JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS EMBETSBERÄTTELSE, afgifven vid lagtima riksmötet år 1893; samt T ryckfri hetskom m itterades Berättelse. =>6>M>Kt< STOCKHOLM IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI. 1893.
INNEHÅLL. Inledning..."...... Redovisning för åtal, anställda mot: 1) vice pastorn K. Kleberg, för det han uppburit sammanskott eller s. k. offer... 2) häradsköfdingen C. P. Lagerberg, för det han utkräft lösen för expedition, hvilken vederbörande ej ansetts skyldig lösa...... 3) trafikdirektören J. A. Örtendahl, för vägran att utlemna protokoll öfver en al honom hållen undersökning (forts, från 1892 års embetsberättelse sidd. 47 51) 4) konsistorienotarien A. B. Magni, för det han tagit obehöriga afgifter för tva lektorsfullmakter... 5) e. o. notarien E. Lagercrantz, för felaktig dom... " 6) konsistorienotarien A. B. Magni, för undanhållande af en till honom ingifven handling (forts, från 1892 års embetsberättelse sidd. 51 54)... 7) landshöfdingen L. Berg, i fråga om fel mot tryckfrihetsförordningen samt för obehörigt ingrepp mot underlydande tjensteman (forts, från 1892 ars embetsberättelse sidd. 74 87)... ;... 8) prosten 0. A. 0. Warholm, för obehöriga anteckningar i ett flyttmngsbevis... 9) t, f. jägmästaren E. Gerhardsson Stuart, för det han obehörigen verkställt beslag 10) rådmannen F. Hjortzberg, stadsnotarien C. Källing och vice notarien V. Dyberg, för felaktigt sätt att upptaga vittnesed... 11) landssekreteraren J. A. Wallenberg och t. f. länsnotarien J. E. b. Cnattingius, för försummelser vid behandling af ärenden angående häktade personer...... 12) kontraktsprosten J. H. Vingqvist, för det han obehörigen tagit sportler för embetsförrättningar (forts, från 1892 års embetsberättelse sidd. 2 6)... 13) magistraten i Lund, för obehörigt förbud mot hållande af föredrag (forts, från 1891 års embetsherättelse sidd. 77 86)... 14) rådmannen A. F. Olson, för afvikelse från uppropslista... 15) prosten 0. A. 0. Warholm, för obehörig anteckning i ett flyttningsbevis... 16) e. o. notarien G. Åkerberg, för felaktig dom... 17) domkapitlet i Göteborg, i fråga om fel mot tryckfrihetsförordningen... Sid. 1 2 6 17 17 33 34 35 37 42 47 49 53 54 54 58 59 62 Angående lagskipningens tillstånd i riket... 1892 års embetsresa... Uppgift å antalet af de under år 1892 inkomna klagomål och anstallda åtal Utdrag ur högsta domstolens minnesbok...
Angående lagförklaring enligt 19 regeringsformen... Angående de.i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen Sammanställning af statistiska uppgifter angående mål, som afgjorts af högsta domstolen 1QQ710H1 Sid. 73 73 75 BILAGA. Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1892 aflåtna skrifvelser och i anledning af dessa vidtagna åtgärder... 1 Förteckning å de i berörda skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen afgjorda... 100 Uppgifter rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1891 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda... 203 Tabell rörande Riksdagens år 1892 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser... 116 Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård...... 117 Tryckfel: sid. 17 rad. 4 nedifrån står för 5,750, läs: å 5,750» 42»10 uppifrån» och,» och
Till Riksdagen. D en af senaste lagtima Riksdag förordnade justitieombudsmannen, assessoren N. L. A. Claeson, blef den 30 september nästlidna år af Kongl. Maj:t utnämnd till justitieråd och aföade sig af sådan anledning uppdraget att vara Riksdagens justitieombudsman. Riksdagens fullmäktige Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18!)ii års riksdag. 1
2 i riksbanken och riksgäldskontoret insatte då i justitieombudsmansembetet häradshöfdingen i Medelstads härads domsaga A. A. Lilienberg, som valts att i nämnda embete efterträda justitierådet Claöson. Sedan emellertid häradshöfdingen Lilienberg afsagt sig det erhållna uppdraget, blef jag af bemälde fullmäktige den 6 oktober 1892 vald till Riksdagens justitieombudsman. Den berättelse öfver justitieombudsmannens embetsförvaltning* som jag nu i enlighet med föreskriften i 14 af den för justitieombudsmannen ^ gällande instruktion går att afgifva, kommer till följd af den korta tid jag innehaft embetet att till hufvudsaklig del innefatta redogörelse för åtgärder, som därförinnan vidtagits. Enligt vanlig ordning redogöres först för anställda åtal, som efter senaste berättelsens afgifvande blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade. euer7k o /er Med förmälan att, efter det kyrkoråden i Lundby och Tufve förm prest, samlingars pastorat, oaktadt den nya löneregleringen för presterskapet i nämnda pastorat blifvit genomförd, beslutit, att på förut vanligt sätt offer till förmån för vice pastorn i pastoratet Klas Kleberg skulle af pastoratsborna upptagas i Lundby församlings kyrka söndagen den 27 juli 1890 och i Tufve församlings kyrka söndagen den 7 december samma år, Kleberg icke dragit i betänkande att nämnda söndagar i egen person vid altaret i kyrkan mottaga offret, som för båda söndagarne skulle uppgått till omkring 800 kronor, yrkade inspektören Olaus Hansson och klamparen J. Malmgren i en hit ingifven skrift, att Kleberg måtte, då det icke vore embetsman tillåtet att mottaga något slags sammanskott, ställas under tilltal jämlikt 25 kapitlet 6 och 7 kapitlet 4 strafflagen, för det han mottagit omförmälda offer, samt förpligtas att till församlingarna återbära det olagligen uppburna beloppet. I häröfver afgifvet yttrande anförde Kleberg, bland annat, följande: Kleberg, som alltsedan maj månad 1878 nästan oafbrutet tjenstgjort i Lundby pastorat, innehade icke någon ordinarie befattning, utan vore extra ordinarie prestman, som erhölle lön, icke af pastoratet, utan af dess kyrkoherde. I den för det ordinarie presterskapet inom Lundby pastorat gällande löneregleringsresolution af den 27 september 1872 funnes ej någon bestämmelse intagen beträffande det extra ordinarie presterskapets aflöning. Den i 12 af kong], förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 gifna be-
stämmelse om extra ordinarie prestmäns aflöning vore ännu icke helt och hållet tillämpad inom Göteborgs stift. Kleberg hade dessutom varit helt och hållet tjenstledig från och med den 17 januari till och med den 31 augusti 1890, under hvilken tid annan vice pastor besörjt hela pastoralvården inom pastoratet. Den 27 juli 1890 tillhörde Kleberg således icke ens Lundby församlings då tillförordnade presterskap och syntes till följd däraf icke heller vara hänförlig till någon af de kategorier af dem, som vore att såsom embetsman anse, hvilka funnes uppräknade i 10 kapitlet 1 och 25 kapitlet 22 strafflagen. Den 7 december 1890 hade Kleberg fortfarande åtnjutit partiel tjenstledighet, men dock börjat att delvis inträda i utöfvandet af pastoralvården inom Tufve församling. Sammanlagda beloppet af de båda offren, hvilka uppgått i Lundby församling till 585 kronor och i Tufve församling till 168 kronor 50 öre, utgjorde 753 kronor 50 öre. Kleberg visste sig icke ens hafva talat vare sig vid någon församlingsbo i allmänhet eller vid någon medlem af kyrkoråden om upptagandet af dessa offer, innan desammas upptagande af kyrkoråden beslutits; och Kleberg hade endast på anmodan af en kyrkorådsledamot närvarit vid offrens upptagande, enär det eljest skulle synts, som om han väl önskat erhålla gåfvan, men blygts att själf mottaga den af gifvarne. Beträffande vidare frågan, huruvida det från kyrkorättslig synpunkt kunde vara en extra ordinarie prestman medgifvet att mottaga kollekt eller offer, som af en församling frivilligt gåfves honom, ville Kleberg åberopa kongl. resolutionen den 28 juni 1731 17, hvilket lagrum, honom veterligen, icke blifvit upphäfdt genom någon senare utkommen kongl. förordning. Denna resolution innehölle uttryckligen, att allmogen ej finge mot sin vilja betungas att gifva något till adjunkters (d. v. s. i allmänhet extra ordinarie prestmäns) underhållande; hvaraf framginge att, om en församling af fri vilja och efter fritt behag för hvar och en att däri deltaga eller ej önskade gifva något till extra ordinarie prestmans underhållande, borde det också stå henne fritt att så göra och prestmannen fritt att mottaga sådant understöd, åtminstone så vidt på gällande kyrkolag berodde. Nu förmenades emellertid bestämmelsen i 25 kapitlet 6 strafflagen lägga ett afgjordt hinder för mottagandet af ett sådant offer. Kleberg kunde dock ej föreställa sig, att det varit lagens mening att såsom brott anse och med straff belägga, om en embetsman, utan att trakta därefter såsom en vinning och utan någon sin egen vare sig hemliga eller uppenbara åtgärd, inottoge en gåfva, som af fri vilja skänktes honom antingen af någon enskild eller af ett 3
4 större eller mindre antal bland hans värmer och bekanta, vare sm i senare fallet gåfvan åstadkommits genom sammanskott eller på annat sätt. Något annat än en sådan gåfva vore ju icke 'heller en kollekt eller ett offer. Skulle det vara en embetsman förmenadt att under sådania omständigheter mottaga en gåfva, då skulle han vara beröfvad vanliga mänskliga rättigheter och förmåner, hvilkas förmenande i all synnerhet för en extra ordinarie tjensteman utan fast plats och fast lön blefve så mycket svårare och kännbarare. Kleberg hade på grund af hvad sålunda af honom anförts mycket svart att inse, att han skulle hafva brottsligt förfarit, då han mottagit ifrågavarande frivilliga gåfvor, och ville, hvad särskildt anginge an<nfvarnes yrkande, att honom måtte åläggas att till församlingarna återbära de mottagna beloppen, anmärka, att detta yrkande saknade allt stöd af lag. Efter det angifvarne lemnats tillfälle att taga del af Klebergs yttrande samt Malmgren i anledning däraf inkommit med påminnelser, däri, bland annat, yrkades åt,t de af Kleberg mottagna offerbeloppen måtte förklaras förverkade till kronan, då de ej finge återgå till församlingarna, tog justitieombudsmannen i öfvervägande hvad i ärendet förekommit och fann sig därvid icke kunna undgå att låta tilltala Kleberg för hvad honom i ofvan angifna hänseende förts till last. Justitieombudsmannen anhöll \ S^r^ve^e Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län om förordnande för åklagare att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Kleberg i enlighet med den instruktion, som för ändamålet utfärdades. I denna instruktion yttrade justitieombudsmannen, bland annat: på det de i äldre tider brukliga offren till presterskapet skulle upphöra, stadgaqes i 7 af ofvannämnda förordning den 11 juli 1862 att vid de nya löneregleringarna borde offer med flera andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa, till beloppet bestämda utskylder. I öfverensstämmelse härmed innehölle ock omförmälda lönereglerin^sresolution af den 27 september 1872 rörande Lundby och Tufve förlamlin^ars pastorat, att såsom ersättning för jura stolm och offer skulle årligen vissa belopp utgå till presterskapet. Nämnda lönereglering hade jämväl, enligt hvad domkapitlet i Göteborg på förfrågan upplyst, trädt i kraft samt under åtskilliga år tillämpats. Presterskapet i Lundby pastorat e<*de således icke numera att uppbära något offer i kyrkorna. Detta oaktadt hade Kleberg vid förenämnda två tillfällen i pastorats kyrkor upptagit offer, hvilka, efter hvad upplyst blifvit, försiggått pa det från äldre tider använda sätt, att ett bäcken ställts i kyrkans
kor nära altaret, hvarefter i Klebergs närvaro de offrande församlingsborna nedlagt sina gåfvor i bäckepet., Den af angifvarne åberopade 6 ii 25 kapitlet strafflagen lydde -sålunda:»embetsman, som, för egen vinning, själf eller genom annan, intalar eller förleder rikets invånare till sammanskott, utgift, kostnad eller arbete, dömes till afsättning, mistning af embete på viss tid eller böter. Tager han sådant emot, då det såsom af fri vilja bjudes; vare straffet böter.» Enligt senare punkten af detta lagrum finge således en embetsman eller tjensteman icke mottaga något sammanskott af rikets invånare ens då det såsom af fri vilja bjödes. Kleberg förmenade emellertid, att denna bestämmelse icke skulle vara tillämplig å honom i förevarande fall, enär han, då ifrågavarande offer af honom mottogos, icke innehaft ordinarie anställning, utan allenast varit extra ordinarie tjensteman, samt, då offret i Lundby kyrka upptogs, dessutom varit tjenstledig från det af honom innehafda förordnandet att vara vice pastor i Lundby och Tufve församlingars pastorat. Hvad nu först anginge den omständighet, att Kleberg icke innehade ordinarie beställning, föreskrefves i 25 kapitlet 22 strafflagen att hvad om statens embetsman vore i nämnda kapitel stadgadt gällde äfven andre, som vore förordnade att embete eller tjensteärende förrätta; och vore sålunda Kleberg i sin egenskap af vice pastor underkastad samma ansvar för sitt görande och låtande i tjensten som en ordinarie prestman. Beträffande åter det tillfälliga förhållandet, att Kleberg varit för en kortare tid entledigad från förordnandet såsom vice pastor, då offret i Lundby församlings kyrka den 27 juli 1890 af honom mottogs, kunde väl berörda förhållande icke heller fritaga honom från ansvarighet för mottagandet af detta offer, som han dock måste anses hafva i egenskap af församlingens vice pastor uppburit. Ty af hvad i målet förekommit vore det tydligt, att ifrågavarande offer beslutits åt honom just i hans egenskap af vice pastor i församlingen. Då bestämmelserna i 25 kapitlet 6 strafflagen måste anses vara i förevarande fall tillämpliga, uppdrog justitieombudsmannen åt åklagaren att anhängiggöra och utföra talan mot Kleberg för tjenstefel och därför å honom yrka ansvar enligt 25 kapitlet 6 och 7 kapitlet 4 strafflagen; och borde därvid tillika, på grund af 25 kapitlet 7 strafflagen, framställas påstående därom, att hvad Kleberg genom ifrågavarande sammanskott uppburit skulle tillfalla kronan. I anledning häraf anställdes åtal mot Kleberg vid Askims, Vestra och Ostra Hisiugs samt Säfvedals häradsrätt, som den 18 januari 1892 meddelade utslag i målet af innehåll att, enär upplyst vore det Kleberg 5
6 den 27 juli 1890, då han mottog i Lundby sockens kyrka samma dag upptaget s. k. offer, icke innehade någon vare sig ordinarie eller extra ordinarie statens embets- eller tjenstebefattning, utan blifvit för tidfen från den 16 januari 1890 till den 1 påföljande september entledigad från den tjenstgöring såsom vice pastor i Lundbv pastorat, han därförut utöfvat; samt Kleberg vid detta förhållande icke, såsom åklagaren förmenat, kunde anses hafva uppburit berörda offer i egenskap af vice pastor, helst handlingarna gåfve vid handen, att detsamma åsyftat utgöra icke en ersättning i och för tjensten utan en hjälp till honom för det han till följd af sjukdom blifvit urståndsatt att sköta någon tjenst; alltså funne häradsrätten skäligt ogilla åklagarens i denna del af målet förda talan; men som Kleberg söndagen den 7 december 1890, då han var tjenstgörande vice pastor i Lundby pastorat, mottagit ett samma dag i den till nämnda pastorat hörande Tufve annexförsamlings kyrka upptaget och honom såsom af fri vilja bjudet sammanskott eller s. k. offer å ett hundra, sextioåtta kronor 50 öre, pröfvade häradsrätten skäligt, jämlikt 25 kapitlet 6, 7 och 22 samt 7 kapitlet 4 strafflagen, döma Kleberg för hvad sålunda läge honom till last att böta tjugufem kronor samt förpligta honom att till kronan utgifva sistnämnda offers belopp. Enär Kleberg sålunda blifvit fälld till ansvar i den hufvudsakliga delen af målet, nämligen för den förseelsen, att han, oaktadt han var tjenstförrättande vice pastor, mottagit offer, ansåg justitieombudsmannen det icke. vara erforderligt att fullfölja talan mot häradsrättens utslag, i hvad därigenom åtalet i en mindre vigtig del ej vunnit bifall. Ej heller Kleberg har öfverklagat utslaget, hvilket sålunda vunnit laga kraft. skyldighet att XT.. ^ ei? k'* in&>fven> af åtskilliga bilagor åtföljd skrift anmälde A. P. lösa expedi- JNilsson i Rölsa m. fl. häradshöfdingen i Vadsbo södra domsaga C. P. Lagerberg till åtal, för det han genom vederbörande kronofogdes försorg låtit hos Nilsson utmäta lösen för Binnebergs tingslags häradsrätts protokoll den 26 november 1888 i mål angående tvistefrågor i anledning af synemäns utlåtande i fråga om sänkning af sjön östen, ehuru klagandena såsom svarande, i målet ej varit pligtige att utlösa samma protokoll eller vare sig själfva eller genom ombud begärt att mot lösen bekomma detsamma; och yrkade klagandena att tillerkännas ersättning af Lagerberg såväl för den hos Nilsson obehörigen uttagna expeditionslösen, 31 kronor, som för de klagandena för rättelses vinnande i saken tillskyndade kostnader.
Vid klagoskriften var fogadt utdrag af Binnebergs tingslags häradsrätts dombok för den 26 november 1888, utvisande att då, jämlikt häradsrättens vid syner den 6 9 augusti och den 10 september samma år meddelade beslut, till fortsatt handläggning företagits mål angående tvistefrågor i anledning af synemäns utlåtande i fråga om sänkning af sjön östen, samt att vid målets företagande inställt sig å kärandesidan godsegaren Sven Andersson och hemraansegaren A. G. Rörstrand samt å svarandesidan, jämte andra personer, klagandena med undantag af en bland dem, hvilken ej i protokollet omförmäldes, äfvensom vice häradshöfdingen J. Hultgren, som i målet förde talan för Katrinefors bolag och äfven på begäran af Nilsson och hans medparter anmälde sig såsom rättegångsbiträde åt dem; varande å domboksutdraget tecknadt att detsamma utskrifvits åt»a. P. Nilsson i Rölsa och hans medparter», samt att lösen därför och stämpladt papper därtill uppginge till sammanlagdt 31 kronor. Vidare funnos klagoskriften bilagda åtskilliga handlingar, af hvilka inhemtades: att berörda belopp, 31 kronor, blifvit på framställning af häradshöfdingen Lagerberg hos klaganden Nilsson den 13 juni 1889 utmätt tillika med ersättning för utsökningskostnader, tillhopa 8 kronor 26 öre; att Nilsson öfver utmätningen fört klagan hos Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län och därvid anfört, att han såsom svarande i nämnda mål icke varit pligtig att lösa ifrågavarande expedition i annat fall, än att densamma blifvit begärd; att Lagerberg emellertid icke visat, att så vore förhållandet ; samt att vice häradshöfdingen Hultgren, hvilken i nämnda mål varit ombud såväl för Nilsson och hans medparter som för Katrinefors aktiebolag, begärt och utlöst gemensam expedition för samtliga sina hufvudman och därefter mellan dem fördelat det i lösen erlagda belopp för expeditionen, hvilken burit påskriften»katrinefors bolag»; att vederbörande kronofogde, hvilkens yttrande öfver besvären infordrats, upplyst, att, sedan Lagerberg begärt handräckning för utfående af lösen för åtskilliga tingsexpeditioner, däribland den ifrågavarande, och densamma någon tid därefter återställts med besked, att de enligt anteckning å expeditionen lösningsskyldige vägrat erlägga lösen på den grund, att expeditionen icke begärts, Lagerberg med skrifvelse den 6 maj 1889 till kronofogden återsändt expeditionen med begäran om uttagande af lösen för densamma, därvid Lagerberg jämväl tillkännagifvit., att Nilsson vore sådan part i målet, att honom ålåge skyldighet att lösa expeditionen, hvarefter omförmälda utmätning den 13 juni 1889 egt ruin; att Lagerberg i en till Konungens befallningshafvande afgifven förklaring vidhållit sitt yrkande, att lösen för nämnda expedition oför- 7
8 dröjligcn måtte uttagas hos Nilsson och hans medparter, hvilka enligt Lagerbergs åsigt vore klågande i det mål, hvarom expeditionen handladeiq J11* Konungens befallningshafvande i resolution den 7 september 1889 förklarat besvären ej föranleda annat afseende, än att, därest Nilsson ansage, att honom obehörigen påförts afgift för ifrågavarande tingsexpedition, han egde i vederbörlig ordning väcka och utföra talan mot expeditionshafvanden efter befogenhet., ^la^omål n syntes vinna stöd af berörda handlingar, infordrades häradshofdmgen Lagerbergs yttrande i anledning af klagoskriften; och anförde Lagerberg i det af honom till följd häraf afgifna yttrande hufvudsakligen följande. Den i målet ifrågakomna sänkning af sjön Östen vore ett mycket stort företag. Sedan åtskillige officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren en efter annan, under flera år gjort omfattande undersökningar och framlagt förslag i och för själfva sänkningen, bildade sig år 1880 en förening af delegarne i de omkring Östen liggande vattendränkta marker,- omfattande en yta af icke mindre än 6,000 tunnland, i ändamål att icke allenast utföra sänkning i enlighet med ett af de framlagda förslagen, utan äfven medelst särskild afdikning torrlägga hela det vida området En' af Konungens befallningshafvande förordnad landtmätare och en landtbruksingemör började sistnämnda år sådan syn, som i 27 i mgen om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 omförmäldes. Denna syn blef icke fullbordad förr än år 1886. Af de till ett antal af flera hundra uppgående delegarne fördes mot denna förrättning klagan allenast af Nilsson och hans medparter. Men utom föreningen fördes därjämte klagan af två grupper, som icke voro delegare, nämligen af föreningen för lidans sänkning vid Kottholmen, belägen några mil nedanför Osten, som af Tidan genomflötes, samt af Katrinefors pappersbruks bolag*; hvars verk läge ännu längre ned vid nämnda å. Nilsson och hans medparter klagade öfver graderingen å deras marker och öfver synemännens beräkningar i afseende å ersättning till dem för mark till diken m. m. Deras angrepp gällde sålunda allenast ändringar \ d3essa..delar af synemännens utlåtande i hvad desse klagandes mark rörde. Men de utom föreningen stående båda grupper af klagande riktade sina påståenden mot föreningen i det hela, mot hennes rätt att o ver hufvud sänka Osten på sätt som föreslagits och till väsende del blifvit under förundersökningen verkställdt. Och en af dem, Katrinefors bolag, fordrade för andringarna i vattenförhållandena flera tusen kronor årlig skadeersättning af sjösänkningsföreningen. Nilsson och hans medparter vore sålunda med afseende å sina egna påståenden hela för
eningens motparter. Men med afseende pa yrkandena från de utom föreningen stående grupperna vore Nilsson och hans medparter motparter jämväl till dessa grupper. Klagandegrupperna hade sins emellan i afseende å klagomålens innehåll och beskaffenhet intet gemensamt, och de bägge utom föreningen stående vore därjämte motparter till klagandena inom föreningen. Redan från början af rättegången, långt innan vice häradshöfdingen Hultgren uppträdde såsom ombud för Katrinefors bolag, hvilket skedde först den 7 augusti 1888, hade detta bolag en gång för alla begärt att få lösa och hade därefter ständigt utan särskildt förnyad begäran fått lösa expedition. Enahanda begäran framställdes något senare under rättegången af Kottholmsbolaget. Den tredje klagandegruppen, Nilsson och hans medparter, begärde vid de flesta sammanträden expedition. Vid ett eller par framställde de icke sådan begäran, och för detta eller dessa sammanträden blef icke heller expedition åt dem utskrifven. I kanten af det memorial, Lagerberg vid målets handläggning den 26 november 1888 hållit, stode utmärkt att protokoll å svarandesidan blifvit begärdt. Lagerberg erinrade sig icke, huru härmed tillgått, men af Nifssons klagoskrift till Konungens befallningshafvande funne han,, att åtminstone Hultgren framställt sådan begäran. Att denna begäran icke tydligen och uttryckligen innefattat, att nagra af klagandegrupperna skulle få gemensam expedition, trodde Lagerberg sig bestämdt kunna påstå. Sådant hade, om det af honom förnummits, otvifvelaktigt fäst hans särskilda uppmärksamhet och föranledt en anteckning om detta förhållande. En sådan begäran hade nämligen dels innefattat en afvikelse från hvad förut under målet blifvit i sådant afseende begärdt, dels innehållit den i ögonen fallande, lindrigast sagdt, ovanligheten, att parter, som icke förde gemensam talan, utan tvärtom vore hvarandras uppenbar vederparter, begärde gemensam expedition. Lagerberg förnekade sålunda på det bestämdaste, att den, som framställt den begäran, hvilken föranledt hans anteckning, därvid fäst den qvalifikation, att de bägge klagandegrupperna skulle få gemensam expedition; utan hade Hultgren antagligen efteråt kommit på den tanken, att, då han för att fora de bägge vederparternas talan behöfde allenast enderas expedition, det vore onödigt att två löstes. När emellertid Nilsson och hans medparter vägrade att lösa den i anledning af ofvanberörda memorialanteckning åt dem utskrifna expedition, och Lagerberg i följd häraf kom att närmare öfverväga deras partställning i målet, blef han af den öfvertygelse, att de redan på grund af stadgandet i 10 i kongl. förordningen angående expeditionslösen den Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag. ^ 9
10 7 december 1883 voro skyldige att lösa expeditionen. Såsom skäl till denna uppfattning ville Lagerberg anföra, att synemännens utlåtande vore en handling, som gällde mot den sakegare, hvilken icke mot henne bevarat sin talan genom att i stadgad ordning anmäla missnöje. Mot en sådan sakegare vunne handlingen laga kraft. Men mot den, som gjort sådan anmälan, gällde hon icke ( 49 51). När en sådan anmälan skett, vore det visserligen sökandena, som skulle instämma saken. Men anledningen därtill torde hufvudsakligen vara, att sökandena därigenom tillkännagåfve sin afsigt att fullfölja vattenafledningsföretaget, utan hvilken afsigt det ju vore onödigt att draga saken inför domstol. Att sökandena skulle instämma saken i hela dess vidd ( 52) torde betyda, dels att alla öfrige sakegare skulle instämmas, och dels att de, som anmält missnöje, hade utlåtandets hela fält öppet för sina klagomål, så att de inför domstolen egde att klaga i alla afseenden, som den ifrågasatta vattenafledningen rörde. Synemännens utlåtande begränsade sökandenas och de icke klagande sakegarnes ställning, och dessa parters hela uppgift i rättegången vore att försvara denna gräns mot de angrepp, som mot densamma gjordes af de missnöjde. Desses klagan vore det, som utgjorde hela föremålet för domstolens handläggning och pröfning samt parternas strid. Med de delar af utlåtandet, mot hvilka klagan icke blifvit förd, hade domstolen icke att befatta sig. Om t, ex. en, som anmält missnöje, klagade, att några egofigurer å hans mark i det vattendränkta tillståndet blifvit för lågt skattade eller i det torrlagda för högt, och förty yrkade ändring i graderingen i sådan riktning, men sökandena eller andra icke klagande sakegare påstode, att berörda egofigurer tvärtom blifvit för högt skattade i det vattendränkta och för lågt i det torrlagda tillståndet, så skulle domstolen, äfven om han funne sistnämnda påstående befogadt, icke lagligen kunna på yrkande af sökandena ändra graden å dessa figurer i den af dem påstådda riktning, ty därigenom skulle den, som anmält missnöje, få ännu ofördelaktigare grad å sin jord än den, öfver hvilken han klagat, och ingen kunde på egen klagan få sämre rätt än han förut hade. I detta exempel framstode tydligen den missnöjdes egenskap af klagande. Hans anmälan torde icke heller kunna betraktas annorlunda än som ett steg att bevara sin talan mot utlåtandet, sin befogenhet att framföra och få gjord gällande sin klagan, att hans rätt genom utlåtandets bestämmelser i öfverklagade afseenden blifvit för nära trädd. Sedan sökandena genom stämningen tillkännagivit sin afsigt att fullfölja vattenafledningsföretaget, finge den missnöjde tillfälle att inför domstolen angifva innehållet af sitt missnöje, och detta innehåll, som, efter hvad antydt vore, blefve enda föremåiet för dom
