Vedlevande gaddsteklar (Hymenoptera, Aculeata) i Linköpings kommun. Artbestämning av bifångster vid skalbaggsinventeringar

Vedlevande gaddsteklar (Hymenoptera, Aculeata) i Linköpings kommun Artbestämning av bifångster vid skalbaggsinventeringar 2003-2011

Innehåll INNEHÅLL... 2 SAMMANFATTNING... 4 INLEDNING... 4 METOD... 5 BESKRIVNING AV DE INGÅENDE INVENTERINGARNA... 6 Triviallövmiljöer i Östergötland 2003... 6 Tre naturreservat i Linköpings kommun 2003... 6 Grov sälg i Eklandskapet 2004... 7 Gammal asp i Eklandskapet 2006... 7 Brandfältet på Viggebyön, Viggeby naturreservat 2006-2007... 8 Gammal björk och klibbal i Eklandskapet 2007... 9 Gammal hassel i Tinnerö eklandskap 2007... 9 Lövträdsmiljöer längs Stångån i Linköping 2007... 10 Ekmiljöer i Linköpingstrakten 2007... 10 Olika eksubstrat i Tinnerö eklandskap 2008... 11 Granmiljöer i Linköpings kommun 2009... 11 Asp- och björkmiljöer i Tinnerö eklandskap 2011... 12 RESULTAT... 13 Sammanfattning av resultatet... 13 Rödlistade arter... 16 Arter som tidigare varit rödlistade... 17 Andra intressanta fynd... 28 DISKUSSION... 30

REFERENSER... 32 BILAGOR... 34 Calluna AB 2016 Författare: Håkan Andersson, Calluna AB Alla bilder författaren, förutom då annat anges. Bild på framsidan: Trätapetserarbi Megachile ligniseca. Foto: Tommy Karlsson. Bör citeras: Andersson, H. 2016. Vedlevande gaddsteklar (Hymenoptera, Aculeata) i Linköpings kommun. Artbestämning av bifångster vid skalbaggsinventeringar 2003-2011. Calluna AB. Internt projektnr: HAN0027 Tinnerö gaddsteklar 2011. Projektorganisation: Projektledare Håkan Andersson; Inventering och rapport Håkan Andersson; Artbestämning Lars Norén och Håkan Andersson; Kvalitet och korrektur Anna Jangius; Beställare Anders Jörneskog, Linköpings kommun Kontakt för denna rapport: Håkan Andersson tel. 013-461 03 08, e-post: hakan.andersson@calluna.se 3

Sammanfattning Åren 2003, 2004, 2006, 2007, 2008, 2009 och 2011 genomfördes inventering av skalbaggar i Eklandskapet söder om Linköping. Den största delen av inventeringsinsatsen har genomförts i Tinnerö eklandskap i Linköpings södra utkanter. Metoden som användes var främst fönsterfällor men även en mindre mängd mulmfallfällor och tickfallfällor har använts. De gaddsteklar som då togs tillvara har nu artbestämts och resultatet presenteras i denna rapport. Inventeringarna av skalbaggar knutna till sälg 2004, asp 2006 och björk 2007 är samfinansierade av Eklandskapsfonden och Linköpings kommun. Övriga inventeringar är finansierade av Linköpings kommun. Sammanlagt 5 269 gaddstekelindivider av 162 arter har artbestämts. Två rödlistade arter påträffades: fibblesandbi Andrena fulvago (NT) och rovstekeln Psenulus pallipes (VU). Förutom de två rödlistade arterna påträffades 13 tidigare rödlistade arter. Dessa arter har av länsstyrelsen i Östergötland klassats som regionalt rödlistade (RR). Ytterligare en art, hjärtvägstekel Priocnemis cordivalvata, har tagits upp på den regionala rödlistan utan att tidigare ha varit rödlistad. Arterna var guldstekeln Pseudomalus violaceus, aspvedgeting Symmorphus connexus, takvedgeting Symmorphus debilitatus, bålgeting Vespa crabro, gulnosad småsilvermunstekel Crossocerus walkeri, rovsteklarna Crossocerus assimilis, Crossocerus congener, Crossocerus styrius, Lestica clypeata och Mimumesa beaumonti, trätapetserarbi Megachile ligniseca, lundmurarbi Osmia pilicornis och gläntgökbi Nomada moeschleri. De flesta av dessa arter är knutna till död ved och liknande substrat. Undantagen är hjärtvägstekeln som är knuten till sandiga miljöer, och gläntgökbi som lever som boparasit, förmodligen hos äppelsandbi, men ytterligare ett par värdarter har förts fram. Till detta kan läggas tre signalarter som visar på hög biologisk mångfald i ängs- eller betesmark: storsovarbi Chelostoma rapunculi, blåklockshumla Bombus soroeensis samt det tidigare nämnda fibblesandbiet. Inledning En rapport om gaddstekelfaunan knuten till gamla lövträd i Tinnerö Eklandskap beställdes i slutet av 2010 av Linköpings kommun. Samtliga fynd som beskrivs är bifångster från skalbaggsinventeringar, främst genomförda med fönsterfällor. I början av 2011 söktes och erhölls medel från Eklandskapsfonden för att även kunna artbestämma stekelmaterial från övriga Eklandskapet. 4

Denna rapport behandlar gaddsteklar (Hymenoptera, Aculeata) som samlats in åren 2003, 2004, 2006, 2007, 2008, 2009 och 2011 i samband med skalbaggsinventeringar finansierade av Eklandskapsfonden och Linköpings kommun. I denna rapport redovisas det gaddstekelmaterial som togs tillvara vid de olika inventeringarna. Det handlar om sammanlagt om drygt 5 000 djur. De mest intressanta fynden beskrivs i rapporten. Metod Den huvudsakliga metoden i denna inventering var fönsterfällor, en typ av barriärfälla. Fönsterfällorna bestod av en skiva av polykarbonatglas och under denna en aluminiumvanna fylld med en blandning av glykol och vatten samt en liten mängd diskmedel och t-röd. Fällorna hängdes upp i träd med intressanta substrat, t.ex. håligheter, svampfruktkroppar, död ved och savflöden. Det bör förtydligas att det ursprungliga syftet med inventeringarna var att studera skalbaggsfaunan. Fönsterfälla i en död gran. Denna fälla ingick i inventeringen av granmiljöer i Linköpings kommun 2009 och hängde i Eklund, strax utanför Malmslätt. Fönsterfällor fångar främst insekter som kommer flygande, krockar med skivan och faller ned i glykolblandningen. Diskmedlet gör att insekterna sjunker ned i vätskan och drunknar. Glykolen 5

gör att insekterna konserveras och inte ruttnar. T-spriten är till för att göra den söta glykolen illasmakande för större djur. Fällorna i inventeringen 2009 fylldes med mättat saltvatten som är en mer miljövänlig vätska. Som ett komplement har även ett fåtal mulmfallfällor och tickfallfällor använts. En mulmfallfälla består av en burk som grävs ned i mulmytan inne i ihåliga träd. Denna fälltyp fångar insekter som kryper omkring inne i ihåliga träd och är därför en form av komplement till fönsterfällor. En tickfallfälla består av en aluminiumform som sätts fast under en svampfruktkropp på ved, en ticka. Denna fälltyp fångar småkryp som rör sig under och på svampar. De båda fälltyperna utgör ett komplement till fönsterfällor och fångar i stor utsträckning andra småkryp än vad fönsterfällor gör. De är däremot knappast en användbar metod för att fånga steklar och bara ett fåtal av dessa har hamnat i dessa fällor. De flesta fällor sattes upp i början av maj och togs ned i slutet av augusti-mitten av september. Undantaget är den första av de två inventeringarna på brandfältet på Viggebyön, där fällorna sattes ut efter branden i början av juli. Samtliga fällor har tömts med ca en månads mellanrum. Vid de ursprungliga inventeringarna artbestämdes skalbaggarna medan gaddsteklar, blomflugor och en del andra intressanta småkryp lades undan. Blomflugorna har redan artbestämts och resulterat i en rapport (Andersson 2009). I denna rapport redovisas det gaddstekelmaterial som insamlats i Tinnerö eklandskap och ett antal andra lokaler, framförallt i Eklandskapet inom Linköpings kommun, men även några lokaler i Linköpinsg tätort och i Malmslätt. Artbestämningen av materialet har till stor del utförts av Lars Norén, Gnesta. Kontrollbestämning av en del vägsteklar har gjorts av Johan Abenius, Nynäshamn. Humlor och sociala getingar har artbestämts av författaren. Beskrivning av de ingående inventeringarna Triviallövmiljöer i Östergötland 2003 År 2003 inventerades fyra olika triviallövmiljöer i Östergötland på uppdrag av Länsstyrelsen Östergötland. Ett av områdena var Skillberga som ligger strax norr om Vårdnäs och sjön Stora Rängen. Här sattes åtta fönsterfällor och två tickfällor upp i högstubbar av björk och klibbal. Se bilaga 2a för lokalernas läge. De flesta av björkhögstubbarna hade talrika fnösktickor på stammen. Miljöerna var strandnära sumpskog och igenväxande hagmarker. Finansiärer för inventeringen 2003 var alltså Länsstyrelsen Östergötland. Tre naturreservat i Linköpings kommun 2003 År 2003 inventerades tre naturreservat i Linköpings kommun: Ullstämmaskogen, Vallaskogen och Vidingsjöskogen. Syftet med inventeringarna var att få en översiktlig bild av insektsfaunan så fällorna har suttit på många olika trädslag i olika miljöer. Steklarna från inventeringen har 6

