Könsorgan och fortplantning Kvinnans könsorgan Tipsa och dela Skriv ut ta i artikeln Könsceller utvecklas Kvinnans och mannens könsorgan gör det möjligt att kunna fortplanta sig. Det finns dels de yttre könsorganen som man ser på kroppen, dels de inre som finns inuti kroppen. Könsorganen gör det möjligt för äggceller och spermier att mötas så att en befruktning sker. En ny människa skapas. Se film om befruktning: http://www.1177.se/tema/gravid/bli-gravid/att-bli-gravid/film-befruktning/ Äggcellerna utvecklas i kvinnans könsorgan I kvinnans könsorgan utvecklas kvinnliga könsceller, så kallade äggceller. En äggcell kan befruktas av mannens spermier och utvecklas till ett foster i kvinnans livmoder. I livmoderns skyddade miljö kan det befruktade ägget få näring och växa. Kvinnans könsorgan bildar kvinnliga könsceller, så kallade äggceller. De kan befruktas av mannens spermier och utvecklas till ett foster i kvinnans livmoder. Till kvinnans könsorgan hör: 1. äggstockarna 2. äggledarna 3. livmodern 4. slidan 5. blygdläpparna 6. klitoris.
I äggstockarna utvecklas ägget Äggstockarna ligger på vardera sidan i lilla bäckenet och är upphängda i så kallade ligament. Varje äggstock är oval och ungefär tre centimeter lång. Äggstockarna innehåller äggblåsor. I varje blåsa finns förstadiet till ett ägg. Vid födelsen innehåller äggstockarna ungefär en miljon omogna ägg. Ungefär 500 av dem kommer att mogna till äggceller som kan befruktas. Under puberteten ökar produktionen av kvinnliga könshormoner. Det är nödvändigt för att kvinnans könsorgan ska utvecklas. Efter varje menstruationsblödning börjar flera ägg och äggblåsor att växa. Ett hormon från hypofysen i hjärnan stimulerar tillväxten. En äggblåsa spricker i mitten av menstruationscykeln och det mogna ägget lossnar och fångas upp av äggledaren. Detta kallas ägglossning. När det skett stiger kroppstemperaturen ungefär en halv grad och den blir förhöjd fram till några dagar före menstruationen. Äggstockarna innehåller äggblåsor. I varje blåsa finns förstadiet till ett ägg. Efter varje menstruationsblödning börjar flera ägg och äggblåsor att växa. En blåsa spricker i mitten av menstruationscykeln och det mogna ägget lossnar för att sedan fångas upp av äggledaren. Detta kallas ägglossning. Den tomma äggblåsan omvandlas till något som kallas gulkropp. Gulkroppen bildar kvinnliga könshormoner som förbereder livmodersslemhinnan på att ta emot det befruktade ägget.
Hormoner bildas i äggstockarna Den tomma äggblåsan omvandlas till något som kallas gulkropp. Gulkroppen bildar kvinnliga könshormoner som förbereder livmoderns slemhinna på att ta emot det befruktade ägget. Om ägget befruktas växer gulkroppen, och hormonerna som bildas gör att slemhinnan växer till och börjar producera ett näringsrikt sekret. Om äggcellen inte befruktas upphör gulkroppens produktion av kvinnliga könshormoner efter 10-12 dagar, och sedan försvinner den. De äggblåsor som börjar växa, men inte får lämna ifrån sig sitt ägg har ändå viktiga uppgifter att fylla. De bildar också kvinnliga könshormoner, som bland annat förbereder livmoderns slemhinna för att ta emot det befruktade ägget. Äggledarna för ägget till livmodern Äggledarna är två trattformiga, 10-15 centimeter långa rör som går ut från livmoderns övre del, en åt varje sida. Trattarna har fransar runt sina öppningar, och de ligger alldeles intill äggstockarna för att kunna fånga upp ägget vid ägglossningen. Inuti äggledarna finns det gott om flimmerhår. Efter ägglossningen förs ägget vidare till livmodern med hjälp av flimmerhårens rörelser och muskelsammandragningar i äggledarnas väggar. Det tar 3-5 dygn för ägget att nå livmodern. För att en befruktning ska kunna ske måste det finnas spermier i äggledarna när ägget transporteras mot livmodern. Ägget kan bara bli befruktat under högst ett dygn efter ägglossningen. I livmodern växer fostret Livmodern ligger i lilla bäckenet mellan urinblåsan och ändtarmen. Livmoderns väggar består av glatt muskulatur, som invändigt är klädda med en slemhinna vars tjocklek varierar kraftigt under menstruationscykeln. Den nedre delen, livmodermunnen, övergår i slidan. Livmoderns viktigaste uppgift är att fungera som tillväxtplats för fostret. Fostret behöver få både näringsämnen och syre, och skyddas så att det inte skadas under utvecklingen.