stolens handläggning och parternas strid, torde icke kunna annorlunda betraktas än som en hos domstolen förd klagan öfver synemännens utlåtande eller större eller mindre delar däraf. Den missnöjde vore därför inför domstolen klagande, och denna hans egenskap upphäfdes icke däraf, att han, i följd af en särskild anordning af sättet att bringa saken inför domstol, därstädes i yttre afseende intoge en svarandes plats. I själfva verket skulle det ock i allmänhet lända förhandlingarna vid låttegångar af ifrågavarande beskaffenhet till icke ringa men, om de parter, hvilka vore själfva bärarne af de klagomål, som skulle pröfvas, icke följde med målen och icke hölle sig i jämnhöjd med dessas utveckling och bevisningens gång. Att uti förevarande mål protokoll varit för alla klagandegrupperna nödigt, därom syntes ju ingen tvist vara. I anledning af hvad häradshöfdingen Lagerberg sålunda anfört förklarade slutligen klagandena i afgifna påminnelser, att de medgåfve, att deras i målet begagnade ombud, vice häradshöfdingen Hultgren, som jämväl varit ombud för Katrinefors aktiebolag, vid målets handläggning den 26 november 1888 begärt mot lösen utbekomma gemensamt protokoll för sina hufvudman. Enligt vanligt bruk betecknades sådan begäran i memorialprotokollet med förkortningen»s:de prot.», och enligt Lagerbergs egen förklaring stode i memorialet utmärkt att protokoll å svarandesidån blifvit begärdt. Någon stridighet förefunnes således. icke mellan denna anteckning och klagandenas medgifvande, utan anledningen till att Lagerberg utskrifvit särskilda expeditioner till hvardera af svarandegrupperna vore Lagerbergs oriktiga uppfattning af klagandenas och sjösänkningsföreningens ställning till målet. Lagerberg föreställde sig nämligen, att de personer, som. anmält missnöje, rätteligen vore att anse såsom kärande, hvaraf följde, att sjösänkningsföreningen skulle vara svarande, men denna uppfattning strede alldeles emot andemeningen i nya vattenlagen, liksom för öfrigt äfven i 1824 års författning, som öfverallt ställde dem, hvilka om företaget sig förenat, såsom de påstående, och anvisade syneförrättningen, så vidt den ej blifvit öfverklagad eller af domstol ändrats, att vara rättesnöret för deras åtgöranden. Illa stode därjämte Lagerbergs uppfattning tillsammans med nya vattenlagens föreskrift, att de, hvilka om.företaget sig förenat, skulle gälda de missnöjdes kostnader i första instansen, antingen ändring vunnes i synen eller icke. Om Lagerbergs uppfattning vore riktig, hvarföre skulle då ett gemensamt exemplar utskrifvas åt Nilsson och hans medparter och icke hellre ett exemplar åt hvardera af klagandena. På grund af hvad sålunda anförts yrkade klagandena bifall till 11
12 sin emot Lagerberg väckta talan samt att varda förbehållna kostnadsersättning. Vid pröfning af hvad i ärendet förekommit fann sig justitieombudsmannen icke kunna godkänna de af häradshöfdingen Lagerberg anförda skä.1 för hans uppfattning, att Nilsson och dennes medparter skulle till följd af deras partställning i förenämnda mål vara att anse såsom klagande. och således redan på grund af 10 i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 skyldige att lösa ifrågakomna expedition. Enligt den af Lagerberg lemnade redogörelse för målet hade, efter det en förening af ett mycket stort antal delegare i de omkring sjön Osten belägna vattendränkta marker bildats för sjöns sänkning och det vattendränkta områdets torrläggning medelst särskild afdikning, syn hållits jämlikt 27 i lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879, hvarefter, och sedan missnöje med syneförrättningen anmälts dels af föreningen för Tidaåns sänkning vid Kottholmen, belägen några mil nedanför sjön Östen, dels af Katrinefors pappersbruks bolag, hvars verk vore belägna ännu längre ned vid nämnda å, dels ock af Nilsson och hans i häradsrättens protokoll omförmälda medparter, hvilka syntes tillhöra förstnämnda förening, denna, jämlikt föreskriften i 52.af åberopade lag, till häradsrätten instämt alla dem, som anmält missnöje med förrättningen. Lagerberg ansåg, att desse till häradsrätten instämde personer i själfva verket skulle vara inför domstolen klagande, ehuru de, i följd af den särskilda anordningen för sådana tvistefrågors bringande inför domstol, i yttre afseende intoge en svarande parts plats. Såsom skäl för denna sin uppfattning anförde Lagerberg hufvudsakligen, att i mål sådana som det förevarande det visserligen ålåge sökandena att instämma saken inför domstol, men att anledningen därtill egentligen torde vara den, att sökandena skulle tillkännagifva sin afsigt att fullfölja vattenafledningsföretaget, hvarförutom det vore onödigt attt draga saken inför domstol; att sökandenas hela uppgift i rättegången vore att försvara sin och de icke klagande sakegarnes ställning, sådan denna genom syneförrättningen blifvit bestämd, mot de angrepp, som mot densamma gjordes.af dem, hvilka anmält missnöje med förrättningen; samt att innehållet i desse sistnämndes missnöjesanmälan vore hela föremålet för domstolens handläggning och pröfning samt parternas strid och därför icke kunde annorlunda betraktas än som en hos domstolen förd klagan öfver synemännens utlåtande eller större eller mindre del däraf. Denna Lagerbergs argumentation fann justitieombudsmannen all
deles oriktig och tydligen stridande mot föreskrifterna i 1879 års lag och den däri föreskrifna anordning för vattenrättstvisters dragande inför domstol. Visserligen ålåge det enligt 51 i nämnda lag den, som med syneförrättning vore missnöjd, att inom viss tid därom göra anmälan hos synemännen eller Konungens befallningshafvande, men denna anmälan vore, enligt justitieombudsmannens mening, ingalunda att anse såsom klagan öfver synemännens beslut, till följd hvaraf en sådan missnöjesanmälande skulle i en blifvande rättegång inför domstol betraktas såsom klagande; och lagen kände ingen sådan skillnad mellan svarande i inre och yttre afseende, som Lagerberg sökt uppdraga. Ginge man till förarbetena för 1879 års lag, funne man, att nya lagberedningen, i hvars förslag 56 och 57 innehöllo hufvudsakligen enahanda bestämmelser soin 51 och 52 i 1879 års lag, beträffande förundersökningens ställning till den efterföljande handläggningen vid domstol uttryckligen framhållit, att förundersökningen icke finge betraktas såsom en instans, utan såsom en förberedande utredning och ett förlikningsförsök, samt att följaktligen, om detta försök icke lyckades, sökanden borde instämma saken till domstol. Om man skulle ålägga den med förundersökningen missnöjde att stämma,»innebure detta», yttrade lagberedningen,»den obillighet, att den jordegare, som ansåge ett af synemännen tillstyrkt vattenaflednings företag vara skadligt för hans egor och icke önskade något annat, än att de bestående förhållandena måtte bibehållas oförändrade, blefve för att freda sig emot befarad förlust tvingad att anhängiggöra en rättegång och således nödgades att blifva kärande i stället för svarande. Ännu bjärtare framträder obilligheten, om en dylik skyldighet ålades vattenverksegare, eller om det skulle inträffa, att, sedan saken blifvit sålunda instämd, sökanden förklarade sig ej vilja vidare fullfölja företaget. Därjämte skulle, om de missnöjde voro flere med sinsemellan stridig talan, en hvar blifva nödsakad att' instämma alla öfrige sakegare, hvilket skulle medföra onödig kostnad och omgång». Vid förslagets granskning inom högsta domstolen höjdes icke heller någon röst för att omkasta det af beredningen föreslagna förhållandet mellan parterna i vattenrättstvister, hvilket förhållande äfven öfverensstämde med förut gällande stadganden i ämnet; och blef förslaget i denna del af Riksdagen utan anmärkning godkändt. Vidare borde bemärkas att den, som instämde en sak till domstol, alltid vore kärande, en benämning, som enligt 54 i åberopade lag just nyttjades om sökanden i vattenrättsmål. Då kärande vore på grund af 10 i förordningen om expeditionslösen skyldig att utlösa expedition, skulle följden af Lagerbergs åsigt blifva den, att i vattenrättstvister 13
14 icke blott käranden utan jämväl hvarje person eller grupp, som anmält missnöje med syneförrättningen, vore pligtig att lösa expedition. Oaktadt således svarande ej vore skyldig att utlösa underdomstols protokoll i annat fall, än att han begärt expeditionen, skulle en sådan förpligtelse åligga svarande i vattenrättsmål. Men till denna olikhet gåfve gällande bestämmelser icke den ringaste anledning. Då således Nilsson och hans medparter icke varit på grund af sin partställning, i berörda vattenrättstvist skyldige att utlösa ifrågavarande expedition, återstode att tillse, huruvida en sådan skyldighet eljest kunde hafva ålegat dem. Efter hvad ofvan utvecklats kunde Nilsson och hans medparter ej haft en sådan skyldighet, såvida icke de eller ombud för dem begärt att mot lösen utfå expeditionen i fråga. I detta fall ålåge bevisningsskyldigheten Lagerberg. Han hade dock ingalunda styrkt, att särskild expedition för den 26 november 1888 begärts. för Nilssons och hans medparters räkning, gentemot hvad desse uppg fvil nämligen att vice häradshöfdingen Hultgren, som vid nämnda rättegångstillfälle var biträde åt dem och ombud för Katrinefors bolag, begärt att mot lösen bekomma gemensamt protokoll för sina hufvudman. Ostridigt vore att sådant protokoll, hvilket enligt anteckning å detsamma utskrifvits åt Katrinefors bolag, redan blifvit utan gensägelse utlöst, och, enligt hvad Nilsson och hans medparter uppgifvit, hade lösen för detsamma fördelats å bolaget samt å Nilsson och^hans medparter. Lagerberg hade således, enligt justitieombudsmannens förmenande, saknat allt fog att låta för Nilssons och hans medparters räkning utskrifva, omförmälda expedition samt af Nilsson uttaga lösen därför jämte ersättning för därtill användt stämpladt papper; och hade Lagerberg därigenom i domareembetets utöfning ådagalagt sådan felaktighet, som måste för honom medföra ansvar och ersättningsskyldighet. Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Göta hofrätt att för det embetsfel, hvartill Lagerberg i angifna hänseende gjort sig skyldig, tilltala honom inför hofrätten och därför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet samt att tillika i mån af befogenhet understödja klagandenas ersättningsanspråk. Med anledning häraf anställde advokatfiskal åtal mot häradshöfd.ingen Lagerberg inför hofrätten, som genom utslag den 19 januari 1892 sig utlät, att hofrätten, med hänsyn till hvad Lagerberg till sitt fredande från åtalet anfört och särskildt Katrinefors bolags samt Nilssons och hans medparters ställning till hvarandra i rättegången, funne honom hafva haft giltig anledning att, på sätt som skett, på grund af den å
svarandesidan framställda begäran om del af protokollet, åt Nilsson och hans medparter utskrifva särskild expedition för ifrågavarande rättegångstillfälle och för densamma uttaga lösen; till följd hvaraf advokatfiskalens mot Lagerberg i målet förda talan af hofrätten ogillades. Med detta utslag fann justitieombudsmannen sig icke kunna åtnöjas. Häradshöfdingen Lagerberg hade uttalat den åsigt, att Nilsson och dennes medparter skulle på grund af deras partställning i berörda vattenrättstvist varit pligtige att utlösa häradsrättens däri förda protokoll.. Oriktigheten af denna mening ansåg justitieombudsmannen vara förut i målet tillräckligt ådagalagd. Och då för öfrigt Lagerberg inför hofrätten förklarat, att han i fråga om expeditionslösen aldrig tillämpat berörda åsigt, samt hofrätten ej heller syntes hafva omfattat densamma, fann justitieombudsmannen den omständigheten, huruvida Nilsson och hans medparter varit på grund af framställd begäran om utfående af protokoll pligtige att lösa det ifrågavarande protokollet, böra läggas till grund för målets afgörande. Bevisningsskyldigheten härutinnan borde enligt justitieombudsmannens förmenande åligga Lagerberg. Denne hade i sådant hänseende åberopat, dels att Katrinefors bolag skulle redan år 1886 vid början af nämnda vattenrättsmåls behandling hos häradsrätten begärt att få lösa expedition för hvarje särskildt sammanträde så länge rättegången varade, dels att vice häradshöfdingen Hultgren, som vid nämnda tillfälle, den 26 november 1888, var ombud och biträde i rättegången åt Nilsson och dennes medparter, då begärt, att ett exemplar skulle utskrifvas åt hans bemälde hufvudman, dels ock att af de omständigheter,. under hvilka denna begäran framställdes, Lagerberg hade all anledning antaga, att särskildt exemplar af protokollet äskades för Nilsson och dennes medparter. Tillika hade Lagerberg på det bestämdaste förnekat riktigheten af Nilssons och hans medparters uppgift, att Hultgren, som vid berörda rättegångstillfälle äfven var ombud för Katrinefors bolag, anhållit att utbekomma gemensamt protokoll för sina hufvudmän, hvarjämte Lagerberg förklarat, att en sådan begäran otvifvelaktigt skulle af honom uppmärksammats och föranledt särskild anteckning. I fråga om hvad Lagerberg sålunda anfört fann justitieombudsmannen, att, enär Lagerberg hvarken med någon anteckning i häradsrättens protokoll eller medelst skriftlig reqvisition från Katrinefors bolag eller intyg från bolaget eller dess ombud styrkt sin uppgift., att bolaget en gång för alla begärt protokoll, kunde uppgiften icke af justitieombudsmannen tagas för god. Och äfven om uppgiften varit bestyrkt, ansåg han densamma icke kunna freda Lagerberg. Det syntes nämligen, som 15
16 dennes påstående beträffande den af Hultgren vid ifrågavarande tillfälle framställda begäran att få lösa protokoll icke kunde vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Ty af ett utaf Hultgren den 19 februari 1892 utfärd ad t, justitieombudsmannen tillhandakommet bevis inhemtades att Hultgren under edlig förpligtelse kunde intyga, att han den 26 november 1888 inför häradsrätten uttryckligen anhållit om utskrifvande af gemensam expedition för Katrinefors bolag samt Nilsson och dennes medparter, och framgick af intyget att Lagerberg åt nämnda begäran egnat särskild uppmärksamhet. Att Nilsson och dennes medparter också verkligen deltagit i lösen af det exemplar, som utskrifvits åt Katrinefors bolag och godvilligt blifvit löst, syntes däraf, att redan i häradsrättens protokoll för den 11 februari 1889 befanns i en af Nilsson och hans medparter ingifven kostnadsräkning en under den 26 november 1888 upptagen post så lydande:»andel i lösen af protokoll 10 kronor». M hvad sålunda och för öfrigt i detta mål blifvit anfördt ansåg justitieombudsmannen tydligt, att långt ifrån att Lagerberg ådagalagt, det Katrinefors bolag samt Nilsson och dennes medparter hvar för sig begärt del af protokollet för den 26 november 1888, hade däremot blifvit styrkt att samtliga dessa parter då anhållit om en gemensam expedition, hvilken äfven godvilligt utlösts. Enär dessa parter icke voro skyldige att lösa protokoll, med mindre än att de därom framställt begäran, fann justitieombudsmannen den omständigheten, att Katrinefors bolag ej förde gemensam talan med Nilsson och dennes medparter, icke hafva. utgjort ringaste hinder för dem att förena sig om gemensam expedition. Da Lagerberg således, enligt justitieombudsmannens åsigt, obehörigen låtit hos Nilsson uttaga lösen och stämpelafgift för ifrågavarande protokoll, anförde justitieombudsmannen underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t öfver hofrättens utslag, under åberopande af hvad ofvan ur den underdåniga besvärsskriften här återgifvits; och yrkade justitieombudsmannen, att, med upphäfvande af hofrättens utslag, den mot Lagerberg förda ansvars- och ersättningstalan måtte bifallas, hvarjämte anhållan framställdes, att, om Lagerberg skulle bestrida Hultgrens omförmälda intyg, Kongl. Maj:t täcktes tillåta, att Hultgren finge höras såsom vittne i målet till bestyrkande af samma intyg. I anledning af de underdåniga besvären förklarade Kongl. Maj:t genom utslag den 13 oktober 1892 sig icke finna skäl att bifalla den framställda begäran om vittnesförhör eller att i hofrättens utslag göra ändring.
Den 26 januari 1892 meddelade Svea hofrätt utslag å det mot Vä^ nt trafikdirektören J. A. Örtendahl, efter angifvelse af länsmannen J. Ham- protokoll. marlund, anställda åtal, hvarom i senast afgifna berättelse förmäles (sidd. 47 51). Hofrätten utlät sig därvid, att, enär ifrågavarande af Örtendahl vid det i målet omförmälda, på befallning af järnvägsstyrelsen hållna förhör förda protokoll icke vore af beskaffenhet, att det lagligen ålegat Örtendahl att på begäran tillhandahålla Hammarlund afskrift af detsamma, funne hofrätten skäligt fastställa det slut, hvartill häradsrätten genom sitt öfverklagade utslag kommit. Sedan advokatfiskal i hofrätten, efter förordnande, häröfver anfört underdåniga besvär, har Kongl. Maj:t genom utslag den 20 maj 1892 förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring. 17 I särskilda hit ingifna] skrifter anförde lektorerna vid högre latinläroverket i Göteborg A. E. Widholm och P. J. Österberg klagomål fullmakter. däröfver, att, sedan de, som förut varit lektorer vid andra läroverk, vunnit transport till förstnämnda läroverk, de måst till notarien vid domkapitlet i Göteborg A. B. Magni i lösen för de af domkapitlet för dem den 4 juni 1890 utfärdade fullmakter å deras befattningar vid sagda latinläroverk samt för stämpladt papper till fullmakterna erlägga högre belopp än rätteligen vederbort; och voro vid klagoskrifterna fogade afskrifter af omförmälda fullmakter, utvisande, att Widholm för den för honom utfärdade fullmakt påförts stämpelafgift, efter afdrag för äldre befordran, med 28 kronor, lösen med 230 kronor, sigillpenningar med 3 kronor och afgift till expeditionskassan med en krona 50 öre, eller sammanlagdt 262 kronor 50 öre, samt Österberg för den för honom utfärdade fullmakt stämpelafgift, efter afdrag för äldre befordran, 24 kronor och lösen 174 kronor, förutom sigillpenningar och afgift till expeditionskassan med 4 kronor 50 öre, eller sammanlagdt 202 kronor 50 öre. För närmare utveckling af sitt klagomål anförde Widholm bland annat följande. Enligt hvad Magni meddelat hade Magni belagt den för Widholm utfärdade fullmakt med stämpelpapper till belopp af 28 kronor i anledning däraf, att lärarne vid de allmänna läroverken i Göteborg utom öfriga löneförmåner åtnjöte hyresersättning, samt beräknat lösen för fullmakten efter fyra procent för 5,750 kronor, hvilken summa skulle utgjort medelbeloppet af de löneinkomster, den föregående innehafvaren af Widholms lektorstjenst uppburit under de senaste fem år tjensten af honom innehafts. Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 ars riksdag. >
18 Hvad nu först anginge stämpelbeläggningen af fullmakten ansåge Widholm, att Magni saknat laglig grund därtill, då enligt Widholms förmenande endast sådan lön, som utginge af statsmedel, utgjorde föremål för stämpelskatt och staten icke torde kunna fordra dylik afgift för ersättning, som vare sig af kommunen eller enskild gåfves någon tjensteman. Särskildt ville Widholm påpeka, att han enligt kongl. cirkulärbrefvet den 20 mars 1858 vore skyldig att låta sig förflyttas till annat läroverk, såsom ock i själfva fullmakten funnes angifvet, och att han i sådant fall skulle gå förlustig ifrågavarande hyresersättning, hvilken följaktligen icke vore honom genom fullmakten under alla förhållanden tillförsäkrad. Enligt hvad Widholm hade sig bekant hade ock Magni först på allra sista tiden börjat vid utfärdande af fullmakter för lärare vid Göteborgs allmänna läroverk beräkna stämpelafgift för hyresersättning. På grund af hvad Widholm sålunda anfört och med stöd af 48 i förordningen angående stämpelafgiften den 24 september 1886 anhölle Widholm, att justitieombudsmannen ville i afseende på denna sak vidtaga de åtgärder, till hvilka densamma kunde föranleda. Beträffande den af Magni beräknade lösen för fullmakten ansåge Widholm de därvid af Magni följda grunder vara i flera afseenden högeligen felaktiga. Widholm uppbure nämligen af statsmedel: lön för en lektorstjenst... kr. 2 500: ett personligt ålderstillägg...» 500: af Riksdagen å extra stat beviljad löneförbättring...» 500: eller tillsammans kr. 3,500: Detta oaktadt hade Widholm nödgats att såsom lösen för fullmakten erlägga till Magni fyra procent å ej mindre än 5,750 kronor, till hvilket, belopp Magni torde kommit genom följande beräkning: lön för en lektorstjenst... kr. 2 500: fyra personliga ålderstillägg...» 2,000: extra löneförbättring åt innehafvare af fyra personliga ålderstillägg...» 250: hyresersättning åt sådan lärare, anställd vid allmänt läroverk i Göteborg...» 1,000: Magni hade således beräknat fullmaktslösen efter en inkomst, som möjligen innehafts af någon förut varande innehafvare af lektoratet med alla dessa förmåner. Sådant förfarande strede helt och hållet mot den af
Kongl. Maj:t den 31 oktober 1851 fastställda taxa å expeditionslösen vid domkapitlen. Nämnda taxa, hvars bestämmelser i afseende å lösen rör fullmakter, utfärdade af domkapitlen, skulle jämlikt 5 i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 fortfarande gälla, innehölle, att fullmakt, hvarigenom tjenst»med verklig lön på stat» tillsattes, skulle lösas»med ett' kontant belopp af fyra procent, beräknade efter de sista fem årens medium af de till taxering uppgifna löneinkomster, för hvilka vid den tillsatta tjensten bevillning efter andra artikeln i bevillningsförordningen blifvit erlagd». Här stode ju tydligen att fyra procent skulle betalas af lönen vid den tillsatta platsen, och med lönen menades väl otvetydigt hvad i taxan kallades»verklig lön på stat». Att taga de fem sista årens medium af denna lön kunde väl endast behöfvas vid kyrkoherdebeställningar och dylika platser, där lönen på stat vore underkastad vexlingar år från år, men där den, som tillträdde platsen, verkligen kunde sägas erhålla detta medium i lön. Man kunde däremot aldrig&tala om, att ett lektorat gåfve ett år så och så mycket, ett annat så och så mycket, utan lektorsbeställningar gåfve städse lika mycket, nämligen kontant 2,500 kronor, bundna vid platsen, jämte den tillfälliga, extra löneförbättring, som Riksdagen ar från ar tillsvidare beviljade, men hvilken ingalunda kunde betraktas såsom lön på stat. Att taga olika lösen för fullmakten på ett lektorat i franska och engelska och för fullmakten på likartad tjenst med undervisning i latin och grekiska, allra helst då de befullmäktigade, såsom i förevarande fall Widholm och österberg, äfven i fråga om personliga ålderstillägg vore likställda, kunde ej under några omständigheter försvaras. Det kunde omöjligt vara meningen, att en tillträdande lärare, t. ex. en, som ännu icke uppnått något personligt ålderstillägg, skulle för sin fullmakt betala lösen efter hvad någon förut vid läroverket tjenstgörande lärare uppburit icke blott af platsen, utan ock i personliga ålderstillägg, hushyra in. m. Ty då dessa personliga ålderstillägg icke vore bundna vid platsen, utan hufvudsakligen berodde på vissa års tjenstgöring, utförd kanske vid ett helt annat läroverk, och då en lärare icke ovillkorligen vore till ålderstillägg berättigad, skulle den platsen tillträdande i sådant fall få betala fullmaktslösen, beräknad efter en inkomst, som han kanske aldrig komme att uppnå. Widholm ansåge därför, att Magni förfarit orätt, om han lågt någon förut vid läroverket tjenstgörande lektors personliga inkomster till grund för beräkningen af lösen för Widholms fullmakt. Vidare ansåge Widholm det vara orätt förfaret af Magni att öfver 19
20 hufvud beräkna personliga ålderstillägg i den summa, hvilken skulle läggas till grund för fullmaktslösen. En lektorstjenst vid Göteborgs eller annat allmänt läroverk gåfve hvarken mer eller mindre än 2,500 kronor i och för sig. Denna lön vore förenad med platsen, och endast denna summa tillförsäkrades Widholm genom utnämningen och fullmakten. De ålderstillägg, en lärare i bästa fall hvart femte år kunde erhålla, kallades ju också officielt»personliga)) och följde ingalunda med platsen, något som ju bäst kunde inses däraf, att en tillträdande lärare ingalunda finge uppbära något af de ålderstillägg, som åtnjutits af den lärare, genom hvars afgång platsen blifvit ledig. Alldeles obegripligt förefölle det Widholm, huru Magni kunnat beräkna sig fyra procent å den extra och alldeles tillfälliga löneförbättring, Riksdagen sedan några år tillbaka beviljat och hvilken när som helst kunde upphöra. Att t. ex. notarien hos domkapitlet i Kalmar icke trott sig kunna beräkna någon procent å dessa medel, visade en af Widholm klagoskriften i afskrift bifogad fullmakt. Liknande, mot Magnis tillvägagående stridande, exempel skulle Widholm kunna anföra från Lunds och, som Widholm trodde, alla andra stift. Slutligen ansåge Widholm, på grund af hvad i fråga om fullmaktens stämpelbeläggning redan _ af honom utvecklats, att Magni förfarit felaktigt, då han tillgodogjort sig fyra procent å de hyresmedel staden Göteborg utbetalade. Widholm ansåge alltså, att Magni endast egt räkna sig till godo fyra procent å den med en lektorstjenst vid Göteborgs latinläroverk förbundna ordinarie lönen på stat, alltså 2,500 kronor, hvilket skulle göra 100 kronor. Att uppfattningen vore sådan vid rikets öfriga domkapitel, därpå tydde den lektorsfulhnakt, Widholm vid vunnen transport tih. Helsingborg_ år 1887 fick lösa. Ehuru den lektor därstädes, som enligt Magnis åsigt skulle kallas Widholms företrädare, var i åtnjutande af fyra ålderstillägg, och Widholm, den efterträdande, egde ett ålderstuhägg, affordrades Widholm af notarien i Lunds domkapitel lösen för fullmakten med endast 100 kronor, eller fyra procent å lönen 2,500 kronor. Då nu Magni börjat i fråga om beräkning af fullmaktslösen följa grundsatser lika orimliga som de vore vid öfriga domkapitelsexpeditioner okända och äfven i Göteborg hittills oförsökta, och då de afgifter lärarne vid de allmänna läroverken finge vidkännas för sina fullmakter ledan förut genom de till konsistorienotarien utgående fyra procent å lönen vore högre än alla andra tjenstemäns, så vore det alldeles nödvändigt att tillse, att icke orimliga och godtyckliga tillämpningar af i
och för sig hårda stadganden finge göra sig gällande. _ Widholin nödgades därför i sammanhang med klagomålet öfver oriktig stämpelbeläggning äfven anföra klagomål mot Magni för oriktigt förfarande vid beräkningen af lösen å Widholms ifrågavarande lektorsfullmakt och påkalla sådana åtgärder, som justitieombudsmannen kunde finna skäligt vidtaga, på det Widholm måtte erhålla godtgörelse för hvad han kunde befinnas hafva för mycket utgifvit. Österberg åter anförde i sin klagoskrift, hurusom vid beräknande^!: stämpel och lösen för den för österberg såsom lektor vid högre latmläroverket i Göteborg utfärdade fullmakt Magni uppenbarligen beräknat stämpelafgift för ett belopp af 850 kronor, hvilket belopp utgjorde hyresersättning för en lektor med lön i andra lönegraden vid allmänt läroverk i Göteborg, samt den Magni tillkommande lösen till 174 kronor, lön för en lektorstjenst... ett personligt ålderstillägg.. tillfällig löneförbättring... hyresersättning... 21... kr. 2,500: i) 500:.» 500:» 850: Summa kr. 4,350: I likhet med Widholm och på enahanda skäl, som af denne anförts, framhöll Österberg, att endast den fasta lön, han såsom lektor i första lönegraden af statsmedel åtnjöte, bort af Magni läggas till grund vid beräkningen af den Magni tillkommande lösen för österbergs fullmakt, samt att det syntes Österberg uppenbart, att den till lärarne vid Göteborgs allmänna läroverk utgående hyresersättning, hvilken trädt i stället för en Göteborgs stad sedan gammalt åliggande prestation in natura, hvarom närmare bestämmelser funnes meddelade i Kongl. Maj:ts resolution för Göteborgs stad den 1 augusti 1720, och som till sitt belopp senast bestärnts genom stadsfullmäktiges i Göteborg beslut den 12 april 1877 icke på något sätt kunde anses utgöra en del af den lön, lör hvilken stämpelafgift till staten eller lösen skulle erläggas; åberopande Österberg ett intyg af lektorn vid högre latinläroverket i Göteborg A. Bellinder, att Magni år 1887 vid utfärdande af Bellinders fullmakt såsom lektor vid samma läroverk icke beräknat någon stämpelafgift eller lösen för den Bellinder såsom lektor i tredje lönegraden tillkommande hyresersättning. österberg yrkade fördenskull, att justitieombudsmannen måtte vidtaga sådana åtgärder, att Magni ålades till Österberg återbära det belopp af 98 kronor, som han, enligt Österbergs åsigt, i olaglig stämpelafgift och för högt beräknad expeditionslösen af denne uppburit.
