsutställningen Aero India 2017 Helikoptrar Inom helikoptersegmentet har det indiska försvaret mestadels vänt sig till Sovjetunionen och Ryssland där de har varit en trogen köpare under lång tid. Det största innehavet består av omkring 300 Mil Mi-8/17-varianter, varav 151 är av den senaste versionen Mi-17V-5 och levererade under de senaste fem åren, samt ett mindre antal attackhelikoptrar och tunga transporthelikoptrar av typen Mi-24 respektive Mi-26. Under senare tid har en omsvängning skett även inom detta område. Ryssland tappade upphandlingen av nya attackoch tunga helikoptrar till förmån för amerikanska Boeing AH-64E Apache och CH-47 Chinook med en första order om 22 AH-64E (plus 38 optioner) respektive 15 CH-47 med leverans från 2019. Kontraktet för en lätt multirollhelikopter tillföll i höstas ryska Kamov i samarbete med HAL som ska licenstillverka Ka-226T med franska Turbomeca Arrius 2G-motorer. Ordern omfattar 200 helikoptrar fördelade mellan flygvapnet och armén. De första 60 produceras av Kamov i Ryssland. Ka-226T är framförallt avsedd som ersättare av äldre Cheetah och Chetak med ursprung från franska Sud Aviations Lama respektive Alouette. Indien har utvecklat tre egna helikoptrar varav den första är tvåmotorig i viktklassen fem ton och betecknas ALH ( Advanced Light Helicopter ) Dhruv. Den har varit operativ sedan början av 2000-talet.och 159 exemplar har beställts varav nästan alla har levererats. Det förväntas att en beställning på ytterligare 73 exemplar kommer att följa. Två andra helikoptrar som är under utveckling visades under Aero India 2017. Dels den mindre enmotoriga brukshelikoptern i klassen tre ton, LUH ( Light Utility Helicopter ), som premiärflög hösten 2016, och dels den lätta tvåmotoriga attackhelikoptern i klassen 5,5 ton, LCH ( Light Combat Helicopter ) Dhanush, som har flugit sedan 2010 och för närvarande integreras med vapen såsom helikopterversionen av MBDA Mistral ATAM. Båda helikoptrarna har beställts av flygvapnet och armén till ett sammanlagt antal av 384 respektive 179 exemplar. Under Aero India 2017 avtäckte försvarsministern en fullskalemodell av ny mellanstor helikopter, Indian Multi Role Helicopter (IMRH), som är avsedd för alla tre försvarsgrenarna. IMRH är tvåmotorig i viktklassen 12,5 ton och med en kapacitet om 24 soldater och 3 500 kg last för operationer upp till 6 500 meters höjd med en marschfart om 230 km/tim och en räckvidd om 500 km (800 km med extratankar). Mi 8T HIP. Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 15

Indisk upphandling av nytt stridsflygsystem Under större delen av 00-talet genomförde Indien en upphandling benämnd MMRCA ( Medium Multi-Role Combat Aircraft ) omfattande 126 flygplan för att i huvudsak anskaffa en ersättare till den stora flottan av MiG-21. Målet var att finna en flygplanstyp i storleksklassen mellan Su-30MKI och det inhemska enmotoriga flygplanet LCA ( Light Combat Aircraft ) även benämnt Tejas. Kandidater för MMRCA var F-16IN, F/A-18E/F Super Hornet, MiG-35, Su-35, Rafale och Gripen NG. Under 2011 föll valet på Rafale. Avsikten var också att få del av tekniköverföring och etablera en lokal produktion i Indien. Efter långdragna förhandlingar drog Indien 2015 tillbaka upphandlingen av MMRCA för att istället direktupphandla 36 franskproducerade Rafale genom en mellanstatlig affär. Således kvarstår behovet att ersätta MiG-21, MiG-23 och MiG-27 samt målet att få del av tekniköverföring för att stärka den inhemska flygindustrin. Mot bakgrund av detta har Indien kontaktat utländska leverantörer för att undersöka intresse för att etablera produktion i Indien under devisen Make in India som syftar till att stärka Indiens försvarsindustri. Framförallt är det tillverkarna av enmotoriga stridsflygplan, Saab och Lockheed Martin, som nu för dialog med Indien rörande Gripen NG respektive F-16IN Block 70. Inledningsvis kan det handla om 150 200 flygplan då Indien har ett stort behov för att nå upp till målet om totalt 42 stridsflygdivisioner. I dagsläget uppges Indien ha 34 stridsflygdivisioner och för att nå målet till 2027 behövs totalt 300 400 nya stridsflygplan. Lockheed Martin erbjuder F-16 Block 70 som är en ny version av F-16 vilken kommer att utrustas med en AESAradar vilket framstår som den enskilt största pestandaförbättringen. AN/APG-83 är den hittills mest avancerade radarn avsedd för F-16. Andra nyheter är bland annat förnyad avionikarkitektur och strukturella förbättringar för ökad livslängd. F-16 Block 70 kommer även att ha konforma bränsletankar likt F-16 Block 60 till Förenade Arabemiraten. Indien har tidigare uttryckt intresse för F-35 Joint Strike Fighter. Mot bakgrund av Indiens strategiska samarbetsavtal med Ryssland inom det militära området och ländernas nära samarbete inom stridsflygområdet, bland annat inom utvecklingen av Indiens version av PAK FA, så finns det sannolikt utmaningar att uppnå full tekniköverföring kring den senaste generationens stridsflygplan som till exempel F-35 i nuläget. Med F-16 Block 70 kan Lockheed Martin förhoppningsvis tillmötesgå Indiens förväntningar på tekniköverföring samtidigt som USA kan säkerställa sitt viktiga tekniska försprång inom stridsflygområdet. Modell av F 16 Block 70 med konforma bränsletankar. Sid 16 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

