Herrgårdspioner. Johan Pettersson text och foto

Herrgårdspioner Johan Pettersson text och foto Efter att jag kommit till insikt om att den av min moster levererade dillpionen inte var en dillpion utan en Bergiansk hybrid (Pettersson 2010) blev jag lite besatt av att försöka förstå vad som är dillpioner och vad som är så kallade herrgårdspioner. I början var det enkelt att se att en bredbladig hög dillpion var en herrgårdspion. Nu, många år senare, har en viss ödmjukhet utvecklats och jag är benägen att tillstå att jag inte med säkerhet kan skilja en dillpion från en herrgårdspion. Enligt tradition i svenska trädgårdskretsar har herrgårdspionen, Paeonia hybrida (P. bergiana) uppstått, som en spontan korsning, i Bergianska trädgården. Två herrgårdspioner upptäcktes 1902 av trädgårdsmästaren O. Pettersson (Lundström 1913). Plantorna uppmärksammades för sitt tilltalande utseende, förökades och distribuerades från Bergianskas plantskola. På detta sätt skall den ha spridits över stora delar av landet och blivit en av de vanligaste i odling. En liknande berättelse finns från St. Petersburgs botaniska trädgård där Peter Simon Pallas hittat en hybridpion, också från en frösådd av dillpion, redan på 1700-talet (Pallas 1790). Men redan före 1902 var den i odling i Sverige. Thunberg omnämner den i Om utländska träd, buskar och blomster växter, som kunna tåla svenska klimatet, (Thunberg 1820). Där skriver han om pioner: Emot slutet av förra århundradet har fäderneslandet blifvit riktadt med flere arter af detta slägte från det kalla Sibirien, vilke, ännu mera utspridde öfver allt kunna räknas som inhemske och såsom en skön tillökning för blomster-qvarter och rabatter. Sådana äro Paeonia tenuifolia, den allmännaste med fina, nästan hårlika blader; hybrida, anomala, bägge med röda blommor och albiflora, äfvensom humilis med hvita blommor. Alle dessa fortplantas bäst med delade rötter. (P. albiflora är synonym med P. lactiflora, luktpion.) Och i Thunbergherbariet finns exsickat av alla dessa pionarter. Första beskrivning av herrgårdspionen i Sverige, som står att finna, är publicerad i tidningen Trädgården 1913 under namnet Paeonia Bergiana och i Acta Horti Bergiani året efter. I artiklarna omnämns att det fanns två fröplantor med lite olika utseende (Lundström 1913, 1914). Uppgifterna om herrgårdspionens föräldraarter anges bara som ett antagande då de spontant dök upp i samma bädd som dillpion, P. tenui- 1 110 2

folia, och sibirisk pion, P. anomala (numera P. anomala ssp. anomala). Inget herbariematerial från denna första planta finns bevarat så vitt jag har kunnat efterforska. Det finns ej heller några noteringar om att det gjorts försök att framställa korsningen på nytt eller förekomst av nya spontana fröplantor. Egna iakttagelser Efter mitt upprop i TA 2001 angående herrgårdspioner har jag fått ett antal rötter, pressade blad, foton och beskrivningar av vad som finns i svenska trädgårdar. Dessutom har jag under de gångna somrarna besökt ett antal pionodlare och samlat ytterligare blad för min undersökning. Materialet är varierande och det är inte svårt att se att det är mer än två kloner i odling. Några huvudkaraktärer går att urskilja och de är gemensamma för de flesta av de plantor som jag sett. Men bara från plantans habitus är det i dagsläget för mig omöjligt att skilja herrgårdspionens extremformer från dillpion eller sibirisk pion. Och det är naturligtvis lika svårt att se skillnad på föräldraarternas extremformer och hybriden [3]. Dillpion, P. tenuifolia, har vanligen upprätta, klarröda blommor med gul ståndarkudde, ståndarsträngarna är röda [5]. Antalet märken är oftast tre och baljkapslarna är håriga. Fröet är avlångt med lite gropig yta, färgen är brun. Foderbladen saknar spetsar. Blomman är alltid en per stjälk. Bladen är finflikiga och flikbredden varierar från 0,5 till 7 mm. Bladytan är vanligen kal på båda sidor och bladnerverna är släta. Unga, nyetablerade plantor har ofta breda blad och bladbredden varierar också mellan plantor som