22 Därjämte androg Österberg i sin klagoskrift, att i fråga om de honom påförda sigillpenningar, 3 kronor, och afgift till expeditionskassan, en krona 50 öre, han i anseende till de obetydliga beloppen ej ville framställa något yrkande, men att han för dem ej funnit någon laglig grund, och att dessa afgifter förefölle honom anmärkningsvärda, enär han, som förut varit lektor vid allmänna läroverket i Kalmar, icke påförts dylika afgifter för fullmakt såsom sådan. I anledning af Widholms klagoskrift anförde Magni uti infordradt yttrande hufvudsakligen följande. Widholm hade icke, såvidt Magni kunnat finna, anfört någon giltig grund för sitt påstående, att endast sådan lön, som utginge af statsmedel, skulle beläggas med stämpel. Någon undantagsförfattning i detta afseende kände Magni ej till. På samma gång Magni medgåfve såsom en billighet, att staten ej borde fordra dylik afgift för ersättning, som vare sig af kommun eller enskild frivilligt gåfves någon tjensteman, måste Magni fästa synnerlig uppmärksamhet vid det förhållande, som äfven varit bestämmande för Magnis klandrade åtgärd, att nämligen den löneinkomst, hvilken under namn af hyresersättning utginge till lärarne i Göteborg, ingalunda vore beroende på ett frivilligt åtagande från kommunens sida, utan af privilegii natur och en gång för alla genom kongl. bref lärarne tillförsäkrad och således fullt ut lika fast och säker som deras öfriga löneinkomster. Då ingen sådan undantagsförfattning, Magni veterligen, gåfves, som skulle berättiga Widholm att erhålla befrielse från stämpelafgift, hade Magni icke kunnat underlåta att tillse, det staten erhölle hvitd honom i detta fall tillkom, hvarvid Magni så mycket mindre haft rätt att förminska stämpelafgiften för Widholm, blott af den anledning, att hans fullmakt innehöll ett åliggande för honom att, om sådant skulle af Kongl. Maj:t påfordras, underkasta sig förflyttning till annat läroverk, som ett dylikt åliggande intoges i alla lärarefullmakter på grund af kongl. cirkulär, hvartill komme att det icke vore lagligen utredt, att med förflyttningen skulle vara förenad minskning i löneinkomsterna. Magni hemställde därför, att klagomålen i denna del måtte lemnas utan afseende. Samma hemställan ansage sig Magni med fullt fog kunna göra med afseende på klagoskriftens innehåll i öfrigt. Om Magni förstått Widholm rätt, hade denne klagat däröfver, att Magni vid uträkningen af den Magni tillkommande lösen följt omförmälda expeditionstaxa af den 31 oktober 1851. P örhållandet vore nämligen, att Magni beräknat lösen efter de fem sista årens medium af de utaf domkapitlet på grund af i
nämnda embetsverk förvarade handlingar till taxering uppgifna löneinkomster, för hvilka vid lektorstjensten i lefvande språk vid Göteborgs högre latinläroverk, hvilken nu innehades af Widholm, bevillning blifvit erlagd under åren 1883 till 1888, under hvilket senare år förre innehafvaren af samma lektorsbeställning aflidit, hvarefter tjensten följande året ledigförklarats. Uppenbarligen förledd af lösenbeloppets storlek ville Widholm, för att kunna nedbringa detta, äfven här hafva en undantagsställning, hvarvid han tillgripit den utvägen att sätta likhetstecken mellan»medium af de fem sista årens löneinkomster» och den lön, som en lektor i lägsta lönegraden erhölle; och för att kunna försvara den af honom hysta meningen, att lösen blott skulle beräknas efter»lönen», inaste han inskränka detta begrepps omfattning, påstående att ordet lön betydde blott 2,500 kronor, ehuru han icke bevisat riktigheten af detta påstående. För att nu blott gifva en antydan därom, att begreppet lön måste hafva större omfattning, ville Magni hänvisa till gällande stämpelförordning, som just talade om»lönen», men på ett sådant sätt, att därunder måste förstås samtliga löneinkomster med undantag af tjenstgöringspenningarne. Väl hade Magni haft rätt att beräkna lösen efter blott en lön af» 2,500 kronor, men Magni torde ej kunna ställas till ansvar, om Magni beräknat lösen i enlighet med nämnda taxa. Hvad som gjort tillämpningen af denna taxa i Widholms ögon så obillig, när det gällde lärare vid statens allmänna läroverk, vore tydligtvis icke i första hand taxans innehåll, utan den omständigheten, att lärarne hade väsentligt större löneinkomster af sina tjenster nu än vid tiden för taxans tillkomst. Hvad Magni sålunda anfört åberopade han i tillämpliga delar i afseende å hvad Österbergs klagoskrift innehölle. Till genmäle å hvad Magni yttrat erinrade Widholm i afgifna påminnelser bland annat följande. Hvad först beträffade frågan om hyresersättningen ville Widholm påpeka, att denna ersättning ursprungligen var en naturaprestation, i det staden genom kongl. resolutionen den 1 augusti 1720 förbundits att hålla»samtlige docentes vid gymnasium och skolan i Göteborg» med»frie hus». Att staden nu lemnade penningemedel i stället och utsträckt detta till lärare vid stadens öfriga allmänna läroverk berodde på särskilda överenskommelser mellan lärarne och magistraten eller särskildt åtagande å stadsfullmäktiges sida. Icke heller torde en nedsättning i beloppet eller en återgång till naturaprestation ligga utom möjligheten eller den juridiska rättens råmärken. Upplysande för uppfattningen och 23
24 praxis å andra orter vore det också, att i Stockholm, där staden äfven åtagit sig att lemna lärarne hushyresbidrag, lärarnes fullmakter aldrig, efter hvad Widholm inhemtat, blirvit belagda med stämpelafgift för dessa bidrag. Magni hade icke med ett ord berört eller förklarat, hvarför han icke förut vid fullmakters utfärdande, t. ex. i fråga om lektorn Bellinders fullmakt år.1887, följt samma princip som vid utfärdandet af Wid~ holms och Österbergs fullmakter; och Widholm kunde icke finna, att Magni gittat anföra ringaste skäl för den klandrade åtgärden att i strid med sin föregående praxis och i strid med bruket i hufvudstaden nu belägga hyresersättningen med stämpelafgift, samt vidblefve därför sina i klagoskriften gjorda yrkanden i detta afseende. Vidkommande den af Magni följda grund vid beräknande af lösen för Widholms fullmakt bestrede Widholm, att Magni lagt till grund för beräkningen de fem sista årens medium af de till taxering uppgifna löneinkomsterna vid lektorstjensten i lefvande språk. Förutvarande lektorn i lefvande språk vid Göteborgs latinläroverk M. Idenriques afled den 10 april 1888. Widholm erhöll fullmakt på tjensten d en 4 juni 1890 och tillträdde densamma med lön på stat den 1 augusti 1890. * Lektorstjensten var således under större delen af år 1888 och hela året 1889 vakant och sköttes på förordnande. Inkomsterna vid denna lektorstjenst voro under dessa båda år ingalunda den af Magni till grund lagda summan. Henriques hade varit lektor i lefvande språk, men Widholm vore det icke, ty hans fullmakt innehölle, att han vore lektor i franska och engelska språken. Widholm hade sålunda i olikhet med Henriques intet att skaffa med undervisningen i tyska språket. Widholm ville påpeka, att vid de allmänna läroverken icke funnes några fasta lektorat i vissa ämnen, ännu mindre några i detta afseende fasta adjunkturer. Vid ett högre allmänt läroverk funnes 8, 6 eller 4 lektorat. I hvilka ämnen deras innehafvare skulle undervisa, bestämdes efter läroverkets behof vid tillfället för ledigförklarandet, sedan lärarekollegiet öfver detta behof yttrat sig. Icke heller hade Magni svarat på frågan, huru han kunde i den summa, å hvilken han beräknat sig fyra procent såsom lösen, inberäkna den utnämndes personliga lönetillägg. Vore Magnis uppfattning riktig, skulle han väl med mycket mera skäl kunna göra anspråk på fyra procent af 500 kronor utaf de vid stiftets läroverk redan anställde lärarne, hvarje gång dessa erhölle något personligt ålderstillägg. Men detta hade han aldrig hittills försökt. Hvarför just den från annat läroverksområde kommande läraren skulle till Magni betala lösen, för det
han lyckats på annat håll förvärfva ett eller flera personliga lönetillägg, under det de vid Göteborgs läroverk redan från början anställde lärarne skulle gå frie från dylik afgäld för sina ålderstillägg, vore sannerligen svårt att inse och torde för Magni blifva än svårare att försvara. Lika litet hade Magni med ett enda ord kunnat förklara, hvarför han beräknat sig lösen äfven å den tillfälliga och extra löneförbättring, Riksdagen år från år beviljade, och hvilken förbättring ju när som helst kunde bortfalla. Slutligen hade Magni icke heller kunnat förklara, hvarför han uppenbarligen följt olika principer vid beräkningen af lösen för Widholms och österbergs fullmakter, i det han för denne senares helt enkelt tagit fyra procent af österbergs egna löneförmåner, däri inberäknade personligt ålderstillägg och tillfällig löneförbättring, utan afseende å hvad platsen inbringat under de fem sista åren. Vid sådant förhållande måste Widholm vidblifva sin begäran om sådana mått och stegs tagande, som justitieombudsmannen kunde finna lämpliga för beifrande af det öfverklagade förhållandet och på det Widholm måtte återbekomma det belopp, han kunde befinnas hafva fått till Magni för mycket utgifva, jämte ränta från utgifningsdagen samt ersättning för de omkostnader, Widholm för denna saks fullföljande möjligen finge vidkännas. I påminnelser af hufvudsakligen enahanda innehåll som Widholms yttrade slutligen österberg, att med skäl kunde ifrågasättas, hvarför icke Magni, i enlighet med sitt förfaringssätt mot Widholm, beräknat lösen för österbergs fullmakt efter de fem sista årens medium af inkomster vid en lektorsbeställning i latin och grekiska. Antagligen berodde detta därpå, att före den 11 juli 1888, då fullmakt å en lektorsbeställning i latinska och grekiska språken vid högre latinläroverket i Göteborg utfärdats åt lektorn Ambrosius, som under år 1889 afled, hade på många år dylik fullmakt icke af någon innehafts. Detta förhållande likasom den omständigheten, att domkapitlet vid ledigförklarande af en lektorstjenst bestämde de ämnen, i hvilka tjenstens blifvande innehafvare skulle undervisa, ådagalade, att man ej kunde tala om fasta lektors-' tjenster i vissa ämnen vid de allmänna läroverken eller om en lektor såsom en annans efterträdare i den meningen, att han skulle inträda i den andres rättigheter och öfvertaga hans undervisningsskyldighet. Med en ledigförklarad lektorstjenst följde en lön af 2,500 kronor, hvarken mer eller mindre. Då hvad Magni anfört icke syntes egnadt att i ringaste mån vederlägga de skäl, på hvilka österberg grundat sina förut framställda yrkanden, förklarade denne sig vidblifva samma yrkanden Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag. 4 25
26 samt förbehöll sig öppen talan angående ersättning för besvär och kostnader i målet. Efter pröfning af hvad i ärendet förekommit aflat justitieombudsmannen till Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län en skrifvelse, däri han anbefallde åtal mot Magni af följande i särskild instruktion för den blifvande åklagaren angifna skäl. Uppenbart vore, enligt justitieombudsmannens förmenande, att samma grund bort följas vid beräkning af lösen och stämpelafgift för Widholms och österbergs fullmakter. Magni lade emellertid till grund vid beräkningen af lösen för Widholms fullmakt de sammanlagda löneinkomster, en år 1888 afliden lektor vid Göteborgs högre latinläroverk M. Henriques under åren 1883 1888 skulle hafva uppburit, men vid beräkningen af lösen för österbergs fullmakt de sammanlagda årsinkomster, denne koinme att åtnjuta såsom lektor med lön i andra lönegraden vid ifrågavarande läroverk. Magni hade icke lemnat någon förklaring öfver dessa olika förfaringssätt, hvilka båda syntes vara alldeles oriktiga. I afseende å den af Magni gjorda beräkningen af lösen för Widholms fullmakt hade Magni åberopat föreskriften i taxan å expeditionslösen vid domkapitlen den 31 oktober 1851. Denna föreskrift åsyftade hufvudsakligen kyrkoherde- och komministersbefattningar eller andra sådana tjenster, där i följd af markegång eller andra förhållanden lönens belopp vexlade för hvarje år. Någon vexling i lönebeloppet egde dock ej rum vid Widholms lektorstjenst, hvadan ett medium af löneinkomsterna för fem år icke erfordrades för att uträkna beloppet af den lösen Magni var berättigad att för Widholms fullmakt uppbära. Enligt nämnda föreskrift skulle lösen beräknas efter löneinkomsterna vid den tillsatta tjensten. Att Magni härvid beräknat fyra procent å sammanlagda beloppet af de löneförmåner Henriques uppburit, hvilket belopp var vida högre än de löneförmåner Widholm egde tillgodonjuta, syntes uppenbart stridande mot berörda föreskrift. Orimligt vore nämligen att den lösen, som en utnämnd lektor måste för sin fullmakt erlägga, skulle till beloppet vexla, allt eftersom företrädaren i tjensten, utöfver den för tjensten i stat uppförda lön af 2,500 kronor, uppburit ett eller flera ålderstillägg. Ett bjärt exempel på denna orimlighet vore just att Magni tagit vida högre lösen af Widholm än af österberg på den grund, att Henriques varit i femte lönegraden och således haft ålderstillägg till belopp af 2,000 kronor. Hvad därefter anginge frågan, huruvida lösen för fullmakt å viss läraretjenst vid allmänt läroverk skulle beräknas äfven för det eller de
ålderstillägg, som den utnämnde möjligen redan egde att uppbära, vore först att 'märka att, då nämnda expeditionstaxa år 1851 utfärdades, funnos icke några ålderstillägg för lektorer vid allmänna läroverk. Sådana ålderstillägg beviljades först år 1858. Vidare måste beaktas att för Widholm var hans ålderstillägg å 500 kronor ingalunda bundet vid den tillsatta tjensten, utan i stat uppfördt för honom personligen och tillkom honom icke såsom lektor just vid Göteborgs läroverk, utan såsom lektor med en viss tjensteålder vare sig vid Göteborgs eller vid annat allmänt läroverk. Vid sådant förhållande borde ej. heller det eller de ålderstillägg, hvartill en lektor vid tiden för sin. utnämning vore berättigad, i fråga om lösen för hans fullmakt tagas i beräkning. Vidkommande åter den så kallade löneförbättring, som i afvaktan på ny lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken under senare åren utgått af det anslag, som Riksdagen för ändamålet beviljat å extra stat, och hvilket anslag Kongl. Maj:t år efter år sålunda fördelat, att lärare i högsta lönegraden däraf erhållit 250 kronor och lärare i hvar och en af öfriga lönegrader 500 kronor, borde denna löneförbättring icke betraktas annorlunda än såsom närmast likställd med en tillfällig gratifikation. Den hade, såsom nämndt, utgått endast å extra stat och kunde följaktligen icke heller anses såsom sådan löneförmån, som skulle tagas i beräkning vid bestämmande af lösen för lärarefullmakt. Något ovissare syntes den frågan vara, huruvida den hyresersättning, lektorer' vid högre latinläroverket i Göteborg af nämnda stad uppbure., kunde betraktas såsom en med deras tjenster förenad löneförmån. Magni stödde sitt förfarande att taga denna ersättning i beräkning vid beläggande af Widholms fullmakt med stämpel och vid bestämmande af lösen för densamma uteslutande därpå, att denna löneinkomst icke skulle vara beroende på ett frivilligt åtagande från kommunens sida, utan af privilegii natur samt en gång för alla lärarne tillförsäkrad och således fullt ut lika fast och säker som deras öfriga löneinkomster. Då emellertid Magni icke förebragt erforderlig utredning och bevisning därom, att.de nuvarande lärarne vid de allmänna läroverken i Göteborg, och särskildt vid högre allmänna latinläroverket därstädes, vore lagligen berättigade till ifrågavarande hyresersättning, hvars belopp syntes på senare tider frivilligt höjts af stadsfullmäktige i Göteborg, ansåge justitieombudsmannen, att Magni icke heller för denna hyresersättning bort tillgodoräkna sig lösen å Widholms fullmakt. I hvarje fall hade Magni förfarit oriktigt därutinnan, att han vid beräkningen af lösen för denna ersättning tagit det belopp, Henriques för sin personliga del såsom lektor med lön i viss lönegrad under åren 1883 1888 åtnjutit, eller 1,000 kronor, oqji icke 27
28 den hyresersättning, som hvarje lektor vid läroverk i Göteborg, utan afseende å sina personliga tillägg å lektorslönen, under samma tid fått uppbära, eller 700 kronor. Beträffande slutligen frågan om beläggandet af Widholms fullmakt med stämpel för nu ifrågavarande hyresersättning hade Magni, som på grund af nyss anförda skäl i hvarje fall ej bort beräkna denna ersättning till högre belopp än 700 kronor, förfarit i strid med gällande förordning angående stämpelafgiften den 24 september 1886, då Magni belagt Widholms fullmakt med stämpel för dylik hyresersättning. I berörda förordning stadgades att fullmakt för den, som första gången undfått befordran till embete eller tjenst med ordinarie lön, skulle förses med stämpel till belopp af 3 kronor för hvarje fulla 100 kronor af lönen, dock att stämpel för fullmakt å embete eller tjenst, som icke medförde rätt till tjenstgöringspenningar, beräknades för allenast två tredjedelar af lönen. Då i detta lagrum gjordes en bestämd skillnad mellan lön och tjenstgöringspenningar, framginge däraf att vid beräkning af stämpelafgift å fullmakt endast verklig lön i inskränkt mening borde tagas i beräkning. Tydligt vore häraf att Magni icke bort belägga Widholms fullmakt med stämpelpapper för ifrågavarande hyresersättning, utan borde Magni för samma fullmakt endast beräknat sig lösen efter fyra procent å 2,500 kronor, eller således 100 kronor. På grund af det ofvan i fråga om Widholms fullmakt anförda ansåge justitieombudsmannen, att äfven Österbergs fullmakt icke bort beläggas med stämpelpapper, och att Magni icke heller för denna fullmakt egt tillgodoräkna sig lösen med högre belopp än fyra procent å lönen vid den genom österbergs utnämning till lektor vid högre allmänna latinläroverket i Göteborg tillsatta tjensten, 2,500 kronor,'således jämväl 100 kronor. Då rätt att påföra de å Widholms och österbergs fullmakter debiterade smärre afgifter för sigill och till expeditionskassan icke funnes medgifven i omförmälda taxa af den 31 oktober 1851 eller i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, samt ej heller någon annan författning veterligen påbjöde, att sådana afgifter skulle erfdr fullmakt, syntes Magni jämväl hafva förfarit felaktigt genom att å fullmakterna påföra samt af Widholm och österbero1 uttaga dessa afgifter. Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare att vid rådstufvurätten i Göteborg anhängiggöra och utföra talan mot Magni för hvad han i anförda afseenden låtit komma sig till last samt därvid yrka ej mindre ansvar å honom jämlikt 25 kapitlet 17
och 22 strafflagen för oförstånd i tjenstutöfniug, än äfven förpligtande för honom att till Widholm och Österberg återbära hvad han, enligt hvad ofvan utvecklats, af dem för deras fullmakter uppburit för mycket; hvariämte åklagaren förständigades att, därest Widholm och Österberg, i målet hörde, framställde anspråk på ersättning för de med deras hit ingifna klagomål förenade kostnader, samma anspråk understödja i mån af befogenhet.... I anledning af det åtal, som härefter mot Magni anställdes vid radstufvurätten i Göteborg, meddelades utslag den 27 februari 1892. Rådstufvurätten yttrade däruti, att, hvad först anginge stämpelbeläggningen af ifrågavarande för lektorerna Widholm och Österberg af domkapitlet i Göteborg den 4 juni 1890 utfärdade fullmakter å deras befattningar såsom lektorer vid högre latinläroverket därstädes, så, enär af 3 uti den vid tiden för fullmakternas utfärdande gällande förordningen angående stämpelafgiften den 24 september 1886 otvetydigt framginge att blott egentlig lön eller förhöjning däri, men ej andra löneinkomster, fin^e tagas i beräkning vid bestämmandet af stämpel å fullmakter af sa<rda beskaffenhet, funne rådstufvurätten Magni, hvilken i egenskap af expeditionshafvande hos domkapitlet belagt fullmakterna med stämplar till belopp af 28 kronor å Widholtns fullmakt och 24 kronor å österbergs fullmakt på den af Magni uppgifna grund, att Widholm och Österberg genom sin befordran till omförraälda befattningar kommit i åtnjutande af hushyresersättning, hafva förfarit oriktigt därutinnan, att Magni försett fullmakterna med stämplar; och hade det dessutom blifvit ådagalagdt, att Magni vid stämpelbeläggningen af Widholms fullmakt ytterligare förfarit felaktigt i så måtto, att Magni dels vid beräkningen af stämpelbeloppet tagit till grund ett högre belopp i hushyresersättning, än som vid tiden för fullmaktens utfärdande varit Widholm beviljadt, eller 1,000 kronor i stället för 850 kronor, dels ock felaktigt uträknat stämpelbeloppet till 28 kronor i stället för 30 kronor.. Emedan, vidkommande därefter lösen för fullmakterna, stadgandet i taxan å expeditionslösen vid domkapitlen i riket den 31 oktober 1851, att fullmakt, hvarigenom tjenst med verklig lön på stat tillsattes, skulle lösas med ett kontant belopp af fyra procent, beräknade efter de sista fem årens medium af de till taxering uppgifna löneinkomster, för hvilka, vid den tillsatta tjensten, bevillning efter andra artikeln i bevillnmgsförordningen blifvit erlagd, icke vore i fråga om lektorstjenster, för hvilka löneinkomsterna utginge med bestämda penningebelopp årligen, tillämpligt i vidare mån, än att lösen för fullmakter å sådana tjenster fin<*e uppbäras med fyra procent af de stadigvarande, bevillning under- 29
30 kastade inkomster, hvaraf den, för hvilken fullmakten utfärdats, vid tjenstens tillträdande komme i åtnjutande, samt Magni följaktligen egt att för hvardera fullmakten beräkna lösen för såväl lön, 2,500 kronor, och ålderstillägg, 500 kronor, som hyresersättning, 850 kronor, men däremot icke för den allenast för ett år i sänder af Riksdagen å extra stat beviljade löneförbättringen, 500 kronor, såsom varande af helt och hållet, tillfällig natur, funne rådstufvurätten lösen för hvardera fullmakten hafva bort utgå endast med fyra procent af 3,850 kronor, eller med 154 kronor; och som Magni i strid häremot ej blott, hvad beträffade Usterbergs fullmakt, i beräkningen medtagit förenämnda extra ansla»sbelopp samt i enlighet därmed påfört denna fullmakt inalles 174 kronor i lösen, utan äfven, i afseende å Widholms fullmakt, följt en helt annan beräkningsgrund än här ofvan angifvits, i det Magni grundat denna beräkning på de af aflidne lektorn M. Henriques under åren 1883 1888 uppburna löneinkomster och i anledning däraf påfört Widholms fullmakt lösen till ett belopp af 230 kronor, oaktadt Henriques befunnit si» i vida högre lönegrad än Widholm, samt berörda femårsperiod ej heller närmast föregått den tid, då fullmakten utfärdats, förklarade rådstufvurätten, som af hvad i målet förekommit tillika inhemtat, att omnämnda af Magni tillämpade, sins emellan olika beräkningsgrunder för lösen ej heller öfverensstämt med tidigare af honom i tjensten följdt beräkningssätt, Magni jämväl hafva förfarit felaktigt i fråga om påförandet af lösen å fullmakterna../^n»ående slu^geri de un(ier benämningarna sigillpenningar och afgift till expeditionskassan fullmakterna åtecknade beloppen, tillhopa 4 kronor 50 öre å hvardera fullmakten, hade Magni ej visat la»li» grund för denna debitering, hvadan han jämväl i denna del måste anses hafva förfarit oriktigt. 1 i/ö^djciläraf Pröfvade rådstufvurätten lagligt, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, döma Magni, för det han, på sätt omförmäldt vore, gjort sig skyldig till felaktigt förfarande i flera hänseenden och därigenom visat oförstånd i sin tjenst, att höta sjuttiofem kronor, hvarjämte Magni ålades att såväl, emot återbekommande af de fullmakterna åsätta stämplarne, till Widholm och Österberg återbära hvad af dem för stämplarne utbetalts, eller tjuguåtta kronor till Widholm och tjugufyra kronor till Österberg, som ock emot qvitto till dem återgälda hvad de för fullmakterna i öfrigt för mycket utgifvit, utgörande åttio kronor 50 öre till Widholm och tjugufyra kronor 50 öre till Österberg, allt med fem procent årlig ränta från den 30 maj 1891, då målet första gången förevarit hos rätten, tills betalning komme att ske; och skulle Magni
dessutom ersätta Widholm och österberg för deras rättegångskostnader med ett hundra sjuttio kronor till hvardera. Sedan detta utslag kommit justitieombudsmannen tillhanda, uppdrog han åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos hofrätten anföra besvär öfver detsamma i den del, hvari åtalet icke fullständigt bifallits. Nämnda del af utslaget afsåg den lösen, Magni uppburit af Widholm och Österberg för de lektorsfullmakter domkapitlet i Göteborg för dem utfärdat. Magni hade i sådant hänseende påfört Widholm 230 kronor och Österberg 174 kronor, hvilka, belopp de jämväl erlagt. Enligt hvad ofvan utvecklats borde lösen för hvardera fullmakten utgått med 100 kronor, motsvarande fyra procent å en lektorslön, 2,500 kronor. Men rådstufvurätten hade ansett Magni berättigad att utöfver nämnda 100 kronor uppbära för hvardera fullmakten 54 kronor, hvilket belopp utgjorde fyra procent å dels personligt ålderstillägg, 500 kronor, dels ock hyresersättning, 850 kronor. Till bemötande häraf borde advokatfiskalen i besvären åberopa följande. Enligt expeditionstaxan för domkapitlen af den 31 oktober 1851 skulle fullmaktslösen beräknas å löneinkomsterna vid den tillsatta tjensten. De ifrågavarande af domkapitlet i Göteborg tillsatta tjensterna voro lektorsbefattningar vid högre latinläroverket i Göteborg. För en hvar af dessa tjenster var årliga aflöningen enligt stat 2,500 kronor. De ålderstillägg, till hvilka en lektor tilläfventyrs blefve af Kongl. Maj:t efter särskild pröfning förklarad berättigad, men till hvilka lektorn icke hade någon ovillkorlig rätt, kunde åter icke anses tillhöra någon viss lektorstjenst, utan vore personliga. A dessa ålders-eller lönetillägg syntes bestämmelserna i expeditionstaxan icke vara tillämpliga. Eljest skulle flera oegentligheter uppstå. _ Om nämligen en person, som utnämndes till lektor vid ett läroverk, förut icke innehaft lektorsbefattning, vore han äfven efter råd.stufvurättens uppfattning icke pligtig att i lösen till konsistorienotarien erlägga fyra procent å högre lönebelopp än 2,500 kronor. Qvarstode lektorn sedermera vid samma läroverk hela sin tjenstetid, och förklarades han efter hand berättigad till ålderstillägg, hvilka sammanlagdt kunde uppgå till 2,000 kronor, skulle väl icke ens rådstufvurätten ansett honom vara skyldig att för dessa personliga lönetillökningar erlä<ro-a någon afgift till stiftets konsistorienotarie, utan allenast att till statsverket erlägga stämpelafgift för dem. Men om samme lektor vunne transport till lektorat vid annat läroverk i samma stift, skulle det enligt rådstufvurättens mening åligga honom att till konsistorienotarien betala 31
32 fullmaktslösen, beräknad äfven för de ålderstillägg, hvartill han under föregående tjenstgöring vid annat läroverk förklarats berättigad. Eller för att taga ett annat exempel om till lektorer vid samma läroverk på en gång utnämndes två personer, af hvilka den ene förut icke varit lektor, men den andre redan vore lektor i femte lönegraden, skulle alltså fullmaktslösen erläggas af den förre med 100 kronor och af den senare med 180 kronor. Således blefve fullmaktslösen för en transportsökande vanligen högre än för den, som första gången befordrades till lektor, och allt dyrare ju äldre i tjensten den transportsökande vore. Ett sådant förfarande syntes icke stå i öfverensstämmelse med nämnda expeditionstaxa. Det öfverensstämde ej heller med praxis. Ty konsistorienotarierne plägade enligt uppgift i allmänhet icke anse sig berättigade att af transportsökande taga lösen beräknad för ålderstillägg. Beträffande frågan om beräknande af lösen å hyresersättning, hvilken fråga syntes mera tvifvelaktig än den om lösen för ålderstillägg, förekomme att, om äfven Widholm och österberg vore berättigade att af Göteborgs stad bekomma hyresersättning, denna ersättning dock icke torde kunna likställas med lektorslön, utan måste anses vara af mera tillfällig art. Om nämligen bemälde lektorer förflyttades till andra läroverk, skulle de gå miste om berörda ersättning. Däremot kunde lektorslön icke fråntagas dem, så länge de innehade lektorsbefattningar. Enligt meddelade upplysningar öfverensstämde det af Magni följda förfaringssätt ej heller med praxis i Stockholm, hvarest lärare vid de allmänna läroverken äfven hade hyresbidrag af kommunen. Ansåges emellertid Magni berättigad att beräkna fullmaktslösen jämväl å hyresersättning, syntes till grund för beräkningen böra läggas allenast beloppet 700 kronor, hvilket ju i allmänhet tillkomme lektor i lägsta lönegrad, och ej det belopp, 850 kronor, hvarå Magni i förevarande fall beräknat lösen sig till godo. De skäl, som anförts emot det klandrade förfarandet att beräkna lösen för ålderstigen, borde äfven i detta fall eg a tillämplighet. På grund af hvad sålunda och tillförene i målet andragits skulle advokatfiskal yrka, att den mot Magni förda ansvars- och ersättningstalan måtte i dess helhet bifallas. Hofrättens utslag i detta mål har ännu icke fallit.
Till följd af anmärkning vid granskning af de från länscellfängelsetf«w*<? dom. i Umeå hit insända fångförteckningar för år 1890 förskaffade sig justitieombudsmannen afskrift af Åsele lappmarks tingslags häradsrätts den 15 december 1890 meddelade utslag angående Paulus Axel Jonsson; och inhemtades af samma utslag att häradsrätten, enär Jonsson erkänt, att han dels vid ett tillfälle begått olofligt tillgrepp af gods till värde af åtta kronor, dels vid ett annat tillfälle olofligen tillgripit gods, värdt tretton kronor 50 öre, dömt Jonsson, jämlikt 20 kapitlet 1, 8 och 14 strafflagen, att för första resan å särskilda tider föröfvadt snatteri af gods till sammanlagdt värde af tjuguen kronor 50 öre hållas till straffarbete i tre månader och att vara medborgerligt förtroende förlustig under ett år från det han efter utståndet straff blifvit frigifven. Vid bestämmandet af Jonssons straff för omförmälda af honom begångna olofliga tillgrepp hade häradsrätten, pa sätt justitieombudsmannen i skrifvelse till advokatfiskalen i Svea hofrätt anmärkte, förutom en mindre felaktighet i fråga om tiden för den Jonsson adömda förlust af medborgerligt^förtroende, hvilken felaktighet justitieombudsmannen dock ansåg icke vara af beskaffenhet att böra göras till föremal för atal, låtit komma sig till last ett fel af allvarsammare art. Jonsson hade å särskilda tider föröfvat snatteri, därför han pa en gång lagfördes. Sammanlagda värdet af det tillgripna uppgick till tjuguen kronor 50 öre. Enligt 20 kapitlet 8 strafflagen skulle den, som under en lagföring blefve förvunnen att hafva a särskilda tider eller ställen föröfvat snatteri, om det tillgripnas värde öfverstege femton riksdaler, straffas för stöld. Jämlikt 1 af samma kapitel skulle för stöld dömas till straffarbete, eller i fall omständigheterna vore synnerligen förmildrande till fängelse i högst sex månader, hvarjämte i 14 af samma kapitel föreskrefves att den, som för brott, hvarom kapitlet förmälde, gjort sig skyldig till straffarbete, ock skulle dömas medborgerligt förtroende förlustig. Häradsrätten ådöinde nu visserligen Jonsson straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende; men häradsrätten dömde honom, enligt utslagets ordalydelse, endast för å särskilda tider föröfvadt snatteri, icke, såsom rätteligen vederbort, för stöld. Följden häraf syntes blifva den, att, om Jonsson efter utståndet straff beginge stöld, och han följaktligen skolat, därest han blifvit af häradsrätten dömd för stöld, enligt bestämmelserna i 20 kapitlet strafflagen dömas för andra resan stöld, han, till följd af häradsrättens omförmälda oriktiga dom, icke kunde dömas annat än för första resan stöld. På samma sätt torde han, om han beginge snatteri, därför han rätteligen skolat dömas till straff för andra resan stöld, endast kunna dömas för andra resan snatteii. Skulle Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 ars riksdag. 5 33
34 Jonsson än ytterligare föröfva tillgrepp, blefve verkningarna af ofvannämnda felaktiga dona äfven i dylik händelse märkbara. Det förbiseende, hvartill häradsrätten i förevarande fall gjort sig skyldig, vittnade om en sådan vårdslöshet, att justitieombudsmannen funne detsamma icke böra aflöpa utan näpst för vederbörande. Som extra ordinarie notarien E. Lagercrantz vid ifrågavarande tillfälle fört ordet i häradsrätten och undertecknat utslaget, vore han för det begångna felet ensam ansvarig. Justitieombudsmannen uppdrog för den skull åt advokatfiskal att inför hofrätten tilltala Lagercrantz för omförmälda fel vid domareembetets utöfning samt å honom yrka ansvar härför enligt lag och sakens beskaffenhet. Efter slutad skriftvexling i målet utlät sig hofrätten i utslag den 29 mars 1892, att, som häradsrättens ofvanberörda utslag vore i det af advokatfiskal anmärkta hänseende stridande mot lag; alltså och då Lagercrantz varit ordförande i häradsrätten, då utslaget meddelades, och Lagercrantz följaktligen vore för detsamma ansvarig, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, rättvist döma Lagercrantz att för det fel i doinareembetets utöfning han sålunda låtit komma sig till last höta trettio kronor. Utslaget har ej blifvit öfverklagadt. UndanhaUande I senast afgifna embetsberättelse omförmäles (sidd. 51 54) ett åtal, offentlig myn-som justitieombudsmannen låtit anställa mot konsistorienotarien A. B. ^handling. ^ gni i Göteborg för undanhållande af en till offentlig myndighet ingifven handling. Domkapitlet i Göteborg fann ansvar i målet icke kunna Magni adömas, hvaremot Göta hofrätt dömde honom att varnas för oförstånd i tjenstutöfning. Sedan Magni anfört underdåniga besvär i målet, hai Kong]. Maj:t den 29 april 1892 meddelat utslag i detsamma och därvid, enär, med afseende å hvad i målet förekommit, Magnis åtalade förfarande icke kunde anses vara af sådan beskaffenhet, att ansvar därför borde Magni ådömas, funnit skäligt att, med ändring af hofrättens utslag, fastställa det slut, hvartill domkapitlet i målet kommit*). j Justitierådet Huss var skiljaktig och pröfvade på de af hofrätten anförda skäl lagligt att, jämlikt kongl. cirkulären den 21 augusti 1786 och den 7 december 1787, döma Magni att för hvad honom i målet till last läge af domkapitlet erhålla tjenlig föreställning med tillagd förmaning.