Äggledarna fångar upp ägget vid ägglossningen. Ägget förs vidare genom äggledaren till livmodern med hjälp av flimmerhår och muskelsammandragningar i äggledarnas väggar. Menstruationscykeln Livmoderns slemhinna förändras periodvis från puberteten ända fram till klimakteriet, så kallade menstruationscykler. Under ett helt liv går en kvinna igenom ungefär 500 sådana cykler. Varje sådan period pågår normalt i 28 dagar, men den kan även vara några dagar kortare eller några dagar längre. Under puberteten är det helt normalt att menstruationerna är oregelbundna. Hormoner från hypofysen och äggstockarna styr menstruationscykeln. Menstruationsblödningens första dag räknas som cykelns första dag. Blödningen beror på att slemhinnan, som växt till och förberetts för att ta emot ett befruktat ägg, stöts bort när det inte skett en befruktning. Blödningen pågår i 5-7 dagar. Därefter börjar slemhinnan byggas upp igen under inverkan av kvinnliga könshormoner. Om ingen befruktning sker nu heller försvinner gulkroppen efter ägglossningen, hormonnivåerna sjunker, livmoderslemhinnan stöts bort igen och det blir en ny menstruationsblödning. Vid varje blödning brukar kvinnan förlora 35-40 milliliter blod. Slidan Slidan är åtta till tio centimeter lång och i slidans väggar sitter det en mängd muskler. Väggen är kraftigt veckad och kan därför tänjas ut vid samlag eller förlossning. Slidans öppning kan ha en oregelbunden form med flikiga kanter. Tidigare användes begreppet mödomshinna, men det är felaktigt eftersom det inte finns någon hinna som täcker slidöppningen. Slidan mynnar mellan urinrörets och ändtarmens öppningar. Det sekret som normalt finns i slidan är mycket surt för att förhindra angrepp av skadliga bakterier. I samband med ägglossningen förändras sekretet så att spermierna kan passera.
Slidöppningen, blygdläppar och klitoris är kvinnans yttre könsorgan. Blygdläpparna Kvinnan har dels två yttre och större blygdläppar som består av hårbeklädda hudveck, dels två inre och mindre blygdläppar som består av slemhinneveck. De inre blygdläpparna omger slidmynningen. Klitoris Klitoris ligger där de inre blygdläpparna möts framför slidmynningen. Den innehåller svällkroppar som är uppbyggda ungefär som en tvättsvamp och som fylls med blod när man är sexuellt upphetsad. Klitoris blir då större. Klitoris har rikligt med känselkroppar och är därför mycket känslig för beröring, vilket oftast leder till lustfyllda känslor. Urinröret mynnar mellan klitoris och slidmynningen.