AEW&C system Netra från DRDO (Indien) Netra AEW&C på flygplanet Embraer 145. I samband med försvarsutställningen Aero India 2017 överlämnades det första inhemskt utvecklade och producerade AEW&C-systemet ( Airborne Early Warning and Control ) till det indiska flygvapnet. Systemet, som benämns Netra (öga), har utvecklats av det statliga indiska DRDO (Defence Research and Development Organisation). Utvecklingen har kantats av tekniska problem som lett till fördyringar och som i sin tur försenat projektet med sex år. ut kapaciteten för flygburen spaning och ledning ytterligare och överväger anskaffning av ett inhemskt system med 360º täckning monterat på flygplanet Airbus A330. Planerna omfattar uppemot sex sådana system med införande i det indiska flygvapnet omkring år 2025. Sensor- och ledningssystemen är av indisk härkomst och har integrerats på brasilianska flygplan av typen Embraer 145. I dagsläget har tre flygande system beställts och det andra systemet avses överlämnas till det indiska flygvapnet senare under 2017. Det tredje systemet kommer eventuellt att kvarstå i DRDO:s regi för framtida vidareutveckling av systemet. Avsikten är att Netra ska bli en del i det indiska integrerade luftförsvarssystemet och bidra med luftlägesbild. Systemet består av en AESA-radar monterad på ryggåsen av flygplanet med tillhörande IK-system (igenkänning). Därtill är flygplanet utrustat med passiva signalspaningssystem, SATCOM, länkar för tal- och datatrafik samt system för egenskydd bestående av radarvarnare och robotskottsvarnare. Den inhemskt producerade AESA-radarn uppges ha 120º täckning på vardera sida om flygplanet och en räckvidd om 250 375 km beroende på måltyp. Flygplanet har fem operatörsplatser samt fem platser för vilande besättningsmedlemmar. Aktionstiden är omkring fem timmar men tiden kan förlängas genom lufttankning. Det indiska flygvapnet opererar sedan tidigare tre israeliska AEW&C-system av typ Phalcon monterade på ryska flygplan av typen Il-76. Med Netra förstärks förmågan, och än mer uthålligheten, för flygburen spaning och ledning även om Netra kanske främst ska ses som ett projekt för att lyfta inhemsk industriell och teknisk förmåga. Vissa uppgifter gör gällande att Netra alltjämt är en omogen produkt som kräver mer utvecklingsarbete. Indien strävar mot att bygga Netra har fem operatörsplatser. Netra operatörsstation. Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 17

Kryssningsroboten BrahMos (Indien/Ryssland) Modell av BrahMos under Su 30MKI. Efter många års förseningar genomförde Indien 2016 de första flygproven med BrahMos-A. Det är en flygburen version av kryssningsroboten BrahMos som är en supersonisk (2,0 2,8 Mach) ramjetdriven målsökarförsedd kryssningsrobot utvecklad av Ryssland och Indien tillsammans. Den flygburna versionen väger omkring 2 500 kg (500 kg mindre än övriga versioner). BrahMos har hittills endast kunna avfyras från fartyg, ubåtar och fordon. Avsikten är att åtminstone två divisioner med Su-30MKI ska modifieras och utbildas för att operera med BrahMos. Hittills har inga provskjutningar genomförts från flygplan, men under Aero India meddelades att detta planeras till våren 2017 och att flygproven kommer att genomförs av två modifierade Su-30MKI. Lavetten till BrahMos. Data för kryssningsroboten BrahMos. Längd: 8,3 m, eventuellt är den flygburna versionen något kortare Vikt: 2 500 kg Diameter: 0,67 m Motortyp: Ramjet med krutraketbooster Navigering/målsökare: Tröghetsnavigering + aktiv radarmålsökare Stridsdel: 300 kg penetration och splitter Räckvidd: 290 km Fart: Mach 2,0 2,8 Sid 18 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Multirollflygplan MiG 35 från Mikojan (Ryssland) Den 26 januari presenterade den ryska flygkonstruktionsbyrån Mikojan (MiG) det nygamla flygplanet MiG-35. Presentationen gjordes inför inbjudna delegationer från presumtiva exportkunder, press och försvarsbloggare. MiG-35 är beteckningen på den version av MiG-29 som erbjöds Indien redan 2007 i samband med anskaffning av ett nytt multirollflygplan till det indiska flygvapnet. Den affären togs sedermera hem av franska Dassault med Rafale. Den MiG-35 som nu presenterades är en något nedskalad variant av den som erbjöds Indien. Samtidigt är det en klar förbättring jämfört med tidiga versioner av MiG-29. MiG-35 är en vidareutveckling av MiG-29M som togs fram under början av 1980-talet. MiG-29M utvecklades på sovjettiden som en ersättare till MiG-29 och provflögs första gången den 25 april 1985. Sex prototyper (alla ensitsiga) byggdes av MiG-29M. Utvecklingen av MiG-29M gick senare på sparlåga under många år på grund av Sovjetunionens upplösning och den ekonomiska situationen som Ryssland hamnade i. MiG-29M nådde därmed aldrig serieproduktion. MiG 35D med sidonummer 712. Foto: UAC MiG Utvecklingen satte fart igen i samband med att Malaysia inledde en anskaffning av nya flygplan under början av 2000-talet. En av prototyperna till MiG-29M (nr 154) modifierades därmed till ett tvåsitsigt flygplan och fick beteckningen MiG-29M2 MRCA ( Multi-Role Combat Aircraft ). MiG-29M2 erbjöds Malaysia som istället valde Su-30MKM. I MiG-29M2 togs dels erfarenheterna från MiG-29M tillvara, dels utnyttjades teknik och erfarenheter från MiG-29SMT. Därefter har även dessa erfarenheter applicerats på utvecklingen av den hangarfartygsbaserade versionen MiG-29K/KUB som först Indien och sedermera även Ryssland anskaffat. Den första flygningen med en serieproducerad MiG-29M2, tvåsitsig, genomfördes den 24 december 2011. Den första flygningen med MiG-29M, ensitsig, genomfördes den 3 februari 2012. MiG-29M/M2 har beställts av Syrien men leveranser har ännu ej genomförts. Den första flygningen med det som kan betecknas som den egentliga prototypen för den nya MiG-35 genomfördes i tysthet i november 2016. MiG-35 kan sägas ha ärvt tekniska lösningar från både MiG-29M och MiG-29K. MiG-35D är en tvåsitsig version för både skolning och operativa uppgifter. MiG-35/MiG-35D har beställts av ryska försvarsdepartementet i en första serie om cirka tio flygplan. En beställning om ytterligare 27 flygplan förväntas under senare delen av 2017 eller tidigt 2018. I samband med presentationen i januari i år genomfördes en flyguppvisning inför de inbjudna gästerna. En tvåsitsig MiG-35D med sidonummer 712 genomförde uppvisningen. Ytterligare minst en flygande prototyp ingår i utprovningsprogrammet. Det är en ensitsig MiG-35 med sidonummer 702. MiG 35 med sidonummer 702 Foto: UAC MiG Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 19