Öfver Svea hofrätts utslag å det i sista embetsberättelse!! (sidd' gatr /? 74 87) omförmälda åtal mot landshöfdingen i Norrbottens län L. hetsförord- Berg anfördes underdåniga besvär såväl af advokatfiskalen i hofrätten, 0b*%Tt in_ efter uppdrag af justitieombudsmannen, som af landshöfdingen Berg. I grepp af den skrifvelse, hvari åt advokatfiskalen uppdrogs att öfverklaga utslaget i hvad därigenom åtalet icke gillats, påpekades att i de underdåniga lydande. besvären borde hufvudsakligen anföras följande. De af hofrätten åberopade omständigheter, att det i målet omförmälda cirkulär tillkommit utan föregående föredragning och saknat kontrasignation, syntes icke, i fråga om skyldigheten att förvara koncept därtill, vara af den vigt, hofrätten fäst vid desamma. Då landshöfding ensam hade beslutanderätt i alla ärenden, som på Konungens befallningshafvandes afgörande förekomme, torde det förhållande, att landshöfdingen Berg i sin egenskap af landshöfding i Norrbottens län genom berörda cirkulär meddelat kronobetjeningen inom länet föreskrift i fråga om ett tjensteärende, vara tillräckligt bestämmande för landshöfdingen Bergs skyldighet att till länsstyrelsens i Luleå arkiv aflemna konceptet till berörda cirkulär. Eljest skulle märkliga oegentligheter uppkomma. Om i ett fall en landshöfding allena och i ett annat fall samme landshöfding med kontrasignation af landssekreterare (hvilken till äfventyra i länsstyrelsens protokoll antecknat sin särskilda mening) till kronobetjeningen i lijnet utfärdat cirkulär innehållande sådan föreskrift som den, mot hvilken i detta mål gjorts anmärkning, så skulle, fastän i båda fallen landshöfdingen ensam beslutit cirkulärets utfärdande, likväl landshöfdingen, enligt hofrättens åsigt, ej vara skyldig att föranstalta, att konceptet till det af honom allena utfärdade cirkuläret funnes hos länsstyrelsen att tillgå, men däremot, vid ansvar såsom för embetsfel, vara pligtig att hålla hand däröfver, att konceptet till det af honom med landssekreterarens kontrasignation utfärdade, alldeles likartade cirkulär förvarades i länsstyrelsens arkiv. Denna förmenta väsentliga olikhet i fråga om cirkulär, hvilkas utfärdande landshöfdingen i båda fallen ensam beslutit, syntes ej vara lagligen grundad, utan man måste hålla före, att, oafsedt att det nu ifrågavarande cirkuläret ej vore kontrasigneradt, det varit landshöfdingen Bergs skyldighet att ombesörja, att konceptet till detsamma funnes bland länsstyrelsens handlingar. Denna uppfattning vunne ytterligare styrka däraf, att det för allmän rättssäkerhet och trygghet vore i hög grad vådligt, om en landshöfding skulle ega att utfärda embetsskrifvelser 35
36 af dylikt slag, utan att möjlighet funnes att hos länsstyrelsen få säker upplysning om innehållet af desamma. Beträffande affattningen _ af det i målet omförmälda cirkulär hade hofrätten väl fällt landshöfdingen Berg till ansvar, för det han genom föreskrift i detsamma obehörigen ingripit i allmänne åklagares tjenstutöfning, hvaremot hofrätten icke dömt landshöfdingen Berg för de hotelser han i cirkuläret uttalat mot honom underlydande. Äfven härutinnan hade. landshöfdingen Berg gjort sig skyldig till embetsfel. Skulle en landshöfding i embetsskrifvelser till kronobetjeningen i det honom anförtrodda län få strafflöst yttra sig på sätt som skett, kunde det icke väcka förundran om, med sådant exempel för ögonen, kronobetjeningen i sin ordning använde lika hotfulla uttryck mot dem, med hvilka kronobetjeningen hade att skaffa. Den 30 maj 1892 meddelade Kongl. Maj:t utslag på de underdåniga besvären och fann därvid ej skäl att i hofrättens utslag göra annan ändring, än att de böter, hvartill landshöfdingen Berg gjort sig förfallen för det af hofrätten honom till last lagda förfarande, bestämdes till ett hundra kronor*). *) Vid målets afgörande yppade sig i högsta domstolen olika meningar. Justitierådet Lindbäck fann skäl icke vara å någondera sidan anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens utslag. Justitierådet Isberg, med hvilken justitierådet Carlsson instämde, yttrade:»enär med hänsyn till innehållet i ofvan omförmälda cirkulär frågan om detsammas utfärdande afser ett embetsärende af den beskaffenhet, att landshöfdingen Ber" enligt 3 i instruktionen för landshöfdingarne i rikets län den 10 november 1855 icke egt däri besluta, innan han inhemtat vederbörande föredragandes mening, samt jämlikt 48 i samma instruktion koncept till expeditioner i sådana ärenden skola förvaras i länsstyrelsens arkiv, alltså och då den omständigheten, att landshöfdingen Berg utfärdat cirkuläret i annan ordning, än i förstnämnda finnes föreskrifvet, icke fritagit honom från skyldigheten att föranstalta om konceptets aflemnande till arkivet, men landshöfdingen Berg sådant underlåtit, pröfvar jag rättvist att, med ändring af hofrättens utslag i denna del, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, döma landshöfdingen Berg att för hvad han i berörda hänseende låtit komma sig till last bota ett hundra kronor. Beträffande åtalet i öfrigt finner jag ej skäl att göra ändring i hofrättens utslag.» Justitieråden Skarin, Lilienberg och Hammarskjöld, i enlighet med hvilkas mening Kongl. Maj:ts utslag är affattadt, funno ej skäl att i hofrättens utslag göra annan ändring an, att da böter, hvartill Berg gjort sig förfallen för det af hofrätten honom till last lagda förfarande, af justitieråden bestämdes till ett hundra kronor. Justitierådet Hernmarck yttrade:»med afseende å hvad ifrågavarande, af landshöfdingen Berg till samtlige krono-
Arbetaren Anders Gustaf Jansson anförde härstädes i en ingifven^ ^ skrift klagomål däröfver, att kyrkoherden i Norra Vänga pastorat, prosten O. A. O. Warholm den 10 november 1891 för honom utfärdat ett flyttningsbevis, som i ifrågakomma delar var af följande lydelse:»flyttningsbevis. Utfhs n:r 60 (för värnpligtig) Pag. 480 i Husf. B. Arb. Anders Gustaf Jansson under Stenkullen, född den 25 juli 1866 i N. Wånga församling af Skaraborgs län samt döpt; Är till äktenskap bunden med pig. Karolina Johansdotter n. Tolsg., som han under äktenskapslöfte häfdat 1888. Har inom svenska kyrkan begått H. H. nattvard och är därtill fortfarande oförhindrad, men har icke låtit sig enskildt skriftas för sitt lägersmål. Afflyttar till Stockholm efter årets inskrifning samt före mantalsskrifningen här till nästa år. Betygar Norra Wånga församling af Skaraborgs län i pastorsexpeditionen den 10 november 1891 (nittioett). O. Warholm p.» I skriften uppgaf klaganden, bland annat, att till följd af de obehöriga anteckningarna i detta bevis, hvilka klaganden ansåge för sig kränkande, klaganden dels icke erhållit arbete, dels ock mast mottaga sårande och oberättigade anmärkningar, då han skolat behörigen skrifvas å sin nuvarande vistelseort. Då klaganden hos prosten Warholm förgäfves gjort framställning om erhållande af nytt flyttningsbevis, hvari förr dar och länsmän i Norrbottens län aflåtna cirkulär innehåller anser jag detsamma vara att hänföra till sådana handlingar, som skola förvaras i länsstyrelsens arkiv, och som Berg underlåtit foga anstalt därom, att konceptet till cirkuläret blifvit till arkivet aflemnadt, pröfvar jag rättvist, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, med ändring åt hofrättens utslag i denna del, döma Berg att för omförmälda försummelse i embotet höta ett hundra kronor. Beträffande målet i öfrigt finner jag ej skäl att i hofrättens utslag gorå annan ändring, än att beloppet af de böter, hvartill Berg gjort sig förfallen, för det han, på sätt hofrätten fört honom till last, obehörigen ingripit i allmanne åklagares tjenstutöfning, af mig bestämmes till ett hundra kronor; i följd hvaraf Berg skall för de förseelser i embotet, hvarom han således i detta mal ansetts förvunnen, i en bot bota två hundra kronor, hvilka böter tillfalla kronan.» 37
38 icke några obehöriga anteckningar förekomrae, funne klaganden sig föranlåten anhålla, det justitieombudsmannen måtte dels låta genom vederbörandes försorg affordra Warholm ett lagenligt prestbevis, som icke hindrade klaganden att erhålla behöfligt arbete, dels ock ställa Warholm under tilltal för hans förfarande i nu angifna hänseenden. I häröfver afgifven förklaring yttrade Warholm hufvudsakligen följande. Hvad beträffade den i beviset införda anteckningen rörande klagandens ledighet till äktenskap besvärade sig klaganden öfver densamma såsom sårande för hans anseende och icke lagenlig. Lagenligheten af denna anteckning vore beroende af de förutsättningar, som föranledt anmärkningen. Vore laga trolofning ingången meflan mannen och qvinnan, eller vore hon i laga ordning kyrkotagen såsom hans hustru, eller vore lysning till äktenskap dem emellan afkunnad, så funnes sådan förutsättning, hvarigenom de lagligen vore bundna vid hvarandra. Saknades sådan, vore äktenskapslöftet betydelselöst och lägersmålet att anse såsom lönskaläge. Rörande förhållandet emellan klaganden och Karolina Johansdotter erkände Warholm, att efter bokstafven visserligen ingen af de ofvan påpekade lagliga förutsättningarna här förefunnes, men såsom skäl för den ifrågavarande anmärkningen i beviset ville Warholm anföra, icke allenast att klaganden frivilligt inställt sig hos honom och erkänt sig vara fader. till det barn, som Karolina Johansdotter framfödt, och jämväl sagt sig vara fullt besluten att gifta sig med henne, utan ock att både han och hon, som då varit 22 år gammal och icke stått under giftoman, för Warholm tillkännagifvit sin afsigt att uttaga lysning till äktenskap, så snart hon hunnit tillfriskna efter sin barnsbörd och han lyckats erhålla lämplig anställning. Detta tillkännagifvande hade hvarken han eller hon sedermera återtagit. I klagoskriften kunde man icke heller spåra något försök att förklara förseelsen såsom lönskaläge. Grunden för Warholms handlingssätt läge således i den omständigheten, att de båda kontrahenterna inför honom icke allenast tillkännagifvit, att de ämnade med hvarandra ingå äktenskap, utan jämväl tillagt sin afsigt vara att uttaga lysning, så snart vissa hinder blifvit undanröjda, en omständighet, som Warholm ansett vara så bindande, att han icke vågat i betyget förklara klaganden ledig till äktenskap. Skulle vid pröfningen af Warholms åtgörande den anförda omständigheten finnas icke utgöra tillräckligt skäl att förklara klaganden bunden till äktenskap, utan Warholm anses vara oförhindrad att utfärda ett rent betyg, vore han lika villig som skyldig att ställa sig detta till efterrättelse.
Efter det klaganden i afgifna påminnelser, under förklarande att han aldrig gifvit Karolina Johansdotter löfte om äktenskap eller inför Warholm erkänt sig hafva gifvit henne sådant löfte, vidhållit sin i klagoskriften gjorda framställning, tog justitieombudsmannen detta ärende i öfvervägande och fann därvid, på sätt i en af honom till domkapitlet i Skara aflåten skrifvelse anfördes, ifrågavarande af Warholm för klaganden utfärdade flyttningsbevis vara i två hänseenden felaktigt. Hvad först beträffade den i flyttningsbeviset gjorda anteckning om klagandens förbindelse med Karolina Johansdotter uppgaf Warholm icke, vare sig att klaganden låtit kyrkotaga Karolina Johansdotter såsom sin fästeqvinna, eller att det i flyttningsbeviset oinförmälda äktenskapslöfte blifvit af domstol för fast förklaradt. För nämnda anteckning syntes Warholm icke hafva annan grund, än hvad han i sin förklaring anfört. Men äfven om, såsom Warholm uppgifvit, klaganden inför honom erkänt sig vara fader till det af Karolina Johansdotter framfödda barn, innefattade detta erkännande icke, att häfdandet skett under äktenskapslöfte. Och om äfven, såsom Warholm jämväl uppgifvit, klaganden och Karolina Johansdotter inför honom förklarat sig ämna under viss förutsättning uttaga lysning till äktenskap med hvarandra, vore klaganden därigenom icke lagligen bunden till äktenskap med Karolina Johansdotter. Berörda förklarande berättigade således icke Warholm att i flyttningsbeviset införa den anmärkta anteckningen, att klaganden vore till äktenskap med Karolina Johansdotter bunden. Genom att sålunda i fråga om en särdeles vigtig punkt i flyttningsbeviset införa en uppenbart oriktig anteckning hade Warholm gjort sig skyldig till embetsfel. Utom i afseende å anteckningen 'om klagandens förhållande till Karolina Johansdotter vore ifrågavarande af Warholm för klaganden utfärdade flyttningsbevis lagstridigt jämväl i ett annat afseende, som icke i Warholms förklaring vidrördes. Betyget innehölle nämligen, jämte anteckning därom, att klaganden inom svenska kyrkan begått Herrans nattvard och vore därtill fortfarande oförhindrad, ett tillägg af följande lydelse:»men har icke låtit sig enskildt skriftas för sitt lägersmål». Detta tillägg syntes förutsätta, att enligt Warholms åsigt klaganden skulle vara i följd af begånget lägersmål underkastad enskild skrift, I kongl. förordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj 1855 vore stadgadt att den, som gjort sig skyldig till ansvar för lönskaläge, ej må af den heliga nattvarden komma i åtnjutande, innan han af sin själasörjare, i närvaro af två eller tre bland församlingens medlemmar, låtit sig enskildt skriftas och aflösas. 39
40 Nu gällande bestämmelse om ansvar för lönskaläge förekomme i 18 kapitlet 9 af allmänna strafflagen och lydde sålunda:»ogift man, som öfvar otukt med ogift qvinna, utom i de fall, som förut sagda äro, straffes, för lönskaläge, med böter, högst ett hundra riksdaler. Ej skall dock sådant straff ådöinas i annat fall, än då mannen, efter lagsökning af qvinnan eller hennes målsman, ålägges att underhåll gifva till barn, hvarmed qvinnan i lägersmålet rådd blifvit.» Justitieombudsmannen hade redan förut i sin år 1891 till Riksdagen afgifna embetsberättelse fullständigt utvecklat, att nämnda stadgand e i 1.855 års förordning afsåge allenast den, som af domstol blifvit dömd till ansvar för lönskaläge, men icke en hvar, som begått sådant. Warholin kunde emellertid ej visa, att klaganden för lönskaläge af domstol fällts till ansvar. Vid sådant förhållande kunde klaganden ej heller härför underkastas enskild skrift. Men om äfven, på sätt Warholm syntes förmena, klaganden borde undergå enskild skrift, oaktadt försummelse härutinnan ej utgjorde hinder för honom att eg a tillträde till den heliga nattvarden, borde någon anteckning rörande sådan enskild skrift icke intagits i klagandens flyttningsbevis. I kongl. förordningen angående förändrade stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas, den 20 januari 1865 föreskrefvés nämligen, efter det bestämmelser lemnats om hvad frejdbetyg i allmänhet skulle innefatta,»att prestbevis, som för flyttning från en församling till annan meddelas, jämväl skall, med afseende å kyrkotukten, innehålla, ej allenast huruvida den ifrågavarande personen då är i följd af begånget brott från delaktighet i den heliga nattvarden utestängd, eller genom domstols utslag blifvit för brott under framtiden ställd, än äfven huruvida den flyttande är vorden enligt kyrkolagen varnad att från nattvarden sig afhålla, eller vid den tid, då betyget'utfärdas, är ställd under sådan kyrkotukt, som enligt kongl. förordningen den 21 mars 1862 af kyrkorådet utöfvas». Uppenbart afsåge den af Warholm uti ifrågavarande flyttningsbevis gjorda anteckning, att klaganden icke låtit sig enskildt skriftas för sitt lägersmål, icke sådant förhållande, hvarom, enligt nu anförda bestämmelser, anteckning finge i flyttningsbevis införas. Ehvad man betraktade omförmälda anteckning rörande enskild skrift från materiel eller formel synpunkt, vore densamma följaktligen enligt nu gällande lagstiftning alldeles oriktig. Justitieombudsmannen funne sig fördenskull föranlåten att för det oförstånd i embetet, hvartill Warholm genom ifrågavarande obehöriga anteckningar i det af honom för klaganden utfärdade prestbeviset gjort
sig skyldig, inför domkapitlet åtala Warholm, med yrkande dels att han måtte härför dömas till ansvar jämlikt 5 i lagen om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, dels ock att honom måtte varda ålagdt att vid påfordran för klaganden utfärda nytt laglikmätigt flyttningsbevis. På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 20 juni 1892..Domkapitlet utlät sig däruti: vid det förhållande, att det väckta åtalet, i hvad det rörde den å ifrågavarande prestbevis gjorda anteckningen:»till äktenskap bunden med pigan Karolina Johansdotter, som han under äktenskapslöfte häfdat 1888», innebure anklagelse mot prest, för det han vid meddelande af embetsbevis beträffande borgerligt förhållande skulle begått fel, som kunde hafva medfört kränkning af enskild rätt, men sådant åtal, enligt lagen om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, 13 moin. 3, jämförd med 4, skulle vid världslig rätt upptagas, funne domkapitlet sig förhindradt att till pröfning upptaga åtalet i denna punkt. Hvad åter anginge den åtalade anteckningen därom, att klaganden icke låtit sig enskildt skriftas för sitt lägersmål, så, enär denna anteckning på de af justitieombudsmannen anförda skäl måste anses obehörig och stridande mot gällande föreskrifter beträffande flyttningsbevis, som af presterskapet utfärdades, ville domkapitlet genom sitt utslag hafva ålagt Warholm att till klaganden, vid påfordran och utan kostnad för denne, utfärda nytt, laglikmätigt flyttningsbevis; men då Warholm genom en å utfärdadt prestbevis gjord anteckning af ifrågavarande beskaffenhet icke kunde anses hafva i sitt embete begått sådant fel, hvarå straff borde följa, funne domkapitlet den mot honom i detta afseende förda ansvarstalan icke kunna bifallas. Det lärer vid åtalets anställande icke hafva undgått dåvarande justitieombudsmannen, att, rent forinelt sedt, åtalet bort skiljas i två delar och den ena frågan, nämligen om anteckningen i prestbetyget rörande klagandens förhållande till Karolina Johansdotter, anhängiggöras vid världslig rätt, samt den andra frågan, eller om den obehöriga anteckningen att klaganden icke låtit sig enskildt skriftas, anhängiggöras hos domkapitlet. Men justitieombudsmannen torde ansett det vara mindre lämpligt att för ifrågavarande förseelser på en gång anställa två åtal hos skilda myndigheter, och han förmodade, att erforderlig rättelse skulle vinnas genom det åtal, han hos domkapitlet anhängiggjorde. Då domkapitlet likväl fann sig förhindradt att till pröfning upptaga åtalet i hvad angick den ena af de felaktiga anteckningarna i prestbeviset, och då justitieombudsmannen icke heller ansåg erforderligt att öfverklaga utslaget Justitieombudsmannen8 embetsberättelse till 1S93 års riksdag. 41 ti
42 endast för att. få Warholm befordrad till ansvar för det fel, som domkapitlet upptagit till pröfning, och som han ålagts att rätta, fick utslaget vinna laga kraft. Däremot anbefallde justitieombudsmannen, att åtal skulle vid vederbörande häradsrätt anställas mot Warholm för den i %ttningsbeviset gjorda anteckningen, att klaganden vore till äktenskap med Karolina Johansdotter bunden. Redogörelse för detta åtals utgång lemnas^längre fram i denna berättelse. ' Sergeanten vid Vestgöta regemente E. H. Blomén anmälde härstädes, att, sedan han den 24 september 1890 i Sköfde torgfört köttet af en utaf honom skjuten elg för att försälja detsamma, och, efter det försäljningen en stund pågått, tillförordnade jägmästaren i dåvarande Falbygd revir E. Gerhardsson Stuart, åtföljd af tillförordnade stadsfiskalen i Sköfde J. Björck, infunnit sig å platsen för försäljningen och under utropet»i Kongl. Maj:ts och kronans namn lägger jag beslag på varan jämte det fordon, hvari densamma befinner sig,» förbjudit Blomén att fortsätta försäljningen, utan att därvid uppgifva anledningen till beslaget. Björck hade därefter omedelbart tagit hand om försäljningen, i det han genom en poliskonstapel anmodat en slagtare vid namn Svensson att för beslagtagarnes räkning fortfara med elgköttets afyttrande. Sedermera hade Blomén af beslagtagarne erhållit den underrättelsen, att beslaget verkställts af den anledning, att jagten å den skjutna elgen skulle hafva försiggått å förbjuden mark. Då detta'icke varit händels en, enär elgen skjutits å en af Blomen arrenderad jagtmark inom Värings socken, hade Blomén protesterat mot beslaget, så mycket m^r som hvarken Stuart eller Björck vore behörige att verkställa beslag å djur, som blifvit fällda utom deras tjenstgöringsområde. Värings socken tillhörde nämligen Vadsbo revir och Binnebergs länsmansdistrikt. Oaktadt*protesten hade emellertid försäljningen fått fortgå, hvadan, och då Blomén icke kunde vidare åtgöra, han aflägsnat sig från platsen. Omkring en half timme senare hade Blomén blifvit uppsökt af beslagtagarne, af hvilka Stuart i Kongl. Maj:ts och kronans namn förklarat det gjorda beslaget upphäfdt samt erbjudit Blomén att återfå den beslagtagna varan. Blomén hade då visserligen vägrat att mottaga köttpartiet, men Stuart och Björck hade öfverlemnat detsamma till Bloméns skjutsbonde. Då Stuart och Björck icke varit berättigade att tillvägagå på sätt som skett, anhöll Blomen, att de måtte blifva ställde under åtal och
till laga näpst befordrade samt förpligtade att till Blomén utgifva 50 kronor såsom ersättning för hans med angifvelsen förenade kostnader. I anledning af denna angifvelseskrift infordrades genom Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län yttranden af såväl Stuart som Björck. Stuarts till följd däraf i ärendet afgifna förklaring innehöll hufvudsakligen: då han vid gående ifrågavarande dag öfver salutorget i Sköfde förmärkt, att en person sysslat med att afyttra köttet efter en elg, hade Stuart för insamlandet af uppgifter till den s. k. elgstatistiken inom landet tillsport försäljaren, sergeanten Blomén, hvarest elgen vore skjuten, därtill denne svarat:»å Locketorp Lilla Segelsgårdens egor». Flere personer, bland dem inönsterskrifvaren C. W. Tengstrand, hade däröfver uttalat sin förvåning, enär Blomén, innan Stuart tillkommit, skulle hafva sagt, att elgen skjutits å egorna till Locketorp Störa Se^els^ården, hvilket hemman vore ett Skaraborgs regemente tillhormt mönsterskrifvareboställe. Stuart, som på grund af Blomens olika uppgifter misstänkt, att elgen blifvit fälld å kronan tillhörig mark, hade då förklarat återstoden af elgköttet förbrutet samt eftersändt Björck, med anhållan att denne måtte taga det beslagtagna köttet om hand och försälja detsamma för kronans räkning, hvarjämte Stuart sändt bud till slagtaren Svensson rörande köttets sönderhuggande. Sedan båda infunnit sig, men innan någon försäljning kommit till stånd, hade Stuart, af den anledning att Blomén efter beslagtagandet uppgifvit sig ega jakträtten å mönsterskrifvarebostället, uppsökt ofvanbemälde Tengstrand såsom innehafvare af detsamma samt tillsport honom, som förut upplyst, att hanrej till Blomén öfverlemnat jagträtten å bostället, huruvida han i kontraktet med den person, åt hvilken, han utarrenderat detsamma, undantagit jagträtten, hvartill Tengstrand lemnat nekande svar. Efter upplysning härom hade Stuart uppsökt Blomén och i Björcks närvaro återkallat beslaget, med förklaring att Blomén egde rätt återtaga hvad som tagits i beslag.., c På grund af hvad Stuart sålunda anfört och under åberopande åt två vid hans förklaring fogade intyg bestred Stuart till alla delar Bloméns beskyllningar och ansåg sig, med stöd af de misstankar, som upp stått genom Bloméns sväfvande uppgifter om stället för elgens fällande, hafva haft fullt skäl för att handla såsom han gjort, därvid han icke i någon mån öfverskridit sin befogenhet, enär han i fall sådana som det ifrågavarande icke vore hänvisad till visst område för utöfvande af åklagaremakt. Af omförmälda>id Stuarts'förklaring fogade intygävar det ena utfärdadt af mönsterskrifvaren Tengstrand och poliskonstapeln A. Holm. 43
44 hålkrx^f tfc h!» d StT 1 ain förklaring anfört vore med sanna förhållandet öfverensstämmande. Det andra gällde vigten af elgköttet, då det togs i beslag och da det återlemnades till Blomén 8 fn. R A" l?f ibj^ck afgi?nt ^rklaringen innehöll bland annat, att Stuart r Björck da denne pa kallelse tillkommit, omtalat, att Stuart i beslag va!,,; lawpigepf^l"shuden S0",Varläg invw k0t,artiet' Samt,, i, afslfl?a påminnelser erinrade Blomén i fråga om Stuarts förklaring att Stuart icke kunnat förneka, att han, innan någon bevisning förebragfs TäffatÄfllgen kjutlts.å kanans mark eller eljest af Blomén på olof-. fatl åtk mmits, verkställt beslaget och vidtagit åtgärder för elg-?ien,mark där 6lgen fälldes- och den Plats- & hvilken köttet utbjöds till salu, tillhörde icke Stuarts tjensteområde, hvadan omneskctf llathäs elsr 1Ckie haf,t någ n rättishet att tillvägagå på sätt som skett Ty Stuart egde icke att utom sitt tjensteområde utöfva åklagaremakt. Blomén vidhölle sin anhållan, att Stuart måtte ställas under atal for sitt tillvägagående mot Blomén. u, d anledn[nf af. den m t Stuart gjorda angifvelsen ansåg justitienbudsmannen behöfl^t att erhålla upplysning rörande jagträtten å här ofvan omförmälda boställe. Justitieombudsmannen anmodade fördenhonungens befallningshafvande i Skaraborgs län att härom införskaffa upplysning. Till svar härå meddelade Konungens befallningshafvande, att, enligt vederbörande kronofogdes uppgift, särskildt aftal angående jagtratten a mönsterskrifvarebostället 7/8 mantal Locketorp Stora *g7=tdt 1Ck«]t.r,äffafs ellan indelningshafvaren och arrendatorn daraf, hvadan jämlikt 3 i jagtstadgan den 21 oktober 1864, jagtråtten syntes böra tillkomma brukaren afjorden. J Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit ansåg justitieombudsmannen hvad Blomén i ärendet fört Björck till last icke vara af beskaffenhet att föranleda någon justitieombudsmannens vidare embetsu gfard> : v,? aut\ dät0t tuar? t*11,48* att verkställa ifrågavarande,f*. 1,höS grad klandervärdt och beslöt att mot honom anställa åtal pa följande grunder. Då omförmälda elgkött den 24 september 1890 hölls till salu i Sköfde hade alltsedan den 1 i samma månad jagt efter elg varit tillåten inom Skaraborgs lan. Stuart kunde således icke vidtaga berörda åtgärd under den förmodan, att elgen skulle dödats å tid, då elgjagt var förbjuden. Någon sådan grund hade Stuart ej heller anfört, utan i stället iåsom skäl för beslaget aberopat de olika uppgifter Blomén skulle haft rörande den mark, a hvilken elgen blifvit skjuten. Till följd af dessa sväfvande
uppgifter förmenade Stuart sig hafva haft anledning att misstänka, det elgen skjutits å mark, tillhörig kronan. Af hvad i ärendet förekommit framginge emellertid icke att Stuart haft ringaste orsak att misstänka, att elgjagten egt rum å någon sådan kronan tillhörig mark, hvarom i 1 af jagtstadgan förmäldes. Stuart syntes däremot hafva misstänkt, att elgen skjutits å egorna till mönsterskrifvarebostället Locketorp Stora Segelsgården. Beträffande jagträtt å annans mark vore i 3 af jagtstadgan bestämdt att jagträtten tillkomme boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller kronoheinmanets egor, samt att å jord, som till bruk åt någon upplätes, tillhörde jagträtten brukaren, där ej annorledes aftalats. På grund häraf borde det för Stuart varit uppenbart, att, om äfven elgen olofligen skjutits å nämnda boställes egor, kunde, då jagten ej egt rum under förbjuden tid, kronan ingalunda betraktas såsom rättsegare, utan. hade målseganderätten tillkommit antingen boställshafvaren eller annan brukare af bostället. Nu vore i 24 kapitlet 15 strafflagen stadgadt att, om någon olofligen jagade å annans mark, finge sådan förbrytelse, där den allenast förnärmade enskild persons rätt, icke åtalas af annan än målsegande. En på samma grundsats hvilande bestämmelse förekomme ock i 24 jagtstadgan. Där föreskrefves nämligen att öfverträdelser af samma stadga, hvilka blott förnärmade enskild persons rätt och ej anginge till allmänt gagn gifna föreskrifter, finge endast af målsegande åtalas. Häraf vore det alltså tydligt, att en jägmästare icke i denna egenskap egt att under några förhållanden mot Blomén anställa åtal, för det elg blifvit af honom skjuten å nämnda boställes egor. Följaktligen skulle en jägmästare ej heller haft rättighet att för kronans räkning taga elgköttet i beslag. Sådant oaktadt hade Stuart i sin egenskap af t. f. jägmästare verkställt ifrågavarande beslag, detta till och med utanför det åt honom anvisade tjenstgöringsområde. Vidare hade Stuart under beslaget inbegripit jämväl det fordon, hvari elgköttet befanns, ehuru gällande föreskrifter icke medgåfve att i sådant fall, hvarom här vore fråga, lägga beslag äfven på fordonet. Då Stuart sålunda alldeles obehörigt lagt beslag å ifrågavarande elgkött jämte hud äfvensom å fordonet, hade han gjort sig skyldig till sådant tjenstefel, att detsamma borde beifras. På nu anförda skäl anhöll justitieombudsmannen i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, att denna myndighet måtte förordna åklagare att vid vederbörlig domstol ställa Stuart under tilltal för här ofvan omförmälda tjenstefel, hvarvid ansvar å honom borde 45
46 yrkas enligt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen; och skulle åklagaren jämväl efter befogenhet understödja de ersättningsanspråk, Blomén, sedan denne blifvit i målet hörd och erforderlig utredning skett, kunde komma att framställa. Atal blef häruppå mot Stuart anställdt vid rådstufvurätten i Sköfde, som genom utslag den 4 juli 1892 afgjorde målet. Rådstufvurätten yttrade därvid, att, ehuru Stuart såsom anledning till ifrågavarande beslag föreburit den omständighet, att han på grund af Bloméns olika upp gifter rörande platsen för elgens skjutande haft skäl misstänka, att densamma blifvit fälld å mark, tillhörig kronan, likväl och emedan af hvad i målet förekommit tydligt vore att Stuart icke haft orsak misstänka, det elgjagten egt rum å någon sådan kronan tillhörig mark, hvarom förmältes i 1 af nådiga jagtstadgan den 21 oktober 1864, utan blott att elgen möjligen skjutits å egorna till mönsterskrifvarebostället Locketorp Stora Segelsgården; alltså och då, beträffande jagträtt å annans mark, det i 3 jagtstadgan bestämdes, att jagträtt å boställes egor tillkomme boställshafvare, samt att å jord, som till bruk åt någon upplåtits, jagträtten tillhörde brukaren, där ej annorlunda aftalats, samt vid sådant förhållande, då jagten ej egt rum å förbjuden tid, målseganderätten, äfven om elgen olofligen skulle hafva skjutits å nämnda boställes egor, tillkommit icke kronan, utan boställshafvaren eller brukaren af bostället; ty och som Stuart, enär olofligt jagande å annans mark, i de fall då sådan förbrytelse allenast förnärmade enskild persons rätt, jämlikt 24 jagtstadgan och 24 kapitlet 15 strafflagen, endast finge åtalas af målsegande, i sin egenskap af jägmästare icke under några förhållanden varit berättigad att åtala Blomén, för det elgen blifvit skjuten å sagda boställe, ej heller haft rättighet att för kronans räkning taga elgköttet i beslag, men Stuart beslagtagit icke allenast köttet och elghuden, utan jämväl och utan någon som helst rätt det fordon, hvarå, köttet forslats, pröfvade rådstufvurätten, i förmågo af 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, lagligt att för det oförstånd i sin tjenstutöfning, som Stuart låtit komma sig till last, döma honom att böta tjugufem kronor, hvarjämte Stuart förpligtades godtgöra Blomén för de kostnader och besvär denne fått vidkännas för sakens angifvande och fullföljande hos justitieombudsmannen med fordrade och skäliga ansedda femtio kronor samt ersätta Blomén rättegångskostnaderna vid rådstufvurätten med tjugu kronor. Detta utslag har vunnit laga kraft.