Mannens könsorgan Mannens könsorgan Mannens könsorgan har till uppgift att bilda manliga könsceller, spermier, och överföra dessa till kvinnan så att ett ägg kan befruktas. Till mannens könsorgan hör: 1. testiklarna 2. bitestiklarna 3. sädesledarna och sädesblåsorna 4. prostata 5. penis I testiklarna bildas könsceller I testiklarna bildas spermier som är mannens könsceller. Testiklarna ligger i pungen och är två ovala kulor, som är cirka tre centimeter långa. Pungen är en utbuktning av bukväggen, som hänger ner som en påse, och har till uppgift att skydda testiklarna. Testiklarna behöver ha lite lägre temperatur än kroppstemperaturen för att produktionen av spermier ska fungera. Därför är det bra att de ligger i en liten påse utanför själva kroppen. Om det blir för kallt dras muskulaturen i pungen reflexmässigt ihop så att testiklarna kommer närmare kroppen, och då ökar temperaturen. När det är varmt slappnar muskulaturen av, pungen förlängs och testiklarna kyls av. Under fosterstadiet bildas testiklarna i bukhålan, intill bakre bukväggen. De förflyttas sedan nedåt, genom en kanal i ljumsken och når pungen före eller efter födelsen. Flera hundra meter sädeskanaler Testiklarna innehåller sammanlagt flera hundra meter så kallade sädeskanaler. I kanalernas väggar finns omogna celler, som kan utvecklas till spermier. Mellan sädeskanalerna finns celler som bildar manliga könshormoner. Det
viktigaste hormonet är testosteron, som behövs för produktionen av spermier. I puberteten ökar produktionen av testosteron. Det är nödvändigt för utvecklingen av mannens könsorgan. I testiklarna bildas spermier och könshormon. I bitestiklarna mognar spermierna Bitestikeln ligger ovanpå varje testikel. Även bitestiklarna innehåller kanaler, som har kontakt med sädeskanalerna i testiklarna. I bitestiklarna sker den slutliga mognaden av spermierna. Det tar totalt drygt två månader för spermierna att utvecklas från omogna celler i testiklarna till befruktningsdugliga spermier. Bitestiklarna kan lagra de färdiga spermierna i flera veckor. Spermierna Varje spermie är mycket liten, bara ungefär 0,05 millimeter lång. Spermien har ett litet huvud som innehåller de ärftliga anlagen, arvsmassan, och en lång svans som gör att den kan ta sig framåt. Spermier nybildas hela tiden till skillnad från kvinnans äggceller. Sädesledarna och sädesblåsorna Spermierna tar sig sedan från bitestiklarna genom sädesledarna till prostata. Sädesledarna är ungefär en halv meter långa. De är en direkt fortsättning av bitestikelgångarna och går genom ljumskkanalen in i bukhålan för att slutligen gå in i prostata. Sädesblåsorna är små säckar som mynnar i sädesledarna. Blåsorna innehåller ett segt sekret, sädesvätska, som blandas med spermierna. Tillsammans med sekret från prostata är det mannens sperma. Vid varje sädesuttömning, ejakulation, töms flera hundra miljoner spermier ut genom urinröret i penis.
Från varje bitestikel utgår en sädesledare som är ungefär en halv meter lång. Den passerar in i prostata och mynnar i urinröret. Prostatakörteln bildar sekret Prostata omger den översta delen av urinröret hos mannen, där urinröret passerar ut från urinblåsan. Körteln är ett par centimeter i diameter och bildar också ett sekret som ingår i sädesvätskan, som töms i urinröret. I sädesvätskan finns ett ämne som aktiverar spermierna så att de kan simma effektivare. Vid varje sädesuttömning, ejakulation, töms flera hundra miljoner spermier ut genom urinröret i penis. Svällkroppar gör penis större Penis innehåller tre stycken svällkroppar, två på ovansidan och en på undersidan. Svällkropparna är uppbyggda ungefär som en tvättsvamp och fylls med blod när mannen blir sexuellt upphetsad och får erektion. Penis blir då större och reser sig. Urinröret går genom den undre svällkroppen och mynnar på den främre delen av penis, som kallas ollonet och täcks av förhuden. Ollonet är mycket känsligt, och beröring leder oftast till lustfyllda känslor.
Penis har tre svällkroppar. Fortplantning En ny människa bildas Fortplantning innebär att en ny individ utvecklas från en äggcell som befruktats av en spermie. Eftersom hälften av de ärftliga egenskaperna, arvsanlagen, kommer från mamman och hälften från pappan finns stora möjligheter till variation hos den nya individen. Barnet kommer att ha drag från båda föräldrarna, men det blir aldrig helt identiskt med varken mamman eller pappan. Vid befruktningen tränger en spermie in i äggcellen (1). Endast en spermie kan befrukta ägget. När det skett förändras ytan på det befruktade ägget så att inte ytterligare spermier kan tränga in. De två cellerna smälter därefter ihop och bildar en cell.