sedan samlats i ett enda sample per reservat, vilket gör att det i det här fallet inte går att säga om djuren kommer från en brynmiljö med äldre ek eller en sumpskog med klibbal och gran (i alla andra inventeringar har fångsten delats upp per fälla). Se bilaga 2a för lokalernas läge. Finansiärer för inventeringen var Linköpings kommun. Grov sälg i Eklandskapet 2004 År 2004 sattes 13 fönsterfällor, två mulmfallfällor och två tickfallfällor upp i fem områden i Eklandskapet: Tinnerö (Berga fg), Svartmåla (Vårdnäs), Ekö (Berga), Gunnarsbo (Vist) och Skälstorp (Vist). Inventeringsinsatsen i Tinnerö bestod av sex fönsterfällor som sattes upp i gamla sälgar spridda i Tinnerö Eklandskap (se bilagorna 1a och 2a). Fem av sälgarna var grova, mer än 3 dm i stamdiameter, medan den sjätte var en relativt klen sälg med talrika döda stammar. Flera av sälgarna hade mindre håligheter. Ett av träden hade en större hålighet men detta träd föll ihop i slutet av inventeringen vilket gjorde att den sista insamlingsomgången omintetgjordes. I Svartmåla sattes tre fönster- och två tickfallfällor upp, i Ekö en fönsterfälla och två mulmfallfällor, i Gunnarsbo två fönsterfällor och i Skälstorp en fönsterfälla. Se bilagorna 2a-2c. Finansiärer för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Eklandskapsfonden och Linköpings kommun. Gammal asp i Eklandskapet 2006 År 2006 sattes sammanlagt 36 fönsterfällor ut i områdena Tinnerö Eklandskap (Berga och Skeda), Viggeby naturreservat (Vårdnäs), Brokinds skolhage och Halls berg, båda ingår i Brokinds lövskogars naturreservat (Vårdnäs fg), Sållarebo (Skeda) och Dala (Vist). Inventeringsinsatsen i Tinnerö bestod av 20 fönsterfällor som placerades ut i nio olika delområden. I Viggeby sattes åtta fönsterfällor upp, i de övriga fyra områdena sattes två eller tre fönsterfällor upp. Se bilagorna 1b och 2a-2c för lokalernas läge. Fällorna hängdes upp i både solitärt stående aspar och i skogsområden med gott om gammal asp. Substraten var bl.a. hålträd, högstubbar och lågor, i något fall också rishögar med klen aspved. I ett par områden i Tinnerö Eklandskap var andelen högstubbar och lågor av asp mycket stor, ett resultat av stormarna i början av 2000-talet. Finansiärer för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Eklandskapsfonden och Linköpings kommun. 7

Gammal asp i Eklandskapet 2006. Bilden visar ett par gamla träd i Sållarebo, där fällan har hängts upp i en asphögstubbe med mycket gamla insektsgångar och spår av födosökande hackspettar. Nydöd aspved blir på kort tid rik på vedlevande insekter och därmed också gamla insektsgångar. Aspved murknar också fort vilket gynnar t.ex. rovsteklar som själva gnager ut sina bon, eller som utvidgar redan existerande gångar i veden. Brandfältet på Viggebyön, Viggeby naturreservat 2006-2007 Åren 2006 och 2007 sattes båda åren fem fönsterfällor och tio markfallfällor ut i den del som brann häftigast vid naturvårdsbränningen på Viggebyön (Vårdnäs) 2006. Trädslagen bestod av tall, gran, björk och asp. Marken där fallfällorna sattes ut varierade från hårt bränt till bara lite svedda toppar på vegetationen. Se bilaga 2c för lokalens läge. Finansiärer för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Linköpings kommun. Brandfältet på Viggebyön 2006. Brandfält kan utgöra en mycket värdefull miljö för gaddsteklar. Här bildas stora mängder död ved och då också rikligt med insektsgångar som kan utnyttjas för bobyggande. Grässvålen är bortbränd vilket skapar förutsättningar för marklevande steklar. Blomrikedomen kan bli mycket stor några år efter branden vilket gynnar blombesökande steklar. 8

Gammal björk och klibbal i Eklandskapet 2007 År 2007 sattes sammanlagt 18 fönsterfällor ut i områdena Klint (Vist), Kvillabro som är en del av Västerby naturreservat (Vårdnäs), Lilla Långnäs (Vist), Siggantorp (Berga), Tinnerö Eklandskap (Berga) och Viggeby naturreservat (Vårdnäs). Se bilagorna 1c och 2a-2c för lokalernas läge. Inventeringsinsatsen i Tinnerö bestod av åtta fönsterfällor som sattes ut i sju björkar och en klibbal. Sex av fällorna hängdes i stående, döda träd, lågor och högstubbar i kanten av Rosenkällasjön där en stor mängd björkar dött i samband med att Rosenkällasjön nyskapades. En fälla hängdes i en bränd björk vid Smedstad gård. Den sista fällan hängdes i en högstubbe av klibbal vid Smedstad dämme. Fällor i de övriga områdena sattes upp i betesmarker, sumpskogar och lövskogar. Finansiärer för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Eklandskapsfonden och Linköpings kommun. Gammal björk i eklandskapet 2007. Bilden är tagen i Viggeby naturreservat. Björkstubbar förekommer ganska ofta i betesmarker, och björk erbjuder inte sällan kontinuerlig tillgång på död ved i den typen av miljöer. Liksom asp finns ofta gott om gamla insektsgångar i död björkved. Gammal hassel i Tinnerö eklandskap 2007 År 2007 sattes tolv fönsterfällor upp i grov, gammal hassel med en stor mängd död ved i Tinnerö eklandskap (Berga). Fällorna hängdes ut i fem delområden: Vattenåkarbacken, Rosenkälla gamla tomt, Edhaga, Magasinshagen och hassellundarna norr Rosenkällasjön. De 9

flesta fällorna, sex stycken, sattes upp i det sistnämnda området, som består av tre mindre områden nära varandra. Se bilaga 1d för lokalernas läge. Finansiär för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Linköpings kommun. Lövträdsmiljöer längs Stångån i Linköping 2007 Sammanlagt 14 fönsterfällor sattes år 2007 upp i lövträd i anslutning till Stångån i Linköping. Fällorna sattes upp i områdena Hjulsbro (Landeryd), Hackefors (S:t Lars), Uveberg (Johannelund), Tannefors (S:t Lars), Åbacka (S:t Lars), Brandstationen (S:t Lars) och Stångebro (S:t Lars). Se bilaga 2a för lokalernas läge. Finansiär för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Linköpings kommun. Lövträdsmiljöer längs Stångån 2007. Bilden är tagen inte långt från Åbacka kafé i centrala Linköping. Parker i städer kan vara värdefulla miljöer, men tyvärr brukar mängden död ved vara liten. Ihåliga träd kan dock ibland finnas, som t.ex. på bilden. En annan nackdel är de ofta välskötta gräsmattorna där mängden blommor ofta är liten. Detta kan ibland kompenseras med prydnadsväxter, men dessa är ofta av exotiskt ursprung, och svenska vildbin är inte alltid anpassade till att söka näring i dessa. Ekmiljöer i Linköpingstrakten 2007 Sammanlagt 30 fönsterfällor och 18 mulmfallfällor sattes år 2007 upp i nio olika områden med höga naturvärden kopplade till ek: Edsberga (Landeryd), Ekholmen (Landeryd), Gerstorp (Kaga), Siggantorp (Berga), Sveden (Landeryd), Tokarp (Kärna), Tokarp Östra (Kärna) och Ullstämma (Landeryd). Se bilaga 2a och 2b för lokalernas läge. Finansiär för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Linköpings kommun. 10

