Svarsskrivelse Sida 1 (11) Datum Rättsavdelningen 2011-06-15 ÅM 2011-3727 Er beteckning Byråchefen Daniel Thorsell B 2150-11 Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm C V./. riksåklagaren m.fl. angående mord (Göta hovrätt, avd. 1, dom den 4 april 2011 i mål B 344-11) Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte föreligger skäl att meddela prövningstillstånd. Bakgrund Utredda omständigheter I början av 2000-talet lärde C V känna M J och med tiden utvecklade de ett förhållande. Den 7 oktober 2005 åkte M J för att hälsa på C V i hans dåvarande lägenhet i Lugnet söder om Godegård i Motala kommun. Den 18 oktober 2005 anmäldes M J försvunnen av sin syster. Polisen inledde en utredning och brott antogs ligga bakom försvinnandet. Misstankarna riktades ganska omgående mot C V som anhölls den 21 oktober 2005 och häktades den 25 oktober 2005 såsom skäligen misstänkt för mord. Häktningsbeslutet hävdes av åklagaren den 1 november 2005 och den 16 juni 2006 lades förundersökningen mot C V ned. Vid slamsugning av en avloppsbrunn i Lugnet i november 2007 anträffades ett paket som innehöll M Js glasögon, mobiltelefon och ringar. Fyndet ledde till att C V anhölls på nytt den 29 januari 2008, men han försattes på fri fot av åklagaren den 1 februari 2008. Polisens utredningsarbete gick vidare, men inga avgörande resultat uppnåddes. C V var dock fortfarande huvudmisstänkt för M Js försvinnande. Under våren 2010 vände sig Polismyndigheten i Östergötland till Rikskriminalpolisen med en begäran om stöd genom bevisprovokation. En plan arbetades fram enligt vilken C V skulle provoceras till att för en av Rikskriminalpolisens infiltratörer, kallad Mike, berätta var M Js kropp fanns. Mike knöt därför i juni 2010 en personlig och vänskaplig kontakt med C V. I september 2010 kon- Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 Stockholm Östermalmsgatan 87 C 010-562 50 00 registrator.riksaklagaren@aklagare.se Telefax 010-562 52 99 Webbadress www.aklagare.se
Svarsskrivelse Sida 2 (11) taktade Mike på nytt C V. Under en biltur den 21 september 2010 (kallat möte 1) uppgav Mike för C V att det var möjligt att få ut ett större försäkringsbelopp på M Js liv. En förutsättning var dock att hennes kropp återfanns. Rätten till försäkringen hade, enligt Mike, övertagits av grupperingar som kunde uppfattas som kriminella. En av dessa grupper utgjordes av personer från länder inom det forna östblocket. Dessa personer hade bestämt sig för att se till att kroppen efter M J återfanns. C V ansågs vara en intressant person i det sammanhanget. Mike hade åtagit sig att sköta kontakten med C V för att på så sätt ge denne möjlighet att på ett diskret och säkert sätt berätta var M Js kropp fanns. C V erbjöds också 75 000 kr som ersättning för sin medverkan. Under möte 1 förnekade C V att han hade några uppgifter att lämna i saken. C V kontaktades därefter den 24 september 2010 på gatan utanför sin bostad av några polismän som genom sitt handlande utgav sig för att komma från någon öststat. En av poliserna, kallad ryssen överlämnade en lapp till C V på vilken fanns angivet ett telefonnummer och summan 100 000 kr. C V uppmanades av ryssen genom gester och några få ord på svenska och tyska att ringa det angivna numret. Samma dag ringde C V upp Mike och bad om ett sammanträffande. Dagen därpå, den 25 september 2010, hämtade Mike på nytt upp C V i bil (kallat möte 2). C V var vid tillfället klart drogpåverkad. Under bilfärden berättade C V för Mike att han ensam hade dödat M J och grävt ner hennes kropp i en gödselstack nära hans dåvarande lägenhet i Lugnet. Tillsammans åkte de till Lugnet där C V pekade ut platsen där kroppen skulle ligga begravd. Kriminaltekniker påbörjade en undersökning av platsen den 26 september 2010. Vid utgrävningen