Skyddssystem mot obemannade luftfarkoster visade på IDEX 2017 En tydlig trend bland de nya produkter som visades på försvarsutställningen IDEX 2017 i Abu Dhabi var system för att detektera och bekämpa obemannade flygande farkoster och deras kontrollenheter, även kallade UAS ( Unmanned Aerial System ) vilket omfattar både plattformen UAV ( Unmanned Aerial Vehicle ) och kontrollenhet. Skyddssystem mot UAS marknadsförs med olika funktioner och komplexitet. Det finns kompletta system för detektion och bekämpning vilka med en eller flera sensorer mäter in obemannade system med radar, elektrooptiska eller akustiska sensorer eller genom pejling av sändande komponenter. Därefter sker bekämpning genom störning av kontrollsignaler och GPS/GLONASS. Som alternativ till dessa relativt stora och komplexa system marknadsförs enskilda komponenter som kan pejla markkontrollen alternativt farkosten om den emitterar något, exempelvis en videolänk. Bekämpning kan ske genom en batteridriven flerbandsstörare vars antenner är monterade på en gevärsstock. Det marknadsförs även fast monterade versioner av störare vilka kontinuerligt stör adekvata frekvensband. Dessa system är lämpliga för skydd av till exempel fängelser. De större systemen marknadsförs för skydd av känslig infrastruktur, såsom kärnkraftverk, flygledartorn och liknande. Även militär infrastruktur kan vara utsatt för ett enkelt obemannat system. En försäljare nämnde som exempel att hangarfartyg vid kaj eller i docka med kända koordinater. Fartygets radar eller andra känsliga sensorer kan då attackeras av en UAV som programmeras med en färdplan och då inte behöver styras av en operatör och därmed inte använda en länk som kan detekteras. I det läget måste farkosten upptäckas med någon aktiv sensor, till exempel radar och bekämpas genom att störa ut dess GPS/GLONASSmottagare alternativt bekämpa den fysiskt. Militära förband under övning kan också dra nytta av ett enklare bekämpningssystem när någon nyfiken part använder obemannade farkoster för övervakning. Burna system för bekämpning av UAS Ett stort antal burna system för bekämpning av UAS visades på IDEX 2017. Principen och utformningen var mer eller mindre identisk. Tre eller fyra yagi-antenner för olika frekvensområden monterade i en gevärsliknande konfiguration, men istället för en pipa återfinns antennerna. Störaren är batteridriven och räckvidden typiskt 300 700 meter. Exempel på tillverkare av burna störare är vitryska KB Radar, italienska CPM Elettronica, australiensiska Drone Shield (som även producerar ett motsvarande system för fast installation och kontinuerlig störning med cirka 1 000 meters räckvidd) samt singaporianska TRD Consultancy med deras Orion-7 Drone Slayer. Buren störare mot UAS från singaporianska TRD. Sid 20 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Burna system för bekämpning av UAS Buren störare mot UAS från italienska CPM Elettronica. Buren störare mot UAS från australiska Drone Shield. Buren störare mot UAS från vitryska KB Radar. Detektions och störsystemet Drone Guard från BATS (Belgien) Belgiska BATS presenterade även de ett komplett detektions- och störarsystem mot obemannade farkoster kallat Drone Guard. Systemet består av radar, antingen den portabla AD26D eller den transportabla AD26, elektrooptiska sensorer samt en störare. Radarn (AD26D) är en 3D X-bands AESA (Aktivt Elektriskt Styrd Antenn) med elektronisk styrning av loben i elevation. Radarn har möjlighet att följa fler än 100 mål samtidigt som den söker efter nya mål. Räckvidden mot ultralätta farkoster anges till 6 km och mot små multirotorfarkoster till 3 km. Inmätningsnoggrannheten anges till 0,3 i azimut och 1 i elevation. Vikten för denna radar är 30 kg och primärkraftsbehovet 150 W. Prestandan för den större modellen är bättre, exempelvis anges detektionsavståndet 25 km (mot jaktflygplan) och inmätningsnoggrannheten i elevation sätts till 0,5. Detta på bekostnad av ett tyngre system (75 kg) med större primärkraftsbehov (500 W). Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 21

Detektions och störsystemet AUDS från Blighter m.fl. (Storbritannien) AUDS är en produkt framtagen gemensamt av de tre brittiska företagen Blighter, Chess Dynamics och Enterprise Control Systems (ECS). Enligt tillverkarna är detta världens första fullt integrerade system för att detektera och bekämpa obemannade farkoster. Systemet består av radarer för detektion av målet, elektrooptik för följning av det samma samt störare av olika frekvensband. Till systemet finns även en kontrollenhet med ett grafiskt gränssnitt. Radarsystemet är uppbyggt av två eller fyra radarer från Blighter. Radarerna, vilka är fast monterade på en mast, är elektroniskt styrda och har en centralsändare. Vidare är radarn av typen FMCW och arbetar på Ku-bandet. Radarerna har möjlighet att detektera mikro-doppler vilket exempelvis genereras från propellrarna. Möjligheten att detektera mikro-doppler minskar markant falsklarmsrisken vilken annars är stor då en farkost kan ha en radarmålarea och flygprofil liknande en fågels. Fågelns vingar genererar dock en annorlunda mikro-doppler jämfört med propellrar varför en fågel lättare kan uteslutas. Varje radar täcker en sektor om 90 i azimut och täckningen i elevation kan, genom val av antenn, bli antingen 10 15 eller 20 30 Det elektrooptiska systemet för följning av målet är även det mastmonterat på ett horisontellt vridbord med en utvridningshastighet på 90 /s. Kamerorna består av en medium wave thermal imager (TI) samt en dagerkamera med HD-upplösning. TI-kameran är, enligt tillverkaren, av den senaste generationen och har ett smalt synfält med möjlighet till digital zoom med bibehållen upplösning. Dagerkameran, Piranha 