Ekmiljöer i Linköpingstrakten 2007. Bilden är tagen i Siggantorp och visar på ett ganska ovanligt substrat: Grov nydöd ekved. I denna ekstubbe fanns gott om kläckhål av vedlevande skalbaggslarver vilket blir fina lägenheter för bl.a. rovsteklar och solitära getingar. Död blottad ved är också ett viktigt substrat för solitära getingar, då bona tillverkas av tuggad ved. Olika eksubstrat i Tinnerö eklandskap 2008 År 2008 sattes sammanlagt tio mulmfallfällor och fyrtio fönsterfällor ut i olika eksubstrat i Tinnerö eklandskap (Berga). Fällorna bestod av tio mulmfallfällor i ihåliga ekar och tio fönsterfällor vardera i ihåliga ekar, döda, stående ekar, eklågor och rishögar med ekris. Se bilaga 1e för lokalernas läge. Fältarbetet genomfördes av studenten Emma Hemmingsson som en del i hennes examensarbete i biologi på Linköpings universitet. Finansiärer för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Linköpings universitet och Linköpings kommun. Granmiljöer i Linköpings kommun 2009 År 2009 sattes sammanlagt 32 fönsterfällor ut i naturreservaten Vallaskogen (Berga och Domkyrkoförsamlingen), Kärna mosse (Kärna), Tinnerö eklandskap (Berga), Vidingsjöskogen (Berga), Ullstämmaskogen (Landeryd) och Viggeby (Vårdnäs) samt i ett område som inte var reservat, Eklund (Kärna) strax utanför villaområdet i Tokarp. Det sistnämnda området tjänade 11

som en form av kontroll och till skillnad från reservaten har här all död granved transporterats bort efter stormarna i början av 2000-talet. Se bilagorna 1f och 2a-2c för lokalernas läge. Finansiär för den ursprungliga skalbaggsinventeringen var Linköpings kommun. Granmiljöer i Linköpings kommun 2009. Bilden är tagen i Vidingsjöskogens naturreservat och föreställer barkborredödade granar i en solexponerad glänta. Den här typen av miljöer, död ved i solexponerade lägen i kantzoner, är mycket viktiga för en lång rad organismer, t.ex. vedlevande skalbaggar och steklar. God tillgång på vedinsekter gynnar också hackspettar och andra fåglar. Asp- och björkmiljöer i Tinnerö eklandskap 2011 Denna inventering var en uppföljning av två särskilt intressanta områden som tidigare inventerats med avseende på skalbaggar: Aspmiljöer vid Vattenåkarbacken (Berga) och björksumpskog vid Rosenkällasjön (Berga). Fyra fönsterfällor vardera sattes upp i de två områdena. Se bilaga 1g för lokalernas läge. Finansiär var Linköpings kommun. 12

Björkmiljöer i Tinnerö eklandskap 2011. Bilden visar en del av den nu till stora delar döda björkskogen i anslutning till Rosenkällasjön. Här finns en mycket speciell och värdefull miljö: stora mängder död ved i våt miljö. Den här naturtypen hyser en mycket speciell vedanknuten fauna med organismer som kräver kontinuerlig och hög luftfuktighet. Resultat Sammanfattning av resultatet Sammanlagt 5 269 stekelindivider fördelat på 162 taxa har artbestämts. I ett par fall har bestämningen bara gått ned till artgrupp. Det gäller guldstekelhonor av släktet Chrysis samt jordhumlor i artgruppen Bombus lucorum/cryptarum/magnus samt vissa terrestris. Dessa två artgrupper är i många fall svåra att artbestämma, i en del fall omöjliga. Av den anledningen används begreppet taxa i stället för art. Flest taxa, 97 st., påträffades vid inventeringen i aspmiljöer 2006. Detta var helt naturligt eftersom denna inventering hade störst fällinsats. Även då antalet steklar per fälla beräknades var aspinventeringen den individrikaste. En fälla innehöll 291 stekelindivider. Rekordet för antalet arter i en fälla var 40 arter, även det i en fönsterfälla från aspinventeringen. Minst antal steklar per fälla hade inventeringarna som behandlade björk och klibbal respektive hassel med sju respektive sex steklar/fälla. Sommaren då dessa inventeringar genomfördes, 2007, var kall, regnig och blåsig vilket också märktes på resultatet vid de ursprungliga skalbaggsinventeringarna. Vid de sex inventeringarna påträffades två rödlistade arter (enligt ArtDatabanken 2015): fibblesandbi Andrena fulvago är en art knuten till blomrika gräsmarker, främst torrängar, samt åkerholmar och skogsbryn. Rovstekeln Psenulus pallipes är knuten till varma miljöer med tillgång till död ved med gamla insektsgångar eller ihåliga växtstjälkar. Förutom de rödlistade arterna påträffades 13 tidigare rödlistade arter (enligt Ehnström et al. 1993, Gärdenfors 2000, 2005 och 2010). Dessa arter har av länsstyrelsen i Östergötland klassats 13

som regionalt rödlistade (RR). Arterna var guldstekeln Pseudomalus violaceus, aspvedgeting Symmorphus connexus, takvedgeting Symmorphus debilitatus, bålgeting Vespa crabro, rovsteklarna Crossocerus assimilis, Crossocerus congener, Crossocerus styrius, gulnosad småsilvermunstekel Crossocerus walkeri, Lestica clypeata och Mimumesa beaumonti, trätapetserarbi Megachile ligniseca, lundmurarbi Osmia pilicornis samt gläntgökbi Nomada moeschleri. De flesta av dessa arter är knutna till död ved och liknande substrat. Undantagen är Priocnemis cordivalvata, som är knuten till sandiga miljöer, och Nomada moeschleri, som lever som boparasit, förmodligen hos äppelsandbi, men ytterligare ett par arter har förts fram. Dessa arter är alla knutna till blomrika miljöer i t.ex. betesmarker och skogsbryn. Ytterligare en art, hjärtvägstekel Priocnemis cordivalvata, har klassats som regionalt rödlistad av länsstyrelsen i Östergötland utan att ha varit nationellt rödlistad vid något tillfälle. Till detta kan läggas tre signalarter som visar på hög biologisk mångfald i ängs- eller betesmark: storsovarbi Chelostoma rapunculi, blåklockshumla Bombus soroeensis samt det tidigare nämnda fibblesandbiet. Bo av bålgeting Vespa crabro. Foto: Rebecka Le Moine. 14