påträffades kvarlevorna efter M J. Den 1 oktober 2010 anhölls C V återigen, varpå han häktades den 4 oktober 2010 såsom på sannolika skäl misstänkt för mord på M J. Tingsrättens bedömning Tingsrätten dömde C V mot sitt nekande för mord enligt 3 kap. 1 brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2009 till fängelse i tio år. Tingsrätten fann med hänvisning till rättsfallet RH 2010:62 (Gävlebranden) inget hinder mot att tillåta uppgifterna från bevisprovokationen som bevisning. Beträffande bevisprovokationen anförde tingsrätten att Mike under möte 1 nogsamt hade framhållit att han inte var intresserad av andra uppgifter kring M Js försvinnande än att få veta var kroppen fanns. Trots det berättade C V vid möte 2 spontant att han ensam berövat M J livet. Tingsrätten noterade att C V inledde möte 2 med orden Jag ska lägga mina kort på bordet, utan att Mike hade frågat efter några uppgifter om M J. Därefter lämnade C V sin berättelse utan att Mike ställde frågor i vidare mån än som en del av samtalet. Tingsrätten fann inte skäl att ifrågasätta C Vs påstående om att han känt sig rädd på grund av provokationen. Vid en samlad bedömning av utredningen i målet ansåg tingsrätten att det var
Svarsskrivelse Sida 3 (11) ställt utom rimligt tvivel att C V hade tagit livet av M J och därefter begravt henne i gödselstacken. Hovrättens bedömning Såväl C V som åklagaren överklagade. C V med yrkade i första hand att åtalet för mord skulle ogillas och åklagaren med yrkade att straffet skulle bestämmas till livstids fängelse. I hovrätten gjorde C V gällande att provokationen hade haft sådana former, innefattat bl.a. påtagliga inslag av hot, att den bevisningen inte kunde läggas till grund för en fällande dom och att förhållandena väsentligt skilt sig åt från dem som förelåg i det av tingsrätten åberopade rättsfallet RH 2010:62 (Gävlebranden). Åklagaren vitsordade i hovrätten att bevisprovokationen hade bidragit till att skapa en stressad situation för C V. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden sattes ned till fängelse i sju år. Domstolen anförde att C V under en följd av år med stor envishet hävdat sin oskuld och alltså utnyttjat sin rätt att inte lämna uppgifter som var till hans nackdel. Beträffande bevisprovokationen anförde hovrätten att Mike, utan att säga det klart ut, skapat en bild av sig själv som medlem i ett kriminellt gäng. Vidare hade Mikes frågor under möte 1 uppvisat likheter med ett förhör. Under möte 1 hade Mike dessutom utlovat en viss summa pengar och hänvisat till att om C V inte berättade var kroppen fanns kommer ryssar och tetjener till Motala och ska röja och dom håller på med sånt och du vet ju vad dom kan, och liknande med samma innehåll. Enligt hovrätten stod det klart att helt avgörande för att C V kom att lämna uppgifter om M Js död, var att han uppfattade det som att han stod under ett tämligen akut hot att utsättas för ospecificerade brottsliga gärningar från en rysk maffialiknande gruppering. Hovrätten konstaterade att bevisprovokationen innefattat såväl löften om ekonomiska förmåner som ett inte närmare preciserat hot. Kombinationen av åtgärder under bevisprovokationen hade enligt hovrätten sammantagna inneburit sådana oproportionerliga påtryckningar som medfört en kränkning av C Vs rätt att inte avslöja att han gjort sig skyldig till brott och mot rätten att inte uppge bevisning som avslöjar ett eget brottsligt agerande. Hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen hade därför kränkts. C Vs rätt till en rättvis rättegång kunde dock inte anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd. Provokationen borde därför enligt hovrätten beaktas genom en proportionerlig lindring av påföljden med stöd av 29 kap. 5 första stycket 8 och andra stycket brottsbalken.