Åf förekommen anledning infordrade justitieombudsmannen upplys- ^» ning huruvida i ett vid Stockholms rådstufvurätts sjette afdelning de# vittne,ed. anhängigt ransakningsmål angående åtskilliga för anstiftande af och delaktighet i upplopp tilltalade personer domstolen låtit till vittnen åberopade personer aflägga ed, utan att lagens föreskrifter härom i 17 kapitlet 16 rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt kongl. förordningen den 5 november 1867, blifvit i alla delar iakttagna. I en till svar härå afgifven förklaring anförde rådmannen h. Hjortzberg, stadsnotarien grefve C. Källing och vice notarien V. Dyberg, att de, som i ofvannämnda mål varit ledamöter af rätten, i detta mai tillåtit vittnen att vid afläggande af den i åberopade lagrum stadgäde ed halla tu finger af högra handen uppsträckta, i stället för att, såsom i namnda lagrum föreskrefves, hålla hand å bok. Då emellertid i berörda mål, där 27 personer voro tilltalade, åklagaren vid ett och samma rättegångs tillfälle åberopade till vittnen icke mindre än 41 personer, samt domstolen icke hade flera än två biblar till sitt förfogande, förmenade förklarande, att den af dem i detta fall tagna utväg vant den lämpligaste, helst som densamma, ehuru icke med lagens bokstaf fullt öfverensstämmande, dock icke kunde såsom stridande mot lagens anda betraktas. Förklarandena hade, fortsatte de, föreställt sig, att lagens föreskrift om huru vid själfva edens afläggande skulle tillgå kunde anses fullgjord, om blott det skedde på ett mot edens allvar och helgd svarande, värdigt sätt. I detta hänseende ville förklarandena åberopa, att, då i fråga om flera slag af eder såsom domareed, gäldenärsed i konkurs, tro- och huldhetsed m. m. någon föreskrift icke lemnats, huru vid dessa eders afläggande skulle tillgå, den praxis utbildat sig, att, där endast en eller några få personer skulle samtidigt aflägga ed, de hölle tu finger af högra banden å den heliga skrift, men att, där ett flertal samtidigt skulle svärja, såsom vid tro- och huldhetseds afläggande, hvar och en för sig uppsträckte högra handen eller två finger däraf, samt att det icke torde kunna bestridas, att detta sistomförmälda sätt att aflägga ed af den allmänna meningen uppfattades såsom högtidligt och värdigt. Vid förklaringen var fogadt transsumt af rådstufvurättens protokoll för den 27 februari 1892, utvisande att uti ifrågavarande mål åklagaren till vittnen åberopat 41 personer, hvilka samtliga voro tillstädes och fingo gå vittneseden, om sättet för hvars afläggande protokollet likväl icke innehöll någon särskild upplysning. Ofvanomförmälda lagrum lyder sålunda:»vittnen skola, i bägge delomännens, eller deras ombudsmäns, närvaro, denna ed, med hand å bok, svärja: Jag N. N. lofvar och svär, 47
48 vid Gud och hans heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i denna sak händt och sannt vara, så att koej något k förtiger, tillägger eller förändrar; så sannt mig Gud hiälpe till ht och själ.» För judar är detta edsformulär i så måtto ändradt, att edsrorpligtelsen bör ske vid Gud och hans heliga lag. Lagen föreskrifter, att eden skall afläggas»med hand å bok», hvarmed_ egentligen åsyftas den heliga skrift, böckernas bok. Den särskilda, högtidliga förbindelse i eden, som innebäres i att svärja vid Gud och hans heliga evangelium, eller vid Gud och hans heliga lag, skall således genom en symbolisk handling af vittnet ytterligare hos detta inskärpas. Af ålder har till edlig försäkran hört högtidlig åkallan af en högre makt och beröring af vissa symboler, hvilka likasom åskådligt skulle framställa v.gten och allvaret af den afgifna försäkran. Att Spp<nfva lagens uttryckliga fordran i berörda hänseende kan lika litet vara domaren tillätet, som det är honom medgifvet att efter godtycke låta vittne aflägga en ed af annat innehåll än det i lagen föreskrifna. Den stora vigt vår rätt tillerkänner vittnesbevisningen gör det ock angeläget, att denna bevisning i allo tillkommer i den form, som lagen fordrar. Fn afvikelse därutinnan kan medföra betänkliga olägenheter. Om en domstol tillåter, att vittnesbörd aflägges under andra former, än dem lagen särskildt föreskrift, kan sådant hos vittne lätt alstra den torestäl ning, att den aflagda eden icke för vittnet har samma förbindande kraft, som den skulle haft, därest den aflagts i full öfverensstämmelse med lagens stadganden. Hvad jag här anfört har jag återgifvit ur en skrifvelse, som justitieombudsmannen aflät till advokatfiskal i Svea hofrätt. I denna skrifvelse yttrade justitieombudsmannen vidare: enligt hans mening vore det oeftergiflig!, att lagens uttryckliga föreskrift i fråga om sättet för edens aflaggande noga lakttoges; och justitieombudsmannen hade ingalunda kunnat gilla den mening, som förklarandena uttalat, att lagens föreskrift om huru vid själfva edens afläggande skulle tillgå kunde anses fullgjord, om blott det skedde på ett mot edens allvar och helgd svarande, värdigt satt Uppfattningen af hvad i detta afseende borde anses äim* s^u"e Ju kunna vexla hos olika domare och under olika tider pa olika sätt, som ingalunda vore med edens allvar och helgd öfverensstämmande. Hvad förklarandena till sitt försvar anfört därom, att de icke haft mer än två biblar tillgängliga, förtjenade icke afseende. Anaghgen skulle från andra afdelningar af rådstufvurätten biblar kunnat anskaffas till _ erforderligt antal. Hade sådant emellertid icke låtit sig göra, kunde vittnena fått i flera omgångar aflagga eden, ett förfarande som
i anseende till det korta edsformulär icke skulle vållat någon nämnvärd tidsutdrägt. Hvad särskildt anginge den af förklarandena framhållna omständighet, att vid tro- och huldhetseds afläggande den praxis utbildat sig, att en och hvar för sig uppsträckte högra handen eller två finger däraf, vore att märka att beskaffenheten af denna ed vore alldeles olikartad vittnesedens. Ett öfverträdande af en dylik ed kunde, för öfrigt icke under några förhållanden drabbas af ansvar enligt 13 kapitlet straff- Justitieombudsmannen ansåge, att förklarandena i omförmälda hänseende gjort sig skyldige till embetsfel; och då deras förklaring, genom hvilken de sökt försvara sin åtgärd, icke gåfve anledning att antaga, att de för framtiden skulle undvika det klandrade förfarandet, funne justitieombudsmannen sig föranlåten att åt advokatfiskalen uppdraga att inför hofrätten lagligen tilltala förklarandena för hvad justitieombudsmannen lagt dem till last samt att därvid å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Sedan advokatfiskalen i anledning häraf anställt atal mot radstufvurättens ofvanbeinälde ledamöter, har hofrätten, efter slutad skriftvexling, den 5 juli 1892 i målet sig utlåtit, att, som upplyst vore att rådmannen Hjortzberg, stadsnotarien Källing och vice notarien Dyberg, hvilka vid ofvanberörda rättegångstillfälle varit ledamöter i rådstufvurätten, låtit i omförmälda, af rådstufvurätten då handlagda mål till vittnen åberopade personer vid vittnesedens afläggande hålla tu finger af högra handen uppsträckta, samt Hjortzberg, Källing och Dyberg icke ställt sig till efterrättelse hvad lagen i berörda hänseende bjöde därom, att vittnen skulle eden med hand å bok aflägga; alltså pröfvade hofrätten, utan afseende å hvad Hjortzberg, Källing och Dyberg till ursäkt för berörda förfarande anfört, rättvist, i förmågo af 25 kapitlet 17 strafflagen, döma dem att för hvad dem sålunda till last läge bota, rådstufvurättens ordförande, rådmannen Hjortzberg, tjugu kronor samt Källing och Dyberg hvardera tio kronor. Utslaget är laga kraftvunnet. 49 Vid den granskning, som härstädes verkställdes i fråga om^ de från jj 2 ndiing länscellfängelset i Linköping inkomna fångförteckningar för år 1890, «/ ärende» anmärktes, bland annat, att timmerkarlen Gustaf Olsson,, hvilken den 20 Ä7t *** april 1890 såsom lösdrifvare intogs i fängelset, förhördes inför Konungens befallningshafvande i länet, så vidt af fångförteckningarna kunde inhemtas, Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 ars riksdag.
50 5? dfn J4 Påföljande maj> då han dömdes till ett års tvångsarbete. Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt infordrades yttrande från Konungens befallningshafvande, som meddelade, att, enligt hvad hos Konungens befallningshafvande förda anteckningar gåfve vid handen, Olsson samma dag han häktades undergått förhör, hvarvid beslutits, att prestbetyg angående honom skulle infordras. Så hade ock skett den 24 april genom skrifvelse till magistraten i Norrköping, hvarefter, och sedan prestbetyget den 30 april till Konungens befallningshafvande inkommit, Olsson den 14 påföljande maj blifvit af länsstyrelsen dömd till ett års tvångsarbete. I yttrandet, som var undertecknadt af landssekreteraren J. A. Walenberg och landskamreraren N. H. Joachimsson, å landshöfdingeembetets vägnar anfördes slutligen att dröjsmålet till hufvudsaklig del torde hafva berott därpå, att Wallenberg, som den 10 förutgångne mars af sjukdom urståndsätta att röra sig, först den 15 april kunnat åkande begifva sig till landskansliet, där han sedermera å expeditionsdagarne tjenst- Jort till den 7 maj> då semester under fjorton dagar beviljats honom. Efter mottagandet af detta svar begärde justitieombudsmannen i skrifvelse till Konungens befallningshafvande upplysning, hvilken person under tiden den 7 14 maj år 1890 tjenstgjort såsom landssekreterare. Med anledning af denna skrifvelse upplyste Konungens befallningshafvande, att, på sätt jämväl ett bifogadt utdrag af protokollet hållet inför landshöfdingeembetet den 7 maj 1890 utvisade, t. f. länsnotarien J. E. S. Cnattingius varit förordnad att under 14 dagar från och med den 9 i. samma månad, därunder Wallenberg begagnade sin rätt till semester, tjenstgöra såsom landssekreterare. Vid Konungens befallningshafvandes skrifvelse voro fogade dels den s. k.»fångkappan», ett ytterark, hvari handlingar rörande Olsson förvarades, och hvarå fanns antecknadt, bland annat, att förhör med Olsson hållits den 20 april 1890, samt att skrifvelsen till magistraten i Norrköping aflåtits den 24 april, dels utdrag af protokollet för den 14 maj 1890, i hvilket funnos intagna de i lag föreskrifna anteckningarna rörande Olssons lefnadsförhållanden samt prest- och läkarebetyg för honom in. m., men hvilket protokoll icke innehöll någon upplysning om eller hänvisning till ett föregående förhör. Om än genom hvad sålunda förekommit kunde anses utrönt, att förhör med Olsson hållits redan den 20 april, ehuru någon anteckning därom icke förekom i den hos länsstyrelsen granskade fångförteckningen, fann justitieombudsmannen likväl anmärkningsvärdt, att, sedan det infordrade prestbetyget den 30 april ankommit, Olsson onödigtvis mås
tillbringa nära 14 dagar i fängelset, innan dom öfver honom meddelades. Det syntes justitieombudsmannen nämligen icke hafva funnits något giltigt hinder för landssekreteraren att, efter det prestbetyget ankommit, följande dag anmäla sådant för länsstyrelsen, på det Olsson genast måtte blifva förekallad och dömd. Då det gällde en häktad person, borde länsstyrelsen låtit sig angeläget vara att icke längre än nödigt fördröja ärendets slutliga handläggning. Likasom landssekreterarens tillvägagående stode i strid med den skyndsamhet, som i allmänhet borde ådaga- Fä gas i fråga om häktad person, stämde det icke heller öfverens med föreskrifter, som i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrifvares behandling meddelats, och som visade, att de ärenden, hvilka i enlighet med denna lag handlades, borde med all möjlig skyndsamhet behandlas. Så t. ex. stadgades i nämnda lag att skriftligt utslag skulle tillställas den till tvångsarbete dömde inom tre dagar, den oräknad då beslutet afkunnades. Vidare att om en till tvångsarbete dömd person ville söka ändring i Konungens befallningshafvandes utslag, skulle han redan inom åtta dagar ingifva sina till Konungen ställda besvär till Konungens befallningshafvande, som skulle så fort ske kunde till justitie-revisionsexpeditionen insända besvären, tillika med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar. Dessa bestämmelser gåfve vid handen, det lagen afsåge, att största skyndsamhet i fråga om lösdrifvares behandling skulle ega "ruin; och ej minst blefve detta tydligt, om man med desamma jämförde de föreskrifter, som gällde i fråga om expedierande af underrätts utslag angående häktad samt tid och sätt för besvärs anförande af sådan person.. På grund häraf fann justitieombudsmannen nu omförmälda dröjsmål innebära en embetsförsummelse af allvarsam art. Hvad i länsstyrelsens först omförmälda skrifvelse ujfpgifvits rörande orsaken till dröjsmålet syntes icke förtjena afseende i vidare mån, än att, då landssekreteraretjensten, hvars utöfvare på grund af 58 i landshöfdingeinstruktionen den 10 november 1855 vore ansvarig för behandlingen af ärenden af ifrågavarande slag, under fjorton dagar från och med den 9 maj uppehölls af t. f. länsnotarien Cnattingius, jämväl denne måste jämte den ordinarie landssekreteraren göras ansvarig för den begångna försummelsen, en hvar i den mån honom vidkomme. Vid granskning af 1890 års hit inkomna fångförteckningar förekom äfven en annan anmärkning, som justitieombudsmannen, efter inhemtade upplysningar, ansåg sig böra beifra. Det anmärktes nämligen att Göta hofrätts d*en 30 april 1890 meddelade utslag i mål angående gatläggaren 51
52 Anders Magnus Månsson först lördagen den 13 påföljande maj ankommit t"/, kronohäktet i Norrköping, hvarest Månsson förvarades. Sedan justitieombudsmannen hos Konungens befallningshafvande gjort förfråo-- ningar i ärendet, erhölls det svar, att utslaget den 2 maj 1890 ankommit till Konungens befallningshafvande, att verkställighetsorder den 7 maj påskrifvits, samt att utslaget den 10 i samma månad med posten afgått till magistraten i Norrköping. Tillika meddelades att den landskanslisttjenst, till hvars göromål det hörde att diarieföra, till underskrift inlemna och därefter öfversända dylika expeditioner, sedan den 24 april 1890 föreståtts af en person för första gången, hvadan han i följd däraf vant något ovan vid göromålen. Jämväl i detta fall ansåg justitieombudsmannen en försummelse hafva egt rum. Äfven med fäst afseende å andra tilläfventyrs brådskande göromål borde en så litet tidsödande åtgärd som den ifrågavarande, vid, det förhållande att utslaget afsett häktad person, icke hafva fördröjts i åtta dagar, utan kunnat ombestyras genast eller åtminstone nästa dag efter ankomsten. För denna embetsförsurnraelse bure landssekreteraren ansvaret. På grund häraf uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal i Göta hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala Wallenberg och Cnattingius samt å dera yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet för ifrågavarande embetsfel, i den mån en hvar af dem vore därför ansvarig, och föreskref justitieombudsmannen tillika, att advokatfiskal borde ej mindre yrka förpligtande för dem att ersätta statsverket kostnaden för Olssons och Månssons underhåll i fängelse under de dagar, desse i följd af anmärkta försummelser kommit att längre än vederbort hållas häktade, än äfven att, därest Olsson och Månsson, sedan tillfälle dem beredts att i målet yttra sig, komme att framställa ersättningsanspråk, desamma i mån af befogenhet understödja. I anledning häraf anställde advokatfiskalen åtal, därvid advokatfiskal emellertid upplyste, att såväl förmyndaren för Olsson, hvars vistelseort då var okänd, som Månsson i advokatfiskalen tillhandakomna behörigen bevittnade handlingar förklarat sig icke hafva några ersättningsanspråk att i målet framställa. Hofrätten meddelade, efter skedd skriftvexling, utslag i målet den 12 juli 1892 och utlät sig därvid, att, enär af innehållet Magen den 12 juni 1885 angående lösdrifvares behandling uppenbarligen fram<finge att ärenden, som enligt denna lag behandlades, skulle med all möjlig skyndsamhet behandlas, och till följd häraf det förhör, som enligt samma lag skolat hållas med Gustaf Olsson, bort, ehuru viss tid för dylika
förhör icke funnes utsatt, anställas, så snart prestbetyget rörande honom den 30 april 1890 till länsstyrelsen ankommit och annat hinder ej mött, men sådant förhör icke egt rum under tiden till den 9 maj, då Wallenbergs tjenstledighet börjat, och af Cnattingius, som därefter under en tid af fjorton dagar utöfvat landssekreteraretjensten, hållits först den 14 maj, samt Olsson i följd af den försumlighet, som Wallenberg och Cnattingius sålunda låtit komma sig till last, finge anses hafva suttit häktad tretton dagar längre än vederbort och statsverket under denna tid fått vidkännas kostnaden för hans underhåll, hvilken kostnad, enligt hvad upplyst blifvit, utgjort 34 öre om dagen, pröfvade hofrätten, som funne något afseende icke kunna fästas vid hvad Wallenberg och Cnattingius till sitt fredande anfört, lagligt att, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, döma dem att hvardera bota femton kronor; hvarjämte de förpligtades ersätta statsverket kostnaden för Olssons underhåll,. Wallenberg under åtta dagar med två kronor 72 öre och Cnattingius under fem dagar med en krona 70 öre. Vidare och då med hänsyn till den skyndsamhet, hvarmed ärenden angående häktade personer borde handläggas, hofrättens utslag den 30 april 1890 rörande Anders Magnus Månsson, hvilket kommit länsstyrelsen tillhanda den 2 nästpåföljande maj, bort ofördröjligen afsändas till kronohäktet i Norrköping, där'månsson varit förvarad, men sådant icke. skett förr än den 10 i sistnämnda månad, samt Wallenberg vore ansvarig för den försummelse, som härutinnan förelupit; fördenskull och emedan Månsson till följd häraf finge anses hafva suttit häktad sju dagar längre än vederbort, och statsverket måst under dessa dagar bekosta hans underhåll, som enligt lemnad upplysning uppgått till 31 öre om dagen, pröfvade hofrätten, jämlikt ofvannämnda lagrum, rättvist döma Wallenberg, för hvad honom härutinnan läge till last, att böta tio kronor samt att ersätta statsverket för Månssons underhåll med två kronor 17 öre. Detta utslag har vunnit laga kraft. 58 På sätt i senast afgifna embetsberättelse omförmäles (sidd. 2-6) hade spjue^'9för kyrkoherden i Algutstorps pastorat, kontraktsprosten J. H. Vingqvist pruteriiga anfört underdåniga besvär öfver Göta hofrät.ts den 7 juli 1891 meddelade^or attmns utslag, hvarigenom hofrätten dömt Vingqvist till böter, för det han obehörigen uppburit vissa afgifter för presterliga förrättningar. Enligt utslag den 14 juli 1892 har Kongl. Maj:t icke funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring.
54 ÄÄ.Genom utslag den 30 december 1890 hade hofrätten öfver Skåne och hållande af Blekinge, på sätt af justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 före väg. års Riksdag närmare inhemtas (sidd. 77 86), dömt åtskillige medlemmar af magistraten i Lund till böter för det felaktiga förfarande, hvartill de gjort sig skyldige genom deltagande i vissa magistratsbeslut angående förbud mot hållande af föredrag. Sedan de dömde häröfver anfört underdåniga besvär, har Kongl. Maj:t genom utslag den 5 augusti 1892 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens öfverklagade utslag. uppropslista. Handlanden Holmgren ingaf hit en skrift, däri han, i fråga om behandlmgen den 11 januari 1892 af ett vid rådstufvurätten i Linköping af Carin Molander mot Holmgren anhängiggjordt mål angående fordringsanspråk, anförde följande. Efter det Holmgren mottagit stämning att nämnde dag inställa sm vid rådstufvurätten för.att svara å Carin Molanders mot honom framställda påståenden, hade Holmgren, för att undvika att inlåta sig i rättstvist med Carin Molander, med henne ingått förlikning, hvarvid han erhållit en bevittnad handling, däri hon frånhände sig rätt till hvarje slags kraf mot Holmgren, rättegångskostnaderna äfven inbegripna. Detta oaktadt hade Holmgren varit skyldig att hörsamma rättens kallelse, och infinna sig inför domstolen, hvartill Holmgren äfven manades af nödig omtänksamhet. Uppenbart vore nämligen att, om Holmgren på god tro uteblifvit. vid rättegångstillfället, hade målet kunnat förekomma till behandling och Holmgren kunnat ådömas såväl rättegångskostnader som böter för uteblifvandet; och utslaget hade kunnat, Holmgren. ovetande, vinna laga kraft, så att Holmgren blifvit ovägerligen skyldig att betala hvad honom sålunda blifvit till utgifvande ådömdt. Holmgren hade också i god tid på utsatt dag infunnit sig i rådstufvurättens förmak, och då uppropslistan för dagen, som kort därefter, såsom Holmgren kunde med vittnen styrka, anslogs på vanlig plats, äfven upptog målet mot Holmgren, utvisande att stämningen icke blifvit af Carin Molander återkallad, hade Holmgren naturligtvis varit nödsakad att qvarstanna och afvakta målets påropande i laga ordning. Efter det att de två första målen på uppropslistan förevarit och ordningen kommit till målet mot Holmgren, hvilket var det tredje af de på listan upptagna, hade emellertid ett af de sista målen på densamma företagits, och därefter hade det fjärde i ordningen påropats. Då uppropslistan sålunda icke följdes, utan målen företogos i annan och synbarligen godtycklig ordning, hade Holmgren fortfarande måst afvakta
kallelse att infinna sig inför rätten enligt stämningen. Enär sådan kallelse likväl allt fortfarande icke afhördes, hade Holmgren slutligen funnit sig nödsakad att själf anmäla sig inför rätten med anhållan om målets företagande till behandling. Därvid hade upplysts att Carin Molander låtit efter sessionens början inför rätten anmäla stämningens återkallande samt att rätten afskrifvit målet. Att utan svarandens förekallande, om han vore närvarande d. v. s. befunne sig i rättens förmak, före rättegångstimmans slut afskrifva ett på föredragningslistan stående mål och låta svaranden timtals vänta på målets föredragning syntes omöjligen kunna vara annat än ett felaktigt förfärande. Om Holmgren vid uppropslistans anslående funnit målet mot sig icke vara därå upptaget och stämningen sålunda uppenbarligen återkallad, så hade han naturligtvis låtit därvid bero, och detsamma hade visserligen äfven blifvit fallet, om Holmgren i behörig tid fått kännedom om målets afskrifvande och då kunnat aflägsna sig, antingen det nu varit vid sessionens början eller vid föredragning enligt listan i laga ordning. Men genom rättens i förevarande fall vidtagna förfarande hade Holmgren blifvit uppehållen nästan hela förmiddagen. Holmgren ansåg sig därför berättigad till ersättning för denna honom obehörigen vållade tidsförlust samt yrkade, att rättens ledamöter vid ifrågavarande tillfälle, nämligen ordföranden, rådmannen A. F. Olson samt illiterat^ rådmannen Ph. Svanfelt och stadsnotarien, vice häradshöfdingen O. Mattsson, borde kännas skyldige att ersätta Holmgren den honom sålunda tillskyndade förlust. I häröfver infordradt yttrande androg rådmannen Olson, å rådstufvurättens vägnar, att vid rätten målen alltid plägade påropas i den ordning, de vore uppförda i uppropslistan, därest ej någon särskild omständighet föranledde undantag. Så hade ock skett vid ifrågavarande tillfälle. Då emellertid käranden i det mål, klagoskriften afsåge, vid rättegångstimmans början låtit anmäla, att målet ej fullföljdes, hade radstufvurätten saknat anledning att påropa detsamma förr, än de öfriga målen blifvit handlagda; och därefter skulle det ock hafva blifvit påropadt, därest ej Holmgren därförinnan anmält sin närvaro. Rådstufvurätten kunde således ej finna, att något felaktigt förfarande härutinnan egt rum. Efter det Holmgren afgifvit påminnelser i målet, tog justitieombudsmannen i öfvervägande hvad, på sätt ofvan omförmälts, däruti förekommit och uppdrog åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att åtala Olson. I den skrift, i hvilken detta uppdrag meddelades, yttrade justitieombudsmannen, bland annat, följande: vid ifrågavarande rättegångstillfälle den 11 januari 1892 hade i den för dagen upprättade och anslagna upprops- 55
56 lista å mål, som sagde dag skulle inför rådstufvurätten i Linköping förekomma till handläggning, afvikelse egt rum, och Olson, hvilken, såsom vid tillfället ordförande i rätten, måste anses vara för samma afvikelse ensam ansvarig, hade icke kunnat uppgifva någon giltig grund för densamma. Kongl. kungörelsen angående uppropslistor vid de allmänna domstolarne den 6 oktober 1882 innehölle, att å landet vid början af hvarje lagtima ting eller allmänt sammanträde rättens ordförande skulle upprätta och låta å rättens dörr anslå en lista, hvari de till tinget eller sammanträdet instämda eller uppskjutna mål vore för hvarje rättegångsdag uppförda i den ordning, i hvilken han hade för afsigt att uppropa dem till handläggning, samt att vid rådstufvurätt sådan lista skulle upprättas och anslås för hvarje rättegångsdag, innan målen företoges; hvarjemte särskildt föreskrefves att hvad sålunda blifvit stadgadt dock ej finge utgöra hinder för domaren att i särskilda fall, då han funne parternas beqvämlighet det fordra, göra ändring i den kungjorda föredragningsordningen. Med de i denna kungörelse gifna bestämmelser hade påtagligen afsetts att bereda den lättnad för den rättssökande allmänheten, att parterna i de mål, som vid underrätt anhängiggjordes, skulle kunna ungefärligen beräkna, vid hvilken tid på dagen deras mål skulle förekomma, och sålunda icke behöfva onödigtvis vid domstolen förnöta kanske hela dagen i afbidan på målets uppropande. Men lika påtagligt vore ock att, därest afvikelser från den i den kungjorda uppropslistan angifna ordningen utan skäl egde rum, listan icke medförde den åsyftade lättnaden för allmänheten, utan tvärtom vilseledde parterna. Därför hade också i kungörelsen uttryckligen föreskrifvits, när ändring i den kungjorda föredragningsordningen finge af domaren vidtagas, nämligen i särskilda fall, då han funne parternas beqvämlighet det fordra. Där icke sådana särskilda fall förekomme, ålåge det otvifvelaktigt domaren att iakttaga den af honom förut bestämda ordning för målens företagande till behandling, hvilken uppropslistan utvisade. Ehuru Holmgren träffat uppgörelse med Carin Molander, hade han likväl haft anledning att inställa sig hos rådstufvurätten å den i stämningen utsatta tid. Och då han därvid fann målet vara uppfördt å uppropslistan, hade han naturligtvis att afbida målets uppropande för att erhålla visshet om, huruvida Carin Molander verkligen återkallade sina i stämningsansökningen framställda påståenden eller icke, samt i senare fallet förete det af henne utfärdade skriftliga erkännandet, att hon icke vidare hade några fordrings- och ersättningsanspråk att i målet framställa.
Olson hade icke påstått, att den af honom i förevarande fall vidtagna ändring i föredragningsordningen föranledts dåraf, att han funnit någon parts beqvämlighet det fordra. Hvad särskildt det af Carin Molander mot Holmgren instämda målet beträffade hade så mycket mindre funnits anledning 'att företaga detsamma i annan ordning än dep i uppropslistan bestämda eller att uppskjuta detsamma, till dess öfriga mål å listan blifvit föredragna och handlagda, som Carin Molander låtit genom sitt ombud anmäla, att målet vore förlikt, hvadan dess handläggning icke kunde antagas vålla synnerlig tidsutdrägt. Enär således Olson alldeles obehörigt afvikit från den i uppropslistan angifna ordning, och Holmgren härigenom nödgats att längre än för honom eljest varit erforderligt uppehålla sig vid rådstufvurätten, hade Olson gjort sig skyldig till ett tjenstefel af den art, att justitieombudsmanneif ansåge sig ej böra underlåta att beifra detsamma. Advokatfiskalen skulle därför hos hofrätten ställa Olson under tilltal för ifrågavarande tjenstefel samt därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet ; hvarjämte justitieombudsmannen föreskref, att, därest Holmgren, i målet hörd, framställde ersättningsanspråk mot Olson, detsamma borde af advokatfiskal understödjas i mån af befogenhet. På grund häraf anställde advokatfiskalen åtal mot Olson vid hofrätten under yrkande om ansvar å honom, hvarjämte advokatfiskalen understödde vissa af Holmgren väckta ersättningsanspråk. Under tillkännagifvande, att på rådstufvurättens uppropslista den 11 januari 1892 varit upptagna åtta mål, samt med företeende af intyg, att beträffande tre af dessa mål, däribland det emot Holmgren instämda, vore af rådstufvurättens ordinarie ordförande i stämningsboken antecknadt att de blifvit förlikta före inställelsen, anförde Olson i en till hofrätten afgifven förklaring, att redan, då han i följd af förhinder för ordinarie ordföranden öfvertog ordförandeskapet för återstående delen af ifrågavarande rättegångsdag, stämningsboken innehållit anteckning därom, att det emot Holmgren instämda målet vore förlikt; att i anledning däraf, och då det torde vara ytterst sällsynt, att svarandepart i ett mål, som af kärande anmälts vara förlikt, inställde sig vid rätten, Olson icke påropat samma mål i den kungjorda föredragningsordningen, öfvertygad, som han varit, att någon svarande ej fanns tillstädes; samt att Olson icke ansåge sig hafva härigenom gjort sig förfallen till ansvar och bestrede Holmgrens ersättningsanspråk, enär denne, förutom det att han sedan det af Carin Molander omstämda beloppet blifvit betaldt, onödigtvis inställt sig vid rätten, i allt fall därstädes mycket lätt kunnat förvissa sig om, att Carin Molander återkallat stämningspåståendet. Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag. 57
58 Genom utslag den 18 november 1892 utlät sig hofrätten, att hofrätten tunne hvad i målet blifvit lagdt rådmannen Olson till last icke vara af beskaäenhet att till ansvar eller ersättningsskyldighet föranleda, hvartore hoträtten förklarade den emot honom förda talan icke kunna bifallas. Da jag, efter att hafva tagit del af hvad i detta mål förekommit, ann hvad Olson däri anfört icke böra freda honom från ansvar för den af honom ostridigt begångna underlåtenheten att, jämlikt gällande föreskrifter^ uppropa ifrågavarande mot Holmgren instämda mål i den ordning, då det enligt anslagen uppropslista skulle förekomma, eller befria honom från skyldighet att ersätta Holmgren för denne i anledning al berörda underlåtenhet tillskyndade besvär och kostnader, uppdrog jag åt advokatfiskalen att öfver hofrättens utslag anföra underdåniga esvär. Dessa besvär äro nu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Felaktigt prestbevis. o J mgifven skrift anförde arbetaren Anders Gustaf Jansson, pa sätt i denna berättelse (sidd. 37 42) omförmälts, klagomål, bland annat, däröfver, att kyrkoherden i Norra Vånga pastorat, prosten O. A. O. Warholin i. ett för klaganden den 10 november 1891 utfärdadt flyttnmgsbevis infört, anteckning, att klaganden vore till äktenskap bunden pigan Karolina Joliansdotter, som han under äktenskapslöfte häfdat klaganden härom i skriften yttrade samt hvad Warholm genmälde är återgifvet vid redogörelsen här ofvan för det åtal, justitieombudsmannen på anförda skäl vid domkapitlet i Skara anställde rörande, bland annat, nyssnämnda felaktighet i flyttningsbeviset.. grund af den utgång, åtalet i denna del erhöll vid domkapitlet, anbefallde justitieombudsmannen, såsom i berörda redogörelse omtalats, att åtal mot Warholm för ifrågavarande anteckning i flyttnino-sbeviset skulle anställas vid vederbörande häradsrätt, för hvilket ändamål Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län anmodades att förordna åklagare.? anledning af det åtal, som på grund häraf anställdes vid Skånings häradsrätt, meddelade häradsrätten den 2 december 1892 utslag af innehåll att, enär sådant förhållande icke åberopats än mindre ådagalagts att laga skäl kunde anses hafva förefunnits till den uti ifrågavarande öi klaganden utfärdade flyttningsbevis förekommande anteckningen:»till äktenskap bunden med pigan Karolina Joliansdotter n. Tolag., som han under äktenskapslöfte häfdat 1888», pröfvade häradsrätten lagligt ålägga
Warholm att till klaganden vid påfordran och utan kostnad för denne utfärda nytt laglikmätigt flyttningsbevis med uteslutande af nämnda anteckning; men då, med afseende å hvad Warholm anfört rörande anledningen till den ifrågavarande anteckningen å prestbeviset, Warholm icke kunde anses hafva genom sitt förfarande begått sadant fel i embetet, att straff därå borde följa, funne häradsrätten den emot honom i det hänseendet förda ansvarstalan icke kunna bifallas. Utslaget har fått vinna laga kraft. 59 Sedan till justitieombudsmannens kunskap kommit att Ramsele Felaktig dom. tingslags häradsrätt genom utslag den 17 mars 1892 dömt pigan Karin Sjöström till ansvar både för barnamord och för fosters läggande å lön, hvilken dom syntes anmärkningsvärd, blefvo häradsrättens protokoll och utslag i berörda mål infordrade. Af dessa handlingar inhemtades att Karin Sjöström, som ställts under tilltal vid häradsrätten af vederbörande kronolänsman, inför rätten uppgifvit, att hon, sedan hon af oloflig beblandelse blifvit hafvande, fattat det beslut att, i händelse fostret framföddes vid lif, döda detsamma; att hon, som varit i tjenst hos en hemmansegare i Hällvattnets by, natten till den 14 februari 1892, medan hon legat till sängs, framfödt ett lefvande barn, som hon efter förlossningen låtit ligga under täcket, i afsigt att barnet skulle qväfvas; att hon, så snart, efter hennes förmodan, barnets lif flytt, dolt dess döda kropp i sängkläderna, där den fått ligga till morgonen den 15 februari, då hon burit liket till fähuset och nedgräft detsamma bland där befintligt foder; att hon vid och efter förlossningen visserligen varit sjuk, men dock ej urståndsatt att lemna barnet erforderlig vård; samt att hon vid förlossningstillfället legat i samma säng som en tjenstekamrat, och att dörren mellan det rum, där Karin Sjöström haft sin sofplats, och ett angränsande rum, hvarest husbondfolket legat, vid tillfället stått öppen. Efter det obduktion af det döda barnets kropp _ egt rum, yttrade häradsrätten enligt ofvannämnda utslag, att, enär Karin Sjöström, hvilken af oloflig beblandelse blifvit hafvande, genom egen bekännelse och den i målet förebragta bevisning vore lagligen öfvertygad att hafva, efter att på natten mellan den 13 och 14 nyssberörda februari i enslighet, men utan att hon den enslighet sökt, framfödt ett lefvande gossebarn, dels genom uppsåtligt underlåtande af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var, dödat sitt foster, dels ock därefter fostret å
60 lön lågt, dömde häradsrätten, jämlikt 14 kapitlet 22 och 25 strafflagen, jamforda med 4 kapitlet 2 samma lag, dessa lagrum sådana de lydde genom lagen den 20 juni 1890, Karin Sjöström att hållas till straffarbete för barnamord i tre år och för fosters läggande å lön i fyra månader, eller sammanlagdt i tre år fyra månader. Enär Karin Sjöström förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen, hvilken tagit sin början den 23 mars 1892, kunde rättelse af berörda enligt justitieombudsmannens åsigt delvis oriktiga utslag ej i besvärsväg vinnas. Men genom direktören vid det straffängelse, där Karin Sjöström intagits, uppmanades hon att iolk n? Ä):t 1 unde.r(jåuighet söka nåd. Enligt utslag den 15 juli 892 medgaf Kongl. Maj:t i nåder, att Karin Sjöström förskonades från enne för. fosters läggande å lön ådömda fyra månaders straffarbete. Den felaktighet, som enligt justitieombudsmannens uppfattning vidlådde haradsrattens utslag, hade sålunda genom Kongl. Maj:ts i nådeväg meddelade beslut, blifvit utan men för den dömda, men häradsrättens utslag syntes dock vara af den oriktiga beskaffenhet, att rättens ordförande ej borde undgå åtal för detsamma. De, af häradsrätten åberopade 22 och 25 i 14 kapitlet strafflagen halva enligt lagen af den 20 juni 1890 följande lydelse: 22 ))Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med två till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande ma tiden för straffarbetet till tio år höjas.» 25.»Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i enslighet och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet sökt, till straffarbete i högst två år, och, om hon den ej sökt, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader, där ej i något af dessa fall utrones, att fostret omkommit utan modrens vållande, eller att det varit dodfödt eller så ofullgånget, att det ej med lif framfödas kunnat.» Under åberopande af innehållet i dessa paragrafer anförde justitieombudsmannen i den skrifvelse, som i ämnet afläts till advokatfiskal i bvea hofrätt, följande. Med rätt tillämpning af stadgandet i 22 hade häradsrätten dömt Karin bjoström till ansvar för barnamord. Däremot hade häradsrätten tortant felaktigt, då häradsrätten jämväl dömde henne till särskildt ansvar efter 25 för det hon undandolt det döda fostret. Grunden till straffbestämmelserna i 25 vore en presumtion, en
sväfvande misstanke mot qvinnan, att hon genom sitt i paragrafen beskrifna förhållande sökt att fördölja ett verkligt af henne begånget brott, vare sig att hon t. ex., sedan hon födt i enslighet, men innan hon förstört fostret eller lagt det å lön, uppsåtligen dödat detsamma, och således gjort sig skyldig till barnamord enligt 22, eller att hon gjort sig förfallen till ansvar för vållande till fostrets död. Väl hade lagstiftaren i allmänhet icke stadgat straff såsom en följd af blotta misstankar mot någon att hafva begått brott, men han hade likväl i detta fall, då qvinnan undanröjt eller sökt undanrödja corpus delicti, utan hvars förefintlighet hon väl i de flesta fall endast genom eget erkännande kunde bindas till ansvar för ett i nu ifrågavarande afseende tilläfventyrs begånget brott, ansett den uppkomna presumtionen till följd af de förelupna omständigheterna vara så stark, att qvinnans förfarande icke borde få aflöpa utan straff. Att straffet blefve strängare, när qvinnan sökt ensligheten och således presumtionen vunne, i sannolikhet, vore en naturlig följd af grunden till bestämmelserna i 25.. Om nu presumtionen upphörde, därigenom att det utröntes, antingen att qvinnan icke föröfvat någon brottslig handling mot fostret, eller att hon verkligen gjort sig skyldig till en sådan, uteslötes i båda fallen tillämpligheten af straffbestämmelserna i 25. Grunden för straffbudet vore misstanken om ett begånget brott och att denna vore stödd på så starka skäl, att lagen icke kunde förhålla sig overksam gent emot den, som försatt sig under denna misstanke. När nu grunden för straffbudet bortfölle, antingen därigenom att presumtionen visades vara oriktig, eller därigenom att den öfverginge till visshet, vore ock straffbestämmelserna i 25 icke vidare tillämpliga. I förra fallet uppkomme straffrihet, såsom ock lagen själf i 25 förklarade. I senare fallet åter inträdde tillämpningen af ett annat straffbud. Om det sålunda kunde ådagaläggas, att barnamord egt rum, blefve 22, och den allena, användbar. Nämnda 25 afsåge det fall, att qvinnan förstört fostret eller lagt det å lön, så att behörig undersökning om fostrets beskaffenhet och om dödsorsaken ej kunde ske. Detta fall inträffade likväl ej här, ty fostret hade blifvit tillvarataget, och genom Karin Sjöströms bekännelse samt obduktion af fostret hade dödsorsaken utrönts. I det vid obduktionsprotokollet fogade utlåtandet hette det nämligen, att fostret genast efter födseln aflidit, sannolikt genom qväfning. Både vid mord och dråp vore det ganska vanligt, att förbrytaren undandolde den döda kroppen. Något särskildt ansvar för detta undandöljande vore dock ej satt. Uppenbarligen kunde då ännu mindre en dylik åtgärd med det späda fostrets döda kropp var^ straffbar vid. 61
62 barnamord, hvilket ju i allmänhet betraktades såsom ett lindrigare brott än mord eller dråp. Den ringaste eftertanke borde varit tillräcklig för att inse, att det undandöljande, hvartill Karin Sjöström i förevarande fall ^ gjort sig skyldig, ej vore sådant, hvarom i 25 förmäldes, utan en åtgärd, för hvilken särskildt ansvar ej funnes i lag stadgadt. Ramsele tingslags häradsrätt hade sålunda förfarit särdeles felaktigt, då densamma genom sitt omförmälda utslag dömde Karin Sjöström till ansvar jämväl enligt 25 i 14 kapitlet strafflagen. Hvad sålunda blifvit mot häradsrätten anmärkt lade justitieombudsmannen extra ordinarie notarien G. Åkerberg, hvilken den 17 mars 1892?rt or^et i häradsrätten och undertecknat utslaget, till last såsom oförstånd vid domareembetets utöfning; och uppdrog justitieombudsmannen fördenskull åt advokatfiskalen att för ifrågavarande embetsfel lagligen tilltala' Åkerberg inför hofrätten samt att därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Efter skedd skriftvexling utlät sig hofrätten genom utslag den 7 december 1892, att, som häradsrättens ofvanberörda utslag vore i anmärkta hänseendet stridande mot lag; alltså och då Åkerberg varit ordförande i häradsrätten vid utslagets meddelande och följaktligen vore för detsamma ansvarig,_ pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, rättvist döma Åkerberg att för oförstånd i domareembetets utöfning bota ett hundra kronor. Detta utslag har vunnit laga kraft. mof^ryclfri- ^ en ^en december 1890 hit ingifven skrift anhöll regementshet,förord- pastorn G. Flodén, att åtal måtte anställas mot vissa ledamöter af domnmgm. kapitlet i Göteborg med anledning, bland annat, af ett den 20 mars 1889 af domkapitlet fattadt beslut rörande en med namnet O. Andreassou undertecknad skrift. Enligt hvad justitieombudsmannen inhemtade lydde domkapitlets protokoll för sistnämnda dag härutinnan sålunda:»föredrogs en med namnet O. Andreasson undertecknad skrift, berörande åtskilliga förhållanden i Thorsby pastorat. Med afseende å den föreliggande handlingens beskaffenhet beslöt domkapitlet, att sagda handling skulle ur diariet afföras och på begäran till utgifvaren återställas.» I klagoskriften uppgaf Flodén, att konsistorienotarien A. B. Magni skulle till honom yttrat, att omförmälda, med namnet O. Andreasson undertecknade skrift sedermera blifvit förstörd.