Pubertetsförändringar Puberteten startar hos flickor och pojkar när hypofysen i hjärnan ökar sin produktion av de hormoner som stimulerar äggstockarna och testiklarna. Detta leder till att produktionen av kvinnliga och manliga könshormoner ökar. Vanligen inträffar puberteten i 10-14 årsåldern, ofta något år tidigare hos flickor än hos pojkar. Könshormonerna har flera uppgifter. Dels stimulerar de tillväxten av könsorganen, och dels medför de att flickan eller pojken utvecklas till kvinna respektive man. Hos flickor blir brösten större och höfterna får rundare former. Flickorna får också sin första menstruation. Hos pojkar växer könsorganen och musklerna blir kraftigare. De går även in i målbrottet och får en mörkare röst eftersom struphuvudet växer. Könshormonerna gör också att både flickor och pojkar växer på längden, får hår runt bland annat könet och sexuell lust. Sexuell upphetsning När man blir sexuellt upphetsad och känner lust samverkar nervsystemet och könsorganen. Det är framför allt den del av vårt nervsystem som kallas det parasympatiska nervsystemet som spelar in. Detta nervsystem fungerar utan viljans kontroll. I hjärnan är det en del som kallas det limbiska systemet som är inblandat. Även andra känsloupplevelser har samband med denna del av hjärnan. Lusten kan väckas av något som man till exempel ser, hör eller tänker. Även dofter kan göra att man blir sexuellt upphetsad. När man blir sexuellt upphetsad leder nervimpulser bland annat till att muskeltrådar som finns i svällkropparna i mannens penis och kvinnans klitoris slappnar av så att hålrum i svällkropparna kan fyllas med blod. Även kvinnans blygdläppar svullnar och färgen på slemhinnorna i underlivet blir mörkare. Puls och blodtryck ökar. En värmekänsla sprids i kroppen. Kvinnans bröstvårtor blir fastare. Nervimpulser medför också att körtlar i kvinnans slida avger ett sekret som fungerar som glidmedel när penis förs in i slidan vid samlaget. Ägg och spermie smälter ihop Vid samlaget töms några milliliter sperma i kvinnans slida. Spermierna börjar simma framåt med 1-5 millimeter per minut. De simmar genom livmodern och ut i äggledarna där de förhoppningsvis stöter på ett ägg. Bara några tusen av de flera hundra miljoner spermier som överförts till slidan vid sädesuttömningen når äggledarna. Spermierna kan leva ett par dygn i kvinnans kropp. Vid befruktningen tränger en spermie in i äggcellen. De två cellerna smälter därefter ihop och bildar en cell. Både äggcellen och spermien innehåller en halv uppsättning av kromosomer med de ärftliga anlagen från mamman respektive pappan. Alla äggceller innehåller en X-kromosom, medan spermierna antingen innehåller en X- eller Y-kromosom. Den befruktade äggcellen innehåller en
komplett kromosomuppsättning. Om den får två X-kromosomer kommer den att utvecklas till en flicka. Om den befruktade äggcellen har en X- och en Y- kromosom blir det en pojke. De blå pilarna visar spermiernas väg från testiklarna till befruktningen i kvinnans äggledare. De röda pilarna visar äggets väg. Ägget transporteras till livmodern Endast en spermie kan befrukta ägget. När det skett förändras ytan på det befruktade ägget så att inte ytterligare spermier kan tränga in. Ägget transporteras genom äggledaren till livmodern och börjar genast dela sig. Transporten till livmodern tar två till fyra dagar. Det har då bildats en liten cellklump som fastnar och växer in i livmoderslemhinnan ungefär tio dagar efter befruktningen. Den del av cellklumpen som växer fast utvecklas till moderkakan. Moderkakan börjar bilda ett hormon som stimulerar äggstockarna till att fortsätta producera höga nivåer av kvinnliga könshormoner. Det behövs för att livmoderslemhinnan ska fortsätta att växa och inte stötas bort. Hormonet från moderkakan kan mätas i kvinnans urin eller blod och visa att hon är gravid.