står i full sol och de som står i skugga. Rötterna har potatisliknande knölar. Variationen inom dillpionen har gjort att ett antal former, underarter eller till och med arter beskrivits; ssp. tenuifolia, dillpion, smala bladflikar. ssp. biebersterniana, bredbladig och bladnerverna på ovansidan kan ha sparsamt med borst. Denna pion beskrivs som P. hybrida av Pallas (Pallas 1790). ssp. carthalinica, bredbladig och är den enda av dillpionerna som har svarta frön. ssp. lithophila, lågvuxen och mycket finflikiga blad, ofta med uppböjd bladspets. Enligt en nyligen publicerad artikel av Hong & Zhou så finns det inga motiv för att dela in dillpionen i underarter. I naturen uppvisar dillpionen stor variation och det finns inga distinkta gränser mellan de olika underarterna. (Hong 2003, 2010). Sibirisk pion och rosenpion anses numera höra till samma art, P. anomala. Hong redovisar flera goda argument för att så är fallet och nomenklaturen är accepterad i Flora of China (Hong et al. 2001, 2004). P. anomala ssp. intermedia har av samma författare givits artstatus, P. intermedia. Baljkapslarnas behåring är ingen särskiljande karaktär mellan P. anomala ssp. anomala och P. intermedia men utmärkande för P. intermedia är utdraget spolformade rötter och rundade foderblad där de inre inte avslutas i en spets. Denna pion beskrivs som P. hybrida av Pallas (Hong 2004). Sibirisk pion, P. anomala ssp. anomala, synonymer P. hybrida, P. intermedia, har nickande 3 4 rosaröda blommor med gula ståndare. Blommorna sitter oftast ensamma på skotten men små outvecklade sidoknoppar kan förekomma i de övre bladvecken. Antalet märken är upp till fem och baljkapslarna är vanligtvis håriga. Plantan är fertil och fröet är trint och oftast med slät yta, färgen är mörkt brun eller svart. Bladen är flikiga med flikbredd från 3 till 20 mm. Bladen är kala på båda sidor. Bladnerverna på undersidan har tätt med små borst. Sibirisk pion har 1. Herrgårdspion med fyra pistiller. 2. Huvuddelen av herrgårdspionsamlingen. 3. Mitten undre herrgårdspion, de övriga tre bredbladiga dillpioner. 4. Herrgårdspion med typiskt böjt blomskaft. 111

112 5. Frukt av bredbladig dillpion med två fröbaljor och rakt blomskaft. 6. Till vänster hybriden mellan dillpion och rosenpion. Till höger dillpion. många långsmala morotslika rötter. Rosenpion, P. anomala ssp. veitchii, synonymer P. veitchii, P. beresowskii, P. woodwardii, har nickande blommor med gula ståndare. Normalfärgen är rosa eller röd men kan variera från mörkt ceriserött till i det närmaste vitt. Vanligen har rosenpionen minst två sidoknoppar i bladvecken på de blommande skotten. Knopparna kan vara dåligt utvecklade och bara synas som antydningar. Antalet märken är upp till tre och baljkapslarna kan vara håriga eller kala. Fröet är trint och oftast med slät yta, färgen är mörkt brun eller svart. Bladen är flikiga med flikbredd från 2 till 20 mm. Bladen är kala på båda sidor men bladnerverna har tätt med borst. Bladkanten är vanligen hårig. Hybriden mellan dillpion och rosenpion, P. tenuifolia P. anomala ssp. veitchii [6,7], är förvillande lik herrgårdspion. Ett par kloner av denna korsning finns under uppförökning hos 5 6 Hermann Krupke. Krupke har använt sig av den fyllda dillpionen och resultatet är en planta, Köningsberg, med halvfylld blomma och stort skönhetsvärde. Bladverket är intermediärt. Från rosenpionen har hybriden ärvt behåringen utefter bladkanterna. Ibland har plantorna antydan till eller knoppar i bladvecken, som hos P. anomala ssp. veitchii. Herrgårdspion, P hybrida (P. tenuifolia P. anomala ssp. anomala), har röda eller mörkt rosa enkla blommor med en stor saffransgul ståndarkudde. Blomskaftet är böjt och blomman något nickande [1, 4]. Antalet pistiller är upp till fem och baljkapslarna är håriga och ofta med en rödaktig ton. Plantan sätter vanligen inte frö. Foderbladen har ibland spetsiga flikar. Bladen är finflikiga och flikbredden varierar mellan 1 och 10 mm. Bladytan är kal på både över- och undersida. Bladnerverna på