Den förklaring, som afgafs öfver klagomålet, innehöll till en början den upplysning, att följande ledamöter deltagit i omförmälda beslut, nämligen: domprosten A. Rosell, prosten C. Adam, rektorn A. O. Heurlin, dåvarande lektorn, numera biskopen U. L. Ullman samt lektorerne F. T. Blomstrand, C. J. Sundström och A. Bellinder. I förklaringen anfördes vidare: den ifrågavarande skriften hade varit af sådant innehåll, att densamma icke kunde förtjena något afseende. Skriften hade med posten blifvit till domkapitlet insänd utan dagteckning eller uppgift på afsändningsort samt hade blott varit undertecknad med namnet O. Andreasson, utan upplysning om afsändarens yrke eller hemort. Beslutet, att skriften icke borde i arkivet upptagas, vore således fullt befogadt.^ Det kunde nämligen icke åligga ett domkapitel att göra sitt arkiv till en nederlagsplats för dylika skrifter, för hvilka ansvarige författare högst otydligt funnes namngifne, men hvilka skrifter, så snart de därstädes blifvit upptagna, genast, äfven om de vore af värsta slag, skulle för en hvar blifva tillgängliga samt till och med kunna såsom offentliga handlingar utgifvas. Sedan Flodén inkommit med påminnelser, aflät justitieombudsmannen till domkapitlet en skrifvelse, med anhållan att domkapitlet måtte meddela, huruvida omförmälda handling funnes i förvar därstädes eller om den blifvit till O. Andreasson återställd; och borde i senare fallet afskrift af det qvitto, mot hvilket handlingen utlemnats, hit insändas. Till svar härå upplyste domkapitlet, att ifrågavarande skrift, enär den icke blifvit af författaren afhemtad, ännu till följd af beslutet den 20 mars 1889 funnes i konsistorienotariens förvar. Då justitieombudsmannen den 2 april 1891 företog Flodens berörda klagoskrift till slutlig behandling, fann han, med afseende å innehållet af domkapitlets beslut den 20 mars 1889, samt enär domkapitlet upplyst, att den med namnet O. Andreasson undertecknade skriften fortfarande funnes i förvar hos domkapitlets notarie, Flodéns begäran om åtal ej förtjena vidare afseende. Kort därefter inkom Flodén till justitieombudsmannen med en annan klagoskrift, i hvilken han, med åberopande af ett skriften vidfogadt, under edlig förpligtelse afgifvet intyg af två personer, anhöll, att konsistorienotarien Magni måtte ställas under tilltal, bland annat, för det att Magni dåmera, under medgifvande att ofvanberörda, med namnet O. Andreasson undertecknade skrift funnes i hans förvar, vägrat Flodén att ens få se samma skrift eller att af densamma taga eller mot lösen utbekomma afskrift. 63
64 Redogörelse för det åtal mot Magni, som med anledning af sistberörda klagoskrift anställdes, är redan lemnad i senast afgifua embetsberättelse (sidd. 51 54) och den slutliga utgången däraf är omförmäld i förevarande embetsberättelse (sid. 34). På sätt inhemtas af nyssnämnda redogörelse meddelade domkapitlet den 8 juli 1891 utslag i anledning af åtalet och förklarade därigenom, att, enär domkapitlet vid föredragning den 20 mars 1889 af ifrågavarande, med namnet O..Andreasson undertecknade skrift funnit, att densamma icke. bort i diariet införas, och på grund häraf beslutit dess afförande därifrån, i den mening att handlingen skulle genast skiljas från arkivet och icke till någon annan utlemnas än till den, som ingifvit handlingen, ifall han skulle infinna sig för att efterhöra densamma, vid hvilket förhållande ifrågavarande skrift ej kunde anses tillhöra sådana handlingar, som, jämlikt 2 4 mom. tryckfrihetsförordningen, borde för allmänheten vara tillgängliga; alltså och då Magni i åtalade afseendet endast ställt sig domkapitlets beslut till efterrättelse, funne domkapitlet ansvar i denna sak ej kunna Magni ådömas. Detta utslag föranledde, såsom i senaste embetsberättelse omförmäles, justitieombudsmannen att åt advokatfiskalen i Göta hofrätt uppdraga att inför hofrätten åtala de af domkapitlets ledamöter, som deltagit i beslutet den 20 mars 1889. Till stöd för berörda åtgärd yttrade justitieombudsmannen i sin till advokatfiskalen i ärendet aflåtna skrifvelse följande. Genom utslaget den 8 juli 1891 hade domkapitlet tydligen tillkännagifvit hvad dess beslut af den 20 mars 1889 innebure. Det innefattade i själfva verket ett förbud för Magni att, så länge skriften funnes^ i förvar hos honom, låta någon taga del af densamma. På grund, af 2 4 mom. tryckfrihetsförordningen vore emellertid en hvar berättigad att hos domkapitel och andra myndigheter taga del af allmänna ärenden rörande handlingar samt af enskilde personers memorial och ansökningar; och stadgades vidare i nämnda lagrum att alla sådana handlingar skulle genast och utan tidsutdrägt emot lösen utlemnas åt hvem det äskade, vid ansvar såsom för tjenstens försummelse, om sådant af någon publik tjensteman vägrades, samt att, vid samma ansvar, skulle i alla arkiv hvar och en fri tilllgång lemnas att få på stället afskrifva eller afskrifva låta eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst. Den ifrågavarande, med namnet O. Andreasson undertecknade skriften hade, enligt hvad upplyst vore, inkommit till domkapitlets expedition,
blifvit införd i dess diarium och hos domkapitlet föredragen. Vid sådant förhållande syntes bestämmelserna i 2 4 mom. tryckfrihetsförordningen hafva varit pa samma skrift tillämpliga. o Omförmälda bestämmelser vore ovillkorliga. De inrymde icke någon befogenhet för vare sig domkapitlet eller annat publikt verk att i särskilda fall undandraga offentligheten någon handling, till hvilken, jämlikt tryckfrihetsförordningen, allmänheten egde tillgång. Enligt kungörelserna den 26 april 1853 och den 22 december 1887 kunde visserligen domkapitlet medgifva, att handlingar finge till part återställas utan skyldighet för honom att lemna bestyrkt afskrift åt desamma till domkapitlets arkiv. Men domkapitlet egde icke att godtyckligt bestämma, hvilka handlingar skulle tillhöra, domkapitlets arkiv eller icke. Hvarje till domkapitlet inkommen handling måste, sa länge den funnes i domkapitlets eller dess tjenstemäns förvar, betraktas såsom tillhörande domkapitlets arkiv. Sådant oaktadt, fortsatte justitieombudsmannen, hade domkapitlet dristat sig att fatta beslut, hvarigenom domkapitlet förordnat, att ifrågavarande skrift skulle genast skiljas från arkivet och icke utlemnas till någon annan än den, som ingifvit densamma.. Domkapitlets beslut härutinnan vore olagligt. Därigenom att Magni. till följd af namnda beslut ansett sig förhindrad att tillhandahålla skriften åt annan person än Andreasson, hade Flodén förvägrats att taga del af beiörda skn t, oaktadt densamma funnits i förvar hos Magni. Då det syntes justitieombudsmannen synnerligen angeläget, att hvarje åtgärd, genom hvilken allmänhetens rätt att hos embetsverk och andra myndigheter ega tillgång till därstädes befintliga handlingar kränktes, vederbörligen beifrades, och i detta fall domkapitlet fattat ett mot tryckfrihetsförordningen stridande beslut, uppdroge justitieombudsmannen åt advokatfiskal att hos hofrätten anhängiggöra och utföra ifrågavarande åtal.,,,., Under skriftvexlingen hos hofrätten förklarade Flodén, att han icke hade något att anmärka mot lektorerne Blomstrands, Sundströms och Bellinders på anförda skäl grundade anhållan att varda skilda tran målet, hvarjämte Flodén framställde vissa ersättningsanspråk bedan justitieombudsmannen, med anledning af en utaf advokatfiskalen gjord framställning, förklarat sig anse, att, med afseende å hvad Sundström och Bellinder hos hofrätten anfört, skal saknades att mot dom fullfölja åtalet, samt efter det Blomstrand aflidit, yrkade advokatfiskalen, med frånträdande af åtalet mot Sundström och Bellinder, att biskopen Ullman, domprosten Rosell, prosten Adam och rektorn Heurlin måtte dömas Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 urs riksdag. 65
66 til! laga ansvar samt, jämte lektorn Blomstrands enka, forpligtas godtgöra Flodéns af åtalet föranledda utgifter. Hofrätten meddelade den 2o december 1892 utslag i målet, därvid hofrätten, med förklaring att atalet mot Blomstrand förfallit och att hofrätten läte bero vid advokatfiskalens frånträdande af åtalet mot Sundström och Bellinder, vidare utlat sig, att, hvad beträffade åtalet emot Ullman, Rosell, Adam och Heurlm, så, emedan frågan, huruvida en till offentlig myndighet inkommen handling vore sådan, som omförmäldes i 2 4 mom. trycki lhetsförordningen, icke kunde vara beroende på de åtgärder, som med landlingen vidtoges, sedan den till myndigheten inkommit, utan måste edömas^ med afseende på handlingens innehåll och beskaffenhet i öfrigt, samt ifrågavarande skrift med hänsyn till så väl dess dunkla ursprung som ock dess innehåll icke kunde anses vara af sådan beskaffenhet, åt den kunde hänföras till något slag af sådana handlingar, som afsages i 2 4 mom. tryckfrihetsförordningen; ty och då domkapitlets klandrade beslut af den 20 mars 1889 icke heller kunde anses stå i stnd mot nyssnämnda lagrum, funne hofrätten åtalet icke kunna för»riv? R0Sel^ Adam och Heurlin till någon ansvars- eller ersättningspaiöljd föranleda; och blefve den emot Blomstrands enka förda ersättn 1 nbalan, vid. det förhållande att Flodén uti en till hofrätten inlemnad skrift medgifvit Blomstrands skiljande från målet, af hofrätten ogillad. slipningej.. ^en nu_afslutade redogörelsen för anställda åtal torde i sin mån anstånd, utgöra ett bidrag, till den utredning angående lagskipningens tillstånd i riket, som justitieombudsmannen enligt instruktionen bör i sin berättelse framlägga. De åtalade felen i domareembetets utöfning kunna ej anses hafva varit, af någon svårare beskaffenhet och däraf jäfvas således icke de vitsord angående domarekårens duglighet och pligttrohet, som mina företrädare uttalat, och i hvilka iag obetingadt instämmer. Icke sällan hör man emellertid den anmärkning framställas i afseende å säkerheten.' hos. vår lagskipning, att målen allt för ofta få olika utgång i de särskilda instanserna, och de rubriker, såsom»olika domslut» m. m., hvarunder i pressen meddelas uppgifter i dessa afseenden aro egnade att understödja den uppfattning, att icke allting är väl beställdt på detta område. Den vid denna berättelse fogade sammanställning af statistiska uppgifter angående den inbördes likheten eller olikheten i domstolarnes beslut i de mål, som från underrätterna och hofrätterna full-
följts och under åren 1887 1891 afgjorts i högsta domstolen, torde vara i detta afseende upplysande. Dessa uppgifter, som med ledning af»nytt juridiskt arkiv» till större delen samlats under den tid numera justitierådet Claeson innehaft justitieombudsmausembetet, äro uppställda i öfverensstämmelse med en af honom i nämnda tidskrift, afdelning II, tredje årgången, införd uppsats. Endast själfva dom slutens likhet eller olikhet har tagits i betraktande, icke de skäl, på hvilka dessa slut stödja sig. Beträffande de i nämnda sammanställning förekommande sifferuppgifterna är följande att märka. Tab. I upptager de mål, i hvilka hofrätt och högsta domstolen (H. D.) fastställt underrätts beslut. Hit hafva jämväl förts så kallade dosgrtä mål. Tab. II omfattar de mål, i hvilka hofrätt ändrat underrätts beslut samt högsta domstolen fastställt hofrättens beslut eller målet hos högsta domstolen blifvit desert. Tab. III upptager de mål, i hvilka högsta domstolen upphätt hoirätts beslut och fastställt underrättens. Tab. IV omfattar de mål, i hvilka underrätt och hofrätt kommit till samma slut, men högsta domstolen ändrat detta. Tab. V utvisar antalet af de mål, som fått olika utgång i alla tre mstäiisgriiä Slutligen upptager Tab. VI de mal, i hvilka hofrätt dömt såsom första domstol. Af dessa tabeller framgår, bland annat, följande. Bland 4,590 åt hoträtterna meddelade beslut hafva 3,854 blifvit af högsta domstolen fastställda, hvilket utgör omkring 84 procent. För hvart och ett af de år, tabellerna afse, utgör denna procent: för 1887 81 procent, för 1888 84 procent, för 1889 84 procent, för 1890 85 procent och för 1891 85 procent. Svea hofrätts beslut hafva fastställts i 2,070 fall af 2,444, eller nära 85 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år blir resultatet: för 1887 83 procent, för 1888 86 procent, för 1889 83 procent, för 1890 86 procent och för 1891 85 procent.. Göta hofrätts beslut hafva af högsta domstolen fastställts i 1,105 mal af 1,318, eller nära 84 procent. För hvarje år blir denna procent: för 1887 81 procent, för 1888 81 procent, för 1889 87 procent, för 1890 85 procent och för 1891 84 procent. Af 828 beslut af hofrätten öfver Skåne och Blekinge har högsta, domstolen fastställt 679, eller nära 82 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år utgör denna procent: för 1887 75 procent, för 1888 84 67
68 procent, för 1889 85 procent, för 1890 81 procent och för 1891 85 procent. Jämför man förhållandet mellan civila och Jcriminela mål i ifrågavarande afseende, visar det sig, att, medan hofrätternas beslut i civila mål fastställts i 1,932 fall af 2,332, eller 83 procent, hafva besluten i knmmela mål fastställts i 1,922 fall af 2,258, eller 85 procent. Af dessa sammanlagdt. 3,854 mål, i hvilka högsta domstolens och hofrätternas beslut öfverensstämma, voro omkring 10 procent deserta. Underrätternas beslut hafva af högsta domstolen fastställts i 2,676 fall af 4,444, eller något öfver 60 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år blir resultatet: för 1887 55 procent, för 1888 61 procent, för 1889 63 procent, för 1890 60 procent och för 1891 60 procent. Högsta domstolen har fastställt häradsrätternas beslut i 1,607 fall af 2,793, eller 58 procent, och rådstufvur ätternas beslut i 1,069 fall af 1,651 eller 65 procent. Underrätternas beslut i civila mål hafva fastställts i 1,319 fall af 2,186, eller 60 procent, och i kriminela mål i 1,357 fall af 2,258, eller öfver 60 procent. Underrätts och hofrätts sammanstämmande beslut hafva af högsta domstolen fastställts i 2,505 fall af 4,444, eller 56 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år blir denna procent: för 1887 51 procent, för 1888 57 procent, för 1889 59 procent, för 1890 57 procent och för 1891 56 procent. I 171 fall af 4,444, eller omkring 4 procent, har hofrätt ändrat, men högsta domstolen fastställt underrätts beslut. Antalet mål, i hvilka olika beslut meddelats i alla tre instanserna, utgör 207 af 4,444, eller 5 procent. Tabellerna kunna naturligtvis gifva anledning^till ännu flera beräkningar, men de nu framlagda torde vara de vigtigaste för frågans belysning. Då man med ledning af dessa siffror vill bilda sig ett omdöme angående enheten i vår lagskipning, måste man noga fasthålla, att resultatet komme att ställa sig icke obetydligt gynnsammare, om man från antalet af de i högre rätt ändrade besluten afskiljde ej mindre dem, i hvilka ändringen betingats däraf, att nya skäl och ny bevisning hos den högre domstolen förebragts, än äfven sådana, hvari ändringen gällt endast en mindre väsentlig del, ej själfva hufvudsaken.
Ehuru man måste anse den väsentligaste egenskapen hos en god lagskipning vara dess säkerhet, är dock allmänt insedt och erkändt att krafvel på snabbhet äfven är oeftergifligt. Hvad underdomstolarne på landet beträffar hafva väsentliga fördelar i detta hänseende vunnits genom kongl. förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, i afseende på omfånget af hvars tillämpning jag hänvisar till justitieombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. Den bland hofrätterna, som varit mest öfverhopad af arbete, nämligen Svea hofrätt, har förstärkts med en ordinarie och en extra division, hvarigenom ett vigtigt steg tagits till främjande af målens skyndsammare afgörande därstädes. Men detta har åter haft till följd en ökad tillströmning af mål till högsta domstolen, som redan förut arbetade med en betydlig balans., Balansen i högsta domstolen af revisionssaker samt civila och kriminela besvärsmål utgjorde för hvart och ett af åren 1886 1890: Revisionssaker: 1886... 234. 1887... 309. 1888... 379. 1889... 379. 1890... 448. Civila besvärsmål: 1886... 151. 1887... 238. 1888... 228. 1889... 253. 1890... 269. Kriminela besvärsmål: 1886 161. 1887 228. 1888... 333. 1889... 304. 1890... 330. Summan af de under åren 1886 1890 inkomna vevisionssakevna utgjorde 2,219 och af de under samma tid afgjorda 2,006. Balansen ökades under dessa år med sammanlagdt 213 revisionssaker. 69
70.,De under åren 1886 1890 inkomna civila besvärsmålens antal utgjorde sammanlagdt 1,860, och under samma tid afgiordes 1,714 Balansen okades under dessa år med 146. Af kriminela besvärsmål inkommo under perioden 1886 1890 2 662 ocb ffej rdes 2 493> 1 fölid hvaraf balansen under dessa 5 år ökades med 169. De?a balaas verkf naturligen ett försenadt afgörande af målen. Klagomal öfver langsamheten i lagskipningen i högsta instansen hafva atven länge forsports, och de kunna icke anses obefogade. Chefens. r. kongl. justitiedepartementet embetsberättelse angående rättsväsendet 1887^ UtaGTiVfVm,åleu och ärendena i högsta domstolen under åren 1887 j 1890 blifvit slutbehandlade inom följande tider, från det de inkommit: inom inom inom inom 3 månader 3 6 mån. 6 9 mån. 9 mån. 1 år Revisionssaker: procent procent procent procent 1887... 19,8 42,1 15,4 1888... 0,5 6,7 20,5 20'ö 1889... 16,1 29,1 20'e 1890... 11,4 27,7 17'2 Civila besvärsmål-. 1887...... 20,1 26,3 25,4 18,8 1888...... 12,7 15,5 19,9 17,4 1889... 18,1 30,6 17,3 1890...... 7,8 19,1 22,3 22,3 Okommunicerade kriminela besvärsmål: 1887..... 40,0 29,2 15,4 12,3 1888... 38,4 12,3 23,3 13,7 1889... 23,2 29,0 18,8 13,0 1890... 28,0 28,0 22,0 10,0 Kommunicerade kriminela besvärsmål: 1887... 36,0 19,2 23,3 11,8 1888..... 33,9 16,3 11,4 17m 1889... 32,2 14,2 15,6 11,4 1890... 27,6 11,5 13,9 20,8 *) För 1886 saknas uppgifter härutinnan. efter längre tids förlopp procent 21,8 36,8 34,2 42,9 9,4 34,5 25.4 28.5 3,1 12,3 16,0 12,o 9,7 21,4 26,6 26,2
För att söka minska balansen hafva högsta domstolens ledamöter under nästlidna år dels afstått från de 2 veckors ferier vid pingst, som de förut åtnjutit, dels ock under januari maj samt oktober december tjenstgjort 3 timmar hvarje måndagseftermiddag. Äfven för innevarande år är enahanda anordning vidtagen. Resultatet af detta ökade arbete framgår af en jämförelse mellan antalet afgjorda mål åren 1891 och 1892. Medan under år 1891 afgjordes 424 revisionssaker och 1,456 besvärs- och ansökningsmål, utgöra motsvarande siffror för 1892 500 och 1,559. Att balansen på detta sätt väl kan i någon mån minskas, men icke helt och hållet afarbetas, vill dock förefalla klart, och ovisst torde dessutom vara, huru länge ett så forceradt arbete i högsta domstolen kan fortfara. Därtill kommer att antalet af inkommande mål synes oaflåtligt ökas. Summan af inkomna revisionssaker samt besvärs- och ansökningsmål utgjorde 1891 1,906 och 1892 2,141. Verksammare medel torde därför snarligen påkallas. Den vid två Riksdagar föreslagna åtgärden att befria högsta domstolen från fattigvårdsmålen skulle utan tvifvel medföra en ganska afsevärd minskning i dess arbete, och det är att förvänta, att frågan härom snart ånyo skall bringas å bane. Men det enda tillfyllestgörande medlet att aflägsna balansen torde dock vara ökning af ledamöternas antal i högsta domstolen, och, ehuru många skäl kunna anföras däremot, synes frågan om vidtagande af denna åtgärd vara förtjent af allvarlig pröfning. 71 Justitieombudsmannens embetsresa under år 1892 var ställd tillem&e^-esn «> Norrbottens och Vesterbottens län samt en del af Vesternorrlands län. m2' Därunder besöktes länsstyrelserna i Luleå och Umeå samt vederbörande domhafvande och rådstufvurätter äfvensom länscellfängelser, kronohäkten och andra häkten inom det område resan gällde. Enligt hvad det under resan förda diarium utvisar synas i allmänhet icke några anmärkningar af allvarligare beskaffenhet hafva förekommit under den granskning, justitieombudsmannen vid sina besök underkastade myndigheternas sätt att förvalta de dem anförtrodda embeten, eller i fråga om deras arkiv samt ordningen vid de fängelser, som inspekterades. I fråga om det skick, hvari handlingarna för senare tid inom en domsaga befunno sig, anmärktes likväl hos den tillförordnade domhafvanden en sådan vårdslöshet och försumlighet vid domareembetets utöfning, att justitieombuds-
72 mannen ansåg sig för rättelses vinnande nödsakad att ställa honom under åtal, hvilket emellertid ännu icke hunnit af vederbörande hofrätt pröfvas. De iakttagelser, som under resan gjordes, finnas utförligare angifna i resediariet, hvilket jämte härstädes fördt diarium och registratur kommer att för granskning öfverlemnas till Riksdagens lagutskott. kiagomå^^ch Vid 1892 års början voro af 'förut inkomna klagomål fortfarande anställda åtal. under handläggning... 12, Under året inkommo klagoskrifter till ett antal af... 138, Af dessa hafva Summa 150. återkallats... 6, ej föranledt åtgärd... 57 efter vederbörandes hörande eller annorledes verkställd utredning fått förfalla... 64, hänvisats till åtal... 10, vid årets slut varit utställda till förklaring eller påminnelser... 12,»»»» af annan anledning hvilande... 1, Summa 150. Under år 1892 hafva fjorton åtal mot embets- och tjenstemän blifvit anställda, nämligen: på grund af härstädes förd klagan... 10, till följd af anmärkningar, gjorda dels vid 1892 års dels vid ett föregående års embetsresa... 2, af annan anledning... 2, Summa 14. utdrag ur hög- j jen pos högsta domstolen förda minnesbok har under år 1892 minnesbok. följande domslut antecknats: Pigan Maria Lovisa Larsson inflyttade 1886 till Torpa socken från Fors socken. Sommaren 1889 afvek hon från Torpa sockel] och qvarlemnade där sina minderåriga barn, livilka omhändertogos af Torpa fångvårdsstyrelse. För den sålunda lemnade fattigvården kräfde Torpa fångvårdsstyrelse ersättning af Fors socken.
Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län ogillat berörda talan på den grund, att Maria Lovisa Larsson och hennes barn icke vid den tidpunkt under år 1889, då ifrågavarande understöd beviljades, i försörjningshänseende tillhörde Fors socken, yttrade kammarrätten, där Torpa sockens fattigvårdsstyrelse besvärade sig, i utslag den 29 april 1891, att, som, efter det Maria Lovisa Larsson hösten 1886 inflyttat till Torpa socken, Fors fattigvårdsstyrelse ålagts ersätta Torpa fattigvårdsstyrelse Maria Lovisa Larsson den 22 januari 1887 lemnad fattigvård, samt vid sådant förhållande Maria Lovisa Larsson icke på grund af sin mantalsskrifning hösten 1887 för år 1888. i Torpa socken kunnat, emot föreskriften i 25 i fattigvårdsförordningen, därstädes under året näst efter samma mantalsskrifning förvärfva hemortsrätt; alltså och då ifrågakomna behof af fattigvård för Maria Lovisa Larssons barn uppkommit med augusti 1889, och således, innan ett år förflutit, efter det Maria Lovisa Larsson blifvit för 1889 i Torpa socken förd i mantal, funne kammarrätten Maria Lovisa Larsson och hennes barn, jämlikt 24 och 25 fattigvårdsförordningen, hafva, då behofvet af fattigvård för barnen uppstod, bibehållit den hemortsrätt Maria Lovisa Larsson före inflyttningen till Torpa socken egt i Fors socken, i följd hvaraf ersättningsskyldighet ålades Fors socken.. Efter det Fors fattigvårdsstyrelse anfört underdåniga besvär, har högsta domstolen ej funnit skäl att i kammarrättens utslag göra ändring. (Utslag den 17 november 1892 i mål emellan fattigvårdsstyrelsen i Fors socken, å ena, samt fattigvårdsstyrelsen i Torpa socken, å andra sidan, angående ersättning för fattigvård.) 73 Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har,. pa 9enlig( förfrågan, meddelat, att någon förklaring öfver lagen, i den ordnings regering*- 19 regeringsformen föreskrifver, icke blifvit afgifven under den tid, som förflutit från det senaste embetsberättelse afgafs. För fullgörande af den i 14 af instruktionen för justitieombuds-^;^ ^ mannen lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för beliand-uppgifter från lingen af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig upper ifter,. dels om de af den lagtima och den urtima Riksdagen ar 1892 JufititieombwUmannen.fi embetsberättelse, Ull 1893 ars riksdag. Ib
74 aflåtaa skrivelser samt om de åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet med lemnade upplysningar, förteckning upprättad öfver de genom nämnda skrifvelser anhängiggiorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande; delsoock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1891 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträfu r 6 vrrss-a ären(^en meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka må hatva blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter senast iemnad redogörelse. Omförmälda uppgifter och förteckning, tillika med en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1892 till Kongl. Maj:t aflåtit, finnas i bilagan till denna berättelse. Stockholm i januari 1893. AXEL THOLLANDER. Edward Bäcklin.