Svarsskrivelse Sida 4 (11) Överklagandet C V vill nu att Högsta domstolen ogillar åtalet för mord och i stället dömer honom för skyddande av brottsling och anpassar påföljden därefter. Om Högsta domstolen gillar hovrättens jämkning av frihetsstraffet vill han, i andra hand, att straffet sätts ned ytterligare. Annars vill han att Högsta domstolen dömer honom för grov misshandel och vållande till annans död och anpassar påföljden därefter. Till stöd för sin talan i Högsta domstolen har C V i huvudsak anfört följande. I likhet med hovrätten anser han att han har utsatts för oproportionerliga påtryckningar vilka medfört en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång. Han har dock utsatts för hårdare tryck än vad hovrätten indirekt kommit fram till. Provokationen har innehållit påtagliga hot som han uppfattat som mer eller mindre livsfarliga. Detta fick till följd att han av rädsla återföll i missbruk och kraftigt amfetaminpåverkad berättade saker under bilresa 2 som var till klar nackdel för honom. Under bilresa 1 var han nykter, ej lika uppskrämd och avslöjade därför ingenting till nackdel för sig själv. Han har rätt att inte avslöja brottslig gärning och/eller uppge bevisning som i sin tur avslöjar hans agerande. Hovrätten har inte tillräckligt beaktat denna omständighet. För den händelse han ställs till svars i ansvarsfrågan är hans agerande inte bevisat uppsåtligt. Grunderna för min inställning Har C V uppsåtligen berövat M J livet? C V har vid underrätterna berättat att två personer, som han inte velat namnge, har kommit till Lugnet och att den ene av dessa har tejpat för M Js mun. Enligt C V har tejpningen av munnen troligtvis lett till att M J kvävts till döds. Själv försökte han rädda hennes liv genom att ge hjärt- och lungräddning. Tingsrätten har funnit anledning att ifrågasätta trovärdigheten av berättelsen (s. 17). Efter en ingående argumentering har tingsrätten förklarat att det är ställt utom rimligt tvivel att C V ensam bragt M J om livet och begravt hennes kropp (s. 20). Hovrätten har helt och fullt delat tingsrättens bedömning (s. 10). För egen del vill jag ansluta mig till underrätternas bedömningar. Alltså är det även enligt min mening ställt utom rimligt tvivel att C V ensam berövat M J livet. C V synes vidare mena att han i vart fall inte har haft uppsåt att beröva M J livet. Med hänsyn till C Vs berättelse om vad som hänt kan denna invändning tyckas något konstruerad, dvs. att bedöma om han handlat med uppsåt när han menar att han inte har förorsakat M Js död. Jag nöjer mig därför med att hänvisa till vad tingsrätten (s. 20 f.) och hovrätten (s. 10) anfört i denna fråga.
Svarsskrivelse Sida 5 (11) Sammanfattningsvis anser jag att åtalet inte ska ogillas på den grunden att tredje man skulle ha berövat M J livet. Inte heller bör C V dömas blott för grov misshandel på den grunden att han saknat uppsåt att beröva M J livet. Provokativa åtgärder Begreppet provokativa åtgärder har inte någon entydig juridisk innebörd. Ofta görs en uppdelning mellan bevisprovokation och brottsprovokation. Bevisprovokation syftar till att skaffa bevisning om ett redan begånget brott, medan brottsprovokation syftar till att framkalla ett brott. Uppdelningen i bevis- och brottsprovokation har dock kritiserats, eftersom en och samma provokativa åtgärd kan innefatta båda formerna av provokation. Se Polismetodutredningens slutbetänkande Särskilda spaningsmetoder (SOU 2010:103) s. 124, 126 och 149 med där gjorda hänvisningar. Användningen av provokativa åtgärder har blivit mer vanligt de senaste 30 åren (se a. SOU s. 126), men åtgärderna är inte lagreglerade. Däremot har riksåklagaren utfärdat riktlinjer för åklagarnas formella hantering av provokativa åtgärder (RåR 2007:1). Vilka överväganden som aktualiseras har utvecklats av Åklagarmyndigheten i en rättspromemoria (RättsPM 2007:4, Provokativa åtgärder). Kort innebär vad som sägs där att behovs- och proportionalitetsprinciperna ska beaktas, att det aldrig är tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne aldrig annars skulle ha begått, att det ska finnas en stark misstanke om brott, att provokativa åtgärder får användas endast för att avslöja allvarlig brottslighet, att beslut om provokativa åtgärder ska fattas av åklagare och