46, är fullt vädertätad. Störarsystemet är i samtliga konfigurationer monterat på masten tillsammans med det elektrooptiska systemet och täcker fem delband (433/915/2 400/5 800 MHz samt GPS/GLONASS) inom frekvensområdet 400 MHz till 6 GHz. Sändaren utnyttjar mjukvarubaserad radio (SDR) vilket medger goda optimeringsmöjligheter mot hotet samt snabba ändringar då nya hot tillkommer. Störarsystemet är uppbyggt av ett antal antenner optimerade för sina frekvensområden och har alla en lobbredd på 20. Detektions och störarsystemet AUDS. Sid 22 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Detektions och störsystem från Aaronia (Tyskland) Tyska Aaronia visade ett system vilket var uppbyggt av en 3D-pejlantenn (både bäring och elevation), mjukvara, spektrumanalysator och ett störsystem. Pejlantennen, kallad IsoLOG 3D, är passiv och detekterar den emitterade signalen mellan kontrollenheten och farkosten i ett obemannat system. Denna signal kan emitteras direkt när farkosten och kontrollenheten igångsätts vilket innebär en tidig detektion, redan innan farkosten har lyft. Genom att nyttja flera IsoLOG 3D-antenner kan, genom triangulering, farkostens och operatörens läge lokaliseras. Pejlantennen består antenner monterade i en cirkel indelad i antingen åtta eller sexton sektorer där den senare konfigurationen ger en sektorstorlek på 22,5. Genom att växla vilken antenn vars utsignal som övervakas kan pejlriktingen erhållas genom att jämföra amplitudskillnader mellan de olika antennerna. Denna växling mellan de olika antennerna kan ske vid olika hastigheter, den snabbaste ger adekvat täckning runt hela horisonten mot den typ av hot som ska detekteras. Alla dessa ändringar utförs via det grafiska gränssnittet. Pejlantennen finns i två grundversioner, kallade IsoLOG 3D 80 respektive 160, har två antenner monterade i varje sektor vilket medger en frekvenstäckning på 680 MHz till 6 GHz. Det finns möjlighet att utöka frekvensområdet både nedåt till 9 khz och uppåt till 20 eller 40 GHz. Som mest kan 64 antenner finnas innanför radomen vilket ger 16 sektorer och 9 khz till 40 GHz i frekvenstäckning. Systemet kan detektera flera UAS:er samtidigt, deras olika lägen och presentera vilken typ de är på presentationssystemet. Detektorns räckvidd beror på vilket system det detekterar, typiskt 3 km mot DJI Phantom III. Detektorn fungerar bäst om det är fri sikt men den fungerar även i stadsmiljö bland hus eller om farkost eller operatör är bakom buskar eller en människosamling. Detektorn täcker 360 i azimut men området kan begränsas till exempelvis 90 eller 180 om så önskas. Systemet kan lära sig vilka UAS:er som är egna och därmed inte detektera och störa dessa. Aaronia DDS kan även spela in alla händelser vilket möjligen kan användas som bevisföring. Mottagaren kan antingen ställas in att hoppa mellan olika specifika frekvensband (exempelvis 433/915/2 400/4 300/5 800 MHz) eller svepa ett kontinuerligt frekvensområde. Aaronia DDS kan skilja mellan signaler mellan UAV och kontrollenheten mot exempelvis en WiFi-signal i ett hemmanätverk eller dylikt. Störaren är, i likhet med pejlantennen, uppbyggd av en cirkulär gruppantenn och störningen kan ske i en önskad riktning. Störaren kan, enligt tillverkaren, klara av att sända ut flera hundra watt. Pejlantenn och störarantenn tillhörande Aaronias skyddssystem mot UAS:er. Tillhörande spektrumanalysator och grafiska gränssnitt för övervakning och styrning av Aaronias system. Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 23

Detektions och störsystemet ihtar från Aselsan (Turkiet) Turkiska Aselsan har utvecklat ett system bestående av deras radar ACAR för detektion, det elektrooptiska systemet HSY för följning samt störaren Gergedan. Störsystemet Gergedan presenterades för några år sedan och utvecklades för att störa ut fjärrutlösta IED:er, så kallad RC-IED. Störaren är i likhet med tidigare mjukvarubaserad och täcker frekvensbanden för GPS/GLONASS, WiFi, GSM (900/1 800 MHz), 3G och 4G. Räckvidden för störning av GPS-mottagare anges till 15 km. Radarn är av typen puls-doppler och arbetar på Ku-bandet. Den kan antingen rotera för att erhålla täckning runt hela horisonten eller vara stilla och endast täcka en sektor med variabel storlek. Det maximala detektionsavståndet anges till 5 km mot mål med en radarmålarea om 0,5 m 2. ihtar från Aselsan. Detektions och störsystem från NCSIST (Taiwan) Taiwanesiska NCSIST, vilka har en väldigt diversifierad produktflora inom försvarsmateriel, presenterade ett komplett system bestående av en FMCW-radar samt ett frekvensövervakningssystem för detektion av ett UAS, elektrooptiskt system för följning av farkosten, samt ett störsystem mot länkar och GPS/GLONASS-mottagare. Som extra krydda ingår även en större farkost vilken har möjligheten att skjuta ut ett nät mot farkosten som uppfattas som ett hot. Nätet är fäst i den större egna farkosten och kan transporteras till en säker plats för vidare analys. FMCW radarn till systemet från NCSIST. Sid 24 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Detektions och störsystem från NCSIST (Taiwan) Störkomponenter (grönmålade) och det elektrooptiska systemet till detektions och störsystemet från NCSIST. Detektions och störsystem från Diehl m.fl. (Tyskland) Sedan början av 2015 har ett antal tyska företag samarbetat för att ta fram ett system för detektion och bekämpning av obemannade farkoster. Det system som tagits fram är skalbart och de komponenter som ingår är ett ledningssystem kallat Taranis från ESG. Det är genom ledningssystemet som skalbarheten uppnås då det är möjligt att ansluta ytterligare sensorer till det. Representanten från Diehl pratade om ett akustiskt system. Genom att utforma en längre antenn kan större direktivitet uppnås och därmed minskar risken för störning i icke önskade riktningar. Trots idoga