Sammanställning af statistiska uppgifter angående mål afgjorda af högsta domstolen åren 1887 1891.
76 Mål afgjorda af högsta ] II III MS! H. D. ej ändrat dotnstolarnes beslut. Hofrätt beslut. ändrat underrätts H. D. ej ändrat hofräils. Hofrätt ändrat underrätts beslut. H. D. fastställt underrätts. fullföljda från: S:a. S:a. Häradsrätt. Rådstufvurätt. Häradsrätt. Rådstufvurätt. Häradsrätt. Rådstufvurätt. och vidare från: civ. krira civ. krim civ. krim civ. krim civ. krim civ. krim S:a. Svea hofrätt. (år 1887)... 67 45 43 50 205 43 32 23 22 120 2 5 3 5 15 (» 1888)... 90 55 55 51 251 26 45 31 29 131 5 7 2 3 17 (» 1889)... 62 85 69 83 299 39 47 19 25 130 12 4 10 2 28 (» 1890)... 75 89 55 96 315 38 60 21 21 140 9 4 2 3 18 (» 1891)... 67 87 57 63 274 46 49 21 26 142 5 5 4 4 18 Summa 361 361 279 343 1344 192 233 115 123 663 33 25 21 17 96 Göta hofrätt. (år 1887)... 32 40 22 17 111 33 23 10 7 73 3 1 1 5 (» 1888)... 32 39 25 24 120 32 18 9 6 65 9 3 12 (» 1889)... 51 61 36 20 168 22 28 11 7 68 3 1 4 (» 1890)... 62 48 16 21 147 33 29 6 14 82 2 1 1 4 (» 1891)... 53 59 23 18 153 34 24 9 9 76 7 2 2 1 12 Summa 230 247 122 100 699 154 122 45 43 364 21 7 7 2 37 Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. (år 1887)... 25 20 11 14 70 11 9 5 6 31 3 1 2 1 7 (» 1888)... 43 35 13 27 118 8 20 7 3 38 3 2 1 4 10 (» 1889)... 35 36 13 22 106 10 16 13 10 49 4 1 1 1 7 ( b 1890)... 24 '26 11 14 75 14 7 8 11 40 5 2 1 8 ( b 1891)... 31 26 14 22 93 11 18 5 8 42 2 2 2 6 Summa 158 143 62 99 462 54 70 38 38 200 17 4 8 9 38 Slntsumma 749 7511 463 542 2505 4001 425 198 204 1227 71 36! 36 28 171
77 domstolen åren 1887 1891. IV V VI Hofrätt fastställt underrätts beslut. H. D. ändrat domstolarnes beslut. Häradsrätt. S:a. Olika beslut af underrätt, hofrätt och H. D. Häradsrätt. 0 <T*- Rädstufvurätt. Rådstufvurätt. civ. krim. civ. krim. civ. krim. civ. krim. S:a. Hofrätts omedelbara beslut. ej ändrade. ändrade. S:a. 0 3 B 8# 8 8 6 8 30 5 8 7 i 21 13 i 14 405 Svea hofrätt. (år 1887). 10 11 7 2 30 5 4 4 3 16 16 4 20 465 (b 1888). 13 8 6 9 36 3 13 4 3 23 10 2 12 528 (» 1889). 8 9 7 9 33 9 2 4 6 21 14 3 17 544 (b 1890). 12 14 5 9 40 6 5 4 1 16 10 2 12 502 (s 1891). 51 50 31 37 169 28 32 23 14 97 63 12 75 2444 Summa. 8 9 4 3 24 4 6 2 2 14 5 5 232 Göta hofrätt. (år 1887). 7 7 5 _ 19 8 6 14 7 7 237 (b 1888). 8 6 _ 3 17 8 2 3 2 15 10 1 11 283 (b 1889). 7 8 2 _ 17 7 9 1 3 20 9 2 11 281 (» 1890). 6 6 4 2 18 10 1 1 12 11 3 14 285 (» 1891). 36 36 15 8 95 37 24 7 7 75 42 6 48 1318 Summa. 4 9 2 6 21 1 2 3 6 3 1 4 139 Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. (år 1887). 3 3 2 2 10 2 2 5 1 10 3 1 4 190 (b 1888). 2 7 2 1 12 2 3 2 7 4 3 7 188 (b 1889). 5 7 _ 4 16 1 2 1 4 5 1 6 149 (b 1890). 2 4 _ 5 11 1 5 2 8 2 2 162 (b 1891). 16 30 6 18 70 7 14 12 2 35 17 6 23 828 Summa. 103 116 52 63 334 72 70 42 23 207 122 24 146 4590 Slntsumma.
BILAGA till Riksdagens justitieombudsmans embetsberättelse till 1893 års Riksdag.
. i. i > : H ' ' ; x J.-. i S 1 i» 'vi rf, i.
I. Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen under år 1892 till Kongl Maj:t aflåtna skrivelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning däraf blifvit vidtagna*). l:o. Kongl. justitiedepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 16 februari 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 6 gifter- målsbalken. (2.) Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1892. 2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 53 i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866. (3.) Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1892. 3:o af den 20 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (4.) 1892 den 26 februari i Kongl. Regeringen anmäld och lagd till handlingarna. 4:o af den 27 februari, i anledning af dels genom framställning af justitieombudsmannen, dels genom motion väckta förslag om ändrad lydelse af 102 och 140 i konkurslagen den 18 september 1862. (7.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1892 funnit sig icke kunna godkänna ifrågavarande förslag, på skäl hvarom Kongl. Maj:t i skrifvelse af samma dag lemnat urtima Riksdagen underrättelse. 5:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande stämning. (8.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1892 utfärdat förklaring i ämnet. *) De vid elutet af hvarje rubrik utsatta arabiska siffror visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget till 1892 ärs lagtima riksdags protokoll; de romerska siffrorna hänvisa till de i andra bandet af bihanget till urtima riksdagens protokoll intagna skrivelser. Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 är8 riksdag. H
82 6:o af samma dag, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas. (9.) Kongl. Maj:t har vid föredragning häraf den 30 september 1892 förordnat, att Svea och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge äfvensom kammarrätten skulle anbefallas att i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse afgifva utlåtanden. 7.0 af den 8 mars, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa vexelmåls behandling. (10.) Öfver ett inom justitiedepartementet uppgjordt förslag till lag i ämnet har högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt. 8.0 af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande upprättande af förslag till klockare- och organisttjenst. (11.) Vid föredragning häraf den 17 mars 1892 har Kongl. Majrt beslutit anbefalla den af Kongl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta kommitté för utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m. att vid fullgörande af det kommittén förut lemnade uppdrag jämväl taga i öfvervägande Riksdagens nu gjorda framställning samt utarbeta det lagföi slag i ämnet, som kunde anses vara af behofvet påkalladt; och sedan kommittén den 28 maj 1892 afgifvit betänkande med förslag till lag i ämnet, är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 9:o af den 7 april, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 23 kap. 7 8 strafflagen. (24.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 oktober 1892 utfärdat lag i ämnet. 10:o af den 27 april, i anledning af Kongl. Majits proposition med förslag till ändrad lydelse af 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen. (34.) 1892 den 10 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 11:0 af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. (40.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 29 juli 1892 utfärdat lag i ämnet. l2:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring af jord från häradsböfdingebostället 1 mantal Vassmolösa n:r 5 i Kalmar län. (50.) Vid underdånig anmälan häraf har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens beslut i ärendet skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande. 13:o af den 17 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel. (63.) 1892 den 3 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade. 14:o af den 18 maj, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 24 strafflagen. (73.)
Öfver ett inom justitiedepartementet uppgjordt förslag till lag i ämnet har högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt. 15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur. (74.) Öfver ett inom justitiedepartementet uppgjordt förslag till lag i ämnet har högsta domstolens utlåtanden blifvit infordradt. 16:o af den 20 maj, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare skola uppfostras. (90.) Vid underdånig föredragning häraf har Kongl. Majrt beslutit, att samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium skulle anbefallas inkomma med utlåtanden öfver Riksdagens ifrågavarande framställning. 17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande upplåtelse af kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms län i och för uppförande därstädes af ett nytt centralfängelse för qvinnor och ett nytt cellfängelse för nämnda län m. m. (91.) 1892 den 9 september i statsrådet anmäld. 83 Stockholm den 31 december 1892. Albert Petersson. 2:o. Kongl. utrikesdepartementet. 18:o Riksdagens skrifvelse af den 28 januari 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående med Frankrike afslutad konvention om delvis förlängning af de den 30 december 1881 afslutade handels- och sjöfartstraktater mellan de förenade rikena Sverige och Norge samt Frankrike. (1.) 1892 den 29 januari i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att Kongl. Maj:ts ratifikation af ifrågavarande konvention skulle, i enlighet med protokollet bilagdt förslag, för de förenade rikenas del utfärdas, hvarjämte åt hans excellens herr ministern för utrikes ärendena uppdrogs att om ratifikationens utvexling mot franska regeringens ratifikation i behörig ordning draga försorg. Detta ärende kommer icke vidare att blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning. 19:o af den 17 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel för år 1893. (64.) 1892 den 3 juni i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att statskontoret skulle, för utbetalning till vederbörande af de å riksstatens tredje hufvudtitel för år 1893 uppförda summor, genom nådigt bref om Riksdagens berörda skrifvelse underrättas. Detta ärende kommer icke vidare att blifva föremål för Kongl. Maj-.ts pröfning.
84 20:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen af inflytande hyresinkomster från de till svenska kronans egendom i Konstantinopel hörande bodlägenheter. (88.) 1892 den 22 juni i underdånighet föredragen, hvarvid Kongl. Maj:t behagade, i afvaktan på den slutliga pröfningen af väckt förslag rörande ombyggnad af de till kronans fastighet i Konstantinopel hörande bodlägenheter, i nåder dels medgifva att af öfverskotten å de från berörda fastighet inflytande hyresinkomster finge för år 1893 till lönetillökning för pastor vid svenska kyrkan i Paris användas 864 kronor, dels ock bemyndiga ministern för utrikes ärendena att för ifrågavarande öfverskottsmedel, med undantag af nyssnämnda 864 kronor, enligt gällande kurs inköpa svenska statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer, äfvensom föranstalta därom, att af berörda hyresmedel redan inköpta obligationer, som ock de värdehandlingar, hvilka kunna komma att af sådana medel vidare förvärfvas, må, jämte hvad af öfverskotten tillfälligtvis icke kan på sådant sätt användas, deponeras i Sveriges riksbank under benämning»medel influtna från kronans fastighet i Konstantinopel till framtida disposition». Stockholm den 31 december 1892. Aug. Gyldenstolpe. 8:o. Kongl. landtförsyarsdepartementet. 21:o Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1892, angående befrielse för rust- och rotehållare från skyldighet att bekosta soldats vård å hospital m. m. (25). Vid föredragning den 22 april af ifrågavarande skrifvelse uppdrogs åt medicinalstyrelsen att till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i ämnet; och blef, efter det sådant afgifvits, ärendet den 8 november 1892 remitteradt till arméförvaltningen, hvars utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 22:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885. (55.) Denna skrifvelse anmäldes den 27 maj och ansågs icke föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd. 23.0 af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af vissa kronolägenheter till utvidgning af Uplands regementes mötesplats. (52.) Vid föredragning den 27 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle meddelas vederbörande till efterrättelse, äfvensom bemyndigat arméför
valtningen att, i den mån sådant kan ske, med vederbörande arrendatorer träffa aftal om öfvertagande för Uplands regementes räkning af de rörande ifrågavarande jordlotter af- slutade, för närvarande gällande arrendekontrakt. 24:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af åtskilliga, kronan tillhöriga, till begagnande af artilleribatteriet i Hernösand upplåtna byggnader och lägenheter. (49.) Skrifvelsen anmäldes den 27 maj, och har Kongl. Maj:t, med förordnande att densamma skulle delgifvas arméförvaltningen till efterrättelse, uppdragit åt nämnda embetsverk ej mindre att, sedan artilleridetachementet från Hernösand bortflyttats, låta till disposition af Vesternorrlands bataljons volontärskola i Hernösand öfverlemna det därstädes befintliga kruthuset, än äfven att, under af Kongl. Maj:t med Riksdagen stadgadt villkor, gå i författning om afyttring af de till artilleridetachementet upplåtna, till försäljning afsedda byggnaderna och lägenheterna. 25:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande till Gefle stad af den så kallade Fredriksskausholmen. (48.) Skrifvelsen föredrogs den 27 maj, och har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse; hvarjämte Kongl. Maj:t ej mindie uppdragit åt arméförvaltningen att dels på de af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämda villkor med Gefle stad afsluta öfverenskommelse om öfverlåtande till staden af den så kallade Fredriksskansholmen och dels att, sedan såsom följd af öfverenskommelsen, ett å den så kallade Engesbergsudden beläget område blifvit statens egendom, detsamma till vård emottaga, än äfven anbefallt arméförvaltningen att till statskontoret öfverlemna den i följd af öfverenskommelsen kontant inflytande köpeskillingen. 26:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885. (61.) Den 27 maj har Kongl. Maj:t, med bifall till Riksdagens förslag i ämnet, låtit utfärda lag angående förändrad lydelse af 14, 16 och 17 samt 27 mom. 2 af värnpligtslagen, äfvensom uppdragit åt chefen för generalstaben och chefen för flottans stab att hvar för sig till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de förändringar i förordningen den 6 december 1886 angående inskrifning och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m., som af de beslutade ändringarna i värnpligtslagen föranledas. Sedan omförmälda förslag till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning däraf den 22 december utfärdat förnyad förordning angående inskrifning och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m. 27;o af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890. (41.) Denna skrifvelse föredrogs inför Kongl. Maj:t den 15 juni; och hav Kongl. Maj:t, ifråga om de i skrifvelsen gjorda framställningarna beträffande arméförvaltningen, anbefallt: 85
86 dels arméförvaltningen att till Kongl. Maj:t inkomma ej mindre med förslag till de föreskrifter, som syntes arméförvaltningen böra meddelas i syfte att inskränka förskottsväsendet inom arméförvaltningens medelsredogörelse, än äfven med yttrande i fråga om godtgörelse för de båda belopp, som utgifvits för inköp af revolvrar med fodral och af den i Visby till artillerietablissement upplåtna tomt och hvilka ej kunnat af hufvudtitelns allmänna besparingar ersättas; dels arméförvaltningen å intendentsdepartementet att, i den mån besparing å departementets andel i anslaget till beklädnad och utredning m. ro. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och Jämtlands hästjägarecorps kunde uppkomma, låta till anslaget för anskaffande och underhåll af beklädnads-, bevärings-, remtygs- samt hästoch sadelmunderingspersedlar vid det berustade kavalleriet omföra hvad som till täckande af den i sistomförmälda anslag förefintliga, af Riksdagens revisorer anmärkta brist vore af nöden; dels arméförvaltningen å artilleridepartementet att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till erforderliga åtgärder i syfte att täcka den under extra anslaget till inköp af ett skjutfält samt till byggnader å Marma bokförda anticipation; och dels direktionen för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm att till Kongl. Maj:t afgifva yttrande beträffande den ifrågasatta förflyttningen af det i kronans egendom n:o 8 i qvarteret Kulberget mindre härstädes för närvarande inrymda förråd af sjukhuspersedlar. 28:o af den 19' maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark, samt om beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. m. (78.) Vid föredragning den 27 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse; hvarjämte och då, på sätt skrifvelsen gåfve vid handen, Riksdagen lemnat bifall till de för öfverenskommelses ingående i förevarande afseende utaf stadsfullmäktige i Stockholm föreslagna villkor, Kongl. Maj:t med godkännande äfven för sin del af nämnda villkor, dels i enlighet med stadsfullmäktiges beslut den 26 januari 1891 till efterrättelse fastställt det af stadsfullmäktige antagna tillägg till stadsplanen för Östermalm, att träda i verket i den mån sådant kan ske utan inskränkning i kronans eller enskildes rätt, och dels bemyndigat arméförvaltningeu att å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar med vederbörande stadsmyndighet afsluta det aftal och i öfrigt vidtaga de åtgärder, som för öfverenskommelsens bringande till verkställighet må finnas af nöden. Angående frågorna om sättet för försäljningen af de tomter, hvilkas afyttrande Riksdagen medgifvit, samt om nytt kasernetablissements uppförande för lifgardet till häst har Kongl. Maj:t dels uppdragit åt arméförvaltningen att till Kongl. Maj:t afgifva yttrande angående lämpligaste sättet för den beslutade försäljningen samt beloppet af den provision, som, därest förvaltningen förordar försäljning under hand, må anses böra försäljningsmannen tillgodokomma, och dels anbefallt chefen för fortifikationen att, efter samråd med
vederbörande generalbefälhafvare, till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till den förändrade förläggning af det tilltänkta etablissementet, som af Riksdagens beslut i frågan föranledes. Slutligen bar Kongl. Maj:t, med anledning af sista punkten i Riksdagens skrifvelse, bemyndigat statskontoret att mot ersättning framdeles i den ordning, Riksdagen stadgat, af omhänderhafvande medel förskjuta och till vederbörande på reqvisition utbetala dels intill ett belopp af 1,886,000 kronor nödiga medel för det nya kasernetablissementets uppförande och dels hvad som kan erfordras för de i sammanhang med den beslutade försäljningen erforderliga gaturegleringsarbeten. 29:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om ändring i gällande bestämmelser rörande de från marinregemeutet till Blekinge bataljon öfverflyttade officerares pensionsrätt. (83.) Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit liar den 27 maj meddelats generalbefälhafvaren i första militärdistriktet för vederbörandes förständigande äfvensom direktionen för amiralitetskrigsmanskassan, direktionen för arméns pensionskassa och arméförvaltningen till kännedom och efterrättelse. 30:o af den 19 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens fjärde hufvud- titel. (65.) Vid föredragning den 3 juni af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle delgifvas arméförvaltningen och statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på hvartdera embetsverket ankommer, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas för vidtagande af de åtgärder, som af de i skrifvelseu anmälda beslut föranledas. Sedan Riksdagen, enligt hvad under punkten 3 anmälts, höjt anslaget till indelta arméns och Vermlands fåltjägarecorps vapenöfningar med 177,700 kronor, har Kongl. Maj:t anbefallt arméförvaltningen att från och med år 1893 låta under förevarande anslag årligen afsätta samt särskildt redovisa och bokföra ett mot anslagsförhöjningen svarande belopp att i mån af behof till dylika öfningar användas. Med anledning af Riksdagens anmälan under punkten 11 om anvisande på extra stat af ett anslag för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m. har Kongl. Maj:t föreskrifvit, dels att från berörda anslag skall utgå den befälet vid de tre beväringsbataljonerna för år 1893 tillkommande dagaflöning och portion vid tjenstgöring emellan de årliga vapenöfningarna och beväringens redovisning, och dels att af återstoden skall utgå aflöning för samma år åt afdelningsområdesbefälhafvare å fastlandet. 31:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885. (IV.) Vid föredragning den 2 december af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, utfärdat lag angående lindring i rustnings- och roterings- 87
88 besvären, äfvensom, med föreskrift att skrifvelsen skulle i styrkt afskrift till kännedom öfverlemnas till armeförvaltningen och statskontoret, uppdragit åt nämnda embetsmyndigheter att till Kongl. Maj:t afgifva förslag till de bestämmelser, som, utöfver de i lagen innefattade, kunde för tillämpning af föreskrifterna däri finnas erforderliga. 32:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen. (II.) Skrifvelsen föredrogs den 2 december; och har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, låtit i öfverensstämmelse därmed utfärda lag angående ändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen, äfvensom uppdragit åt t. f. chefen för generalstaben att, efter samråd med chefen för flottans stab, till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de ändringar i kongl. förordningen den 6 december 1886 angående inskrifning och redovisning af väinpligtige samt deras tjenstgöring m. m. och kongl. förordningen den 17 december samma år angående särskilda föreskrifter rörande inskrifning och redovisning af värnpligtige inom Gotlands län samt deras tjenstgöring m. m., som af den nya lydelsen i värnpligtslagen föranledas. Sedan t. f. chefen för generalstaben fullgjort berörda uppdrag, har Kongl. Maj:t, vid föi edi agning den 22 december, utfärdat förnyad förordning angående inskrifning och redovisning af värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m. 33:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad härordning. (I.) Denna skrifvelse föredrogs den 2 december tillika med t. f. chefens för generalstaben den 23 augusti 1892 afgifna förslag i enahanda ämne, sistnämnda förslag i de delar, hvilka, såsom icke liggande till grund för Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition i härordningsfrågan, icke underställts Kongl. Maj:ts pröfning; och har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens i härordningsfrågan fattade beslut, dels fastställt de af Riksdagen antagna stater för armén, att lända till efterrättelse i den mån, Kongl. Maj:t finner skäligt därom förordna, dels utfärdat kungörelse angående ändring i gällande bestämmelser beträffande soldatkontrakten vid indelta arméu, och dels åt vederbörande myndigheter meddelat för härordningens genomförande erforderliga föreskrifter. Stockholm den 31 december 1892. E. von der Lancken.
4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet. 34:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1892, angående regleringen af utgifterna under riksstaten9 femte hufvudtitel. (66.) Den 10 juni 1892 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet af i ämnet fattade beslut. 35:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Den 10 juni genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet. 36:o af den 26 november, angående anslag under femte hufvudtiteln med anledning af ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885 och i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären af samma dag. (Yl.) Den 2 december föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet af i ämnet fattade beslut. Stockholm den 31 december 1892. R. E. Eckerström. 5:o. Kongl. civildepartementet. 37:o Riksdagens skrifvelse af den 9 april 1892, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (26.) Anmäldes den 22 april, då beslut i ärendet fattades. 38:o af den 9 april, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående villkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. (27.) Anmäldes den 22 april, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 39:o af den 9 april, angående föreslagna järnvägsbyggnader för statens räkning. (29.) Anmäldes den 29 april, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 40:o af den 22 april, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (33.) Anmäldes den 12 maj, då dom än styrelsen anbefalldes att, efter Kongl. Maj:ts befallnings- JtistUieomlmdsmnnnem embetsberättelse till 18911 års riksdag. 12
90 hafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 41:o af den 27 april, angående tillstånd för Ystad Eslöfs järnvägsaktiebolag att till riksgäldskontoret inbetala oguldna återstoden af ett bolaget beviljadt lån. (36.) Anmäldes den 12 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 42:o af den 30 april, angående ändringar i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 om försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker. (39.) Anmäldes den 23 juli, då chefen för kontroll- och justeringsbyrån anbefalldes att i angifvet afseende afgifva yttrande. Sedan detta utlåtande inkommit, anbefalldes den 5 december öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att inkomma med utlåtande i ärendet före den 1 februari 1893. 43.0 af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890. (41.) Anmäldes den 28 juli, och anbefalldes järnvägsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af de utaf Riksdagen i skrifvelsen gjorda framställningar beträffande styrelsen. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 44.0 af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen af Ottenby kungsladugård med underlydande. (42.) Anmäldes den 25 juni, då beslut i ärendet fattades. 45:o af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till föroidning angående ändrad lydelse af 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet. (43.) Anmäldes den 20 maj och lades till handlingarna. 46:o af den 9 maj, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till 70 i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862. (44.) Anmäldes den 20 maj, då kammarkollegium och statskontoret anbefalldes att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 47:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (67.) Anmäldes den 10 juni, därvid erforderliga beslut fattades utom i afseende å punkterna 14 och 26. Angående 14 punkten är beslut ännu icke fattadt, hvaremot 26 punkten blifvit inför Kongl. Maj:t anmäld den 29 juli och den 22 oktober samt därvid slutligen behandlats.
48:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Anmäldes den 1 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid erforderliga åtgärder beslutades. 49:o af den 19 maj, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för hafs- fisket vid rikets vestkust. (85.) Anmäldes den 29 juli, då åt en kommitté uppdrogs att, efter utredning af hithörande förhållandeu, såvidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning. 50:o af den 20 maj, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (96.) Anmäldes den 10 juni i de delar, som rörde civildepartementet, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 51:o af den 27 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse af 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet. (Vill.) Anmäldes den 2 december, då förordning i ämnet beslöts. Stockholm den 31 december 1892. Hugo Martin. 91 6:0. Kongl. finansdepartementet. 52:o Riksdagens skrifvelse af den 21 mars 1892, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående nedsättning under innevarande år i tullen å vissa slag af spannmål m. m. (15.) Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 24 mars låtit utfärda nådig kungörelse angående nedsättning under innevarande år i tullen å vissa slag af spannmål m. m. att lända till efterrättelse från och med den 26 i samma månad. 53:o af den 26 mars, angående val af fullmäktige i riksbanken. (16.) 54:o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (17.) Den 8 april äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och, såsom icke påkallande åtgärd, lagda till handlingarna. 55:o af den 1 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning af fastigheten n:r 41 i qvarteret Blasieholmen i Stockholm. (22.) Den 8 april är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd, lagd till handlingarna.
92 56:o af den 9 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende. (30.) Innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse är den 20 april meddeladt telegrafstyrelsen till kännedom. 57.0 af den 29 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i tiden för ekonomiska besigtningars hållande. (38.) Den 12 maj liar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig förordning angående ändring i tiden för ekonomiska besigtningars hållande. 58.0 af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890. (41.) Vid föredragning den 27 maj af förevarande skrifvelse liar Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af densamma skulle jämte protokollsutdrag öfverlemnas till landtförsvarsdepartementet, i hvad skrifvelsen afsåge framställningarna beträffande arméförvaltningen, och till civildepartementet, så vidt skrifvelsen rörde framställningarna beträffande järnvägsstyrelsen. 59.0 af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till Vesterås stad af vissa delar af kronolägenheten Kungsängen. (45.) \id föredragning den 20 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse med föreskrift för domänstyrelsen att tillse, att vid tillämpningen af kongl. förordningen den 14 april 1866 för uppskattning af lösesumman för ifrågavarande område innehafvaren af den, enligt hvad Kongl. Maj:ts befallningliafvande i Vestmanlands län uppgifvit, å området befintliga, till enskild person upplåtna lägenhet bereddes den ersättning, hvartill han kunde finnas berättigad. 60:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter ogifta Johanna Köhler från Kopparbergs län och efter bergsmannen Per Gustaf Bergström från Sala stad samt till en del af danaarfvet efter aflidne målaremästaren Carl August Nilssons jämväl aflidna hustru Florentina Gustafva Stare. (46.) Den 20 maj har Kongl. Maj:t förorduat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 61:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af kronomark till Arvidsjaurs kommun i Norrbottens län. (47.) Vid föredragning den 20 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 62:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af kronomark till Gellivare kommun i Norrbottens län. (51.)
Den 20 maj hav Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 63:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter sjömannen Nikolaus Alfred Österberg. (53.) Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit har Kongl. Maj:t den 20 maj förordnat skola meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 64:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter m. m. (54.) Den 20 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd, lagd till handlingarna. 65:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till Åkers bruksegare af kronolägenheten Djekneängen i Södermanlands län. (56.)... Vid föredragning den 20 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i ärendet beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 66:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till Stockholms stad af viss del af myntverkets tomt n:is 1, 2 och 8 i qvar- teret Bryggaren å Kungsholmen. (60.) Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit har Kongl. Maj:t den 22 juni meddelat statskontoret och myntdirektören till kännedom. 67:o af den 17 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel. (62.) Den 27 maj har innehållet af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse meddelats riksmarskalks- embetet och statskontoret till kännedom och efterrättelse. 68:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel. (68.) Vid föredragning den 3 juni af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut rörande auslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skiifvelsen skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta embetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle de3sa meddelas. 69:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Vid underdånig anmälan den 10 juni af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, hvarjämte pensionsresolution utfärdats för kronolänsmannen Olof Albeit Guwells 93
94 euka Kosa Fredrika Gawell, född Blomberg, samt makarnes barn Uno Albert och Lilly Fredrika. 70:o af den 18 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa så kallade folkbanker och med folkbanker jämförliga penningeinrättningar. (72.) Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det af Riksdagen antagna förslaget i hvad det afveke från Kongl. Maj:ts i proposition till Riksdagen afgifna förslag i ämnet, har Kongl. Maj:t den 29 juli, med godkännande af Riksdagens beslut i hvad det afveke från Kongl. Maj:ts proposition, låtit utfärda dels lag angående sparbanker, dels ock lag angående tillsyn å vissa så kallade folkbanker ocli med folkbanker jämförliga penningeinrättningar. 71 :o af den 19 maj, angående val af suppleant för fullmäktige i riksbanken i anledning af uppkommen vakans. (75.) Den 27 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att ifrågavarande skrifvelse, såsom icke påkallande åtgärd, skulle läggas till handlingarna. 72:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings ställning. Sedan generaltullstyrelsen, efter direktionens för nämnda pensionsinrättning samt delegarnes i pensionsinrättningen hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ärendet, har Kongl. Maj:t den 2 december utfärdat kungörelse om de ändringar i förnyade nådiga reglementet för tullstatens enskilda pensionsinrättning den 30 maj 1884, som af Riksdagens i förevarande skrifvelse omförmälda beslut påkallades, hvarjämte Kongl. Maj:t bemyndigat generaltullstyrelsen att af tullmedlen till pensionsinrättningen för innevarande år omedelbart och framdeles för hvarje löpande kalenderår vid dess början utbetala det af Riksdagen anvisade årliga anslaget af tiotusen kronor. 73:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter stenarbetaren Erik Andersson. (82.) Vid föredragning den 28 oktober af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att innehållet af densamma skulle meddelas vederbörande till kännedom. 74:o af samma dag, angående åtgärder för invexling till prägelvärdet af skadadt silfverskiljemynt. (84.) Sedan myntdirektören i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har statskontoret den 26 augusti erhållit befallning att i anledning af samma skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 75:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (86.) Den 3 juni har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan, låtit utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens styrelse och förvaltning.
76:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anordnande af en förbättrad post- och personförbindelse mellan Sverige och kontinenten. (92.) Den 27 maj bar Kongl. Maj:t förordnat, att ifrågavarande; skrifvelse, såsom icke påkallande någon åtgärd, skulle läggas till handlingarna. 77:o af samma dag, angående beräkuingen af statsverkets inkomster. (93.) Innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse har den 27 maj meddelats statskontoret till kännedom och efterrättelse. 78:o af samma dag, angående de i 63 regeringsformen föreskrifna kreditivsummor. (94.) Den 27 maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret till kännedom. 79:o af den 21 maj. angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (95.) Den 27 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna. 80:o af den 20 maj, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (96.) Vid föredragning den 27 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, samt att statskontoret skulle anbefallas att före utgången af år 1893 till riksgäldskontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till byggnadsfonden för riksdags- och riksbankshus afsättas. Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse skulle jämte protokollsutdrag öfverlemnas till civildepartementet, i hvad skrifvelsen rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för järnvägsmateriel och järnvägsbyggnader, och till ecklesiastikdepartementet, så vidt skrifvelsen anginge sättet för betäckande af det utaf Riksdagen beviljade lån för fullbordande af restaurationsarbetet å Skara domkyrka; och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl. Maj:t anmälas. 81 :o af den 21 maj, med ny riksstat. (97.) Vid underdånig anmälan den 3 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att, jämte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse. 82:o af den 20 maj, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (98.) Sedan statskontoret och kammarrätten i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse afgifvit. gemensamt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 30 september, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, låtit utfärda nådig kungörelse angående ändring i 95
5 af nådiga förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 5 oktober 1889 att tillämpas från och med början af år 1893. 83:o af samma dag, angående förhöjning af bevillningsafgiften för spelkort. (99.) Efter det statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 7 oktober låtit utfärda nådig kungörelse angående den af Riksdagen fastställda förhöjda bevillningsafgift för spelkort samt om kortstämplingens verkställande, att tillämpas från och med början af år 1893. 84:o af samma dag, angående villkoren för försäljning af brännvin. (100.) Sedan öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län i anledning af Riksdagens uti ifrågavarande skrifvelse anmälda beslut afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, hav Kongl. Maj:t den 10 december låtit utfärda nådig kungörelse om ändring i 9 och 28 af nådiga förordningen angående villkoren för försäljning al' brännvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 31 december 189 1. 85:o af samma dag. angående stämpelafgiften. (1Ö1.) Sedan statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 30 september, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut, låtit utfärda nådig kungörelse angående stämpelafgiften. 86:o af den 21 maj, angående tullbevillningen. (102.) Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 8 juni låtit utfärda ny tulltaxa att lända till efterrättelse från och med den 21 i samma månad. 87:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (103.) Den 3 juni bar Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut, låtit utfärda ny förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst med däruti åberopade formulär och instruktion för taxeringsmyndigheterna. 88:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter m. m. (III.) Den 2 december bar Kongl. Maj:t låtit utfärda lag angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter och hvad därmed eger sammanhang. Därjämte bar Kong]. Maj:t samma dag förordnat, dels att kammarkollegium skulle inkomma med förslag till de förändringar i gällande föreskrifter angående åsättande af grundskatt, som af bestämmelserna i nyssberörda lag kunde påkallas, dels ock att kammarkollegium och statskontoret skulle gemensamt afgifva yttrande, huruvida i ett eller annat afseende hinder kunde anses möta för uteslutande ur såväl jordeböcker som riksstat och öfriga statsverkets räkenskaper af sådana grundskattebelopp, som inginge i den å riksstatens inkomstsida upptagna titeln grundskatt, men åter affördes såsom»friheter» under vederbörande utgiftstitlar å riksstatens utgiftssida. 89:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande af de enligt förordningen den 5 oktober 1889 angående bevil!ningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgifter af frälseegen- domar och lotshemman. (V.) Den 2 december har Kongl. Maj:t, med upphäfvande af nådiga förordningen den 5 oktobei 1889 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter med däruti genom nådiga kungörelsen den 30 september innevarande år vidtagen ändring, låtit utfärda ny förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. 90:o af den 27 november, i anledning af dels Kongl. Maj:ts propositioner om ändring i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst och angående beräknande af viss andel af öfverskottet å statsregleringarne för år 1890 och föregående år som en statsverkets tillgång föi år 1893, dels ock angående den extra statsreglering för år 1893, som föranledes af besluten vid det urtima riksmötet, samt rörande de för nämnda statsreglering erforderliga bevillningar. (VII.) Vid föredragning den 2 december af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med vidtagande ai de ändringar i de vid förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst fogade formulär, som af Kiksdagens i skrifvelsen anmälda beslut påkallades, samt med godkännande af hvad Riksdagen i afseende å sättet för debitering, uppbörd och redovisning af tilläggsbevillningen beslutit, låtit utfärda dels nådig kungörelse angående de vidtagna ändringarna i nämnda förordning med tillhör ande instruktion för taxeringsmyndigheterna och formulär, dels ock förordning angående utgörande af särskild tilläggsbevillning för år 1893. Därjämte har Kongl. Maj:t samma dag förordnat, att det vid Riksdagens ifrågavarande skrifvelse fogade tillägg till riksstaten för år 1893 skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse. 97 Stockholm den 31 december 1892. Hans Wachtmeister. 7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet. 91 :o Riksdagens skrifvelse af den 4 april 1892, i anledning af väckt motion om afskaffande af jus patronatus. (23.) Kongl. Maj:t har den 11 november i ärendet utfärdat cirkulär till samtliga domkapitel. 92:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa nybyggnader vid Piteå hospital. (32.) Kongl. Maj:t har den 29 april meddelat beslut i ärendet. Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdan.
98 93.0 af den 29 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 1 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862. (37.) Kongl. Maj:t har den 5 augusti utfärdat förordning i ämnet. 94:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring från Yisingsö ekplantering. (57.) Kongl. Maj:t har den 27 maj meddelat beslut i ärendet. 95:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring från indragna militiebostället Borstatorp n:o 1 i Kronobergs län. (58.) Kong], Maj:t har den 3 juni meddelat beslut i ärendet. 96:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af mark mellan kronan och Linköpings stad. (59.) Kongl. Maj:t har den 3 juni meddelat beslut i ärendet. 97:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (69.) Kongl. Maj:t har den 15 juni och den 16 december meddelat föreskrifter i ärendet, som i vissa punkter ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 98:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Anmäldes den 8 och den 29 juli i de delar, som tillhörde ecklesiastikdepartementets handläggning, därvid erforderliga åtgärder beslutades. 99:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Majtts proposition om anordnande i Vadstena af en asyl för sinnessjuka. (71.) Kongl. Maj:t har den 20 maj meddelat beslut i ärendet. 100:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring af jord från det Ottenby kungsladugård underlydande hemmanet Prestorp n:o 2. (79.) Kongl. Maj:t har den 27 maj meddelat beslut i ärendet. 101 :o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring från indragna militiebostället Lönneberga n:o 1 i Kalmar län. (80.) Kongl. Maj:t har den 3 juni meddelat beslut i ärendet. 102:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring från Kungsörs kungsladugård i Vestmanlands län. (81.) Kongl. Maj:t har den 3 juni meddelat beslut i ärendet. 103:o af den 20 maj, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående beredande af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor. (89.) Kong]. Maj:t har den 22 juni utfärdat reglemente för småskolelärares m. 11. ålderdomsunderstödsanstalt.
104:o af den 20 maj, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (96.) I den del, som tillhör ecklesiastikdepartementets handläggning, är denna skrifvelse beroende på Kongl. Maj:ts pröfning i sammanhang med en punkt i skrifvelsen angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. Stockholm den 31 december 1892. K. S. Husberg. 99
Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna, genom Riksdagens skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången af dr 1892 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande. Kongl. justitiedepartementet. 6.0 Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1892, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter att vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas. (9.) 7.0 af den 8 mars, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa vexelmåls behandling. (10.) 8.0 af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande upprättande af förslag till klockare- och organisttjenst. (11.) 14: af den 18 maj, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 24 strafflagen. (73.) 15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur. (74.) 16: af den 20 maj, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare skola uppfostras. (90.) Kongl. utrikesdepartementet. 20:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts pioposition angående dispositionen af inflytande hyresinkomster från de till svenska kronans egendom i Konstantiuopel hörande bodlägenheter. (88.)
101 Kongl. landtförsvarsdepartementet. 21:o Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1892, angående befrielse för rust- och rotehållare från skyldighet att bekosta soldats vård å hospital m. m. (25.) 27:o af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890. (41.) 28:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark, samt om beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. ra. (78.) 31 :o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885. (IV.) 33:o af den 26 november, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad härordning. (I.) Kongl. civildepartementet. 40:o Riksdagens skrifvelse af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (83.) 42:o af den 30 april, angående ändringar i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 om försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker. (39.) 43:o af den 17 maj, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse ocb förvaltning under år 1890. (41.) 46:o af den 9 maj, i anledning al väckta motioner om tillägg dels till 70 i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om koramunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862. (44.) 47:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (67.) 49:o af den 19 maj, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för hafs- fisket vid rikets vestkust. (85.)
102 Eongl. finansdepartementet. 74:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj 1892, angående åtgärder för invexling till prägelvärdet af skadadt silfverskiljemynt. (84.) Eongl. ecklesiastikdepartementet, 97:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1892, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (69.) 104:o af den 20 maj, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (96.)
II. Förteckning å de vid riksdagarne före 1892 till Kongl. Maj:t aflatna skrivelser, hvilka vid 1891 års slut voro i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit med dem vidtagna. Kongl. justitiedepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skillnad i trolofning och äktenskap. (54.) Sedan den i ärendet tillsatta kommitté den 28 maj 1892 afgifvit betänkande med förslag till lag i ämnet hafva samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium däröfver afgifvit infordrade utlåtanden; och är ärendet på Kongl. Majrts pröfning beroende. 2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan sådan. (40.) Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 10 mars 1892. 3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan fastighet. (31.) Ärendet anstår fortfarande af skäl, som i sist afgifna förteckning omförmäles. 4:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast eller lös egendom hänföra. (50.) Sedan nya lagberedningen den 4 juli 1892 afgifvit förslag till lag angående hvad till fast egendom är att hänföra, har ärendet den 22 innevarande december i statsrådet anmälts; och förordnade Kongl. Maj:t att kommerskollegium och landtbruksstyrelsen skulle anbefallas inkomma med utlåtanden öfver ifrågavarande förslag.
104 5:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.) Högsta domstolens i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke afgifvits. 6:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.) Sedan den i ärendet tillsatta kommitté den 5 april 1892 afgifvit betänkande med förslag till lag i ämnet, hafva samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium däröfver afgifvit infordrade utlåtanden; hvarefter Kongl. Maj:t beslutit att öfver samma förslag infordra högsta domstolens utlåtande. 7:o af den 9 mars 1889, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.) Öfver det i senast afgifna förteckning omförmälda förslag till lag i ämnet hafva samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium inkommit med utlåtanden, hvarefter jämväl högsta domstolen däröfver afgifvit infordradt utlåtande; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 8:o af den 12 mars 1889, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 kyrkolagen. (15.) Öfver det i senast afgifna förteckning omförmälda förslag till lag i ämnet hafva samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium inkommit med utlåtanden, hvarefter jämväl högsta domstolen däröfver afgifvit infordradt utlåtande; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 9:o af den 1 maj 1889, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål. (41.) Sedan Riksdagen bifallit Kongl. Maj:ts den 31 december 1891 härom aflåtna proposition, är kungörelse i ämnet utfärdad den 3 juni 1892. 10:o af den 11 april 1890, angående utredning, huruvida och under hvilka villkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig embetsförvaltning vållas. (30.) Det enligt senast afgifna förteckning från justitiekanslersembetet infordrade utlåtande har inkommit, och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 11: af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs verkställande. (68.) 1892 den 10 mars i statsrådet anmäld i sammanhang med Riksdagens här ofvan under 2:o omförmälda skrifvelse, men då ej slutligen handlagd. Ärendet är således fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 12:o af den 11 maj 1891, angående ändring i 13 konkurslagen. (63.) Kongl. Maj:t har den 31 december 1892, vid underdånig föredragning af Riksdagens ifrågavarande framställning, funnit densamma ej föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd. 13:o af den 13 maj 1891, angående tillägg till 17 kap. 10 handelsbalken. (89.)
Det enligt senast afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande har inkommit; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 105 Stockholm den 31 december 1892. Albert Petersson. Kongl. landtförsvarsdepartementet. 14:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.) Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna skrifvelse hafva i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefallda att med gemensamt utlåtande i ämnet inkomma. Detta utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet. 15:o af den 3 maj 1890, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg. (45.) Sedan från stadsfullmäktige i Göteborg inkommit infordradt yttrande i fråga om stadsplan för det till försäljning bestämda område, blef ärendet den 5 november 1892 remitteradt till arméförvaltningen för afgifvande af utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 16:o Riksdagens uti punkten 12 af skrifvelsen den 16 maj 1890, angående regleringen af utgifterna under fjärde hufvudtiteln gjorda framställning angående ersättning för inqvartering af tågande trupper åt de deraf betungade. (53.) Vid föredragning den 6 juni 1890 af ifrågavarande framställning har Kongl. Maj:t anbefallt arméförvaltningen att med utredning och förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma. Detta utlåtande bar ännu icke blifvit afgifvet. 17:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1891, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885 än äfven väckta motioner om ändring i samma lag. (65.) Denna skrifvelse, i hvad densamma afsåg frågan om värnpligtens fullgörande af innevånarne i Gotlands län, föredrogs den 4 januari 1892, därvid Kongl. Maj:t beslöt proposition i ämnet till Riksdagen. 18:o Riksdagens uti punkten 5 af skrifvelsen den 13 maj 1891, angående regleringen af utgifterna under fjärde hufvudtiteln gjorda anhållan i fråga om åt- Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag. 14
106 gärder mot smittosamma sjukdomar bland hästarne inom indelta kavalleriets stallar å mötesplatserna m. m. (34.) Sedan det vid föredragning den 29 maj 1891 från arméförvaltningen infordrade förslag i ämnet inkommit, har Kongl. Maj:t, vid ärendets förnyade föredragning den 5 maj 1892, meddelat föreskrifter i det af Riksdagen angifna syfte. 19:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1891, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande af en med staden Göteborg träffad öfverenskommelse i fråga om dess inqvarteringsskyldigliet äfvensom rörande anslag till ett nytt kasernetablissement därstädes m. m. (74.) Sedan arméförvaltningen, som vid underdånig föredragning af ärendet den 9 oktober 1891 erhållit befallning att till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag rörande försäljningen af de kronan tillhöriga, med anledning af Riksdagens beslut till föryttring afsedda områden och byggnader i Göteborg, anmält, att ett för staten fördelaktigt köpeanbud afgifvits å ett bland dessa områden, nämligen lilla Otterhällan med därå befintliga kygonader! har Kongl. Maj:t, vid föredragning den 18 november 1892, bemyndigat arméförvaltningen att med vederbörande spekulant träffa aftal om^försäljningen af sistnämnda område och byggnader under förbehåll af Kongl. Maj:ts pröfning. Stockholm den 31 december 1892. E. von der Lancken. Kongl. civildepartementet. 20:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1879. (75.) Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut, föredragen, och anbefalldes kommittén för afgifvande af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet vid instituten. Kommitténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till Kongl. Maj:ts saintlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl öfrige vederbörande myndigheter blifvit i ärendet hörde, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889 proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultuna landtbruksinstitut.
Beträffande Alnarps landtbruksinstitut är ärendet ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 21:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (49.) I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse, bland annat, innehöll, tillsattes den 3 oktober 1884 en kommitté, med uppdrag ej mindre att utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdorasförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning. Under år 1889 inkom kommittén med utlåtande och förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmäldes den 25 januari 1889, då kommerskollegium anbefalldes att, efter inhemtande af yttranden öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktioneu öfver forenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 22:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna strömrensningen. (20.) Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter länsstyrelsernas hörande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 23:o af den 20 maj 1 885, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (61.) Remitterades den 12 juni 1885 till styrelsens för statens järnvägstrafik utlåtande ifråga om förändrade grunder för pensionering af betjeningen vid statens järnvägstrafik. Sedan detta utlåtande inkommit, beslöt Kongl. Maj:t den 4 mars 1892, att handlingarna i ärendet skulle öfverlemnas till den af Kongl. Maj:t tillsatta kommitté för utredande af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof m. m. för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kommittén lemnade uppdrag. 24:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari 1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör. (46.) Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlemnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka kontrollföreskrifter lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt borde föranleda. Sedan bemälda personer inkommit med förslag till förordning angående kontroll å ångpannor, hafva tekniska högskolan och järnvägsstyrelsen anbefallts att däröfver afgifva 107
108 utlåtanden, nämnda styrelse, sedan styrelserna för de enskilda järnvägarne i riket lemnats tillfälle att sig yttra. Tekniska högskolan har afgifvit sitt yttrande, hvaremot järnvägsstyrelsens utlåtande ännu icke inkommit. 25:o af den 26 april 1889, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. (38.) Anmäldes den 10 maj 1889, och anbefalldes därvid kommerskollegium att, efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet. Sedan detta utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 26:o af den 15 maj 1889, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta den i 3:dje kapitlet grufvestadgan omförmälda jordegareandel. (78.) Anmäldes den 24 maj 1889; och sedan kammarkollegium inkommit med då infordradt underdånigt utlåtande, är detta ärende beroende på vidare handläggning. 27:o af den 2 april 1890, angående inrättande af industrilotterier. (28.) Anmäldes den 18 april 1890; och sedan kommerskollegium inkommit med då infordradt underdånigt utlåtande, anmäldes ärendet slutligen den 12 maj 1892. 28:o af den 14 maj 1890, i anledning af Kongl. Ma:jts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881. (67.) Anmäldes den 18 juli 1890 i hvad den afsåg dels upphäfvande af stadgandet i Kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd såsom villkor för idkande af handel, handtverk eller annat yrke, dels borttagande af samma villkor, där det förekomme i andra författningar rörande näringsfrihet; och anbefalldes kommerskollegium att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af denna framställning. Sedan detta utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på Kong]. Makts pröfning. 29:o af den 20 maj 1890, angående ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten öfver mineralfyndigheter å viss kronojord. (90.) Anmäldes den 20 juni, och anbefalldes kommerskollegium att inkomma med underdånigt utlåtande, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden, i samråd med af Kongl. Maj:t utsedde kommitterade, utarbetat förslag till lagbestämmelser i det af Riksdagen angifna syfte och i sammanhang därmed jämväl tagit i öfvervägande huruvida därutöfver, och särskildt med afseende å hvad den af Kongl. Maj:t den 14 juni 1889 tillsatta kommission för undersökning af apatit-tillgångar i Norrbotten anfört, erfarenheten kunde anses hafva gifvit vid handen, att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva förändring
och i sådant fall därtill afgifvit förslag, samt brukssocietetens fullmäktige i järnkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande Öfver de upprättade förslagen. Utlåtande i ärendet har ännu icke inkommit. 109 Stockholm den 31 december 1892. Hugo Martin. Kongl. finansdepartementet. 30:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen. (109.) Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium och kollegium inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 31:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantals- och skattskrifningarnes förrättande. (6.) Sedan Riksdagen, under åberopande af förevarande skrifvelse, i skrifvelse den 12 mars 1889 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till ny författning uti ifrågavarande ämne, hafva två alternativa förslag till förordning rörande mantalsskrifning blifvit inom finansdepartementet med biträde af sär- skildt tillkallade sakkunniga personer upprättade. Efter det vid föredragning den 31 januari 1890 af dessa förslag Kongl. Maj:t anbefallt statskontoret och kammarrätten att efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande afgifva gemensamt underdånigt utlåtande ej mindre i anledning af det i kommitterades förslag n:r 2 innefattade förslag om mantalsskrifningstidens framflyttande till början af mantalsåret och hvad med detta förslag egde sammanhang än äfven de af kommitterade utarbetade formulär, samt till statskontoret och kammarrätten jämväl remitterats ett från den under den 7 december 1888 för afgifvande af förslag beträffande ordnandet af kyrkoskrifningen i riket tillsatta kommitté inhemtadt underdånigt yttrande öfver ifrågavarande förslag till förordning angående mantalsskrifning, hafva statskontoret och kammarrätten den 23 januari innevarande år inkommit med det infordrade utlåtandet; varande ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 32:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (88.) Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndigheters eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande beträf
110 fande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till villkor för eftergift af den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län på grund af nådig remiss till Kongl. Maj:t inkommit med inhemtadt yttrande från Höganäs stenkolsaktiebolag. Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 33:o af den 12 maj 1888, angående sammanslagning af post- och telegrafverken. (81.) Efter det den af Kongl. Maj:t, vid anmälan den 13 december 1889 af förevarande skrifvelse, tillsatta kommitté med uppdrag att verkställa utredning i det af Kiksdagen begärda hänseende afgifvit betänkande, har Kongl. Maj:t den 26 augusti innevarande år anbefallt generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen att, hvar för sig, afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda betänkande; och hafva dessa utlåtanden ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 34:o af den 12 mars 1889, om ny författning angående mantals- och skattskrifningarnas förrättande. (14.) I fråga om de med anledning af förevarande skrifvelse vidtagna åtgärder hänvisas till hvad ofvan under 31 :o blifvit omförmäldt. 35:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (35.) Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för konserter eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet upprättats förslag i det af Riksdagen angifna syfte samt statskontoret och kammarrätten, efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande, öfver samma förslag gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har chefen för nämnda departement, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni innevarande år, tillkallat två sakkunniga personer att biträda vid den fortsatta behandlingen af den föreliggande frågan; och hafva de sålunda tillkallade ännu icke afslutat sina arbeten. 36:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt en kommitté med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet mellan densamma och allmänna indraguingsstaten minskning i statens utgifter för pensionering af civile embets- och tjensteman måtte kunna beredas; och har kommittén, som jämlikt nådigt beslut den 6 augusti 1891 erhållit i viss mån utvidgadt uppdrag, ännu ej afslutat sina arbeten.
37:o af den 17 maj 1889, angående undersökning beträffande de å kronojord inom Norrbotten befintliga apatitlager m. m. (98.) På grund af särskilda nådiga beslut anbefallda undersökningsarbeten i det i Riksdagens förevarande skrifvelse angifna hänseende hafva utförts under åren 1889, 1890 och 1891; och hafva de förordnade undersökningsförrättarne rörande dessa arbeten till Kongl. Maj:t ingifvit berättelser, hvilka blifvit till trycket befordrade. Den 10 juni och den 23 juli innevarande år har Kongl. Maj:t förordnat om verkställande af vissa återstående, för deu ifrågavarande undersökningen erforderliga arbeten. 38:o af den 11 mars 1890 angående uppsägande af gällande haudelstraktater med Frankrike och Spanien. (15.) Efter det omförmälda traktater blifvit från Frankrikes och Spaniens sida uppsagda till upphörande den 1 februari innevarande år och konventioner afslutats med Frankrike och Spanien i fråga om ordnandet för tiden efter nyssnämnda dag af handelsförbindelserna mellan Sverige och berörda länder, bar Kongl. Maj:t vid förnyad anmälan den 4 i samma månad af Riksdagens förevarande skrifvelse funnit densamma ej föranleda vidare yttrande. 39:o af den 11 maj 1890, angående villkoren för försäljning af brännvin. (60.) Med anledning af ofvanstående skrifvelse, i hvad den innefattade anhållan, att Kongl. Maj:t måtte efter verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag i syfte att inskränka möjligheten för spritvaruhandlande att å annat ställe än det, där han utöfvar sin försäljning, drifva handel med brännvin, har Kongl. Maj:t den 10 mars innevarande år aflåtit nådig proposition till Riksdagen med förslag till vissa ändringar i nådiga förordningen angående försäljning af brännvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 31 december 1891. 40:o af den 14 maj 1890, angående ändrade bestämmelser rörande ekonomisk besigtning å kronojord. (66.) Sedan kammarkollegium i anledning af denna skrifvelse afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 24 mars innevarande år aflåtit nådig proposition till Riksdagen angående ändring i tiden för ekonomiska besigtningars hållande. 41 :o af den 19 maj 1890, angående utsträckning till samtliga lappområden i riket af gällande förbud mot införsel af spirituösa i lappmarkerna. (84.) Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jämtlands län hvar för sig inkommit med infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning samt kommerskollegium och generaltullstyrelsen öfver samma framställning afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, hvilket den 24 innevarande december till Kongl. Maj:t inkommit, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 42:o af samma dag, angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af brännvin. (89.) Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart erfarenhet vunnits om den omfattning, i hvilken denaturering af brännvin förekomme, för 111
112 Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om den afgift, som skall för dylik denaturering erläggas, är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 43:o af den 11 maj 1891, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 i jagtstadgan den 21 oktober 1864. (68.) Sedan i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut domänstyrelsen, efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen och samtlige skogstjenstemäns hörande, afgifvit infördradt underdånigt utlåtande samt högsta domstolen yttrat sig öfver det af Riksdagen antagna förslag till ändring af nämnda paragraf, har Kongl. Maj:t denna dag, med godkännande af förslaget samt i öfverensstämmelse därmed, låtit utfärda nådig förordning om ändring i 7 i jagtstadgan den 21 oktober 1864. 44:o af den 13 maj 1891, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående särskild föryttring af lägenheter från kronoegendomar, som försäljas. (76.) Den 29 maj 1891 har domänstyrelsen erhållit nådig befallning att afgifva underdånigt yttrande rörande de närmare bestämmelser, som kunde finnas erforderliga beträffande de ifrågavarande upplåtelserna; och är sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommet. 45:o af samma dag, angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden för elg. (79.) Sedan domänstyrelsen, efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län äfvensom landstingens hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver Riksdagens uti ifrågavarande skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t den 28 mars innevarande år, vid föredragning af samma skrifvelse äfvensom i sammanhang därmed af vissa andra framställningar rörande inskränkning i den tillåtna jagttiden för särskilda djurslag, låtit utfärda nådig kungörelse i fråga om fridlvsningstid för vissa djurslag. 46:o af den 14 maj 1891, om ändring i sättet för utbetalning af den ersättning af statsmedel, som utgår till egare af vissa skattefrälsehemman. (80.) Vid underdånig föredragning den 22 maj 1891 af förevarande skrifvelse hafva kammarkollegium och statskontoret erhållit nådig befallning att i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning gemensamt afgifva underdånigt utlåtande; och har sådant utlåtande ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit. 47:o af samma dag, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften. (102.) Den 22 maj 1891 har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning, utfärdat nådig kungörelse angående ändring i 1 af nådiga förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket den 16 juni 1882. Sedan den i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning i fråga om ytterligare ändring i hvitbetssockeraccisen, den 6 augusti 1891 tillsatta kommitté inkommit till Kong], Maj:t med betänkande och förslag samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Gotlands län däröfver hvar för sig afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 16 innevarande december beslutit nådig proposition till Riksdagen med förslag till ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket.
48:o af samma dag, angående utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk. (104.) Sedan den i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse af Kongl. Maj:t den 25 september 1891 tillsatta kommitté för utredning af frågan om beredande af möjlighet för obemedlade och mindre bemedlade att bilda egna jordbruk dels den 5 mars innevarande år afgifvit betänkande angående hemmansklyfning, egostyckniug och jordafsöndring, hvilket betänkande öfverlemnats till civildepartementet ocb icke kommer att på finansdepartementets föredragning vidare handläggas, dels den 23 sistlidne november afgifvit betänkande med förslag dels till styckning ocb försäljning af vissa jordbruksdomäner, dels till torrläggning på statens bekostnad af vissa till odling tjenliga sankmarker, för att vinna tillfälle till upplåtelse därå af mindre jordbrukslägenheter ocb dels till upplåtelse af odlingslägenheter å lämpliga trakter inom Vesterbottens ocb Norrbottens län, bar Kongl. Maj:t den 16 innevarande månad anbefallt domänstyrelsen att, efter Kongl. Maj:ts befallningsbafvandes i rikets samtliga län hörande, inkomma med underdånigt utlåtande öfver kommitténs berörda, den 23 november innevarande år afgifna förslag. 113 Stockholm den 31 december 1892. Hans Wachtmeister. Kongl. ecklesiastikdepartementet. 49:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 50:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkotionden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna ocb dels till akademier eller andra stiftelser. (71.) Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 51:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.) Sedan den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta kommitté för ordnandet af kyrkoskrifningen i riket den 3 mars 1891 afgifvit utlåtande i ämnet, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 52:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för qvinnlig ungdom. (47.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning, Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1893 års riksdag. 15
114 53:o af den 18 juni 1887, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad taga virke å prestbolets skog. (20.) Ärendet afgjordt genom Kongl. Maj:ts beslut den 23 september 1892. 54:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.) Sedan Kongl. Maj:t den 17 april 1891 utfärdat kungörelser angående ändring af vissa paragrafer i universitetsstatuterua, nådig stadga angående filosofie kandidat- och licentiatexamina äfvensom kungörelse angående ändring i gällande bestämmelser rörande teologiskfilosofisk examen, är ärendet i öfrigt fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 55:o af den 5 maj 1888, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för barnmorskor. (47.) Ärendet, hvari särskild förberedande utredning pågår, beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 56:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga arkiv. (84.) Kongl. Maj:t har den 8 oktober 1892 i ärendet infordrat öfverintendentsembetets yttrande. 57:o af den 14 maj 1889, angående uppgörande af förslag till grunder för beredande af ålderdomsförsörjning åt de lärare och lärarinnor, livilka tjenstgöra vid småskolan eller biträda med undervisningen i folkskolan. (75.) Kongl. Maj:t hai den 10 mars 1892 aflåtit proposition till Riksdagen angående beredande af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor. 58:o af den 27 mars 1890, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning, att, där kyrkoförsamling består af flera kommuner, hvarje kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och inom sig utse skolråd. (25.) Kongl. Maj:t har den 10 mars 1892 för Riksdagen framlagt af ifrågavarande framställning föianledt förslag till ändrad lydelse af 1 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862. 59:o af den 19 maj 1890, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad bestämmelse med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna. (88.) Utom de i senast afgifna förteckning omförmälda åtgärder har Kongl. Maj:t den 16 december 1892 förordnat om indragning af åtskilliga läroverk och pedagogier. Ärendet i vissa punkter beroende på Kongl. Maj:ts vidare åtgärd. 60:o af den 20 maj 1890, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, punkten 52, afseende utredning, om och på hvilka villkor statsbidrag må kunna lemnas till aflönande af vikarie för ordinarie lärare och läiarinna vid rikets folkskolor, som af sjukdom urståndsättes att sin tjenst fullgöra. (57.)
Sedan vederbörande blifvit i ärendet hörda, har Kongl. Maj:t den 10 augusti 1892 uppdragit åt en kommitté att afgifva betänkande och förslag i ämnet. 61:o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. (41.) Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 låtit anbefalla kammarkollegium att i ärendet afgifva utlåtande, som ännu icke inkommit. 62:o af den 6 maj 1891, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden. (42.) Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 låtit anbefalla kammarkollegium att i ärendet afgifva utlåtande, som ännu icke inkommit. 63:o af den 4 maj 1891, angående införande af obligatorisk undervisning vid rikets allmänna läroverk, seminarier och folkskolor rörande de rusgifvande ämnenas natur och verkningar. (54.) Kongl. Maj:t har den 4 november 1892 utfärdat cirkulär till domkapitlen, direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och nya elementarskolan samt öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor angående undervisning om de rusgifvande ämnenas natur och verkningar m. m. Stockholm den 31 december 1892. K. S. Husberg. 115
116 Tabell, utvisande under hvilka nummer de af Riksdagen år 1892 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till lagtima Riksdagens och i andra bandet af bihanget till urtima Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser finnas upptagna i förestående bilaga, afd. I. (törsta siffertalet med arabiska siffror utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda tionde samling; med romerska siffror åter betecknas urtima Riksdagens skrifvelser. Den senare siffran i tabellen hänvisar till ordningsföljden i denna berättelses bilaga, afd. I.) 1 18 29 39 57 94 85 49 2 1 30 56 58 95 86 75 3 2 31 59 96 87 ***\ 4 3 32 92 60 66 88 20 5 *) 33 40 61 26 89 103 6 ) 34 10 62 67 90 16 7 4 35 * 63 13 91 17 8 5 36 41 64 19 92 76 9 6 37 93 65 30 93 77 10 7 38 57 66 34 94 78 11 8 39 42 67 47 95 79 12 40 11 68 68 96 50,80,104 13 41 27, 43, 58 69 97 97 81 14 #*) 42 44 70 35, 48, 69, 98 98 82 15 52 43 45 71 99 99 83 16 53 44 46 72 70 100 84 17 54 45 59 73 14 101 85 18 *) 46 60 74 15 102 86 19 *) 47 61 75 71 103 87 20 *) 48 25 76 *) I 33 21 *) 49 24 77 72 II 32 22 55 50 12 78 28 III 88 23 91 51 62 79 100 IV 31 24 9 52 23 80 101 V 89 25 21 53 63 81 102 VI 36 26 37 54 64 82 73 VII 90 27 38 55 22 83 29 VIII 51 28 56 65 84 74 *) Utfärdade förordnanden. **) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontor. ***) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksbanken.
117 Till Riksdagen. Berättelse af Kommitterade för tryckfrihetens vård, afgifven år 1893. Under den tid, som förflutit efter det kommitterades senaste berättelse afgafs, bär något ärende af beskaffenhet att påkalla kommitterades åtgärd icke förekommit; hvilket kommitterade skolat för Riksdagen härmed anmäla. Stockholm i januari 1893. AXEL THOLLANDER. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD. J. SJÖBERG. J. JOHANSSON. OSCAR MONTELIUS. F. KROOK. Edward Bäcklin.