översidan har små borst. Den nickande blomman, antalet pistiller och de små borsten på bladnerverna anser jag är karaktärer som kan skilja ut herrgårdspionen från dillpionen. Rötternas form, där dillpionen har potatisliknande knölar och herrgårdspionen morotsliknande rötter [8]. Dillpionens frö har en liten upphöjning utefter mittlinjen vilket saknas på andra pioner. Fröfästet hos dillpion är betydligt längre än fröfästet på herrgårdspionen. Ytterligare en karaktär är att den i Sverige odlade herrgårdspionen sällan sätter frö. Litteraturstudier Ute i resten av världen finns det också P. hybrida. Den amerikanska pionhybridiseraren Saunders har i sina anteckningar noterat att han inte lyckats med att göra denna korsning. Saunders beskriver i en artikel den påstådda hybriden under namnet P. tenuifolia latifolia. Han konstaterar där att den aldrig sätter frö och att dess pollen är i det närmaste sterilt. I samma artikel beskrivs även P. hybrida. Han avfärdar dess påstådda hybridursprung som en legend och att den pion som distribuerats under detta namn sätter grobart frö och har ett fertilt pollen (Saunders 1931). På samma ställe skriver Saunders om P. anomala. Plantor av denna art som cirkulerade i handeln vid den tiden gav sällan eller aldrig fertilt frö och Saunders misstänkte att det som odlades som P. anomala egentligen var en hybrid. Det kan kanske vara förklaringen till varför Saunders misslyckades att korsa fram herrgårdspioner. I en artikel i The New Plantsman redogör Vesu Koivo för utbredningen av sibirisk pion och hybriden med dillpion i Finland (Koivu 2001). Enligt denna så förefaller dillpionhybriden vara vanligast i sydöstra och mellersta delen av landet medan P. anomala däremot är jämnare fördelad över landet. Enligt Koivu är hybridpionen

7 fröfertil och går att återkorsa med både dillpion och sibirisk pion. Avkomman är i alla dessa fall intermediär (Koivu 2002). Namnet P. hybrida härrör från Peter Simon Pallas som använde namnet för tre olika pioner: P. intermedia (P. anomala ssp. interermedia) (Hong 2004) P. tenuifolia ssp. biebersterniana hybriden P. daurica P. tenuifolia (Kemularia-Nathadse 1961) I Flora Europea noteras under P. anomala att den i Europa förekommande tillhör var. intermedia och att den enligt den ryska botanisten Krylov är synonym med P. hybrida var. intermedia (Krylov 1901). Att vår herrgårdspion är synonym med de två första är helt uteslutet. Båda är vildväxande och skiljer sig utseendemässigt från vår hybrid. Samma iakttagelser anför även Will McLewin (Mc Lewin 2002) för P. hybrida då jag frågade honom om hans åsikt angående namngivningen av P. tenuifolia-hybrider. Inte heller är det hybriden P. daurica P. tenuifolia som uppstått i Bergianska trädgården. P. daurica är synonym med P. mascula ssp. triternata och hybriden brukar numera kallas P. majko (Malejew 1947, Kemularia-Nathadse 1961). Förslaget att P. hybrida är en korsning mellan dillpion och sibirisk pion dyker upp hos de Candolle (de Candolle 1817). Stern citerar i sin tur de Candolle, De Candolle noterar om P. hybrida att även om Pallas först antagit att detta var en hybrid mellan P. tenuifolia och P. anomala så hade han funnit en planta i Krim som han antog vara samma växt och de Candolles medarbetare, F. E. L. Fischer, hävdade att det inte var en hybrid utan en riktig art. I kapitel IV History of Paeony Literature finns P. hybrida omnämnd. Under P.S. Pallas 1778 publicerar P. S. Pallas del II av sin Flora Rossica där han beskriver och avbildar P. tenuifolia, P. lacinata (P. anomala) och P. lactiflora. Han nämner också en P. hybrida som han hittat i Uralbergen, men även odlad i trädgårdar och i den botaniska trädgården i St. Petersburg där den uppenbarade sig i en frösådd av P. tenuifolia. Ingen ytterligare information om denna planta ges och den antas vara en hybrid med P. anomala. (Stern 1946). I Flora Rossica (Pallas 1790) finns P. hybrida avbildad. Hong kommenterar denna (Hong 2004) The type of P. hybrida on which Pallas tab. 86 was apparently based, has leaf segments 3 4 mm in width, and at least more than 100 in number, and is thus within the range of variation in P. tenuifolia. Therefore, P. hybrida Pallas should be treated as a synonym of P. tenuifolia, as Anderson (1818) suggested nearly 200 years ago. Bilden är inte särdeles tydlig men plantan ser väldigt dillpionig ut, speciellt fröställningen med flikar på stödbladen. 7. Hybriden mellan dill- och rosenpion, P. tenuifolia P. anomala ssp. veitchii. En blomvillig och kompakt planta med stadiga stjälkar. 113