Tabell 1. Rödlistade (ArtDatabanken 2015), tidigare rödlistade (Ehnström et al. 1993, Gärdenfors 2000, 2005, 2010) och i Östergötland regionalt rödlistade arter (Karlsson 2008) samt signalarter (Cederberg et al. 2003) insamlade som bifångster vid skalbaggsinventeringar med fönsterfällor i anslutning till intressanta träd 2003-2011. Vetenskapligt namn Rödlistan 2015 Tidigare rödlistad/ Signalart Svenskt namn regionalt rödlistad Pseudomalus violaceus (en guldstekel) Hotkategori NT, 2000 Symmorphus connexus Aspvedgeting Hotkategori 2, 1993 Symmorphus debilitatus Takvedgeting Hotkategori 2, 1993 Vespa crabro Hotkategori 2, 1993 Bålgeting Priocnemis cordivalvata Endast regionalt rödlistad Hjärtvägstekel Crossocerus assimilis (en rovstekel) Hotkategori DD, 2000 Crossocerus congener (en rovstekel) Hotkategori NT, 2010 Crossocerus styrius (en rovstekel) Hotkategori NT, 2000 Crossocerus walkeri Gulnosad småsilvermunstekel Hotkategori 4, 1993 Lestica clypeata Hotkategori NT, 2005 (en rovstekel) Mimumesa beaumonti (en rovstekel) Psenulus pallipes (en rovstekel) Andrena fulvago Fibblesandbi Chelostoma rapunculi Storsovarbi Megachile ligniseca Trätapetserarbi Osmia pilicornis Lundmurarbi Nomada moeschleri Gläntgökbi Bombus soroeensis Blåklockshumla VU NT Hotkategori NT, 2000 Hotkategori NT, 2000 Hotkategori NT, 2000 Hotkategori NT, 2000 Signalart Signalart Signalart Tabell 2. Översikt över det insamlade materialet. Antal arter och individer i denna inventering, andelen av den svenska faunan (antalet arter i den svenska faunan är ett ungefärligt värde) samt andel av den sammanlagda fångsten i denna inventering för de olika familjerna. Familj Antal arter/individer i denna inventering Andel av den svenska faunan Andel av fångsten i denna inventering Chrysididae 8/146 8/50 = 16 % 2,8 % Guldsteklar Eumenidae 9/178 9/36 = 25 % 3,4 % Solitära getingar Vespidae 9/2103 9/12 = 75 % 40,0 % Sociala getingar Sapygidae 1/17 1/3 = 33 % 0,3 % Planksteklar Pompilidae Vägsteklar 14/364 14/69 = 20 % 7,0 % 15

Ampulicidae Kackerlackssteklar Crabronidae Rovsteklar Colletidae Korttungebin Andrenidae Grävbin Halictidae Vägbin Megachilidae Buksamlarbin Apidae Långtungebin 1/5 1/1 = 100 % 0,1 % 55/974 55/160 = 34 % 18,5 % 6/126 6/23 = 26 % 2,4 % 16/572 16/64 = 25 % 11,0 % 10/61 10/59 = 17 % 1,2 % 9/191 9/51 = 18 % 3,6 % 23/531 23/91 = 25 % 10,1 % De mer intressanta fynden redovisas under de följande rubrikerna. På bilden sätts en fälla upp i område 6 i Tinnerö eklandskap under aspinventeringen 2006. Aspstubben står relativt fritt, med ganska god solexponering, omgiven av främst hassel. I bakgrunden skymtar Rosenkällasjön. Denna fälla visade sig ha fångat flest individer av Crossocerus congener, fem exemplar. I övriga fällor där arten påträffades hittades som mest två exemplar. Möjligen kan detta visa på vilken miljö arten främst rör sig. Rödlistade arter Psenulus pallipes (en rovstekel) Psenulus pallipes är en spensligt byggd, upp till 9 mm lång rovstekel. Färgen är till stora delar blanksvart. Arten har observerats i anslutning till solexponerade högstubbar med gångar av vedlevande insekter. Bona hos denna art anläggs i sådana gångar men också i ihåliga växtstjälkar av t.ex. bladvass, även på vassklädda tak. Bona provianteras med bladlöss. 16

Arten har från och till synonymiserats med den närstående arten Psenulus brevitarsis så artens verkliga förekomst något oklar. Vid genomgång av gamla samlingar verkar arten ha varit betydligt vanligare fram till mitten av 1900-talet för att sedan har minskat. Tidigare fanns arten utbredd i stora delar av Göta- och Svealand, men någorlunda moderna fynd finns endast från Skåne, Blekinge, Småland, Öland, Östergötland, Uppland, Västmanland och Gästrikland. Detta var det första säkra fyndet av denna art i Östergötland. Senare har Psenulus pallipes påträffats på ytterligare en lokal (Haverland, Kaga, 2009). Ett exemplar av Psenulus pallipes påträffades i Siggantorp vid björkinventeringen 2007. Rovstekeln Psenulus pallipes: 2007 Siggantorp 1 hona Björkstubbe i ekhage Arten är klassad i hotkategorin Sårbar (VU) (ArtDatabanken 2015. Fibblesandbi Andrena fulvago Fibblesandbiet är ett upp till 10 mm långt sandbi med gråbrun mellankropp och svart bakkropp med grå ränder. Bakbenen har rödbrun behåring. Fibblesandbiet samlar endast pollen på fibblor och påträffas främst på blomrika torrängar, åkerholmar och i skogsbryn. (ArtDatabanken, Artfakta 2010). Flygtiden infaller i maj-juli. Arten är funnen i Götaland samt i Södermanlands, Örebro, Stockholms, Uppsala, Värmlands och Gävleborgs län. I Halland, Bohuslän, Gästrikland och Hälsingland är arten inte påträffad sedan 1950-talet. Arten är spridd men förekomsterna är lokala (ArtDatabanken, Artfakta 2010). Två exemplar av fibblesandbi påträffades: en hane i Tinnerö vid aspinventeringen 2006 och en hona i Siggantorp vid ekinventeringen 2007. I Tinnerö Eklandskap var fällan placerad i en asphögstubbe i den norra delen av Långbacken, strax öster om Tinnerö gård. Även vid en inventering med färgskålar i Tinnerö Eklandskap 2010 påträffades ett exemplar av fibblesandbi inte långt från aspfällan 2006, och det verkar som om det finns en liten population av arten i denna del av Tinnerö Eklandskap. Fibblesandbi Andrena fulvago: 2006 Tinnerö 1 hane Aspstubbe i ekhage 2007 Siggantorp 1 hona Ihålig ek i ekhage Arten är klassad i hotkategorin Missgynnad (NT) (ArtDatabanken 2015) och är av Ivarsson & Pettersson (2005) föreslagen som indikatorart för biologisk mångfald av gaddsteklar. Arter som tidigare varit rödlistade Guldstekeln Pseudomalus violaceus Arten är en upp till 10 mm lång guldstekel som är metalliskt färgad i en blåaktig nyans. 17

Arten lever som boparasit hos vedlevande rovsteklar av släktena Passaloecus, Pemphredon och Trypoxylon (Karlsson 2008). Arten är enligt Karlsson (2008) känd från Skåne, Östergötland, Uppland och Gästrikland. Enligt Artportalen (2011) finns dessutom fynd från Blekinge, Småland, Halland, Närke och Dalarna. I Östergötland var tidigare två lokaler kända: Malmölandet (Kvillinge) och Borg (Norrköping) (Karlsson 2008, Artportalen 2011). Ett exemplar av arten påträffades i denna inventering: Guldstekeln Pseudomalus violaceus: 2006 Viggeby 1 hona Asphögstubbe Arten var rödlistad i kategori NT (Missgynnad) i rödlistan från år 2000 (Gärdenfors 2000). Enligt Dyntaxa saknar arten svenskt namn men violett glansguldstekel är ett namn som ibland använts på denna art. Aspvedgeting Symmorphus connexus Detta är en ca 10 mm lång, helsvart, solitär geting med tre gula ränder på bakkroppen. Honan anlägger bon i död ved och torra växtstjälkar och som föda till getinglarverna fångas larver av bladbaggar (van der Smissen (2001) i Karlsson (2008)). Aspvedgetingen är känd från sju landskap mellan Halland och Dalarna. I Östergötland är sex lokaler kända sedan tidigare (Karlsson 2008). Sex exemplar påträffades av arten, fyra av dessa vid aspinventeringen 2006. De två sista exemplaren hittades vid inventeringen av brandfältet på Viggebyön 2006, samt i björkinventeringen 2007 i Klint i trakten av Bjärka-Säby. Fällorna satt i asp eller björk i bestånd med varierande beskuggning, oftast med tydlig betesprägel. De tre exemplaren i Tinnerö påträffades i tre olika områden som dessutom ligger en bit från varandra (fällorna 1:4, 5:1 och 9:1) vilket indikerar att arten är glest spridd i aspmiljöerna i Tinnerö eklandskap. Aspvedgeting Symmorphus connexus: 2006 Tinnerö 3 honor Gamla aspar, asphögstubbar 2006 Viggeby 1 hona Asphögstubbe i betesmark 2006 Viggebyön 1 hona Bränd asp i skog 2007 Klint 1 hona Björkstubbe i gammal betesmark Aspvedgetingen var rödlistad i kategori 2, Sårbar, i 1993 års rödlista (Ehnström et al. 1993). Takvedgeting Symmorhpus debilitatus Även detta är en ca 10 mm lång, helsvart solitär geting med tre gula ränder på bakkroppen. Honan anlägger bon i lerslänter, i murar och i död ved. Larverna föds upp på småfjärilslarver (van der Smissen (2001) i Karlsson (2008)). 18