att åtgärderna måste dokumenteras noggrant. Både riktlinjerna och rättspromemorian tar endast sikte på sådana provokativa åtgärder som riskerar att föranleda någon att begå brott. Med andra ord omfattar dokumenten inte direkt rena bevisprovokationer, såsom när någon förmås att muntligt avslöja sin tidigare brottslighet. JO har (JO 2008/09 s. 140) lämnat en redogörelse för de hittillsvarande övergripande bestämmelser och principer som har betydelse för provokativa åtgärder. JO redovisar också vanligen använda definitioner av centrala begrepp såsom bl.a. infiltratör (en polisman eller eventuellt en bulvan för polisen som tar tjänst hos någon eller på något annat sätt försöker ta sig in i dennes verksamhet i syfte att erhålla upplysningar för uppdagande av brott). I beslutet får JO anses ansluta sig till Åklagarmyndighetens grundläggande riktlinjer om provokativa åtgärder, även om området enligt JO är rättsligt komplicerat och riktlinjer och vägledande uttalanden knappast är tillräckliga. Polismetodutredningen överlämnade sitt ovannämnda betänkande i december 2010. Enligt utredningen får det anses som okontroversiellt att polisen har rätt att vidta provokativa åtgärder för att införskaffa bevisning om ett redan begånget brott. En infiltration som endast avser att skaffa fram upplysningar om
Svarsskrivelse Sida 6 (11) ett brott och inte provocera fram brott, torde alltid vara tillåtna under förundersökningen (s. 130 och s. 92 med där gjorda hänvisningar). I betänkandet sägs dock att vissa speciella slags åtgärder med provokativ karaktär kan innebära ett intrång i intresset av att rättegången är och uppfattas vara rättvis. Exempelvis kan det inte anses godtagbart att man genom vilseledande, t.ex. genom att man utger sig för att vara advokat eller präst, förmår en person som sitter anhållen att berätta om de brott denne har begått. Fråga skulle då närmast vara om att myndigheterna genom åtgärder som innefattar vilseledande erhåller uppgifter eller bevisning på ett sätt som uppfattas som ett kringgående av regler som i övrigt gäller för en viss verksamhet (s. 153 med där gjord hänvisning). Polismetodutredningen har funnit att rena bevisprovokationer inte behöver regleras. Dessa åtgärder kommer därför enligt utredningen fortfarande att styras av allmänna principer för polisingripanden som följer av 8 polislagen (1984:387). Detta innebär att det avgörande för åtgärdernas tillåtlighet bl.a. blir om de allmänna krav som följer av behovs- och proportionalitetsprincipen är uppfyllda (s. 157). Principerna innebär att en åtgärd måste vara nödvändig i förhållande till sitt syfte och den får inte vidtas om de skador och olägenheter som den kan medföra står i missförhållande till syftet. Enligt Polismetodutredningen har polisen sedan slutet av 1980-talet allt mer kommit att intressera sig för olika former av infiltrationsverksamhet och annat arbete under täckmantel. Metoden bedöms vara till nytta bl.a. för att lösa redan begångna brott, t.ex. mord (s. 88 f). Infiltrationsverksamheten har hittills inte lagreglerats särskilt utan omfattas av de allmänna spaningsbefogenheterna i 2 polislagen. De principer som lades fast i samband med införandet av polislagen anses styrande. Dessa principer innebär för det första att polisen aldrig får begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott. För det andra får polisen aldrig provocera eller annars förmå någon att inleda en brottslig aktivitet. För det tredje får polisen aldrig av spaningsskäl underlåta att vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller en för brott misstänkt person (s. 112 och där angivna källor). Infiltrationsoperationer används knappast vid alla typer av brottslighet, något som följer redan av behovs- och proportionalitetskraven i polislagen. Det kan inte anses motiverat att använda infiltration i syfte att utreda mera bagatellartad brottslighet. Precis som vid andra polisingripanden måste åtgärden vara försvarlig med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter. I det sammanhanget får en avvägning göras mellan å ena sidan åtgärdens intrång och risk för skada och å andra sidan den aktuella brottslighetens svårhetsgrad och vad som står att vinna med åtgärden (s. 114). Enligt Polismetodutredningen bör någon lagreglering av befogenheten att använda infiltrationsoperationer inte göras (s. 115). Utredningen yttrade sig särskilt om infiltration i ouppklarade fall (s. 118 ff.). Sammanfattningsvis fann