förfrågningar och omformuleringar erhölls bara goddag-yxskaft-svar på frågan om pulsbandbredd/pulslängd och därmed risken för potentiellt farlig störning i fel riktning. HPEM-störaren illustrerades som verkansdel på en flygplats vilket borde vara en plats där god kännedom om störriktning är av yttersta vikt. Rohde & Schwarz (R&S) står för dels pejlsystem samt störarsystem mot länkar och GPS/GLONASS-mottagare. Både pejlsystem och störare benämns R&S Ardonis. En stor fördel med detta system är mottagarens stora känslighet vilket medger att störaren kan störa ut enskilda datapaket i den länk som tillhör hotsystemet och således inte störa hela länken. Egna system kan fortsätta att använda samma länkar utan att bli störda. Denna egenskap betingar säkerligen ett högt monetärt pris, till och med försäljaren från Diehl medger att priset för R&S Ardonis är högt men å andra sidan det bästa. Till skillnad från de andra systemen erbjuds även en HPEM-sändare (High Power Electro-Magnetic pulse) från tyska Diehl. Denna sändare sänder en kort bredbandig puls vars energi till del kan tas emot av oskyddad elektronik och där orsaka störningar eller till och med funktionsbortfall. HPEM störaren från Diehl. Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 25

Uralvagonzavod (Ryssland) Uralvagonzavod, UVZ, är en rysk koncern med huvuddelen av sin produktion inom försvarsindustrin. Koncernen har sitt säte och sin viktigaste produktionsanläggning i staden Nizjnij Tagil i Sverdlovsk Oblast. Den har även cirka 35 dotterbolag med totalt cirka 28 000 anställda enligt egna uppgifter. Verkställande direktör från april 2009 till februari 2017 var Oleg Sienko, född 1966. I mars 2017 ersattes han av Aleksandr Potapov född 1963. Sammantaget marknadsförs ett stort antal produkter inom koncernen. Flera av dem har inte införts i de ryska väpnade styrkorna. Den fortsatta marknadsföringen uttrycker snarare hopp om framtida export eller att de ryska väpnade styrkornas inköpare ska tänka om. Därför talas i detta avsnitt om marknadsföring istället för tillverkning. Historik Själva namnet betyder Urals Vagnsfabrik och syftar på att anläggningen, när den byggdes i Nizjnij Tagil under åren 1931 1936, var till för produktion av järnvägsvagnar. 1941, med utbrottet av andra världskriget, flyttades hundratals sovjetiska fabriker österut. Till Nizjnij Tagil anlände maskinparken från ett företag i den ukrainska staden Charkiv. De båda företagen slogs ihop och bildade vad som under kriget var världens största tillverkare av stridsvagnar. Efter kriget minskades det militära inslaget en del och företaget har som verkstadsindustri levererat till skilda sektorer som jordbruk, flyg och rymd. Detta samtidigt som de ursprungliga produktområdena järnvägsvagnar och försvarsmateriel funnits kvar. Koncernstruktur På UVZ delar de i en av sina egna presentationer upp dotterbolagen i fyra grupper på ett vis som åskådliggör ett vanligt förhållande i det ryska näringslivet: Produkter Produktionsföretag. Här finns företag för både slutmontering och komponenttillverkning. Det viktigaste dotterbolagen i den här gruppen är filialen i Rubtsovsk, Zavod 9, Uraltransmasj, Omsktransmasj och Uraltrak. Vetenskaps- och utvecklingsföretag. I dessa företag sker en hel del grundforskning men också produktion av tillverkningsmaskiner. Till gruppen räknas Burevestnik som har ett omfattande eget produktsortiment av kompletta försvarssystem. Konstruktionsbyråer. Här finns de företag som utvecklar de enskilda produkterna. Ett av dem kallas UKBTM. Verkstäder. Dessa finns utspridda över landet för att ta emot tidigare levererade produkter för vissa slag av underhållsarbeten. Stridsvagn T 14 Armata. Uralvagonzavod är inte enbart moderbolag i koncernen utan har också omfattande produktion vid fabriken i Nizjnij Tagil (355 000 invånare). Där marknadsförs bland annat stridsvagnarna T-14, T-90S och T-90MS, pansarskyttevagnen T-15, understödsvagnarna BMPT och BMPT-72, brobandvagnen MTU-72, fältarbetsvagnen IMR-3M, minröjningsvagnen BMR-3MS samt bärgningsvagnen BREM-1M. Vid filialen i Rubtsovsk (145 000 invånare) marknadsförs spaningspansarvagnarna BRM-3K, PRP-4A och PRP-4MU samt bärgningsvagnen RMG. En klassiker bland ryska företag är Zavod 9 ( Fabrik nr 9 ) i Jekaterinburg (1,5 miljoner invånare). Där marknadsförs 122 mm haubits D-30A, 122 mm lätt haubits M-392 och 152 mm lätt haubits 2A61. I sortimentet finns också eldrören till stridsvagnarna T-72, T-80, T-90 samt till pansarvärnskanonvagnen 2S25, liksom ubåtsjaktraketkastarna RBU-6000 (213 mm) och RBU-1000 (301 mm). Ett annat dotterbolag i Jekaterinburg är Uraltransmasj. Hos dem marknadsförs 152 mm bandhaubits 2S19 i tre varianter liksom även den nya bandhaubitsen med samma kaliber, 2S35, som Burevestnik har huvudansvaret för. I Omsk (1,2 miljoner invånare) finns företaget Omsktransmasj som har ett brett sortiment. De marknadsför stridsvagnen T-80U, den modifierande stridsvagnen T-55AM (!), bärgningsvagnen BREM-80U, eldkastarpansarvagnen TOS-1A, färjan PTS-4, broläggaren PDP, brosystemen MMK och TMM-6 samt broläggaren MTU-90M. I Tjeljabinsk (1,2 miljoner invånare) finns motortillverkaren Uraltrak som bland annat levererar motorn till 2S25. I Isjimbaj (65 000 invånare) finns företaget Vitjaz som marknadsför bandvagnarna DT-10PM och DT-30PM. Sid 26 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Uralvagonzavod (Ryssland) placerare. Den ekonomiska utveckling som sedan följde i Ryssland gjorde att väldigt lite av detta blev verklighet. I slutet av 2016 utfärdade president Putin ett dekret som innebär att det statliga ryska företaget Rostech ska över UVZ. Rostech kan beskrivas som en koncern av koncerner i försvarsindustrin. I den ingår sedan tidigare koncernerna Kalasjnikov, Russian Helicopters och flera andra. Det är meningen att Rostech ska ta över samtliga aktier i UVZ under en period om 18 månader. 