Ägget bildas inuti en blåsa i äggstocken. När blåsan brister lossnar ägget och fångas upp av äggledaren (1). Äggblåsan bildar en gulkropp i äggstocken som börjar producera hormoner, vilka får slemhinnan i livmodern att växa och bli rik på blodkärl. Om det finns sädesceller i äggledaren kan ägget befruktas (2). Det befruktade ägget börjar dela sig och vandrar ner genom äggledaren. Sedan fastnar det i livmoderns slemhinna och utvecklas till ett foster (3). Tvillingar Ibland händer det att det befruktade ägget klyvs så att det bildas två identiska foster, enäggstvillingar. Enäggstvillingar har samma biologiska kön. Det förekommer också att två ägg mognar och lossnar samtidigt. Om båda blir befruktade bildas tvåäggstvillingar. Om ännu fler ägg befruktas samtidigt kan det bildas trillingar, fyrlingar och så vidare. Dessa barn är inte mer lika varann än vanliga syskon. De kan även ha olika kön. Graviditet och förlossning Graviditeten tar nio månader Det första tecknet på att en kvinna är gravid är att hon inte får någon menstruationsblödning. Det kan förekomma blödningar i början av graviditeten, men de är betydligt mindre än en vanlig menstruation. Kvinnan kan även känna sig illamående och extra trött. Det går att fastställa graviditeten med hjälp av blod- eller urinprov. Så småningom börjar kvinnan öka i vikt och brösten växer eftersom mjölkkörtlarna utvecklas. Det tar ungefär nio månader för det befruktade ägget att utvecklas till ett litet barn. Eftersom man ofta inte vet exakt när befruktningen skedde brukar man räkna graviditeten från den sista menstruationens första dag.
Fosterperioden varar från den sjunde veckan efter befruktningen fram till förlossningen. Under perioden mognar och utvecklas de olika organen. Efter 16-18 veckor kan man känna fostrets rörelser. Vid 20 veckor väger fostret ungefär ett halvt kilo och vid 26 veckor ett kilo. Efter totalt 38 veckor är fostret färdigutvecklat. Då är det cirka 50 centimeter långt och väger ungefär 3,5 kilo. Olika utvecklingsperioder Graviditeten kan delas in i tre perioder, som var och en är tre månader lång. Varje period brukar kallas en trimester. Under den första perioden bildas alla organ, och under andra perioden utvecklas de. Under tredje perioden växer fostret kraftigt. Organen fungerar redan, och ett för tidigt fött barn kan därför klara sig. Graviditeten kan också delas upp i celldelningsperioden embryonalperioden fosterperioden. Celldelningsperioden Den första veckan efter befruktningen kallas celldelningsperioden. Den befruktade äggcellen delar sig snabbt och en liten cellklump bildas. I cellklumpen bildas ett vätskefyllt hålrum.
Embryonalperioden Den andra till och med sjätte veckan efter befruktningen kallas embryonalperioden. Cellklumpen växer in i och täcks så småningom av livmoderslemhinnan. Ytterligare ett vätskefyllt hålrum bildas i cellklumpen. Cellagret mellan de båda hålrummen kallas embryo och kommer att utvecklas till ett foster. Det ena hålrummet utvecklas till den säck som fostret omges av i livmodern. Det andra hålrummet, den så kallade gulesäcken, blir en tillfällig näringsreservoar. Säcken som omger fostret innehåller fostervatten som är stötdämpande. Under embryonalperioden sker utvecklingen snabbt. Cellerna fortsätter att delas, men de börjar även specialisera sig så att det bildas nervceller, muskelceller, blodceller och alla andra celltyper som finns i kroppen. De olika organen börjar utvecklas. Armar och ben växer ut. Hjärtat börjar slå redan den fjärde veckan och pumpa runt blodet i blodkärlen. I moderkakan överförs syre och näring Moderkakan vidareutvecklas och här möts så småningom blod från embryot och blod från modern, utan att komma i direkt kontakt med varandra. Mammans blod avger syre och näringsämnen till embryot. Embryot har förbindelse med moderkakan genom navelsträngen och avger koldioxid och ämnen det inte behöver till mammans blod. Embryot använder alltså inte lungorna och därför fungerar blodomloppet annorlunda. I slutet av perioden väger embryot ungefär ett gram och är tre centimeter långt. Det börjar se ut som en liten människa, och därför kallas det istället för foster.