Svarsskrivelse Sida 7 (11) Polismetodutredningen att det inte föreligger några hinder för polisen att använda infiltrationsoperationer för att skaffa information som bidrar till att klara upp annars ouppklarade fall. En annan sak är enligt utredningen att metoden inte bör användas i syfte att kringgå en misstänkts processuella rättigheter. Avgränsningen mellan förhör och infiltration får enligt utredningen göras i varje enskild situation. Har det funnits förutsättningar för en bevisprovokation? I förevarande fall har det varit fråga om en ren bevisprovokation. Det har alltså inte funnits risk för att åtgärden skulle föranleda C V att begå något nytt brott. Innan beslut om provokation fattades av åklagaren hade mer än fyra år gått sedan det misstänkta brottet och inga avgörande resultat hade uppnåtts. Det har därför inte funnits några andra, mindre ingripande, alternativ än att genomföra en provokation för att komma framåt i utredningen. Utredningen har rört ett synnerligen allvarligt brott. Ända sedan M Js försvinnande har C V varit huvudmisstänkt för det förmodade brottet. Det är enligt min mening helt klart att situationen var sådan att det var i enlighet med vad som är gällande rätt att i och för sig företa provokativa åtgärder i syfte att finna kvarlevorna efter M J. Har rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen blivit kränkt? Prövningen av den tilltalades rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen ska ta sikte på hur rättegångsförfarandet i dess helhet har varit utformat och om den tilltalade vid en samlad bedömning har haft möjligheter att försvara sig på ett tillfredsställande sätt mot anklagelserna. Beträffande bevisprovokation finns det särskilt två rättsfall från Europadomstolen som är av intresse: dels Allan mot Storbritannien (dom den 5 november 2002), dels Bykov mot Ryssland (dom den 10 mars 2009) där domstolen utvecklar slutsatserna i Allan-fallet. Allan-fallet gällde samtal mellan en informatör och Allan som vara frihetsberövad på grund av misstanke om mord. Allan hade vid förhören konsekvent vägrat att uttala sig. Informatören hade instruerats av polisen att försöka få ut så mycket som möjligt av Allan om mordet. Allan berättade för informatören att han befunnit sig på platsen för mordet. Allan dömdes för mord på bl.a. informatörens vittnesmål om detta. Informatören hade utlovats en lindrigare påföljd om han medverkade i planen. Allan menade att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 hade kränkts (bevisupptagning utan hans samtycke och i strid mot hans rätt till tystnad). Vad gällde rätten till tystnad och rätten att inte behöva vittna mot sig själv konstaterade domstolen att syftet var att förhindra att otillbörligt tvång användes
Svarsskrivelse Sida 8 (11) mot den misstänkte. Domstolen framhöll att rätten att inte behöva vittna mot sig själv generellt är nära förknippad med den tilltalades önskan att inte yttra sig. Denna rätt ställer krav på att åklagarens bevisning inte är inhämtad med tvång eller att den tilltalade mot sin vilja utsatts för otillbörlig press. Det avgörande i sammanhanget för om rätten att inte vittna mot sig själv har kränkts i ett enskilt fall är graden av tvång som förekommit och de rättsliga skyddsåtgärder som funnits mot otillbörliga övergrepp. Europadomstolen kunde konstatera att informationen inte hade inhämtats genom tvång på det sättet att Allan tvingats till att tala. Inte heller hade Allan provocerats till att berätta. Emellertid framhöll domstolen att det tvång som var relevant för bedömningen av den misstänktes rättigheter inte var begränsat till direkt tvång eller till när den tilltalades vilja gåtts direkt emot. Rätten att vara tyst undermineras även om den misstänkte valt att vara tyst i förhöret, men myndigheterna trots detta använder sig av olika knep för att få fram information som de inte kunnat få fram med hjälp av förhöret. Rätten till tystnad undermineras vidare om den information som inhämtas på detta sätt senare används som bevis i en rättegång. Eftersom informatören hade instruerats av polisen att försöka