Takvedgetingen är känd från sju landskap mellan Östergötland och Gästrikland. I Östergötland var år 2008 nio lokaler kända (Karlsson 2008). Sammanlagt tolv exemplar av takvedgetingen påträffades, de flesta i aspinventeringen 2006 (sex exemplar) men även i hasselinventeringen 2007 (ett exemplar) och ekinventeringen 2008 (fyra exemplar). Samtliga exemplar var honor. Takvedgeting Symmorphus debilitatus: 2006 Tinnerö 6 honor Gamla aspar, asphögstubbar 2007 Rosenkällasjön 1 hona Gammal hassel 2007 Tokarp 1 hona Gammal ek i betesmark 2008 Tinnerö 4 honor Olika eksubstrat Takvedgetingen var rödlistad i kategori 2, Sårbar, i 1993 års rödlista (Ehnström et al. 1993). Bålgeting Vespa crabro Bålgetingen är vår största geting med en kroppslängd på upp till 40 mm för de största drottningarna. Normalt sett kan arten inte förväxlas med någon annan svensk getingart. Bålgetingen är den enda svenska getingarten med tydligt bruna fält på huvud och mellankropp. Bålgetingen hör till de sociala getingarna, d.v.s. en övervintrande hona startar upp ett nytt samhälle på försommaren, vilket i slutet på sommaren kan bli ganska individrikt. Nästan alla bålgetingar som visar sig då är arbetare som samlar föda åt larverna. Födan består av söndertuggade insekter. Samhällena anläggs oftast i ihåliga lövträd, ibland också i fågelholkar eller mindre utrymmen i hus. Bålgetingen förekommer från Skåne upp till Mälardalen. Norr därom finns spridda observationer ända upp till Dalarna och Värmland. I västra Sverige är arten betydligt ovanligare och i stora delar av Västergötland verkar arten saknas. Även i Dalsland saknas fynd (Artportalen 2011-03-31). Vid alla inventeringarna 2004-2011 påträffades arten och i Tinnerö eklandskap är arten ganska vanlig, liksom i hela Eklandskapet. Flest individer påträffades vid aspinventeringen 2006 med hela 134 exemplar, i snitt nästan sju exemplar per fälla. 19

Bålgeting Vespa crabro. Foto: Håkan Andersson. Bålgeting Vespa crabro: 2003 Skillberga 47 ex. Gammal betesmark, strandskog 2003 Vallaskogen 6 ex Lövskog, blandskog, barrskog 2003 Vidingsjöskogen 15 ex. Lövskog, blandskog, barrskog 2004 Tinnerö 12 ex. Grov sälg 2004 Svartmåla 6 ex. Grov sälg 2004 Ekö 1 ex. Grov sälg 2004 Gunnarsbo 2 ex. Grov sälg 2006 Tinnerö 134 ex. Aspstubbar, gamla aspar 2006 Viggeby 67 ex. Aspstubbar, gamla aspar 2006 Brokind 10 ex. Gammal asp 2006 Halls berg 2 ex. Aspstubbar 2006 Dala 2 ex. Aspstubbar 2006 Sållarebo 2 ex. Aspstubbar 2006 Viggebyön 1 ex. Bränd tall 2007 Tinnerö 1 ex. Björkstubbe 2007 Tinnerö 3 ex. Gammal hassel 2007 Hjulsbro 1 ex. Grov ek 2007 Stångebro 6 ex. klibbal och hästkastanj 2007 Edsberga 23 ex. Grov ek 2007 Ekholmen 2 ex. Grov ek 2007 Siggantorp 15 ex. Grov ek 2007 Sveden 67 ex. Grov ek 2007 Tokarp 63 ex. Grov ek 2007 Ullstämma 11 ex. Grov ek 2007 Viggebyön 1 ex. Bränd gran 20

2008 Tinnerö 17 ex. Olika eksubstrat 2009 Vallaskogen 1 ex. Blandskog, barrskog 2009 Kärna mosse 1 ex. Blandskog, barrskog 2009 Tinnerö 5 ex. Blandskog, barrskog 2011 Tinnerö 1 ex. Sumpskog med björk Bålgetingen var rödlistad i kategori 2, Sårbar, i 1993 års rödlista (Ehnström et al. 1993). Hjärtvägstekel Priocnemis cordivalvata Hjärtvägstekeln mäter upp till 7 mm och har liksom många andra vägsteklar en rödorange bakdel och en i övrigt svart kropp. Arten anlägger sina bon i sand och larverna föds upp på säckspindlar av släktet Clubiona (van der Smissen 2001). Arten är sällan sedd och har spridda förekomster mellan Skåne och Norrbotten. Utbredningstyngdpunken ligger i sydöstra Sverige med en stor andel av de kända lokalerna i Mälardalen (Abenius 2009). I Östergötland var arten sedan tidigare känd från en lokal, Tinnerö eklandskap utanför Linköping (Karlsson 2008). Efter 2008 har arten också påträffats på Äspholm i S:t Annas skärgård. Arten är regionalt rödlistad i Östergötland (Karlsson 2008). Sammanlagt tre exemplar av hjärtvägstekel påträffades. Hjärtvägstekel Priocnemis cordivalvata: 2003 Skillberga 2 honor Gammal betesmark 2007 Viggebyön 1 hona Bränd blandskog, barrskog Rovstekeln Crossocerus assimilis Denna art är helsvart med gula markeringar på benen. Längden uppgår till ca 8 mm. Den viktigaste livsmiljön för arten är gammal lövskog och bona anläggs i kvistar, grenar och grövre ved av lövträd. Larverna förses med små flugor och myggor (Nilsson 1992). Crossocerus assimilis är i Sverige endast känd från Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland och Närke (Artportalen 2011). I Östergötland har arten påträffats på tjugo lokaler (Karlsson 2008). I övriga Europa förekommer arten sällsynt i bergsområden i de centrala delarna, i övrigt i Asien bort till Japan (Lomholdt 1984). Arten ansågs förr ytterst sällsynt. Efter ganska många fynd under 2000-talet verkar arten vara något allmännare än vad som tidigare antagits (Karlsson 2008). Arten kan möjligen vara på spridning (Lars Norén i brev 2001 i Karlsson (2008)). Tretton exemplar av arten har påträffats i denna inventering. Av dessa fanns nio i materialet från aspinventeringen 2006, de övriga fyra i ekinventeringarna i Linköpingstrakten 2007 och i Tinnerö 2008. Arten verkar förekomma i glesa populationer; bara vid ett tillfälle påträffades mer än ett exemplar i en fälla. 21