152 mm bandhaubits 2S35 Koalitsija SV. Burevestnik, forskningsföretaget med egen produktion, finns i Nizjnij Novgorod (1,3 miljoner invånare). I sortimentet ingår 82 mm granatkastare 2B24 och 2B25, 82 mm granatkastarsystem 2K32 (2B24 på MT-LB), 120 mm granatkastare 2B11, 120 mm granatkastarsystem 2S12A (2B11 på lastbil), 100 mm fartygskanon A-190-01, vapenstationerna AU-220M och 6S21 i olika varianter samt ammunitionstransportfordonet 2F66-1 för tillförsel av 152 mm haubitsammunition. En företrädare för Rostech uppger att det är det ansträngda finansiella läget i UVZ som är orsaken till övertagandet. I den ryska regeringen oroar de sig för vad följderna kan bli avseende företagets förmåga att kunna klara sina åtaganden om leveranser. Vice premiärminister Dmitrij Rogozin, som har försvarsindustrin bland sina ansvarsområden, ska ha föreslagit ett övertagande redan i september 2016. UKBTM finns liksom moderbolaget i Nizjnij Tagil. Utöver att vara konstruktionsbyrå, så tillverkar företaget demonstrationsexemplar av vissa stridsfordon, där pansarplåtarna saknas så att de olika systemen kan studeras utifrån. Notera att även om de flesta produkterna är avsedda för markförband så finns också marina vapensystem med. Om man sedan tittar på komponenttillverkarna så finns företaget KULZ som är underleverantör av enskilda gjutna detaljer till flygindustrin. Statliga utfästelser om beställningar Under valkampanjen 2012, inför sin tredje period som president, gav Vladimir Putin ett löfte till UVZ att de väpnade styrkorna skulle köpa 2 300 exemplar av den nya stridsvagnen T-14 Armata. Tills idag har endast ett tjugotal vagnar levererats för tester. I april 2016 undertecknades en beställning om ytterligare etthundra vagnar för truppförsök. När serieleveranserna ska komma igång är oklart. Det tidigare tänkta året för slutleveranser av projektets samtliga 2 300 vagnar, 2020, har skjutits upp till minst 2025. Ägande UVZ har under de senaste åren gått igenom samma skakiga resa som den ryska försvarsindustrin i övrigt. I den resan har ingått både privatiseringsförsök och återförstatliganden. Under 2011 bestämdes att statens ägande på sikt skulle minskas till hälften plus en aktie. Inledningsvis var det tänkt att 25 % av företagets aktier skulle säljas till privata Broläggare MTU 90M. Omsättning och resultat Enligt den dåvarande verkställande direktören, Oleg Sienko, kom 80 % av omsättningen för 2015 från den militära delen av verksamheten. Det året gick företaget med 16,4 miljarder RUB i förlust, nära 2 miljarder SEK med den dåvarande växelkursen. År 2014 var förlusten 4,8 miljarder RUB. Enligt företagets uppgifter ligger förlusterna helt i den civila delen av verksamheten. Den militära delen av omsättningen påstås ha genererat en vinst om 18 miljarder RUB år 2015. År 2016 gick bättre enligt de preliminära siffror som offentliggjordes av UVZ direkt efter nyår. Omsättningen ska ha stigit med cirka 30 % jämfört med året innan, framförallt som en följd av ökad export av försvarsmateriel och en återhämtning i den ryska marknaden för godsvagnar. Intäkterna anges till 141,9 miljarder RUB (21 miljarder SEK) och vinsten till 863 miljoner RUB (130 miljoner SEK). Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 27

Uralvagonzavod (Ryssland) Finansiering I oktober 2014 begärde företrädare för UVZ att företaget skulle beviljas mellan 35 och 50 miljarder RUB i lånegarantier. Syftet är, enligt dem själva, att stödja ett utvecklingsprogram som syftar till att företaget ska kunna nå sina mål för år 2020 i det statliga beväpningsprogrammet. Tanken har varit att 60 % av de medel som erfordras för att täcka utvecklingskostnaderna ska komma från staten medan övriga 40 % ska genereras inom företaget. Vinsterna sägs inte vara stora nog för att räcka till och därmed fanns det då, år 2014, ett önskemål om lånegarantier för att kunna klara den egna delen. I praktiken betyder det att staten indirekt förväntas stå för en betydligt större andel än 60 %. I september 2015 tog UVZ emot 16,7 miljarder RUB i statliga garantier. Det motsvarar 2 miljarder SEK. På detta vis blev det möjligt att hålla fordringsägarna lugna och omförhandla skulderna. Observera att detta belopp är nästan lika med förlusten för samma år. I december 2015 tillkännagavs att företaget skulle ansöka om utökade statliga lånegarantier under 2016. Den självbild som presenteras på den egna hemsidan erkänner inga problem på koncernnivå i UVZ. Däremot finns ett pressmeddelande från oktober 2016 om hur lån i den privata ryska Alfa Bank, tagna av de båda dotterbolagen Uraltransmasj och Uraltrak, har omstrukturerats. UVZ självt ska inte har varit låntagare i Alfa Bank. Det verkar som att lånen tas över eller garanteras av Gazprombank som ägs av det statliga företaget Gazprom. De nya lånen beskrivs vara säkrade med statliga garantier. Gazprombank är troligen huvudbank för UVZ. Förhållandet dem emellan beskrivs som att Gazprombank har varit en central strategisk affärspartner på senare år. Vid halvårsskiftet 2016 var den sammanlagda skuldsättningen 276 miljarder RUB (cirka 41 miljarder SEK). Skulder från tillverkningen av järnvägsvagnar Enligt den verkställande direktören för Rostech, Sergej Tjemezov, har UVZ avsevärda skulder som härstammar från företagets civila tillverkning av järnvägsvagnar. Det påstås att det ryska järnvägsbolaget före 2016 inte hade köpt några nya vagnar under två eller tre år samtidigt som produktionen fortsatte hos UVZ åtminstone under 2014. Vagnarna såldes istället till ett dotterbolag där förlusterna placerades. Under 2015 stod produktionen still medan de anställda fick sitta av tiden på arbetsplatserna samtidigt som lönerna sänktes med en tredjedel. 