I moderkakan möts blod från fostret och blod från modern, utan att komma i direkt kontakt med varandra. Mammans blod avger syre och näringsämnen till fostret, som i sin tur avger koldioxid och ämnen det inte behöver till mamman. Fostret har kontakt med moderkakan genom navelsträngen. Fostret ligger i en säck av fosterhinnor, som innehåller fostervatten. Fosterperioden Fosterperioden varar från den sjunde veckan efter befruktningen fram till förlossningen. Under perioden mognar och utvecklas de olika organen. Efter 16-18 veckor kan man känna fostrets rörelser. Vid 20 veckor väger fostret ungefär ett halvt kilo. Och vid 26 veckor ett kilo. Efter totalt 38 veckor är fostret färdigutvecklat. Då är det cirka 50 centimeter långt och väger ungefär 3,5 kilo. Kvinnan har vid graviditetens slut oftast gått upp totalt 12-14 kilo, men det kan vara mer eller mindre. Viktökningen beror förutom barnets vikt på moderkakan, fostervattnet, ökad blodmängd och på att livmodern växt. Förlossningen startar med värkar När förlossningen närmar sig börjar kvinnan få värkar. De beror på att den glatta muskulaturen i livmodern börjar dra ihop sig under inverkan av hormoner. Värkarna är nödvändiga för att pressa ut barnet. Förlossningen kan delas in i öppningsskedet utdrivningsskedet efterbördsskedet. Under öppningsskedet blir värkarna mer regelbundna och livmodermunnen öppnas alltmer. De hinnor som omgivit barnet i livmodern brister och fostervattnet rinner ut. Man brukar säga att vattnet går. När livmodermunnen är helt öppen börjar utdrivningsskedet. Barnet pressas fram tack vare livmoderns sammandragningar. Vanligen kommer huvudet först. Kvinnan kan hjälpa till genom att spänna bukmusklerna och krysta. När barnet är fött dröjer det en liten stund innan moderkakan pressas ut. Denna period kallas efterbördsskedet. Efter förlossningen stimulerar ett hormon från hypofysen kvinnans mjölkkörtlar så att mjölkproduktionen kommer igång. Hormonet får också livmodern att dra ihop sig. Mjölken innehåller alla näringsämnen som barnet behöver, och dessutom antikroppar som ger skydd mot infektioner.
Det nyfödda barnet I samband med att det nyfödda barnet börjar skrika fylls lungorna med luft och då behövs inte moderkakan längre för att tillföra syre och transportera bort koldioxid. Barnets lungor övertar den uppgiften. De förbikopplingar som funnits i fostrets hjärta sluts och barnets cirkulation förändras så att blodet passerar genom lungorna. Mer information Fördjupning Fördjupad information finns att läsa i: Människokroppen fysiologi och anatomi Bjålie; Jan G; Haug, Egil; Sand, Olav; Sjaastad, Øystein V, Toverud, Kari C Faktagranskning: Gunnel Bjerneroth Liber AB 1998 Den fantastiska människokroppen Dietrichs, Espen; Hurlen, Petter; Toverud, Kari C Översättning: Gunnel Bjerneroth Bonnier Utbildning 1994 (finns även som CD-rom) Människans fysiologi och anatomi Nienstedt, Walter; Hänninen, Osmo; Arstila, Antti; Björkquist, Stig-Eyrik; Franson, Peter; Kvist, Ulrik Almqvist & Wiksell Förlag 1993 Anatomi och fysiologi Sonesson, Bertil och Gun Liber AB 2001 http://www.1177.se/tema/kroppen/fortplantning/konsorgan-och-fortplantning/ 170207