få ut så mycket information som möjligt ur Allan var deras samtal i praktiken att jämställa med ett förhör men utan de rättsäkerhetsgarantier som vanligtvis åtföljer ett förhör. Även om inget direkt tvång använts vid samtalen i cellen var Allans situation, som arresterad misstänkt för mord och underkastad flera polisförhör, sådan att han var mottaglig för informatörens frågor. Omständigheterna gav därför vid handen att informationen inhämtats mot Allans vilja och att användandet av uppgifterna i rättegången var ett brott mot rätten till tystnad och till rätten att inte behöva vittna mot sig själv. Artikel 6 (1) hade därför kränkts. I Bykov-fallet hade en person berättat för polisen att Bykov försökt få honom att döda en tredje person. Angivaren hade därefter på instruktion av polisen, under det att samtalet spelades in, förmått Bykov att betala för uppdraget. Vad som utspelats vid samtalet åberopades som bevisning mot Bykov i en kommande rättegång. Domstolen anförde bl.a. följande. 102. The Court notes that in the present case the applicant had not been under any pressure to receive V. at his guest house, to speak to him, or to make any specific comments on the matter raised by V. Unlike the applicant in the Allan case (cited above), the applicant was not detained on remand but was at liberty on his own premises attended by security and other personnel. The nature of his relations with V. subordination of the latter to the applicant did not impose any particular form of behaviour on him. In other words, the applicant was free to see V. and to talk to him, or to refuse to do so. It appears that he was willing to continue the conversation started by V. because its subject matter was of personal interest to him. Thus, the Court is not convinced that the obtaining of evidence was tainted with the element of coercion or oppression which in the Allan case the Court found to amount to a breach of the applicant's right to remain silent.
Svarsskrivelse Sida 9 (11) Europadomstolen understryker således att Bykov till skillnad från Allan inte var frihetsberövad eller utsatt för någon annan form av tvång utan deltog i samtalet med provokatören av egen fri vilja. Till det kommer att Bykov haft möjlighet att ifrågasätta varje bevis i den hemliga operationen, att inspelningen från samtalet inte var den enda bevisningen för hans skuld utan ett bland flera bevis. Sammantaget ansåg Europadomstolen att Bykovs rättigheter hade tagits till vara i tillräcklig utsträckning och att det inte förekommit något brott mot artikel 6 i konventionen. Utifrån rättsfallen kan den slutsatsen dras att avgörande för om en bevisprovokation har inneburit en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen eller ej är framför allt graden av tvång som har använts mot den provocerade. I Sverige har frågan om en bevisprovokations förenlighet med Europakonventionen prövats i rättsfallet RH 2010:62 (Gävlebranden). Målet avsåg åtal mot tre personer för mordbrand och anstiftan därtill. En viktig del av åklagarens bevisning var uppgifter som en av de tilltalade hade lämnat under en fingerad anställningsintervju arrangerad av polisen. Polisen fick genom vilseledande uppgifter den intervjuade att tro att han skulle få ett välbetalt arbete i ett bolag som delvis bedrev verksamhet på det kriminella området. Under intervjun berättade den intervjuade att det var han som hade anlagt den aktuella branden i ett hotellkomplex i Gävle och att han hade fått uppdraget av de båda medtilltalade. Beträffande invändningen att bevisprovokationen hade kränkt deras rätt till en rättvis rättegång anförde hovrätten: att den intervjuades medverkan varit frivillig, att han inte varit pressad eller tvingad att lämna uppgifter om branden vid intervjun, att avsikten med provokationen inte i första hand var att förmå honom att erkänna utan att mer öppet söka efter friande eller fällande information, att intervjun skedde i en lugn och behaglig atmosfär, att de tilltalade i efterhand haft full insyn vad avser provokationsåtgärderna, att de inte varit berövade möjligheten att ifrågasätta autenticiteten, tillförlitligheten eller kvalitén i övrigt av bevisen och att även annan bevisning hade åberopats till stöd för åtalet. Sammantaget kunde hovrätten inte finna att förfarandet stått i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Provokationsåtgärderna mot C V skiljer sig på ett avgörande sätt från de som var aktuella vid Gävlebranden. C V har utsatts för en press i form av uttalanden som måste ha uppfattats så att han skulle komma att stå under hot från organiserad brottslighet om han inte medverkade till att kroppen hittades. Även om syftet varit att klara upp ett mycket allvarligt brott delar jag hovrättens bedömning att förevarande bevisprovokation har inneburit olämpliga påtryckningar och tar avstånd från det sätt på vilken den har genomförts. Det är min avsikt att