2016 lättade situationen, bland annat genom export till Iran. Här finns flera påpekanden att göra. Marknaden för järnvägsvagnar var inte helt död 2014 2015. Det verkar som att försäljningsnedgången hade flera orsaker som minskad efterfrågan på järnvägsfrakt, konkurrens från utländska tillverkare och ett politiskt spel kring järnvägsoperatörernas möjligheter att kunna renovera äldre vagnar istället för att köpa nya. Direktör Sienko hävdade att det förekommer illegal gångtidsförlängning av järnvägsvagnar i Ryssland vilket drabbar försäljningen av nya vagnar. President Putin uppges stödja någon form av förbud mot detta och det i sin tur antyder att frågan anses viktig på hög politisk nivå. Modell av 100 mm fartygskanon A 190 01. Kreditvärdighet Märkligt nog har UVZ ett förhållandevis högt kreditvärde enligt det ryska rankinginstitutet RAEX. Företaget får A(I) där A är den tredje av nio grundnivåer medan (I) står för den högsta undernivån, av tre, inom A. Det är en höjning från tidigare A(II) som skedde i slutet av november 2016 och som motiverades med det årets förbättrade resultat. Kreditbetyget hålls enligt RAEX uppe av en låg valutarisk, hög diversifiering av produkter och en geografiskt spridd försäljning. På minussidan finns den höga skuldsättningsgraden och de tidigare förlusterna. Produktionsteknologi Rent allmänt beskrivs den ryska försvarsindustrin som omodern när det gäller maskinparken och produktionsteknologin. Det är tydligt att så också är fallet med UVZ även om inga mer specifika exempel har hittats. Huvudsyftet med det statliga stödet är just att modernisera processerna så att UVZ ska kunna lösa sin del av det ryska beväpningsprogrammet. Som framgår av denna artikel finns skäl för statens representanter att misstänka att stödet inte används som avsett och det föranleder ingripandet i ägarstrukturen. Räkna med att de nya ägarna kommer att försöka prioritera processutvecklingen men också upptäcka att det inte blir en lätt uppgift. Svårigheter kommer att finnas både vad avser att hitta en leverantör av ny produktionsutrustning och att klara finansieringen. Sid 28 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Uralvagonzavod (Ryssland) Kommande omstruktureringar Då Rostech får alla dotterbolag i UVZ på köpet är det troligt att omstrukturering är att vänta. Kanske kommer samordning att ske mellan UVZ och andra tillverkare av stridsfordon. Direktör Tjemezov nämner tillverkaren av medeltunga stridsfordon Kurganmasjzavod som ett tänkbart företag i en ny stridsfordonsgrupp. Det är lite uppseendeväckande eftersom Kurganmasjzavod idag inte är en del av Rostech utan ingår i det privatägda Concern Tractor Plants. Den förre verkställande direktören, Oleg Sienko, har tidigare sagt att det ur ett produktionsperspektiv är omöjligt att skilja de militära och civila delarna av UVZ åt. Den här sortens påståenden brukar vara bland de första som nya ägare av, eller chefer för, ett företag väljer att syna. Korruption underskott och sedan följas av nya krav på statligt stöd för att kunna fullfölja utvecklingsplanen. Samarbete med företag i väst För fem år sedan var det populärt i den ryska försvarsindustrin att blicka mot företag i väst. Den rådande meningen var att man skulle kunna få tillgång till moderna teknik genom att köpa västliga företag eller genom att ingå i samprojekt med dem. Gemensamma projekt skulle också ge tillgång till finansiering från väst. Det hann aldrig bli särskilt många projekt av den typen innan annekteringen av Krim och de därpå följande sanktionerna ryckte undan förutsättningarna för västligt samarbete. UVZ har haft två västliga samarbeten, med de franska företagen Sagem och Renault Trucks Defence (RTD), som båda formaliserades år 2013. Det är lätt att hitta berättelser om korruption inom UVZ. En ofta upprepad historia handlar om underleverantören Beloretsk som tillverkar stålfjädrar för montering i järnvägsvagnarna från UVZ. År 2013 ställdes plötsligt krav från UVZ att en mellanhand, Industrial Technologies (IT), skulle in i leveranskedjan mellan UVZ och Beloretsk. Ett tilläggsavtal om detta undertecknades av direktör Sienko. UVZ lade sedan sina beställningar avseende fjädrar hos IT som i sin tur lade dem hos Beloretsk. IT fick fullt betalt från UVZ men ackumulerade skulder till Beloretsk där man började agera när fordringarna på IT hade nått 60 miljoner RUB (cirka 7,3 miljoner SEK). I de turer som sedan följde fick Beloretsk ingen hjälp från UVZ. IT betalade en tredjedel av skulderna och försattes sedan i konkurs. Bandvagn DT 10PM. Den här sortens upplägg påstås vara vanligt förekommande i Ryssland och satt i system på UVZ just i syfte att på illegitim väg tillskansa sig offentliga medel som är avsedda för statliga projekt. Att ledningen för Beloretsk accepterade det riskabla tilläggsavtalet berodde inte enbart på att de ansåg sig för små för att kunna säga nej till det stora UVZ. Det handlade också om att de lockades med möjligheten att slippa betala royaltyn för en licens avseende köp av reservdelar. Det finns kritiker som hävdar att de upprepade önskemålen från UVZ om statliga lånegarantier är ett bedrägeri där lågkonjunkturen utnyttjas som svepskäl. Ledningen för UVZ påstås skapa ett för dåligt resultat med överdrivna förluster just för att kunna säga att ett utökat statligt stöd är nödvändigt. Enligt dessa kritiker uppgår de totalt planerade utvecklingskostnaderna för UVZ fram till 2020 till 150 miljarder RUB varav alltså 40 %, eller 60 miljarder RUB, var tänkt att tas ur företagets eget överskott. Summan av alla begärda lånegarantier överstiger den andelen. Kritikerna tror att de medel som betalas ut som extra utvecklingsstöd kommer att användas till att täcka upp olika slags skapade Samarbetet med RTD handlade om att tillsammans utveckla ett framtida stridsfordon som skulle betecknas Atom. Det avbröts i april 2014, kort efter annekteringen av Krim. Pådrivande i att avbryta var den svenska ledningen för Volvokoncernen där RTD ingår som ett helägt dotterbolag. Med Volvokoncernen menas lastbilstillverkningen och en del andra verksamheter. Volvo personvagnar är sedan länge inte en del av det företaget. Samarbetet med Sagem handlade om en samutveckling av ett nytt IRV-siktessystem för fordon och fasta anläggningar. På den särskilda ryska hemsidan för Safran, som Sagem är en del av, framstår det som att samprojekten med olika ryska företag fortsätter trots sanktionerna. Det finns visserligen inga tydliga dateringar där som pekar på någon gemensam verksamhet efter annekteringen av Krim. På den franska hemsidan finns inte heller några meddelanden med senare dateringar. Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 29