114 8. Rot av herrgårdspion med morotsliknande knölar. 9. Fyra herrgårdspioner, förmodligen olika kloner. I The Botanical Register (Edwards 1828) är P. hybrida avbildad och beskriven. Den är tydligt skiljd från P. anomala genom sin ludna, inte kala, frukt. Illustrationen visar P. intermedia, som kan ha varit den växt Pallas syftat på då han påstod sig ha funnit den vildväxande i Krim, fast innan dess, när han såg den växa bland P. tenuifolia och P. anomala i St Petersburgs botaniska trädgård, trodde att det var en hybrid mellan de två arterna. Funderingar Det förefaller som att P. hybrida Pallas på vägen mot Bergianska förlorat sin ursprungliga betydelse. Kanske är det ändå P. bergiana som är herrgårdspionen? Är då de herrgårdspioner som vi odlar i Sverige delningar av de ursprungliga från Bergianska? Förmodligen inte. Utifrån det material som jag samlat kan jag direkt säga att det finns mer än två kloner i odling. Ej heller står herrgårdspio- 8 9 nen att finna i Bergianska trädgårdens plantkataloger, vilka jag genomsökt. Att herrgårdspionen uppstått spontant på många ställen är inte heller sannolikt med tanke på hur pass ovanlig den sibiriska pionen är i vanliga trädgårdar. Bland mina belägg finns en herrgårdspion som lär ha en odlingshistoria från före 1910. Den kommer från Närke och har där vuxit på samma gård i mer än hundra år. Den är då planterad innan herrgårdspionen börjat distribueras från Bergianska trädgården i Stockholm. I Finland finns belägg för att herrgårdspion odlades före 1898. Bland de finska herrgårdspionerna finns plantor som sätter rikligt med fertilt frö (Koivu 2002). En del herrgårdspioner kommer säkert från St Petersburg. Speciellt i Finland var det ett vanligt sätt att inhandla växter till större trädgårdar. Möjligen är det också en väg in i Sverige för herrgårdspionen. Eftersom den är lätt att föröka vegetativt kan den även ha kommit ut från Thunbergs trädgård i Uppsala och några kommer säkert från Bergianska i Stockholm. I Norge är herrgårdspionen inte vanlig och tyska och österrikiska pionsamlare, som jag haft kontakt med, kände inte till den. Min slutsats är att herrgårdspionen har rötter från många fler ställen än Bergianska trädgården och att dess odlingshistoria, som den i dag vanligen beskrivs, saknar belägg och får ses som en efterkonstruktion eller myt. Under åren har jag samlat herrgårdspioner och i trädgården finns nu ett tiotal. Huvuddelen kommer från Mellansverige. Den nordligaste från Dalarna och en från Skåne utgör undantagen. På trädgårdsbesök och andra utflykter har jag letat herrgårdspioner och det är nog ett drygt hundratal som jag beskådat. Mina odlade går att skilja från varandra och de utgör fyra grupper med sinsemellan lite olika karaktärer [9]. Linnea Oskarsson, Centrum för biologisk mångfald, har under POM-projektet utfört genetiska undersökningar av insamlade herrgårdspioner (Persson 2011). I slutrapporten redovisas resultaten och där konstateras att det i det insamlade materialet finns tre från varandra skilda grupper. En utmärker sig speciellt och omfattar material samlat i norra Sverige. Kanske borde även Thunbergherbariets exsickat av P. hybrida undersökas och bedömas. Som komplement till de insamlade herrgårdspionerna har jag skaffat ett antal andra herrgårdspionliknande plantor. De är inhandlade under namn som P. intermedia, P. biebersterniana och P. carthalinica. Det finns även frösådda pioner med samma namn, som jag odlar för att försöka jämföra dessa med mina herrgårdspioner. Fortfarande är jag mycket intresserad av upp-