Crossocerus assimilis: 2006 Tinnerö 2 hanar, 7 honor Gamla aspar, asphögstubbar 2006 Viggeby 1 hona Asphögstubbe 2007 Sveden 1 hona Grov ek 2008 Tinnerö 2 honor Olika eksubstrat Arten var klassat i kategorin DD, Kunskapsbrist, i rödlistan från 2000 (Gärdenfors 2000). Rovstekeln Crossocerus congener Denna art är helsvart och ca 5 mm lång och är därmed en av de minsta arterna i släktet Crossocerus som representeras av 27 arter i Sverige (Nilsson 1991). Bon anläggs i ved och bytena består av små flugor och myggor. Till skillnad från många andra rovsteklar påträffas denna art ofta inne i skuggiga miljöer och den anses knuten till urskogsliknande miljöer (Nilsson 1991). Arten är en av de mest sällsynta Crossocerus-arterna och är endast känd från sex landskap mellan Skåne och Ångermanland. Världsutbredningen är begränsad till Europa och även där är arten sällsynt. I Karlsson (2008) anges östgötska fynd av Crossocerus congener på ytterligare två lokaler, förutom de som nämns nedan: Tempelkullen (Tjärstad) och Sturefors naturreservat (Vist). På Artportalen finns 25 noteringar av Crossocerus congener i Sverige (Artportalen 2011-03-30). Av dessa är över hälften från Östergötland vilket skulle kunna tyda på att tyngdpunkten av artens utbredning kan finnas i Östergötland. Crossocerus congener påträffades i sammanlagt 24 exemplar: 2003 Skillberga 1 hona Strandskog med björk och klibbal 2004 Ekö 1 hona Grov sälg 2006 Tinnerö 7 honor, 10 hanar Gamla aspar, asphögstubbar 2006 Viggeby 1 hona Aspstubbe 2006 Halls berg 1 hona Aspstubbe 2006 Dala 1 hane Aspstubbe 2011 Tinnerö 1 hane, 1 hona Aspstubbe Arten var klassat i kategorin NT, Nära hotad, i rödlistan från 2010 (ArtDatabanken 2015). Rovstekeln Crossocerus styrius Arten är liksom föregående helsvart med gula markeringar på benen. Kroppslängden uppgår som mest till 7 mm. Bon anläggs i murken ved som ligger på marken och larverna föds upp på små flugor (Nilsson 1992). Nilsson (1992) skriver också att arten i Sverige möjligen kan ha stora krav på värme och solexponering då arten befinner sig på nordgränsen av sitt utbredningsområde, och att arten i Tyskland föredrar halvskuggiga habitat. Arten uppges av Abenius (2004) och Sörensson (2004) tvärtom som skuggfördragande och med hög tolerans mot låga temperaturer. 22

Den svenska utbredningen sträcker sig från Skåne till Västerbotten (Artportalen 2011). Den övriga världsutbredningen är begränsad till Europa och arten anses sällsynt överallt (Lomholdt 1984). I Östergötland var sedan tidigare fyra lokaler kända (Karlsson 2008). Nio exemplar av arten påträffades i materialet. Sex av dessa hittades vid inventeringarna i naturreservaten Ullstämmaskogen, Vallaskogen och Vidingsjöskogen 2003. Vid dessa inventeringar lades steklar från alla fällor i en burk vilket gör att det är oklart vilket substrat som arterna hittats i. Många av fällorna hängdes i utpräglade skogsmiljöer vilket stärker hypotesen att Crossocerus styrius skulle vara skuggfördragande. De andra tre exemplaren påträffades i aspinventeringarna 2006 och 2011 samt i hasselinventeringen 2007. Dessa tre fällor hängde också skuggigt. Crossocerus styrius: 2003 Ullstämmaskogen 1 hona Lövskog, blandskog, barrskog 2003 Vallaskogen 4 honor Lövskog, blandskog, barrskog 2003 Vidingsjöskogen 1 hona Lövskog, blandskog, barrskog 2006 Tinnerö 1 hona Aspstubbe 2007 Tinnerö 1 hona Grov hassel 2011 Tinnerö 1 hona Aspstubbe Arten var klassat i kategorin NT, Nära hotad, i rödlistan från 2000 (Gärdenfors 2000). Gulnosad småsilvermunstekel Crossocerus walkeri Arten är liksom de två föregående helsvart med gula markeringar på benen. Kroppslängden uppgår som mest till 8 mm (Karlsson 2008). Bon anläggs i murken ved av olika arter lövträd. Larverna förses med små dagsländor (Lomholdt 1984) vilket gör att både lämpliga trädmiljöer och vatten av god kvalitet måste finnas inom lämpliga avstånd från varandra. Lomholdt (1984) beskriver en del av artens biologi. Tunnelsystemen i den murkna veden kan vara både enkla och förgrenade och varje bo består av upp till 16 celler. Varje cell förses med upp till sju dagsländor, gärna av familjen Baëtidae. Varje dagslända stoppas in i cellen med huvudet före. Innan dess har ofta benen och ibland huvudet bitits bort. En egenhet, som också förekommer hos några arter av rovstekelsläktena Astata och Cerceris, är att en stor mängd bytesdjur först samlas in för att sedan fördelas i de olika cellerna. Arten anses som sällsynt men är utbredd från Skåne till Västerbotten (Artportalen 2011). I övrigt finns arten i Europa men också i Mongoliet, östra Kina och Japan. I Östergötland har arten påträffats på elva lokaler (Karlsson 2008). I detta material påträffades fyra exemplar i en av fällorna i sälginventeringen 2004 (Tinnerö 4). Denna fälla hängde i en sälg inte så långt från Smedstadbäcken, det vattendrag som kan ha försett stekeln med dagsländor. De övriga två påträffades på Viggebyön och Viggeby, i båda fallen hängde fällorna nära stranden av sjön Järnlunden, som i det här fallet kan vara källan till förekomsten av dagsländor. Gulnosad småsilvermunstekel Crossocerus walkeri: 2004 Tinnerö 4 ex. Grov sälg 2006 Viggebyön 1 hona Bränd gran 2009 Viggeby 1 hona Asphögstubbe 23

Gulnosad småsilvermunstekel var rödlistad i kategori 2, Sårbar, i 1993 års rödlista (Ehnström et al. 1993). Rovstekeln Lestica clypeata Lestica clypeata är en upp till 12 mm lång rovstekel. Honan är svart med gula band på bakkroppen. Hanen har ett mycket speciellt byggt huvud med smal hals samt kraftigt utvidgade framfötter. Hane av rovstekeln Lestica clypeata. Foto: Petter Andersson. Bon anläggs i befintliga insektsgångar i murken, solexponerad ved i gläntor, äldre ädellövskog, parker och ekhagar (Karlsson 2008). Lomholdt (1984) skriver att övergivna gångar av andra rovsteklar, t.ex. Ectemnius, används men att de först rensas på skräp. Larverna förses med små fjärilar. Arten förekommer i Sverige upp till Gästrikland men har blivit ovanligare eller försvunnit längst i norr och längst i söder (Karlsson 2008). I övrigt är arten utbredd i Europa, Nordafrika, Turkiet och vidare bort till Bajkalsjön i Sibirien (Lomholdt 1984). I Östergötland fanns enligt Karlsson (2008) fem tidigare kända lokaler. Ett exemplar påträffades i graninventeringen 2009. Lestica clypeata: 2009 Tinnerö 1 hane Granstubbe 24

Lestica clypeata var rödlistad i kategori NT, Missgynnad, i 2005 års rödlista (Gärdenfors 2005). Rovstekeln Mimumesa beaumonti Mimumesa beaumonti är en upp till 9 mm lång rovstekel. Arten är helsvart med mycket smalskaftad bakkropp. Bon anläggs i murken ved, förmodligen i gamla larvgångar av vedlevande insekter. Larverna föds upp på stritar (Lomholdt 1984). Flera av fynden i Artportalen (2011) verkar ha gjorts i våtmarker eller i anslutning till sjöar, vilket stämmer bra överens med fyndet i denna inventering, som gjordes i en björksumpskog vid Rosenkällasjön, Tinnerö. Denna sällsynta art är enligt Artportalen (2011) bara känd i ett fåtal exemplar från Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Gotland och Södermanland. Enligt Lomholdt (1984) finns fynd också från Östergötland och Gästrikland. Arten uppträder sällsynt och lokalt även i övriga Europa (Lomholdt 1984). Enligt Karlsson (2008) gjordes ytterligare ett östgötskt fynd 2005. Ett exemplar påträffades i graninventeringen 2011. Mimumesa beaumonti: 2011 Tinnerö 2 honor Björkstubbe i sumpskog Mimumesa beaumonti var rödlistad i kategori NT, Missgynnad, i 2000 års rödlista (Gärdenfors 2005). 25