Svarsskrivelse Sida 10 (11) genom ändring av Åklagarmyndighetens riktlinjer klargöra inom vilka ramar en bevisprovokation ska genomföras. Dock menar jag, i likhet med hovrätten, att C Vs rätt till en rättvis rättegång inte bör anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd. Åtalet bör med andra ord inte ogillas på denna grund. För denna bedömning vill jag åberopa att C V inte har varit berövad friheten och i grunden kunnat undandra sig vidare kontakter med provokatörerna samt att det har varit fråga om en ren bevisprovokation och inte en brottsprovokation, att de genom provokationen framkomna bevisen inte har varit den enda bevisningen mot C V, att C V i efterhand har haft full insyn vad avser provokationsåtgärderna och att han inte varit berövad möjligheten att ifrågasätta kvaliteten m.m. av den åtkomna bevisningen. Straffmätningen C V vill under alla förhållanden att fängelsestraffet sätts ned mer än vad hovrätten har gjort. I rättsfallet NJA 2007 s. 1037 har Högsta domstolen uttalat att fall där rättvisan i rättegången bör anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd till följd av polisprovokation föreligger en bristande materiell straffbarhetsbetingelse som leder till att åtalet ska lämnas utan bifall. Härefter anför Högsta domstolen att i fall där en provokation inte utesluter straffbarhet kan det finnas skäl att beakta provokationen genom en lindring av påföljden eller påföljdseftergift (29 kap. 5 och 6 brottsbalken). Det är detta uttalande som hovrätten har tagit fasta på när domstolen har valt att lindra påföljden för C V med tre år. Det är min uppfattning att ytterligare strafflindring inte bör ges. Skälen för prövningstillstånd Som skäl för prövningstillstånd har C V anfört att bevisprovokation utgör ett förhållandevis nytt rättsområde och att det är av vikt för rättstillämpningen att det ges riktlinjer för straffrihet och graden av straffjämkning. Jag har tidigare haft att pröva frågan om hovrättens dom skulle överklagas. Genom beslut den 2 maj 2011 (dnr ÅM 2011/2762) avstod jag från att överklaga. Som motivering anförde jag att bedömningen av betydelsen av provokativa åtgärder visserligen generellt får anses ha principiellt intresse, men att omständigheterna vid den aktuella bevisprovokationen varit speciella. Därför ansåg jag att det inte fanns anledning att räkna med att ett avgörande av målet i Högsta domstolen skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Jag står fast vid min ståndpunkt och vill ge följande förtydligande. Tidigare i svarsskrivelsen har jag gett klart uttryck för att en bevisprovokation inte ska gå till på sätt som har skett i detta fall och att jag kommer att verka för att liknande provokationsåtgärder inte kommer till användning framöver. Med andra ord är det min
Svarsskrivelse Sida 11 (11) självklara utgångspunkt att bevisprovokationer ska utföras på ett sätt som inte till någon del kränker den misstänktes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. En prövning av målet skulle därför inte bli av vikt för ledning av rättstillämpningen. Vad mer specifikt gäller C Vs överklagande så kan man inte undgå att notera att han vill föra upp flera bevisfrågor till Högsta domstolen. Jag tänker då på invändningen om att tredje man berövat M J livet och, om den invändningen inte godtas, att han i vart fall inte har handlat med uppsåt att beröva M J livet. Dessa invändningar skymmer de eventuella prejudikatfrågor som enligt C V må finnas. Bevisuppgift Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Anders Perklev Kopia till: Utvecklingscentrum Malmö Åklagarkammaren i Linköping (203A-53-07) Daniel Thorsell