gifter om herrgårdspioner. Odlingshistoria och utbredning i svenska trädgårdar är dåligt kartlagd och jag är tacksam för alla uppgifter som kan bidra till att belysa detta. Än så länge har jag väldigt få belägg av herrgårdspioner som sätter rikligt med frö. Pressade blad och fröställningar från sådana tar jag gärna emot för att undersöka. Kontakta mig på johan.o.pettersson@ telia.com eller Källvägen 3, 153 32 Järna. Litteratur: Anderson, G. A., A Monograph of the Genus Paeonia, Transaction Linnaean Society London 12, pp 248 290, 1818. Candolle, A. P. de, Regni Vegetabilis Systema Naturale vol. 1, 386 394, Paris, 1817. Edwards, S. et. al., The Botanical register Vol XIV, London, 1828. Hong, De-Yuan, Pan, K.Y. & Nicholas J. Turland, Paeonia anomala subsp. veitchii (Paeoniaceae), a New Combination, NOVON 11: 315 318. 2001. Hong, De-Yuan, personlig brevväxling angående P. hybrida, opublicerad. 2002. Hong, De-Yuan and Zhou, Shiyuan, Paeonia (Paeoniaceae) in the Caucasus, Botanical Journal of the Linnaean Society 143 (2): 135 150. 2003. Hong, De-Yuan and Pan, K.Y., A Taxonomic Revision of the Paeonia anomala Complex (Paeoniaceae), Ann. Missouri Bot. Gard., 91: 87 98. 2004. Hong, De-Yuan., Peonies of the World, Taxonomy and Phytogeography. Kew Publishing. 2010. Kemularia-Nathadse, L.M., Kavkazkija predstavileli roda Paeonia L, Not Syst Geog Inst Bot Tbiliss, Trudi Tbilisi Bot Institute. 21, 1 51 p. (Caucasian Representatives of the Genus Paeonia L Translated by Nikolay Kravchuk and Valeriy Kuznetsov 1961). Koivu, V., Paeonia anomala in Finland, The New Plantsman, Volume: 8 Issue: 1 Page: 38 42. 2001. Koivu, V., personlig brevväxling angående P. hybrida, opublicerad. 2002. Krylov, P.N., Flora Altaya, 1, 46 47. Tomsk 1901 Lundström, E., Paeonia Bergiana, Trädgården illustrerad tidskrift för trädgårdsskötsel, 1913. Lundström, E., Plantae in Horto botanico Bergiano annis 1912 13 critice examinatæ, Acta Horti Bergiani (5), 1914. Malejev, V.P., Paeonia i Wulf.E.W., Flora Kryma, vol. 2 Part. 1, Otiz Seljkhozgiz, Moscou & Leningrad, 1947. McLewin, W., personlig brevväxling angående P. hybrida, opublicerad. 2002. Pallas, P. S., Flora Rossica seu Stirpium Imperii Rossici per Europam at Asiam. Tomi I. Pars II., 1790. Persson, K. et al., Genetisk diversitet i växter insamlade inom POMs inventeringar, Slutrapport SJV anslag 25 10956/09, 2011. Pettersson, J., Dillpioner, eller?, Trädgårdsamatören, 2, 65 67p. 2010. Saunders, A. P., Some Asiatic Peonies, American Peony Society Bullentin No. 48, Dec. 1931. Stern, F.C., A study of the Genus Paeonia, Royal Horticultural Society, London. The University Press, Aberdeen, 1946. Thunberg, K. P., Om utländske träd, buskar och 10 blomsterväxter, som kunna tåla svenska klimatet, (Diss.) Akad. tryckeriet 2. Uppsala, 1820. Wu, Zhengyi & Raven, H. P. (eds)., Flora of China. Vol. 6 (Caryophyllaceae through Lardizabalaceae). Science Press, Beijing, and Missouri Botanical Garden Press, St. Louis, 2001. Frökällor Josef J. Halda, Sedlonov 125, CZ 51782 Sedlonov, Ceská republika. Phedar Nursery, Will McLewin, 42 Bunkers Hill, Romiley, Stockport, UK, SK6 3DS. Efterord Kanske var mitt beslut att gräva upp och avhysa mina dillpioner lite förhastat. Men utrymmet i min trädgård är begränsat och mycket nytt pockade på att få komma i jorden. Efter den förra artikeln om dill- och nu efter denna om herrgårdspioner vore det på sin plats att jämföra Dill- eller herrgårds? i en avslutande. Nu tar det några år innan mina nya fröplantor kommer upp i storlek så att de utvecklats tillräckligt för att bli typiska. En jämförelse av rötter, blommor, blad och frö borde sammanfatta mina iakttagelser. Om allt går väl återkommer jag med detta framöver. Jag vill också passa på att framföra ett stort och varmt tack till Svengunnar Ryman som tål modigt svarat på mina frågor och hjälpt mig med litteratur när jag saknat. 10. Frukt av herrgårdspion med fem fröbaljor och böjt blomskaft. 115