I en fönsterfälla en bit ut i sumpskogen påträffades en av inventeringens två exemplar av Mimumesa beaumonti. Flera av exemplaren som rapporterats in på Artportalen verkar ha påträffats i sumpskogsmiljöer, och kanske är det på platser liknande den på bilden som arten ska eftersökas. Trätapetserarbi Megachile ligniseca Trätapetserarbiet blir upp till 15 mm långt och är alltså ett mycket stort bi. Kroppen är svart med gråvit behåring på mellankroppens sidor. Honan har rödbrun behåring på bakkroppens undersida. Boet anläggs i insektsgångar i murket trä och gångarna tapetseras med gröna blad. Flygtiden infaller från slutet av juni till slutet av augusti (Karlsson 2008). Arten samlar endast pollen från korgblommiga växter (Linkowski et al. 2004b), t.ex. väddklint. Utbredningen sträcker sig från Skåne till Jämtland. Arten har ansetts mycket sällsynt men ganska många fynd har gjorts i Sverige på senare år. I Östergötland finns sedan tidigare 13 kända lokaler, bl.a. i Tinnerö (Karlsson 2008). Vid dessa inventeringar hittades sammanlagt 15 individer. De flesta hittades i aspinventeringen 2006, men enstaka individer även i björk-, ek- och tallinventeringarna. Trätapetserarbi Megachile ligniseca: 2006 Tinnerö 4 hanar, 5 honor Asphögstubbar, gamla aspar 26

2006 Viggeby 1 hona Asphögstubbe 2006 Viggebyön 1 hona Bränd tall 2007 Tinnerö 1 hona Björkhögstubbe 2007 Lilla Långnäs 1 hona Björkhögstubbe 2008 Tinnerö 1 hona Ekstubbe 2009 Tinnerö 1 hona Granstubbe Trätapetserarbiet var rödlistat i kategori NT, Missgynnad, i 2000 års rödlista (Gärdenfors 2000). Trätapetserarbi Megachile ligniseca, hona. Foto: Tommy Karlsson. Lundmurarbi Osmia pilicornis Lundmurarbiet är ett upp till 10 mm långt bi med kraftig rödbrun behåring på mellankroppen. Bakkroppen är till stora delar svart. Boet anläggs främst i död ved och arten är knuten till skogsmiljöer, främst gles ädellövskog. Flygtiden infaller mellan slutet av april och början av juli. Pollen samlas från flera olika växter, bl.a. lungört och gökärt (Karlsson 2008). Lundmurarbiets utbredning sträcker sig upp till Västmanland. I Östergötland var sedan tidigare fem lokaler kända (Karlsson 2008). Ett exemplar vid ekinventeringen 2008 påträffades i materialet. Lundmurarbi Osmia pilicornis: 2008 Tinnerö 1 hona Ekstubbe 27

Lundmurarbiet var rödlistat i kategori NT, Missgynnad, i 2000 års rödlista (Gärdenfors 2000). Gläntgökbi Nomada moeschleri Gläntgökbiet är ett upp till 11 mm långt bi med svart mellankropp. Bakkroppen är röd med gula fläckar. Arten lever som boparasit men det är inte helt klarlagt vilken värdarten är. En trolig kandidat är trädgårdssandbi Andrena haemorrhoa, samt möjligen också äppelsandbi Andrena helvola och hallonsandbi Andrena fucata (Saure 1995 i Karlsson 2008). De miljöer som arten främst påträffas i är gläntrik löv- och blandskogsmark samt torr ruderatmark (Linkowski et al. 2004a). Gläntgökbiets utbredning sträcker sig från Öland och Östergötland norrut till Norrbotten (Karlsson 2008). Ett exemplar från inventeringarna av naturreservat i Linköpings kommun 2003 påträffades i materialet. Gläntgökbi Nomada moeschleri: 2003 Vidingsjöskogen 1 hona Blandskog Gläntgökbiet var rödlistat i kategori NT, Missgynnad, i 2000 års rödlista (Gärdenfors 2000). Andra intressanta fynd Storsovarbi Chelostoma rapunculi Storsovarbiet är ett ca 10 mm långt, helsvart bi med enstaka ljusa hår på mellankroppen. Bon anläggs i gångar efter vedlevande insekter. Arten söker bara näring i blåklockor (Linkowski et al. 2004a). Storsovarbiet förekommer upp till Dalarna och Hälsingland (Artportalen 2011). I Östergötland är fem aktuella lokaler kända (Karlsson 2008). Storsovarbiet är föreslaget som indikatorart för biologisk mångfald i ängs- och betesmarker (Cederberg et al. 2003). Ett exemplar av storsovarbi påträffades i sälginventeringen 2004. Storsovarbi Chelostoma rapunculi: 2004 Tinnerö 1 hona Grov sälg 28

Blåklockshumla Bombus soroeensis Blåklockshumlan hör till en artgrupp, jordhumlor, där det finns flera arter som är mycket lika varandra. Alla har ett gult band framtill på den annars svarta mellankroppen samt bakkroppen med svarta, gula och vita band. Blåklockshumlan har ofta det gula bandet på bakkroppen avbrutet i mitten, men det finns flera jordhumlearter som är ganska variabla, och blåklockshumlan kan ibland vara svår att säkert artbestämma. Arten kan påträffas i många olika miljöer, t.ex. betesmarker, skogsbryn, åkerholmar och ruderatmarker. Den viktigaste näringsväxten är liten blåklocka. Blåklockshumlan uppträder främst ganska sent på säsongen. I augusti när de flesta andra humlearterna avslutat sina samhällen kan blåklockshumlan vara i full gång (Holmström 2007). Blåklockshumlan förekommer från Skåne till Lappland, men förekomsterna i inre Norrland är mycket glesa. I Östergötland är enligt Artportalen (2011) knappt 30 lokaler kända. En synonym till blåklockshumla är brynhumla. Ett exemplar av blåklockshumla påträffades i ekinventeringen 2008. Blåklockshumla Bombus soroeensis: 2008 Tinnerö 1 hona Ekstubbe 29

Diskussion Denna artbestämning av främst ved- eller skogsanknutna gaddsteklar är en av ganska få studier av denna fauna. Några aktuella exempel är Abenius (2004) och Karlsson (2008). Abenius (2004) nämner ett fåtal äldre inventeringar från 1920-50 talet av bl.a. Gustaf Hedgren, Daniel Gaunitz och Kjell Fahlander. När det gäller vedanknutna insekter är det främst skalbaggar som studerats. Det var också det främsta syftet i de ursprungliga inventeringarna då gaddsteklarna i denna rapport samlades in. Förhoppningsvis bidrar denna rapport till att någon liten lucka fylls om kunskapen om den vedanknutna gaddstekelfaunan. På de flesta lokalerna har det bara suttit några få fällor. Två områden har dock inventerats lite mer frekvent mellan 2003 och 2011, nämligen Tinnerö eklandskap med sammanlagt 102 fönsterfällor, och Viggeby naturreservat med 24 fönsterfällor. När alla inventeringar lagts ihop är det sammanlagda antalet gaddstekelarter i Tinnerö eklandskap hela 141 st., medan det i Viggeby stannar på 65. Detta är naturligtvis helt logiskt eftersom inventeringsinsatsen är så mycket större i Tinnerö. Anmärkningsvärt är det stora antalet rovsteklar hela 52 arter, bl.a. 16 arter av släktet Crossocerus. Här kan bl.a. nämnas de fyra sällsynta arterna Crossocerus assimilis, C. congener, C. styrius och C. walkeri. Av dessa har främst C. congener beskrivits som en av de sällsyntaste arterna i släktet, knuten till urskogsmiljöer. Arten anlägger bon i ved, bl.a. hasselgrenar (Nilsson 1991). Tinnerö eklandskap verkar hålla en ganska bra population av arten. De flesta har påträffats i aspmiljöer, men möjligen är arten hårdare knuten till hassel än till asp. Hassel brukar inte saknas i aspmiljöerna i Tinnerö eklandskap. Ett område kan egentligen aldrig sägas vara färdiginventerat. Även om inventeringsinsatser genomförts i flera år, i det här fallet mellan 2003 och 2009, dyker det ändå upp oväntade fynd artlistan blir ständigt längre. År 2011 dök det upp en art som inte tidigare påträffats i Tinnerö eklandskap rovstekeln Mimusesa beaumonti. Denna art är mycket sällsynt och bara påträffad på ett fåtal platser i landet. Många av fynden verkar vara gjorda i fuktiga miljöer, men om detta är ett krav på livsmiljö för arten är väl svårt att säga. Stor artrikedom på vedlevande gaddsteklar (här avses främst guldsteklar, planksteklar, solitära getingar, rovsteklar och vissa bin, men enstaka arter av andra artgrupper kan också räknas hit, t.ex. vägsteklar) kan förmodligen vara ett värdefullt mått på ett områdes kvaliteter. Dessa grupper ställer tillsammans en lång rad krav på miljön: murken ved, gamla larvgångar av olika storlekar, god tillgång på bytesdjur (andra insekter och spindlar av olika storlekar), varma och solexponerade miljöer men även skuggiga, samt god tillgång på blommor. En idealmiljö kan t.ex. vara ett blomrikt bryn i kanten av en ädellövskog med gott om död ved, både solexponerade och i skuggiga lägen, och i olika nedbrytningsstadier. Tinnerö eklandskap är förmodligen ett av de mest välinventerade områdena i Sverige med avseende på vedlevande gaddsteklar. Det finns dock mer som kan göras. Håvning/skådning har 30