Igenkänningsuppgift Vad föreställer de fyra bilderna? Det är benämningarna som efterfrågas. Skicka ditt svar senast 2017-04-07 med e-post till tekniskund@fmv.se. Bland de rätt inkomna svaren drar vi en vinnare som publiceras i nästa nummer och erhåller ett pris. Bild 1. Bild 2. Sid 30 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017

Igenkänningsuppgift Bild 3. Bild 4. Julpyssel, lösningar och vinnare Vinnaren av förra numrets julpyssel är Anton Frost vid 32. underrättelsebataljonen i Karlsborg. Hans namn drogs bland de fem läsare som skickade in rätta svar. De rätta svaren är: Röd = GLÖGG Gul = PEPPARKAKOR Grön = JULSKINKA Teknisk Und informerar Nr 1 2017 Försvarets Materielverk Sid 31

Intervju Johan Wallström Projektledare för obemannade luftfarkoster vid FMV. Joakim Karlsson Systemingenjör för obemannade luftfarkoster vid FMV. Vart går utvecklingen av obemannade luftfarkoster just nu? Det finns flera utvecklingsspår. Låt oss börja med rent tekniska förbättringar. Ett spår är att de sensorer som finns ombord blir allt mindre. Det öppnar för möjligheten att kunna lösa samma uppgifter som tidigare med allt mindre farkoster eller med längre driftstider. Ett annat spår är en rejäl ökning av uthålligheten, från sex timmar upp till 24. Ett tredje är en utveckling mot eldrift med en minskad ljudnivå. Det i kombination med att farkosterna blir mindre gör att de kan bli svåra att upptäcka redan på 200 meters avstånd. Ett fjärde är införandet av lasersensorer, så kallade LiDAR ( Light Detection And Ranging ), som komplement till de optiska sensorerna. Joakim Karlsson och Johan Wallström. Sedan har vi de mer konceptuella förändringarna. I framtiden kan vi räkna med att få se farkoster som är certifierade för flera olika slags sensorer eller annan ombordutrustning. Genom enkla handgrepp av typen plug-and-play kommer det att bli möjligt att konfigurera farkosterna inför enskilda uppdrag. Vi kommer också att få se VTOLhybridfarkoster. De vertikalstartar som quadrocopters och flyger sedan som flygplan, något som tar bort behovet av markutrustning. Ett begrepp som har dykt upp är swarming som skulle kunna bli svärmning på svenska. Det innebär att man använder flera små istället för få stora farkoster. Kopplat till detta pågår forskning om ökad autonomi och att en operatör ska kunna handha flera enheter. I teorin kan mycket göras redan idag. Vi ser också en trend mot mer komplexa system där en obemannad markfarkost kan transportera en dito vertikalstartande luftfarkost som aktiveras för snabbare och kompletterande närspaning i det område där markfarkosten verkar. Vad gör vi idag i Sverige avseende obemannade luftfarkoster? Just nu handlar det mest om vidmakthållande av de system som vi har idag, UAV 03 Örnen, UAV 05A Svalan och UAV 05B/C Korpen. Örnen används av 32. underrättelsebataljonen. Den väger 170 kg och kan verka i sex timmar inom en radie av 120 km och normalt upp till 1 500 m höjd (klarar 4 000 m). Svalan och Korpen finns på alla manöverbataljoner. Svalan väger 0,5 kg och verkar inom 5 km under 45 minuter medan Korpen väger 5,9 kg och verkar inom 15 km på upp till 300 m höjd under två timmar. Skillnaden mellan B- och C-versionerna av Korpen är att den förra sänder via en analog länk medan den senare har en digital. Både Örnen och Korpen används i Mali. Örnen togs fram just för insatsen i Afghanistan. Obemannade luftfarkoster kan användas i flera funktioner som spaning, eldledning, attack, störning, signalspaning och målutpekning. I Sverige används de enbart för spaning och eldledning. Det är inte troligt att fler funktioner kommer att införas i svenska obemannade luftfarkoster i närtid och det finns idag inget uppdrag till FMV om att ta fram något sådant heller. Nya funktioner skulle kräva att vi tar fram en helt ny farkost och det är främst en kostnadsfråga. När det gäller att använda obemannade luftfarkoster som attackplattformar är det också politiskt känsligt. Utvecklingen i Försvarsmakten drivs i hög grad av eldsjälar och olika viljor drar åt olika håll. På 32. underrättelsebataljonen vill de gärna ha MQ-1 Predator. I Marinen är de intresserade av att införa vertikalstartande obemannade luftfarkoster och det är ingen tvekan om att de skulle kunna ha stor nytta av sådana system. Vår uppfattning är att systemen ska vara försvarsmaktsgemensamma. I Sverige driver vi ingen egen forskning om obemannade luftfarkoster utan vi följer den som utförs i andra länder. Vi anser att det är rätt inriktning. Det är bättre att köpa färdiga system än att driva egna projekt. På försvarsutställningarna börjar det bli vanligt att tillverkare presenterar system för detektion och bekämpning av obemannade luftfarkoster. Vad händer i Sverige på den fronten? Inte mycket än så länge. Behovet av detektion är naturligtvis stort. Det finns inget uppdrag till FMV om att ta fram system för att kunna upptäcka och bekämpa motståndarens obemannade luftfarkoster. Örnen klarar av att verka i en GPS-störd miljö. Om GPSsignalen försvinner så återgår den till en förprogrammerad plats med hjälp av tröghetsnavigering. Sid 32 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 1 2017