inte alls genomförts och här finns förmodligen ytterligare arter att hitta. Håvning kring specifika växter kan ge ytterligare vedanknutna gaddsteklar, kanske främst bin. Inventering med gulskålar där vedlevande gaddsteklar står i fokus är en annan metod som bara i mycket liten omfattning genomförts i Tinnerö. Inventering med färgskålar har genomförts (Andersson 2010), men inte med särskilt fokus på vedlevande arter. Sedan finns alltid möjligheten att undersöka vilka arter som skulle kunna men som ännu inte påträffats. Hit hör t.ex. solitära getingar av släktet Discoelius samt ytterligare några rovstekelarter och bin knutna till död ved. Ytterligare inventeringsinsatser i Tinnerö eklandskap, och i övriga Eklandskapet, kommer säkert att förlänga artlistan. 31

Referenser Abenius, J. 2004. Vedlevande gaddsteklar i Halland. Länsstyrelsen i Halland, meddelande 2004:8. Abenius, J. 2009. Inventering av gaddsteklar i sandmiljöer i Södermanlands län 2008. Rapport Nr 2009:16. Länsstyrelsen Södermanlands län. Andersson, H. 2009. Blomflugor i Eklandskapet och andra skogsmiljöer i Linköpings kommun material från fönsterfälleinventeringar 2003-2009. Calluna AB. Andersson, H. 2010. Inventering av gaddsteklar i naturreservaten Tinnerö eklandskap och Viggeby 2009 och 2010. Natur i Linköping 2010:3. Linköpings kommun. ArtDatabanken. 2011. Artfakta. snotra.artdata.slu.se/artfakta för Andrena fulvago ArtDatabanken. 2015. Rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Artportalen. 2011. Rapportsystemet för småkryp. www.artportalen.se/bugs Cederberg, B., Sjödin, E. & Hedström, L. Beskrivning av några olika organismgrupper beroende av hävd, strukturer och substrat i ängs- och betesmarker samt deras lämplighet som indikatorer för BM och hävd - steklar i allmänhet och vildbin i synnerhet. Bilaga i: Jordbruksverket. 2003. Indikatorarter - metodutveckling för nationell övervakning av biologisk mångfald i ängs- och betesmarker. Jordbruksverket, rapport 2003:1. Ehnström, B., Gärdenfors, U. & Lindelöw, Å. 1993. Rödlistade arter i Sverige 1993. Databanken för hotade arter, SLU, Uppsala. Gärdenfors, U. (ed.). 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Gärdenfors, U. (ed.). 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Gärdenfors, U. (ed.). 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Holmström, G. 2007. Humlor. Alla Sveriges arter. Så känner du igen dem i naturen och i trädgården. Symposion. Ivarsson, R. & Pettersson, M.W. 2005. Humlor och solitärbin på åkerholmar. Svenska vildbiprojektet vid ArtDatabanken, SLU & Avdelningen för växtekologi, Uppsala Universitet. Karlsson, T. 2008. Gaddsteklar i Östergötland - inventering i sand- och grusmiljöer 2002-2007, samt övriga fynd i Östergötlands län. Länsstyrelsen Östergötland, rapport 2008:9. Linkowski, W.I., Cederberg, B. & Nilsson, L.A. 2004a. Vildbin och fragmentering. Kunskapssammanställning om situationen för de viktigaste pollinatörerna i det svenska 32

jordbrukslandskapet. Svenska vildbiprojektet vid ArtDatabanken, SLU & Avdelningen för växtekologi, Uppsala Universitet. Linkowski, W.I., Pettersson, M.W., Cederberg, B. & Nilsson, L.A. 2004b. Nyskapande av livsmiljöer och aktiv spridning av vildbin. Svenska vildbiprojektet vid ArtDatabanken, SLU & Avdelningen för växtekologi, Uppsala Universitet. Lomholdt, O. 1984. The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark. Fauna Entomologica Scandinavica, Volume 4, 2nd edition. Scandinavian Science Press Ltd. Klampenborg, Danmark. Nilsson, G. 1991. Artfaktablad Crossocerus congener (rev. Björn Cederberg 2001, Sven Hellqvist 2010). ArtDatabanken. http://snotra.artdata.slu.se/artfakta Nilsson, G.E. 1992. Nya fynd av gaddsteklar i Sverige. Entomologisk tidskrift 113:53-57. Saure, C. 1995. Wer ist der wirt von Nomada moeschleri? Bembix 5:21-26. van der Smissen, J. 2001. Die Wildbienen und Wespen Schleswig-Holsteins - Rote Liste. Band 2. Landesamt für Natur und Umwelt das Landes Schleswig-Holstein, Flintbek. Sörensson, M. 2004. Faunadepåer i Lund en preliminär uppföljning av insektsfaunan. Lunds kommun, Tekniska förvaltningen, Park- och naturkontoret. 33

Bilagor Bilaga 1a: Karta - Sälg i Tinnerö eklandskap 2004 Bilaga 1b: Karta - Asp i Tinnerö eklandskap 2006 Bilaga 1c: Karta - Björk och klibbal i Tinnerö eklandskap 2007 Bilaga 1d: Karta - Hassel i Tinnerö eklandskap 2007 Bilaga 1e: Karta - Eksubstrat i Tinnerö eklandskap 2008 Bilaga 1f: Karta - Gran i Tinnerö eklandskap 2009 Bilaga 1g: Karta - Asp och björk i Tinnerö eklandskap Bilaga 2a: Översiktskarta över inventeringslokaler 2003-20011 Norra delen Bilaga 2b: Översiktskarta över inventeringslokaler 2003-20011 Mellersta delen Bilaga 2c: Översiktskarta över inventeringslokaler 2003-20011 Södra delen Bilaga 3a: Artlista - Samtliga arter i sammanfattning 2003-2011 Bilaga 3b: Artlista - Inventering av tre naturreservat samt triviallövmiljöer i Skillberga 2003 Bilaga 3c: Artlista - Inventering av sälg i Eklandskapet 2004 Bilaga 3d: Artlista - Inventering av asp i Eklandskapet, samt brandfältet på Viggebyön (år 1) 2006 Bilaga 3e: Artlista - Inventering av björk och klibbal i Eklandskapet, hassel i Tinnerö eklandskapet, ek i Linköpingstrakten samt brandfältet på Viggebyön (år 2) 2007 Bilaga 3f: Artlista - Inventering av eksubstrat i Tinnerö eklandskap 2008 Bilaga 3g: Artlista - Inventering av gran i sex naturreservat i Linköpings kommun 2009 Bilaga 3h: Artlista - Inventering av asp och björk i Tinnerö eklandskap 2011 34